Manus: Colin Higgins
Medverkande: Richard Pryor, Gene Wilder, Jill Clayburgh m.fl.
Land: USA 1976
Studio S Entertainment
Chicagoexpressen sågs av 775 000 svenskar på bio. Året var 1976 och manusförfattaren Colin Higgins hade ännu inte gjort dundersuccén 9 to 5 (manus och regi 1980).
Chicagoexpressen är som en parodi på gamla tågfilmer som Bond-filmen From Russia with Love och Hitchcock filmerna North by Northwest och The Lady Vanishes.
Men man ska inte tro att Chicagoexpressen är lika spännande eller har en snygg huvudrollshinnehavare - Gene Wilder är ingen Cary Grant eller James Bond, Han är en tråkig loser som en ovanligt snygg blondin intresserar sig för, en mystisk "sekreterare", och man förstår ju direkt att hon tänker plantera några mystiska dokument eller någon annan McGuffin på honom!
Bond-skurken Jaws är med i en liten roll. Annars tycks tåget vara full av skurkar och dubbelgångare. Och huvudpersonen hittar inte någon allierad förrän han blivit avslängd från tåget hela TVÅ gånger och snott en polisbil och befriat en svart fånge - spelad Richard Pryor. För en film som marknadsför Pryor och Wilder som komedipar så används Pryors skojige småskurk kriminellt lite. Bara de sista 40 minuterna. Men då är han bäst i filmen!
Det skenande tåget utan förare är numera en klassisk scen. Det stoppar inte förrän det har demolerat hela tågstationen i Chicago!
En förbipasserande statist påpekar att nästa gång tar hen bussen.
Visst. Bara det inte blir den bussen som skenade okontrollerbart i Speed med Sanddra Bullock ...!
Som sagt: den dramatiska finalen med det ostoppbara tåget är en klassiker, som har kopierats i så många tågfilmer! (Och en bussfilm ...) Och på den här tiden använde man inte ens CGI för att skapa massförstörelse! Faktiskt imponerande.
När det gäller Pryor och Wilder så har deras bromance ("laid back" afroamerikan och nervös vit kille) också kopierats i så många filmer. Och originalparet Pryor och Wilder gjorde många, många komedier tillsammans efter den här. Sann bromance varar!
BG
Studio S Entertainment
Chicagoexpressen sågs av 775 000 svenskar på bio. Året var 1976 och manusförfattaren Colin Higgins hade ännu inte gjort dundersuccén 9 to 5 (manus och regi 1980).
Chicagoexpressen är som en parodi på gamla tågfilmer som Bond-filmen From Russia with Love och Hitchcock filmerna North by Northwest och The Lady Vanishes.
Men man ska inte tro att Chicagoexpressen är lika spännande eller har en snygg huvudrollshinnehavare - Gene Wilder är ingen Cary Grant eller James Bond, Han är en tråkig loser som en ovanligt snygg blondin intresserar sig för, en mystisk "sekreterare", och man förstår ju direkt att hon tänker plantera några mystiska dokument eller någon annan McGuffin på honom!
Bond-skurken Jaws är med i en liten roll. Annars tycks tåget vara full av skurkar och dubbelgångare. Och huvudpersonen hittar inte någon allierad förrän han blivit avslängd från tåget hela TVÅ gånger och snott en polisbil och befriat en svart fånge - spelad Richard Pryor. För en film som marknadsför Pryor och Wilder som komedipar så används Pryors skojige småskurk kriminellt lite. Bara de sista 40 minuterna. Men då är han bäst i filmen!
Det skenande tåget utan förare är numera en klassisk scen. Det stoppar inte förrän det har demolerat hela tågstationen i Chicago!
En förbipasserande statist påpekar att nästa gång tar hen bussen.
Visst. Bara det inte blir den bussen som skenade okontrollerbart i Speed med Sanddra Bullock ...!
Som sagt: den dramatiska finalen med det ostoppbara tåget är en klassiker, som har kopierats i så många tågfilmer! (Och en bussfilm ...) Och på den här tiden använde man inte ens CGI för att skapa massförstörelse! Faktiskt imponerande.
När det gäller Pryor och Wilder så har deras bromance ("laid back" afroamerikan och nervös vit kille) också kopierats i så många filmer. Och originalparet Pryor och Wilder gjorde många, många komedier tillsammans efter den här. Sann bromance varar!
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.