onsdag 11 juli 2018

FILM: Bergman - Ett år, ett liv - Bergman mytomanen står i centrum i en helt mästerlig kritisk hyllningsdokumentär!

Ingmar Bergman firar 100 i år.

Regi: Jane Magnusson
Svensk titel: Bergman - Ett år, ett liv
Engelsk titel: Bergman - A year in a life
Medverkande: Ingmar Bergman, Dag Bergman, Lena Endre, Bibi Andersson, Liv Ullman, Pernilla August, Marie Richardson, Tommy Berggren, Benny Haag, Thorsten Flinck, Barbra Streisand, Elliott Gould, Holly Hunter, Lars von Trier, Gösta Ekman m.fl.
Land: Sverige, 2018
Distribution: SF


Bergman har hyllats över hela världen för sina filmer. Han är den enda filmaren någonsin som fått guldpalmernas guldpalm i Cannes. Och hela tre Oscars för bästa film i kategorin icke-engelskspråkig film. Jungfrukällan, Så som i en spegel, Fanny och Alexander. Fanny och Alexander kammade totalt hem TRE Oscars. Ovanligt för en icke-engelskspråkig film, och filmen Fanny och Alexander spelar en stor roll i dokumentären. Och avslöjandet att Ingmar Bergman INTE är Alexander (som alla antagit) --- utan Fanny. Den som står bredvid och tyst ser på när misshandeln pågår. 

Alla Ingmar bergmans priser rabblas snabbt upp ui dokumentären. I Cannes har Ingmar Berman fått så många priser att det är svårt att minnas dem alla.

MEN I Cannes i år var det en ny Bergman film som hyllades - dokumentären Ingmar Bergman - Ett år, ett liv (A year in a life) av Jane Magnusson. 

Att göra ett mästerverk om någon som levererade mästerverk närapå på löpande band (i alla fall under ett visst år i ett liv) det är inte illa. Magnusson har inte smittats av Bergman-dyrkan, något som verkar ha genomsyrat hela kulturvärlden i Sverige sedan 1950-talet. Magnusson har inte heller fallit för frestelsen att krossa ikonen eller att ge sig in på "Bergman-bashing" som engelsk media hade spekulerat i under förintervjuer inför filmens premiär. För alla förintervjuer inför filmens premiär hände ju samtidigt som #metoo rörelsen. Och hade inte Bergman också blivit ett offer för #metoo rörelsen om han hade levt och verkat idag?

Idag blir artister svartlistade och portade och arbetslösa pga alla möjliga anledningar.

Ingmar Bergman misshandlade kvinnor och var nazist (fram till 194
6) och var dessutom skattesmitare. allt enligt denna dokumentär. Men allt också enligt Ingmar Bergman själv. Misshandelssekvenserna är mycket mer utförliga i de manus som Ingmar Bergman själv skrivit --- det är andra som censurerat innan skrifterna har tryckts. och eftersom Ingmar Bergman själv kom ut som nazist är inte heller det något nytt avslöjande. Det är svårt att dra ut skelett ur garderoben för någon som själv glatt använde sina skelett hela tiden och viligt visade upp dem. Eller?

Men vänta nu ...Jane Magnuson hittar ett skelett! Brorsan Dag och den berömda intervjun som Bergman själv censurerade --- den gjordes för SVT och den fick aldrig visas.

Det blir alltså inte en Bergman som utnyttjar kvinnor som står i fokus i filmen, inte heller en Bergman som är en undermålig och frånvarande förälder (i intervjuerna minns han inte hur gamla hans barn är, när de är födda eller ens hur många de är) eller en Bergman som var nazistsympatisör. Även om allt detta finns med. I centrum står Bergman mytomanen som ändrar sanningen lite som han vill, som skapar en bubbla där han kan leva och utöva sin konst i fred --- och där ingenting får störa. Och sättet på vilket han tar brorsans historia och gör den till sin ... Dag hade kunnat skriva boken "omgiven av en psykopat". Dvs. Ingmar. Ingmar och Dag grälade hela livet. Och Ingmar fick sista ordet. Ingen fick använda vad Dag sa. Fram tills idag.

Fanny och Alexander handlar om Ingmar Bergmans barndom.
Den starkaste intervjun i filmen är just den med brodern Dag. ALLT som alla antagit om Ingmar Bergman, att det var han som blev slagen av pappan (som i filmen Fanny och Alexander), att det var han som blev mobbad i skolan (som i filmen Hets) allt det som Ingmar Bergman använt för att bygga upp mytbildningen om sig själv ... det slår brodern hål på. Ingmar var guldgossen. Han som ställde kloka frågor om änglar och belönades med saft och kakor och chokladbitar. Ingmar var båda föräldrarnas favoritbarn. Han var även lärarnas favorit och gullunge i skolan. Ingen Hets för Ingmar Bergman. Han var underbar och älskad av alla.

Ingmar Bergman blev rosenrasande över intervjun och förbjöd intervjun från att visas i SVT. Förbudet har gällt ända tills idag.

Samma sak gäller de filmer han inte var nöjd med. En film är belagd med filmvisningsförbud än idag ---man får inte ens visa affischen. I dokumentären blir rutan bara svart. Som för att understryka den store Bergmans makt.

Ingmar Bergman pratade alltid om sina dämoner. Men han var själv lite som en dämon. 

Det där är det mest träffande citatet om Ingmar Bergman i hela dokumentären.


Finns det något nytt i dokumentären? För den som är van vid den gängse kanon av det dämon-förföljda geniet, visst.

Om man har läst en del av årets bokutgivning från Norstedts - nej, man känner igen det mesta.

Men det gör ju också dokumentären trovärdig. Den stämmer med andra källor.

Jan Holmberg har tex i sin biografi om Bergman författaren skrivit om Bergmans obehagliga härskartekniker och hur han förtryckte sina syskon --- mest systern, som blev romanförfattare, något Ingmar var mycket avundsjuk på --- men systern finns inte med i den här dokumentären. Bara rivaliteten mellan två bröder, där den ene blir bestulen på sin barndom och sin historia och den andra utnyttjar den.

Det var jag som var strykpojken. Ingmar var gullgossen. 

Det är omöjligt att glömma Dags ansikte när han meddelar hur det egentligen var.

Ingen Hets för Ingmar Bergman i verkligheten ...

Men även Ingmar Bergman själv har skrivit om sina egna obehagliga sidor. Hur han misshandlade några av sina kvinnor, en scen har han til och med filmat och mannen får inte säga förlåt "för det gjorde jag inte i verkligheten" påpekar Ingmar. Och han koketterar nästan med hur förtjust han var i nazismen.

Det finns något nästan psykopatiskt med hur Bergman utnyttjar andras mäniskor och deras liv som storymaterial.

Brodern är ett exempel, det mest slående i filmen. I Jan Holmbergs bok finns ett annat hur han glatt använder ett barnbarns död som materialstoff. han tänker inte på sitt eget barns sorg och barnbarnet --- det har han aldrig träffat.

Allt för bergman handlar om att skapa en bubbla av alternativ verklighet som han levde i, ostörd. Och hela kultur-Sveriges gullgosse.

Något filmen inte tar upp är hur Bergman dyrkan, som ofta gick överstyr, kan ha hållit tillbaka och förstört för andra filmmakare. Kritiker var så inställda på Bergman som "normen" att de inte uppmuntrade någon "diversity" och ett mästerverk från en annan regissör kunde mötas med ord i stil med --- tänk vad Bergman kunde ha gjort med det här materialet. Bergman skulle ha gjort det mycket bättre. Tänk om bergman fått regissera istället ... osv. Det där gäller även filmer som uppgraderats till mästerverk idag, som Gabrielle av Hasse Ekman. När man läser dåtidens recensioner undrar man ibland hur andra filmmakare ens orkade hålla på, när alla kritiker verkade vara förprogramerade att hylla bara Ingmar Bergmans manus och bara Ingmar Bergmans regi.

Ibland kan ett geni, en kultur-Sveriges gullgosse bli som en propp i systemet istället för något som stimulerar kulturlivet och tillväxten.

Men ... Jane Magnusson snuddar faktiskt vid detta när hon gör en avstickare från det magiska kreativa året 1957 till framtiden ...

Misantropen. Bergman, Flinck och Endre.

För var det inte så att det var Ingmar Bergman som krossade de framtida stjärnorna på Dramaten? Speciellt Thorsten Flinck?

Eller var det så att det var Flinck som tog över Misantropen och förstörde den och så ville Bergman inte kännas vid produktionen och absolut inte låta den åka till New York.

Med tanke på hur Bergman censurerat både intervjuer och sina egna filmer så är det inte konstigt att han också vill censurera en teaterföreställning som han upplever som undermålig.

Jane Magnussons dokumentär har premiär på bio i sommar, den visades i sektionen Cannes Classics på Cannes filmefestival.

Varför är året 1957 så viktigt då?

Det är inte viktigt alls, enligt Bergman själv, smart inklippt i en intervju på slutet (som om han sågar hela premissen med filmen!)

Schackspel på stranden ... eller sten, sax, påse?

Men --- under Ingmar Bergman året 1957 hade filmerna Sjunde inseglet och Smultronstället biopremiär. Döden spelar schack med Max von Sydow på stranden till Hofs hallar. Alla känner till den scenen. Bergman skapade förutom dessa två filmklassiker även en TV-serie, spelade in radioteater och regisserade fyra teateruppsättningar, bland dem en fem timmar lång uppsättning av Per Gynt. den ouppsättbara pjäsen. Som ansågs vara det bästa som gjorts, inte bara i Sverige utan i hela Europa, på teaterscenen. (varför gjordes inte den som film= elelrfilmades fö eftevaärdlen?  (Ingmar Bergman brukar kopplas ihop med sin idol Strindberg, men det bästa han gjorde var ju Ibsen ...!)

1957 var Bergman 38 år, såg ut och klädde sig och tänkte redan som "en gammal gubbe" (han spelas i Smultronstället av Viktor Sjöström, som är gammal på riktigt) --- och han var redan en ikon.

1957 på det privata planet för Bergman var rörigt --- han var han inne på sitt tredje äktenskap, samtidigt som han hade en relation med Bibi Andersson, och han hade sex barn (fast han säger själv i en intervju att han hade fem). Han minns inte hur gamla de är. I Smultronstället har han frun, dottern och älskarinnan på plats. Alla är med i filmen.

Smultronstället... Viktor Sjöström spelar Ingmar Bergmans alter ego i filmen.

Dokumentären är ofta också mycket rolig, som när man diskuterar hur Bergman kunde leva på Mariekex och filmjölk, när man minns att det var strikt förbjudet att röra regissörens Mariekex (han räknade dem) och hur stolt Stig Järrel var när han kom undan med att sno ett kex. någon annan försökta göra om bravaden, men fegade ur och lade tillbaka kexet. Och att Bergman var mycket misstänksam mot grönsaker "man ska passa sig för dem!" Lena Endre och Marie Richardson har några av de roligaste replikerna i montaget.

Bergman - Ett år, ett liv har biopremiär i sommar, och ska sedan sändas som en längre TV-serie runt jul.

Filmen är ett mästerverk.

Se den.

Dokumentärfilm är en styvmoderligt behandlad genre - speciellt på biorepertoaren - och bra dokumentärfilm förtjänar sin biopublik.

Passa sedan på att festa till det lite extra, precis som Bergman, för att fira Bergman 100 år. Ta ett Mariekex! Och lite filmjölk till det!

BG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar