Star Wars - En historisk film fyller 40 år!

Star Wars - En historisk film fyller 40 år!

I år är det 40 år sedan Stjärnornas krig, den första filmen i den så framgångs­rika Star Wars-serien, hade premiär. Inspirationen till science fiction-dramats handling hade filmskaparen George Lucas hämtat från många epoker i världshistorien.

George Lucas inspirerades både av historiska händelser och legender när han skapade megasuccén Star Wars.© Sunset Boulevard/Corbis/Getty

Med skrikande motorer slår fyra små jaktskepp ner på våra hjältars större, men långsammare rymdskepp när de flyr från fientligt territorium. Därefter följer några minuters dödsbringande dans där jaktskeppen genomför snabba anfall som gång på gång bara nästan träffar sitt mål och däremellan flyger ut på avstånd, vänder och går till ny attack. Allt medan våra hjältar i sina kanontorn desperat försöker försvara sig.

Scenen är hämtad ur filmen Stjärnornas krig, även känd som Star Wars Episode IV eller Ett nytt hopp, den första i en av historiens mest berömda filmserier som hade premiär för 40 år sedan. Men beskrivningen ovan kunde lika gärna ha handlat om ett bombplans uppdrag över Tyskland 1943.
Äventyr byggt på historia

Och det är inte så konstigt. Det var nämligen just andra världskrigets luftdueller som var de främsta inspirationskällorna för Star Wars-seriens skapare, George Lucas: "En av orsakerna till att jag började skriva Star Wars var att jag ville se rymdskepp utkämpa spännande strider i rymden som skulle upplevas ungefär på samma sätt som en luftstrid i en film om andra världskrig”.

Den ovan beskrivna scenen där Imperiets jaktskepp angriper hjältens rymdskepp Millennium Falcon, eller filmens slutstrid omkring Dödsstjärnan, Imperiets domedagsvapen, hade ingått i Lucas vision långt innan han hade tänkt ut hela historien. Under arbetet med filmen beskrev han båda scenerna för sitt special effects-team med hjälp av pressklipp från andra världskriget.

Men luftstriderna är långt ifrån den enda historiska referens som man kan hitta i Star Wars universum. Där finns så många att man kan misstänka att Lucas försöker sprida historiska kunskaper bland biobesökarna.

George Lucas, som föddes i Modesto, Kalifornien 1944, präglades under sin uppväxt av Vietnamkriget. Liksom många andra i sin generation av upproriska ungdomar såg han "det primitiva” Viet Congs (FNL:s) uthålliga motstånd och militära framgångar mot USA:s teknologiska och ekonomiska övermakt, som en moraliskt uppbygglig historia.




I Star Wars kämpar den goda sidan, representerad av Luke Skywalker, mot den onda i Darth Vaders skepnad.© Lucasfilm/Rex/IBL


Den tyranniska supermakten

När han satte sig ner för att skriva sitt rymdäventyr använde han Vietnamkriget som förlaga. I de första manusversionerna till Stjärnornas krig fanns en "primitiv” ras av wookier som framgångsrikt bekämpade Imperiets trupper i en urskogsliknande miljö, samtidigt som rebellalliansen genomförde sitt slutliga angrepp på Dödsstjärnan ovanför wookiernas planet.

Budgeten till första filmen täckte inte så kostsamma scener så avsnittet begränsades till att bara handla om

angreppet på Dödsstjärnan. Lucas hade dock inte släppt sin idé och tog upp den igen i sin tredje film Jedins återkomst, där wookierna, som nu blivit teknologiskt avancerade varelser, hade bytts ut mot ewoker som levde på stenåldersnivå.

Imperiet, fiendesidan i Star Wars-serien som vill kontrollera hela galaxen, skapades som en urbild av den tyranniska supermakten. För Lucas var förebilderna till imperiet inte bara supermakterna USA och Sovjetunionen med sina domedagsvapen – där verklighetens kärnvapen i filmen symboliserades av Dödsstjärnan.

Även det världsomspännande brittiska imperiet kontrollerat av sin till synes oövervinnerliga flotta hade inspirerat honom. Nazityskland och det japanska imperiet under andra världskriget bidrog också med sina totalitära grymheter och med bilden av ansiktslösa stormtrupper och preussiskt uniformerade officerare.
Motståndets hjältar

Mot denna teknologiska övermakt stod Rebellalliansen, som hade sitt ursprung i samma kultur som Imperiet vuxit fram ur. Rebellerna kämpade nu för att återskapa den frihet som Imperiet tagit ifrån dem.

Till skildringen av upprorssidan hämtade Lucas inspiration både från det amerikanska frihetskriget mot britterna och från motståndsrörelserna i andra världskrigets naziockuperade Europa.

Historien om hur Imperiet hade uppstått fanns med i Lucas berättelse redan från början, men han valde att spara den komplicerade intrigen till senare för att i första filmen fokusera på upproret. Det är därför som filmerna har kommit i fel ordning med episoderna 4–6 under åren 1977–83 och episoderna 1–3 först mellan 1999 och 2005.




Harrison Fords karaktär Han Solo skapades med västernhjältar som förebilder. © Lucasfilm/Rex/IBL



De senare filmerna, som innehåller inledningen av historien, var mycket mer politiskt invecklade än de första filmerna och blev inte lika uppskattade av publiken. Men handlingen i del 1–3 utgör en avgörande del av den historia Lucas ville berätta. Nämligen att ett demokratiskt samhälle som sätts under press, mer eller mindre frivilligt kan underkasta sig en diktatur.
Hotet mot demokratin

I filmserien ges republikens kansler, Palpatine, först särskilda maktbefogenheter under ett undantagstillstånd men griper sedan hela makten och utropar sig till kejsare över ett imperium. Allt under parollen att skapa lag och ordning i galaxen.

Till det händelseförloppet finns det otaliga historiska förebilder – Julius Caesar, Napoleon, Adolf Hitler – men när Lucas skrev sitt första utkast i början av 1970-talet hade han också en samtida politiker i åtanke, den amerikanske presidenten Richard Nixon.

För sin medförfattare till den tredje delen, Jedins återkomst, beskrev han Palpatine som en ondskefull politiker som undergrävde senatens makt och sedan blev kejsare. Lucas jämförde honom med Nixon som också agerade bakom de folkvaldas rygg.

Trots att Nixon tvingades avgå i samband med Watergate-skandalen har Lucas fortsatt att se sig som en vakthund för den amerikanska demokratin. När han arbetade med filmerna 2 och 3 i början av 2000-talet var det George W Bush som oroade honom.

Han använde till och med Bushs berömda citat "den som inte är med oss är med terroristerna” och lade det, lätt omskrivet, i munnen på dramats främste skurk, Anakin Skywalker som senare blev Darth Vader: "Om du inte är med mig, är du min fiende.”





Obi-Wan Kenobi och Jediriddarnas karaktärer har fått mycket från japanska samurajer och kinesiska shaolinmunkar.© Lucasfilm/Zumapress/IBL


Österländska ideal

George Lucas kryddade sin filmserie med fler historiska referenser, hämtade från världens alla hörn, exempelvis Fjärran österns andlighet och Vilda västerns hjälteideal.

Jediriddarna (främst representerade av karaktären Obi-Wan Kenobi) har Lucas skapat som en hyllning till österländsk mysticism och andlighet, främst buddhistisk sådan. Kinesiska shaolinmunkar och japanska samurajer har stått som förebilder för jediriddarna och Lucas övervägde faktiskt till en början att låta Obi-Wan Kenobi spelas av den japanske skådespelaren Toshiro Mifune.

Kraften – "The Force” – som jediriddarna följer är en slags syntes av alla de stora världsreligionerna, en tro på att universum styrs av en bakomliggande kraft.

Kejsarens försök att utrota jediorden, har otaliga historiska förebilder. Många gånger har förtryckarregimer försökt utplåna religiösa grupper eller fritänkande sällskap. Särskilt tydlig är parallellen till den franske kungen Filip IV:s förintelse av Tempelriddarorden år 1307.
Hjälte från ökenplanet

Västerninfluenserna är tydligast hos smugglaren och revolvermannen Han Solo och i miljöerna på planeten Tattooine, varifrån filmseriens båda huvudpersoner, Anakin och Luke Skywalker, kommer.

Mer än något annat i Star Wars universum representerar denna "obetydliga ökenplanet” det klassiska västernbegreppet The Frontier där tuffa nybyggare tvingas kämpa mot vilda djur, krigiska infödingar (sandfolket) och total laglöshet (bandithålan Mos Eisley och gangsterbossen Jabba the Hutt).

De historiska parallellerna utgör dock bara en del av berättelsen. Minst lika viktiga är alla teman från klassiska myter och sagor. De präglar särskilt dramat kring familjen Skywalker.

Anakin är utvald av ödet, men låter sig frestas av det ondas makt, blir högmodig och byter sida. Sonen Luke gör dock uppror mot sin far när denne förvandlats till den onde Darth Vader.

Kampen som följer slutar i en befrielse som bevarar det goda i tillvaron. Sådana teman har varit centrala i mänsklighetens legender genom alla tider och det är samma budskap som förmedlas av George Lucas i Star Wars.

ur: Allt om historia, 27 april 2017

Carl och Karin Larssons Sundborn grönskar fortfarande i ny trädgårdsbok

Karin Larsson beundrar brandliljorna innan frosten kommer. Bild: Carl Larsson.

I min trädgård vill jag vara Karin
- Karin Larssons Sundborn spirar och inspirerar fortfarande

Elisabeth Svalin Gunnarsson
I min trädgård vill jag vara Karin - En praktisk trädgårdsberättelse från Sundborn
ISBN: 9789174245509

Bonnier Fakta

Man kan riktigt se framför sig hur Karin Larsson beundrar brandliljorna i rabatten, sista dagen innan frosten tar dem, medan Carl Larsson står en bit ifrån med penseln i högsta hugg och förevigar hela blomsterhärligheten, innan det är slut med trädgårdssäsongen för detta år. Man kan höra Carl Larsson och Anders Zorn lyriskt diskutera om det finns något vackrare än en svensk sommaräng. (Det finns i alla fall inget miljövänligare för att främja mångfalden).

Man kan också höra Strindberg med gnällig röst undra var just de pelargoner han längtar efter har tagit vägen - var finns de gamla, goda sorterna när marknaden nu svämmar över av nymodigheter? - för att sedan jubla när han plötsligt hittar den gammalmodiga sorten under rubriken "nyheter".

Någonstans på gården Lilla Hyttnäs springer en stor, lurvig hund omkring och busar med barnen Larsson - författaren Ellen Key är på besök i Sundborn med sin hund Vild.

Konsten att fånga en epok

Elisabeth Svalin Gunnarsson har verkligen lyckats fånga hela epoken då Carl och Karin Larsson levde och verkade. Här finns analyser av modets strömningar, vad som hände i England, Japan och Frankrike, vad paret Larsson tog intryck av och hur detta tog sig uttryck både i konstens värld och i den egna trädgårdstäppan.

Vem har inte drömt om att anlägga ett litet franskt, italienskt eller japanskt hörn att sitta och mysa i? Eller en gammaldags engelsk cottage garden, med doftande rosor? Bildurvalet i boken, från Grez i Frankrike och Sundborn i Sverige, visar tydligt hur Larssons lyckades återskapa en vision av Grez, en av deras absoluta favoritplatser i världen, på hemmaplan.

Det var Carl Larsson som målade och marknadsförde det perfekta hemmet, ljust och luftigt och lekfullt, och den mysiga trädgården med blommor, grönsaker, fruktträd, lek och kalas, och en hund som ligger och vilar på trappan. Men det var Karin Larsson som designade och inredde hemmet och som skapade trädgården.

Mona Lisa ögonblick

Elisabeth Svalin Gunnarsson har förutom ett porträtt av en trädgård även skapat ett porträtt av en trädgårdskonstnär - Karin Larsson. Vi får följa med utvecklingen i Karin Larssons trädgård från den första liljan som planteras ända fram till idag. Lilla Hyttnäs är fortfarande ett berömt och populärt utflyktsmål (det kom massor av turister redan när Carl och Karin Larsson bodde där!) och man har försökt återskapa trädgården så att den idag ser ut som på Karin Larssons tid. 

Att besöka Sundborn och Karin Larssons trädgård är ett "Mona Lisa ögonblick". Var den verkligen inte större än så här?

Carl Larsson har i sina målningar fått trädgården att se mycket större och rymligare ut. 

Karin Larsson odlade massor av grönsaker och paret Larssons hade "självhushåll" - men hur fick de tillräckligt med grönsaker för att mätta sig själva, nio barn och tre pigor (så många var de när de flyttade till Lilla Hyttnäs) året runt?

Senare köptes gården Spadarvet, och där fanns mer plats för odlingar.

Blomstrande ängar och liv i överflöd

Boken är förutom ett porträtt av Karin Larsson och hennes tid och trädgård även en praktisk handbok med massor av tips för den som vill "hitta stilen" och skapa en mysig, kravlös trädgård som är vacker att vistas i, erbjuder massor av gott att äta och kräver minimalt med skötsel.

Ett av de bästa och viktigaste tipsen är hur man skapar en egen äng. Ängen är otroligt artrik, här finns så många blommor och växter som kan ses som oansenliga, men som är mycket nödvändiga för naturens mångfald. Den naturliga ängen och blomsterängen i trädgården är ett paradis för fjärilar, bin och humlor, som verkligen uppskattar den biologiska mångfalden som en äng erbjuder. Här kan även andra kryp och smådjur finna skydd och livsrum.

Inga tuktade gräsmattor

Många arter av humlor, bin och andra insekter är idag utrotningshotade och att hjälpa dem att överleva är viktigt för hela ekosystemet - och även för människans överlevnad. Utan pollinatorer, ingen mat.

Carl och Karin Larsson hade en trädgård där det fanns generöst med ängar - och ängarna gav en mobil färgprakt med massor av fjärilar. De ägde givetvis inte en gräsklippare. 

Liksom Strindberg och Zorn fnös Larssons åt etablissemanget och den tuktade trädgården - det skulle vara lite vilt. Eller mycket vilt. Och mycket miljövänligt. 

Ett ideal som gärna får återkomma i dagens trädgårdar!

Läs även intervjun med Dave Goulson, Galen i humlor:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/20418-litteratur-dave-goulson-galen-i-humlor2

Läs även om trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/22892-litteratur-karin-eliasson-tradgardarna-pa-astrid-lindgrens-nas

Belinda Graham

FILM: Hundraettåringen som smet från notan och försvann

På urflykt - eller på flykt - i Bali.

Hundraettåringen som smet från notan och försvann - Robert Gustafsson håller stilen i ny stilbildande komedi

Regi: Felix Herngren & Måns Herngren
Medverkande: Robert Gustafsson, Iwar Wiklander, Svetlana Rodina Ljungkvist, David Wiberg, Shima Niavarani.
Sverige, 2016
Walt Disney Home Entertainment

På juldagen för tre år sedan klev Robert Gustafsson i rollen som den hundraårige Allan Karlsson ut genom ett fönster och försvann ut i ett hisnande "Forrest Gump"-liknande äventyr där hela förra seklets historia analyserades genom en skrattspegel - ett mörkt århundrade med mycket svärta lättades upp genom en huvudperson som inget biter på.  Robert Gustafssons Allan, i Oscarsnominerat smink, blev densamme genom hela filmen, vad han än gick igenom.

Uppföljare utan bokförlaga

Det blev stor publiksuccé. ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, efter Jonas Jonassons bästsäljande roman, hade när den till slut plockades bort från repertoaren setts av över en och en halv miljon biobesökare. Nu kommer uppföljaren. Men Jonas Jonasson har inte behövt skriva en ny story - det har han sluppit. Bröderna Herngren har tagit sig an både manus och regi.

Den nya filmen är på ytan en svensk dussinkomedi som tar sin börjar med ett gäng på solsemester. Allan ska fylla år igen, denna gång 101 år. Allan och gänget har praktiskt taget gjort slut på de 50 miljonerna. Men när Allan Karlsson fiskar fram sista flaskan av en beroendeframkallande läsk med namnet folksoda ser detta ut att kunna bli räddningen som kan ge gänget nya pengar. (Det finns egentligen ingen förklaring till varför Allan Karlsson skulle ha alla sina gamla pinaler med på semester i Bali, men någonting måste ju sätta igång den nya historien). Någonstans i Berlin ska receptet finnas och snart är jakten igång. För Allan Karlsson är inte den ende som är ute efter receptet.

Rysk läsk och balalajka-rock

Det kalla kriget om den kalla läsken.

I en lek med historien kretsar filmintrigen kring hur verkligheten hade sett ut om Sovjet gått vinnande ur det kalla kulturkriget. Alla lyssnar på balalajka-rock, USAs president har ryska jeans på sig och reklam för rysk läsk pryder skyltarna runt Times square.

Allan Karlsson möter både Brezjnev och Nixon och de murrigt brunaktiga scenerna är som något från "Tinker, tailor, soldier, spy".

Till skillnad från den första filmen går man tillbaka till samma tidsepok och samma flashbacks flera gånger och man är inte ett dugg förvånad över att Allan Karlsson träffar alla historiska kändisar. Det skulle inte förvåna ett dugg om Allan Karlsson ligger bakom David Bowies megahit Life on Mars och dessutom har inspirerat Andy Warhol till massproducerad popkonst.

Ny explosion och nystart

Slutet är mer "Jönssonligan" än Forrest Gump - vi får till sist uppleva "vilken jädra smäll", vilket Allan Karlsson tycker är mysigt - och sedan kan alla festa som om det inte finns någon morgondag.

Fast det kanske det finns. 102 åringen kan möjligtvis ge sig ut på nya äventyr. Originalförfattaren behöver inte ens hitta på ett manus. Även levande författare låter stafettpinnen gå vidare, och på så sätt kan litterära kreationer bli ett grupparbete i en never-ending-story.

Några miljoner sålda biobiljetter (och DVD utgåvor) gör "Hundraåringen" och "Hundraettåringen" till en filmisk motsvarighet till folksoda. Mycket sött, inget tuggmotstånd, men med bubblande gott humör!

BG

FILM: Päron och lavendel - Smaken av underverk i ny fransk film

Paul, Pierre och Louise i filmen Päron och lavendel.

Päron och lavendel - Smaken av underverk

Regi: Éric Besnard
Titel: Päron och lavendel - Le Goût des merveilles
Medverkande: Virginie Efira, Benjamin Lavernhe, Lucie Fagedet, Léo Lorléac'h, Hervé Pierre, Laurent Bateau, François Bureloup m.fl.
Frankrike, 2016
Njutafilms

Päron och lavendel. Smaken av underverk. I Frankrike tar man komedi på allvar. Komedi är en fin genre, värd de allra bästa skådespelarna, och när de medverkar i en film står det stolt "de la Comedie-française" under deras namn, både på filmaffischerna och när inledningstexterna i själva filmen rullar. Som här, när det gäller Benjamin Lavernhe från la Comedie-française, som spelar den manliga huvudrollen i Päron och lavendel. Den kvinnliga huvudrollen görs av det belgiska stjärnskottet Virginie Efira.

En oväntad vänskap

För en gångs skull har genren "en oväntad vänskap" en kvinnlig huvudperson. Louise är tvåbarnsmamma, änka och bonde - inte en lätt ekvation att få att gå ihop. Det var hennes man och hans förfäder som var från bygden och de lokala konsumenterna hävdar givetvis att de päronen var mycket bättre än de som Louise kan få fram. Lokalpatriotismen blomstrar mer än päronträden. Det är inte heller lätt att odla ekologiskt - för bina flyger omkring och får i sig gifter från angränsande gårdar, som fortfarande besprutar som vanligt. Och sedan blir deras stick desto farligare och deras honung inte ekologisk. Päron och lavendel fångar alla problem och alla utmaningar och allt slit med att vara bonde och egenföretagare. Det märks hur svårt det är att själv driva en gård och filmen romantiserar aldrig det ljuva livet på landet.

Lojal, smart och romantisk

Eric Besnard står för manus och regi och han lyckas skickligt undvika alla klichéer som skildringar av landsbygden kan landa i - liksom alla klichéer som brukar följa med en rollkaraktär med aspergers. Pierre löser inga brott, likt Sherlock i den nya BBC-serien eller huvudpersonen i Bron, han har inga pretentioner på att vara en superhjälte, likt Ben Affleck i The Accountant, han är helt enkelt sig själv. Pierre har sina intressen, saker som han gillar och som han ogillar, men Benjamin Lavernhe porträtterar inte en diagnos där alla boxar ska kryssas i, han porträtterar en individ. Filmen ifrågasätter också vad som är "normalt" och varför "det normala" ska anses som eftersträvansvärt. Det kanske inte är "normalt" att skicka 37 blombuketter istället för 37 blommor - men det fungerar ju! Louise blir mot sin vilja charmad. Och när Pierre räddar päronträden från att frysa (och gården från att gå under) inser Louise att Pierre verkligen är att lita på. Lojal, smart ... och romantisk! Vilket hattrick!

Smaken av mirakel och nygräddade kakor

Originalets titel Le Goût des merveilles betyder bokstavligen "Smaken av mirakel" men också "Smaken av kakor" - "merveilles” är en typ av friterade kakor som vanligtvis görs till Mardi Gras i sydvästra Frankrike, och de bakas under filmens gång. Inledningsvis i filmen får vi se en stor korg med "merveilles" som Louise har bakat för att sälja på marknaden. Korgen är det första vi ser. Sedan zoomar kameran ut, bilden fokuseras, vi får se handen och den som bär på bakverken. Det är Louise som bär på en korg med "mirakler" som ska serveras på marknaden, men är hon själv mottaglig när ett mirakel kommer in i hennes liv?

På väg hem från marknaden kör hon på en man som presenterar sig som Pierre. Han är inte allvarligt skadad och följer med hem för att bli omplåstrad och äta kakor. Merveilles. Det är början på en oväntad vänskap. Pierre är speciell - men är inte alla människor speciella?

Vem är normal?

I en scen där Louises dotter Emma jobbar på en pub och blir tafsad på av fulla män som har "after work" fest, och Pierre hämnas på dem genom att sätta igång sprinklersystemet och förstöra festen, är det Pierre som framstår som den mest normala mannen i hela lokalen. Det är inte konstigt att Emma och även hennes lillebror fastnar för Pierre och hoppas att han och deras mamma ska bli ett par.
Barnen är mycket mindre förtjusta i den framfusige, "normala" grannen Paul, som vill såga ner alla de vackra träden och lägga beslag på både Louise och hennes gård.

Komikern Benjamin Lavernhe får ut det mesta av varje liten situation, vare sig det gäller att sitta "normalt" i den där obekväma sortens soffa som är så vanlig på banker, eller att navigera genom ett fält med solrosor med datorn i högsta hugg.

Vardagens oslagbara skönhet

Filmen är en lågmäld komedi om livets hårda villkor och oslagbara skönhet. Varje liten sak kan inrymma skönhet - Pierre betraktar ett grässtrå och ett moln med samma fascination som ett litet barn som ser livets mirakler för första gången, och Louise börjar undan för undan att se på livet på samma sätt - allt kan vara vackert, allt kan vara ett mirakel, bara man tar sig tid att stanna upp och se, verkligen se, hur fantastiskt det är.

Kameran förvandlar sig ibland till Pierres blick och det gör att den franska landsbygden ser ännu mer förtrollande ut än den brukar göra.

Päron och lavendel är inte inspelad i Provence (franska lantliga filmer brukar ofta vara inspelade i Provence) utan i det lika natursköna Nyons. Kanske ett framtida ställe för eko-turism, som det föreslås i filmen?

Kemin mellan Virginie Efira och  Benjamin Lavernhe fungerar perfekt och känns lika varm som nygräddad päronpaj. Hela filmen lämnar en god eftersmak, och upphöjer vardagsbilder till små mirakler. 

Päron och lavendel är inspirerad av en sann historia - eller en sann saga.

Belinda Graham

Trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs

Trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs

- En verklig vandring i sagans värld

Karin Eliasson
Trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs
ISBN: 9789187659096
Salikon Förlag

Pippi Långstrump lägger sockerdricka i ett sockerdricksträd - som var inspirerat av verklighetens uggleträd på Näs, Astrid Lindgrens barndomshem, där hon och hennes syskon lekte och busade. En gång bytte hennes bror Gunnar ut några uggleägg mot hönsägg. Gissa om de olika fåglarna sedan blev förvånade när äggen kläcktes!

Barndomens intensiva doftminnen

Barnen i boken Barnen i Bullerbyn njuter av doften av gullpudra (en växt som även August Strindberg gillade). Astrid Lindgren drog sig till minnes verklighetens gullpudra som växte i dikena och spred barndomens doftminnen och förkunnade att våren nu verkligen var kommen! I ett brev drar sig Astrid Lindgren till minnes att gullpudran växte i "just det speciella dike hemma, där min syster och jag satt en hel lång oförglömlig vårdag för många år sen. Jag har alltid tyckt så mycket om gullpudra."

Flickan i Spelar min lind sjunger min näktergal drömmer om att just hennes lind, som hon har planterat, ska spela för henne - och det gör den till sist, efter att hon har gett den sin själ.

En trädgård är också besjälad. 

Många själar samarbetar

Karin Eliasson framhåller i sin nyskrivna bok Trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs hur mycket trädgårdarna har varit ett grupparbete - många själar har samarbetat. Visionen var att ge trädgårds-Sverige ett nytt utflyktsmål, med flera olika inspirerande trädgårdsrum, samtidigt som trädgårdarna i sig är inspirerade av, eller en hyllning till, Astrid Lindgrens tid och hennes böcker.

Här finns ett helt fält med kirskål bakom den gamla ladan, och Karin Eliasson skriver lyriskt i boken om doften. I vanliga trädgårdar vore ett helt fält en mardröm (kirskål hör till de mest avskydda ogräsen, de kväver det mesta och kräver allt utrymme själv) - men så här såg det ut förr i tiden, när Astrid Lindgren och hennes syskon var barn och lekte på Näs. Alltså ska det se ut så än idag.

Brännässlor - det nyttiga ogräset

Brännässlor är en annan ogräsväxt som finns på Näs - för att den var en stor del av lantgårdens flora, den frodades verkligen vid dass och gödselstackar. Nässlor är på sitt sätt en nyttoväxt som duger till mat åt både människor och djur. Nässlor finns också med i Astrid Lindgrens författarskap. Lille Rasmus, huvudperson i Rasmus på luffen, har som uppgift att plocka nässlor till hönornas nässelgröt. Rasmus är inte alls förtjust i uppgiften och han tycker att hönorna kan plocka sina egna nässlor, när de nu växer mitt framför näbben på dem!

Trädgårdarna, eller trädgårdsrummen, har namn som Vildhetens törnrosgård, livsglädjens lövsal, trygghetens skogslund, melankolins mossträdgård, frihetens ängar och modets körsbärstrappa. 

Besökare kan pyssla med rönnbär och kastanjer under en gammal ek, mysa bland mossa och linnea, lyssna till porlandet av en bäck och beundra de gula liljorna som reser sig likt verkliga dramadrottningar vid skogstjärnen. En bäck fanns tidigt med i visionen för trädgårdarna, vad kan vara mer vilsamt att lyssna på?

Vattnet spelar, träden susar

Karin Eliasson gör hela tiden fördjupningar, så att boken blir så mycket mer än en guidad tur bland trädgårdarna. Här finns kärleksfulla och ingående växtporträtt av allt från björnmossa till äppelros och här finns hyllningar till och betraktelser av det småländska landskapet som Astrid Lindgren älskade och som inspirerat henne. Karin Eliasson har också tagit inspiration från Småland när hon tänkt på form och växtval i trädgårdarna. Citat från de kända barnböckerna och citat från Astrid Lindgrens brev varvas med fantastiska foton på vackra liljor, majestätiska träd och mjuk mossa. Karin Eliasson, konstnärlig ledare och trädgårdsmästare, beskriver levande och målande hur trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs har växt fram. Ett grupparbete som gav en ny, besjälad trädgård.

Härlig, inspirerade läsning för alla som gillar sagor, natur, färgglada blommor och trädgårdar!

Läs även Grönt! av Karin Eliasson:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/21845-litteratur-karin-eliasson-gront-odla-egna-gronsaker

Belinda Graham

FILM: Allied - Ny Casablanca film med Brad Pitt som Bogart

Ingrid Bergmans hatt från filmen Casablanca gör comeback i Casablanca i filmen Allied.

Regi: Robert Zemeckis
Manus: Steven Knight
Medverkande: Brad Pitt, Marion Cotillard, Jared Harris, Simon McBurney, Lizzy Caplan m.fl.

USA, 2016

Fox-Paramount

Tillbaka till framtiden - eller snarare: tillbaka till Casablanca. Allied kan ses som en solklar homage till den bästa kärleksfilmen någonsin (enligt återkommande framröstade listor), utspelar sig inledningsvis på samma plats och den kvinnliga huvudrollsinnehavaren verkar ha fått tag på samma hatt som Ingrid Bergman hade i originalfilmen. Brad Pitt ser ur som en klassisk Hollywoodhjälte, men även som huvudpersonen i Laurence of Arabia, när han landar i öknen i det franska Marocko. Tiden är 1942 - samma år som i klassikern Casablanca. Snygg flygare från Canada möter vacker femme fatale från Frankrike - han blir störtförälskad, men kan han lita på henne? Eller är hon en spion för tyskarna?


Efter en tredjedel av filmen byter filmen både utseende och plats - flygaren och hans femme fatale leker tomtebolycka i London - visst faller bomberna, men alla festar som om det inte finns någon morgondag och huvudpersonerna har ett ovanligt stort och tjusigt hus för att vara i de fattiga delarna av London (faktiskt för att vara i någon del av London över huvud taget). Men man måste väl ha plats att få in filmteamet. Nu blir intrigen till Mr. and Mrs. Smith (fast med ombytta roller) och mannen vägrar att tro att hans fru är en tysk spion - att hon varit det hela tiden. Han ska minsann bevisa att hon är oskyldig! Men tänk om han istället råkar bevisa att hon är skyldig? Eller är alltsammans bara ett test för att se om han är redo för en befordran?

Inledningen av Allied är otroligt tjusig, som om alla har shoppat i en vintagebutik där allt är ursnyggt och av bästa kvalitet. Kemin mellan Brad Pitt och Marion Cotillard - det slår gnistor om den. Det finns en viss ironi i att de båda agenterna (eller dubbelagenterna?) ska låtsas vara gifta och förälskade, samtidigt som de verkligen är förälskade och inför varandra arbetar hårt för att låtsas vara inte förälskade. Dessutom har han antagit en falsk identitet för uppdraget, medan hon lever med falsk identitet - vi bevittnar alltså att två människor som inte finns träffas. Och tycke uppstår. Men vilka är det egentligen som blir förälskade, de fiktiva personerna de ska föreställa, eller de verkliga personerna? Om de nu finns några verkliga personer, de båda agenterna är så vana vid att föreställa sig att äktheten är begravd långt under ytan.

Det är ett snyggt manus, baserat på en verklig historia, som Steven Knight hörde när han var i 20-års åldern.
Robert Zemeckis gör som vanligt en grymt tjusig film, som även denna gång, precis som i historien om lindansaren i The Walk, är kryddad med en stor portion nostalgi.



Fler sevärda filmer i regi av Robert Zemeckis:

Tillbaka till framtiden - Michael J Fox reser i en tidsmaskin som ser ut som en vintagebil

Forrest Gump - Tom Hanks Oscarsbelönades för huvudrollen i denna film

The Walk - sann historia där Joseph Gordon-Levitt spelar fransmannen Philippe Petit som gick balansgång mellan World Trade Centers torn.

FILM: Sing - Discogrisarna äger i charmfull musikalfilm för hela familjen

Discogrisarna äger i Sing!

Regi: Garth Jennings
Titel: Sing
Medverkande: Matthew McConaughey, Reese Witherspoon, Nick Kroll, Seth MacFarlane, Scarlett Johansson, Taron Egerton, John C. Reilly m.fl.
USA, 2016
Universal Sony Home Entertainment


Musikaler lever i högsta välmåga. Speciellt i den tecknade världen. Här är ett "La La Land" för alla barn och deras familjer att mysa med en regnig dag. Om och om igen! Det levereras en historia med mycket fart och fläng, ett igenkännbart "Idol" och "X-factor" upplägg som korsas med en "Shortcuts" liknande story, där vi hoppar mellan olika djur och deras öden och äventyr. Talangtävlingsupplägget kryddas med "The Muppet Show" - fast här är det inte en groda utan en koala som försöker hålla pli på alla djuren och leverera världens bästa show, när det ser som mörkast ut. Musiken är en blandning av "hits for kids", karaoke vänlig musik att nynna med i och gamla nostalgiska örhängen, med Sinatra i toppen. Alltså: något för varje generation.

Grisar älskar att dansa disco

Gangstergorillan som vill bryta med familjeföretaget gör "I'm Still Standing", den opålitliga smörsångarmusen bräker fram "My Way" och en discogris med tysk brytning rockar loss till "Venus".

Favoriter i filmen blir de båda grisarna - Gunther (Nick Kroll) som älskar disco och hemmafrun Rosita (Reese Witherspoon) som har en bra röst, men som, enligt koalan, är för tråkig att se på. Så han parar ihop de båda grisarna och succén är given. "Piggy power"! som Gunther säger.

Handlingen kretsar kring koalan Buster Moon (Matthew McConaughey), en överoptimistisk teaterdirektör som, när hans teater hotas av konkurs, anordnar en talangtävling.

Det klipps mellan olika djuröden, alla är de människotyper som är lätta att känna igen. I denna ensemble av djur finns det de som kämpar med både scenskräck och privata problem. Och så finns det en skum smörsångarmus som förföljs av björnligan. Och dessa gangsters är verkligen björnar!

Från minioner till sjungande djur

Bakom filmen står animationsbolaget Illumination Entertainment som gjort dundersuccé med "Dumma mej" och "Minioner" och "Husdjurens hemliga liv". Med filmen följer även trailern till "Dumma mej 3" och denna film verkar bli minst lika bra och rolig som de tidigare "minion"-filmerna.

Vanligtvis i tävlingsfilmer av det här laget är det viktigaste vem som vinner - vem kammar hem 100.000 dollar? - och det varierar vem man hejar på, för alla är ju så sympatiska, förutom smörsångarmusen alltså.

Men sedan visar det sig att det viktigaste är inte att vinna, utan att jobba tillsammans. Det finns egentligen inga pengar att vinna, och till syvende och sist spelar detta inte någon roll - eftersom de tävlande sjunger ändå, för sig själva, för att de tycker om det, inte för att vinna eller för att tjäna något på det.

Och så ska teatern räddas från undergång - eller i alla fall få uppleva en sista stor happening innan den rivs.


En show för att rädda dagen!

”Let’s put on a show!” har fungerat som berättartekniskt grepp sedan 1930-talet - då uttalades de magiska orden av Judy Garland och Mickey Rooney. Showen ska helst sättas upp för något behjärtansvärt ändamål. Det spelar ingen roll om målet är att rädda ett barnhem eller en teater - greppet fungerar.

65 låtar serveras under filmens gång (vissa mer snuttifierade än andra).  Sinatra, Beatles, Elton John, John Legend, Lady Gaga blixtrar förbi i rasande fart. Sångerna framförs av samma skådespelare som ger djuren sina talröster. Reese Witherspoon som hemmafrugrisen är extra bra - men hon sjöng fint som June Carter i filmen om Johnny Cash också. Scarlett Johansson ger röst till ett piggsvin, Seth MacFarlane till smörsångarmusen och Taron Egerton till gorillan - och alla gorillorna i originalversionen pratar cockneydialekt, vilket gör att de låter extra roliga. Tori Kelly gör rösten till den blyga elefanten Meena och briljerar med Stevie Wonders 70-tals hits. I den svenskspråkiga versionen framförs sångerna i original medan dialogen är dubbad. Och plötsligt är det hesa, sjungande piggsvinet inte hest längre, när hon pratar. 

Älskade gulle-grisar!

Originalversionen rekommenderas, med sin lek med olika dialekter och nationaliteter. Från cockney-gorillorna till en supersöt "kawaii" japansk tjejgrupp som verkligen är ”lost in translation” är det här smart, träffande och skojigt!

Och så grisarna, de älskade grisarna ... De kommer att hota minionerna som barnens favoriter. Alla djuren är roliga - men vissa av djuren är mycket roligare än andra. Eller som George Orwell sa i "Animal Farm": Some animals are more equal than others.

Gunther och Rosita visar i "Sing" varför grisarna äger. Piggy-Power!


Läs om fler äventyr i djurfablernas värld, den Oscarsbelönade "Zootropolis":

Belinda Graham

ALLT - Ny bok av Marc Martin!

Allt

- Myllrande mästerverk presenteras av Marc Martin och Mirando

Marc Martin
Allt
Originaltitel: Lots
Översättning: Elin Svahn
Illustrationer: Marc Martin
ISBN: 9789198330359
Bokförlaget Mirando


Missa inte boken "Allt"! En tänkbar svensk titel hade kunnat vara "Myller" för här finns ett myller av folk och fä, natur och kultur, tusen ting och tingeltangel. Här finns inte allt, men här finns mycket, eller "Lots", som originalets titel påpekar. Här finns också många siffror för att understryka riktigt hur mycket "mycket" kan vara.

Kaka och "caca" i Paris

I Paris finns 18 000 bagerier, 9000 uteserveringar och 20 000 hundar. Dagligen produceras 10 ton hundbajs. Marc Martin har ritat upp de vanligaste kakorna och bakelserna och bredvid dem en "caca" - alltså en hundbajskorv.

Det går aldrig mer att höra folk mala på om det romantiska Paris utan att tänka på 10 ton hundbajs. (Det är inte lag på att plocka upp efter hundarna, så fotgängare får se sig för, för att inte halka i någon del av de tio tonnen hundbajs).

Vin heter "vin" på franska

I det ena hörnet av Paris-uppslaget myllrar det av vinflaskor (något som är helt okej och konstnärligt kul när det är en skapande fransman bakom verket, något som hade varit uppseendeväckande kontroversiellt om upphovsmannen till barnboken varit svensk - liksom uppslaget om Mongoliet, där både Djingis Kahn cigaretter och vodka finns med). De vanligaste vinerna listas, från Bordeaux och Pinot Noir till Malbec och Chardonnay. Marc Martin påpekar i texten att det franska ordet för vin är "vin" och att det finns apotek överallt i Paris.

I det nedre hörnet myllrar cyklisterna förbi - det är Tour de France som avslutas i Paris efter 21 dagar och 350 mil. Max 198 cyklister får delta. Man kan roa sig med att kontrollräkna cyklisterna på bilden om man vill.

Var dricks det mest Coca-Cola i världen?

Efter Paris kan man studera uppslaget om stället där det dricks mest Coca-Cola per person (Island!) och sedan ta sig vidare till New York där det finns 3000 gatukök, 264 000 brunnslock, 109 800 vattensprutande brandposter och 2 miljoner råttor.

Uppslaget om Galápagosöarna är fullt med sällsynta fiskar och darwinfinkar, uppslaget om Amazonas myllrar av sengångare, papegojor och rosa delfiner.

Avslutningen i Kapstaden radar upp "the big five" med savannelefant, noshörning, buffel, lejon och leopard och kontrasterar denna kända "femma" mot "the little five" med kapelefantnäbbmus, noshornsbagge, rödnäbbad buffelvävare, myrlejonslända och leopardsköldpadda - ett humoristiskt grepp av Marc Martin.

Orkidéer, fjärilar, flamingos och babianer samsas med historiska byggnader, strandhytter och finklädda swankers.

Den berömda klippan i Australien

Marc Martin är en ny, spännande internationell barnboksstjärna som hyllas och prisas över hela världen. Marc Martin föddes i Frankrike, kom tidigt till Australien och bor idag i Melbourne, där han arbetar som konstnär och bilderboksskapare. När Australiens uppslag presenteras tronar den berömda röda klippan i mitten av bilden. Det tar tid att upptäcka allt på varje uppslag, och man gör det definitivt inte vid första genomläsningen och inte heller vid den andra eller den tredje ... Boken "Allt" följer samma koncept som Marc Martins första bilderbok "En flod": upptäckarglädje blandas med mystik och en önskan om att drömma sig bort. Med en flod eller med en luftballong?

Hitta röda resenären

"Allt" innehåller också ett "hitta Hugo" moment, där man kan spana efter den lilla figuren i röd tröja som reser över hela världen ... på bokpärmens insida avslutas berättelsen med de hoppfulla och nästan bevingade orden "... och nästan ALLT finns kvar att upptäcka!" och den rödklädda Hugo-figuren svävar vidare mot nya mål i sin luftballong.

Det här är en helt galet cool, rolig och fascinerande bilderbok som fungerar lika bra för barn som för vuxna. En egensinnig konstnär tar sig an hela världen med sin speciella blick och resultatet blir, precis som i den Henri Rousseau inspirerade boken "En flod", helt magiskt.

Läs även om Marc Martins debut "En flod":

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/22029-litteratur-marc-martin-en-flod

Belinda Graham

Kritorna protesterar - Döm inte en krita efter dennes färg!

Kritorna protesterar

- Tänk utanför ramarna med busiga kritor!

Författare: Drew Daywalt

Titel: Kritorna protesterar

Originaltitel: The Day the Crayons Quit 

Illustratör: Oliver Jeffers
Översättning: Marcus Olsson

ISBN: 9789163894145

Förlag: Bonnier Carlsen

The Day the Crayons Quit har redan hunnit bli en modern klassiker i den engelskspråkiga delen av världen.

När Nikki - stjärnan i Nikkis dagbok - ger sina läsare tips vad de kan klä ut sig till, på klä-ut-dig-till-en-bokkaraktär-dagen (de har sånt i amerikanska skolor), är det bästa och billigaste tipset att fixa till en färgad pappkon som hatt, ta på sig en T-shirt i matchande färg och komplettera med svarta leggings. Sedan kommer du att bli alla sexåringars hjälte, för ALLA älskar ju de busiga kritorna i Drew Daywalts prisbelönta bilderbokssuccé.
Nu finns The Day the Crayons Quit också på svenska med titeln Kritorna protesterar.

Ingenting är tillrättalagt

Handlingen i Kritorna protesterar ligger helt rätt i tiden. Historien om att utmana konventioner och färg-fördomar är smart, underfundigt och humoristiskt uppbyggd med ett överraskande slut. Illustratören Oliver Jeffers har ett sällsynt lyhört sätt att fånga de busiga kritorna på, samt deras respektive teckningar, som faktiskt ser ut som om ett barn skulle kunna ha gjort dem. Det är inte alltid färglagt innanför linjerna, det är inte alltid så jämnt, det är ibland lite kladdigt, och det är stor skillnad mellan illustrationerna i Kritorna protesterar och de tillrättalagda "direkt från datorn" illustrationer som brukar finnas i så många bilderböcker för barn. Det är också kul för målgruppen att se att det viktigaste är inte att allt ska se jämnt och fint ut (och platt och datorgenerat) - det viktigaste är att man har kul med sina färger. Alla breven är skrivna med olikfärgade kritor - så klart! Kritorna använder sig själva när de skriver brev, inte någon blyertspenna eller något tangentbord.

Måste den röda kritan jobba alla helger?

Hugo älskar sin låda med kritor och målar alla dagar på året, men en dag ställer kritorna inte upp längre. Plötsligt finns där bara en hög brev från kritorna - ett från varje krita - där de protesterar mot hur de blir behandlade. Många kritor är missnöjda med olika saker. Den röda kritan känner sig utarbetad eftersom denne till och med måste jobba helgdagar, med alla röda tomtar på julen och röda hjärtan på alla hjärtans dag. Den vita kritan är missnöjd med att inte synas på det vita pappret. Vad är meningen med att finnas till när man inte syns alls? Den svarta kritan känner sig trött på att bara få göra kanterna, till exempel linjerna runt badbollen, och inte själva bollen. Varför kan man inte ha en helt svart badboll? Den blå kritan, Hugos favorit, känner sig utsliten efter att ha varit favoritfärg år efter år ... alla hav och himlar har tagit ut sin rätt och nu kan den stackars blå kritan inte ens se ovanför kanten på kritasken. Den rosa kritan känner sig försummad. Hugo använder aldrig den rosa kritan och den rosa kritan vill så gärna färglägga ett monster, en dinosaurie eller en rosa cowboy ...

Rosa cowboy, pilotprinsessa och guldstjärna

Kritorna protesterar tar på ett kul sätt upp genusproblematik och "type casting" - bara för att du har en viss färg och ser ut på ett visst sätt, gör detta att folk har förutfattade meningar om vad du duger till? Varför kan inte en cowboy vara rosa och en blåklädd prinsessa flyga ett flygplan över en helt gul himmel?

Kritorna lär Hugo (och läsaren) "to think outside the box" som det så vackert heter. När Hugo tar ut kritorna ur sin ask nästa gång tänker han verkligen utanför ramarna - och gör ett enastående kreativt arbete som ger honom en guldstjärna. Hur färgerna är använda och hur Hugo har valt att göra den slutgiltiga bilden kommer som en glad och spännande överraskning för läsaren, en färgsprakande grand finale på en charmigt äventyr.

En guldstjärna vill man också ge till boken Kritorna protesterar. En finurlig, rolig och färgglad historia som inspirerar läsaren, utan att lämna pekpinnar, och som håller för oändligt många omläsningar. Så ska en favoritbok vara!

Belinda Graham

FILM: Arrival - Amy Adams som storögd lingvist möter utomjordingar

Amy Adams som lingvist i Arrival.

Regi: Denis Villeneuve
Manus: Eric Heisserer
Medverkande: Amy Adams, Jeremy Renner, Forest Whitaker m fl.

Musik: Jóhann Jóhansson
USA, 2016
Universal Sony Home Entertainment

Arrival. Pretentiös science-fiction som gör ett stort nummer av tystnaden, men en film där det aldrig är tyst och där folk pratar i new age klichéer.

Denis Villeneuve gjorde senast den överskattade Sicario (där Emily Blunt som vanligt var bra, men inte resten av filmen). Nu är det dags för en kort novell som har blivit en lång, lång, lång långfilm som känns ännu längre på grund av upplägget.

Amy Adams är lika storögd som i Big Eyes. Amy Adams är alltid bra. Inte för inte haglar prisnomineringarna över denna gudabenådade aktris, och om man vill ha en bra anledning till att se filmen så stavas den Amy Adams. (Man ska däremot inte ha några som helst krav på spänning eller logik.) Adams driver hela filmen framåt och alla andra, inklusive kärleksintresset Jeremy Renner, spelar andra fiolen. Amy Adams spelar språkprofessorn Louise Banks, som undervisar på ett universitet när plötsligt världen stannar upp. Enorma, utomjordiska farkoster har dykt upp på flera plaster på jorden - överallt där Sheena Easton har haft listettor. De hovrar över marken. Vad vill de och varifrån kommer de? Ingen vet.

Forest Whitaker gör en överste som låter hämta Louise - hon behövs för att översätta utomjordingarnas språk. Fast ingen kan ju deras språk och utomjordingarna ser ut som bläckfiskar och kommunicerar med bläckpluppar i luften.

Som språk sett är det lite som kinesiska tecken - en bläckplupp är ett helt ord eller en mening eller kan läggas till ett frågetecken med en extra bläckfjong.

Är det ett trovärdigt språk. Nej. Fördelen med ljud är att man hör vad folk vill säga (och tonfallet på vad de säger) utan att kunna se den som pratar. Det går att lokalisera någon som pratar ditt språk och din dialekt på en hel flygplats - utan att du ser personen i fråga. Ljud går också snabbare fram än text och bilder.

Men Amy Adams karaktär Louise sitter alltså och tolkar bläckplumpar. Även matematikern Ian Donnelly (Jeremy Renner) anses behövas. Så att Louise ska få ett kärleksintresse i filmen, för man kan ju inte ha en kvinnlig huvudrollsinnehavare som bara håller på med sitt jobb.

Det finns nästan alltid en vändning i en Denis Villeneuve-film. Ett tillfälle när bitarna så att säga faller på plats. När allt blir uppenbart. Detta är tyvärr också då hans filmer vänder till det sämre. Sufflén blir punkterad. Manustricken är lättköpta. Och så är fallet även denna gång.

Vi vet inte mycket om de varelser som kan finnas där ute i universum men en sak säger filmerna om dem: de vet inte hur man beter sig när man kommer på besök. De kollar inte om det passar sig att komma på besök, de parkerar hur som helst och har inte ens lärt sig säga "Goddag" på ett enda språk av alla språk som finns på planeten som de besöker.

De vill bara att jordlingarna ska fjäska för dem och bulla upp sina allra bästa forskare för att förstå dem.

Arrival tar gästerna på djupt allvar, även om de inte ens vill gå av rymdskeppet.

Precis som i Närkontakt av tredje graden (1977) och alla efterföljarna så -är det en film om hur människor kommer ansikte mot ansikte med oändligheten, och Någonting ser djupare in i dem än de själva kan. Hej hej New Age. Louise minns gång på gång sin döda dotter i oplanerade "På spaning efter den tid som flytt" flashbacks.

Snygga bilder radas upp till en tung ljudkuliss, men de får inte kontakt med berättelsen. När Villeneuve ska bulla upp med filmens thrillermoment landar vi i klichéer med sprängladdningar där röda nedräkningssiffror tickar fram.

Rymdvarelsernas bläckringar behandlas som ledtrådar som måste lösas lika snabbt som i en gammal TV-deckare. Känslan av mystik blir kvar inne i rymdskeppet.

”Jag har blickat upp mot stjärnorna så länge jag kan minnas. Vet du vad som överraskat mig? Det var inte att möta dem. Det var att möta dig.” Så uppvaktar Jeremy Renners karaktär Amy Adams Louise.

Har du blivit tillräckligt sömnig vid det här laget kanske du kan hålla dig för skratt. Andra blickar upp mot ”Arrival” och ser ett stort stycke kitsch gå in för landning.

Nominerade klara till Crimetime Specsavers Award 2017

Sveriges största deckarfestival Crimetime Gotland delar för tredje året ut det stora deckarpriset Crimetime Specsavers Award. I år växer priset till fem kategorier, med det nya internationella priset, ”Nordic Noir Thriller of the year”. I dag presenteras också de nominerade i kategorierna ”Årets deckardebut” och ”Årets barndeckare”.

Crimetime Specsavers Award instiftades 2015 av deckarfestivalen Crimetime Gotland och huvudpartnern Specsavers Sverige. Syftet med priset är att sprida kriminallitteraturens kraft. 2016 utökades priset från en till fyra kategorier däribland Årets Hederspris som tilldelades Maj Sjöwall. 2017 växer priset ytterligare med en kategori: Nordic Noir Thriller of the year.

Prisutdelningen i alla kategorier äger rum lördagen den 5 augusti under finalföreställningen av deckarfestivalen Crimetime Gotland i Visby.

"Det är fantastiskt kul att se vilket genomslag som Crimetime Specsavers Award har haft. Förra årets debutantvinnare Mariette Lindstein såg hur hennes författarskap tog världens fart både internationellt och i Sverige. Deckarlandet Sverige behövde ett nytt stort pris", säger Carina Nunstedt, festivalchef för Crimetime Gotland och juryordförande.

"Vi är väldigt glada att se det stora intresse som finns för Crimetime Specsavers Award. Det är ett stort nöje att få stifta bekantskap med alla spännande deckarförfattare och kunna bidra till att uppmärksamma deras böcker.  På Specsavers är vi väldigt stolta över att genom detta pris få vara delaktiga i att skapa intresse kring läsning och litteratur, inte minst bland barn- och ungdomar", säger Marita Bertilson, Sverigechef för Specsavers.

Nominerade till Crimetime Specsavers Award 2017

ÅRETS DECKARDEBUT delas ut till en ny stjärna på deckarhimlen. Förutom berättelsens fängslande kraft bedömer juryn hur författaren har lyckats hitta sin publik och ser gärna att boken tillför något nytt till spänningsgenren.  Författarens bok ska ha utkommit mellan augusti 2016–juli 2017. Vinnaren utses av en jury. Dessutom väger resultatet av läsarnas röster lika tungt som en juryröst.

De nominerade är: 
ÅSA AVDIC, för Isola (Natur och kultur, augusti 2016).

LINA BENGTSDOTTER, för Annabelle (Forum, juni 2017).

TOBIAS OLSSON, för Av samma blod (Wahlström & Widstrand, september 2016).

MARIE BENGTS, för En sax i hjärtat (Albert Bonniers förlag, mars 2017).

ANNA BÅGSTAM RYLTENIUS, för Stockholm Psycho (Storytel Original, inläsare: Emma Peters).

ÅRETS BARNDECKARE delas ut till en barnboksförfattare som skriver deckare eller spänning för barn 6–12 år. Utgivningen ska ha bidragit till att utveckla genren och till att öka barns intresse för böcker och läsning. Författaren ska ha utkommit med minst en bok under det senaste året.

Vinnaren utses av en jury. Dessutom väger resultatet av läsarnas röster lika tungt som en juryröst.

De nominerade är: 

KRISTINA OHLSSON, för sin nya skräckserie med senast utkomna bok Varulvens hemlighet (Lilla Piratförlaget, april 2017).

MARTIN WIDMARK och CHRISTINA ALVNER, för serien om Nelly Rapp, senast utkomna bok Nelly Rapp och gastarna i skolan (Bonnier Carlsen, mars 2017).

INGELIN ANGERBORN, för Mebeltrilogin, med sista delen Fyr 137 (Rabén & Sjögren, maj 2017).

MATS STRANDBERG och SOFIA FALKENHEM, för serien om Monstret Frank, senast Monstret och människorna (Rabén och Sjögren, april 2017).

KATARINA GENAR och ALEXANDER JANSSON, för serien om Mystiska skolan med senast utkomna bok Spöket i biblioteket (Bonnier Carlsen, juni 2017).

ÅRETS DECKARFÖRFATTARE – LÄSARNAS PRIS röstas fram av läsarna. Författaren ska ha varit verksam i minst fem år och kommit ut med minst en bok under 2016 eller 2017. Möjligheten att nominera startar den 20 april via Crimetime Specsavers Awards hemsida – se nedan. Finalomröstning startar den 1 juni och pågår till och med den 10 juli. 

ÅRETS HEDERSPRIS – instiftades 2016 och delas ut till en författare eller annan person som varit banbrytande för den svenska kriminallitteraturen och har satt Sverige på deckarkartan. Priset gick 2016 till Maj Sjöwall.

(Ny kategori 2017) NORDIC NOIR THRILLER OF THE YEAR – delas ut till en internationell författare som skriver och verkar i den växande Nordic Noir-andan, vilken bland annat kännetecknas av en realistisk stilistik, en mörk samtidskänsla, tydliga miljöer och huvudkaraktärer. Författaren ska ha nått en stor läsekrets och gjort stort avtryck på den moderna kriminalromanen.

Omröstning startar den 1 juni och pågår till 10 juli på: https://www.specsavers.se/crimetimeaward2017

Här finns även mer information om alla kategorier, nominerade och jury.
 

Om Crimetime Gotland 
Sveriges största deckarfestival Crimetime Gotland äger rum den 3–5 augusti i Visby. Festivalen bjuder på drygt 100 programpunkter med över 50 medverkande författare från hela Sverige, Skandinavien, Storbritannien, USA och Australien.

Medverkande författare Crimetime Gotland, 2017

Elly Griffiths (UK), Gregg Hurwitz (US), Emma Donoghue (IRL), Jane Harper (AUS), Unni Lindell (NO), Mikko Porvali (FI), Torkil Damhaug (NO), John Ajvide Lindqvist, Camilla Läckberg, Jan Mårtenson, Jens Lapidus, Malin Persson Giolito, Anna Jansson, Mari Jungstedt, Håkan Nesser, Denise Rudberg, Katarina Wennstam, Sofie Sarenbrant, Christoffer Carlsson, Kristina Ohlsson, Mats Strandberg, Jonas Moström, Tove Alsterdal, Ninni Schulman, Marianne Cedervall, Emelie Schepp, Jenny Rogneby, Anders de la Motte, Paul Leander Engström & Camilla Grebe, Sören Bondeson, Jonas Bonnier, Rebecka Edgren Aldén, Caroline Eriksson, Gustafson & Kant, Mariette Lindstein, Martin Österdahl, Anna Tell, Dennis Magnusson, Lina Bengtsdotter, Mattias Leivinger & Johannes Pinter, Dan Nilsson, Anna Roos, Martin Widmark och Helena Willis, Beppe Singer, Ingela Korsell och Henrik Jonsson.

Läs mer om alla medverkande författare och följ programuppdateringarna på festivalens hemsida: www.crimetimegotland.se

Från 4:50 från Paddington till Girl on the Train - Vi älskar tågmysterier!

Paula Hawkins som har skrivit The Girl on the Train Foto Belinda Graham

Framgångståget tuffar alltjämt på för Miss Marple

 
Vill du skriva en succé, verkar det vara en smart idé att satsa på tåg!  Många framgångsrika thrillers och deckare genom tiderna, både när det gäller filmer och böcker, har haft något med tåg att göra. Två av Agatha Christies mest älskade klassiker genom tiderna har tåganknytning - Mordet på Orientexpressenmed Hercule Poirot och 4:50 från Paddington med Miss Marple.

---

4:50 från Paddington är också en framgångsrik mix av deckare och romance - men än idag diskuterar fans på olika sajter vem Lucy egentligen väljer till sist.

Agatha Christie
4:50 från Paddington 

ISBN: 9789187441776 
Översättare: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag

Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Paula Hawkins som har skrivit The Girl on the Train Foto Belinda Graham

De svenska läsarna har röstat. 4:50 från Paddington blev läsarnas val. Detta är, enligt den svenska publiken, den bästa Agatha Christie romanen någonsin. Svenskarna älskar uppenbarligen Miss Marple. Till och med ännu mer än vad engelsmännen gör. De mest populära Agatha Christie deckarna i den brittiska omröstningen blev det berömda fallet Mordet på Orientexpressen och öde-ö-thrillern Och så var det ingen kvar. Som varken har Hercule Poirot eller Miss Marple i sig.

Nu kan Miss Marples mest kända äventyr avnjutas i utsökt nyöversättning med vackert retro omslag från Bookmark förlag. I samma jubileums serie finns även Och så var det ingen kvar och Mordet på Orientexpressen. Bookmark firar 125-Agatha Christie jubileet med besked och lanserar nio nyöversatta böcker. Tro mig, Agatha Christie har aldrig varit så bra på svenska. För första gången är böckerna så roliga som de är i original (en stor eloge till Helen Ljungmark). Hercule Poirot är faktiskt rolig i original. Även Miss Marple. Nu framgår detta tydligt.

En pionjär bland deckare

Agatha Christie var en pionjär på många områden - en modern äventyrare och den första kvinnan i Storbritannien som lärde sig surfa - men det mest banbrytande arvet är att efter Agatha Christie är det helt naturligt att en kvinna idag kan satsa på att skriva deckare utan att gömma sig bakom en pseudonym eller att en kvinnlig litterär karaktär kan ha ambitionen att bli deckare och till exempel starta The No 1 Ladies' Detective Agency.

Det är talande att just Paddington blev den populäraste deckaren i Sverige - Miss Marple verkar vara väldigt folkkär i Sverige. Den stickande gamla damens hobby är också enormt trendig igen.

Agatha Christie baserade Miss Marple delvis på sin egen mormor, eftersom mormor hade en benägenhet, precis som Miss Marple, att alltid tro det värsta om folk. Det verkar som bra grogrund för en deckarförfattare. Tror du det allra bästa om folk kommer du aldrig på några mörka hemligheter.

Var finns Miss Marple idag?

I dagens deckarlitteratur är det svårt att hitta arvtagare till Miss Marple.
Visst, när Precious Ramotswe i Damernas Detektivbyrå presenterar sig som detektiv säger män ofta "Aha - just like Missis Marple!! (japp, de missar att hon var en Miss). Men Precious är inte Marple - hon har Miss Marples raka motsats. Precious tror alltid det bästa om folk, och i den bästa av världar behöver man inte ens straffa folk, det räcker med en tillsägning "och gör inte om det där!" och så är allt bra igen. Alexander Mc Call Smith har själv sagt när han besökte Bokmässan i Göteborg för några år sedan, att det är för att Precious har en generös kristen tro - man ska förlåta och vända andra kinden till och ge folk nya chanser - men han är inte själv övertygad om att hennes metod modellerad på att släppa iväg folk med en lätt tillrättavisning, modellerad på "gå, och synda inte mer!" alltid skulle vara tillämpbar i verkliga livet. Men det är en vacker tanke, och det fungerar i alla fall i böckernas Botswana.

Kvinnan på tåget - nya tåg, nya mord

En annan modern deckarförfattare som inspirerats av Miss Marple och tågtemat i 4:50 från Paddington är Paula Hawkins som haft enorma framgångar med Kvinnan på tåget. Hon ville också att hennes passagerare skulle bevittna ett brott när hon åker med kollektivtrafiken, precis som Mrs Elspeth McGillicuddy, en av huvudpersonerna i 4:50 från Paddington.

- Men tåget som jag brukade åka med, det är egentligen "underground" men en bit går det "overground", och det fick jämt stopp på samma sträcka på grund av trafiken, och då tittade jag på människorna i husen och då tänkte jag - där har jag lösningen på problemet! berättar Paula Hawkins.

Många filmiska tåg har lämnat stationen

Någon annan som gillade Agatha Christie och tåg var Hitchcock. Många klassiska Hitchcock scener utspelar sig på tåg.

4:50 från Paddington har också filmats många gånger. En tidig version från 1961, i regi av George Pollock och med Margaret Rutherford som Miss Marple, hade titeln Murder, She Said. Filmen upplevs som mycket lättsam och komisk, mycket tack vare den numera klassiska filmmusiken av Ron Goodwin. I den här versionen bevittnar Miss Marple själv brottet (inte hennes väninna Mrs McGillicuddy) och hon löser också själv allt, utan hjälp av Lucy Eyelesbarrow. Man skulle kunna säga att Rutherford fått Miss Marples roll utökad till att omfatta tre roller.

4:50 från Paddington har också blivit en framgångsrik fransk film – 2008 regisserade Pascal Thomas Le crime est notre affaire – titeln är tagen från den franska översättningen av Par i brott (Partners in Crime) och har franska versioner av Tommy och Tuppence, istället för Miss Marple, i huvudrollerna. Fast handlingen är obestridligen det framgångsrika tågmysteriet från 4:50 från Paddington.

Lucy - ett hembiträde med huvudet på skaft

En senare filmversion av ITV med Geraldine Mc Ewan som Miss Marple ligger närmare originalet. Miss Marple löser här inte allt själv, vilket hon gjorde i Margaret Rutherfords gestalt, utan hon skickar in Lucy Eyelesbarrow till brottsplatsen för att snoka runt. Lucy är snygg, välutbildad och effektiv - hon bryter mot alla förutfattade meningar (och vanliga skildringar i böcker och filmer) om hur en "hemhjälp" ska vara. Rädda damer som skriker i högan sky så fort de ser ett mordoffer. Lucy är gjord av hårdare virke.

Hur väljer Lucy?

4:50 från Paddington är också en framgångsrik mix av deckare och romance - men än idag diskuterar fans på olika sajter vem Lucy egentligen väljer till sist.

Slutrepliken som Agatha Christie levererar är Miss Marples. Hon påpekar att hon inte behöver förklara hur Lucy kommer att välja eftersom det är uppenbart. Deckarfans genom tiderna anser tydligen inte att valet är lika uppenbart som Miss Marple påstår att det är.

För att elda på spekulationerna ytterligare om Lucys "val": det är faktiskt möjligt att hon inte väljer mellan de olika snyggingarna i dramat, hon kanske väljer att vara singel. Som Miss Marple.

Belinda Graham

FILM: Kvinnan på tåget - Spännande film av brittisk succéroman

Den tjusiga Emily Blunt som The Girl on the Train.

Regi: Tate Taylor
Originaltitel: The Girl on the Train
Svensk titel: Kvinnan på tåget
Manus: Erin Cressida Wilson.
Medverkande: Emily Blunt, Rebecca Ferguson, Haley Bennett, Justin Theroux, Luke Evans m.fl.
USA, 2016


Filmatiseringen av Kvinnan på tåget har flyttat handlingen från England till USA, de skitiga nedgångna delarna av London och de slitna viktorianska husen är utbytta mot en renskrubbad amerikansk version av verkligheten och huvudpersonen har blivit yngre, smalare och mer vältränad. Emily Blunt är förmodligen den snyggaste alkoholisten i filmhistorien, efter Paul Newman i Katt på hett plåttak. Men det är också Emily Blunt som gör filmen - denna brittiska aktris gör aldrig en halvdan rollprestation, så även här. Hon är fantastiskt närvarande i varenda ruta. Den svenska Rebecca Ferguson är betydligt blekare i rollen som kvinnan som är rivalen om samma man - eller är de verkligen rivaler? Det visar sig att det finns en tredje kvinna med i dramat, en kvinna som spelas av Haley Bennett (som slog igenom som popstjärna i komedin Music and Lyrics) och det är hon som blir filmens mordoffer. Men vem är förövaren? Blunts karaktär gör sitt bästa för att lösa gåtan, samtidigt som hon brottas med minnesluckor och sin alkoholism.


Emily Blunts tolkning av antihjältinnan Rachel är sevärd och gripande. Det är lite synd att Londons gråmelerade förorter är utbytta mot flotta förstäder längs Hudson Line utanför New York. Men regissören Tate Taylor, mest känd för ”The Help har gjort en film som ofta är mer spännande och
 mer rakt på sak än boken.

Rachel hör till dem som låtsas gå till jobbet, utan att ha något. Hon sitter på pendeltåget varje morgon och kväll, med sin spetsade flaska och har tid att drömma om den ”perfekta kärleken” som hon tycker sig se hos ett par i en villa som hon åker förbi varje dag. Hennes drömpar bor praktiskt taget granne med huset där Rachels ex-make bor med sin nya, blonda perfekta stepford-hustru Anna och en liten bebis.

När den främmande kvinnan, Megan, som Rachel fantiserat om plötsligt bryter den illusion som Rachel så omsorgsfullt byggt upp för att trösta sig själv, leder det till  kaos, mystiska försvinnanden och minnesluckor.

”Vad är det med er tokiga kvinnor?” skriker Rachels ex-make Tom mot slutet. Han blandar ihop eller buntar ihop de tre olika kvinnliga rollerna i filmen - och det är kanske inte så konstigt.
Rachel, Anna och Megan har mycket gemensamt. De är alla beroende (även om drogerna varierar), de har alla dålig självkänsla (men tacklar detta på olika sätt) och de har alla ett ambivalent förhållande till föräldraskap. Det går att se dem som en treenighet, tre olika inkarnationer som demonstrerar sidor hos
samma person. De intrikata banden mellan de tre kvinnorna skapar en intressant, feministisk undertext till filmen.

Även om ”Kvinnan på tåget” på ytan är en psykologisk Hitchcockliknande thriller som inte avviker alltför mycket från genrens konventioner, så finna här ett mörker och en viss originalitet.
Tankarna går till allt från den famla filmen Gasljus med Ingrid Bergman till David Finchers nya hyllade kritikerfavorit Gone Girl.

Slutet är lamt, som så ofta i genren, uppbyggnaden lovar mer än den håller, men  filmen kan ursäktas med att rollistan är superbt sammansatt in i minsta bifigur, framför allt när det gäller kvinnorna med Emily Blunt i spetsen.

Emily Blunt är just nu upptagen med att filma uppföljaren till 1964 års stora succé Mary Poppins och kommer liksom att i Into the Woods att ta ton igen. Få skådespelerskor idag har det fantastiska breda och gedigna register som Emily Blunt besitter.


Fler sevärda tågmysterier:

4:50 från Paddington (1961),  Mordet på Orientexpressen (1974), En dam försvinner (1938) och Shanghai Express (1932).

Fler sevärda Emily Blunt filmer: Djävulen bär Prada, Into the Woods, Young Victoria, Edge of Tomorrow, Gideon's Daughter.