Konst: Vem ska trösta Knyttet? --- En bildresa med Tove Jansson

Om att bli synlig och att finna sitt eget centrala ljus

en liten svart prick i en stor svart skogDet var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes Mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta Knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
Vem ska trösta Knyttet? är en Tove Jansson klassiker, en bilderbok som kom ut för första gången 1960 och som kommer ut i nyutgåva i år 2014, med anledning av Tove Jansson hundra år jubileet. Symbolen för hela satsningen med nyutgåvor är en detalj från ett uppslag i boken Vem ska trösta Knyttet? --- nämligen det lilla knyttet Salome som spelar dragspel.

Muminvärlden utan Mumintroll
Det finns många olika typer av sagovarelser i Tove Janssons Muminvärld och knytt är bland de allra minsta sagovarelserna. En del är så små att de kan bo i en blomma, precis som Tummelisa, eller i en fin snäcka på stranden. Knyttet är mycket riktigt ett litet knytt (vilket hörs på hans namn). Är man mycket liten verkar världen ibland väldigt stor och hotfull.
Vem ska trösta Knyttet? är en ovanlig bok, i och med att den är skriven helt på vers (den är även tonsatt) och i och med att den inte har Mumintrollet eller någon av de andra välbekanta Muminkaraktärerna som huvudperson. Mymlan sitter i ett hörn, på ett av de stora uppslagen, och binder en lingonkrans, medan hennes lillasyster håller i trådrullen. En mumrik spelar på en flöjt på ett annat uppslag, men det är knappast Mumintrollets bäste vän Snusmumriken, eftersom han ju brukar spela munspel och ingenting annat?!
Att Mumintrollen i allmänhet och Muminmamman i synnerhet saknas gör att Vem ska trösta Knyttet? är en mycket mer otrygg bok än de “vanliga” Muminböckerna. När Muminmamman finns på plats är man ju säker på att allt blir bra för alla troll och knytt och skrutt och hemuler och homsor och vem som helst som kommer till det trygga blå Muminhuset och får hemlagad mat, hemlagad sylt och hemlagad saft. Men här finns ingen Muminmamma och det verkar inte finnas någon som kan trösta Knyttet. Han är så liten och blyg och försynt att det inte ens är någon som ser honom. Speciellt inte stora hemuler som är upptagna med stora fester och stora fyrverkerier och stora smörgåsar med hallonsylt på.
Räddaren i nöden
Det som räddar Knyttet är att han själv får rädda någon. Han hittar ett brev i en flaskpost från Skruttet och därefter paddlar han bestämt iväg i sin kappsäck för att rädda henne. Han har äntligen hittat någon som är, om möjligt, ännu räddare än han själv.
Mårran verkar inte vara att leka med. Allt fryser till is runt henne. Men Knyttet klarar skivan genom att bita henne i svansen. Så besegras Mårran! Sedan kommer bara den svåra biten: att prata med Skruttet. Det är mycket svårare än att leka räddaren i nöden, så Knyttet skriver ett brev till henne istället.
Alla är väldigt upptagna med sittBrevskrivning med blomblad
“När Skruttet läst sitt brev med mycken möda
(hon hade särskilt svårt med Knyttets namn)
blev buskens vita rosor plötsligt röda
och Skruttet flög helt glatt i Knyttets famn
och viskade: glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar!
Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se
och att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt i Filifjonkans båt
Och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt.
Nu gungar glädjelampor över havet var man ser

Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!
Svaret på frågan Vem ska trösta Knyttet? får man alltså på sista raden på sista sidan. Det kommer att bli Skruttets uppgift.
Har Skruttet någonsin sett havet?
Det finns många analyser av Tove Janssons verk samlade och den kritik som Vem ska trösta Knyttet? mest har fått är att killen ska rädda tjejen från ett (kvinnligt) monster --- Skruttet sitter på en sten och ser på när Knyttet briljerar och efteråt masserar hon hans manliga ego med att säga att hon aldrig har sett havet, och vad underbart att han ska visa henne det. Hon måste ju ha sett havet eftersom hon har lagt flaskan i havet, menar kritiken, och hon ljuger för Knyttet för att få honom att känna sig bättre, och mer erfaren.
Vem ska trösta Knyttet? har fått en hel del feministisk kritik. Hade boken kommit till på 1970-talet hade det minsann varit andra tongångar i den! Könsrollerna är helt enkelt för gammeldags och mossiga för en barnbok i Sverige, landet som gett världen den kavata Pippi Långstrump.
Men. Som en naturvetarvän påpekar: Det är mycket möjligt att Skruttet faktiskt aldrig har sett havet. Hon kan ha lagt flaskan i en bäck som rinner ut i havet. Allt vatten rinner till syvende och sist ut i havet.
Att turas om att rädda varandra
Dessutom, man behöver inte vara speciellt insatt i Tove Janssons värld för att se att räddandet ofta är jämställt och reciprokt --- Knyttet och Skruttet ska turas om att rädda varandra, trösta varandra, uppmuntra varandra… Ungefär som i Kometen kommer där Mumintrollet först räddar Snorkfröken från en buske och sedan räddar hon honom från en jättebläckfisk. Och hon tycker att det är precis lika roligt att vara den som räddar som den som blir räddad. Detta från 1946. Det som sägs ska alltså tas med en stor nypa salt. Nästa gång som det dyker upp en fara kan det vara Skruttets tur att vara räddaren i nöden.
När kritiker analyserar kan det hemska (eller det politiskt inkorrekta) ibland bli mycket värre än det är.
Nyckeln till slutet är ordet: varandra. Det är inte en som ska göra något för den andra, de ska göra saker för varandra.
glädjelampor över havetTove Janssons egna val
Muminindustrin blev efter hand så stor att Tove Jansson inte hann teckna alla Mumintroll och andra varelser själv --- och hennes bror Lars jobbade också heltid med Mumin. Men Vem ska trösta Knyttet? är en av de få bilderböcker som är gjord helt av Tove Jansson själv, text och bild. Allt, från färgkomposition till bildkomposition, är alltså Tove Janssons egna val.
I Vem ska trösta Knyttet? berättar bilderna sin egen tydliga historia, även för den som inte kan läsa texten än. I början är bilderna övervägande svarta och mörka. Den första bilden av Knyttet i sitt hem har bara lite gult, ett hoppfullt ljus som enda färgklick. Det första bilduppslaget likaså. Allt är svart förutom det gula ljuset som utgör en försvinnande liten procent av hela uppslaget.
I slutet av boken är de sista två uppslagen veritabla färgexplosioner med blomsterängar, blått hav, glada fyrverkerier och röda rosor --- och Skruttet med sitt gula och orangea hår lyser till och med i denna färgprakt som ett ljus. Knyttet har hittat sitt ljus i livet. Och det är inte svart runtomkring honom.
Knyttets undanskymda placering central i berättelsen
Även Knyttets position i bilderna förändras. På det första hela uppslaget är han en liten svart prick i en stor svart skog. På nästa uppslag är han en liten grå, undanskymd figur i nedre högra hörnet, på ett uppslag där det myllrar av karaktärer från Tove Janssons värld. Alla är väldigt upptagna med sitt. Enligt bildläsningsmodellen slutar man alltid (i alla fall i västvärlden) med att avläsa en bild i det nedre högra hörnet. Det är därför konstnären brukar signera i höger hörn --- först tittar man på allt i bilden, sedan på vem som gjort den. Knyttet är alltså den sista man ser. Innan signaturen Tove, som är det enda som befinner sig längre ner i hörnet.
Omslaget till Vem ska trösta Knyttet? följer samma modell. En grupp av karaktärer i centrum och Knyttet lite utanför, i höger hörn av bilden, närmast Tove-signaturen. Man behöver inte kunna läsa bokens titel för att förstå att boken handlar om utanförskap och ensamhet och vilken karaktär som känner sig utanför.
Även när Knyttet inte befinner sig i ett hörn så är han en väldigt undanskymd figur, omringad av svarta klippor eller omgiven av svarta träd. Det är Knyttets del av uppslaget som domineras av det svarta. De andra karaktärerna i bilden, först flöjt-mumriken under solen på sin sommaräng, och sedan hemulen och hans festande vänner, är omgivna av färg och ljus på de delar av uppslagen som inte är Knyttets.
Hemulen som bränner av ett stort fyrverkeri, kan det vara samma hemul som i Trollvinter? Mycket möjligt. Även här äter han sylt och gillar fyrverkerier och det lilla knyttet Salome tittar beundrande på honom och håller i trombonen, som Hemulen spelade på i Trollvinter. Men senare i boken ser man att Salome inte nöjt sig med att vara en beundrare av musik; hon har själv lärt sig att spela dragspel. Tootiki och Mymlan är gäster bland karusellerna och alla homsor. Här har inga av karaktärerna namn, som i kapitelböckerna, men det är kul att se karaktärerna “gästspela” i Knyttets bilderbok. Man kan även spana in dansbanan långt borta och tänka att där finns Mumintrollet, Sniff, Snorken och Snorkfröken. Precis som i Kometen kommer. Det finns ju alltid tid att ta sig en svängom!
Knyttet tar mer plats i bilderna --- och i historien
Allteftersom handlingen fortskrider tar Knyttet en mer och mer central plats i handlingen --- vilket avspeglas i var han placeras i bilden. När han hittar flaskposten befinner han sig mitt på ett uppslag. Likaså när han ger sig iväg för att rädda Skruttet. Och för första gången lägger folk märke till honom. En homsa vinkar och Knyttet säger förvånat “Hej, o, det har aldrig förut hänt att någon upptäckt mej!” Knyttet har blivit synlig, tack vare flaskposten, tack vare att han är behövd.
Ungefär en liknande historia som i Tove Janssons novell Det osynliga barnet, i novellsamlingen med samma namn. När en karaktär har blivit osynliggjord måste det hända något drastiskt för att den ska få tillbaks sin synlighet.
I slutet av historien är både Knyttet och Skruttet centralt placerade mitt i färgstarka uppslag --- de har synliggjort varandra, och de blir därmed även sedda av andra.

Belinda Graham

Vem ska trösta Knyttet? Är utgiven av Alfabeta