FILM: The Lunch Box – Matmagi i Mumbai!

 

Magiska matlådor levereras fel ...
eller rätt ???

 

The Lunch Box är som en sammanblandning (eller hopkok, om man vill vara vitsig) av You've got mail (eller The Shop Around the Corner), 84 Charing Cross Rroad och What's Cooking.

Gurinder Chadha har nästan tagit patent på det där med Indien och mat och kulturkrockar. Men andra kan också få göra matlådor.

Kärleken finns i maten, vägen till mannens hjärta går genom magen (för det är hon som lagar mat och bjuder honom, aldrig tvärtom) men kärleken går även via det skrivna ordet. Och till någon som man aldrig träffat kan man skriva precis vad som helst, precis som i You've Got Mail (eller originalet The Shop Around the Corner) och precis som i 84 Charing Cross Road, där det diskuteras böcker och läsning, planerar de två att träffas. Men det blir aldrig av.

Livet är fullt av komplikationer.

 

I The Lunch Box åker lunchlådorna fram och tillbaka med sitt leveranssystem, och gubben i filmen, han som äter lunchlådorna, åker fram och tillbaka i sitt leveranssystem --- det som för människorna mellan hemmet och jobbet och tillbaka igen, och någon lycklig gång kan man få en sittplats. Det hela påminner om Werner Aspensströms dikt Sardinen i tunnelbanan. Om dikten handlar om en människa, en fisk eller en lunchlåda --- välj själv tolkning.

Vad som imponerar mest i The Lunch Box är förresten just distributionssystemet av lunch lådorna.

I Sverige är det som det är: när du ska få något levererat kommer det om 3-4 dagar, kanske klockan 8 kanske klockan 17. Kanske någon gång däremellan. Du är på helspänn och kollar telefonen och ringklockan --- säkert att allt fungerar? Missar man budet har de försvunnit med grejorna igen.

 

I Mumbai i Indien finns ett imponerande system kring levererande av matlådor från en del av staden till en annan. 5 000 vitklädda så kallade ”dabbawalas” hämtar på morgonkvisten upp färdiglagad lunch hos hundratusentals indiska hemmafruar ... för att sedan köra ut luncherna till deras arbetande makar runt om i staden via cykel, tåg och till fots med hjälp av ett kodsystem på varje paket där siffror, bokstäver, tecken och färger indikerar allt från tåglinje till våning på byggnaden dit leveransen ska (på eftermiddagen transporteras plåtlådorna hem igen, inget slit-och-släng här inte!).

 

Det sägs att färre än ett matpaket per sex miljoner leveranser hamnar fel!!!

 

Harvard har utvärderat systemet och skrivit om det --- vi har något att lära av indierna och deras matlådeperfektion.

Men i The Lunch Box går ett paket fel. Det är just det som drabbar Saajan.

 

Han är räknenisse på ett anonymt kontor och ser efter 35 år på samma arbetsplats fram emot sin annalkande förtidspension. Eller också inte. För vad ska han då göra, annat än att vara ensam och gammal?

 

Änklingen Saajan får sin småtråkiga mat levererad från ett lunchkök i närheten, men så en dag är det något som inte stämmer; lunchen är utsökt. Han går och tackar lunchköket, och de är stolta och säger till varandra att de måste fortsätta med blomkåken!

 

Men maten är tillagad av Ila som med hjälp av allsköns kryddor försöker nå sin man Rajeevs hjärta. Han klagar på blomkålen, den ger honom gaser i magen.

Förväxlingen upprepas även nästa dag, och nästa… Hur kan det fortsätta att gå fel? I världens bästa system?

 

Harvard har utvärderat oss, säger leveransbudet, när Ila klagar, det kan inte gå fel! Det har Harvard sagt!

 

När Ila börjar ana hur det ligger till skickar hon med ett brev gömt i naanbrödet som blir inledningen till en korrespondens mellan två ensamma själar i tolvmiljonersstaden.

Eftersom de aldrig setts kan de skriva precis vad som helst --- precis som karaktärerna i You've Got Mail --- och precis som karaktärerna i 84 Charing Cross Road så ses de aldrig i verkligheten. Saajan ser Ila på avstånd och inser att han är för gammal för henne --- någon har precis denna morgon erbjudit honom sittplats på tåget. Det som han alltid längtat efter. Nu känner han sig bara gammal.

 

Ila drömmer om Bhutan ”där livet handlar om bruttonationallycka istället för bruttonationalprodukt”. Kanske drömmer hon även om en mer kärleksfull man --- Saajan.

Men är han verkligen kärleksfull? Han erkänner att han aldrig gav sin fru mycket uppmärksamhet när han levde. Han var ute och mekade med cykeln och rökte, frun satt inne och tittade på TV. Nu tittar han på fruns videoprogram, för att vara tillsammans med henne och titta på TV, men nu är det för sent. Ingen sitter bredvid honom och skrattar år skämten.

Ritesh Batras lyckas i sin långfilmsdebut att med små medel (de flesta scener utspelar sig i Ilas trånga lägenhet och på Saajans arbetsplats) och precis lagom mycket sentimentalitet skildra vardagens monotoni.

 

Särskilt Iffran Khan (Berättelsen om Pi, In Treatment) är mycket bra i filmen, mycket sker under ytan.

Han har ett sätt att undvika ögonkontakt med den han talar med så att en plötslig blick blir ett slags erkännande, vilket inger auktoritet och värdighet. Det är snyggt gjort.

 

Det finns även en yngre man med i berättelsen --- han ska ta över Saajans jobb och hans fru lagar minsann inte mat till honom. Hon jobbar själv. Och han hackar grönsaker på tåget för att ha allt klart till att göra en riktigt god lammgryta till sin fru när hon kommer hem från jobbet, för då blir frun glad ...

 

Så ska det vara!


Om du gillar denna film, se även:
You've Got Mail (Nora Ephron, 1998)
The Shop Around the Corner (Ernst Lubitsch, 1940)
84 Charing Cross Road (David Jones, 1987)

What's Cooking? ( Gurinder Chadha, 2000)

 

 

 

Regi: Ritesh Batra

Titel: The Lunch Box

Medverkande: Irrfan Khan, Nimrat Kaur, Nawazuddin Siddiqui, Lillete Dubey m.fl.

Språk: Hindi, engelska

Indien, 2013

Scanbox Vision