Slaveri är idag vanligare än någonsin

 

Den gode slaven den gode herren den onde fule förmannenSlaveri är just nu det hetaste ämnet på tapeten. Les Miserables går för fulla hus, och har till och med blivit film, med Hugh Jackman i huvudrollen som slaven som slutligen blir borgmästare. I filmen The Butler går huvudpersonen från slavtillvaro och arbete på en bomullsplantage till att bli butler i Vita Huset (en stor frihet med ”the true story” som The Butler sägs vara baserad på). Ängeln från Malmskillnadsgatan, en svensk bästsäljarbok och SVT dokumentär, handlar om det hörn av trafficking som pågår i Stockholm --- här och nu, i den bästa och mest jämställda av världar. Även i Mitt Tokyo finns trafficking med på ett hörn, författaren Monica Braw skriver om geishor och prostituerade som aldrig blir fria eftersom de aldrig kan betala för de sidenkimonos och sköldpaddskammar och smink de tagit emot ”gratis” för att göra sitt jobb.
Trafficking är idag mycket vanligt och idag finns det mer slavar än någonsin förr i historien. Ändå är det historier som The Butler och Twelve years as a slave som blir populära i USA. Förmodligen för att slaveriet ligger på behörigt avstånd i en svunnen tid när människor inte var lika upplysta och politiskt korrekta och frekvent använde ”n-ordet”. Twelve Years as a Slave , Solomon Northups memoarer från 1853, berättades för och skrevs ner av David Wilson. Northup föddes fri i New York, kidnappades i Washington och såldes sedan till slaveri och arbetade tolv år på olika bomullsplantager i Louisiana. Detta blev den film som fick Oscar för bästa film i år (och bästa manus efter en förlaga) --- en storslam för det huvudsakligen brittiska team som jobbat med filmen. Britterna är bra på kostymdrama, att klä ut sig i gamla kläder och prata gamla dialekter.
Och teamet hade förstått vad den amerikanska publiken vill ha: rasism och slaveri på behörigt historiskt avstånd. Med sövande, lite sentimental fiolmusik av Hans Zimmer (huvudpersonen spelar också fiol). Och huvudpersonen klarar sig och blir fri efter 12 år och blir omkramad av barn och barnbarn när han kommer hem --- till skillnad från alla de personer i Ängeln på Malmskillnadsgataneller Mitt Tokyo som dör i prostitution och aldrig kommer därifrån, aldrig har råd att köpa sig fria.

På så sätt liknar Twelve years as a slave framgångsrika förintelsefilmer som den Oscars belönade Schindler’s list (också med fiolmusik av Hans Zimmer) för även här fokuserar man på överlevarna, inte på de som dör. Man gör så att säga feel good film av förintelsen eller slaveriet, belönar den med Oscars och fokuserar på de som överlever, kommer hem till sina familjer och filmpubliken kan vaggas in i en varm och gosig och fiolsövande stämning.
Och allt ligger på behörigt historiskt avstånd, och publiken behöver inte tänka på alla som lever och dör i trafficking idag.
Idag omsätter slaveriet mer pengar än någonsin. Fler människor än någonsin befinner sig i slaveri, enligt uppskattningar av Amnesty och andra mäniskorättsorganisationer. De flesta kvinnor och barn. Det är värt att tänka på när ”män i historisk” tid dominerar på scen och på vita duken.

Belinda Graham

Solomon NorthupTwelve Years as a SlaveKindle, SF