P.L. Travers

Från Shakespeare till världens mest kända nanny

PL Travers P.L. Travers, Walt DisneyMary Poppins, Saving Mr. Banks

Pamela Lyndon Travers, kallad Lyndon av familj och vänner, blev australiensiskan Helen Lyndon Goffs “stage name” när hon skulle turnera i Australien som skådespelerska och uppföra Shakespeare. Efternamnet Goff lät för prosaiskt. Travers hade varit hennes pappas förnamn. Han var från London, fast hans släkt var ursprungligen från Irland, och han kom till Australien för att jobba på bank, gifte sig med en australiensiska som var släkt med premiärministern i Queensland, och fick tre barn. Den äldsta flickan, Lyndon, skulle komma att bli världsberömd. Fast inte som skådespelerska. Inte heller som poet, även om hon var framgångsrik och vann priser för sin poesi redan när hon gick i skolan i Australien.
Shakespeare och Peter Pan
Lyndon hade två drama-favoriter: Shakespeare och J.M. Barrie. Det var strukturen i dramat Peter Pan som hon försökte efterlikna när hon började sin karriär som barnboksförfattare och det var just som barnboksförfattare som P.L. Travers skulle bli världsberömd.
Shakespeares pjäser tog Lyndon inte bara Australien runt utan även England runt och Lyndon bosatte sig i London. Där skrev hon sina numera världsberömda böcker under författarnamnet P.L. Travers. Den australiensiska skådespelerskan hade som huvudperson den mest brittiska företeelse man kan tänka sig, efter tedrickande, nämligen den brittiska nannyn.
Mary Poppins och den brittiska nannyn
Mary Poppins har sedan dess blivit urtypen för den brittiska nannyn, ett slags prototyp som blivit både härmad, kopierad och parodierad. Ett exempel är Julie Andrews barnkära karaktär i The Sound of Music, ett annat exempel är Nanny McPhee böckerna, filmade med Emma Thompson som den magiska nannyn, som i början ser ut som en ful häxa, men som blir sötare och sötare ju längre tiden går och ju mer väluppfostrade barnen blir. Som ett slags inverterat Dorian Grays porträtt.
När alla vårtor är borta försvinner Nanny McPhee till en annan familj som behöver henne.
Mary Poppins fyller 50!Mary Poppins däremot har aldrig några vårtor; hon är ju “practically perfect in every way” och flyger iväg med sitt paraply när vinden vänder. Som råkar vara precis då familjen Banks inte längre behöver henne. Men det är inte i första hand barnen i familjen som ska räddas. Det är pappan i familjen Banks. Mr. Banks jobbar på bank och känner sig instängd och uttråkad. Allt skoj har försvunnit ur livet. Jobbet är själsdödande. I slutet av Walt Disney filmen Mary Poppins lämnar han sitt jobb på banken och går istället ut med sina barn och flyger drake med dem. “Let’s go fly a kite” sjunger alla, slutet gott, allting gott och Mary Poppins behövs inte längre. Hon pratar med sitt paraply och konstaterar att nu är hennes jobb klart för den här gången.

Saving Mr. Banks
Den verkliga historien bakom Mary Poppins, både böckerna och filmen, finns förevigad i Saving Mr. Banks. Emma Thompson spelar P.L. Travers, vilket är mycket passande, med tanke på att hon redan skrivit manus till och regisserat och spelat huvudrollen i Nanny Mc Phee filmerna. Men P.L. Travers själv är inte ännu en brittisk supernanny. Hon gillar inte barn, hon gillar inte Walt Disney, hon gillar inte tecknat, hon gillar inte sång och dans, hon gillar inte musikaler … Hon verkar inte ens gilla att ha kul. Tom Hanks spelar en allt mer frustrerad Walt Disney. Walt Disney lovade sina döttrar att han skulle göra film av Mary Poppins, och det tog honom tjugo år att infria det löftet.
Världens mest väldokumenterade filmprojekt?
I och med att P.L. Travers insisterade på att spela in alla konversationer på rullbandspelare (förutom att hon och Walt Disney brevväxlade flitigt) så är förmodligen Mary Poppins ett av de mest väldokumenterade filmprojekten någonsin. Varenda ord diskuterades flitigt. Till och med de som INTE skulle synas på bioduken. Man kan inte bara skriva 17 Cherry Tree Lane. Man måste skriva Nummer 17 Cherry Tree Lane. Annars är det fel!
P.L. Travers egen far, Travers Goff, var van vid Londonklimatet, och frodades inte i Australien. Och han frodades inte på banken där han kände sig instängd och deprimerad --- ungefär som Mr. Banks i Mary Poppins. Travers Goff drabbades av influensa. Eftersom han redan var svårt försvagad av sin alkoholism blev detta fall allvarligt, och familjen Goff fick hjälp av en snäll moster, verklighetens Mary Poppins, som drog in som ett yrväder, med en stor “carpet bag” och ett ovanligt paraply. I den välfyllda väskan fanns bland annat en pelargonia, en ananas, ett måttband, ett förkläde, städprylar och mycket annat smått och gott. Hon fick familjen på rätt köl igen --- men pappan, Travers Goff kunde inte räddas. Han dog i sviterna av influensan.
Mr. Banks får ett lyckligt slut
I fiktionens värld kunde däremot Mr. Banks få ett lyckligt slut. Både få en befordran på jobbet och få mer tid för att leka med barnen och att flyga drake med dem.
P.L. Travers själv hävdade alltid att hon inte gillade de dansande pingvinerna i filmen Mary Poppins, hon vidmakthöll alltid att hon inte tyckte om tecknat. Men hon såg ändå filmen flera gånger, frivilligt, efter den lyckade premiären i Hollywood, som hon besökte, som en av de stora, inbjudna stjärnorna, och P.L. Travers blev fotograferad både med Walt Disney och med Julie Andrews, som hon gillade. Det blev i alla fall en brittisk nanny i filmen!
I år fyller Mary Poppins 50 år. Hon har inte åldrats ett dugg. Hon flyger fortfarande med sitt paraply, räddar folk, hoppar genom tavlor och sjunger och dansar med pingviner. Som Mary Poppins själv säger när hon belåtet läser av sitt måttband: “Mary Poppins --- Practically perfect in every way!”

Belinda Graham

Kapten Kalsong

Ständig försvarare av allt som är krympfritt och bomulligt

superhjälten i kalsonger Dav PilkeyKapten KalsongÖversättning: Björn WahlbergBonnier Carlsén

Captain Underpants, den amerikanska serien, har nu kommit till Sverige. Och lanseras i Bonnier Carlsens “Mer att läsa serien” för de yngsta läsa-själv-läsarna --- eftersom läsning ger dig superkrafter!
Kapten Kalsong har en hemlig identitet --- så hemlig att han inte ens själv vet om den! Ibland är han en seriös och sträng rektor på en skola, där de två huvudpersonerna går, men när någon knäpper med fingrarna förvandlas han till pojkarnas serietidningshjälte - Kapten Kalsong. Eftersom de av misstag-fast-på-flit lyckades hypnotisera rektorn. Men inte lyckades avhypnotisera honom.
I det första avsnittet med Kapten Kalsong slåss han mot sin ärkefiende Doktor Blöja och hans ondskefulla robotar. I det andra avsnittet slåss han mot ett gäng toaletter som invaderar från yttre rymden, men här står en god robot på Kapten Kalsongs sida.

På ett ytligt plan påminner Kapten Kalsong serien väldigt mycket om Jeff Kinneys Dagbok för alla mina fans serien --- det mesta utspelar sig på en skola, berättande text och bilder varvas hela tiden, och det finns även med seriestrippar. Men Kapten Kalsong är för betydligt yngre läsare, huvudpersonerna har ingen riktig identitet eller motivation och flip-o-rama delen tar upp en för stor del av boken. Det blir helt enkelt långtråkigt. För unga läsare är det dessutom svårt att få till flip-o-rama momentet så att seriebilderna ser ut som en tecknad film. Och förresten, går det inte fortare att scanna in en kod och ta in rörliga bilder i mobilen? En vanligt knep i böcker idag.
Dav Pilkey skriver att han ritade Kapten Kalsong när han själv gick i skolan. Den tekniska utvecklingen har dock gått vidare sedan dess --- vilket Pilkey verkar ha missat.
Men visst stämmer det att amerikanska superhjältar ofta går runt i något som ser ut som “underpants”. Svenska superhjälten Bamse går däremot runt i snickarbyxor och jobbar i skogen. Underbyxor är inte för arbetande skogshuggarhjältar.

Belinda Graham

Kvinnan i rummet

Avdelning Q rotar efter nya heta spår i gamla fall

Dansk succé Jussi Adler-Olsen
Kvinnan i rummet
Översättning: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q
Bra Böcker, Bonnier Pocket, NF
　
　

Kvinnan i rummet är en originell historia som bryter de traditionella deckarramarna --- någon är död och någon är skyldig, vem? --- och det här är bara toppen på ett isberg av bra, danska deckare. Den svenska titeln Kvinnan i rummet är egentligen en felöversättning av den danska titeln Kvinnan i buret - den danska titeln betyder ordagrant Kvinnan i buren. Kanske tyckte man att den titeln avslöjade för mycket?!

Det framgångsrika nordiska deckarundret sprider sig som ringar på vattnet och Kvinnan i rummet blev som film en av de mest sedda nordiska filmerna --- inte bara en av de mest sedda deckarna --- över 740 000 biobesökare. Nikolaj Lie Kass blir nu känt som Carls Mørcks ansikte och "Borgen"-regissören Mikkel Nørgaard kommer för alltid att bli sammankopplad med författaren Jussi Adler-Olsen.

Det finns en hel serie med danska deckare som handlar om Carl Mørcks vedermödor på avdelning Q, och ur svensk synpunkt kan det vara kul att konstatera att Fares Fares knep rollen som Assad --- assistenten som kokar för starkt kaffe (enligt Carl), lyssnar på påfrestande musik (enligt Carl) och som har mycket högre social kompetens än Carl (enligt alla, inte bara enligt Carl).

Man har avsiktigt brutit med den klassiska skandinaviska deckartrenden eller "nordic noir" som brukar hålla sig till glas och betong och stål och blåa toner --- här är det trä och läder och jord och organiska material och varma toner. Det är som om sjuttiotalet har fått en renässans.

Carl är huvudpersonen i Jussi Adler-Olsens historia --- han har fått ett nytt jobb på avdelningen Q där han ska sortera gamla fall. Ett pappersjobb, eftersom av hans två partners har en blivit skjuten till döds och den andre ligger förlamad på sjukhus. Carl själv lider av skakningar och vill inte veta av att vara sjukskriven. Något gick snett under ett fall, var det Carls fel? Ingen vill i alla fall jobba med honom --- tills han får en ny assistent: Assad.

Assad är ett positivt porträtt av en av "de nya danskarna". Assad och Carl blir snart jämbördiga kumpaner. De kompletterar varandra. Carl är kall och analytisk och asocial. Assad är öppen och trevlig och gör väldigt starkt kaffe, som ingen vill dricka. Men han bjuder på både kaffe och sig själv och det är mer än vad Carl gör.　

Carl börjar rota i ett gammalt fall med en politiker, Merete Lynggaard, som försvann för fem år sedan. Carl tror inte att hon har begår självmord genom att hoppa från en färja. Varför hoppa, när hon skulle på en planerad semester med sin utvecklingsstörde lillebror?

I forntid får man veta vad som hände --- i själva verket har hon blivit inspärrad i en tryckluftskammare, och där har hon suttit i snart fem år.

Forntidsintrigen är inte lika övertygande som nutidsintrigen, vänskapen mellan Carl och Assad, trots deras olikheter. Forntidsintrigen är snarare som tagen från Oldboy --- någon har spärrat in Merete på grund av en oförrätt i det förgångna. Men förklaringen till varför är mer långsökt --- deras familjer var i samma bilolycka, båda Meretes föräldrar dör, en av mördarens föräldrar dör, den andra hamnarna i rullstol, och för detta ska mördaren döda Merete. Efter att först ha dödat sin fosterfamilj och sin bästa kompis från barnhemmet och skadat lite annat löst folk längs vägen. Varför förklaras inte. Och det var ju inte Merete som körde bilen, det var hennes nu döda föräldrar. Så hatet mot Merete är ganska oförklarligt. Båda bilarna krockade och även en lastbil var med i krocken.

Mest krut läggs på nutidshistorian, de båda gubbarna som "bondar" och blir ett par.

Liksom i de flesta deckare vinner den asociala snuten med taskigt privatliv, för även om alla säger att han har fel, visar det sig att han har rätt --- han löser ett nästan fem år gammat cold case, får tag i nya vittnesuppgifter och räddar den instängda damen i nöd och ger skurken på moppe. All in a days work.

Belinda Graham

Ödesgudinnan på Salong d’Amour

Årets sommardeckare är en “romance”!

Nya fula brott, samma goda GotlandAnna Jansson
Ödesgudinnan på Salong d’Amour
Norstedts

“… jag möter människor i alla livssituationer. Bröllop, begravningar, separationer och skolavslutningar. Livsberättelserna kommer glimtvis varje gång vi möts, ibland får jag förtroenden. Du kan lita på min tystnadsplikt - dina hemligheter stannar hos mig.”
Det här … är det en präst som talar? Bröllop och begravningar, skolavslutningar och andra avslut … Nej, det är faktiskt en frisör som är bokens “jag“. Vilket påminner mig om en verklig historia om en frisör som beslutade sig för att omskola sig till präst. Men hennes jobbuppgifter förändrades inte speciellt mycket. Möjligen var hennes tidigare kunder snyggare i håret när de lämnade henne.
Ett heligt kall
Angelica Lagermark, huvudpersonen i Ödesgudinnan på Salong d’Amour, ser sitt kall som frisör som något viktigt, något heligt. Hon nöjer sig inte med att likna sig vid en präst, hon ser sig själv som en gudinna. (Varför nöja sig med mindre, när man kan sikta hur högt man vill?) En ödesgudinna. Hennes två systrar har samma inställning till jobbet och alla har de sina salonger på olika ställen på Gotland.
Angelica har sin salong på Södertorg i Visby. Till sin hjälp (om hjälp nu är rätt ord) har hon en ung man, Ricky från Grötlingbo.
De tre nornorna
Angelica och hennes två systrar liknar sig själva vid de tre nornorna i nordisk mytologi.
“Kan du din nordiska mytologi och har läst Völvans spådom har du hört talas om nornorna. De tre ödesgudinnorna Urd, Verandi och Skuld spann livets trådar. I samförstånd bestämde de vilka livstrådar som skulle tvinnas samman i ett gemensamt öde och vilka som bara skulle passera varandra som skepp i natten. Det är precis det jag och mina två systrar gör Min ambition är större än att bara få till en fin klippning --- min önskan är att ge dig ett möte.”
Konsten att hitta “Den Rätte”
Angelica jobbar extra som “matchmaker“. Något ingen vet om, utom hennes två systrar, och Ricky förståss. Han håller just på att lära sig systemet.
Det finns två stolar i salongen och Angelica gör sitt bästa för att få dit folk som kan tänkas gilla varandra. Hitintills i sitt 48-åriga liv har Angelica fått till 26 lyckade äktenskap. Själv är hon änka sedan sju år tillbaka.
Under bokens gång jobbar Angelica hårt med det egna företaget, samt att tussa ihop folk med varandra, och med att själv hitta Den Rätte. Ricky försöker hjälpa till genom att skicka en flaskpost. Hans metod för att hitta Den Rätte.

Men alla romantiska intriger kommer på undantag när Angelicas ena syster har en kund som råkat ut för en sol-och -vårare --- hon har blivit av med allt, till och med sitt eget hus! Snart händer samma sak Angelica och hon tvingas bli sambo med en mardrömsbibliotekarie som köpt hennes fina, ärvda hus för en miljon. Det är värt minst fyra. Och “målvakten” hittas död. Inget spår finns till mannen som kapat människors identiteter, gjort slut på deras pengar, sålt deras hus OCH tagit pengar från köparna för de kapade husen.
Ekonomisk brottslighet, med identitetskapningar och falsk husförsäljning, ökar snabbt i den verkliga världen.
Anna Jansson har här lagt krutet på en annan typ av brott än de sedvanliga morden på Gotland som vi vant oss vid i Maria Wern böckerna.
Men maskineriet är detsamma, lika väloljat. Eller för att använda ödesgudinnemetaforen: alla trådar går om varandra och möts, det är bara för läsaren att försöka lista ut vilka som är viktiga trådar och vilka som bara trasslat ihop sig ändå.
Rött är det nya svart
Anna Jansson är känd som deckarförfattare. Men “rött” är ju det nya “svart“. “Romance” är den nya deckaren; den största och mest säljande sektorn internationellt sett.
Läsare som gillar Maria Wern böckerna kommer ändå att känna igen sig --- vi befinner oss på Gotland, vi har ett (eller flera?) mysterium att lösa och ett antal misstänkta. Dessutom är det “romance” på gång och det lagas mat så det står härliga till. En del av recepten finns med i boken, inklusive receptet på Salmbärsglass på Angelikas vis.
Som George Burnes sa: “alla som verkligen vet hur landet ska styras är upptagna med att köra taxi eller klippa hår.”
Angelica och hennes systrar kanske inte har som mål att styra landet, men de kan åtminstone göra hela Gotland till en godare plats.
Man kan lugnt säga att årets sommardeckare är här! Och i år är årets deckare en “romance“ kryddad med en del brott och en del matlagning och en del mysterier.

Belinda Graham

Spökstaden

Andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn

Hollow CityRansom Riggs
Spökstaden
Översättning: Jan Risheden
Rabén & Sjögren

“I gryningen kröp vi ut från vårt regnskydd. Jag plockade mossa ur håret och försökte förgäves borsta gyttjan från mina byxor, men det enda jag lyckades med var att smeta ut den så att jag såg ut som något slags träskvarelse, uppspydd ur jorden. Jag var hungrig på ett sätt som jag aldrig förr hade upplevt, som om magen gnagde på sig själv inifrån, och kroppen värkte i stort sett överallt där den kunde värka, av att ha rott och sprungit och sovit på marken. Trots det fanns det några små ljuspunkter: under natten hade det slutat regna, det blev gradvis varmare i luften och vi verkade ha kommit undan …”
Tio besynnerliga barn är på flykt undan en arme av livsfarliga monster. Endast en person kan hjälpa dem. Men hon är fångad i en fågelkropp.
Spökstaden är den andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn ---- uppföljaren till Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. De besynnerliga barnen kompletteras här med besynnerliga djur. Härligt! Men det är en fördel om man har läst bok ett för att hänga med i alla vändningarna. Om man inte har det, så tänk bara X-men. De här barnen har alla superkrafter, och egentligen borde de kunna ta över världen, men istället blir de förföljda, de är offrena som måste försöka klara sig undan de onda och de oförstående som förföljer dem.
I likhet med den första boken om Miss Peregrines barn så är berättelsen genomgående illustrerad med gamla fotografier, ofta viktorianska, som alla är autentiska och som bidrar till att skapa en besynnerlig, obehaglig och spöklik atmosfär. Många av de bästa spökhistorierna skapades ju under den viktorianska eran, och Spökstaden andas liksom samma luft.

Fotona är obearbetade och har samlats under många år --- de har hittats på loppmarknader, mässor för gamla pappersprodukter och, ännu oftare, hos riktigt erfarna fotosamlare som hade vänligheten att skickas från sina besynnerliga skatter för att hjälpa till att skapa den här boken. Och några fotosamlare lånade ut sina besynnerliga foton, bland annat till det surrealistiska omslaget.
Det här är en säregen, unik och ovanlig bok --- snarare ett allkonstverk än en barn- och ungdomsbok. Alla som gillar skräck och fantasy --- och ovanliga fotografier --- kommer att älska den.

Belinda Graham

FILM: Her

Den fjärde filmen av Spike Jonze!

Theodore Twombly bor ensam i en stad full av skyskrapor. På dagarna jobbar han med att formulera kärleksbrev åt främlingar. På kvällarna spelar han dataspel och deppar. Theodore är nämligen i slutfaserna av en skilsmässa, men förmår inte släppa taget om sin exfru och skriva på de sista dokumenten.

En dag testar han ett nytt operativsystem som lovar att det verkligen kommer att lära känna honom. Till och med bry sig om honom. Hon – för det är en hon – kallar sig Samantha, och de båda faller hårt för varandra. Snart refererar Theodore till henne som sin flickvän.

Kärlekshistorien "Her" är Spike Jonzes fjärde långfilm, och det är – i hård konkurrens med debuten "Being John Malkovich" – hans bästa hittills. Jonze har alltid varit en enastående filmskapare så tillvida att hans visuella, narrativa gimmicks inte bara är en ball fernissa på historien utan att de tvärtom förstärker den, på en direkt organisk nivå förenar sig med den.

"Her" är, på ett sätt, hans rakaste film, eller åtminstone en där han helt mognat in i sin stil. Men det är likafullt en fantastisk film, i ordets samtliga bemärkelser: en film lika fast förankrad i fantasin som i allt det småttiga och vardagliga. På många sätt är den en släkting till Michel Gondrys och Charlie Kaufmans "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", även den en film som trots sina övernaturliga premisser framstår som en både innerlig och exakt skildring av människors relationer.

Ensemblen är strålande, inte minst Joaquin Phoenix som tillhör den där ytterligt lilla skådespelarskaran som formligen försvinner in i sina roller. Och Phoenix Theodore är med sin eftertänksamma framtoning ett slags antites till de figurer han gjort i "To Die For" eller "The Master", en ärrad människa som vid något tillfälle anförtror Samantha rädslan inför att han redan upplevt alla de känslor han någonsin kommer att ha, och att resten av livet bara kommer att erbjuda tunna derivat av de där känslorna.

Även Scarlett Johansson – även om man bara hör hennes röst – är strålande i sin gestaltning av det komplexa, empatiska operativsystem som programmerats till att utvecklas och förändras i relationen till sin ägare vilket gör relationen tätare men också alltmer problematisk.

En mindre känslig filmskapare hade lätt kunnat göra "Her" till pekfingrig pamflettfilm om faran med att tillbringa för mycket tid med den moderna tekniken. Men "Her" handlar inte överhuvudtaget om den aspekten – att Samantha är ett operativsystem och inte en människa är ett praktiskt problem, inte ett moraliskt.

Under ett samtal mellan Theodore och hans nyskilda bästis Amy, som även hon blivit vän med sitt operativsystem, säger Amy apropå vänskapens okonventionella natur att "we’re only here briefly, so I wanna allow myself … joy". Precis där summerar hon både den här berättelsen, och Spike Jonzes filmskapande i stort.

　

ABBA the Photo Book

ABBA the Photo Book - 600 bilder att beundra

ABBA finns fortfarandeJan Gradvall, Petter Karlsson, Bengt Wanselius, Jeppe Wikström
ABBA the Photo Book
Förord av Agnetha, Björn, Benny och Frida
Max Ström

ABBA slog igenom stort år 1974 när de vann Eurovision Song Contest i Brighton. I år kan alltså ses som ett jubileumsår för ABBA, och de fyra gruppmedlemmarna har valt att komma ut med en hel del samlat bildmaterial. ABBA The Photo Book är den fantastiska berättelsen om ett av världens populäraste band, berättat i 600 klassiska och unika bilder. Förordet är skrivet av Agnetha, Björn, Benny och Frida.
Det här är deras eget fotoalbum --- och klippalbum --- som de nu delar med sig av. Och här ser man inte bara ett band som blir ett av världens största --- man ser också ett nöjes-Sverige som ser helt annorlunda ut än det idag.
Inför den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest 1974 laddar ABBA med varm korv och pilsner. De kommer att vinna tävlingen med 302 poäng, nästan 100 poäng mer än tvåan, Lasse Berghagen. När det blev dags för Stickkan Andersons födelsedag så bjöds press och artister in till Stikkans hem. Hans favoritmat var varm korv och han bjöd alltid på det. En tradition som lever kvar efter hans död och när Polarpriset väl är utdelat så bjuds det på varm korv på Grand Hôtel som vickning.
Gröna Lund. ABBA spelade här flera gånger och Pariserhjulet som syns i bakgrunden finns inte längre. Men ett ABBA museum finns i närheten, sedan 2013.
Dancing Queen. Låten specialskrevs inte till Drottning Silvia, tvärtemot vad många tror, utan ABBA arbetade med den redan 1975. Låten skulle bli deras första Billboard etta. Benny och Björn blev så förtjusta när de kom på låten att de direkt tog hem för att spela den för sina respektive. Benny spelade den för Frida som grät av lycka: “Jag tyckte det var något av det bästa vi gjort.” Björn for hem och fann att Agnetha sov. Han spelade istället låten för sin syster. Om och om igen …
Fansen. En bild på ett australiensiskt fan som rest till Sverige och fick vara med i studion. Inställningen till fansen var lättsam och avslappnad och folk som ringde på hemma hos mamma och pappa Fältskog fick gärna be om dotterns autograf.
Pressen. Den amerikanska tidskriften Time skildrade under några dagar ABBAs vardagsliv. Bland annat följde man med Agnetha och Björn in i en ICA butik i Stockholm -- där de ironiskt höll upp ABBA fiskbullar framför kameran!
Bandet ABBA träffade en muntlig överenskommelse med fiskkonservtillverkaren -- ja, de fick lov att heta ABBA -- men någon skriftlig överenskommelse har aldrig gjorts, vilket skulle vara anmärkningsvärt idag, och helt otroligt i USA. Man delar inte med sig av sitt namn hur som helst.
De privata bilderna är färre än de offentliga --- ABBA skulle alltid vara vackert och välsminkat. Man skulle inte ta bilder på dem när de tränade, för världens vackraste människor svettas inte.

Det finns också sena ABBA relaterade bilder. ABBA, representerat av Benny och Frida, väljs in i Rock ´n Roll Hall of Fame iNew York, den 15 mars 2010.
Den brittiska sångerskan Bonnie Tyler, som poserar med ABBA som vaxdockor på Madame Tussauds i Berlin 2013.
Premiären av Mamma Mia i Stockholm 2008 där alla fyra medlemmarna av ABBA trängs med musikalens ensemble på en balkong på Hotel Rival.
ABBA museet som öppnas på Djurgården 6 maj 2013 . Catherine Johnson som skrivit manus till Mamma Mia musikalen anlitades för att göra manus till museet. Som Benny säger: “Vad vi lärde oss av musikalen är att story är allt.” Catherine Johnson intervjuade alla fyra i bandet och gjorde en story utifrån detta --- sedan fick de fyra läsa in utvalda repliker som publiken kan lyssna på i en audioguide. Museet har också en direkt uppkoppling till Bennys studio, där publiken kanske har turen att höra Benny spela live.
De senaste porträttbilderna är från 2013. Frida och Benny i Bennys studio på Skeppsholmen.Björn i sitt hem i Stockholm.Agnetha i den klassiska studionAbbey Roadi London, i samband med lanseringen av hennes album A, som släpptes våren 2013.
ABBA finns fortfarande. De träffas och tar beslut om ABBA relaterade frågor, bland annat om hur katalogen ska användas.
-Men någon återförening blir det inte, säger Björn.
-Man ska aldrig säga aldrig, säger Benny.
ABBA the Photo Book ger en intressant bild av ABBAs arbete i studion. Fotostudion. För även där föddes ABBA-succén --- inte bara i skivstudion.
Detta är en måste-ha bok, inte bara för de som är intresserade av musik, utan även för de som är intresserade av design och marknadsföring. Hur en slipsten ska dras har inte förändrats.

Belinda Graham

Demoner i Dagsljus - Memoarer om kärlek och krig

Säg den kärlek som varar i fredstid

att kämpa bland spillrornaJanine di Giovanni
Demoner i Dagsljus - Memoarer om kärlek och krig
Översättning: Elin Lindqvist
W&W

“Både månadstidningar och dagstidningar kom och fotograferade vår lägenhet. Folk var nyfikna på de två krigskorrespondenterna som lyckats omvandla sina liv och bygga bo tillsammans.
“Varför valde ni Paris?” frågade de.
“Vi ville känna oss trygga.”
Men hur kom det sig då att jag fortfarande inte kände mig trygg?
“Tror du”, frågade jag Bruno en kväll, “att vi har blivit helt förstörda av alltihopa?”
“Av vadå?”
“Ja, av allting. Gravarna, bränderna, bomberna. Alltihopa.”
Efter ett tag svarade han mig äntligen: “Hur skulle det inte ha kunnat skada oss?”.”

Det finns biografier --- och så finns det biografier.
Demoner i dagsljus är en exceptionell biografi, och en exposé över en stor kärlekshistoria, som först verkar fantastisk, men som förvandlas till en mardröm, och livet i Paris är allt annat än ljuvt, kulturkrocken mellan amerikanskan och parisarna är brutal.
Författaren Janine di Giovanni är amerikanska (hennes far var italienare) och en av världens mest kända krigskorrespondenter. Hon har rapporterat från de flesta konflikthärdar sedan 1980-talet: Gaza, Elfenbenskusten, Rwanda, Sierra Leone, Tjetjenien, Kosovo, Etiopien, Afghanistan, Sarajevo … Janine var i Sarajevo när belägringen upphörde år 1996 och 2013 lyckades hon som första utländska journalist få tillåtelse att träffa rebeller på gatorna i syriska Homs. År 2000 utsågs hon till årets utrikeskorrespondent av Storbritanniens Granada Television för rapporterna från Tjetjenien. Bland uppdragsgivarna finns alla stora engelskspråkiga tidningar: Vanity Fair, The Guardian, The Times, The New York Times, Granta och Newsweek.
Janine har valt en helt annan väg i livet än “den amerikanska drömmen”. Och framgången lät inte vänta på sig.
Det är inte konstigt att förlag i London ville att Janine skulle skriva sina memoarer. Den framgångsrika kvinnliga krigskorrespondenten berättar om sitt farofyllda liv och sitt lyckliga avslut i Paris, komplett med några charmiga berättelser om kulturkrockar.
Men historien blev en helt annan och förläggaren i London fick veta att det blev en helt annan bok än den de talat om. Men --- engelska förlag har ofta näsa för kvalitet och förläggaren förstod att vad de skulle få var ännu bättre.
Vad som började som historien om en trevlig fransk familj, mamma-pappa-barn, Janine, Bruno och sonen Luca, och historien om Janines hårda arbete för att anpassa sig till den franska –och parisiska –kulturen, utvecklade sig, när händelserna utvecklade sig i en ny riktning. Brunos missbruk tog överhanden. De hade klarat att vara förälskade när de båda arbetade mitt under brinnande krig, men de klarade inte av livet tillsammans i fredstid.
Demoner i dagsljus är en vacker och tragisk skildring om när allt går sönder--- på mer än ett sätt --- och hur Janine kämpar bland spillrorna. Livet som “an American in Paris” blev för Janine allt annat än en musikal och en steppdans på rosor.

Belinda Graham

Stanna kvar och ge dig av

En gripande skildring av en uppväxt under Det Stora Kriget

Stay Where You Are And Then LeaveJohn Boyne
Stanna kvar och ge dig av
Översättning: Anna Strandberg
B.Wahlströms

“Varje kväll innan han somnade försökte Alfie Summerfield komma ihåg hur livet hade varit innan kriget började. Och för varje dag som gick blev det svårare och svårare att hålla kvar tydliga minnen av det i huvudet.
Striderna hade börjat den 28 juli 1914. Andra kanske inte skulle ha haft lika lätt att komma ihåg datumet, men Alfie skulle aldrig glömma det, för det var hans födelsedag. Han fyllde fem år den dagen och hans föräldrar höll ett kalas för honom för att fira, men det var bara några enstaka personer som kom.”
Alfie är exakt fem år när Det Stora Kriget bryter ut --- det som senare blev känt som Första Världskriget. Det första som kriget förstör är hans födelsedag. Sedan tar kriget ifrån honom pappan. Alfies pappa går frivilligt med i kriget, eftersom han tror att allt kommer att vara över till jul och det är bättre att gå med frivilligt än att tvångsinkallas. Pappans bäste vän, som är av irländsk härkomst, vapenvägrar och hamnar i fängelse, där han misshandlas brutalt i två år. Alfies bästa vän och hennes pappa deporteras, eftersom de är utlänningar och kan vara spioner. Ingen bryr sig om att Prag inte ligger i Tyskland. Plötsligt har alla utlänningar som inte är allierade blivit potentiella fiender.
Med hjälp av en lånad skoputsarlåda tjänar Alfie extra pengar på King’s Cross stationen i London. Folk behöver alltid få sina skor putsade, vare sig det är krig eller inte. Skolan går han till ibland, när det är historia, hans favoritämne. När Alfie jobbar på King’s Cross råkar han se och höra mycket som gäller kriget --- för att han är ett barn och en betjänt och egentligen inte räknas? Han lyckas också lista ut att hans pappa har kommit hem från kriget och att han har överlevt --- men han är skadad. Granatchock.
Alfie gör snabbt upp en plan. Han måste frita sin pappa från sjukhuset och få hem honom, till sin familj och sina vänner. Då kommer han snabbt att bli frisk igen!

Men kommer Alfies pappa över huvud taget att känna igen Alfie? Han minns en femåring. Nu är Alfie nio år gammal. Mycket har hänt på fyra år …
Alfies dröm i Stanna kvar och ge dig av är att en dag jobba tillsammans med sin pappa --- som mjölkbud. En skarp kontrast till dagens drömjobb bland barn och unga, där “kändis” toppar drömjobbslistan. Mjölkbud finns inte ens som jobbval.
Den något kryptiska titeln på boken kommer av att “Stay Where You Are And Then Leave” (vilket är bokens originaltitel) var en order som soldaterna fick i skyttegravarna, när våg efter våg av soldater skickades upp.
Det här är inte första gången som irländaren John Boyne tar sig an ämnet barn och krig - eller historiska teman över huvud taget - men Stanna kvar och ge dig av är den mest gripande boken av Boyne hitintills. Den överträffar till och med Pojken i randig pyjamas. Ett barn som tar på sig först att försörja sin familj och sedan att rädda sin pappa, ett barn som får hela sin barndom från fem till nio års ålder förstörd eller förvriden --- det är ett angeläget ämne. Vissa måste stanna kvar, när andra ger sig av, men situationen är inte idealisk för någon. Stanna kvar och ge dig av är en stark historia som stannar kvar länge hos läsaren.

Belinda Graham

Allt och lite till

Klasstema, konst, Columbia, dokumentärfilm, en amerikansk dröm och lite till

Strandgräs och symbolerSarah Dessen
Allt och lite till
Översättning: Johanna Lindbäck
Raben & Sjögren

“Jag hade alltid älskat allt med skolan; från att låna maxantalet böcker på bibblan till att organisera mina anteckningsböcker och använda pennor i olika färger för olika ämnen. Till och med när jag bara var tio tog jag detta med skoluppgifter på största allvar, och det var därför det kändes fel att skriva dit bara min styvpappa på släktträdet bredvid mamma. Han hade adopterat mig när jag var tre, men ändå.”
Emaline är bokens berättare, en amerikansk tonårstjej som bor i Colby med sin arbetarklassfamilj.
Emaline får kontakt med sin biologiska far, som tillhör en helt annan klass, hon får svar på alla sina frågor via brev och hon gör sin skoluppgift till perfektion. Hon får högsta betyg på den och lägger den i sitt arkiv.
“Ja, jag var en unge som hade ett arkiv, redan då. En gång kontorsmaterialsnörd, alltid kontorsmaterialsnörd.”

Drömmen om Columbia

Tiden går och Emaline, hennes pappa uppmuntrar henne att drömma stort att söka till skolor som hennes studievägledare inte ens tänkte på att rekommendera: Darthmouth, Cornell, Columbia … Emaline kommer in på Columbia. Förstahandsvalet, ett Ivy League universitet! Tänk, att hon, en unge från en amerikansk byhåla, har kommit in på ett Ivy League universitet! Det är stort! Pappa har ju lovat att betala. Han är en sån kille som lovar månen och lite till. Emalines lysande framtid är klappad och klar. Men plötsligt kommer det ett opersonligt, kort mail från pappan om att han inte tänker bidra med några pengar alls. Och sedan blir det bara tyst.

En amerikansk sommarmiljö

Sarah Dessen har absolut gehör för amerikanska ungdomar och deras tillvaro. Visst, det finns stora skillnader mellan USA och Sverige. I Sverige finns inga Ivy League universitet och ungarna har inte så många läxor och ungdomsböcker i Sverige har inte tjejer som Emaline som huvudperson. Hon skulle bara vara en plugghäst, en tönt, en birollsfigur. Men i Sarah Dessens bok Allt och lite till får hon vara huvudperson och Sarah Dessen kör med multipla intriger (också ovanligt i svenska ungdomsböcker) och man känner sig hemma direkt i den amerikanska sommarmiljön i tätorten Colby. Varför? Kanske för att Dessen är bra på att dra in läsaren, kanske för att detta är en miljö som man känner igen från otaliga amerikanska filmer. Man skulle kunna kalla genren för “sommaren då allting hände”. En coming-of -age historia där huvudpersonen står inför flera svåra val.
Valet av utbildning. Valet av framtid. Valet av vilka vuxna man ska lita på. Valet mellan vänskap och pojkvänner, valet mellan pojkvän och utbildning, valet mellan två helt olika pojkvänner …

Vem i hela världen kan man lita på?

Emalines mamma försöker gång på gång varna sin dotter för att inte lita för mycket på pappans löften, men Emaline måste utstå hans svek själv för att lära sig, den hårda vägen.
Emalines mamma har också fått lära sig den hårda vägen hur det går när man litar på fel person. Hon fick Emaline när hon var arton, lika gammal som Emaline är nu, och hennes lysande framtid försvann. Det är lätt att förstå både Emalines mamma och mormor och att de oroar sig för att dåliga val är något som kan gå i arv -- och det är uppfriskande att det finns sympatiska vuxna med i berättelsen, som vill huvudpersonens bästa, och det är också ovanligt i ungdomsboksgenren.

Motsatspar och klasstema

Det finns också många intressanta motsatspar i romanen Allt och lite till. Naturen kontra civilisationen. Bondesamhället kontra industrialiseringen. Landet kontra staden.
De bofasta kontra turisterna. Och som kronan på verket: klasstemat.
Emaline och hennes familj är alla arbetarklass, bofasta på landet där bondesamhället trängs undan av industrialiseringen och nu lever de på turism och på att försöka verka pittoreska. De som kommer dit och hyr lyxvillorna är överklass och stadsbor --- ofta från New York. Och de kör gärna 51 kilometer till Colbys närmsta stad, för att få tag på en sushi, bara för att lokala räkburgare inte är fint nog (eller hälsosamt nog) åt dem.
Emalines biologiske far är en av snobbarna --- men det hindrar inte att Emaline och hennes halvbror får fin kontakt. Han vill ha roligt, och inte bara göra intellektuellt stimulerande korsord och studieförberedande uppgifter på sitt sommarlov. Han vill till och med äta mat med socker i.
Det går sämre när Emaline börjar dejta en rik New York kille --- han vill ha rött vin och oliver, hon vill ha öl och ostbågar. Han vill ha sushi, hon vill ha räkburgare. Han väljer all deras mat och alla deras aktiviteter och Emaline säger aldrig emot. Hon har ju tur att han är intresserad av henne, eller? Han ser en pittoresk picknickplats, en veranda på stranden som han “upptäckt”, hon sitter bara och tänker på att detta är allt som är kvar efter att ett helt hus blåst bort --- och ägare med hund dog på köpet. Han ser saker som är “gulliga” och pittoreska. Emaline ser hårt slit för att överleva. Om man överlever över huvud taget.

Alla analyserar Clyde Conway

Emaline må vara arbetarklass och en bofast lantis --- hon har ändå kommit in på Columbia. Vilket hon påminner sig när ett par snobbiga dokumentärfilmare från New York talar nedsättande till henne.
Ändå blir Emaline involverad både med dokumentärfilmaren Ivy och med assistenten Theo, för de vill komma i kontakt med konstnären Clyde Conway, som bor i den pittoreska byhålan (eller tätorten) och Emaline känner Clyde och Clyde pratar helst med folk han känner. Han litar inte på vare sig stadsbor eller överklass och det finns ett par riktigt roliga scener när överklass/välutbildade/stadsbor kör över lantisen Clyde, som är son till en bonde, och ska förklara vad hans målningar egentligen betyder, eftersom han inte fattar det själv. Han har ju bara målat dem.

“Var han rädd för mjölkbackar?”

En av de roligaste scenerna i boken är när en New York bo, Theo, köper en mjölkback som det står Craint Farms på. För den store Clyde Conway har ju målat av en sådan mjölkback. Något som i New Yorks konstvärld har tolkats som en metafor. Att det skulle vara franska för “rädd”.
Mjölkbacken är en franskspråkig metafor för att jordbrukssamhället fruktade det industriella. New York bon Theo kan inte tro att Craint är en riktig familj som hade riktiga mjölkbackar, men Clyde jobbar med det som finns nära honom och han pratar inte franska. För Clyde var det ju bara mjölkbackar, en del av den värld han var uppväxt med.
Liksom
Theo kommer med långa förklaringar och kör över Clyde på det stora vernissaget och pratar om “Verbus intriculatus”, klunkar i sig rött vin och förklarar att:

“Det är en växt som finns i det här området. En sorts vete, och den används inte som gröda utan för att skydda jorden när den är utsugen och undernärd. Den helar liksom jorden. …. Så man kan väl säga att det är en växt som tar det nästan döda och ger det liv igen …. Att växten är avporträtterad in i minsta detalj. … det visar både på uppgivenhet och hopp.”
“Intressant,” hörde jag någon mumla bakom mig.
“Uppgivenhet och hopp,” instämde någon annan. Jag skulle aldrig ha fattat det”.
“Du tolkar in rätt mycket i en vanlig växt“, sa Clyde till Theo.
“Du gillar ju att väva in symbolism i dina verk. Det gäller bara att knäcka koden.”
Clyde spärrade upp ögonen lite ….
“Uh-ooh,” tänkte jag.”

Ett gräs är ett gräs

Men Theo blir inte uppläxad direkt. Clyde frågar istället Emalines bäste vän Morris om växten. Ännu en arbetargrabb som växt upp i Colby. Och som inte pratar franska.
Clyde gick närmre tavlan. “Vad är det här?”
Jag såg hur Ivy tittade på Theo som tog en klunk vin.
“Strandgräs,” svarade Morris.
“Och var hittar man sånt?”
Morris såg på Clyde som om han blivit galen.
“Överallt. Det vet du väl? Du klagar alltid på att det är så mycket utanför ditt sovrumsfönster att man inte ser ner till havet.”
Jag var rätt säker på att Ivy fnös, och Clyde log. “Exakt.”
“Kan jag gå nu?” undrade Morris. “Det är en sak jag måste göra.”
“Jag med”, sa jag. “Ursäkta oss.”
Ibland är strandgräs bara strandgräs. Och en mjölkback är en mjölkback. Det som finns i tavlan finns i tavlan bara för att det finns där. Och är en del av en miljö som är självklar för bönder och arbetare.
Morris får jobb som konstnärens assistent - Emaline får jobb som Ivys assistent - och Theo får förmodligen trösta sig med den röda vinflaskan.

Mycket pengar - ingen konst

Clyde Conway fick nog både av New York och av konstvärlden när han fick en och en halv miljon dollar för en tavla, bestående av canvas, lim och snäckskal, samtidigt som hans pappa bonden tjänade 30.000 dollar under hela sitt bästa år någonsin. Clyde må ha blivit rik, men han är fortfarande en lantis i själ och hjärta. Precis som Emaline. Det är inte heller någon tvekan på vems sida Sarah Dessen står.
Allt och lite till är en engagerande uppväxtroman av Sarah Dessen och hon lyckas väva ihop alla trådar om utbildning, vänskap, kärlek och framtidsdrömmar.

Belinda Graham

Hjärta av damm

Spökbarn behöver hjälp av levande barn på teatern

Nu kommer spöken...

Ingelin Angerborn
Hjärta av dammRabén & Sjögren

“Pjäsen var både spännande och rolig. Vi skrattade nästan hela tiden. Jag kunde inte fatta hur Mirjam hade fått ihop allting så perfekt. Och jag kunde inte fatta hur Nelli och Hilding kunde läsa sina roller så himla bra. Det kändes verkligen som om de var Siri och Simon på riktigt.”
Det är en snäll spökhistoria. Men på slutet tycker ändå Bella att det blir lite läskigt. Fast den delen hör egentligen inte till pjäsen. Nelli, i rollen som Siri, har just bett spökena att visa sig, när det plötsligt bankar på dörren till salongen. Tre kraftiga bankningar. Sedan inget mer. Ingen kommer in, ingen säger något.
Huvudpersonen i Hjärta av damm, Bella, går en teaterkurs på Gamla Ekmanska Teatern på höstlovet. Alla säger att det spökar där, men det är väl bara sånt som man säger om gamla hus. Eller?

Men Bella är inte så rädd för spöken; hon är rädd för att inte vara bra, rädd för att inte känna någon på teaterkursen, rädd för att göra bort sig … Egentligen är det bästisen Tove som gillar teater. Och hon ville att de skulle gå en teaterkurs tillsammans. Och så åker hon själv bort till farmor och farfar och lämnar Bella ensam kvar. Fy, vad hemskt!
Men väl inne på teatern börjar Bella trivas. Hon får en huvudroll i pjäsen, hon får en pojkvän, Hilding, och en ny vän, Shirin. Nelli blänger däremot mest på Bella, men det visar sig att Nelli är synsk och ser en spökflicka, tolv år gammal, som hela tiden kretsar kring Bella. Hon vill ha tillbaka sitt halsband, som Bella har hittat i skogen och nu har runt halsen. Hon vill också ha en roll i pjäsen, som spöke, och det får hon till sist.
Hjärta av damm är en sådan där lagom läskig spökhistoria för unga läsare, med ett snällt spöke i huvudrollen, sådana som det finns rätt gott om just nu. Om man gillar böcker som Sorgfjäril, Glasbarnen, Silverpojken, Den magiska kappan och Flickan i spegeln så kommer man även att gilla Hjärta av damm. Just nu finns det många spökhistorier med snälla spöken, ofta barn, som behöver de levande barnens hjälp för att lösa ett mysterium eller ett problem. Det kan vara trevligt för barnet att känna sig stor och stark och behövd --- en räddare i nöden för ett annat barn --- som är hundra år äldre!
Flickan i Hjärta av damm dog 1914 och blev sedan en spökflicka. Hundra år senare får hon tillbaka vad hon hela tiden letat efter. Och Bella får visa att hon är modig --- och en bra skådespelare!
Ingelin Angerborn är specialist på genren “mysrys” för åldergruppen 9-12, och har många framgångsrika och älskade böcker bakom sig, bland annat Sorgfjäril. Hennes eget bästa läsminne är Enid Blytons Fem-böckerna, som hon slukade som barn. Och myste med. Och ryste lite grann. Fast i Fem-böckerna får spökena alltid en naturlig förklaring. Nu har Ingelin Angerborn flera böcker utgivna på samma förlag som gett ut Enid Blyton serierna på svenska --- så unga läsare har fått ännu fler böcker att mysa och rysa med.

Belinda Graham

Tokarev

Pauls gamle boss, spelad av Peter Stormare, ber Paul att inte rota vidareEftertänksamt drama om dålig karma

Tokarev
Regi: Paco Cabezas
Medverkande: Nicolas Cage, Rachel Nichols, Max Ryan, Peter Stormare, m.fl.
USA, 2013 Scanbox Vision

Paul Maguire (spelad av Nicolas Cage) var en gång i tiden en av de mest framgångsrika i ett kriminellt gäng, men det var länge sedan. Nu är han en affärsman som fotograferas med borgmästaren vid sin sida och han uppmanar sin dotter att plugga klart innan hon låter kompisarna fånga hennes intresse i alltför hög grad. Och när han köper en present till henne visar det sig vara en bok om hur man pluggar till högskoleprovet – vilket hon inte ska göra förrän nästa år.
En kväll när Paul är ute och äter en god middag med sin nya fru (dotterns mamma har dött i cancer) får han ett fruktansvärt besked: dotterns båda killkompisar berättar att dottern har blivit kidnappad av män med pistoler. Deras beskrivning är vag, de vet inte hur männen luktade, vad de pratade för språk eller vad de hade för vapen.
Paul har inte mycket att gå på, men samlar ändå ihop sina gamla kumpaner och börjar leta efter dottern. Hon hittas död, skjuten i huvudet av en Tokarev, ett favoritvapen hos den ryska maffian.

Pauls gamle boss, spelad av Peter Stormare, ber Paul att inte rota vidare. Men Paul kan inte sluta rota, även om det kommer att kosta honom och hans vänner livet måste han få veta vad som har hänt …
I sin iver att jaga efter den ryska maffian glömmer dock Paul 95%-regeln: 95% av alla mördade kvinnor i USA har blivit mördade av sin man eller pojkvän. Och alla har inte sällskap med ryska maffian.
Tokarev marknadsförs som en actionfilm med femtonårsgräns, men den är egentligen mer som ett eftertänksamt drama. Visst är det mycket här som är våldsamt, men det är lätt att följa intrigen och den röda tråden och se hur allt hänger ihop. Karma. Alla har sina spöken på vinden!

Belinda Graham

FILM: American Hustle

En stjärnspäckad ensemble!

"American Hustle" är baserad på en sann historia. Eller som den inledande texten upplyser oss om: "Some of this is true".

　


Utgångspunkten är den verkliga Abscam-skandalen 1978–81. FBI använde sig av professionella svindlare för avancerad brottsprovokation med fejkade arabiska shejker ("Arab scam") i avsikt att avslöja politisk korruption. Detta långt innan "Svennis" blivit blåst av en falsk shejk, utsänd av brittisk tabliod press. Ändamål må ändras med tiden --- men inte medlen.

En borgmästare, en senator och sex kongressledamöter fälldes i Abscam skandalen, för att ha tagit emot mutor från de falska "shejkerna" mot löften om politiska gentjänster.

Eric Warren Singers originalmanus fokuserade på denna historia, men i David O Russels bearbetning har allt gått från Water Gate liknande thriller till en screwball komedi som ofta driver med 1970-talet. Här serveras ett överdrivet 1970-tal, ispirerat av Scorscese så väl som Bee Gees discofilmer och ett sagoskimmer lägger sig över hela filmen, ungefär somi filmförebilden "Blåsningen" från 1973 --- där 1930-talet skildrades på ett liknande, overkligt och sagoaktigt sätt.

　
　

Handlingen står inte i centrum, vem blåser vem? är inte alltid lika viktigt som att parodiera 1970-talets mode, håruppsättningar och filmstjärnor.

　

Många i American Hustles stjärnparad gör parodier av sig själv, eller sina tidigare roller. Ibland genom att gå tvärtemot dem, ibland genom att göra samma sak --- ännu en gång.

Christian Bale, macho och välgränad i Batman, är här Irving Rosenfeld, en konflikträdd judisk svindlare, halvskallig och otränad, med en stor ölmage och en löjlig tupé som kronan på verket.

Amy Adams, specialist på väna "girl next door" roller, spelar Irvings partner i brott, en före detta strippa, speciallist på att förföra offer.

Jennifer Lawrence, allas favoritpojkflicka i "Winter’s Bone" och "Hunger Games"-trilogin, är en blond, manipulativ och labil bimbo som mycket väl kan få alla huvudpersonerna dödade av maffian.

Robert De Niro gör åtgerigen en iskall mördare och maffiaboss --- men denna gång skallig --- och även Bradley Coopers karaktär känns igen från hans tidigare filmer, fast här lockar han håret i små papiljotter.

På det hela taget verkar alla ha roligt tillsammans i sina vansinniga kostymer. Och då gör det inget att manus inte är vattentätt. Detta är inte "Blåsningen". Så bra lyckas inte "American Hustle" återuppväcka 1970-talet. Men det är kul så länge det varar.

Regi: David O' Russel
Titel: American Hustle
USA, 2013
Noble Entertainment

FILM: All is lost - Den gamle och havet

Den gamle och havet.

 Detta hade kunnat vara en alternativ titel på All is lost. Den titeln är redan upptagen av en världberömd Hemingway roman (även filmad) --- men den summerar vad man ser i All is lost. En gammal man, utan namn, spelad av Robert Redford och Havet. Dessa är de två huvudrollsinnehavarna. Människan mot naturen. Civilisationen mot de stora elementen.

Robert Redford som "vår hjälte".

Från Herman Melvilles roman Moby Dick till George Clooney filmen Storm --- det här är ett grepp som alltid fungerar. Publiken hejar automatiskt på den lilla människan mot den stora naturen --- människan som kämpar mot alla odds. Det här är en kamp som är lika gammal som civilisationen. Man måste kämpa för att överleva för att inte naturelementen ska ta över och utplåna allt. Men sällan har kampen skildrats så bra som i All is lost. Robert Redford karaktären, vår hjälte, "our man", kämpar på som en modern Robinson Crusoe, för att överleva och för att komma tillbaka till civilisationen, där han driver runt i en livbåt någonstans i den indiska oceanen och försöker navigera genom himlen. Den högteknologiska båten är borta, de högteknologiska navigeringsintstrumenten är borta. Allt är borta. All is lost.

En av de mest gripande scenerna är när Robert Redfords karaktär inser att hans dricksvatten är odrickbart --- utan dricksvatten kommer livet på havet att bli kort. Men snart inser denne moderne Robinson att han kan utvinna dricksvatten ur kondens. Så länge det finns plast, finns det kondens ... finns det möjlighet till lite dricka och lite hopp.

Människan versus naturelementen.

All is lost har även likheter med en annan aktuell Robinsonad --- Gravity om en kvinnlig Robinson (spelad av Sandra Bullock) som överlever i yttre rymden efter att hennes rymdskepp och hela besättningen har avlidit. Fienden: inte rymdmonster, utan rymdskräp.

I All is lost spelar också skräp en stor roll. Det är en dumpad kinesisk kontainer full av sopor som driver på filmens hjälte och förstör hans båt och hans navigeringsinstrument och hans kontaktsystem med omvärlden. Liksom i Gravity har vi i All is lost att göra med dödliga sopor. Vårt eget avfall, dumpat i havet, eller i rymden, är dödligt. Ingenting är oändligt.

Men det är också "skräp" som en plastdunk, en plastpåse och slutligen papper som räddar vår hjälte i All is lost. För den som har Robinson-överlevar-genen kan allt återbrukas och förvandlas till något nyttigt.

　

Manus och regi: J.C. Chandor

Medverkande: Robert Redford

USA, 2014

Universal Sony Pictures Home Entertainment

Monster och Vidunder

Det paranormala omger oss i alla kulturer, i alla tider

för alla som gillar fantasyKristofer Gustafsson
Monster och vidunder
Semic

Monster och vidunder är en uppslagsbok för alla som gillar fantasy, sagor och legender, eller helt enkelt läsare som är intresserad av litteraturhistoria - eller kulturhistoria - i allmänhet.
Om sfinxer kan man t.ex. läsa att sfinxer härstammar från tre olika traditioner kring Medelhavet: Egypten, Mesopotamien och Grekland.
Den egyptiska sfinxen är macho och föreställer ofta en farao eller någon av de höga gudarna. Men i Mesopotamien och Grekland var sfinxerna kvinnliga - och bevingade. I Mesopotamien fanns ett sfinxliknande väsen som fungerade som skyddsväsen. Grekerna såg sfinxen som en enda specifik varelse, född av den tvehövdade hunden Orthos.
Den grekiska sfinxen sitter på en klippa och vaktar passagen till Thebe. Folk som vill passera ställs inför en gåta. Kan du inte svara så äter sfinxen helt enkelt upp dig.
Den lurige kung Oidipus lyckades lösa en sfinxgåta - vad som går på fyra ben, sedan på två ben och till sist på tre ben. Svaret är: en människa! Krypa, gå, gå med käpp … Oidipus löste gåtan, men det hade ju inte Oidipus mycket glädje av sedan. Men om han hade blivit uppäten av sfinxen så hade en av de mest kända tragedierna aldrig blivit!

Många monster och vidunder är sådana som vi kanske inte till vardags tänker på som sådana - för de ses som vackra i vår kultur. Som sjöfolk och sjöjungfrur. De europeiska sjöjungfrurna är släkt med de grekiska sirenerna, som kammar håret och sjunger förföriskt - och även den nordiske näcken är känd för sin skönhet - men i många delar av världen ser sjöfolk hiskeliga ut.
Till och med svin finns med som uppslagsord - och vildsvin är inte att leka med. I alla fall inte Det erymantiska vildsvinet som Herakles fick infånga som ett av sina tolv storverk.
Monster och vidunder är ett gediget hantverk, både när det gäller text och bild, som fungerar som en bra startpunkt som vem som helst som vill forska om världen s monster. Vare sig det gäller en Buddha staty som inte uppför sig, en vattenkatt eller vilka ärkeänglarna är, så kan du få mer information här .
Liksom alla eventuella släktskap emellan olika monster och vindunder – som hur gorgonerna är släkt med sjöfolket.
En guldgruva för alla som älskar onödigt nödvändig fakta om allt det där paranormala som har omgett oss i alla tider. Redan innan de gamla grekerna … Extra plus för att boken inte snöar in på västerländsks tradition, här finns även gott om monster från andra kulturer.

Belinda Graham

James Dashner Maze runner - I dödens labyrint

A-mazing!

The Maze RunnerJames Dashner
Maze runner - I dödens labyrint
Översättning: Ylva Spångberg
Semic

“Han började sitt nya liv stående, omgiven av kallt mörker och instängd, dammig luft. Metall skrapade mot metall, en darrande krängning skakade golvet under hans fötter. Den plötsliga rörelsen fick honom att ramla. Han kravlade bakåt på alla fyra, och trots kylan i luften bildades svettdroppar i pannan. Han slog ryggen i en hård metallvägg och hasade längs den tills han kom till rummets hörn. Där sjönk han ned på golvet, drog upp benen tätt intill kroppen och hoppades att ögonen snart skulle vänja sig vid mörkret.
Med ytterligare en stöt lyfte rummet ryckigt uppåt, som en gammal hiss i ett gruvschakt.
Jag heter Thomas, tänkte han.
Det … det vare det enda han kom ihåg av sitt liv.”
Läsaren är i samma situation som huvudpersonen Thomas i Maze runner. Man har ingen aning om var man befinner sig, när det hela utspelar sig eller vem huvudpersonen egentligen är.

Thomas nya liv är i ett slags Flugornas herre tillvaro --- han finner sig omgiven av tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. Kvar är bara deras förnamn, eller smeknamn. Ingen har något efternamn, ingen har en personlig identitet, ingen har en personlig historia. Men det finns en tuff rangordning bland killarna och som sist in ligger Thomas pyrt till. Dessutom har han oftast (liksom läsaren) ingen aning om vad de andra killarna pratar om. De verkar ha utvecklat ett eget språk på den mystiska platsen, med egna slangord och förolämpningar, som “mos”, “klonk” och “färsking“.
Området som killarna befinner sig i är omgivet av höga murar och de är fångade innanför en enorm labyrint som är full av dödliga faror och väggarna i labyrinten flyttas varje natt. Det verkar vara omöjligt att hitta en väg ut.
Livet innanför murarna är monotont, med regelbundna gräl och kraftmätningar mellan killarna.
Thomas är den förste nye killen på evigheter. Men redan nästa dag kommer ännu ett nytillskott --- Teresa, den första tjejen någonsin. Det verkar som om hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Kanske kan hon och Thomas tillsammans lyckas få fram de förlorade minnena och hitta en väg till att återvända till värden utanför ... Men vem säger egentligen att världen utanför är bättre, eller mindre farlig, än den plats där de just nu befinner sig? Vem eller vilka har satt dem i labyrinten och varför?
Maze runner är den första delen i James Dashners framgångsrika dystopiska bokserie och den har redan blivit storfilm hos Twentieth Century Fox. Maze runner tänjer på gränserna när det gäller vad läsarna är vana vid i en dystopisk ungdomsroman --- precis som väggarna i själva labyrinten i boken flyttar på sig, så flyttar Dashner hela tiden på hörnstenarna i handlingen och överraskar hela tiden, i en genre som redan är väl utforskad, älskad och framgångsrik bland unga läsare.
.

Belinda Graham

En gammal agent för en ny tid

Tom ClancyCIA grundades 1947, som ett svar på attacken mot Pearl Harbour under andra världskriget. Ditintills hade USA trott sig vara för långt bort för att nås av de krig och oroligheter som drabbade resten av världen. Men det var fel. Och visst borde det ha funnits ”red flags” varningssignaler som man hade kunnat uppfatta, bara man hade haft en myndighet för detta? Helst en som är full av supersmarta agenter, spioner och analytiker.
Under 40 år koncentrerade sig CIA på Sovjetunionen. Kalla kriget var på ett sätt en trivsam tid för CIA, för de visste vem fienden var och var den befann sig. Vad som hände senare var mycket mer förvirrande.- den 11 september 2001 blev det återigen klart att USA inte står utanför resten av världen och inte är för långt bort för att drabbas. Terrorattentatet 2001 mot World Trade Center var en ny väckarklocka som ringde minst lika högt som Pearl Harbour. Men nu fanns ju CIA, hade de inte sett några ”röda flaggor”?Självrannsakan följde på detta. Och fler CIA-superspioner i böcker och filmer.

Den mest kände CIA-agenten torde vara Jack Ryan, en skapelse av Tom Clancy (1947 –2013).
”Jag har inte läst alla böckerna, de är alldeles för många”, säger Chris Pine i en intervju när det är klart att han är den nye Jack Ryan på film. Efter Alec Baldwin, Harrison Ford och Ben Affleck.
Och ja, det blev många romaner av Tom Clancy, utspridda över en lång tid. Både med Jack Ryan som hjälte och med andra huvudpersoner, vissa med liknande drag.
På det hela taget speglar Jack Ryan böckerna både CIA:s historia och USAs utrikespolitik --- i en fiktiv värld. Jack Ryan karaktären går från skrivbordsnisse till actionhjälte till att bli president för hela USA.
En del önsketänkande med Jack Ryan som lär vara den fiktiva agent som CIA anställda själva väljer att identifiera sig mest med. Varför? För att han tillbringar en hel del tid bakom skrivbordet. Precis som agenterna på Langley. Och som analytiker är skrivbordet den plats som de mest har att göra med.
The Hunt for Red October (1984) är Clancys första roman och detta blev även den första filmen om Jack Ryan (Med Alec Baldwin som Jack Ryan och Sean Connery som den ryske ubåtskaptenen). Ja, här härskar den röda faran, det kalla kriget och det är viktigt att ta hand om”avhoppare”.Speciellt om de har massförstörelsevapen med sig.
Patriot Games (1987) utspelar sig egentligen innan The Hunt for Red October. Här är Jack Ryan i London och räddar Prinsen och Prinsessan av Wales från en attack. Och nu är IRA på tapeten, både i verkligheten och i Jack Ryans värld. Patriot Games blev den första boken som filmades med actionhjälten Harrison Ford som Jack Ryan. Här har Jack Ryan en familj som måste försvaras från IRA, när de följer efter Ryan till USA.

IRA framställs som beroende av amerikanska pengar för att köpa vapen. Men att förfölja en amerikansk familj ger dålig press. Precis som med Pearl Harbour --- hotet blir verkligt när det inte händer i Europa, utan på hemmaplan. Patriot Games visar avrättningar av terrorister i Nordafrika, de lyses upp som siluetter på en dataskärm där CIA personal kan följa förloppet. Idag är sådant vardagsmat i amerikanska nyhetssändningar - när Patriot Games kom var det helt nytt.
Clear and Present Danger (1989) har en ny fara: droger. CIA utför presidentens uppdrag (fast officiellt ska presidenten inte veta någonting) och använder amerikansk militär mot kokainodlare i Colombia. Nu var Pablo Escobar inne som ”fiende”och droger var ett större hot än den röda faran eller IRA-terrorism. Tom Clancy använde en verklig händelse från Ronald Reagan eran som inspirationskälla. Sant är att CIA ofta lade sig i andra länders inrikespolitik, speciellt i Latinamerika, vilket inte hade varit tanken med CIA när de grundades.
The Sum of All Fears (1991) handlar om arabiska terrorister som hittar ett kärnvapen som Israel har tappat bort och de tänker använda det för att attackera USA. Detta sätter nästan igång ett krig emellan USA och Sovjetunionen, för den nye presidenten är inkompetent och hans älskarinna gillar inte Jack Ryan. Som givetvis alltid har rätt i alla situationer och alltid håller huvudet kallt. Och Ryan lyckas stoppa kriget. Denna bok filmades inte förrän tio år senare --- precis innan 11 september attackerna 2001. Filmen släpptes inte förrän 2002 och när verkligheten hunnit ikapp och sprungit ifrån fiktionen i filmmanuset. Produktionsteamet hade aldrig kunnat drömma om sådana attacker i verkligheten, men de menade på att filmens aktuellitet hade blivit större på grund av verkliga händelser: budskapet är att man inte ska förklara krig och sätta igång hämndauktioner direkt, utan man ska vänta och analysera läget. Hotet mot världsfreden är just "the sum of all fears" - summan av alla farhågor. För det är rädsla, snarare än aggression, som sätter igång livsfarliga konflikter. Jack Ryan har blivit betydligt yngre i filmen (spelad av Ben Affleck) och araberna har bytts ut mot vita nynazister. Politiskt korrekt.
Jack Ryan Shadow Recruit 2013 är en nystart på Jack Ryan --- han ligger på en bänk i London och tar en tupplur, han pluggar på handelshögskolan och plötsligt pratar alla om något de ser på TV. Attacken mot World Trade Center och The Twin Towers som kollapsar. Detta blir ett wake-up call bokstavligen för den vilande Jack Ryan (och för CIA) och gör att han först blir soldat och sedan CIA agent. Där han tillbringar mycket tid vid skrivbordet och framför datorn. För den nya tidens terrorism har med ekonomin att göra. Och i verkligheten värvar CIA sina spioner från Wall Street. Nästa terrorattentat kommer att vara mot den amerikanska dollarn. Även om Kenneth Branaghs ryske finansgeni inte lyckas i filmen som han själv har regisserat, så verkar det som ett troligt scenario. Ett helt lands ekonomi kan lätt försvinna ut i cyberspace. Köp upp ett lands valuta, dess värdefulla aktier och du äger det. ”If you can’t beat them, buy them”. Det verkar troligare än att ett gäng nynazister ska hitta ett borttappat kärnvapen i öknen.
Tom Clancy i sin agent himmel hade säkert varit nöjd med att även den nya världen behöver Jack Ryan. Och att han fortfarande sitter en hel del vid skrivbordet.

Belinda Graham

Tom Clancy
Jack Ryan
Fox

Tracy Letts En familj: August Osage County

Alla i familjen är olyckliga på olika sätt

Självmord eller olycka? Tracy Letts
En familj: August Osage County

Tolstoy filosoferade om att alla olyckliga familjer är olyckliga på olika sätt. Han kunde också ha tillagt att alla i den olyckliga familjen är olyckliga på olika sätt. Något som dramat i En familj illustrerar till fullo. Hemvändartemat är vanligt i litteraturhistorien och Tracy Letts historia om plötslig död, en begravning och tre systrar som inte kan hålla sams, är på ett sätt allmängiltig och på ett annat sätt typiskt amerikansk. Att lyckas är allt i Amerika, det är ju den amerikanska drömmen. Men ingen i familjen lyckas uppfylla den amerikanska drömmen och otrohet, oäkta barn, skilsmässor, självmord, cancer, alkoholism och drogmissbruk är sådant som man helst sopar under mattan så att familjen kan låtsas vara lite mer lyckad … Tills det inte får plats mer under mattan, och hemligheterna börjar flyga omkring fritt, som små dammpartiklar, och de nästlar sig in i alla konversationer.

En konfliktfylld historia på en konfliktfylld plats

- Varför lurade vi indianerna på det här? suckar Barbara när hon är på väg hem till sitt barndomshem.
- Folkmord verkar alltid som en sån bra idé när det pågår, kontrar den lakoniske maken, som sitter bredvid henne i bilen och ser ut över slättlandet.
Ingenting, ingenting, ingenting syns som en siluett mot himlen. Och de bara kör och kör och kör.
En familj är en berättelse som är full av bråk och konflikter så det är passande att scenen för det hela är August Osage County, slätterna, “the Midwest”. scenen för en av historiens stora konflikter. Indianerna drevs ihop på detta land för att det var ett värdelöst land --- senan hittade man olja där, och så var det plötsligt klippt för indianerna --- igen.

Smarta, välutbildade “lantisar”

Tracy Letts ansåg att man kan bli less på alla rika människor i New York och Los Angeles och att alla historier ska utspela sig där. Han ville skriva om folk på landet. Folk med utbildning. Hans egna föräldrar hade ju studerat och doktorerat. Hans morfar begick självmord - precis som Beverly i En familj - och efter det började mormor med pillermissbruk. Eftersom Tracy Letts själv var tio år när detta hände minns han inte alla detaljer, bara en del, men det blev en bra stomme att bygga på. Resultatet blev En familj - August Osage County och historien har gått på scener i USA för utsålda hus under en lång tid.
I En familj får man se något så ovanligt som välutbildade lantisar. Både Beverly och hans fru Violet är välutbildade. De var de första i sina respektive familjer som avslutade high school. Beverly har en stor boksamling, citerar T.S. Eliot, har arbetat som lärare och vunnit flera prestigefyllda litteraturpriser för sin diktning. Han är också alkoholist.
Familjen kommer hem till Violet eftersom Beverly saknas. Det visar sig att han har begått självmord genom att dränka sig. Fast mellansystern håller fast vid att det var en olycka…
Hemvändartema och tre döttrar med olika personligheter och en plötslig död … detta hela låter som Masjävlar, men faktum är att hemvändare över hela världen brottas med samma sak. Man kommer hem och faller in i gamla syskonroller. Vare sig man vill eller inte.
Lillasystern har stannat kvar på landet för att ta hand om sina gamla föräldrar. Pappan är alkoholist och mamman pillermissbrukare.
Mellansystern har med sig en ny flamma, Steve, som har en röd sportbil och ett stort förråd av hasch och som stöter på den äldsta systerns tonårsdotter. Och bjuder henen på hasch.
Den äldsta systern har med sig sin man, som hon egentligen separerat från (men vill inte prata om det), och en sur, emoaktig tonårsdotter.

Arvssynden går vidare

Den äldsta systern är den som är mest bitter --- och mest lik sin mamma. Under dramats gång lyckas hon alienera precis alla --- den tysta lilla systern, den positiva mellansystern, sin dotter, sin man, sin mamma --- till sist är hon helt ensam. Det är rätt tydligt att hon ärvt talangen för alienation från sin mamma som i sin tur ärvt den från sin mamma. Arvsynden går vidare.

En familj är som en rad av olika gräl-matcher. Det stora gruppspelet är begravningsmiddagen, när alla samlas för att gräla. Annars delar man upp sig i olika små gräl-grupper, i par eller i trianglar. Det ena avlöser det andra. Den äldsta systern grälar med sin man, ensam, med man och barn, som en trio, med sina systrar, som en trio, med en syster i taget, med sin moster, med sin mamma …

Sådan far, sådan son

De enda helt kärleksfulla scener som finns är mellan Charles (gift med Violets syster) och sonen lille Charles. Han hämtar sonen vid bussen och de säger utan baktankar eller tillgjordhet att de älskar varandra.
Ingen far har varit så stolt och glad över sin oduglige son sedan herr Markurell i Markurells i Wadköping. Men liksom i fallet med Markurells så är Charles inte far till lille Charles -- fast han vet inte om det.
Den andra kärleksfulla scenen som finns är mellan lille Charles och hans flickvän, kusinen Ivy (som betraktaren snart förstår är hans halvsyster) men denna kärlekssång avbryts snabbt av en mamma som grälar på lille Charles, en pappa som grälar på mamman och när han stormar ut avlöses det av att den äldsta systern kommer och grälar med sin moster.

Vem är rädd för Violet?

Det är mycket underhållande, alla människorna lyckas säga smarta säker hela tiden och Violet är bitskt rolig, den roligaste och bitskaste personen sedan Elizabeth Taylors karaktär i Vem är rädd för Virginia Woolf?
Det vore lätt att säga att Violet är elak. Men. När hon var ung, smart, snygg, vitsig rolig och välutbildad fanns det inga karriärmöjligheter för tjejer. Hon lade allt krut på sina tre tjejer. Och av dem har ingen något vettigt jobb eller någon lyckad relation. Besvikelsen är total, både över det egna livet och över döttrarnas liv. Blir det inte bättre än så här?
När det gäller själva dramat är svaret solklart: nej, det blir inte bättre än så här! Sorligt, rörande, ömsint och humoristiskt skildrar Tracy Letts en familjs sammankomst --- och sönderfall.
Bordbönen, gravallvarligt levererad av Charles, är bland de roligaste scenerna som gjorts. Just för att han är så ärligt när han ber och för att det blir så fel.
En familj handlar om livet på slätterna i USA --- konflikter som utspelar sig på en konfliktfullt mark --- men det är samtidigt en allmängiltig berättelse när det gäller hemvändartemat. Det går snabbt att falla in i gamla roller. Och ingen av de tre systrarna gillar egentligen varandra. Efter ett tag orkar de inte ens låtsas.

Belinda Graham

Mary Shelley's Frankenstein

The Creature goes from “Monster” to “Hero”

Mary Shelley Mary Shelley
Frankenstein

Nick Dear, Danny Boyle
Frankenstein

Kevin Grevioux, Stuart
I, Frankenstein

Nick Dear was responsible for the adaptation in 2011. When one of the drafts suggested opening the play from the Creature’s perspective, Danny Boyle leapt at the opportunity. Because this opening suddenly gave the Creature his voice back! One thing led to another and this prompted Boyle into switching the lead roles around. Starting from the Creature’s point of view was the key to unlocking the adaptation. Once you don’t start with Victor Frankenstein, you need to balance the Creature with this obsession with his creator.
Boyles logical reasoning was: “So we rebalanced our approach by double casting the actors”. Double casting also leaves no room for ego. Even though it meant double the work load for the actors. One actor could start learning one part. Only to find himself thrown by the other performer’s cues. Having both characters on the same page is a distraction. But it is also appropriate. The two lead characters should become the same in a way --- two strands of the same part. They are the creator and the son and the obligation in that relationship is very close.
Mary Shelley’s original text was written in 1816, during a period when she had two poets in her life: her husband Percy Bysshe Shelley and Lord Byron.
Cumberbatch’s approach to Frankenstein was that “She sees Byron as the noble savage in the Creature, whereas she sees Shelley as this obsessive social misfit. So her novel makes sense of the psychodrama she found herself in”.

It is also possible that she just tried to scare everyone’s pants off. When it comes to horror lore Mary Shelley’s Frankenstein; or, The Modern Prometheus and Polidori’s The Vampyre were born during the same night, when the Shelleys and their friends told each other ghost stories, a popular way to pass the time, not only in Charles Dickens’ Victorian novels. However, a little celebrity gossip has never hurt the marketing of a good story. It becomes the story of the story. And Byron is also said to have inspired the vampire stories, even the tormented Edward in Twilight today is known as a “Byronic hero” vampire.
Frontispiece to Frankenstein 1831But Mary Shelley’s Frankenstein has gone from horror classic to something else. Nick Dear and Danny Boyle wanted to bypass the story’s horror film connections, from days when the Monster was marketed together with the Vampire and the Mummy and other horror classics, and instead concentrate on the ideas explored in Shelley’s original novel, which was in its day extremely futuristic in its vision. Mary Shelley is looking forward to the technical revolution --- 200 years from when she wrote it our technology is such that we are achieving now what she had nightmares about.
Back to the night of the horror stories. Now-a-days vampires, werewolves and even zombies have been cast as the heroes, not the monsters, of today’s bestselling novels and blockbusters. Frankenstein’s monster, or The Creature, has also achieved hero status.
In the graphic novel I, Frankenstein by Kevin Grevioux the Creature is the saviour of the human world. The Creature is first called Adam, but after accepting his past he starts calling himself Frankenstein, after his father, his creator. So the two strands finally become one, after 200 years.
Adam Frankenstein has the role of all Hollywood blockbusters: looking good, while getting the girl and saving the world, all in one fair swoop. Aaron Eckhart was chosen for the role of Frankenstein when Walt Disney Studios transmediated the graphic novel for the silver screen.
In the future our world, the human world, is protected by gargoyles, but threatened by demons and both sides want, nay both sides need, Frankenstein in order to win. The gargoyles want the human world to remain; the demons want to take over completely. This is rather like Cassandra Clare’s The Mortal Instruments with marked weapons to kill demons, with gargoyles instead of shadow hunters living in desolate churches. The humans no longer believe in the church, they no longer believe in science, they no longer believe in the future. But the gargoyles still believe the humans are worth protecting, rescuing saving … And Frankenstein, as immortal and indestructible as any old vampire, join their ranks to protect humankind. The journey from monster to hero is thus completed for the creature, who now proudly calls himself Frankenstein, after his human father. For no man is an island - and no monster is without a family.

Belinda Graham

Mitt Tokyo

Vitlackera aldrig en gammal bambugrind

Tokio i mitt hjärtaMonica Braw
Mitt Tokyo
Atlantis

“På lördagsförmiddagarna erbjuds föräldrar och barn kurser i kinesisk poesi på kanbun, “japansk” kinesiska. Det är ett obeskrivligt komplicerat sätt att läsa och förstå klassisk kinesisk litteratur. För barn? Ofattbart. Här lever fortfarande bildning av en typ som vi knappast kan föreställa oss, jämförbart med latin och klassisk grekiska i Europa. I en lund står en väldig staty av Konfucius själv. Det är lite vildvuxet just här. En kvinna strosar omkring och skärskådar växterna. Ett älskande par passerar omslingrade förbi. En av stadens välkända kråkor sätter sig på Konfucius arm. Solstrålar strilar över hans välvilliga ansiktsuttryck och långa skägg.“
Monica Braws bild av sitt eget Tokyo är vacker, poetisk, drömsk, skarpsinnig, modern, detaljerad och mycket initierad. Hon växlar snabbt ämnen mellan det personliga och det allmängiltiga, mellan hennes egen historia och Tokyos historia, mellan ögonblicksbilder och evigheten. Tokyo är samtidigt modernt och historiskt. Prenumererar man på tillräckligt många tidningar behöver man aldrig köpa toalettpapper (man kan byta sig till det, mot de utlästa tidningarna). Man måste älska ett land där det är uppenbart att man ska katalogisera att det finns olika kategorier av spöken. En antropolog, Yanagi Kunio, undersökte dem och katalogiserade dem. Yurei (andar) och obake (spöken) är inte alls samma sak, trots att de kan se likadana ut. Obake har en speciell plats som de håller sig till och där skrämmer de glatt folk på måfå, medan yurei kan förfölja en speciell person som de hyser agg mot och de behöver inte alls hålla sig till en och samma plats. Både Murakami och Myazaki använder sig flitigt av japansk folklore och olika typer av “spöken” och “andar” när de skapar.
Sedan långt före Edotiden anser man att utbildning är viktigt. Enligt konfucianismen leder utbildning till rättskaffenhet och moralisk dygd. Man ska göra det bästa av sin situation på jorden, ständigt förbättra sig och inte trängas på tunnelbanan.

Monica Braw har aldrig räknat hur många gånger hon åkt till Tokyo för det är ju att åka hem. Hon har bott i sammanlagt femton år på sex olika adresser och med avstamp i dessa adresser berättar hon om sitt liv i Tokyo, om allt från att titta på sällsynta liljor till att ta med barnen på babysim. Braw har konstruerat en berättelse på tre plan: sitt eget liv i Tokyo, fullt av minnen och erfarenheter, Edos/Tokyos historia och kultur från fyrahundra år och slutligen de strövtåg hon gjorde i staden sommaren 2013. Boken är rikligt illustrerad med Braws egna svart-vita foton.
Charmigast är alltid kulturkrockarna. Som när Monica och hennes make (från Finland) renoverar och gör fint, medan grannen, Fru Furukawa förfasar sig. Man målar INTE om en gammal bambugrind! Då förstör man känslan av WABI där själva tidens gång är det som väcker tankar, inte vit lackfärg. Och man planterar inte sina krukväxter hur som helst i rabatten. Med hortensia, azalea och kamelia.
“”Trädgårdstips från Tokyo” kanske blir en uppföljare?

Belinda Graham

Från röksignaler till mobiltelefoner

Ring, ring, bara du slår en signal …

Serie: Lätt att läsa faktaPer Demervall
Från röksignaler till mobiltelefoner
Bonnier Carlsen

Förr i tiden när man ville säga något skickade man röksignaler. Eller skrev brev. Sedan uppfanns telefonen. Och datorn. Och Internet. Dessa uppfinningar har lett fram till de smarta telefoner vi har idag. Och att vi kommunicerar på ett helt annat sätt än förr i tiden. Men fortfarande säger vi att “det ringer” när det är dags för ett samtal --- även om dagens “smartphones” inte är kopplad till någon ringklocka, som de gamla telefonerna var.
Från röksignaler till mobiltelefoner är en smart skriven bok som i serieformat berättar om inte bara en utan faktiskt två av den moderna tidens största uppfinningar: telefonen och datorn. För båda dessa uppfinningar har behövts för att vi ska ha de telefoner som finns idag. Dagens telefoner är små mini-datorer och de kan göra så mycket mer än att ringa…. Och ringsignalen behöver inte ens låta som en ringklocka.

Det här är en högklassig och underhållande fackbok som är perfekt både för 6-9 års åldern, som den är rekommenderad för, men den passar även lite längre upp i åldrarna. Ska man göra ett projektarbete om telefoner och/eller datorer, eller till och med om Internets historia, är detta en bra startpunkt. Många viktiga årtal och personer finns med i boken.
Det är intressant att konstatera det uppenbara: att självklarheter inte alltid har varit självklara. Det som är självklart idag kommer inte alltid att vara självklart. Utvecklingen fortsätter. Kapitlet om framtida utveckling (som givetvis redan är på gång) är fascinerade. Bara fantasin sätter gränser för vad telefoner och datorer kan klara av i framtiden.
Än har det inte ringt för sista gången!

Belinda Graham