101 Dalmatiner - en efterlängtad, prickig återkomst!

  
The Hundred and One Dalmatians
Dodie Smith
The Hundred and One Dalmatians
Egmont New Edition

Dodie Smith, Jacqueline Wilson etc.
Paws and Whiskers
Doubleday Children's Books

Walt Disney
Pongo och de 101 dalmatinerna
101 Dalmatians
Walt Disney Studios Home Entertainment

Den 25 januari 1961 skrevs historia. Då hade den animerade film som skulle spela in mest pengar premiär: 101 Dalmatians. Eller Pongo och de 101 dalmatinervalparna, som den kallas på svenska. Egentligen är den svenska titeln felaktig, för det finns “bara” 99 dalmatinervalpar i filmen. Den engelska titeln 101 Dalmatians syftar på att det blir 101 dalmatiner totalt: 99 dalmatinervalpar som räddas från Cruella De Vil, plus de två vuxna dalmatinerna, Pongo och Perdita. 15 av valparna är deras egna, men de beslutar sig för att ta med sig alla 99 valparna hem till London, till det lilla huset vid Regents Park.

Eftersom 101 Dalmatians blev en sådan stor succé på bio 1961, har filmen även gått upp fler gånger på bio: 1969, 1979, 1975 och 1991. Nu, år 2014, är det dags för den nya dalmatinerutgåvan på DVD, fullmatad med nytt extramaterial och med superb bildkvalitet. Man kan riktigt räkna alla prickarna på alla de 99 dalmatinervalparna - om man har lust. För det blir över 3 miljoner prickar!
Dalmatinersuccén började egentligen redan 1956. Det var då Dodie Smiths populära barnbok kom ut i bokhandeln. Hon älskade hundar, Regents Park var hennes favoritpark att promenera i (samma park som Pongo och Perdita och deras människor promenerar i, i filmen) och hon hade flera dalmatinerhundar. Hennes första dalmatinerhund hette Pongo. Senare hade hon ett par dalmatinerhundar, Buzz och Fly, som fick 15 valpar - precis som Pongo och Perdita i filmen. Liksom i filmen trodde man att valp nummer 13 var död - ända tills Dodies man gjorde precis som Roger gör i filmen - masserar den med en handduk för att få igång andningen.Den valpen heter Lucky i filmen och fläckarna på ryggen bildar en hästsko - för att understryka vilken lyckosam valp Lucky är!

pawsMen alla valparna har otur när de blir kidnappade av Cruella de Vils hejdukar och hållna som fångar i Hell Hall. Totalt hålls 99 valpar fångna där - och de ska bli pälsar till Cruella.
Valparna räddas faktiskt av en modig katt, som håller valparna vid liv tills Pongo och Perdita kommer fram och de alla kan fly till säkerhet. Katten heter i filmen Sergeant Tibs och är en han. I boken är Tibs en hon - och har graden löjtnant. I vilket fall som helst är Tibs en mycket modig tabby katt och det är ett genidrag att låta en katt rädda en hel hög hundvalpar! 101 Dalmatiner är rena rama julafton för alla hundälskare, men även kattälskarna får sitt.
Cruella De Vil är fortfarande en av de mest skrämmande Disney häxorna, till och med hennes bil ser ondskefull ut! Medan hundarna är de allra charmigaste hjältarna! Det är svårt att tänka sig men det är faktiskt samma skådespelerska som gör rösten till Cruella som gjorde rösten till Askungen. Två diametralt olika arketyper -elak häxa och snäll prinsessa - gjorda av samma person.

En rolig detalj i filmen är hundarnas halsband - tjejvalparna har blått som Perdita och pojkvalparna har rött som Pongo. Förr var rött - och därmed även rosa (en variant av rött) en macho färg, en färg för soldater, husarer, män i röda ridjackor, adelspojkar som poserade på porträtt - och pojkhundar som hade fina halsband. Medan blått var en färg för tjejer. Kolla bara på gamla porträtt och räkna alla blåa klänningar … och blå halsband! Idag har det svängt och rött och rosa är tjejigt medan blått är för killar. Men genom att utmana dagens ideal (med ett “varför ska tjejer ha rött och rosa, de blir ju bara mesiga av de färgerna!”)kommer man helt enkelt bara tillbaka till ett ännu äldre ideal.

99 valpar med över 3 miljoner prickarEn annan rolig detalj för hundälskare är att kolla in alla de olika hundraserna i filmen. Speciellt i inledningsscenerna där Pongo jämför hundar och deras ägare. Och visst finns Lady från Lady och Lufsen med och hjälper till med Skymningsskallet! Liksom skotten Jock, den busiga Peg och bullterriern Bull. Det tog tre och ett halvt år att få 101 Dalmatians klar. För en människa hade det tagit 186 år att rita klart filmen, men tack och lov är det många som jobbar med en Disney film!
Dodie Smith hade interåd att behålla alla sina 15 dalmatinervalpar. Men när Disneyfilmen skulle ha premiär köpte hon en ny dalmatiner för att fira. Vad fick den för namn? Disney, så klart!

Än idag är 101 Dalmatians en av de bästa hundböckerna och hundfilmerna som finns! Och Dodie Smiths bok är utvald till den nya djurantologin Paws and Whiskers. Nya generationer kommer att hitta fram till Dodie Smith och de prickiga valparna!

Belinda Graham

Lady Fiona Carnarvon: Lady Almina och verklighetens Downton Abbey

Den åttonde grevinnan av Carnarvon

100% bra bokLady Fiona Carnarvon
Lady Almina och verklighetens Downton Abbey
Översättare: Cecilia Falk
Originaltitel: Lady Almina and the real Downton Abbey
Massolit Förlag

Downton Abbey finns med i Guinness Rekordbok som det bästa TV-dramat någonsin. Inget drama har någonsin blivit så överöst med olika priser och så hyllat och älskat av recensenter och TV-tittare.
Men det finns en verklighet bakom fiktionen, den som inspirerade Julian Fellowes till att skriva serien till en början. När han fick förslaget att skriva en TV-serie som utspelade sig i samma miljö som den i Gosford Park, filmen som gav Julian Fellowes en Oscar för bästa filmmanus, var den första reaktionen att det var ju redan gjort. Gosford Park kom, sågs och segrade - var historia. Men nyckeln till det som blev Downton Abbey var karaktären Lady Cora Crawley (som spelas av Elizabeth McGovern). Den rika amerikanskan som gifter sig med en fattig engelsk ädling och räddar Downton Abbey från ruinens brant. Den verkliga lady Cora Crawley heter Lady Almina Wombwell. Almina var en vacker och förmögen arvtagerska, utomäktenskaplig dotter till bankiren Alfred Rothchild. Genom giftermål med den femte earlen av Carnavorn blev hon Lady Almina, grevinna av Carnarvon på Highclere Castle.
Highclere Castle är förresten den andra huvudpersonen i sagan - för det är där Downton Abbey spelas in, och som hörs på namnet är det huset själv som är huvudperson.
Lady Fiona Carnavon, den som idag bor på verklighetens Downton Abbey och driver företaget som är Highclere Castle, har gjort omfattande research om Lady Almina och gått igenom dagböcker, brev och fotografier och målat upp ett fantastiskt komplext porträtt av både ett människoliv och en tidsepok.

Lady Almina var med om många omvälvande händelser. En av dem var första världskriget och hennes initiativ att öppna sitt hem för sårade soldater blev mycket omtalat och omskrivet - och låg som grund för intrigerna i säsong två av Downton Abbey. I familjehistorien får läsaren även veta hur det gick till när Lady Alminas man upptäckte Tutankhamons grav 1922.
Men till syvende och sist är detta en historia om att vara egenföretagare och ansvarig för massor av anställda och ett stort hus med stora egendomar.
Eller som Lady Fiona Carnarvon säger när folk frågar henne hur det är att bo på verklighetens Downton Abbey idag - du bor ju på ett slott!
- Jag tänker inte på att jag bor på ett slott, säger hon. Jag tänker på att jag driver ett företag som måste gå runt. Jag tänker på att jag har ett stort hus med läckande tak, dåliga rör och massor av räkningar!
Det är så långt från sagoslott man kan komma!

Belinda Graham

Lady Fiona Carnarvon, den åttonde Countess av Carnarvon, gifte sig med den nuvarande Earlen av Carnarvon 1999. Hon är författare och revisor och har studerat engelska och tyska vid University of St. Andrews. År 2001 tog hon tillsammans med sin make över Highclere Castle där stora delar av TV-serien Downton Abbey spelas in.

Min familj och andra monster

 

En satirisk humorbok om den svåra jakten på lyckan

Max ligger i badkaretDavid Safier
Min familj och andra monster
Översättning: Ulrika Junker Miranda
Originaltitel: Happy Family
Bazar Förlag

David Safier fick en världssuccé med boken Dålig Karma. När Safier blev intervjuad på Bokmässan i Göteborg 2013 hävdade han att om han själv mot förmodan skulle bli återfödd (han tror inte på reinkarnation) skulle han vilja bli en hund. Som Safiers egen familjehund Max, den enda i familjen som alla i familjen är snälla mot.
Det uttalandet säger en hel del, inte bara om hur det är att ha “ett hundliv” i Tyskland idag, utan även om hur en familj fungerar: alla är snälla mot hunden (i bästa fall), men sedan tar välviljan slut.
Med denna baktanke är det intressant att läsa David Safiers nya humoristiska bok: Min familj och andra monster.
Denna familj har ingen hund att vara snäll mot, och de är heller inte snälla mot varandra.
Men Max finns med, både i dedikationen av boken och som namn i själva boken. Max är här en pojke som blivit förvandlad till varulv. Och han trivs med det!
Att vara varulv äger, ingen kan köra med en, ingen kan mobba en, man kan göra vad man vill … man behöver inte gå i skolan! Visst, man är väldigt hårig, konstaterar Max, men det hindrade ju inte Beast i serien X-men från att få massor av tjejer
Kort sagt: Max är nöjd med sin förvandling, att äntligen få vara speciell. Tyvärr är ingen annan i familjen nöjd. De har alla blivit förvandlade samtidigt, av häxan Baba Yaga, och de andra i familjen blev förvandlade till vampyr (mamma Emma), mumie (storasyster Fee) och Frankensteins monster (pappa Frank).
Familjen ger sig helt sonika iväg till Transsylvanien i en knallgul hippebuss och upplever en hel massa äventyr tillsammans. Berättarperspektivet växlar mellan de fyra familjemedlemmarna - fast Frankensteins monster är inte den skarpaste kniven i lådan, så hans kapitel blir bara en teckning eller två.

De kommer inte direkt till Transsylvanien. Det blir en omväg till Egypten först där Fee får ihop det med Imhotep (känd frånMumiens hämnd). Mamma Emma för sin del får ihop det med Transsylvaniens härskare Dracula.
Allting är precis så rörigt och parodiskt som det låter och det är tur att Max, som läst en massa fantasylitteratur, finns på plats och kan tolka allt konstigt som händer.
Originaltiteln för Min familj och andra monster är Happy Familyoch titeln är ironisk - familjen Wünschman är inte lyckliga, vare sig en och en, eller som familj. De är alltså långt ifrån den önskefamilj som deras gemensamma efternamn påskiner.
Och för att lösa förbannelsen måste de alla bli lyckliga. Samtidigt.
Är detta inte ett svårare problem att lösa än att överlista Baba Yaga och Dracula? Det verkar onekligen så!
Läs även intervjun med David Safier!

 http://tidningenkulturen.se/artiklar/portr-mainmenu-51/riga-portr-mainmenu-100/16145-en-tysknmednhumor-och-massor-av-god-karma

Belinda Graham

Britt G.Hallqvist - en allkonstnär fyller 100!

Britt G. Hallqvists storhet: att se det fantastiska i det lilla

En allkonstnär i LundBritt G. Hallqvist
Små saker - Dikter, sånger och verser
Bonnier Carlsén

Små saker är en ny antologi med ett fint, representativt urval av dikter, sånger och verser av Britt G. Hallqvist.
Ordet “allkonstnär” har blivit slitet, men det är ett epitet som passar perfekt på Britt Gerda Hallqvist. Barnboksförfattare, barnboksöversättare, älskad psalmdiktare. Författare av barnverser och vuxenlyrik och översättare av opera.
Född 1914 i Umeå, men de flesta kopplar ihop Britt G. Hallqvist med Lund, där hon bodde större delen av sitt liv. Hon hade stark språkkänsla redan som barn och skrev gärna dikter och historier och tävlade med bästa vännen Annie om vem som kunde stå längst på en grindstolpe och hålla föredrag … ! Allkonstnär, som sagt!
Men Britt G. Hallqvist har blivit mest känd för sin insats för barnlitteraturen, även om hon skrev mycket annat. Hon fick ofta frågan “Varför skriver du barnböcker?” och svarade “Därför att det är roligt!”. Hon påpekade också att hon trots att hon kunde vara glömsk alltid mindes hur det var att vara liten.
Från nonsens till allvar
Diktningen är en avvägning mellan nonsensvers, lekfullhet och djupaste allvar. Fortfarande idag är “Var bor du lilla råtta?” lika rolig och älskad som när det var en alldeles ny barnvisa. Britt måste ha småskrattat när hon skrev den! Och minnet hur det är att vara liten och ligga och filosofera över livets allvar skiner igenom i “En sort för sig”. Ett barn undrar om katten vet att människorna är människor eller om katten tror att de bara är väldigt konstiga katter … Med tanke på hur ofta djur förmänskligas, är det kanske inte konstigt om djur skulle vilja göra samma sak fast tvärtom!
Månskenslek på gatan i engelsk klassiker
“Månskenskväll” påminner om en engelsk barnkammarvisa (några noter finns dock inte med till denna dikt). Den engelska visan går: “Boys and girls come out to play, the moonlight shines as bright as day …”
Britt G Hallqvist diktade:
Smit ut och lek,
smit ut och lek ett slag!
Det är så ljust
som om det vore dag.

Hör någon visslar!
Hör ett ugglerop!
Kom ut och lek i månsken allihop!
Kom ut och lek,
ligg inte kvar i säng!
Kom ut och lek
en månskenslek på äng!
Hör någon visslar!
Hör ett ugglerop!
Kom ut och lek i månsken allihop!
I den engelska barnvisan springer barnen ut och leker, inte på en äng, utan på gatan, eftersom det är så ljust i månskenet att deras vanliga “lektimme“ blivit förlängd. Gatorna var avstängda för fordon och vikta för barns lek på kvällarna, sedan en lag som gick igenom 1938: ”the Street Playgrounds bill“. I ett industrialiserat, urbaniserat land, finns det inte så många ängar att leka på.
Olika illustratörer för möss och människor
Illustrationerna i Små saker är gjorda av många olika kända svenska barnboksillustratörer. Ibland känns bilderna mer statiska än Britt G Hallqvists mycket rörliga verser - som den röriga Var bor du lilla råtta med 72 busiga musbarn. På bilden sitter 20 musbarn fint, medan frun Lovisa står vid spisen och serverar gubben som sitter i en stol och äter, på illustrationen av Mati Lepp. Det är inte riktigit så man tänker sig det smått anarkistiska nonsenskaos som beskrivs i visan.
“Månskenskväll” går nästan helt i blåtoner, av Marit Törnqvist, vilket gör att dikten får ett extra lager av vemod och sorg, istället för av bus och uppror.
Svart text på blå bakgrund är också lite svårläst.
Nya dimensioner i bilderna
Ibland ger illustrationerna en annan dimension. Tord Nygrens sömndruckna barn, med nappen i mun, lyssnar på musik, någonstans i ett drömland mellan att vara vaken och att somna på riktigt. Barnet har röd pyjamas, och en varm nalle och allt i fantasivärlden runtom honom är blått, med små gula toner. Dikterna på uppslaget är “Jag blir trött men inte du” och “Guds lille fattige son“. Bilderna behövs inte laddas med extra religiös symbolik och ett Jesusbarn, för det finns redan i dikterna.
Dags för en tupplur
Avslutningen på antologin är dikten “Vem krafsade på dörren?”,med en passande illustration av Lena Andersson där katten och hunden och till och med tuppen får krypa ner i sängen, för att inte vara mörkrädda. Färgen på den mossgröna rullgardinen går igen i ekollonlampan och mattan, och gardinen är lagom upphissad för att man ska kunna se mörkret därute som plötsligt inte alls är hotfullt utan bara mysigt. Någon väckarklocka behövs inte, när tuppen kommit in för att ta en tupplur!

Belinda Graham

FLYGPLAN

Flygplan - de nya lokomotiven i fablernas värld

 

Flygplan som DVDFilm Thomas the Tank Engine, barnboksklassikern av Reverend W. Awdry är sinnebilden av “the underdog” som vinner, ett litet lokomotiv som klarar allt, trots att omgivningen inte tror det om honom. Han drömmer om egna vagnar, om att få köra passagerare, och så småningom får han en egen linje. Genom flit, mod och hårt arbete.
Reverend W. Awdry skapade en hel serie klassiska tågböcker och medan det genom århundradena varit vanligt med förmänskligade djur i fablernas värld var dessa fabler med tåg i huvudrollerna något relativt nytt – även om det inte var nytt att förmänskliga leksaker.
Det hade fungerat i Nalle Puh! Och Reverend Awdry hade också en son som hette Christopher – men denne Christophers älsklingsleksak var ett tåg, inte en nalle, och de flesta barn ”förmänskligar” sina leksaker och ger dem en själ. Vad Christopher gillade, gillade även andra barn, och tågsuccén gick som på räls.
Men varför stanna vid att förmänskliga tåg? Varför inte också bilar (de ser ju redan ut som om de har ansikten) och flygplan?
Den nya världssuccén Flygplan började faktiskt som en film om tåg. Men snart tar flygplanen över historien som handlar om ett race runt hela världen där en underdog ställer upp: Dusty Crophopper, flygplansvärldens motsvarighet till Thomas the Tank Engine. Han vill vara med och tävla med de stora flygplanen och inte nöja sig med att bespruta grödor hela livet. Trots att han är höjdrädd.
Liksom Thomas är Dusty flitig, modig och arbetar hårt och har ett gott hjärta och hjälper alla som behöver hans hjälp.

Dusty får i amerikansk tradition, en mentor, en tränare – Skipper Riley; ett stridsflygplan som varit med om andra världskriget. Klay Hall, manusförfattare och flygplansfantast, baserade denna karaktär på ”granddad”, som varit pilot och flugit just dessa stridsflygplan, Chance Vought F4U Corsair.
Fablernas djurvärld omfattar idag även fordonens värld - den huvudperson som i folksagan behövde hjälpa alla, för att visa sin värdighet, finns kvar.
Musikalen Starlight Express av Andrew Lloyd Webber handlar just om tåg – han hade också växt upp med Thomas the Tank Engine.
Det lilla ångloket i Starlight Express drömmer om att slå alla de stora tuffa tågen - men när han måste välja mellan att vinna och att hjälpa någon från att krascha, väljer han att hjälpa.
barnboksklassikern av Reverend W. AwdryDusty Crophopper i Flygplan väljer gång på gång att hjälpa andra, hellre än att avancera sina egna positioner i jorden runt racet. Men i slutändan behöver han inte välja mellan att hjälpa och att vinna - han kan få allt. Den amerikanska drömmen slår in - “the underdog” vinner. Det finns tåg med i världen i Flygplan - Dusty är nära att kollidera med ett när han flyger genom en tunnel.
Presidenterna i Mount Rushmore ser i flygplansvärlden ut som tåg, medan frihetsgudinnan är en gaffeltruck och måsarna är små segelflygplan och korna är traktorer.
När Dusty kommer till Indien får han veta att traktorerna är heliga för att “we believe that we will someday be recycled as tractors”.
Recycling fungerar. Att förlägga Starlight Express till luften och låta Thomas the Tank Engines alterego vinna är ett smart drag. Och att folksagans regler, att den som hjälper andra får till slut sin belöning, fortfarande gäller i denna nya fablernas värld, det känns betryggande.

Belinda Graham

Filmkrönika: HOMELAND

Nu krävs mer än 24 timmar för att lösa konflikten

Carrie MathisonHomeland säsong ett och två har en mycket ironisk ”story arc”: i början av säsong ett är CIA agenten Carrie Mathison den enda som tror att den hemvändande krigshjälten Brody är en terrorist som jobbar för motståndarna. I slutet av säsong två är Carrie den enda som tror att ”hjälten” är oskyldig till ett terrordåd. Vad som än händer är Carrie ensam om sin övertygelse, och hur många som än tror på något annat så är det ändå alltid Carrie som har rätt.

När TV-serien 24 var på topp så handlade det om hämnd, om upprättelse. Det var länge sedan den serien peakade. Nu är detHomeland som gäller. Av samma skapare. För samma publik. Dvs. den amerikanska publiken - och som en liten bonus resten av välden som köper in HBO-serier, eftersom de har så hög klass. ”It’s not TV, it’s HBO.” Homeland blev en hit - Damian Lewis fick en Emmy för bästa manliga huvudroll (Brody) och Claire Danes som spelar Carrie Mathison var med på Forbes topplista över de mest inflytelserika. Inte bara de mest inflytelserika skådespelarna, utan de mest inflytelserika personerna. I hela världen. Punkt slut. Fast det kanske är oklart om det är Claire Danes eller Carrie Mathison som är inflytelserik?

Carrie representerar den nya ”flawed hero” med trassligt privatliv, samtidigt som hon representerar den ”udda nörden”, den som inte riktigt passar in men som är skarpsinnig och kunnig och alltid har rätt. Ungefär som i Shelock, BBCs nytolkning av Sherlock Holmes myten, där en tagline är ”Brainy is the new sexy”. OmHomeland skulle man också kunna tillägga ”Brain is the new brawn” för Carries tillgång är inte fysisk styrka, hon skulle aldrig springa runt 24 timmar non-stop.

Och dessutom: nu krävs längre än 24 timmar för att lösa konflikten.

Men sensmoralen har också ändrats sedan 24. Homeland handlar inte om hämnd, det handlar om att förstå. Hjälten i 24 var en macho man som sprang omkring och dödade fienden och skyddade sin familj och i utsträckningen sitt land. Hjälten iHomeland är en bipolär singel-tjej som också vill skydda sitt land, men som samtidigt vill förstå den andre. Att hon är bäst på det hon gör beror på att hon är bäst på att förstå. Men det tar tid innan andra förstår. Som pionjär kan man alltid räkna med att vara missförstådd. Carrie Mathison är extremt missförstådd under hela den första säsongen av Homeland --- alla tror att hon är paranoid när hon misstänker den hemvändande krigshjälten nummer ett för att jobba för terroristerna.
Men hon har rätt. Hon har förstått att det handar inte om att vara ond eller god, att vara amerikan eller icke amerikan, det handlar om att ha rätt, och alla tror att de har rätt, hur konstiga åsikterna än kan verka för den andre.

Homeland handlar i första hand inte om hämnd, Homelandhandlar om förståelse. Att försöka förstå den andre vad han/hon gör och varför.

Carrie är själv utanför --- hon är Homelands svar på Princess Leia i Star Wars filmerna. Det är sällan hon har en scen med en annan tjej. Hon pratar med sin syster ibland, hon värvar ett vittne, hon hejar på någons fru. Men på jobbet är hon ett unikum, enda tjejen på en arbetsplats full av gubbar. Och det står ändå helt klart “who is running the show”. Carrie. Hon är seriens Princess Leia och hennes team ifrågasätter henne inte. Hennes team är redo att gå i döden för henne --- eller i alla fall sätta sig upp mot överhetens order, någon gång ibland när det inte syns. Prinsessan har även sin egen mentor, en Merlin eller Obi-Wan Kenobi liknande figur spelad av Mandy Patinkin.

Överheten placerar en infiltratör, Peter Quinn (Rupert Friend), i Carries grupp men även infiltratören faller för Carrie. För även om hon verkar vansinnig, manisk och paranoid och lyssnar på modern jazz (!) så har hon alltid rätt. En liten datahacker med glasögon har en replik under hela tiden och det är ett beundrande “I knew you were right”. dvs. prinsessans riddare av runda bordet tvekar inte. De utför stordåd. Men inte med ljussvärd eller automatpistoler, utan med moderna tekniska hjälpmedel.

Men motståndarna är lika slipade och lika övertygade om att de har rätt. De flesta spelas av brittiska skådespelare. När motståndarsidans prinsessa har sin duell med Carrie i ett förhörsrum ser man hur lika och ändå olika de är. Carrie är helylleamerikan som går på känsla - motståndaren är kallt logisk, har brittisk accent och hatar den amerikanska regeringen. Vad de har gemensamt? Båda tror att de har rätt. Och egentligen gillar Carrie inte heller den amerikanska regeringens utrikespolitik. Men först och främst vill hon skydda sitt eget land. Där ligger ribban fast från 24 och ingen rubbar på den. Och eftersom Carrie alltid har rätt borde Amerika ligga i goda händer.

Belinda Graham

Alice Tegnér - Nationalskatt i nyutgåva!

Alice Tegnér: Blåsippor, videungar och sockerbagare

 

Svamplåda och barnlitteraturhistoria

Nationalskatt i nyutgåva!Alice Tegnér
Blåsippor, videungar och sockerbagare
Illustrationer: Elsa Beskow
Bonnier Carlsèn

Alla har väl någon gång sjungit - eller i alla fall lyssnat på - Goder afton,Tre pepparkaksgubbar, Sockerbagaren eller Bä bä vita lamm. Alla dessa klassiker är av Alice Tegnér, den svenska barnvisans skapare.

Ett musikaliskt barn vid havet

Sjökaptensdottern Alice Sandström är mycket musikalisk - men hon får inte bli musiker, hon får utbilda sig till lärare istället eftersom det är en säkrare framtid. Hon gifter sig med Jacob Tegnér och det är under namnet Alice Tegnér som Alice blir känd - känd som den som skapar den svenska barnvisan. Samtidigt jobbade hon som musiklärare.
En dag i september år 1896 skrivs svensk barnlitteraturhistoria: Alice Tegnér och Elsa Beskow träffas för första gången. Familjen Tegnér bjuder paret Beskow på middag, han är pastor, hon är teckningslärare.
I Alices dagbok står det prosaiskt: “svamplåda, grönsoppa, kalvstek, äpplekompott kaffe i almbersån” och tillägger att de har haft det riktigt trevligt.
På den här tiden fanns det i stort sett inga barnvisor och inga särskilda sånger för barn. Därför hittar Alice på melodier till gamla ramsor och nya verser som hon underhåller sina båda söner med. Visorna trycks i enkla häften som kallas Sjung med oss, mamma.

Beskows akvareller - en fin födelsedagspresent

På sin 39-års dag får Alice en fin present: en stor mapp med akvareller, som Elsa Beskow har målat till Alices sånger.
Elsa Beskow har använt båda egna och andras barn som modeller.
Den lilla videungen är en av paret Beskows söner. Han är nybadad och insvept i en handduk. De äldsta pojkarna står utanför sockerbagarens fönster. Det är äldsta sonen Stig som hälsar på lammet i Bä bä vita lamm.
Alice Tegnérs sånger ges ut med Elsa Beskows födelsedags illustrationer i boken Mors lilla Olle och andra visor, år 1903. Många av visorna har spännande och färgstarka bakgrundshistorier.

Lingon-björnen i Dalarna och August Strindbergs får

Lille Olle hette egentligen Jon Ersson. Han plockade lingon (inte blåbär) i Dalarna, tillsammans med sin mamma. En björnhona med unge kommer fram till Jon och Jons mamma ger upp ett skri … som skrämmer bort både björnmamma och björnunge!
Bä bä vita lamm är en översättning av den engelska sången Ba ba black sheep och den svenska texten, som Alice Tegnér skrev en ny melodi till, är av August Strindberg.
Ekorr’n satt i granen är en svensk ramsa om en ekorre som hoppar på en liten rot och stöter sin lilla fot och “sin långa ludna rompa”. Alice Tegnérs version låter lite mer poetisk.

50 års samarbete för en nationalskatt

Alice Tegnér och Elsa Beskow blev livslånga vänner och samarbetade i 50 år. Vad de producerade tillsammans är inte bara barnboksklassiker, utan en nationalskatt, som fångar och besjälar den svenska naturen, full av kottar, ekorrar, jordgubbar och videkvistar.
När det gäller Alice Tegnérs julsånger kan man se att Elsa Beskow låter Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin hälsa på i boken … och Tant Gredelin sitter vid pianot och spelar julvisor medan Petter och Lotta och den lilla hunden Prick beundrar julgranen.
På CD:n som ingår, kan man lyssna på hur 18 sånger av Alice Tegnér framförs av mängder av kända svenska musiker, från Nassim al Fakir och Ida Melin till Pernilla Andersson och Anna Maria Espinosa.

Detta är en mycket läsvärd - och lyssnansvärd - bok!

Belinda Graham

RECENSION: Kom!

Nalle sätter sig på tvären

Kom! Är en härligt bilderbok att rekommendera för både små och stora barn!Anna-Clara Tidholm
Kom!
Alfabeta

Alla har väl aviga dagar då inget är kul. I Kom! Av Anna-Clara Tidholm sätter sig Nalle på tvären hela tiden. Han vill inte komma. Han vill inte göra någonting som berättaren föreslår. Han vill inte busa med ankorna, för då blir man blöt, han vill inte leka och springa omkring med de andra nallarna, för då blir man trött. Han vill inte blåsa ballonger och panga, för då får man ont i munnen. Och i öronen.
Nalle vill verkligen inte göra någonting som berättaren föreslår. Inte ens hälsa på kaninerna!
Nalle har sitt eget pyssel på gång. Han jobbar med en sak, en ganska viktig sak och tar på sig den där minen som barn har när de “jobbar”.

Sedan är Nalle klar med sitt pyssel och färdig att gå och fiska. Berättaren får följa med.
Inbjudan från Nalle är kort. Han säger bara “Kom!”
Kom! är en fullträff av Anna-Clara Tidholm som gjort både text och bild. Allt är så perfekt klurigt och underfundigt och lekfullt … Barnet får vara “vuxen” och truga med nallen som får vara “barnet” i ett litet hushållsdrama som påminner en smula om situationen i Nalle Puh böckerna, men även om förhållandet mellan Pettson och Findus. Men där är det katten som får truga med gubben för att få gå ut och fiska, medan gubben bara vill sura …
Illustrationerna av Tidholm är originella, färgglada och ändå enkla och lekfulla, så att ett lekfullt barn kan tänka att så där kan man nog rita … om man övar en stund! Rummet med Nalle i är härligt rörigt och roligt med en mängd olika perspektiv och fullt av prylar i mjuka färger. I en hörna står en burk kritor på ett vitt bord. En inbjudan till “Kom! Ska vi klottra?” Varför inte?

Jenny Berggren - Vinna hela världen på turné

Vinna hela världen

Jenny BerggrenJenny BerggrenVinna hela världenLibris förlag

Vinna hela världen är en intressant bok som handlar om att världsberömmelse och rikedom inte är allt i världen.
Jenny Berggren ska ta studenten när gruppen Ace of Base börjar ta fart. Wheel of Fortune, All that she wants, Happy Nation, The Sign … Hitsingel följer på hitsingel. Snart flyger Jenny över hela världen för att sjunga, fotograferas, svara på frågor, sjunga, bli fotograferad igen. Hon känner att hon håller på att tappa fotfästet. Hon skulle ju plugga till lärare, hon hade till och med skrivit in sig på utbildningen, det där med att sjunga var ju bara en hobby …
Framgången ser vacker ut, men har ett högt pris. Det är inte alltid de största sakerna som är de roligaste.
Man ska kunna hitta lyckan i det lilla också. Som att vara hemma i Göteborg och ha picknic vid ån som rinner ut vid en sopåtervinningsstation och äta vattenmelon och kasta smörgås.
En del av boken handlar om Jennys barndom, en del om karriären med Ace of Base och en del om det kristna livet som kretsar kring Åh stiftsgård.
Av allt Jenny varit med om och alla platser hon rest till är det Åh som blivit viktigast för henne. Den inledande barndomsberättelsen handlar om att ligga i en våningssäng – det finns tre i familjens rum på kursgården. De är fem personer i familjen – Jenny, två äldre syskon och mamma och pappa. Det är tredje året i rad de är på Åh stiftsgård och en familj vars barn Jenny brukar leka med är inte där. De har nämligen en nyfödd bebis och kunde inte resa med den. I ett av bokens sista kapitel gifter sig Jenny med den nyfödda bebisen - fem-sex års åldersskillnad är ingenting när de väl är vuxna. Och nu har de två barn tillsammans som följer med på det musikaliska turnerandet, både det Jenny har med sin man och det som hon har med det återförenade Ace of Base.

Det går alltså att åka jorden runt och komma tillbaks där man började och hitta allt man vill ha på hemmaplan. På så sätt liknar boken Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar men det tar mycket längre än 80 dagar för Jenny att resa jorden runt med Ace of Base. Det är åratal med jetlag. Kontraktet på fem plattor (en vartannat år) innebär tio år med flygresor och hotellrum och intervjuer i olika länder.
“Hemma” är och förblir Göteborg. Och Ace of Base är tillsammans med ABBA och Roxette ett av de tre svenska band som sålt mest - och Ace of Base har det debutalbum som sålt bäst, alla kategorier, inte bara av alla svenska band utan av alla band i världen.
Jenny är noga med att detta är hennes historia så om de andra vill skriva sin version får de göra det - och man får inte veta allt om Ace of Base, bara Jennys intryck. Man får till exempel inte veta vart systern Linn tar vägen eller varför hon inte är med på Ace of Base återförening. Allt som är “andras historier” lämnas utanför.
Jenny är inte bara sångerska, låtförfattare och internationell popstjärna - hon är också föreläsare. När hon föreläser om boken tar barndomen en hel del plats, en lycklig barndom ända tills hon ska börja skolan och utsätts för utfrysning och mobbing i tre år (hela lågstadiet) och först i fyran är det en lärare som tar tag i det och inför ett prissystem som gör att barnen lär sig vilket sätt som är acceptabelt att ha mot sina medmänniskor.
Tyvärr finns denna del inte med i boken - mobbingen finns med men inte lösningen och läraren som genomförde den. Synd, för det behövs att vuxna tar sitt ansvar och inte bara lägger över allt ansvar på barnen i ett slags flugornas herre syndrom.
På det hela taget är det en inspirerande bok att läsa om ett vanligt liv som blev ovanligt och fullt av motsägelser. Men om man tror att detta är den definitiva Ace of Base boken så tänk om. Den är inte skriven än.

Aja baja vita soffan!!!

“ljust och fräscht” som satirisk bilderbok

Mickan Schiller har också skrivit böckerna Inte röra, Inte störa och Hysch hysch.Mickan Schiller
Aja baja vita soffanText och bild: Josephine Bornebusch
Bonnier Carlsèn

Aja baja vita soffan handlar om en busig, vit soffa som ständigt ställer till det för sig och därför behöver förmanas: ”Aja baja vita soffan!”. Soffan struntar i förmaningarna, och kladdar ner sig med jordgubbssylt och chips och jordnötssmör och barnens kritor och rymmer till slut till Myrorna för att få komma till ett nytt, roligare hem där soffan slipper vara så fin och vit hela tiden.
Det här är inte alls sant. Aja baja vita soffan är “En uppfostringsbok för de allra yngsta” med bilder på allt de inte får röra och kladda ner. Kanske man kan använda boken på hundar också?
Mickan Schillers motto är att barn får på tok för mycket frihet och dessutom är de alldeles för kladdiga. Därför behövs en uppfostringsbok så de små glinen får lära sig allt de ska undvika i hemmet: den vita soffan, den vita äkta mattan, den fina vita designerfåtöljen, den vita dyra lampan och framför allt mammas vita dyra designerhandväska. Som förmodligen kostar mer än resten av illustrationerna i boken.
Eftersom hela boken är vit och alla illustrationerna är vita är det svårt att motstå en impuls att använda boken som målarbok och kladda ner alla bilderna med små tassavtryck, dalmatinerfläckar eller regnbågsränder. Så att den stackars soffan äntligen får komma ut ur garderoben.

Mickan Schiller är - som bekant - en fiktiv karaktär i TV4:s humorserie Solsidan och text och bild är i själva verket gjorda av skådespelerskan Josephine Bornebusch, som också spelar Mickan Schiller i serien.
Frågan är hur svenska barnboksförfattare och illustratörer ska ta detta: redan inkräktar alla möjliga kändisar på deras område (alla kan ju skriva en barnbok) ska nu också alla påhittade kändisar skriva en serie barnböcker?
Aja baja vita soffan är i alla fall en riktigt rolig bok, som fungerar bra som målarbok för de alla minsta, som gnagbok för hunden eller varför inte (det allra bästa alternativet): som presentbok till vuxna som gillar Solsidan och Schyfferts och Lindströms Ljust och fräscht.
Hoppas att framtida barnboksforskare förstår att detta är satir och att de stackars barnen egentligen inte hade det så tokigt på 2000-talet, även om 1970-talet var mycket kladdvänligare med sina murriga mönster i brunt och orange. För det är egentligen inte så roligt eller så “fräscht” med “ljust och fräscht“.

RECENSION: Den lilla Boksnapparen

En godnattsaga som inte försvinner så lätt
och om boksnapparen sitter där och lyssnar ?

Helen Dochry
Den lilla boksnapparen
Alfabeta

Den lilla boksnapparen är en hyllning till högläsningens magiska kraft.
”En mörk, mörk kväll i Boabyn, en kanin vid namn Elina Bryn, läste älsklingsboken sagogryn … När en snappare flög ner från skyn!”
Så börjar den charmfulla sagan om Den lilla boksnapparen. Rimmat och lockande.
På nästa uppslag ser vi hur alla skogens varelser har mysiga små hus som är upplysta och varma av ljus och gemenskap och högläsning av sagoböcker och alldeles ensam utanför sitter det lilla knyttet, förlåt, den lilla boksnapparen och längtar i månens sken …
Vad längtar snapparen efter? Gemenskap? Sagor? Högläsning? Att slippa sitta på en pinne?

Snapparen är så mörk att det är lätt att missa att den är där. I mörkret.
Sedan går vi in hos de djuren som har det bra.
Grävlingarna läser om drakar. Och fantiserar om grävlingar som slåss mot draken.
Igelkottarna läser om häxor. Och fantiserar om igelkottshäxor.
Ugglorna läser om pirater och fantiserar om ugglepirater
Kaninen läser prinsessan på ärten och fantiserar om en kanin som ligger i en väldigt välbäddad säng…
Med stor humor och finurlighet fångar Dochry det magiska med läsning: vad man än läser kan man anpassa det till sig själv och se sig själv i huvudrollen. Om man vill.
Om alla böckerna vore filmade med bara rävar i alla rollerna skulle det vara mindre roligt för alla de andra djuren. Speciellt för de som riskerar att bli uppätna av rävar. Inget vidare identifikationsobjekt.
Elina Bryn fantiserar om en kanin i rollen som den lilla Rödluvan när boksnapparen försvinner med hennes sagobok. Och det visar sig att Elina inte är den enda i skogen som blivit av med sina böcker.
Elina beslutar sig för att leka deckare och hitta de förlorade böckerna. Hon gillrar en bokfälla för boksnapparen som går i fällan. Men här blir det inget straff för den lilla boksnapparen för Elina förstår att boksnapparen aldrig haft någon som läst böcker för sig, så böckerna har blivit oemotståndliga. Mot att alla får tillbaka sina böcker får boksnapparen bli en del i högläsningens gemenskap.
Så vem vet, nästa gång det är sagostund kanske boksnapparen sitter där och lyssnar …?!

Flygplan - de nya lokomotiven i fablernas värld!

Flygplan - de nya lokomotiven i fablernas värld!

 

 

Thomas the Tank Engine, barnboksklassikern av Reverend W. Awdry är sinnebilden av “the underdog” som vinner, ett litet lokomotiv som klarar allt, trots att omgivningen inte tror det om honom. Han drömmer om egna vagnar, om att få köra passagerare, och så småningom får han en egen linje. Genom flit, mod och hårt arbete. Reverend W. Awdry skapade en hel serie klassiska tågböcker och medan det genom århundradena varit vanligt med förmänskligade djur i fablernas värld var dessa fabler med tåg i huvudrollerna relativt nytt – även om det inte var nytt att förmänskliga leksaker. Det hade fungerat i Nalle Puh! Och Reverend Awdry hade också en son som hette Christopher – men denne Christophers älsklingsleksak var ett tåg, inte en nalle, och de flesta barn ”förmänskligar” sina leksaker och ger dem en själ. Vad Christopher gillade, gillade även andra barn, och tågsuccén gick som på räls.

Men varför stanna vid att förmänskliga tåg? Varför inte också bilar (de ser ju redan ut som om de har ansikten) och flygplan?

Den nya världssuccén Flygplan började faktiskt som en film om tåg. Men snart tog flygplanen över, historien om ett race runt hela världen där en underdog ställer upp: Dusty Crophopper, flygplansvärldens motsvarighet till Thomas the Tank Engine. Han vill vara med och tävla med de stora flygplanen och inte nöja sig med att bespruta grödor hela livet. Trots att han är höjdrädd.

Liksom Thomas är Dusty flitig, modig och arbetar hårt och har ett gott hjärta och hjälper alla som behöver hans hjälp.

Dusty får i amerikansk tradition, en mentor, en tränare – Skipper Riley, ett stridsflygplan som varit med om andra världskriget. Klay Hall, manusförfattare och flygplansfantast, baserade denna karaktär på ”granddad”, som varit pilot och flugit just dessa stridsflygplan, Chance Vought F4U Corsair.

Fablernas djurvärld omfattar nu fordonens värld - den huvudperson som i folksagan behövde hjälpa alla, för att visa sin värdighet, finns kvar.

Musikalen Starlight Express av Andrew Lloyd Webber handlar om just tåg - han hade också växt upp med Thomas the Tank Engine. Det lilla ångloket i Starlight Express drömmer om att slå alla de stora tuffa tågen - men när han måste välja mellan att vinna och att hjälpa någon från att krascha, väljer han att hjälpa.

Dusty Crophopper i Flygplanväljer gång på gång att hjälpa andra, hellre än att avancera sina egna positioner i jorden runt racet.

Men i slutändan behöver han inte välja mellan att hjälpa och att vinna - han kan få allt. Den amerikanska drömmen slår in - “the underdog” vinner.

Det finns tåg med i världen iFlygplan - Dusty är nära att kollidera med ett när han flyger genom en tunnel. Presidenterna i Mount Rushmore ser i flygplansvärlden ut som tåg, medan frihetsgudinnan är en gaffeltruck och måsarna är små segelflygplan och korna är traktorer.

När Dusty kommer till Indien får han veta att traktorerna är heliga för att “we believe that we will someday be recycled as tractors”.

Recycling fungerar. Att förläggaStarlight Express till luften och låta Thomas the Tank Engines alterego vinna är ett smart drag. Och att folksagans regler, att den som hjälper andra får till slut sin belöning, fortfarande gäller i denna nya fablernas värld, det känns betryggande.

 

 

 

 

 

Titel: Flygplan

Originaltitel: Planes

USA, 2013

Walt Disney Studios Home Entertainment

Fira Alla Hjärtans Dag med Beautiful Creatures!



Bok 3 i trilogin

TK firar alla hjärtans dag med en av världens mest romantiska bokserier: Beautiful Creatures!

VINN boken Beautiful Creatures del tre!

Maila: VINN BC till TKtavla@hotmail.com
för att vara med i utlottningen av 3 böcker
och rekommendera tävlingen och Beautiful Creatures
till dina vänner!


Beautiful Creatures finns även som hyllad och prisbelönt film:

 

Beautiful Creatures, Nordisk Film





Tävlingen är öppen i en vecka!!!!!

Beautiful Creatures del 3

Det högsta priset, det största offret

Ethan och Lena möter nya utmaningarKami Garcia och Margaret Stohl
Beautiful Creatures Bok 3 – Det högsta priset det största offretSerie: Beautiful Creatures (del 3)
Originaltitel: Beautiful Chaos
Översättare: Carina Jansson
Bokförlaget Semic

Ethan Wate har lyckats rädda sin flickvän, besvärjaren Lena, från att bli tagen av mörkrets häxmakter både i bok ett och bok två i Beautiful Creatures serien. Men i bok tre är det Ethan Wate själv som är hotad i alla drömmarna han har. Och att ha räddat Lena från att bli mörk har sitt pris: hela naturen är i uppror i den lilla amerikanska sydstatsstaden Gatlin. Inget är som det brukar, allt är tvärtom. I trädgårdarna dör det mesta, gräshoppor härjar hejvilt och i skolan är skolmaten god. Allt är tecken på att apokalypsen kommer och som vanligt innehåller Beautiful Creatures en hel del humor.
Nu, i bok tre, är Lenas besvärjar-kusin, sirenen Ridley, plötsligt en vanlig tjej, och hon hatar att vara vanlig, dödlig människa. Hon är van vid att vara övernaturlig och att ha makt, och hon gör vad som helst för att få tillbaka den.
Link, före detta pojkvän till Ridley, och alltid bäste vän till Ethan, har också genomgått en förvandling: från vanlig människa till övernaturligt väsen. Link har blivit en incubus: en vampyr som livnär sig på människors drömmar istället för på blod. Han saknar att äta vanlig mat, förutom skolmaten, men älskar sina nya superkrafter. Men det är inte alltid som superkrafterna hjälper - när Ethan ber honom tjuvlyssna på ett par häxor i New Orleans har han inte mycket att rapportera. Visst, han har hört allt med sin nya superhörsel. Men han förstår fortfarande inte franska.
Ethan, Lena, Link, Ridley och nytillskottet Liv – en smart ung bibliotekarie från England – fortsätter att förändras och utvecklas i bok tre i Beautiful Creatures serien. Medan Ethan och Lena är det gamla trogna paret som alltid ställer upp för varandra, är Ridley och Link paret som alltid grälar, försonas och splittras igen.

Beautiful Creatures som serie är ett intressant porträtt av en småstad i södern, där alla bakar pajer, går i kyrkan, läser “godkända” böcker och reviderar historieskrivningen - och där alla vill vara “normala”. Utom Ridley, så klart.
Doppelgängermotivet har varit vanligt i skräck, deckare och fantasy-litteratur ända sedan viktoriansk tid och hotet i Beautiful Createurs är faktiskt Ethan Wate själv - en annan Ethan Wate.
Liksom Sherlock Holmes brottas med sin nemesis, Professor Moriarty, och ramlar ner i Reichenbachfallen i Schweiz, så brottas Ethan med den andre Ethan. Fallet börjar redan i drömmen på sida ett och fullbordas i slutet av boken. Visst, Gatlin är inte det naturromantiska Schweiz och har inga vattenfall, men det finns ett vattentorn …
Beautiful Creatures bjuder inte bara på nytolkningar av amerikansk historia utan även på mycket humor och nytolkningar av myterna om vampyrer, häxor, dubbelgångare och andra övernaturliga väsen, samtidigt som det är en humoristisk high school parodi och en sann kärlekshistoria mellan två personer som får allt fler hinder att övervinna.

 

Nocturne - Recept på drömmar

 

Isols oemotståndliga recept på självlysande drömmar

En tråkig dröm är en bortslösad nattIsol
Nocturne - Recept på drömmar
Översättning: Annakarin Thorburn
Originaltitel: Nocturno
Alfabeta

Det kommer ut en kokbok om dagen. Många lovar bättre liv, lyckligare liv, hälsosammare liv, energirikare liv och framför allt: hur man ska spara tid med snabba recept som bara tar femton minuter, eller en halvtimme, om man riktigt vill slösa med tiden.
Nocturne är en receptbok där alla recepten tar fem minuter. Alla recepten är recept på drömmar. Alltså inte sådana som bakas med antingen hjorthornssalt eller bakpulver, utan riktiga drömmar, sådana som man har när man sover.
Isol (Marisol Misenta) är multikonstnär från Argentina och 2013 års pristagare av litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, och hon kan verkligen konsten att utmana de gängse ramarna. Bra barnböcker ska ju inte ha ramar!
Nocturne är så mycket mer än en bok, det är ett installationskonstverk som passar lika bra i vardagsrummet som på nattduksbordet.
Att tillaga en dröm tar fem minuter. Man håller den utvalda drömmen under en stark lampa och släcker sedan ljuset, och så framträder en helt annan bild än den man tidigare betraktat. Den nya bilden ombildar inte bara den gamla bilden, den är också självlysande i mörkret.

-Barn som inte vill gå och lägga sig, barn som har sömnsvårigheter, barn som har mardrömmar, de blir hjälpta av en sån här bok, förklarade Isol när hon besökte Sverige och hade med sig originalet på spanska och visade upp.
-Jag har fått tackbrev från barn och föräldrar som säger att nu har sänggåendet blivit något att se fram emot, och från barn som säger att nu har de inte mardrömmar längre.
En liten pojke skrev till Isol och sa att den om den hemliga rumskompisen var hans favoritdröm!
Det hemska kommer ut ur en liten skrubb och blir till ett vänligt monster som man kan gosa med i sängen.
Boken har blivit en natt-favorit som kan konkurrera ut nattlampan i Argentina. Äntligen kommer den nu ut även i Sverige!
Många av drömmarna är smått surrealistiska, som den om drömmen om dörren som inte får öppnas. Den första bilden föreställer ett tomt rum och en dörr i golvet. Lys på bilden, släck lampan, så för du se vad som händer i den andra bilden, när en liten flicka går fram och öppnar den förbjudna dörren: Se där, en fe med kattnos och morrhår och kaninöron och en magisk stav med stjärna i toppen kommer fram.! Passa på att önska dig något så kanske hon trollar fram det ur sin hatt ….
Den varma mysiga drömmen handlar om två kaniner, som efter att mörkret har släckts skaffar en hel familj i de självlysande små tunnlarna under jord.
I drömmen om att växa vattnar en flicka några frön och sedan hamnar hon vips i toppen av ett träd och kan blicka ut över världen …
I drömmen under vattnet dyker en pojke ner till en sjöjungfru.
Slutligen kan man göra sin egen dröm och få den att lysa i mörkret. Sidan går att använda om och om igen.
Bokens sidor lyser i mörkret, men innehåller bara giftfria färger.
Isols motto är att “En tråkig dröm är en bortslösad natt.” Det blir inga fler tråkiga nätter med Nocturne.
Bland alla drömmarna finns även drömmen om den långtråkiga boken. Den drömmen handlar i alla fall inte om den här boken!

White House Down - Det är dags att rädda världen - igen!

 

 

 

Det finns bara en sak att hoppas på när den amerikanska manligheten och den traditionella hjältestatusen är hotad: Att man ensam ska få rensa en stor byggnad från terrorister och på så sätt bevisa sitt värde för världen i allmänhet och för familjen i synnerhet.


Det fungerade för John McClane i Die Hard, det fungerar för John Cale i White House Down – och liksom i Independence Day låter Roland Emmerich än en gång Vita Huset explodera.

 

 

John Cale är i inledningen av filmen White House Down ingens hjälte. Han har kommit hem från kriget till en svajig arbetsmarknad, han är frånskild med delad vårdnad om en dotter, Emily Cale (Joey King), som brukade avguda sin pappa, men som förpubertal, brådmogen 11-åring har hon nu en ny hjälte: presidenten. Pappa är bara hopplös, missar talangjakten där hon viftar med flaggor, och förtjänar inte ens att kallas “Dad”, hon kallar honom “John” när hon ens pratar med honom över huvud taget.

John Cale bestämmer sig för att muta dottern för att komma tillbaka i hennes “good books”. Han ska minsann söka jobb som presidentens livvakt! Kan han inte själv få vara dotterns hjälte, kan han åtminstone jobba för hennes hjälte, säger han utan att dra på munnen. Men han får inte jobbet.

Den andra mutan verkar gå bättre: en guidad rundtur i Vita Huset för far och dotter, tillsammans med en massa andra turister. Dottern svarar besserwisseraktigt på alla frågor guiden ställer till gruppen, fadern undrar lite försiktigt om hon är mobbad i skolan, hon fnyser föraktfullt … och så invaderas Vita Huset av terrorister! De flesta turisterna tas som gisslan, men inte John Cale.

Alla säkerhetsvakter skjuts av mycket effektivt och John Cale måste själv skydda presidenten. Han är den enda överlevande livvakten (och han fick inte ens jobbet som livvakt).

Emily Cale undkommer också terroristerna och hennes reaktion är att filma alla terroristerna och lägga upp det på sin videoblogg - eller youtubekanal som hon hellre kallar det eftersom “nobody sais blog anymore”.

Först är det svårt att se skillnad på alla livvakter och säkerhetsvakter och ministrar, talare, politiker, presidenter och vice presidenter --- alla har snygga, dyra, mörka kostymer på sig vare sig de är vakter eller politiker. Och vita skjortor.

Däremot har terroristerna blå skjortor eller blå overaller. Det hela ser ut som ett krig mellan överklass och underklass “white collar” och “blue collar” som det kallas på amerikanska. “Blue collar” laget inleder slaget genom att spränga en städvagn full med grejor mitt i Vita Huset, så att den centrala delen av Vita Huset kollapsar.

En annan sektion i “blue collar” laget är utklädda till elektriker som ska fixa hemmabiografen.

Efter ett tag utkristalliserar det sig vem som är vem och vad de vill --- och omvärlden får veta det tack vare Emily Cale och hennes flitiga mobilfilmande.

Under tiden räddar John Cale presidenten och han blir återigen dotterns hjälte och han får jobbet som han nekades i början av filmen - och förmodligen tjejen som nekade honom jobbet också.

Allt han inte får är halva kungariket, men som sagt, USA är ju ingen monarki.

Som actionfilm är White House Down ett gediget arbete - en Die Hard för 2010-talet. Medan många satsar på billiga skämt och actionkomedi vågar White House Down vara allvarlig - när folk dör är det på riktigt. Och när det ibland sägs något roligt är det inte tillkämpat.

Vem som ligger bakom planen iWhite House Down ligger som en röd liten deckartråd genom hela filmen.

Och terroristerna är givetvis inte terrorister och inte heller ute efter pengar. Motiven är både dunkla och invecklade och budskapet på slutet är “fred i hela världen“. Fast det har krävts väldigt våldsamma metoder och många stora explosioner för att komma till en fredlig lösning.

 

Titel: White House Down
Regi: Roland Emmerich
Medverkande: Channing Tatum, Jamie Foxx, Maggie Gyllenhaal, Jason Clarke, Richard Jenkins, Joey King, James Woods, Nicolas Wright, Jimmi Simpson, Michael Murphy, Rachelle Lefevre, Lance Reddick m.fl. USA, 2013
DVD, Universal Sony Pictures Home Entertainment

Snabba Cash Livet Deluxe

Snabba Cash Livet Deluxe

 

-        Mer ”grit” och ”nordisk noir”  än glassigt lyxliv!

 

Snabba Cash Livet Deluxe fungerar både som fristående film och som grand finale på en trilogi. Det är så det ska vara: bra filmer ska kunna stå på egna ben, samtidigt som det ska finnas en glädje i att återse gamla karaktärer.

 

Snabba Cash Livet Deluxe väver ihop tre sagor som klipps ihop på ett Shortcuts-liknande vis. För de tre historierna skulle ha kunnat bli tre tillfredställande filmer i sig, men när de läggs bredvid varandra ser man hur folk växlar mellan att ha huvudrollen i sina egna liv och biroller i andras. Biroller som ibland för förödande och dödliga konsekvenser för andra birollsinnehavare …

 

De tre huvudhistorierna bygger på myter och drömmar som är väl befästa både inom litteratur och film.

 

 

1) Den rättfärdiga hämnaren, hjälten som sett en oförrätt som måste straffa sig - och huvuden ska rulla, liksom kronor och euron, även om han så själv ska dö på kuppen.

 

JW (Joel Kinnaman) är hämnaren som på grundligt Lisbeth Salander vis tänker ta både pengarna och livet från de som han ska hämnas på, och inte förrän i slutet blir det “duell i solen” och vi får höra hela mobilsamtalet som vi får hört delar av redan i början av filmen.

 

2) ”Kung för en dag.” Att få allt man någonsin önskat sig – att få behålla det mer än en dag, det vore väl perfekt? Jorge (Matias Varela) har haft drömmen att vara kung sedan barnsben. Och nu vet han hur han ska få den uppfylld: genom att genomföra den perfekta stöten, det största värdetransportrånet i Sveriges historia.

 

 

Heist-drömmen, den perfekta kuppen, har i sig blivit till en egen saga och en egen genre och vi som betraktare vet att inget är perfekt: för mycket pengar föder för mycket girighet och för många att dela på bytet kan avhjälpas bara på ett sätt.

 

 

3) Prinsessan och krigaren. Alternativt: Prinsessan och mannen av folket. Eller varför inte maffiadottern och hennes livvakt? Prinsessan i detta fall är en rikemansdotter som studerar juridik i Oxford och hon har all lyx man kan tänka sig. Hennes pappa är överhuvud för en av falangerna i den serbiska maffian, och hon faller för en svensk kille, som bara är pappans passopp, och som senare blir uppgraderad till prinsessans livvakt. Hon är inte snobbig av sig, hon faller för honom, han “groomas” till blivande svärson och de ska leva lyckliga tillsammans i alla sina dagar. Eller i alla fall tills någon upptäcker att han är polisens infiltratör i maffian.

 

Polisinfiltratören som förälskar sig i en av dem han ska bevaka (ett slags omvänt Stockholmsyndrom) har också blivit en genre i sig, en genre som lovar både romantik och action.

 

Det här skulle kunna ha blivit en perfekt svensk film noir - “greed is not good” och alla har ihjäl varandra på slutet, ungefär som i en gammal isländsk saga. Men till och med Gudfadern trilogin hade överlevare, och på slutet av Snabba Cash Livet Deluxe räddas ett par personer mirakulöst till ett lyckligt liv tillsammans.

 

Inga andra får vare sig varandra eller sig ens själva. Prinsessan som förvandlas till maffiaboss tappar bort sig själv någonstans längs vägen och bevisar det gamla sägesättet att äpplet inte faller långt från päronträdet.

 

Lyckliga slut finns inte för de flesta av de som överlever Snabba Cash Livet Deluxe. De må ha fått många lyx-grejor längs vägen, men de har inte lyxen att vara fria.

Elysium - uppdelningen i The Time Machine gäller fortfarande i dagens framtidsvisioner

Elysium

Matt Damon spelar fattige Max i Elysium

- uppdelningen i The Time Machine gäller fortfarande i dagens framtidsvisioner

I sci-fi klassikern The Time Machine av H.G. Wells är mänskligheten i framtiden uppdelade i fattiga och rika. De fattiga bor under jorden de rika ovan jorden. I Neill Blomkamps Elysium, som utspelar sig år 2154, bor de fattiga på Jorden och de rika på en rymdstation ovanför Jorden.

Liksom i The Time Machine kan rika människor överfallas av de fattiga - när de kommer ner på Jorden …

Max (Matt Damon) är en av dem som är med om överfallet av en rik industriägare --- det är en elegant kupp iscensatt av den kriminelle datahackern Spider. Av det handplockade team som genomför överfallet är det bara Max som överlever (rånoffret och två robotar dör också) --- och i Max huvud finns nu allt som fanns i den rikes hjärna, överladdat med hjälp av en datasladd. Max har plötsligt tillgång till hela programmet för att omstarta Elysium och göra Elysium till ett ställe för alla, inte bara för rika. Och Max & co var egentligen bara ute efter lite pinkoder till kreditkort och bankkoder! Nu får de plötsligt nya farliga motståndare, för fler vill åt Elysium programmet.

Under hela filmen hänger Elysium som ett julgranssmycke i himlen och tindrar. Borde det inte rotera för att inte dras in i jordens dragningskraft? Någon gång vara på andra sidan jorden och inte jämt hänga rakt över Los Angeles? Vara lite mer som en boll? Ha lite mer fart? Men Elysium är en metafor, inte en exakt framtidsvision, annars kan man också fundera över varför ett framtida samhälle med tillgång till superduktiga robotar måste ha människor att gå in i dödligt farlig strålning, varför säkerheten i ett högteknologiskt samhälle är så undermålig och varför människor med tillgång till smarta vapen och superförstörelsemanicker av alla de slag väljer ett gammalt traditionellt knivslagsmål - som övergår till knytnävsslagsmål - när de till sist ska göra upp. Vilda västern reglerna gäller tydligen även i framtiden - man mot man och enkla eller inga vapen.

Filmen Elysium har av filmskaparna själva kallats för både dystopi och utopi i ett. Dystopin är planeten Jorden, där folk är fattiga och sjuka, utopin är rymdboningen Elysium, där alla är rika och friska och kan leva i princip hur länge som helst. Men är Elysium egentligen en utopi? Allt man ser är en massa inhägnade vita hus med jämngröna gräsmattor, ljusblå badbassänger, uteterrasser och några tennisbanor. Det här är en “utopi” enligt filmskaparna själva – något som ”alla” kan känna igen – och det är kanske en ”utopi”och något som ”alla kan känna igen” om ”alla” bor i Bel Air i en Hollywoodfruar-dröm. Men om ALLA i Jordens rika befolkning flytt upp i rymden, borde det då inte finnas indisk arkitektur, kinesisk arkitektur, japansk arkitektur, italiensk arkitektur … ? Alla kan ju inte vara från Beverly Hills och vilja ha den landskapsplaneringen - och Elysium är helt fritt från “verkliga” och naturtrogna landskap. Är det en utopi när det inte finns någon vild natur, inga berg, inga floder och dalar, inga skogar, ingen svamp och inga bär, ingen allemansrätt och ingenstans att gå ut med hunden? Man ser inte ens några djur alls på Elysium, alla djuren finns bland de fattiga människorna på jorden. Dessutom ser alla människorna på Elysium ut som om de vore gjorda i plast, med Jodie Foster i spetsen. Det är hon som är “the bad girl” i filmen, medan Sharlto Copley spelar Kruger, “the bad guy”, komplett med sydafrikansk accent, som gör att man ibland tänker på allusioner till apartheid systemet och visst, filmen Elysium är en metafor över världen idag, över klyftan mellan fattiga och rika, över rörelsefrihet, emigration och immigration och att alla inte har tillgång till fri sjukvård.

Matt Damons karaktär Max är faktiskt inte filmens hjälte, till syvende och sist är det datahackern Spider som gör hela mänskligheten till medborgare i Elysium och som sänder ut mobila sjukhus över hela jorden och botar alla från svält, undernäring och alla andra sjukdomar.

Datahackern som hjälte (oavsett vilka regler som bryts längs vägen) är något som ligger i tiden - tänk bara på The Social Network, Pirate Bay, Wikileaks … allt ska vara gratis och tillgängligt för alla hela tiden. Oavsett vilka medel som behövs och vilka regler som bryts längs vägen. Spiders hjältestatus säger en hel del om dagens tidsanda.

Fritt serveras allt till alla , och så har filmen ett lyckligt slut.

Men hur det går … det får vi egentligen inte veta.

Titel: Elysium

Regi: Neill Blomkamp
Medverkande: Matt Damom, Jodie Foster, Sharlto Copley, Alice Braga, Diego Luna, Wagner Moura, William Fichtner, Brandon Auret, Josh Blacker, Emma Tremblay, m.fl. USA, 2013 DVD, Universal Sony Pictures Home Entertainment