FILM: The Monkey - King tunnan är skrapad förbi botten

Titel: The Monkey

Finns på: 4KUHD,  Blu-ray etc.

Regi: Osgood Perkins

Meverkande: Theo James, Tatiana Maslany, Christian Convery, Adam Scott, Elijah Wood med flera.

Sommarfilm: nya filmer i sommar med skräcktema

Betyg: 1 (betyget är generöst satt)

Det finns en dödssynd i skräckfilmer och det är att vara långtråkig. Osgood Perkins är långtråkig. Hela filmen är så förpepprat långtråkig och så blir det kanske när man försöker bre ut en novell väldigt, väldigt tunt för att täcka en långfilm ... men så här dåligt hade det inte behövt bli. Det är förvånansvärt, förbluffande uruselt.

Stephen King tunnan är skrapad så bar att man nu gräver sig igenom bräderna i botten. Alla hoppas på en ny The Shining? Perkins har tagit sig stora friheter med ursprungsnovellen, bland annat så har man lagt till en helt onödig ond tvilling - så klyschigt, och finns det inte tillräckligt med idiotiska tvillingar redan i popkulturen? - och en irriterande berättarröst från den tråkige tvillingen som vi förväntas "heja på ska överleva". Theo James är egentligen tråkig i båda rollerna och übertråkig som berättarröst. Filmen lider av ett Deadpool-komplex, som om man hade gjort en långtråkig variant av Deadpool. Tänk en berättarröst som är långtråkig och så många "humoristiska" dödsfall att du tappar räkningen medan "the pale rider" på bibliskt manér rider in och nickar till de överlevande .... Det här är ett bottennapp i en redan tom tunna.

Apan med cymbalerna är ersatt av en apa med trumma, eftersom apan med cymbalerna redan har ett tidigare gig i Toy  Story filmerna där ingen någonsin går hädan, inte ens de mest luggslitna gamla leksakerna. Men vad ska leksaken symbolisera? Perkins verkar inte ha en aning. Handlingen kretsar kring en loser farsa som man förväntas heja på (det gör man inte) som har dålig kontakt med sin son som man förväntas tycka synd om (det gör man inte) ... och deras urusla kontakt. detta är något som Oswald Perkins borde kunna göra okej, för hans pappa var Anthony Perkins (mest känd från Hitchcocks Psycho) och lille Oswald fick läsa på tabloiderna att pappan, som han hade urusel kontakt med, var homosexuell och döende och sedan död i AIDS. HÄR har vi trauma värdigt en skräckfilm!

I filmen dör folk i drivor utan att man vet varför och utan att man bryr sig ... och överlevarna, far och son, man bryr sig inte om dem heller, de hade lika gärna fått stryka med redan i början så hade filmen blivit kortare. Tio minuter hade räckt. lagom novellfilm. En AIDS-epidemi är mer skrämmande. M3gan var mer skämmande. Det var också uppenbart vad denna leksak eller robotdocka symboliserade, det dåliga förhållandet mellan barn och vårdnadshavare och det dåliga samvete alla föräldrar-slash-vårdnadshavare har för att de inte tillbringar mer tid med sina barn. En docka kan inte ersätta en förälder-slash-vårdnadshavare och en slasher-docka är definitivt ingen bra ersättare.

När du har haft tråkigt i lite över nittio minuter är den här leksaks-skräck-travestin över och ingen har tänkt på att använda flytande lava eller helvetesmaskinen i Toy Story 3 eller flytande kväve. Eller helt enkelt sätta dockan i en glasbur i ett museum. Ingen rör något någonsin i museum och det är sällan att någon ens går dit. Och mumierna i museet är redan hädangångna.

Vad finns att tillägga? Stephen King berömde Osgood Perkins trots alla friheter han tagit sig med novellen. "Batshit crazy" är tydligen en komplimang. Men. Klart att King berömmer, han får ju betalt utan att skriva något och han vill väl att det ska fortsätta skrapas i den tomma tunnan. 

Psycho som Osgoods pappa Antony Perkins var med i rankas fortfarande som en av världens bästa skräckfilmer. Och det är väldigt få dödsfall i den. Och ingen berättarröst. Det gamla tipset "Less is more" fungerar nästan som allra bäst i skräckfilm. "Much more" är helt enkelt sövande. Och nu får det helt enkelt vara slut på dåliga Deadpool kopior där folk ska dö i drivor på "humoristiskt sätt". Gäsp. Kom på nåt annat. Och sluta med voice overs som ska förklara allt på ett lustigt sätt. Vill vi ha något som låter som en podcast där protagonisten pratar om allt elände i hens liv kan vi lika gärna lyssna på sommarpratarna.

En gång i tiden ... skrämdes Stephen King filmer. Nu ska det både oroas och roas och det blir varken det ena eller det andra. Och definitivt inte skrämsel. Att hela tiden ironiskt kommentera saker och försöka vara rolig utan att vara rolig gör att all spänning (och skräck) är stendöd som ett fossil i havet. Det går så klart att härma Deadpool och lyckas (se till exempel Novocaine, där huvudpersonen inte kan känna smärta) men det är svårt. Dessutom är berättare oftast urbota irriterande och den här är verkligen irriterande. Kunde inte berättaren och hens son tagas av daga direkt och därmed göra filmen till en kortnovell? Berättarens extra tillagda onde tvilling ger absolut ingenting, utom en överdos av Theo James. Två Theo James är två för mycket.

Ett återkommande fel i Stephen King filmatiseringar är att det bres på för tjockt med "öööh, det här är något övernaturligt" och därmed behöver inget hänga ihop och inget förklaras (hur mycket berättarrösten ändå håller på och förklarar hela tiden) och därmed står inget på spel. När allt kan hända , helt oförklarligt, och inget hänger ihop, spelar allting absolut ingen roll alls. Och ingen bryr sig om var Theo James har köpt sin tröja.