FILM: Smile 2 - hafsig, cynisk och plastig uppföljare

Titel: Smile 2

Regi: Parker Finn

Medverkande: Naomi Scott, Rosemarie DeWitt, Lukas Gage, Miles Gutierrez-Riley, Peter Jacobson, Ray Nicholson, Dylan Gelula, Raúl Castillo, Kyle Gallner

Betyg: 2

Smile hade en viss underdog-indie-känsla, Smile 2 är större, sämre och hafsigare. 

Smile 2 fokuserar på popstjärnan Skye Riley som drabbas av Smile-förbannelsen innan hon ska ut på turné. Tempot är snabbare och hetsigare, men också hafsigare och slafsigare, med mer blod och fler jump scares och mindre substans. Man har haft i mer av allt i Smile 2 - förutom bra idéer. Över två timmars speltid är för långt, det är för mycket utfyllnad. Popprinsessan i filmen spelas av Naomi Scott som först blev världsberömd som prinsessa i Guy Richies Aladdin, en live action remake av den klassiska tecknade Disneyfilmen som i Sverige främst är känd för att Peter Jöback gjorde rösten till Aladdin. Naomi Scott har inte haft tur med rollerna sedan sitt genombrott - hon har bland annat varit med i en onödig och dödligt tråkig reboot av Charlies änglar. 

Gubbspaning på TikTok

Regissören Parker Finn, en medelålders man, verkar ha försökt sätta sig in i hur unga tjejer hänger på TikTok (innan appen släcks ner för gott i USA ... ?!) och hur kända popstjärnor kollapsat offentligt ... kanske bläddrat lite förstrött i gamla biografier och tidningar ... och det blir precis så ytligt och flamsigt och trivialt som det låter. Sociala medier konton i den fiktiva popstjärnans namn lades upp i PR-syfte. Den här filmen är lika fejk. Det är plastigt, personlighetslöst och passé. Man har helt ogenererat snott massor av Flatliners. Dessutom finns det en hel del av "är det dröm eller är det verklighet" som är snott från en massa mycket bättre skräckisar. Ni minns väl förresten hur oroliga alla kids var för att somna i A Nightmare on Elm Street - Freddy Krueger kunde ta sig in i deras drömmar och döda dem.

Psykisk ohälsa som cynisk "plot device"

Sättet på vilket psykisk ohälsa används som "plot device" är inte alls så smart som filmen verkar tro. Det är bara cyniskt, dåligt och platt.

Och kommer du ihåg de där uppsatserna i skolan som någon kompis skrev och avslutade med att "så vaknade jag och allt var en dröm" när tiden var slut? Lika dåligt slut är det här. Resultatet är ... att ingenting står på spel. 

Trap, en helt annan film om en popstjärna, framstår nu som ett nydanande mästerverk med mästerlig musik.