FILM: Our Little Secret - Lindsay Lohans Netflix-trea går utför efter förtexterna ...

 

Have yourself a very awkward ex-mas!

Our Little Secret är Netflix fjärde julfilm för i år och den tredje filmen som Lindsay Lohan gjort för streamingjätten. Efter Falling for Christmas från 2022 som är näst mest sedda Netflix-romcom-Netflix-julfilm någonsin och Irish Wish som inte har någonting alls att göra med julfirande.

Our Little Secret är en dålig titel som använts på många intriger förr - oftast deckare. Det är den näst sämsta julfilmen i år och den sämsta Lindsay Lohan filmen. Men Lindsay Lohan är ett varumärke i sig själv och det faktum att filmen både är långtråkig och ojulig hindrar den inte från att gå direkt till nummer ett på Netflix listan.

Kan lära av Hot Frosty

Om man vill ha en julig film med känslomässig trovärdighet ... ja, Our Little Secret har mycket att lära av Hot Frosty där den andra tjejen från Lindsay Lohan klassikern Mean Girls blir kär i en snögubbe som varit vid liv i 24 timmar ... och ja, den intrigen är trovärdig jämfört med Our Little Secret. Framför allt har den filmen hjärta och julstämning. Något som Our Little Secret helt saknar.

Lovande animerad sekvens

Den inledande animerade sekvensen verkar lovande (något filmen har gemensamt med Joker 2) och sedan går det utför (också gemensamt med Joker 2).

Lindsay Lohans karaktär Avery ska åka till London för att jobba där och då tycker hennes pojkvän Logan att det är en bra idé att fria, mitt framför alla i typ hela byn som samlats på henens  going away surprise party. För om han friar ... då kan hon ju vara KVAR, då behöver hon ju inte ÅKA! 

20% av amerikaner har pass 

Men för tusan. Vad är det för manschauvinistiskt dravel? Det bor typ 400 personer i byn (enligt repliker senare i filmen), tjejen kanske vill se något annat. Hon är tydligen en av de 20% procent amerikaner som har ett pass. Killen tycks vara en av de 80% som inte har ett pass och som inte intresserar sig för omvärlden och som inte bryr sig om att det finns en omvärld och som mognadsmässigt stannat i tonåren (så sammanfattade Sharon Stone 80% av amerikanerna, och hon kan ha en poäng).

Det finns uppenbara lösningar som filmen ignorerar

Det finns lösningar. Killen kan skaffa ett pass. Killen kan åka till London. Killen kan försöka vinna tillbaka tjejen när han är nykter och inte förolämpar henne och hennes nyss avlidna mamma inför hela byn.

Det gör han inte. Han väntar i tio år på att prata med henne igen - då de träffas på en gemensam julmiddag för deras nya respektive visar sig vara syskon. Den nya familjen och deras vänner ... förpepprat också, det är en sådan ansamling av nya ansikten och introduktioner. Vem är vem? Och vem ska föreställa Lindsay Lohans gamla kille i den allmänna röran? Det är fruktansvärd stressande. Man hade verkligen behövt jobba på ensemblen. Alla är platta intetsägande karaktärer. Utom Kristin Chenoweth.

Vad gjorde hon i London?

Vad gjorde Lindsay Lohans karaktär i London? Varför åkte hon dit? Varför kom hon tillbaka? Varför åkte aldrig killen dit? Vette tusan. Don't mention London! tycks vara den här filmens Don't mention the War! Men vi hade behövt tala om London.

Av någon anledning kommer Lindsay-karaktären och killen överens om att INTE berätta att de känner varandra. Vilket är långsökt. I en by med 400 personer känner alla alla. Och om man behöver ljuga för sina respektives familjemedlemmar och vänner för att göra ett bra intryck ... så är det en jättestor röd flagga. Det skulle vara en bra idé att kasta in handduken direkt. 

Hittar på undanflykter och utan anledning

Långsökt, långsökt, långsökt, långtråkigt, långtråkigt, långtråkigt. Filmen tycks tro att den är kul med sin twist på Meet the Parents och Meet the Fockers ... Det är den inte. Det är som en sämre variant av en gammal 1800-tals spring-i-dörrarna fars  där folk hittar på undanflykter och lögner utan någon som helst anledning och minst lika konstig och dammig.

Äter godis och svamlar

Skämten är ... att Lindsay Lohan äter drogat godis och svamlar i kyrkan framför en massa småbarn (som älskar svamlet). Att två seniorer hånglar i en garderob. Att en hund ska kräkas efter att ha ätit chokladkakor. Att en dement mormor raggar på sitt eget barnbarn som hon inte minns. Att alla par skiljer sig eller gör slut lagom till jul. Vaff... Igen. Det här är den MINST juliga julfilmen av dem alla. Det saknas bra personkemi, bra skådespelarinsatser (med något undantag), bra julpynt, bra julstämning, bra snö ... Det saknas typ allt som gör en julfilm en julfilm.

Äger som en filmstjärna

De som är intresserade av smink och ljussättning kan konstatera att Lindsay Lohan lägger sig fullt sminkad (vilket man aldrig ska göra) och med nyborstat hår och hon vaknar fullt sminkad och med nyborstat hår ... som en äkta Hollywood filmstjärna. Ljussättningen på henne är dock mild och opretentiös i ett försök att få henne att se ut som en tillgänglig och vanlig "everygirl". Det är konstigt att en filmstjärna firar jul med en samling kreti och pleti som vi inte vet vilka de är. I den löjligt roliga Falling for Christmas spelade Lohan åtminstone en miljardärska ... så looken fungerade.

Original-Glinda i ny häxroll

Nu till Kristin Chenoweth - hon är original-Glinda i Wicked och det känns så synd att hon här har ännu en häxroll där hon inte får ta en ton. Och hon har inte åldrats en dag sedan premiären på Wicked  - vilket finns kommenterat i själva handlingen i filmen. Chenoweth lyser. Men är underutnyttjad och tyvärr typecastad. Hennes hund i filmen som ser ut som Toto i The Wizard of Oz ... och blir förgiftad med chokladkakor (typ. nästan.) en sekvens som gjorde hela familjen upprörd och efter den här sekvensen slutar man heja på tjejen - killen har man slutat heja på efter fem minuter.

Åter till byhåla (vad hände med London?)

Det värsta är ... att det förment lyckliga slutet inkluderar att tjejen ska flytta till en byhåla med killen hon hade sällskap med i high shcool. (Återigen: Vad hände med London?) Nej, nej, nej, nej, nej ... ingen drömmer om att bli ihop med partnern från high school, det är en trop som borde spolas här och nu, och alla dessa duktiga karriärtjejer och karriärkvinnor som skippar allt som de utbildat sig för, för att flytta ut på landet och hitta "kärleken" - nej nej nej och åter nej. Det är en trop som skulle spolats för länge länge sedan. (Nu friade vi ju The Merry Gentlemen från den tropen ... men där är det uppenbart att det också leder till en ny lyckad karriär för tjejen och att hon för ut nöje/scenkonst/underhållning till landsbygden och där måste man ju ge tummen upp.)

Netflix är det viktigaste som hänt på tio år

I inledningen av filmen Our Little Secret för man en exposé över allt viktigt som hänt under tio år. Som att Notre Dame brann 2019. Helt osannolikt är att det bedöms som en topphändelse att Harry och Meghan gifter sig ... liksom succéerna med Stranger Things, Squid Games och Familjen Bridgerton --- alla av Netflix. Ja, Harry och Meghan egna såpa finns också på Netflix. Därav den  underliga kungliga inklusionen i greatest-news-hits. "Blowing one's own trumpet" är en dålig början på en tröttsam, tråkig flopp.

Och låt aldrig aldrig aldrig en liten hund komma i närheten av julens chokladkakor. Inte ens i en film.

Fotnot:

Hur mycket kan man fylla julfilmer med folk som är elaka mot varandra (och eventuellt också mot hunden)? Den här filmen rågar måttet flera gånger om med ojulighet och ojuligt beteende. Men ... Deck the Halls är faktiskt sämre, där Matthew Broderick och Danny de Vito går varandra på nerverna, och där Kristin Chenoweth också spelar fru (när ska hon få riktigt bra roller?) ...  Den är framröstad till sämsta julfilmen någonsin och går att se på Netflix. Filmen är ett bra avskräckande exempel på att folk inte ska vara elaka i julfilmer. Så synd att filmmakarna inte rådfrågade Kristin Chenoweth innan filmning ... Hon har varit med förr.