Roxette är det största svenska musikfenomenet sedan ABBA. Musikalen med Roxette musik lär ha lockat 45% nya besökare från utlandet till operan ... och vad får de se? En dammig brittisk otrohetsfars som hade luktat daterad redan på 1990-talet.
Är det verkligen rätt tid för fler likadana spring-i-dörrarna och förväxlingsfarser, har inte Ray Cooney kommit och gått och lämnat oss sugna på något bättre, något matnyttigare, något mindre sötsliskigt vimsigt? Nu är det dock inte Cooney som står bakom denna Joyride-crash, utan Jane Fallon, bland annat känd som partner till Ricky Gervaise. Komiken är i samma stil, låg på empati och människokännedom och ganska misogyn/misantropisk syn på livet. Alla är idioter. Alla är själviska. Alla är egoister. Alla är osympatiska. Alla bedrar alla. Alla bedrar också sig själva. Det finns ingen att heja på.
I sann Cooney-isk Kuta-och-kör anda har en man två olika familjer, kvinnorna träffas och beslutar sig att hämnas. Men när mannens liv och ekonomi ruineras slår det också mot hans dotter ... som är undantaget från regeln att alla är osympatiska skitstövlar som vi skiter i hur det går för.
Musiken är så klart bra. Det är ju Roxette. MEN. Ingenting av detta har något med Roxette att göra.
Det är mycket konstigt att man gjort en dammig brittisk fars av modern svensk musik.
Visst finns det många jukeboxmusikaler. Man måste stå ut i mängden. We Will Rock You handlar till exempel inte om Queen, men musikalen bevarar deras känsla, hur de var. Den lever på känslan av rock 'n roll som rebellisk och livsviktig - även i framtiden. Och i Mamma Mia finns ett kitchigt band som är essensen av att inte bry sig om vad nån annan tycker (eller vad som anses vara god smak) à la ABBA. Det finns olika sätt att fånga känslan av något.
Det här fångar NOLL Roxette-känsla. Man hoppas verkligen att fansen sansar sig och sparar sig till nästa års Roxette-turné.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.