Go Swedish sprinters!

En stor hyllning till svenska sprinters! Julia Hermansson i final som tvåa i sitt heat på 200 meter. Nora Linddahl nära final (fem hundradelar ifrån) och "nia". Alltså den första som inte fick en av de åtta platserna. Båda tjejerna är så skönt laid back och spexiga. Och Erik Erlandsson ... i final 200 meter. Med minsta möjliga marginal. Det hängde på en tusendedels sekund. Och det var på, av, på, av, på ... att Erik skulle springa final. Ända över midnatt. Sämsta möjliga uppladdning och störd nattsömn? Av detta syntes inte ett spår. Erik gick ut som om det var självklart att han platsade i världseliten. Fyra på EM. Det är inga dåliga gubbar han slår i en final med nio banor där Erik fick den sämsta "ettan" med snävaste kurvan, den bana som bara brukar användas som reserv. På en bra bana ... så sjukt nära en EM medalj. En tiondedel. Länge länge länge har Sverige varit landet för medeldistans och långdistans ... nu tar sprinters över. Fördel: de har egen bana och krokar inte i andra. (Dagens ledsnaste: Samuel Pihlström snubblade över en hög andra gubbar som fällde varandra och Samuel bröt armen. Annars hade han haft en finalplats. Ångrar han att han lämnade orienteringens trygga skog?). För övrigt... Ett enda hopp vad var Armand Duplantis behövde för att ta sig till final. Han var kolugn även om han höll på att komma försent. På grund av den italienska trafiken. Det är alltid problem med trafiken i italien, konstaterade Duplantis. De kör som galningar. Final i stavhopp på onsdag kväll. Då Almgren ska springa 10 000. Hoppas han inte bryter armen på köpet ...