DON’T WORRY, DARLING – ingenting hänger ihop eller går ihop

FAKTA
Skådespelare: Florence Pugh, Harry Styles, Chris Pine, Olivia Wilde, Gemma Chan
Land: USA
År: 2022
Genre: Drama, Thriller
Längd:123 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: Warner
Betyg: 2

Det blev ett budgivningskrig mellan ett otal Hollywoodstudios när Olivia Wildes nya projekt lanserades. Alla som inte vann budgivningen tackar nu säkerligen sin lyckliga stjärna tusen gånger om.

När det gäller skvaller och rykten så har Don’t Worry Darling nått upp i rekordnivåer för en modern film.
 
Harry Styles regiromans och omskrivna spottloska

Shia LaBeouf som fick sparken för att han missuppförde sig. Ersättaren Harry Styles, en gång i tiden känd som popstjärna i bandet One Direction, hade en romans med regissören Olivia Wilde. Hur störde detta inspelningen? Hur påverkades filmen? Varför hatar Olivia Wilde och Florence Pugh varandra? Och spottade Harry Styles verkligen på Chris Pine när det var dags för filmens världspremiär på Venedig filmfestival? ”Spitgate” var lätt årets mest omskvallrade och omskrivna händelse i underhållningsbranschen. Och … tänk vilken skojig film som det hade blivit av alla dessa rykten!
The Movie That Goes Wrong. Gång på gång på gång….
 
Färdig produkt mindre intressant än alla rykten

Men … hur är då själva produkten? Kort svar: inte alls lika intressant som alla rykten och intriger bakom kulisserna.
Filmen är en hybrid av thriller, svart komedi, feministmanifest … Och lite skräckfilm. Trots allt, det verkar vara en uppdatering av den gamla skräckisen The Stepford Wives  som står på tapeten. Männen åker till jobbet, lika säkert som ett klockverk, och kvinnorna är glada och villiga hemmafruar.
 
Ett typiskt sterilt och fantasilöst Hollywoodparadis

Vi befinner oss i öknen, i ett artificiellt uppbyggt ”paradis”. Som så ofta när Hollywood ska gestalta ”paradiset” på film så tänker de på Hollywood och Los Angeles. Alla har perfekt klippta gräsmattor. Man ska ha pool, grillplats, garage och tennisbana. Hur många av dessa grejer man har speglar statusen. Chefen Frank, spelad av Chris Pine, har tennisbanor. Plural. Och arkitektritat hus.
 
Måndag hela veckan

Det hela påminner lite om utopi-dystopithrillern Elysium med Mark Damon. Och återigen får man samma tanke … Det här ser ju så himla tråkigt ut. Det finns inga årstider, inga väderomväxlingar, inga intressanta blommor, inga ovanliga träd, inga urtidsskogar, ingenstans att plocka bär och svamp, ingenstans för hundar att gräva ner tuggben, det finns inga katter, harar, rävar, igelkottar, fåglar, döda stubbar fulla med skalbaggar, inga spindlar, inga fjärilar … Bara dessa oändliga rader av turkosa pooler och pastellfärgade människor med cocktaildrinkar. Skuggorna är helt fel, palmerna rör sig inte i blåsten och alla människor rör sig som om de var med i datorspelet The Sims.
 
Överraskningen som inte är en överraskning

Nu utfärdas spoilervarning. Det visar sig att det ska vara en överraskning att tillvaron i denna fiktiva stad Victory verkligen bara är ett datorspel … eller snarare en datorsimulering. Det förstår man faktiskt ganska tidigt i filmen.
Ingen finns där på riktigt, allt utspelar sig bara i fantasin. Det är lite The Matrix och Inception över det hela. Kropparna finns någon annan stans. Nersövda.

Annars påminner handlingen mycket om The Truman Show och Free Guy … för huvudrollsinnehavaren börjar misstänka att det här är inte på riktigt, hen vill ha ut mer av livet, och då skakas allt i sina grundvalar.
 
Pigg hemmafru och Rat Pack lookalike

Florence Pugh spelar en pigg hemmafru som är gift med killen som ser ut som Harry Styles med Frank Sinatra stajling. Men i den verkliga världen har hon varit en framgångsrik läkare. Nu ligger hon nersövd och drömmer om en hemmafrutillvaro. Hon vill ut, och för att klara av detta måste hon dupera sin man, ja, alla män i spelet/simulationen, och ta sig till sin egen kropp.

Det finns mer luckor i handlingen än handling utan luckor. Ingenting går ihop. Om något går fel i simulationen… varför jagar dessa rödklädda människor runt? Och en läkare med piller? Varför gör man inte något på platsen där de nedsövda kropparna ligger?
 
En manlig dröm utan kärlek

De flesta kvinnorna tycks ha kidnappats mot sin vilja, utvalda av män som har denna dröm. Liksom i fallet The Stepford Wives är detta en manlig dröm. Men vad är det för poäng med att bli älskad av en robot som liknar den fru man just har mördat, eller att bli älskad av en person som mot sin vilja är nedsövd på annan ort och som fått artificiella minnen inplanterade för att locka fram kärlek? Männen vet ju om att allt är fejk.

Varken mat eller swimmingpooler eller snygga bilar eller tennisbanor finns. Och kärleken finns inte heller.
 
Efter förklaringen … är allt ännu mer obegripligt

Det finns mängder av obegripligheter i filmen. I tjugo minuters extramaterial förklarar Olivia Wilde allting … och hur detta är ett feministiskt manifest … och sedan är filmen ännu mer obegriplig.

Varför har huvudpersonen drömmar i svartvitt? Vilka är alla de där balettdansande blonda kvinnorna i drömmen? Varför måste de klippa in ännu en tråkig drömscen när vi just ska få se Dita Von Teese klättra upp i ett cocktailglas?
 
Saknas aldrig de kidnappade unga kvinnorna?

Varför är det ingen som saknar den smarta unga kvinnliga läkaren? Ens på jobbet? Hon är ju kidnappad och nersövd för bövelen!
Hur länge kan folk ligga nersövda utan att det skadar dem? De får liksom varken mat eller motion i simulationen.

Och slutligen … skulle det inte gå att sälja ”vara ihop med Harry Styles” i en en timmes lång simulation (längre kan nedsövning väl inte vara hälsosamt?) till alla gamla One Direction fans? Varför ska det bara vara en manlig fantasi?
 
Vem vill ha tråkigt i ett spel?

Varför måste simulationen vara så förpepprat tråkig?
Skulle jag göra mig besväret att besöka en simulation skulle jag vilja ha något mer än en tripp till en fejkad version av 1950-talets Los Angeles. Visst vill man ha en tripp till Mars, som Arnold Schwarzenegger fick i en gammal 1980-tals rulle, eller en tur till Hogwarts, och mata ugglorna i posttornet och ta en flygtur på Buckbeaks rygg!
 
Uddlös, mesig och osammanhängande

Filmen är för mesig för att vara thriller eller skräck, för uddlös och för velig för att vara satir eller komedi, och alldeles för tråkig och långsam för att vara underhållning.
Dessutom är filmen för ologisk och för tondöv för att vara sammanhängande. Men man ska förmodligen inte bekymra sig om smörjan, och det faktum att ingenting hänger ihop eller går ihop … Som sagt. Don’t Worry Darling.