BOK: Jamåhonleva av Anders Roslund - Självskriven som årets bästa roman ...

Författare: Anders Roslund
Titel: Jamåhonleva

Serie: Grens och Hoffmann

Antal sidor: 488

Utgivningsdatum: 2019-07-19 (inbunden)

Format: Inbunden, E-bok, ljudbok, storpocket, pocket, CD-bok, MP3-bok

ISBN: 9789100180034

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Aktuell: Nominerad till Årets bok och Årets ljudbok

Zana fyller fem år. Hon får baka med alla ingredienser på köksbordet, ha Barnkanalen på för full volym och leka med syskonens finaste leksaker ...  Zana gör vad hon vill i tre dagar och tre nätter. Sedan ringer kommissarie Ewert Grens på, för att prata med Zanas föräldrar. Zana förklarar att de inte kan prata, att de inte kan gå till dörren. Grens kliver på och upptäcker att Zanas föräldrar och syskon alla är döda --- skjutna med ett skott i pannan och ett i tinningen.  Ulcinj avrättning.

Sjutton år och 309 mord senare ...

Sjutton år senare undrar fortfarande Ewert Grens vad det blev av den lilla flickan på fem år och tre dagar, hon som han tog hand om en hel månad ... innan hon fick en ny, hemlig identitet, nytt namn och nytt personnummer i en ny stad. Grens har ungefär ett halvår kvar till pensionen, och han ser varken fram emot friheten eller sysslolösheten efter en lång karriär med 309 mordfall ... Så inträffar mord nummer 310, 311 och 312 i rask följd ... vartenda ett av dem en Ulcinj avrättning. För Grens står det klart att den som dödade Zanas familj är tillbaka ... och att denne hänsynslöse mördare med all säkerhet också är ute efter att döda Zana, det sista vittnet, hon som av misstag lämnades kvar vid liv ... 

En mullvad i Grens närmaste krets

Ewert Grens enda hopp är att hitta Zana först ... om hon fortfarande lever. Var finns hon idag? Alla spår efter henne är nämligen utplånade, hennes mapp är plötsligt fylld med blanka papper. Det finns en mullvad i polishuset, kanske är det någon av Grens äldsta och bästa vänner som bytt sida ...

Samtidigt på sitt håll får infiltratören Piet Hoffmann veta att någon har knäckt hans hemliga identitet, som bara fanns på ett enda förseglat papper på ett enda välbevakat ställe i polishuset ... och denne någon hotar att läcka hans verkliga identitet till alla organisationer han någonsin infiltrerat. Om det sker kommer både Hoffmann och hela hans familj att avrättas, en efter en ... Hoffmann har alltså inget annat val än att gå med på alla de krav som en anonym röst levererar i hans nya mobiltelefon ... I alla fall inte tills han och Ewert Grens byter uppdrag med varandra ...

Två olika infiltrationer på olika plan

1) Hoffmann ska åka till Albanien och infiltrera den illegala vapenhandeln --- och förhoppningsvis hitta Zana levande för Grens räkning.

2) Grens ska infiltrera polishuset (där han i och för sig redan jobbar) och ta reda på vem mullvaden är, som sålt ut all information om Hoffmann och hans tidigare infiltrationsjobb ... och som gjort hans liv till ett brinnande helvete.

De har båda tre dagar på sig. Klockan tickar.

Tre dagar - ett återkommande tema

Efter Tre sekunder, Tre minuter och Tre timmar är Ewert Grens och Piet Hoffmann tillbaka i en ny spänningsroman - Jamåhonleva - där tre dagar återkommer som tema, gång på gång. När uppdraget sätter igång räknar klockan ner, kapitel för kapitel får vi veta hur många dagar och timmar och minuter som finns kvar för Hoffmann och Grens att klara sina respektive uppdrag.

Roslund har använt en stor canvas att måla upp sitt drama på --- hela Europa, den lukrativa handeln med olagliga vapen, vapen som finns kvar efter olika avslutade (eller halvt avslutade) krig, rivaliserande maffialiknande grupper, Balkanrutten, gängkrigen i Stockholm ... Stora drag och små detaljer blandas.

Det slutna rummet ... och Whodunnit?

Men samtidigt är Jamåhonleva en klassisk pusseldeckare. Det slutna rummet. Någon måste ha gjort det. Alla ljuger .... men vilka lögner är viktiga och vilka är ovidkommande? Det finns bara ett litet antal som Ewert Grens kan misstänka för att vara mullvaden i hans eget handplockade team,  så ... Whodunnit?

Jamåhanleva! Ewert Grens är tillbaka i gammal god form för nionde gången i en spänningsroman, Piet Hoffmann är tillbaka för fjärde gången --- och nu börjar verkligen de båda omaka karaktärernas udda vänskap utvecklas på allvar. De möts halvvägs, på mer än ett sätt. Både i romanen och i utbytet av vad de behöver av varandra.

Varför kräver marknaden en Hoffmann?

Sedan kan man ju fundera på hur sannolikt det är att en internationell vapenhandlare vill anlita just Hoffmann för att komma in på den svenska marknaden ... Valet av den svenska marknaden förklaras i romanen med att det är i Sverige som gängkriminalitet ökar mest (det finns alltså en expanderande marknad, som det heter på företagsspråk) --- men att involvera infiltratören Hoffmann? Vem som helst förstår ju att han kommer att kontakta Ewert Grens för att få hjälp att ta sig ur vapenhandeln, och vore det inte mer effektivt med lite varuprover eller vanliga, gammaldags säljknep?

Det grannen kanske har, det måste jag ha ...

Så länge som alla tror att alla andra har något som de själva borde ha, så säljer saker, vare sig sakerna behövs eller inte. Dyra mobiltelefoner med funktioner och finesser som ingen behöver eller använder. Skärmar där upplösningen är så bra att blotta ögat inte kan uppfatta hur fin den är. Ljudsystem som bara en hundvalp kan uppskatta kvaliteten på. Bilar med onödiga, tjusiga finesser och hastigheter som aldrig kan utnyttjas på vägarna. Invecklade köksapparater som aldrig används, annat än som i ett slags kapprustning mot grannens kök. Robotgräsklippare som kräver att gräset är perfekt innan det klipps ...

Den svenska marknaden är så bra på att anamma dyra, onödiga och ofta opraktiska saker på alla plan, så alldeles för dyra vapen med knepiga finesser och osannolik eldkraft som ingen behöver hade säkert sålt ändå, utan att involvera den krånglande Hoffmann.

Rosad Roslund vinner det mesta ...

Den rosade Anders Roslund har vunnit praktiskt taget allt som går att vinna i deckarsammanhang - både internationellt och i Sverige. Det behöver knappast påpekas att de bästa deckarna även platsar bland de bästa romanerna. Jamåhonleva  har allt det som utmärker en god roman när det gäller romanbygge, berättelsens arkitektur, personernas utveckling och stora filosofiska teman. Jamåhonleva är som roman nominerad både till Årets bok och Årets ljudbok.

BG

Covid-19 and filming --- How to come back to a new normal during a pandemic ...

Swabs, masks, action! Film-making through a pandemic

British film-makers are back at work – and going to extraordinary lengths to protect cast and crew from Covid-19. Is it possible to make great movies behind face masks and Plexiglass?

ares

‘Because everyone is in masks, things are quieter than usual …’ A film crew shooting in Paris last month. Photograph: Christophe Petit-Tesson/EPA


“You get used to sticking a six-inch cotton-wool bud up your nose and down your tonsils every morning,” says Richard Clark. He is describing his typical working day. “The masks are quite suffocating. They’re quite sweaty. You don’t drink as much water, and so people dehydrate. You get headaches. Certainly on the first week, by five o’clock, a certain kind of fugginess comes over everybody. Concentrating during those last two hours … you can feel it being a little bit harder.”

It sounds like the experience of a frontline care worker, but this is film-making in the age of Covid-19. Clark is directing the second season of Fox’s apocalyptic sci-fi series War of the Worlds in south Wales, with a crew of about 70 people. Having shut down in late March because of the pandemic, the UK’s film and high-end television industry is back in business, which can only be good news. But it is by no means business as usual. As the director of one of the first productions to resume, three weeks ago, Clark has been negotiating a whole new way of working – not quite as dystopian as the programme he’s making, but strange and slightly sci-fi all the same

“To be honest, you get used to the patterns and the rituals pretty quickly,” he says. “Testing is the key thing: temperature checks for everybody every morning, and 30 members of the crew and the lead actors are tested every morning.” There is a full-time Covid-19 consultant on set to keep an eye on social distancing and cross-contacts. Sets are fogged every night, as are all the costumes. Props are kept sealed in bags, then only handled by the cast member using them. Even dining is different, with no more catering truck and lunchtime socialising. Meals are individually packaged and served, and eaten in a huge marquee. Each table is two metres long, so one person can sit at either end.
Gabriel Byrne in the first season of War of the Worlds. Photograph: Allstar/Fox


“The main philosophy behind how we operate is essentially: ‘You’ve got to protect the cast,’” Clark explains. In War of the Worlds’ case, that includes Gabriel Byrne, Elizabeth McGovern and Normal People’s Daisy Edgar-Jones. “Ultimately, the crew are replaceable, including – to an extent – the director. But the lead cast are not, so you’ve got to prioritise safeguarding those personnel who, if they went down ill, would cause the whole thing to collapse.” There is a complex system of coloured armbands denoting the degree of proximity to which crew members are allowed to the actors. Everyone must wear masks, even when shooting outdoors. Some, such as hair and makeup, must wear visors, too.

It is a similar setup over at Pinewood studios, says Sarah-Jane Wright, the head of production at Working Title. She has just returned from the set of Last Night in Soho, Edgar Wright’s new movie, a psychological horror set in 1960s London. Shooting was just about finished when lockdown started, but a week of additional photography was still needed. With a larger crew, their system is even more complicated than Clark’s. Personnel are divided into discrete pods. Pod A is the cast (which includes Anya Taylor-Joy, Diana Rigg and Thomasin McKenzie) along with crew who have to be close to them, such as the director and camera operators. They have their own separate entrance and check-in area (again, temperature checks and Covid-19 swab tests are routine), separate bathrooms and their own dining facilities. Pod A can only interact with their “pod unit base”, which consists of hair and makeup, second assistant directors and others.

Pod B contains other technicians and crew who have to be on set. They are separated from pod A by Plexiglass and barriers. Pod C is standbys, electricians, grips, riggers and props, who have their own marquee outside the set. “If a light needs changing or props need adjusting, they can only go on to the set when pod A and pod B have cleared it.” Then there’s Pod O (office and props, who are nearby but never come on set), and Pod H (people working remotely). Plus 24-hour cleaners and a team of between six and 10 Covid-19 coordinators, swabbing nurses and medics. “We have a very good Covid adviser who does actually have a metal measuring tape to make sure everyone is two metres socially distanced.” Because everyone is in masks, things are quieter than usual, says Wright. “It can feel as if you’re going to work in an operating theatre. But it has so quickly become our new normal.”

Before coronavirus, film and high-end television production in the UK was booming. Inward investment, mostly from the US, was at a record-breaking £3.65bn in 2019. This year was on track to exceed that. The major film studios were fully booked, new ones were being built across the country to cope with the demand and Hollywood productions were queueing up to take advantage of the UK’s expertise and tax breaks. Then, with the imposition of lockdown in March, everything changed practically overnight. “We went from pretty much full employment to zero employment and everything stopping,” says Adrian Wootton, the CEO of the British Film Commission (BFC), which is responsible for persuading foreign companies to come and film in the UK. “We had something like a billion pounds’ worth of production mothballed or suspended in the UK.”
The Witcher … resuming filming. Photograph: Katalin Vermes/AP


The BFC, British Film Institute and others have been working ever since to figure out how to get film-making back up and running, talking to industry, studios, unions, government, public health bodies, right up to No 10. It was the biggest consultation they have ever done, according to Wootton. The end result was a 53-page document of guidelines for working safely during Covid-19, published in June but continually updated since. It has served to kickstart the recovery process. “Pretty much from the minute the guidance was published, people started rehiring their teams, and started going back into active preproduction,” Wootton says.

That recovery is proceeding apace. At the beginning of July, Tom Cruise arrived in the UK to resume filming on Mission: Impossible 7 and 8 at Hertfordshire’s Leavesden studios (filming in Italy was halted in February). Cruise was one of a number of actors to be granted exemption after standard quarantine rules were relaxed to allow Hollywood crews to work in the UK under socially distanced conditions. Across the Pinewood lot from Last Night in Soho, Jurassic World: Dominion is back on set, having shut down in March. Other titles such as The Batman, Disney’s The Little Mermaid and Fantastic Beasts and Where to Find Them 3 are preparing to start up again. Netflix expects its UK series such as The Witcher and Sex Education to be filming by the end of September. Bollywood is also returning to the UK: Akshay Kumar’s Bell Bottom is due to shoot in Scotland in August.

Tom Cruise in the sixth Mission Impossible film … he is now filming the next films in the UK. Photograph: Chiabella James/AP

Film-making under Covid-19 will be more expensive. Working to the guidelines is adding between 15% and 25% to gross budgets, estimates Sarah-Jane Wright, on top of money lost by shutting down. At the time of lockdown, Working Title had four films scheduled to begin shooting this summer. Universal has spent a reported £5m on safety protocols for Jurassic World at Pinewood. The US studios have deeper financial resources and resilience, but for smaller domestic TV and independent film productions the costs have been prohibitive. Insurance has been a particular barrier to restarting, although that problem was finally resolved this week with a new £500m government-backed support scheme.

Film-making is also expected to be slower under the guidelines, although Wright and Clark report no major schedule delays. “At the moment, we are shooting about 18 setups a day, which is what I aim for in a high-end drama,” says Clark, “so we are not dropping anything.” Much of that is down to the military-level planning required in the preproduction phase. Another factor could be the reduced number of interruptions, now that nonessential personnel cannot casually drop by to “see what’s going on” or surreptitiously gawp at Tom Cruise. 

Long-term lessons could yet come out of this situation. As with many sectors, the film industry seems to have realised how much more people could be working remotely. There are also, suggests Wootton, lessons about sustainability – never one of the industry’s strong points. “Big productions such as James Bond move around the world, and you can’t see that changing, but there might be more: ‘Do we really need to go to that country? Do we really need to send hundreds people on a jet there for several weeks?’”

As for the creative impact, the new working conditions make certain scenarios more difficult. Crowd scenes, for example, or street scenes requiring lots of extras, all of whom must be tested, monitored and socially distanced. But there are always workarounds. This week’s shooting on Last Night in Soho was originally supposed to have taken place in the real Soho in central London; instead they have had to recreate the streetscape on a soundstage with visual effects filling in the gaps. Clark has not had to make changes to War of the Worlds’ scripts, he says, but he, too, has had difficulties finding locations, since so many places are shut down or high-risk, which has necessitated building more indoor sets.

One small but significant difference, Clark observes, is how protective equipment and social distancing affect human interaction: “It puts a slight wall between you that wasn’t there before. It’s surmountable, but you feel it. There’s a kind of intimacy in terms of directing, and particularly with the cast. We shot a very emotional scene this morning and it was quite upsetting for the actor, and it was hard maintaining a distance from them. Usually, there would probably be a touch on the arm, a physical reassurance. Actors make themselves very vulnerable, and they need the support and reassurance of directors to help them go there, and know that it’s safe. That reassurance is slightly harder to provide if you’re a metre-plus away from them with a mask on.”

Nobody wants this “new normal” to last, but film crews are well accustomed to coping with adverse and unpredictable conditions, points out Sarah-Jane Wright. “If any industry was going to adapt to this, the film and TV industry is built to just take this on board and run with it. If this is our normal for the next year, I feel we can achieve it. When I visited the set, there was a real sense that everyone was really, really happy to be back at work … although it’s hard, because you can’t see people smiling through a mask.” Clark agrees: “Being in a mask 10 hours a day is not fun, but these are not exactly terrible problems. We’re all bloody grateful to be working, to be honest.”

FILM: Nytt på DVD, BD och VOD i augusti - Pelle Svanslös, En officer och spion och The Way Back

Säg mjau till livet!

Inställda premiärer, uppskjutna premiärer, stängda biografer. Nu börjar detta att märkas mer och mer på DVD- och BD-utbudet eftersom det inte kommer ut några stora bioblockbusters från Hollywood bland de nya releaserna. 

Men det finns mycket smått och gott att välja bland i alla fall. Bland annat sportfilmen The Way Back som släpps direkt på DVD och streaming på grund av den pågående pandemin, den animerade japanska fantasy filmen Weathering With You, westernfilmen Badland och två mycket stora franskspråkiga publiksuccéer och prisvinnare.

Komedin Terapi i Tunisien blev vinnaren av publikens pris vid Venedigs filmfestival 2019. En officer och spion (baserad på en bästsäljande roman av Robert Harris, som även står för filmens manus) belönades med Juryns Stora Pris och Kritikernas pris vid Venedigs filmfestival. Filmen nominerades också till hela dussinet César Awards (Frankrikes motsvarighet till Oscars) och kammade slutligen hem priserna för bästa regi, bästa kostym och bästa manus efter förlaga.

Dessutom: augusti bjuder på ett överflöd av nya barnfilmer --- med den omtalade svenska nyproduktionen av Pelle Svanslös i spetsen.

De tecknade filmproduktionerna har klarat sig  bättre än många andra genrer under coronaviruspandemin, här är en genre som ständigt klarar på att fylla på med nya produktioner --- "social distancing" är inget problem när det är så lätt att sprida ut animatörerna och deras datorer ...


3 augusti

Blood Quantum - NonStop Entertainment


10 augusti

The Peanut Butter Falcon - Noble Entertainment

Robert the Bruce - Universal Pictures

17 augusti

Pelle Svanslös - SF Studios

Fantasy Island - Sony Pictures


19 augusti

Terapi i Tunisien - Njutafilms

Badland - Studio S Entertainment

En officer och spion - Studio S Entertainment


24 augusti

Ella Bella Bingo - Scanbox Entertainment

Samsam - SF Studios

The Way Back - Warner Bros. Pictures


31 augusti

Weathering With You - TriArt Film

Watchmen - Warner Bros.

My Spy - SF Studios

The Kelly Gang - Scanbox Entertainment

Deep Blue Sea 3 - Warner Bros

FILM: Stagecoach - Fettpärlan som western

John Wayne och Louise Platt i Diligensen (1939).


Regi: John Ford
Titel: Stagecoach (Diligensen)
Manus: Dudley Nichols - based on the play The Stage to Lordsburg by Ernest Haycox
Medvernakande: Claire Trevor, John Wayne, Andy Devine, John Carradine, Thomas Mitchell, Louise Platt, George Bancroft, Donald Meek, Berton Churchill, Tim Holt m.fl.
Land: USA, 1939

Betyg: 5

Aktuell: Ny på klassiker-DVD 2020


Hur skulle Guy de Maupassants franska klassiker Fettpärlan se ut som western? Svaret är John Fords Stagecoach.

Båda historier innehåller ett tvärsnitt ur samhället --- alla "socialgrupper" är respresenterade" --- båda har en prostituerad som huvudperson, båda handlar om en vådlig resa genom fiendeland, där den prostituerade får göra modiga handlingar ...

Optimistiskt, nytt slut i Det Nya Landet

Bara slutet är annorlunda. Maupassants passagerare återgår till sina klassroller (och alla återgår till att återigen förakta den vackra kurviga prostituerade Fettpärlan) så snart resan som har förenat dem är över. I Stagecoach anar man att de relationer som tvingats fram under den farliga färden kan hålla ... för livet. Och att vänskaps-och-kärleksallianser över klassgränserna har grundats.

Stagecoach utspelar sig nämligen i Det Nya Landet dit man kan komma för att få nya chanser, och inte tyngas ner av klasstillhörighet eller det förflutna.

Det är givetvis en optimistisk syn på livet i Amerika, och dess möjligheter.

Men konceptet främlingar på färd tillsammans fungerar ypperligt och har fungerat gång på gång i litteratur och filmhistorien.

Fullpackad diligens

I denna diligens färdas: Filmens huvudperson, den prostituerade Dallas (Claire Trevor) hennes vän den gravt alkoholiserade Doctor Boone (Thomas Mitchell som Oscarsbelönades för sin prestation), bankiren Gatewood (Berton Churchill) som har smitit iväg med gruvbolagets avlöningskuvert,en handelsresande i whisky mr. Peacock (Donald Meek, filmens comic relief) som är på väg hem till Kansas City, spelaren och prickskkytten Hatfield (John Carradine) och den fina gifta damen Lucy Mallory (Louise Platt) som är på väg till sin man, som är kapten i kavalleriet). Större delen av färden verkar hon irriterande och krävande --- är törstig, blir lätt illamående,     tål inte cigarettrök från den gode doktorn, håller för näsan ... hon är som en typisk karaktär av "fin dam". Som en twist mitt i filmen avslöjas det att hon är gravid (ingen utom Dallas har anat någonting) --- Diligensen gör ett längre uppehåll för barnafödande, Dallas och Lucy blir mot alla odds vänner ... Och trots att illvilliga blodtörstiga apacher lurar, röstar man för att stanna kvar tills Lucy har repat sig. Det visar sig vara ödesdigert och alla kommer inte att överleva resan ...

Diligensens förare Buck (Andy Devine) klagar på det mesta hela tiden, och vid sin sida på kuskbocken har han sheriffen Curly (George Bancroft) som är på jakt efter ... just den man de stöter på under färdens gång: Ringo Kid (John Wayne).

Stagecoach blev John Waynes stora genombrott --- men det är väl värt att tänka på att Claire Trevor, skådepslerskan som spelar den vackra prostituerade Dallas, det här dramats "Fettpärla", står överst på alla listor över filmens skådespelare. Hon var vid denna tid den största stjärnan. Och dessutom har hon ju filmens egentliga huvudroll ...

The beginning of a beautiful friendship ...

Det kanske finns en hel del önsketänkande i Lucys och Dallas vänskap, att doktorn och sheriffen kan ta ett glas tillsammans "this is the beginning of a beautiful friendship" (som i Casablanca) att både Dallas och Ringo Kid får en nystart långt bort från "lag och ordning" och sociala regler ... Men det säljer definitivt in myten om Amerika och den vilda västern, där möjligheter vcar för alla. Utom för de stackars indianer som fördrevs från sitt land ... Inte konstigt att de är på krigsstigen!

I Stagecoach får vi förresten för första gången höra den klassiska repliken Geromino!

Stagecoach har på senare år kritiserats för sin bild av "indianerna" som vildar --- men egentligen: De verkar bara vara rättmätigt förbannade. Vilket de har all rätt att vara.

Och de har alla de coolaste stuntsen.

Dessutom ... en hel del är filmat på western rancher, så man ser samma miljöer återkomma om och om igen. Det är en del av charmen med Stagecoach. Att man förr i tiden filmade på den typ av western rancher som fanns i Once Upon a Time in Hollywood ...

Framtiden finns i "the wild west"

Westerns skulle kunna vara  biofilmatiseringarnas framtid enligt branschens förståsigpåare ---  man filmar mitt ute i ingenstans, skådespelare och crew beblandar sig inte med (eventuellt smittbärande) stadsbefolkning, alla håller avståndet till varandra, alla har en egen häst och ett eget winchester gevär (vilket i sig tar upp mycket avstånd) och vid eventuella dueller stegas avstånd upp mycket noga. Olika läger beskjuter varandra från klippor, långt från varandra, westerns är de stora viddernas filmgenre. se bara på John Fords maffiga westerns, det var tider det, menar de som hoppas att Fords westerngenre med pampiga vidder och hästburna huvudpersoner är på väg tillbaka.

Men ... man får inte glömma att Fords mest kända och mest framgångsrika klassiker Stagecoach egentingen är ett kammardrama --- inte de stora viddernas film. Mestadelen av tiden sitter skådespelarna tätt inklämda i en diligens, och när det är paus för att vattna hästarna klämmer man in sig runt små bord eller små bardiskar i små värdshus längs vägen. Det är intimt, på gränsen till klaustrofobiskt och skulle funka lika bra som kammardrama i en teatersalong --- med undantag för de magnifika stunts med skenande hästar och modiga stuntmän som serveras på slutet.

Men spänning byggs upp lika mycket med instängdhet och med dialog som med de stora vidderna, de skenande hästarna och duellerna ...

BG  

BOK: Fånga och döda - Thriller och Pulitzerprisvinnare i ett och samma rafflande paket!

Fånga och döda - Andlöst spännande thriller och tänkvärd Pulitzerprisvinnare i ett och samma rafflande paket - en helt sann historia!

Författare: Ronan Farrow 

Titel: Fånga och döda - Lögner, spioner och konspirationer för att skydda förövare 

Antal sidor: 511

Utgivningsdatum: 2020-02-27

Översättning: Öyvind Vågen

Originaltitel: Catch and Kill - Lies, Spies, and a Conspiracy to Protect Predators

ISBN: 9789189061354

Förlag: Mondial

Fånga och döda ... Pulitzerprisvinnande reportage och rafflande thriller i ett och samma tänkvärda paket!

Som succéfilmen Alla presidentens män --- men med en mycket högre växel, högre insatser och högre ambitioner. 

Vägen till avslöjandet i Fånga och döda  är värdig vilken deckarsuccé som helst, och spåren som följs i denna helt sanna historia leder ända upp till toppen av näringskedjan ...


Vem kan du lita på? 

Vem i hela världen kan du lita på? Vem - eller vilka - är ute efter dig?

“Should anything happen to me, please make sure this information is released ...” låter som en dramatisk, effektsökande replik ur en filmad thriller --- men här skrivs repliken ner, och den känns alldeles sann och äkta.

Journalisten Ronan Farrow var hotad, förföljd och eftersökt ... på grund av ett reportage där de rika och mäktiga i Hollywood såväl som i Washington DC skulle avslöjas. En kopia av reportaget göms i ett anonymt bankfack ... bara utifall att. Med ovanstående dramatiska replik skriven på en lapp.

Startskottet för Hollywoods självrannsakning

Fånga och döda är den sanna historien bakom den omskakande reportageserien som skulle ge Ronan Farrow och The New Yorker det prestigefulla Pulitzer priset 2018. Reportageserien blev startskottet för Hollywoods självrannsakning, #MeToo och skandaler inom både den amerikanska politiken och mediabranschen. Matt-Lauer-skandalen (som briserade på NBC, det mediabolag där Ronan Farrow själv jobbade) visade tydligt att de som skulle granska makten inte tålde att själva granskas ...  Lika goda kålsupare finns överallt.

Hur man fångar och dödar - och tystar - en story ...

Catch and kill, fånga och döda, är ett amerikanskt uttryck som betyder att ett mediabolag köper upp en story med juridiskt bindande avtal om exklusivitet för att publicera materialet ... Men utan avsikt att publicera, utan istället med avsikt att begrava storyn ... för alltid. Den är "dödad".

Farrow skriver att stora storys på detta sätt har begravts och försvunnit ... gällande Harvey Weinstein, gällande Donald Trump, gällande Jeffrey Epstein ... Det finns människor som praktiskt taget äger media --- något som Farrow får lära sig den hårda vägen.

Hade Trumps mediakontakter inte köpt upp avslöjande reportage och intervjuer under hans presidentkampanj, hade han förmodligen aldrig blivit vald ... Väljarna fick inte den mediagranskning de var värda, menar Farrow.

Prison, prison, president ...

Numera sitter Harvey Weinstein i fängelse, Jeffrey Epstein hängde sig i fängelset ... och Donald Trump är fortfarande president. Fast han var vän med Epstein och gick på samma fester ... och hade samma smak för "unga tjejer" (olagligt unga ?) enligt egen utsago, och han har applåderat Epsteins "goda smak" offentligt och i samtal med media.

Farrow - född Hollywood royalty

Ronan Farrow har en unik bakgrund för en journalist --- han lägger alla korten på bordet redan i inledningen av boken och berättar rent ut (om någon skulle ha missat det) att hans pappa är regissören Woody Allen, att hans mamma är skådespelerskan Mia Farrow och att hans pappa plötsligt gifte sig med en av hans systrar, Soon-Yi, medan en annan av hans systrar, Dylan Farrow, har berättat att hon blev sexuellt ofredad av deras far ...

Allt detta gjorde att Ronan Farrow redan i unga år blev väldigt misstänksam mot media, eftersom närgången bevakning förföljde honom och hans familj överallt. Så småningom växte han upp, studerade juridik,  och blev journalist inom TV-mediet --- och Pulitzerprisvinnare för ett reportage i en tryckt tidning, The New Yorker --- eftersom NBC inte vågade sända reportageserien. Tvärtom, de försökte döda storyn... på många olika fantasifulla sätt ...

En insider i världen han granskar

Ronan Farrow är på båda sidor "Hollywood royalty". Han är en insider i världen som han granskar. Snygg, välutbildad, världsvan, känner allt och alla ...  Men han väljer en karriär som journalist --- trots att han som barn inte gillade journalister --- eller kanske just därför ... Gång på gång har han en fördel av att skådespelare och annat branschfolk som han träffar, vet att han vet minsann hur det är att vara känd och omskriven och bevakad --- även för saker som man själv inte kan påverka. Som vilken syster ens pappa gifter sig med ...

En konspiration som bara växer

Det här är en sann historia --- som har rytmen av en deckare, en thriller. Mystiska män bevakar Ronan Farrow och inledningsvis kan man inte ana hur stor konspirationen är ... Alla möjliga, från hyrda ex-Mossad-agenter till en skribent från The Guardian, förföljer och spårar Ronan Farrow, alla är anställda av samma hemliga, världsomspännande organisation. Och de är ute efter att döda Farrows story ... eller kanske till och med Farrow själv ...

Konfrontationen med Harvey Weinstein sparas till slutet av boken --- och det är en dialog värdig Aquaman versus valfri superskurk (vilket också är Farrows egen analys) --- men Farrow är också snar att påpeka att Weinstein kan vara rolig och charmig när han vill --- alltså, när han inte mordhotar folk eller sätter tränade, hårdföra Mossad agenter att skrämma skiten ur journalister och deras källor, eller hotar att spöa den regissör som går hem med Oscarsstatyetten för bästa film när Weinstein tycker att hans film som han har producerat borde ha vunnit ...

Alla medel är tillåtna i kriget om Oscarsstatyetterna

Vissa år var valen av Oscar för bästa film och även andra "bästa" kategorier väldigt märkliga ... och kanske säger de mer om t.ex. hur inflytelserik Weinstein var, än om kvaliteten på själva filmerna. Weinstein hade journalister, redaktörer, advokater, åklagare, politiker, tidningar, TV-kanaler, hela mediabolag och så mycket mer under sin tumme. Varför då inte Oscarsjuryn? Weinsteins taktik att "buy, bribe and bully" tycks ha räckt en lång väg ...

Fånga och döda säger väldigt mycket om hur Hollywood och filmindustrin fungerar --- bara sådär, i förbifarten, vid sidan om grävandet efter den stora konspirationen, det stora scoopet --- Farrows egen Watergate-skandal. Få andra författare hade kunnat göra detta med samma självklarhet och samma lätthet.

Comic relief från Jonathan och Mia

En så här pass tung story behöver en del comic relief och det levereras par excellence av Ronans pojkvän Jonathan, som bland annat påpekar att alla deras samtal bara handlar om sexuella trakasserier nu för tiden ... Ronan friar till Jonathan i manuskriptet --- och den sekvensen finns kvar i den tryckta boken. Relationen till Jonathan är en av de få ljusa punkterna i Ronans annars så överarbetade, paranoida och allmänt överansträngda tillvaro.

Comic relief levereras även av Mia Farrow, som när hon ger Ronan modetips ... (Regnvått i New York är alltid trendigt!) och när Ronan ber henne att berömma filmen Jackie inför hans chef på NBC (som skrivit manus till den filmen) påpekar hon att hon inte gillade den filmen alls, den var förskräckligt dålig.

Det är lätt att se var Ronan fått sin kompromisslösa stil ifrån ...

Det är också tänkvärt att alla rika och mäktiga verkar vara inbäddade med varandra: media-politik-underhållning ... Alla är insyltade i samma sylt. Vem i media vill granska Hollywood, eller sända ett sådant granskande reportage,  när det finns möjlighet att sälja fler manuskript dit? Fast kanske inte just en uppföljare till Jackie ...

Ronan Farrow - självskriven i rollen som sig själv

Om Fånga och döda... (liksom Och alla presidentens män ...) kommer att filmatiseras ... borde Ronan Farrow vara självskriven i rollen som sig själv. Rollen kräver en hel del mångsidighet och förmåga att förena egenskaper som brukar vara oförenliga i de flesta Hollywoodproduktioner Intelligent blondin med klassisk filmstjärnelook, charm och juridikutbildning riskerar allt ... och lyckas fånga den grävande journalistikens stora, vita val, samtidigt som han lyckas hålla igång romantiken (någorlunda) och fria till sin sympatiske pojkvän. Vilken story!

En stark historia - på alla plan

Fånga och döda  är en stark historia på alla sätt och vis: temana, berättartekniken, engagemanget, spänningen och det narrativa drivet framåt, de personliga mötena, den egna personliga utvecklingen ... Farrow har lyckats fånga allt, på alla plan.

BG

BOK: Hon kallades Daisy - På spaning efter den farmor som försvann ...

Hon kallades Daisy - På spaning efter den farmor som försvann ...


Författare: Prinsessan Christina 

Titel: Hon kallades Daisy 

Format: Inbunden (Halvklotband)

Antal sidor: 232

Originaltitel: Daisy

Utgivningsdatum: 2020-04-20

Förlag: Bonnier Fakta

ISBN: 9789174249910

Hon kallades Daisy är en utsökt bok på så många sätt. En varm och innerlig hyllning till en farmor, hon som kallades Daisy, och även en bild av en omvälvande historisk tid, och av grundandet av en av Europas vackraste trädgårdar ... 

Daisy råkar vara någon som alla trädgårdsintresserade känner till ... 

Skaparen av det moderna Sofiero 

Daisy var skaparen av det moderna Sofiero, hennes målande paradrabatter i vackra färgsymfonier ser fortfarande likadana ut, rhododendronravinen bjuder fortfarande besökarna på en resa tillbaka i tiden ... och Daisy skrev även två moderna trädgårdsböcker på svenska (utgivna på Norstedts förlag) med råd som är aktuella än idag. Daisy låg långt före sin tid. Daisy var definitivt vad man idag skulle kalla en trendsetter och influencer.

Daisy älskade blommor, hon älskade trädgårdar, hon älskade att måla, hon älskade människor, att hjälpa folk och att göra folk lyckliga ... Hon spred ljus och glädje omkring sig. 38 år gammal dog hon --- för exakt 100 år sedan.

Drottning Victorias älsklingsbarnbarn 

Daisy kom till Sverige från England, hon var drottning Victorias älsklingsbarnbarn ---- och egentligen var hennes namn Margareta. Daisy är ju engelska för margerit (eller tusensköna) --- ett mycket passande smeknamn för den unga prinsessan. Apropå barnbarn --- Hon kallades Daisy är skriven av ett av Daisys barnbarn --- prinsessan Christina. Barnbarnet Christina sörjer att hon aldrig fick träffa sin fantastiska farmor Daisy, som uppenbarligen blev så älskad i sitt nya hemland Sverige. Hon funderar också på varför så få minnen finns sparade efter Daisy, varför blev det så tyst om henne efter hennes död ... Prinsessan Christina ger sig ut på spaning efter den tid som flytt, och successivt växer en historia fram om den ljusa, lyckliga älskansvärda Daisy ... men också om en stor tragedi.

Hockey, ringblommor och stora penseldrag

Daisy var charmig, rolig, varm, öppen och mycket begåvad på så många sätt ... en intressant individ, som råkade vara en brittisk prinsessa som blev blixtförälskad i en svensk prins i Kairo, fick smeknamnet "Solstrålen på Stockholms slott" och hon blir den första moderna kungligheten i Sverige. Någon som gillar att åka skridskor och spela hockey, någon som älskar ringblommor för de är så vackra och snälla, och någon som målar i stora penseldrag hellre än att fastna i detaljer ...

Nyckeln till Daisy - i Danmark

Som läsare funderar man på hur mycket fortare det skulle ha gått för författaren att skriva sin bok om hon hade börjat med att prata med sina kusiner i Danmark.

Drottning Margrethe har stenkoll på bokens Daisy --- i Danmark pratade man om saker --- i Danmark pratar man fortfarande om saker --- och i Danmark känns Daisy plötsligt levande och närvarande.

Drottning Margrethe har förresten samma smeknamn som sin älskade och beundrade "granny" - Daisy.

En levande kärleksförklaring växer fram ...

Ett av Daisys barn blev drottning Ingrid av Danmark ... Men fyra barn blev ju kvar i Sverige. Och Daisys man, den blivande kungen av Sverige, som så plötsligt blivit änkling.

Men man får komma ihåg att Christina inte har haft någon pappa att fråga om farmor, han gick också bort i unga år. Farfar kungen verkar ha haft nog med sorgearbete (både efter Daisy och efter deras äldste son) för att kunna # prata om det. Och om man vill se en levande kärleksförklaring utan ord ...
Efter Daisys död samlade hennes sörjande make in och planterade över 500 olika rhododendronsorter på hennes älskade Sofiero, och han donerade sedan Sofiero och dess trädgårdar till Helsingborgs stad.

Idag beundrar besökarna Daisys paradrabatt --- fortfarande efter samma färgschema --- och alla rhododendron och azaleor. Ett monument till den stora kärleken --- skrivet helt utan ord.

BG

FILM: Olivia de Havilland, star of Gone with the Wind - Gone ...

Olivia de Havilland in 1950 with her Oscars

Olivia de Havilland, star of Gone with the Wind, dies at 104, in Paris ...


Double Oscar-winning actor, who won acclaim for multiple Hollywood costume dramas before moving to Paris, has died

Olivia de Havilland, the fragrant queen of the Hollywood costume drama, has died at the age of 104.

According to the Hollywood Reporter, her publicist said she had died from natural causes in Paris, where she lived.

While De Havilland won two best actress Oscars – for her roles in 1946’s To Each His Own and 1949’s The Heiress – she remains best remembered for her performance as stoical Melanie Hamilton Wilkes in the 1939 classic Gone With the Wind.


Born in Tokyo and raised in California, the older sister to fellow actor Joan Fontaine, De Havilland made her screen debut in Max Reinhardt’s lavish 1935 adaptation of A Midsummer Night’s Dream. She went on to shoot eight collaborations with Errol Flynn, including turns in Captain Blood, They Died With Their Boots On and The Adventures of Robin Hood.

De Havilland’s specialty was the demure, soulful beauty. “Playing bad girls is a bore,” she once claimed. “I have always had more luck with good-girl roles, because they require more from an actress.” But the actor’s soft exterior concealed a core of steel. In the 1940s she successfully sued Warner Bros in a landmark ruling that helped break the stranglehold of the US studio system. “I was told I would never work again, if I won or if I lost,” she later recalled. “[But] when I won they were impressed, and didn’t bear a grudge.”

De Havilland did indeed continue to work, most notably rustling an acclaimed portrait of mental illness in the 1948 drama The Snake Pit. But the screen credits dwindled following her move to Paris in the mid-1950s. She appeared in Lady in a Cage, Robert Aldrich’s Hush … Hush, Sweet Charlotte and the 1970s TV miniseries Roots: The Next Generation. Away from the cameras, she preferred teaching Sunday school at her local church.

She was awarded the National Medal of Arts in 2008 and briefly emerged from retirement to narrate the 2009 Alzheimer’s documentary I Remember Better When I Paint. In 2018 she launched a legal action against the TV show Feud: Bette and Joan (about the rivalry between fellow stars Bette Davis and Joan Crawford), but the suit was thrown out of court.

In later life, she insisted, acting had largely lost its allure. “Life is too full of events of great importance,” she told one interviewer. “That is more absorbing and enriching than a fantasy life. I don’t need a fantasy life as once I did. That is the life of the imagination and I had a great need for it. Films were the perfect means of satisfying that need.”

FILM: Olivia - the last queen of Hollywood

Olivia de Havilland: Hollywood’s queen of radiant calm

The Gone With the Wind star, known for her lifelong feud with her sister as much as the bewitching brilliance of her acting, and the last link to Hollywood’s golden age

Olivia de Havilland established herself for ever in the film world’s collective memory at the age of 22, as the wise, gentle and beautiful Melanie Hamilton in the colossal epic Gone With the Wind. The film appeared in 1939 as war was breaking out in Europe: the mighty theme of old orders being swept away was especially potent. De Havilland was an exemplar of radiant womanly calmness, a polar opposite to the capricious sexiness of Vivien Leigh’s bewitching belle Scarlett O’Hara. The role probably encumbered her with something stately and reserved, which she never entirely lost – though with a hint of mystery and suppressed emotional tumult, on screen and off. Because, however sedate her image, De Havilland was the subject of two of the juiciest scandals of Hollywood’s golden age: her relationship with longtime co-star Errol Flynn, and her lifelong feud with her sister and rival Joan Fontaine.

FacebookTwitterPinterest

 Memory moment ... de Havilland with Leslie Howard in Gone With the Wind. Photograph: Allstar/MGM

When De Havilland walked on the stage for the 2003 Oscars to present an award – to the crashing accompaniment of the Gone With the Wind score – this snowy-haired grandmotherly figure was greeted with a standing ovation that went on for about four minutes, a tribute to the real old school. But this is complicated. It is not just that De Havilland was one of the very few survivors of the studio system, she personally took action that effectively put an end to it. In 1943, she sued her employer Warner Brothers for adding a suspension period to her contract term for turning down a role, and won the case. Contract servitude for Hollywood stars was over and the new rule of managers, agents and high-rolling independent producers was on the rise. De Havilland had changed the way celebrity was manufactured.

She had herself won best actress Oscars for To Each His Own (1946), a smalltown romance culminating in wartime London, and The Heiress (1949), the Jamesian story of a wealthy, shy young woman who is dazzled by a charmer played by Montgomery Clift. But my favourite De Havilland movie is Robert Siodmak’s cult thriller The Dark Mirror (1946) in which she plays identical twins – with some surprisingly good and rather disturbing visual effects. One twin is a killer and the other is covering up for her, and instead of showing clearly from the outset who is the “good” and who the “bad” twin, De Havilland’s performances are coolly equivalent and it often isn’t clear which of the two we are watching. Siodmak and De Havilland contrive an eerie pair of Dr Jekylls. Audiences, I suspect, would have thrilled to the idea of De Havilland’s split personality, given how her feuding rivalry with Fontaine was starting to receive traction.

FacebookTwitterPinterest

 Double play ... de Havilland in The Dark Mirror. Photograph: Allstar/International Pictures

It was as if Olivia and Joan were two sides of a single Hollywood diva. Where De Havilland brought something rational and controlled to her performances, Fontaine was the fragile, emotional star of movies such as Rebecca and Letter from an Unknown Woman. Fontaine was more quiveringly vulnerable, a real Hitchcockian leading lady; she was more mercurial, more haunted, sexier.

Olivia was the sister whose acting career was favoured by her mother; their parents were grand British expatriates in Japan, whose family was connected to the aircraft manufacturer. But Joan was not allowed to take the family name, and Fontaine was the name of her stepfather.

Neither sister could quite forgive the other for being in the movies. When De Havilland stepped up to receive her Oscar for The Heiress, she appeared to ignore Fontaine’s handshake (itself a cold gesture) in retaliation for being ignored when she had tried to congratulate Joan at the ceremony after Joan won for Suspicion. Even in late middle age, the sisters quarrelled over what kind of hospital care their mother should receive. To the very last, the women were protective and proprietorial about their elderly mother – whose influence was at the heart of their two careers and stormy relationship – and Joan (who died aged 96 in 2013) was irritated beyond endurance by her older sister’s goody-two-shoes image.

 The sisters pictured together in 1967. Photograph: Ron Galella/WireImage

Advertisement

Flynn was the other key figure. He and Olivia had great chemistry and were paired in eight movies, including The Adventures of Robin Hood (1938) (she was a slightly upmarket Maid Marian to his Robin), The Charge of the Light Brigade (1936) and Captain Blood (1935). He was perennially the roguish seducer and she was the reserved beauty who despite herself finds this outrageous man attractive. In interviews, Flynn and De Havilland would deny a romance, but confessed to having “crushes” on each other. De Havilland later claimed that Flynn proposed marriage but that she turned him down because he was married to someone else. When De Havilland was interviewed about Errol Flynn on The Dinah Shore Show in the 1970s, this bland, middle-aged lady turned into a blushing schoolgirl, awkwardly twisting her pearls.

FacebookTwitterPinterest

Olivia de Havilland discusses Errol Flynn on The Dinah Shore Show

It all fuels the speculation that De Havilland and Flynn were having a passionate affair and deeply in love, but Olivia was held back by qualms about Errol’s drinking and womanising. There has always been something mysterious about the public image of Olivia de Havilland. She is the last queen of the postwar Hollywood era.