FILM: The Nutcracker and the Four Realms - Sött som sockervadd i Disneys nya julfilm

Regi: Lasse Hallström och Joe Johnston

Titel: The Nutcracker and the Four Realms
Medverkande: Keira Knightley, Mackenzie Foy, Eugenio Derbez, Matthew Macfadyen, Richard E. Grant, Misty Copeland, Helen Mirren, Morgan Freeman m.fl.
USA, 2018
Walt Disney Home Entertainment

The Nutcracker and the Mouse King (originaltitel: Nussknacker und Mausekönig) är en konstsaga som författades 1816 av E. T. A. Hoffman. Julfirandet, som det ser ut idag, har sin grund i tyskt julfirande, med julklappar, julsånger, julmat, julnötter, julgran .... Och julläsning och julsagor! Nötknäpparen är fortfarande en av världens mest älskade julsagor. Den innehåller allt som en julsaga ska innehålla: julgran, julklappar, en strid mellan gott och ont, en modig hjältinna och kärlekens slutgiltiga triumf. Givetvis är det hjältinnan och hennes kärlek som räddar hjälten!

Handlingen är enkel och tydlig: Marie Stahlbaums favoritleksak, som hon fått i julklapp, är en nötknäppare, och den blir levande och strider mot den onda Muskonungen (på svenska ofta kallad Råttkungen) och sedan åker Marie och Nötknäpparprinsen till ett magiskt kungadöme. Nötknäpparen är en förtrollad människa och Maries kärlek räddar honom, och han återfår sin mänskliga form. Hon kunde se igenom "skalet" och upptäcka kärnan i hans varelse. Så knäcktes den nöten!

1892 blev Nötknäpparen en framgångsrik balett. Kompositören Pyotr Ilyich Tchaikovsky, koreografen Marius Petipa och Lev Ivanov tog tag i den franska författaren Alexandre Dumas den äldres adaptation av historien och skapade den odödliga baletten The Nutcracker. (Dumas är annars mer känd för Mus-ketörer än Mus-konung).

2017 hade Liseberg Nötknäpparen som isbalett. Varenda föreställning drog otroliga folkmassor och sagan berättades effektivt och medryckande utan ord och med magisk musik och isdans. Alla ungar som såg isbaletten verkade vilja prova på konståkning och balett. Även killarna --- för killarna var ju coolast, vilka hopp och vilka kick-ass sparkar som de fick till! 

Armén av möss med Muskonungen i spetsen såg ut som coola rebeller, och vilka tricks de gjorde på skridskorna! Spänningen var olidlig --- och hela tiden yttrades inte ett ord! Musiken och kroppsspråket och dansen sa allt. 

2018 är det dags för Nötknäpparen att gå upp på biograferna som årets stora julfilm, med titeln The Nutcracker and the Four Realms. Det finns svenskintresse inblandat i filmen: Lasse Hallström har regisserat filmen, Linus Sandgren står för fotot och Gustavo Dudamel (tidigare chefsdirigent för Göteborgs Symfoniker) har dirigerat musiken. För kompositionen står James Newton Howard och musiken är inspirerad av Tschaikovskys The Nutcracker. Lang Lang står för alla pianosolon och Andrea Bocelli och hans son Matteo har bidragit med sången Fall On Me.

Det är givetvis inte första gången som Nötknäpparen blir film. Det är lite som Charles Dickens A Christmas Carol. Det finns så många versioner så det knappt går att minnas alla!

Det finns till exempel en svensk teaterversion (som blivit filmad) där sagan om Nötknäpparen blandas ihop med Elsa Beskows Petter och Lottas jul och Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin dyker upp i handlingen. Den versionen är riktigt snygg och gör mer för att marknadsföra traditionellt svenskt julfirande än Fanny och Alexander!

Det finns tecknade versioner av Nötknäpparen, där Musse Pigg och Mimmi, Barbie eller Tom och Jerry lägger sig i handlingen.

Att filma Nötknäpparen borde vara en filmisk motsvarighet till "a home run". Man har ju redan allt! Julstämningen, magin, musiken, dramatiken ... och allt är baserat på en novell, så man behöver inte ta bort något.

Ändå känns den här versionen av Nötknäpparen förkortad, och vad man har tagit bort är musiken och baletten. Inte allt, men detta element, som brukar bära fram handlingen på ett bra sätt, är starkt nedklippt, till förmån för en massa omständligt prat och CGI-effekter och CGI-monster och politiska intriger och sammandrabbningar.

De fyra olika länderna som figurerar i den nya titeln The Nutcracker and the Four Realms påminner lite om de fyra olika länderna i de nya Tingeling-filmerna. Men här finns det allvarliga konflikter mellan de fyra länderna och hjältinnan Clara måste rädda de tre goda länderna (The Land of Snowflakes, The Land of Flowers, The Land of Sweets) från det onda landet (The Land of Amusement), som styrs av Narnia-häxan i Helen Mirrens skepnad. Ja, hon heter inte Narnia-häxan, men mycket verkar ha tagits från Narnia-serien i den här filmversionen.

Snart inser man att en av ledarna för ett av de tre goda länderna, The Sugar Plum Fairy som styr över The Land of Sweets, inte heller är att lita på. Visst, man måste lägga till extra mycket politiska intriger i den här långa långfilmen, och det är inte nog med EN kvinnlig skurk i form av en reinkarnerad Narnia-häxa, man måste dessutom ha en opålitlig fé som extraskurk --- på så sätt har båda de kvinnliga ledarna för de fiktiva länderna i filmen misstänkliggjorts.

Konstiga politiska förvecklingar och stadskupper blir inte en speciellt bra julfilm. Det var effektivare när Nötknäpparen och dockorna och Muskungen och musarmén bara dansade fram över isen och inte pratade.

Kiera Knightly som The Sugar Plum Fairy är för övrigt väldigt lik Effie Trinket i Hungerspelen-filmerna, det verkar som om hon fått överta hennes excentriska garderob, smink och peruker.

Helen Mirren har en cool Indiana Jones piska. Fast det är osäkert varför hennes Mother Ginger har valt en armé av möss för att ta över världen. ?! En armé som kan distraheras av ost och fångas av råttfällor. Smart tänkt!

Ingenting av det här har någonting med originalen att göra (varken E.T.A. Hoffmans saga eller Tchaikovskys balett) och ingenting är logiskt. Förvirringen är total, men med en massa CGI-monster och CGI-effekter hoppas filmmakarna förmodligen att alla blir distraherade och att ingen märker att inget går ihop.

Om du någonsin känt barn som gått på balett så vet du att ALLA slåss om rollen som The Sugar Plum Fairy. Fast det var förstås innan hon förvandlats till Effie Trinkets onda tvilling ... 

Många av de vuxna skådespelarna är i alla fall sorgligt miscastade i sina roller.

Det unga stjärnskottet Mackenzie Foy spelar Clara, och filmen hade kanske blivit både bättre och roligare med barn i alla rollerna. Som en fantasi-version av en skolpjäs. Eller som ett barns julaftonsdröm.

Det här är en film med mycket snö och ännu mera snömos och väldigt lite julkänsla.

BG

FILM: King of Thieves - The Hatton Garden Job blir film - igen!

Regi: James Marsh

Titel: King of Thieves

Medverkande: Michael Caine, Jim Broadbent, Tom Courtenay, Charlie Cox, Paul Whitehouse, Michael Gambon, Ray Winstone m.fl.

Storbritannien, 2018

"The Hatton Garden Job" gav tidningarna massor av feta svarta rubriker under 2015. En verklig kupp där Londons diamantdistrikt rånades på 200 miljoner pund. Precis som i alla bra heist-filmer så fanns där "a twist in the tale" --- det visade sig att de rånarna var seniorer.

Det var bara en fråga om tid innan den här osannolika men sanna historien blev film ... och film blev det. Årets King of Thieves är den tredje filmatiseringen om denna diamantkupp.

I rollerna finns idel stjärnor och av huvudrollsinnehavarna är bara en under 60. Visst är det underbart att se la crème de la crème av brittiska skådespelare göra något annat än att spela butler och det här borde ha blivit en förnöjsam filmisk resa.

Tyvärr är filmen otroligt spretig och vet inte om den vill vara en lättsam komedi om gulliga men griniga gamla pensionärsgubbar eller en rå och skitig thriller om skurkar som bråkar om bytet eller en smart satir om hur det moderna brittiska samhället ignorerar sina seniorer och deras expertkunnande.

Om filmen valt en av genrerna skulle den ha kunnat bli bra. James Marsh, som tidigare bland annat gjort den fantastiska och hyllade filmen The Theory of Everything, verkar ha blivit tillfälligt tondöv. Inte blir det bättre med ett manus som försöker vara roligt, men som bara har ett skämt att variera: att huvudpersonerna är gamla. För en film som ska ge äldre personer upprättelse är detta väldigt underligt. Skämten går från diabetes till diarré. Roligare än så blir det inte.

Jo, Jim Broadbent som brukar bli typecastad som "snäll och förstående" (alla älskar honom i Paddington och Paddington 2) får för en gångs skull vara riktigt otrevlig och han har filmens roligaste scen. Men det säger inte mycket.

Så mycket talang i en och samma film --- och så lite utdelning på investeringen. Det hela är faktiskt ett kriminellt slöseri på talang!

Dessutom har man hela tiden en känsla av déjà vu, och inte bara från andra heist-filmer. 

Michael Caine gjorde i princip samma film, fast som renodlad komedi, med Going in Style (2017), där han värvade Morgan Freeman och Alan Arkin för att genomföra tidernas kupp för att dryga ut den magra pensionen. (Liksom King of Thieves var även Going in Style en remake, originalet kom redan 1979).

Vill man se äldre skådespelare leverera på topp och interagera med varandra rekommenderas Nothing Like a Dame. Med Dame Eileen Atkins, Dame Judi Dench, Dame Joan Plowright och Dame Maggie Smith.

För att uppleva en bra heist-film på bio --- se fram emot Widows, som har svensk premiär i mitten av november. Filmen Widows är förresten baserad på TV-serien som gick på ITV, och fast handlingen har amerikaniserats och flyttat till Chicago så har en viktig sak inte förändrats: att ledaren för gänget är en äldre kvinna. Och hon skojar aldrig om diabetes och diarré. Hon och hennes kumpaner har fullt upp med att överleva --- och att genomföra tidernas heist.

BG

FILM: Bohemian Rhapsody - Sagan om en låt, ett band och en man

Live Aid galan på Wembley Arena i London.

Regi: Dexter Fletcher och Bryan Singer

Titel: Bohemian Rhapsody

Medverkande: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy, Joseph Mazzello, Aidan Gillen,
Tom Hollander, Mike Myers m.fl.

USA, 2018

20th Century Fox

Bohemian Rhapsody är sagan om en låt, ett band och en man: Farrokh Bulsara. Mer känd som Freddy Mercury.

Bohemian Rhapsody har en hel del gemensamt med en av årets mest populära och mest inkomstbringade filmer - Mamma Mia Here We Go Again. Båda är i grund och botten tragiska filmer som marknadsförs som feelgood. Båda filmerna gör ett effektivt jobb med att marknadsföra klassisk pop- och rockmusik för en ny generation musikfans. Skillnaden är att ABBA har satt punkt för sin karriär, och att alla i ABBA fortfarande lever, medan Queen rockar vidare, med en ny frontman, efter att Freddy Mercury gått ur tiden.

En annan skillnad är att Bohemian Rhapsody är inspirerad av verkliga händelser - och det är Freddy Mercury själv som sjunger i filmen, medan Rami Malek spelar rollen och gör talrösten.

Biopics är en vansklig genre, eftersom det är omöjligt att få in ett helt liv på ett par timmar, och nu ska man även få in ett helt rockbands liv och flera maffiga musiknummer. När det gäller musikfilmer och biopics brukar de ofta fokusera på en heterosexuell kärlekshistoria (liksom många andra filmgenrer) och vanligtvis kommer den stora kärleken in i filmen och ska försöka rädda det manliga musikaliska geniet från hans demoner. Det spelar ingen roll om det är Amadeus eller Walk the Line.
Men när det gäller en homosexuell eller bisexuell huvudrollsinnehavare fungerar inte det greppet.

Filmen fokuserar till stor del på Live Aid galan, och en av alla fakta som ändrats i filmen är att Freddy Mercury fått sin dödsdom redan innan Live Aid galan --- på så sätt framstår spelningen som hans magnifika återuppståndelse --- i själva verket insjuknade han först två år senare.

Det verkar också hela tiden förutbestämt att Queen ska lyckas som band. Var de verkligen så säkra på sig själva? De slog igenom ovanligt sent i branschen. Men de var så klart ödesbestämda för succé, för så konstrueras en saga.

Den stora behållningen i filmen är musiken och Rami Malek. Man må ha ändrat på de flesta fakta, men man har inte förstört musiken, det låter som det ska låta och det är "rätt röst" som sjunger. Rami Malek går så helt in i rollen som Freddy Mercury, med passion och glöd och kärlek och humor.
Det här är Rami Maleks stora genombrott på bioduken, glöm den lilla rollen i Papillon och den egyptiske mumien i Natt på Museet 1, 2 och 3, det här är rollen som Rami Malek är född till att tolka. 

Visst, skådespelare ska kunna ta sig an "alla roller", men Rami har i intervjuer gång på gång påpekat att han och Freddy har liknande bakgrund och uppväxt, som barn till utvandrare/invandrare. De har båda haft självuppoffrande föräldrar som utvandrar från ett land (där de egentligen trivs ganska bra) och invandrar till ett annat, allt för att ge barnen bästa möjliga utbildning och karriärmöjligheter. Och i det nya landet ska barnen bli något fint. Ramis föräldrar var så stolta över systern som blev läkare. Och lika stolta över sonen som blev lärare. De blev bekymrade och oroade över den stackars konstnärlige sonen som ville bli skådespelare. Freddys föräldrar hade liknande invändningar och bekymmer. "Vi gjorde alla dessa uppoffringar för att du ska ... sjunga? Kan du försörja dig på det?"

När man ser Bohemian Rhapsody inser man att Rami Maleks föräldrar inte har något att oroa sig för. Rami gjorde rätt val - han har en konstnärssjäl och han är född till det här jobbet.

Om jag vore Ramis föräldrar skulle jag snarare oroa mig över den stackaren som blev lärare.

BG

FILM: Vi masthuggspojkar - På vift med Kålle & Ada i Göteborg

Regi: Nils Jerring

Titel: Vi masthuggspojkar
Medverkande: Åke Söderblom, Emy Hagman, Lasse Dahlquist, Gaby Stenberg, Ludde Gentzel mf.l
Land: Sverige, 1940
Distribution: Studio S Entertainment

"Goa gubbar, prima fruntimmer och vind i seglen! Välkomna till Göteborg!"

Nu är det dags för en av svenska folkets mest efterfrågade filmer att ges ut på DVD.

Vi masthuggspojkar är en kärleksförklaring till Göteborg som visar upp västkustens pärla i en saltstänkande sommarskrud och tar oss med på en nostalgisk tur tillbaka till 1940-talet.

Åke Söderblom och Emy Hagman är ett med sina roller som det käcka kärleksparet Kålle & Ada.

Musik av och med Lasse Dahlqvist!

Göteborgslegenden Lasse Dahlquist briljerar som musikalisk sjöman, medans han uppvaktar den vackra Gaby Stenberg.

Ludde Gentzel kör ut sval öl med häst och vagn, med sådan fart att det bubblar och korkarna hoppar ur flaskorna.

Givetvis går man på Liseberg och förlustar sig!

Och sedan hejar man på Blåvitt!

Sveriges beredskap är god - det lönar sig inte att spionera på oss!

Vi masthuggspojkar är inspelad 1940 --- och det märks.

Om du någon gång håller på att skriva en uppsats om att "Sveriges beredskap var god" och att "en svensk tiger" och att det flitigt gjordes reklam för detta i populära filmer, där vanligt folk presenterades som kavata soldater som avslöjar illvilliga spioner (och är äkta svenskar som tiger ...) så glöm inte att kolla in Vi masthuggspojkar. Som ofta blir översedd när det gäller krigsfilmer, till skillnad från klassiker som t.ex. Kvinna ombord och Landsstormens lilla Lotta och Landstormens lilla argbigga.

En guldgruva av äkta miljöer!

Det allra bästa med Vi masthuggspojkar är miljöerna. Man har verkligen ansträngt sig att spela in på plats och här slamrar spårvagnar och hästskjutsar som kör öl till bryggeriet, man sorterar och säljer fisk till högstbjudande fiskrestauranger ... och när det är en ledig kväll så tar man med jobbarkompisarna till Liseberg och tävlar i femkamp --- eller trekamp som det hette på den tiden. Liseberg har faktiskt inte förändrats så mycket, tänker man när man ser den här filmen.

Heja Fotbollen!

Förutom Lisebergsscenerna så är min favoritscen fotbollsmatchen. Har nyligen läst ett två bands verk från förlaget Symposion om de svenska fotbollsklubbarnas historia --- allt från vilka som gick på matcherna till vad man sjöng för heja-ramsor. Och här ser man och hör man vilka som gick på matcherna och vilka heja-ramsor som sjöngs! Här finns filmens roligaste och mest dramatiska scener! Roligast är ett ensamt fan som idogt hejar på ett tredje lag som inte ens spelar ... ! Ja, är man en enveten supporter så är man! Man SKA heja på sitt favoritlag, oavsett om de spelar eller inte! Heja Landala!

Söta par från folklustspelen i Folkets park

Mycket känns igen från så kallade pilsnerfilmer och folklustspel --- här finns söta par som ska få varandra i slutet (spelade av Lasse Dahlqvist och Gaby Stenberg samt Evy Hagman och Åke Söderblom) och en gammal snäll gubbe (Gentzel) som reder ut alla trådar när de grälar med varandra och en massa dryckessånger med tillhörande dryck ...

Tyvärr sjunger man inte "Den engelska flottan har siktats vid Vinga!"  låten har tyvärr inte skrivits än, annars är det ju den bästa göteborgslåten för en film med havs-tema!)  --- oboy, hur bra det hade varit!

Komediskurkar ska helst omvändas och förlåtas ...

Och så måste det erkännas att slutet med spionhistorien och den svenska goda beredskapen är lite för långt, ltie för rörigt, inte speciellt logiskt och passar inte riktigt in med den övriga filmen ... Dessutom; att någon begår självmord, (albeit en skurk och spion som kanske försökt stjäla Lasse Dahlqvists karaktärs jänta), passar inte in i den gängse pilsnermallen. Vet inte hur många pjäser jag set med stölder och förskingring och allehanda fnurror på tråden .... men nog bli alla sams och älskar varandra och förlåter varandra i slutscenerna, innan ridån faller!

Skurkar ska inte tagas av daga i pilsnerkomedier. Helst ska de förlåtas och reformeras. Det här är som om man plötsligt börjar sjunga en låt i en helt annan genre, än de fotbollshejaramsor och schlagers och annat klämkäckt som utgör resten av filmen.

Extramaterial med flytande Kålle & Ada skämt

Sedan hade jag väntat mig fler skämt i filmen, Kålle & Ada skämt. Men det finns inte så många skämt i filmen, dock finns det desto fler i extrematerialet! Extramaterialet innehåller biografier, trivia, bildgalleri och en hel rad med Kålle & Ada skämt - bland annat tips på hur man ska tala engelska, flytande! Hoppa i vattnet och ropa "Please help me!" - det är flytande engelska, det!

BG

FILM/TV: The Looming Tower - One hell of a ride!

Jeff Daniels in The Looming Tower.

“The Looming Tower” is built on a stacked deck. Adapted from Lawrence Wright’s non-fiction book, Hulu’s 10-part limited series examines how infighting between the FBI and CIA may have set the path for 9/11. So not only does every member of the audience know how things end for America, but anyone specifically familiar with John O’Neill’s life is all too aware of how his prophetic arc comes to a close.

That kind of prescience can kill a series. It’s far too tempting to overplay your hand (by say, repeatedly cutting to images of the World Trade Center) or underline your point in redundant dialogue or excessive speechifying. If it seems too good, or too dramatically convenient, to be true, the audience will think that it is — even with a true story like this one.

But the key to making this work in scripted television is simply that: It is true; the problem is also the solution. Alex Gibney, an award-winning documentarian, and Dan Futterman, an Oscar-nominated writer of two harrowing true stories, know they have to earn that truth rather than rely upon it, and the tone they set in the first three episodes does just that. From the exquisite but not overbearing production details (computers, suits, cars, and coats all ring true to a late ’90s, early aughts aesthetic), to performances grounded in a moment-by-moment presence, “The Looming Tower” plays its cards deliberately, without ever tipping off the audience. If anything, it’s only reflecting on the past to make a point about the future. And that truth should be heard.

Bouncing between multiple events that begin in 1998 and testimonies made in a 2004 joint inquiry into 9/11, the series largely uses the latter to contextualize the former, starting with FBI Agent Ali Soufan (Tahar Rahim) bluntly telling the committee that the CIA withheld vital intelligence about Osama bin Laden and al-Qaeda from his bureau — intelligence they were legally obligated to share. That statement sends us back in time to a professional war between two governmental heads: Martin Schmidt (Peter Sarsgaard) and Soufan’s boss, the aforementioned John O’Neill, played by Emmy-winner Jeff Daniels.

Schmidt is a pretentious, obsessive station chief running the bin Laden unit of the CIA. He’s made it his mission to track and eliminate al-Qaeda, and he’s willing to do whatever it takes to get it done. Some of Schmidt’s statements can feel almost cartoonishly acrimonious — his opening remarks in Episode 3 are shockingly cold — but Sarsgaard, an expert in conveying levels within antagonists, elevates his vitriol to passion by grounding Schmidt’s beliefs in a nationalist mentality. He’s not self-serving or out of his mind. He’s just a spy whose sneakiness bleeds over into his personality. He doesn’t trust anyone, and his protective nature makes him stubborn, jaded, and dangerous.

O’Neill, meanwhile, is so boisterous and uncouth he’s alienating half the people he needs to help him out. His team is fiercely loyal, to the point where they all want more time with him, but he forces people to extremes: You’re either the best or the worst; with him or against him. He’s a commanding central figure, even if he’s really the co-lead alongside Rahim’s Soufan (and “The Prophet” star certainly delivers). Daniels owns every bit of O’Neill’s grandiose qualities. His passion is always based in something relatable, be it frustration from being unheard or genuine affection for those in harm’s way. Plus, for as alienating as O’Neill’s intemperate candor can make him at work, his personal life is all charm, and Daniels can switch it on and off with the best of ’em.

The two men’s hatred for one another could almost carry the series on its own, but Futterman (the showrunner), Gibney, and Wright (both executive producers) have bigger fish to fry. “The Looming Tower,” thus far, doesn’t go out of its way to speak to the here and now, but its politics and point — that a fractured government serves no one effectively (and effectively no one) — are far from irrelevant. The timing of Hulu’s release frames these problems on a broader scale. As President Trump continues to alienate inter-governmental agencies and world leaders, it’s easy to see how infighting could lead to division and division could lead to disaster. The warning that wasn’t heeded before is fit for the present day.

Whether that’s what you want from your historical dramas or not, “The Looming Tower” offers plenty of noteworthy hooks. From the remarkable cast (Michael Stuhlbarg and Bill Camp deserve analysis all to themselves, so enthralling are their beautifully developed supporting characters) to deft direction (Gibney, an Oscar-winning documentarian, brings his past expertise to scripted TV in clever, efficient fashion — the flash-forward testimonials and found footage both speak to his storytelling brilliance), this is a limited series worth seeking out. It may be an unmissable history lesson, but it’s also just one helluva story, told very, very well.

S.H.

Love, Simon och Oceans 8 - tävla om två av höstens bästa filmer!

Sandra Bullock, Helena Bonham Carter, and Cate Blanchett in Ocean's Eight (2018)

Sommar på bio är en enda lång räcka av fantasilösa uppföljare och har-sett-dem-förr blockbusters, enligt gamla filmrecensenter. Men denna sommaren var ovanligt bra och två av sommarens absolut bästa filmer har premiär på BD i november.


Love, Simon, kritikerrosad bok som blivit kritikerrosad film - OCH stor publikfavorit.

Tävla och vinn - 4 BD filmer och tillhörande pocketböcker med filmomslag finns att vinna!

Maila bokpanda@gmail.com före den 25 november och märk mailet Love, Simon.


Oceans 8 är en heist-movie där alla stora huvudroller, för ovanlighetens skull, spelas av stora kvinnliga stjärnor. 
Eller vad sägs om Sandra Bullock, Cate Blanchett, Rihanna, Helena Bonham Carter, Mindy Kaling, Awkwafina, Sarah Paulson och Anne Hathaway i samma film?


Oceans 8 har svensk biopremiär är den 27 juni.

Tävla och vinn - 3 BD filmer finns att vinna!

Maila bokpanda@gmail.com före den 27 oktober och märk mailet Oceans 8.

Love, Simon är utgiven på svenska av Rabén & Sjögren.

Filmerna distribueras av 20th Century Fox.

Ha en bra filmhöst!

TK - admin.

FILM: The Girl in the Spider's Web - Lisbeth Salander återföds - igen!

Claire Foy som Lisbeth Salander.

Regi: Fede Álvarez

Titel: The Girl in the Spider's Web

Medverkande: Claire Foy, Sverrir Gudnason, LaKeith Stanfield, Sylvia Hoeks, Stephen Merchant, Christopher Convery m.fl.
Land: USA, 2018

Distribution: UIP - Sony Pictures Releasing

Wreckers. Ibland hittar man en film - eller en skådespelare - som är så fantastisk att man vill berätta om denna för ALLA. Missa inte det här! Det här är så bra! Det var fallet med Wreckers (2011). Och det var inte bara en utan två skådespelare som bländade med sin talang och utstrålning: Claire Foy och Benedict Cumberbatch. 

Sedan dess har mycket hänt och båda två har blivit upphöjda till superhjältar. Cumberbatch tog på sig slängkappan som Doctor Strange (och även Sherlock) och nu är det Claire Foys tur som The Wasp. Eller snarare: Lisbeth Salander. 

Det står helt klart att Lisbeth Salander är en superhjälte. Salander har återfötts i olika skådespelares gestalter snabbare än Spider-Man. Salanders alter ego på nätet är The Wasp. Japp, Salander är ett Marvel-fan. Men liksom så många Marvel-hjältar dras hon med superskurkar som försöker förgöra henne, och många av dem är från hennes egen familj.

Släkten är värst

Vi har i tidigare filmer sett Salander kämpa mot en okänslig halvbror (bokstavligen okänslig) och en kriminell farsa med oanat inflytande i de högsta kretsarna. Nu i den här filmen möter Salander sin dödligaste och smartaste fiende någonsin: sin egen tvillingsyster. Den onda tvillingen, vid namn Camilla Salander, är högsta ledare för en SPECTRE liknande organisation som sträcker in sina tentakler i all typ av brottslighet.

Temat för filmen The Girl in the Spider's Web är autism och superbegåvade individer. Förutom, givetvis, hacking och internationella konspirationer och organiserad brottslighet och Lisbeth Salanders aldrig sinande hämndbegär.

Lisbeth Salander i centrum.

Snön ligger vit över Stockholm

Till skillnad från många framgångsrika thrillers och deckare som blir långfilm så har historien den här gången inte flyttat till USA (till skillnad från t.ex. Kvinnan på tåget och Widows). Vi befinner oss fortfarande i Sverige, precis som i böckerna, fast alla pratar så klart engelska, albeit med någon slags europeisk accent. Förutom de amerikanska gäster som helt naturligt kommer in i berättelsen, eftersom hela handlingen kretsar kring en internationell MacGuffin. Den internationella inblandningen gör att det verkar mer vettigt att de svenska personerna pratar engelska.

Färgskalan är genomgående kall, Sverige ser ut som ett blåtonat land, där belysningen ofta är otillräcklig och där det finns gott om kyla och snö. Men inte ens snö och iskyla kan få Salander att ta på sig något varmare än sin coola läderjacka. Man ändrar inte på ett vinnande modekoncept!

Lisbeth Salander 3.0

Lisbeth Salander har utvecklats. Vilket inte är så konstigt. Dels är detta den tredje inkarnationen av Lisbeth Salander på bio, dels så har karaktären i sig blivit äldre och tuffare, och hon har mer självförtroende. Berättelsen har också utvecklats, mot mer action och mindre kaffedrickande.

Det märks att den här filmen (liksom boken som filmen bygger på) är Lisbeth Salanders föreställning. Hon är nu bekväm med att ha huvudrollen. Och Claire Foy, den enigmatiska tjejen som spelade skjortan av Benedict Cumberbatch i Wreckers, är så rätt i rollen!

Det här är Lisbeth Salander 3.0.

Den här versionen av Lisbeth Salander tar inga order från någon.

Den här versionen av Lisbeth Salander ber inte någon (läs Blomkvist) om lov innan hon går ut och hämnas.

Den här versionen av Lisbeth Salander har ett jämställt förhållande med Blomkvist.

Mer jämnåriga och jämställda huvudpersoner

Blomkvist har faktiskt blivit mer jämngammal med Salander i den här filmen. I tidigare versioner har Blomkvistarna spelats av garvade gamla gubbar som sett ut som fadersfigurer för Salander, någon som ska hjälpa och skydda henne. I den här versionen, med Sverrir Gudnason som Blomkvist, ser Salander och Blomkvist ut som jämställda kompisar och kumpaner. Möjligen behöver han henne mer än hon behöver honom. Hon är hans favoritdrog, hon är storyn som han är beroende av och inte kan släppa.

Som action betraktat så är det hela välskrivet, välbyggt och väldigt spännande.

Lisbeths Salander gör en efterlängtad comeback i en värld med autistiska genier, ryska mördare, artificiell intelligens och Millenniumkris.

Det är omöjligt att inte fästa sig vid August Balder, en autistisk pojke, med trassliga hemförhållanden, inte helt olikt Lisbeth Salanders egen barndom. Precis när man hoppas på att allt ska bli bättre för August blir han enda vittnet till ett brutalt beställningsmord.

Tyst vittne

August är ett vittne som aldrig sagt ett ord i hela sitt liv. Han kan inte berätta vad han sett. Ska chocken knäcka den lille pojken, eller ska det göra honom starkare?

Inte för inte så hette romanförlagan Det som inte dödar oss ...

Hemlighetsmakeriet inför varje ny Millennium-roman kan väl bara jämföras med Harry Potter-böckerna under deras storhetstid. Men liksom Harry i varje historia tampas med Lord Voldemort i någon form, brottas Lisbeth Salander ständigt med demonerna från sitt förflutna. Man känner alltså igen Millennium-världen, även i denna nya tappning.

 Sylvia Hoeks som Camilla Salander.

Behovet av en superskurk

Lisbeth Salander är som sagt något av en superhjälte och liksom Sherlock behöver sin Moriarty och Harry Potter behöver sin Lord Voldemort behöver Lisbeth Salander också en superskurk av rang. Vem kan egentligen utmana henne när hennes onde far, Millennium-universums egen Darth Vader, gått ur tiden? Svar: arvtagaren till det onda imperiet. En hänsynslös superskurk som har lika mycket super-kvaliteter som Lisbeth själv. Sakta med säkert byggs allt upp med små, små pusselbitar mot ett episkt superhjältesammandrabbningsklimax. Författarna till Marvelfilmerna kan vara Hulken-gröna av avund - allt är så mytologiskt korrekt och superspännande.

I jämförelse med inledningen till den ursprungliga Millennium-trilogin handlar detta mer om framtiden och mindre om det förflutna. Datorer, hackerattacker, whistle blowers, autism, övervakningssamhället och artificiell superintelligens, allt är på tapeten nu och kommer sannolikt vara det ännu mer i framtiden.

Från Agatha Christie till Homeland

Själva upplägget av den första Lisbeth Salander boken, Män som hatar kvinnor, var egentligen som en klassisk Agatha Christie-intrig: Vem i fina herrgården har begått morden? Och likt ett Cluedo pusslar Lisbeth Salander ihop vilken Vanger det är som är skyldig. I Det som inte dödar oss är det uppenbart vem som dödat vem, pusslet är att förstå saker runt omkring: Varför beställdes mordet? Vad var den mördade personen på spåret? Här är det aldrig något snack om att pussla med alibin i en familj i en herrgård på landet.

Nu är allt stort och internationellt, och stora organisationer är involverande, från ryska mördare till amerikanska säkerhetsagenter, konspirationerna frodas. Det slutna rummet har öppnats upp mot världen och vi har plötsligt gått från Agatha Christie vibbar till  Homeland.

Persongalleriet har också blivit påtagligt yngre. Vänskapen mellan Lisbeth Salander och pojken August Balder är fint skildrad, det är intressant att se henne i en relation med någon som hon tycker om och någon som hon vill beskydda --- och dessutom någon som är lika intelligent som hon själv. Det är inte ofta sådana situationer uppstår för Lisbeth Salander!

Matematikens underbara värld

Det finns många snabba scenbyten och perspektivbyten. Det är givetvis alltid roligt att besöka datorernas underbara värld, med sexiga primtal, elliptiska kurvor och speciella genier. Den här thrillern ger en bra bild av alla möjligheter och falluckor i den virtuella världen idag.

Salander skildras oftast utifrån. I böckerna fanns alltid Holger Palmgren som ankare, Salanders gamle vän och schackpartner, för att förklara den känslomässiga motiveringen och tankarna bakom Salanders agerande, så att hjältinnan själv kan förbli en mytologisk Pippi Långstrump figur: rik, smart och på de svagas sida.

Historien har hela tiden ett otroligt driv framåt, ett rikt och varierat persongalleri och många intressanta perspektivbyten. Vad kan vara mer tänkvärt, än att fundera på vart mänskligheten är på väg, med eller utan artificiell superintelligens?

När det gäller Lisbeth Salander så kommer hon att återvända. Hennes historia är inte fullbordad i och med slutet på denna film --- många frågetecken finns kvar att räta ut, inför kommande böcker och filmer i serien.

Belinda Graham TK

FILM: Jurassic World Fallen Kingdom - Gothic horror serveras och dino-konceptet har inte fallit ihop - än

Blue som liten tillsammans med gruppens Alpha - Owen Grady (Chris Pratt).

Regi: J. A. Bayona
Titel: Jurassic World Fallen Kingdom
Medverkande: Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Rafe Spall, Justice Smith, Daniella Pineda, James Cromwell, Toby Jones, Ted Levine, B. D. Wong, Isabella Sermon, Geraldine Chaplin, Jeff Goldblum m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Universal Pictures
Aktuell: Ny på DVD, BD och VOD

Det gäller att dra ner förväntningarna. För det blir aldrig så bra som Spielbergs första film. För att nu har man sett så många CGI-dinosaurier. Och för att folk på den tiden, 1993, var nöjd med att se en T-Rex framställd i datorn. Det fanns också en viss humor i konceptet, att låta allt möjligt gå snett i en nyöppnad nöjespark. Som Whoopie Goldberg sa --- de hade tänkt kalla filmen för EuroDisney Paris.

En ny genmanipulerad dinosaurie eller Nosferatus husdjur ... 

eller Alien-monstret på jakt?

Men sedan visste man vad man fick och i film efter film har folk blivit jagade i skogen av dinosaurier. Och i film efter film kan dinosaurierna se skillnad på hjältar och skurkar, på huvudrollsinnehavare som ska sparas till eventuella uppföljare och på undgängliga statister.

Hur är det möjligt?

Det som är kul i den här filmen är att man försöker variera miljön, dinosarna är inte längre ute i skogen utan på ett gotiskt gammalt gods där de springer omkring och slår sönder saker.

Den nyframställde, onde dinosaurien påminner om ett alien-monster --- eller något från vampyrfilmen Nosferatu. En varelse som består helt av ondska.

Av de gamla dinosaurerna återser man T-Rexen och så raptorn Blue, som är "hjältedinosaurie" - igen. Hon är den som får ta itu med det genetiskt manipulerade nyframställda dinosauriemonsteret. Precis som i den förra filmen. Men nu har hon inte hjälp av sina tre systrar, för de avled i den förra filmen (och de kan tydligen inte framställa fler raptorer?)

På flykt i en dino-boll ...

Är filmen logisk?

Nej.

Varför har man byggt en dyr temapark på en aktiv vulkan? Kunde man inte ha kollat detta INNAN multimiljardsatsningen rullade igång?

Varför har man en paleo-vetrinär som ALDRIG någonsin sett en dinosaurie förr? Skulle du ge din hund till en veterinär som aldrig sett en hund förr?

Varför har den där armén som ska fånga alla dinosaurierna inte en egen paleo-vetrinär istället för att kidnappa den mycket irriterande Zia Rodrigues?


Varför behöver de Owen Grady för att fånga en dinosaurie? Om de nu vill ha en dinosaurie, kan de inte bara bygga en ny? Det har ju funkat i alla de tidigare filmerna ... dvs. man bara bygga de dinosaurier man vill ha från scratch.

Toby Jones och Rafe Spall kommer inte tillbaka i uppföljaren ...

Är det aldrig någon som tänkt på att en klump av bärnsten INTE går sönder om den ramlar i golvet?

Och att bärnsten är mycket yngre än Jurassic-dinosaurie-tiden, så man kan inte ta ut dino-DNA ur en bärnsten ...

Och hur kommer det sig att alla blir nertrampade eller uppätna utom "hjältarna"?

När det gäller "livets värde"! är en dino tydligen värd mer än alla statister i filmen.

Lite märkligt.

I slutet av filmen är hela världen full av dinosaurier som äter upp statister lite hur som helst. Men djurrättsaktivisterna har ju värnat livet i och med att de har räddat dinosaurierna ...


Och det är ju de som är viktigast för uppföljaren.

Trovärdighetsmiss igen --- En färdigutbildad veterinär 

som aldrig sett ett av djuren hon ska behandla ... ?!

Ja, hur går man vidare efter detta?

Det lär bli en film till 2021. Dinosaurierna har inte dött ut än ...

J. A. Bayona är förresten känd för skräckfilmen Barnhemmet och för att ha med Geraldine Chaplin i sina filmer (Charlie Chaplins dotter). Hon är med även i denna film. Ett extra plus för mycket bra britter i många av birollerna - däribland Chaplin!

BG

FILM: Cinema Paradiso - En av världens mest älskade filmer fyller 30 och firas med ny jubileumsutgåva!

Regi: Giuseppe Tornatores

Titel: Cinema Paradiso
Medverkande: Jacques Perrin, Phillipe Noiret, Leopoldo Triste mfl.
Land: Italien/Frankrike 1988
Distribution: Studio S Entertainment


Giuseppe Tornatores finstämda skildring av en underbar vänskap mellan en filmmaskinist och en filmälskande liten pojke, någonstans på den italienska landsbygden har blivit till en av världens mest älskade filmer.

Filmen i sig är som ett enda långt kärleksbrev till filmen som medium. Och filmen avslutas med en lång rad klassiska filmkyssar i svartvitt (själva filmen är  i färg), kyssar som under censuren blivit bortklippta och sparade av den snälle filmvisaren Alfredo.

Den filmtokige lille pojken, som kallas Toto, växer upp och blir själv filmvisare, men hans gamle vän Alfredo är inte nöjd --- han insisterar på att Toto måste lämna sin pittoreska lilla hemby och söka lyckan någon annan stans. Det blir Rom, och där blir Toto en framgångsrik filmregissör. Han återvänder inte till byn förrän 30 år senare, när det är dags för Alfredos begravning.

Är allt minnen? Är det därför allt ser så vackert och idylliskt ut (och har perfekt klippning), för det är en nu vuxen filmregissör som ser tillbaka på sin barndom och ungdom, de första filmupplevelserna, den första filmkyssen, den första kärleken, den första verkliga kyssen ... ?!

Filmen är också ett porträtt av livet i en liten by, här finns alla möjliga levnadsöden som flätas samman, ofta tack vare den underbara biografen Cinema Paradiso.

Svenskintresse finns i filmen: både Garbo och Bergman finns med. Garbo i en av de bortklippta filmkyssarna och Ingrid Bergman på en Casablanca poster.

Det här är den perfekta filmen, den perfekta filmen om film ...

Och det visar också att vad som helst kan bli en biograf, den magiska biovisningarna sker till början i en kyrka (därför är censuren så hård!). I en av de vackraste scernerna fixar Alfredo och Toto gratis filmvisning på torget, med en vit mur som bakgrund.

Cinema Paradiso har fått hur många priser som helst. Hela början av filmen är en lång lista på prestigefyllda pris. Listan innehåller bland annat en Oscar och en Golden Globe för Bästa utländska film samt Juryns stora pris i Cannes. 

30-års jubileet innebär att den legendariska filmen nu återvänder i nyrestaurerat skick. Cinema Paradiso har aldrig sett vackrare ut.

Det här är som en fin fabel om vänskap, en historia som aldrig åldras.

Däremot håller jag inte helt med de som hävdar att det är "postmodernistisk nostalgisk film" --- för om det är något som Alfredo inte är, så är det nostalgisk. Han gillar att utvecklingen går framåt. Han tycker definitivt att det är bra när filmremsor INTE längre fattar eld!  Jag håller med.

Och jag kände verkligen igen mig, när den lille killen pinnade på, på sin cykel, med de tunga filmrullarna på pakethållaren ...

Hujedamej, jag är faktiskt glad för den digitala (och inte brännbara) åldern!

Filmen behöver inte väga mycket för att göra tungt intryck ändå.

Som den här DVDn av Cinema Paradiso. Ett hekto ren kärlek, som är så lätt att bära med sig!

BG

FILM: Chicagoexpressen - Hitchcocktravesti som komedisuccé!

Regi: Arthur Hiller

Titel: Chicagoexpressen
Manus: Colin Higgins
Medverkande: Richard Pryor, Gene Wilder, Jill Clayburgh m.fl.

Land: USA 1976
Studio S Entertainment

Chicagoexpressen sågs av 775 000 svenskar på bio. Året var 1976 och manusförfattaren Colin Higgins hade ännu inte gjort dundersuccén 9 to 5 (manus och regi 1980).

Chicagoexpressen är som en parodi på gamla tågfilmer som Bond-filmen From Russia with Love och Hitchcock filmerna North by Northwest och The Lady Vanishes.

Men man ska inte tro att Chicagoexpressen är lika spännande eller har en snygg huvudrollshinnehavare - Gene Wilder är ingen Cary Grant eller James Bond, Han är en tråkig loser som en ovanligt snygg blondin intresserar sig för, en mystisk "sekreterare", och man förstår ju direkt att hon tänker plantera några mystiska dokument eller någon annan McGuffin på honom!

Bond-skurken Jaws är med i en liten roll. Annars tycks tåget vara full av skurkar och dubbelgångare. Och huvudpersonen hittar inte någon allierad förrän han blivit avslängd från tåget hela TVÅ gånger och snott en polisbil och befriat en svart fånge - spelad Richard Pryor. För en film som marknadsför Pryor och Wilder som komedipar så används Pryors skojige småskurk kriminellt lite. Bara de sista 40 minuterna. Men då är han bäst i filmen!

Det skenande tåget utan förare är numera en klassisk scen. Det stoppar inte förrän det har demolerat hela tågstationen i Chicago!

En förbipasserande statist påpekar att nästa gång tar hen bussen.

Visst. Bara det inte blir den bussen som skenade okontrollerbart i Speed med Sanddra Bullock ...!

Som sagt: den dramatiska finalen med det ostoppbara tåget är en klassiker, som har kopierats i så många tågfilmer! (Och en bussfilm ...) Och på den här tiden använde man inte ens CGI för att skapa massförstörelse! Faktiskt imponerande.

När det gäller Pryor och Wilder så har deras bromance ("laid back" afroamerikan och nervös vit kille) också kopierats i så många filmer. Och originalparet Pryor och Wilder gjorde många, många komedier tillsammans efter den här. Sann bromance varar!

BG

FILM: The King of Comedy - Robert De Niro i obehaglig roll

Regi: Martin Scorsese

Titel: The King of Comedy

Manus: Paul D. Zimmerman
Medverkande: Robert De Niro, Jerry Lewis, Sandra Bernhard m.fl.
Land: USA, 1982
Studio S Entertainment

The King of Comedy var ett magplask för Scorcese när den kom ut på bio --- men sedan dess har filmen och dess svarta humor blivit uppvärderad.

Man ska inte vänta sig någon spänning eller några maffiascener eller några bankrån eller gängbråk eller något annat dramatiskt som i vanliga Scorcese filmer --- det mesta kretsar kring en misslyckad stå-upp komiker, spelad av DeNiro.

Han är övertygad om att lyckan kan vända, bara han kidnappar en populär TV-kändis och tvingar honom att låta honom vara med i TV ...

Lyckas han eller inte? Man vet inte vilka scener som utspelas i fantasin eller i verkligheten.

Men Robert DeNiro gör i alla fall ett ännu våldsammare porträtt av en ensam och desperat man än det som han gjorde i Taxi Driver.

Man ska dock inte förvänta sig att den här filmen är rolig ... Det finns mycket bättre och roligare drifter med undehållnings-Amerika. Som Punchline med Tom Hanks som stå-upp komiker!

FILM: On Cecil Beach - Tonårskärlek som spårar ur

Dominic Cooke

Titel: On Cecil Beach
Manus: Ian McEwan
Medverkande: Saoirse Ronan, Billy Howle, Emily Watson, Anne-Marie Duff, Samuel West, Adrian Scarborough

UK, USA, 2018

On Cecil Beach var ganska långtråkig i bokform, och det har inte blivit bättre i filmform. Ian McEwanär inte bra på att skapa kvinnliga karaktärer, och så är fallet även här.

Den kvinnliga huvudpersonen har utnyttjats av sin far, det finns som subtext (fast outtalat), och därför har hon problem med fysisk närhet ... det är rätt tradigt med tjejer som offer eller mesar hela tiden.

I vanliga fall är det tjejer som gör de mest motbjudande jobben, när det gäller att ta hand om människor och/eller städa upp efter människor (blod, snor, kräks, kiss, bajs) och utan att klaga. Män är gnälligare av sig. Men det har Ian McEwan helt missat.

I alla fall så passar killen och tjejen som blir tonårskära i filmen inte ihop, och hans liv spårar ur, medans hon blir framgångsrik, spelar klassisk musik i 50 år och får man och barn. På slutet sitter de båda och gråter över gammal-make-up för de tänker på vad som kunde ha varit.

Hon fick ju karriären hon ville ha --- och dessutom en familj! (Något som många artister avstår från, turnerande är en tuff livsstil). Det är svårt att tro att det är annat än krokodiltårar.

Det är rätt positivt att visa att tonårsförälskelsen inte håller, de har för olika temperament, han verkar vara argsint och våldsam, precis som hennes far.

Det finns för många böcker som tussar ihop Harry Potter och Ginny Weasley, dvs. man ska hålla ihop med den man träffar i skolan --- och det är bättre att gå vidare. Huvudpersonerna i On Cecil Beach går vidare.

Det bästa med boken: McEwan skrev i The Times att han "still had pebbles from the beach in a jar on his desk". Några dagar senare kom ett brev från "Weymouth and Portland Council" med meddelandet att "that to remove pebbles from Chesil Beach was an offence under local bylaws" och de ville ha tillbaka sina strand-stenar bums ... annars!

Alltid något att skratta åt --- och det lilla dramat med bråket om stenarna hade förmodligen blivit en roligare film!

FILM: Allt du önskar kan du få - Flortunt manus och mycket kaffedrickande i italiensk bioetta

Allt du önskar kan du få har ett bra upplägg men ett tunt manus .Foto: Studio S Entertainment.

Regi: Paolo Genovese

Svensk titel: Allt du önskar kan du få
Originaltitel: The Place
Manus: Paolo Genovese, Isabella Aguilar, Christopher Kubasik (story)
Medverkande: Valerio Mastandrea, Sabrina Ferilli, Alba Rohrwacher, Alessandro Borghi m.fl.
Land: Italien 2017
Distribution: Studio S Entertainment
Aktuell: På DVD och VOD

Allt du önskar kan du få har absolut inget att göra med Pinnoccio (eller Bengt Feltreich som sjunger på julafton) förutom att den här sagan också är från Italien.

Paolo Genovese fick till årets mest framgångsrika italienska film med denna film. Precis som med sitt förra kammarspel Vad döljer du för mig? Han verkar verkligen ha blivit profet på hemmaplan.

The Place, som filmen heter i italienskt original, är baserat på TV-serien The Booth at the End I rollerna syns många av regissörens favoriter (du känner igen några från Vad döljer du för mig?).
Marco Giallini, Alessandro Borghi, Sabrina Ferilli, Giulia Lazzarini, Vinicio Marchioni, Valerio Mastandrea, Silvio Muccino, Rocco Papaleo, Vittoria Puccini, Alba Rohrwacher.

Kaffe med avec och önskningar

Vid hörnbordet på det italienska fiket The Place sitter en skäggig man och äter frukost, lunch middag. intar fruktsallad eller någon god kaka. dricker ändlösa koppar med kaffe.

Dag in och dag ut kommer människor av alla åldrar och alla olika samhällsklasser för att prata med honom. De vill ha önskningar uppfyllda. Och de gör praktiskt taget vad som helst för att få dem uppfyllda.

Vad måste personerna göra? Misshandla någon för att hitta pengarna från ett rån. Döda en sexårig liten flicka för att den egna pojken ska tillfriskna och inte dö. Våldta en kvinna för att få synen tillbaka. Genomföra ett rån för att bli vacker. Splittra ett gift par för att få tillbaka sin mans kärlek. Spränga en bomb för att få en man att tillfriskna från alzheimers.

Jo, och en nunna blir tillsagd att bli gravid för att hitta gud igen. Mycket ironiskt. Kan hon inte bara be ängeln Gabriel att svänga förbi? Det funkade ju för Maria i Bibeln.

På hennes fråga "Hur vet jag att du inte är djävulen?" får hon det enigmatiska svaret "Det kan du inte veta."

Nej, ingen kan veta vad den skäggige gubben är för någon kuf. Det är det som är filmens största svaghet.

En fråga om godtrogenhet - och logiska luckor

Är det fråga om magi och var kommer magin ifrån?

Pudeln och Mefistofeles i Faust har sin story.

Döden i Det sjunde inseglet har sin agenda (och är svag för schack)

Gandalf har sin magi - och sina begränsningar

Obi wan kenobi har The Force och åratal av träning bakom sig och är med i jediorden.

Ängeln i It's a wonderful life gör det han gör för att få sina vingar.
I den filmen är det också möjligt att allt är huvudpersonens egen fantasi, att ett ängel kommer för att visa honom hur viktig han är ...)

Doctor Fisher i Graham Greene romanen och i filmen The Bombparty har sin agenda --- att be folk göra mötbjudande och underligga saker för att få svindyra presenter.

Det hela är en studie av den mänskliga naturen och hur sniken den mänskliga naturen är.
Doctor Fisher får en kick av det --- förutom att det är en vetenskaplig studie.

Sätt upp ramarna - och följ dem!

Vad alla de här exemplena har gemensamt är att de har en bakgrundslogik att följa.

Det har inte Allt du önskar --- allt hänger bara i luften.

Inte nog med att man inte får veta om skäggot är Mefistofeles eller inte, man får inte ens veta om hanhar några krafter eller om det bara är slumpen som gör att folk ibland får vad de önskar sig och ibland inte ---- för hur det går för de som sluter avtal är helt godtyckligt.

Mannen som ska döda en sexårig flicka ---- hans son tillfrisknar innan han dödat flickan.

Mannen som slår ner och misshandlar någon får inte pengarna han leter efter, för han har inte misshandlat tillräckligt bra.

Kvinnan som får sin man att älska henne, blir sedan misshandlad till döds (med stor kärlek kommer stor avundsjuka ...) i filmmens mest godtyckliga vändning.

Det finns de som gör värre saker och önskar värre saker, men det är som Susan i Narnia-serien --- flirta och ha på läppstift och då är du värre än mördare och förrädare som kan få förlåtelse.

Inga önskningar uppfylls

På hela filmens gång ser man inte en enda människa få en önskan uppfylld --- Mefistofeles och Doctor Fisher uppfyllde faktiskt önskningar --- så varför går det dit? varför tror det att det går att få en ösnkan uppfylld? varför använder de inte en önskefontän, som Tom Hanks i Big eller Amy Schumer i I feel pretty? Det funkar tydligen bättre.

Det blir lite väl mycket kammarspel över det hela, mannen behöver tydligen aldrig röra på sig eller ens gå på toa, hur mycket han än stoppar i sig.

Det finns helt klart snyggare italienska filmer. Det blir tradigt med samma scen och samma scenogreafi hela tiden.

Ett bra kammarspel ger betraktaren en unik närhet till skådespelarensemblen, ett dåligt kammarspel är mer eller mindre outhärdligt. All du önskan kan du få hamnar någonstans mitt emellan.

Billig genväg till att bli Shortcuts

Dessutom är iden om mannens överlappande kundkrets fånig och påfrestande --- som om man måste klämma in Shortcuts mitt i alltihop.

En man som hela dagarna ber främlingar att mörda barn eller våldta kvinnor, obehindrat får sitta kvar på samma fik i veckor ... det är lite svårt att tro på. Liksom Angelas roll i det hela. Väntad, men ändå en något fånig plot twist.

Det är lättare att tro på att "Every time a bell rings, an angel gets its wings!". (Citat från It's a wonderful life).

Vad döljer du för mig? hade en hel del strukturella problem men det är som att Genovese inte var nöjd och bara behövde göra en ännu mindre sammanhängande film. Allt du önskar… är, liksom alla filmröror, en film utan några som helst regler eller ramverk. Ska vi förstå det som en modern saga eller någon slags urban fantasy? Vad ska vi undra över, rent logiskt, och vad ska vi låta passera?

Det här är mest luckor. Och inga hängare att hänga luckorna på.

BG

FILM: Vad döljer du för mig? - Mobilt drama i Italiens största filmsuccé!

Paolo Genovese hade 2016 års största biosuccé i Italien med Vad döljer du för mig? och 2017 års största biosuccé med Allt du önskar kan du få ... Av dessa två filmer är faktiskt Vad döljer du för mig? bäst (i alla fal enligt undertecknad - den är också roligast!). Men båda två är små kammardramer, där skådespelarna står i centrum, båda två är fulla av bra italienska skådespelare, och båda två tycks följa en teatertradition där alla pratar väldigt tydligt, så man behöver inte ens läsa texten ... (om man kan någorlunda italienska ;D).

Båda filmerna finns nu på DVD och VOD, så passa på att ta en italiensk filmkväll, vem vet, du kanske fastnar för Allt du önskar kan du få istället för Vad döljer du för mig?? 

Ett tips: bunkra upp med god italiensk mat, det äts oherrans myket i BÅDA filmerna och allt ser så himla gott ut!


Giuseppe Battiston och Alba Rohrwacher i Perfetti sconosciuti.


Regi: Paolo Genovese

Originaltitel: Perfetti sconosciuti
Svensk titel: Vad döljer du för mig?
Medverkande Giuseppe Battiston, Anna Foglietta, Marco Giallini, Edoardo Leo, Valerio Mastandrea, Alba Rohrwacher, Kasia Smutniak
Italien, 2016
Studio S Entertainment

Ognuno di noi ha tre vite: una pubblica, una privata e una segreta.

Alla har tre liv. Ett offentligt, ett privat och ett hemligt.

Så säljs den megastora italienska succén Perfetti sconosciuti - Perfect strangers. Filmen fick det finaste filmpris en film kan få i Italien och rättigheterna till remakes är redan sålda. Så klart.

Snart kommer världen att översvämmas av kopior av denna film - så passa på att se originalet medan idén fortfarande är lite originell.

Det här är en italiensk komedi som gärna ger små charmiga blinkningar bakåt till den italienska komeditraditionen, samtidigt som den använder sig av det modernaste som finns för att dra igång handlingen: mobiltelefoner. Livets egna svarta lilla låda.

Sanning och konsekvens i den elektroniska eran

Den svenska titeln Vad döljer du för mig? fångar upp att det hela handlar om hemligheter och lögner. Sju vänner träffas för att äta parmiddag tillsammans och en av vännerna initierar en farlig variant av sanning och konsekvens. Alla ska lägga mobiltelefonerna på bordet och alla ska ta del av alla samtal och SMS som kommer in under hela kvällen.

"Vi har inga hemligheter för varandra", säger Eva (Kasia Smutniak) som jobbar som terapeut, och som kommer på den upprörande idéen. (Ingen kan ju säga nej, för det är ju som att erkänna att man har har en otrohetsaffär eller något annat fuffens för sig). Hon och hennes man Rocco (Marco Giallini), en plastikkirurg, är kvällens värdpar. De har en gigantisk, flott lägenhet som ligger någonstans i utkanten av Rom. Lägenheten har dessutom en rymlig och tjusig balkong, som sällskapet kan använda för att titta på fullmånen och månförmörkelsen - som för att få in ett inslag av magisk realism, som förebådar att det bara är att vänta att alla blir lite "mångalna" under kvällen.

Drömmar och motgångar

Eva och Roccos vänner är inte riktigt lika rika och framgångsrika som de själva. Cosimo (Edoardo Leo) kör taxi och har ständigt nya drömmar och orealistiska planer för att snabbt bli rik. Det senaste är att odla kapris. Hans nya fru Bianca (Alba Rohrwacher) är veterinär och avgudar sin man och försvarar honom hela tiden. Alla andra i gänget kan se hans fel - men inte hon. Det är också uppenbart att hon inte är "en i gänget" vad hon än själv tror. De andra sex känner varandra sedan hedenhös verkar det som (men vi får aldrig veta hur), och Bianca är förväntansfull att det ska komma någon som är ännu nyare till gruppen. Peppe (Giuseppe Battiston) ska nämligen ta med sig sin nya flickvän. Men han kommer ensam och det märks att han ljuger om att flickvännen plötsligt har fått feber. Under kvällens gång får vi veta att hon inte ens finns. Men det är långt ifrån den enda av Peppes pinsamma hemligheter som avslöjas under kvällen. Peppes första pinsamma hemlighet är att han blivit av med jobbet som gympalärare, den andra hemligheten är hans nya, vansinniga workout (han tvingas hoppa upp och ner med magen full av gnocchi), den tredje är varför han blev av med jobbet (och varför han inte vill överklaga). På det hela taget får Peppe den absolut sämsta kvällen.

Den åttonde gästen

Regissören Paolo Genovese sätter ofta kameran där den åttonde gästen borde ha varit, ett smart sätt att få in publiken i filmen, som ofta påminner om en filmad teaterpjäs: ett kammarspel där vi sitter med samma människor och vid samma bord den mesta delen av tiden. Tyvärr får vi inte smaka på maten, fast det vattnas i munnen hela tiden. Carlotta har till och med en jättestor tiramisu med sig som gå-borts-present.

Den vackra Carlotta (Anna Foglietta) har en affär med en kille hon träffat på facebook, hennes man Lele (Valerio Mastandrea) har en hemlig älskarinna. Han byter telefon med Peppe för att kunna behålla sin hemlighet ... något som Lele bittert får ångra när Peppes pojkvän ringer honom. Peppe vill absolut inte bli outad som gay, inte ens inför sina närmsta vänner, och istället blir Lele outad - inför Peppes sorgsna blick. Peppe inser att när hans vänner kommer "ut ur skåpet" så visar de sig vara ett gäng homofober, i alla fall de andra männen.

Alla människorna är ofullständiga, sårbara och skadade på olika sätt och de blir ännu mer skadade under kvällen.

Små och stora lögner

Vissa saker som kommer upp i dagen är små vardagslögner, andra är stora hemligheter. Tre av herrarna får SMS om att spela fotboll under morgondagen, den fjärde, Peppe, får inget. Han är persona non grata - och om inte SMS:en hade varit offentliga hade alla bara kunnat låtsas som om det regnar. Värre är de otrohetsaffärer som kommer upp i ljuset och att en av de sju outas som homosexuell, mot sin vilja. Han kommer fram till att hans vänner inte håller måttet. Samma slutsats drar den bedragna unga veterinären Bianca, som är den som är senast "ingift" till gänget där alla känner varandra och håller varandra om ryggen, ungefär som i en high school klick. Man får egentligen inte intrycket av att filmen handlar om vuxna människor, de beter sig fortfarande som om de går på high school och leker sanning och konsekvens.

Men för Peppe och Bianca gäller det bara att göra slut med gruppen av populära människor och hitta nya vänner och kärlekar.

Men även de andras vänskap och kärlekar skadas grundligt.

Bandet backas - allt var en mångalen dröm

I filmens slut backar man bandet och experimentet med mobiltelefonerna genomfördes aldrig. Alla är vänner när de skiljs. När Peppe frågar om fotbollsträning i morgon säger alla glatt att det inte är någon på gång. Det kan de ju alla låtsas som, eftersom deras SMS inte varit offentliga. Peppe säger glatt att han tar med sin flickvän (som inte finns) nästa gång.

Den unga veterinären Bianca säger vilken trevlig kväll det var, medan hennes man Cosimo messar två olika älskarinnor - en av dem var kvällens värdinna, Eva. De nya örhängena hon hade på sig kvällen till ära var en present från honom.

Var kvällens värd verkligen blind för deras flirt? Man kan läsa in en hel del i yttrandet att Rocco inte vill veta allt om sin fru, han vill absolut inte veta om hon är otrogen. Hon får alltså göra vad hon vill - bara han slipper veta om det.

Lele och Carlotta kommer lyckligt hem och avlöser barnvakten - och han stänger in sig med sin mobiltelefon och kollar meddelanden från sin älskarinna och hon kan kan ta upp sin flirt på facebook igen.

Lyckligt ovetande - ett framgångsrikt recept?

Så folk är lyckligare med sina hemligheter? Att veta allt om sina vänner verkar i alla fall inte vara en bra idé - enligt den här filmen.

Men det mest osannolika med den här filmen där ett medelålders high school gäng samlas, är att sju italienare tar sig igenom en delikat middag med massor av olika läckra rätter och viner utan att kommentera maten en enda gång. Har detta någon gång hänt i världshistorien? Till och med i Gudfadern av Francis Ford Coppola hann de italienska filmkaraktärerna prata om bakelser och kommentera maten och diskutera recept på pastasås - när de inte var upptagna med familjefejder eller med att skjuta på varandra.

Det bestående intrycket av filmen Vad döljer du för mig? är att man blir väldigt, väldigt hungrig. De hade gärna fått diskutera recepten så att man hade kunnat kopiera dem!En sådan här middag avnjuts bäst med mobiltelefonerna avstängda.

Det är intressant att se 2016 års mest framgångsrika italienska film. Italienskt kammarspel skiljer sig en hel del från svenskt. Och den här filmen avnjutes också bäst med mobiltelefonerna avstängda!

BG

FILM: Leave No Trace - Debra Granik levererar årets bästa film

Ben Foster and Thomasin McKenzie in Leave No Trace (2018)

Regi: Debra Granik

Titel: Leave No Trace

Manus: Debra Granik, Anne Rosellini

Medverkande: Ben Foster, Thomasin McKenzie, Jeff Kober, Dale Dickey m.fl.

USA, 2018

Leave No Trace är årets bästa drama. Vad som låter som en tämligen banal historia, historien om en pappa och hans dotter som väljer att leva "off-grid" i dagens hektiska Amerika, utvecklas till en finkänslig och finstämd relationshistoria, som levereras på ett lågmält och eftertänksamt sätt. Leave No Trace ställer inte bara intressanta frågor om relationer och familjekonstruktioner, utan även om dagens samhälle, främst det amerikanska samhället, om hur det är konstruerat och om vilka som får lov att "passa in" och om vilka som lämnas utanför.

En film som aldrig blir inställsam

Regissören och manusförfattaren Debra Granik ställer intressanta frågor men undviker att svara på dem --- främst eftersom hon själv inte hittat svaret på varför det amerikanska samhället är som det är --- och hon undviker även att komma med pekpinnar. Hon har ofta en dokumentär hållning till sina karaktärer och till handlingen, det som inträffar gör det eftersom det inträffar. Det här är inte en konstruktion av en grupp med manusgurus, som har försökt hitta på mest säljande story och en optimal story arc.

Att se en bra film som helt tar andan ur åskådaren, en film som inte försöker vara inställsam, är en upplevelse som händer allt mer sällan på bio. Det är bara att rekommendera så många som möjligt att försöka få tid att uppleva  en visning av Leave No Trace.

Från Winter's Bone till dokumentär om krigsveteraner

Det har varit ganska tyst om Debra Granik sedan den kritikerrosade succéfilmen Winter's Bone --- det var i den filmen som Hungerspelen-hjältinnan Jennifer Lawrece slog igenom, långt innan hon blev Katniss Everdeen och Mystique i X-men med hela världens biobesökare.

Huvudrollen Will i Leave No Trace spelas av Ben Foster, en redan etablerad och känd skådespelare, men det är hans 13-åriga dotter Tom, som spelas av det nyazeeländska stjärnskottet Thomasin McKenzie, som verkligen gör intryck.

Det här kan mycket väl vara nästa "A Star is Born". Jennifer Lawrence i Winter's Bone var uppenbarligen ett fynd, och Thomasin McKenzie ser ut som ett ännu större fynd i Leave No Trace.

Det hårda livet för krigsveteraner

Will är en en krigsveteran som lider av PTSD och som tjänar lite extra på att sälja vidare de droger som han får för att medicinera sin åkomma. Dottern Tom har aldrig fått gå i skolan eller fått ha några kompisar. Pappan är upptagen med att skydda henne från världen. Den värld som han själv langar droger till.

Statistik visar att krigsveteraner i USA löper dubbelt så stor risk att fastna i drogmissbruk som "vanligt folk".

En av lösningarna som myndigheterna kom upp med för att ta itu med PTSD krisen var tung medicinering. Men det är inte något som gör att skadorna försvinner eller att känslorna försvinner, det är bara en tillfällig lösning som dämpar temporärt.

USA - den största drogmarknaden i hela världen

Varför är USA den största drogmarknaden i hela världen? Varför finns det ständigt denna hunger efter att "medicinera"? Vad är det som är så svårt och deprimerande med livsstilen (eller många av livsstilarna) i USA att människor behöver medicinera på det här sättet för att överleva vardagen? 

Filmen har inte svaret på någon av de här frågorna. Men den vågar ställa dem.

Har krigsveteranen Will hittat den sanna friheten och det sanna livet för sig och sin dotter, genom sitt "off-grid" leverne? Eller är det istället en konstruerad lögn, ett sätt att inte leva, att fly från livet och allt som är svårt?

Myten om den amerikanska friheten

Det finns en djupt rotad amerikansk myt om nybyggare och frihet och livet i vildmarken och att sann frihet bara kan hittas i samhällets marginaler och att detta ska vara en väg till försoning. Temat har funnits i den nationella kulturen och spelats på repeat sedan Steinbeck. Och Thoreau. Och Washington Irving. Temat går också som en röd tråd genom Peter Rocks roman My Abandonment, som filmen Leave No Trace är baserad på och inspirerad av, förutom Debra Graniks egen dokumentär om krigsveteraner från 2014.

Men gör Will egentligen dottern en tjänst genom att göra alla val för henne? Är marginalisering även det bästa valet för henne och hennes liv? Borde hon inte få chansen att göra sina egna val och sina egna misstag?

Stray Dog - en gedigen bakgrund för Leave No Trace

Redan 2014, med dokumentären Stray Dog, undersökte Debra Granik krigsveteranernas situation i USA, och det har uppenbarligen varit en inspirationskälla för den här fiktiva filmen. Men filmen Leave No Trace är lika mycket The Tempest, en klassisk Shakespeare-historia om far och dotter som vill olika saker. Han vill vara kvar på ön, där han är kung, hon vill ut i det verkliga livet

Leave No Trace utvecklar sig till en coming-of-age story, där Tom vill ha mer. Hon växer och hon utvecklas. När hon påpekar detta i den sparsmakade dialogen är pappans svar ett korthugget "I know". I det svaret hörs både resignation och skräck. Men ingen glädje och stolthet.

Thomasin McKenzies karaktär Tom är som en blandning av flickan i Winter's Bone och pojken i Ken Loachs mästerverk Kes. Storögda, naiva, sårbara och tuffa, allt i en enda oväntad blandning, med en barnslighet som de håller på att växa ifrån.

Redo för mer

Att Tom är redo för mer, för att interagera med ett större samhälle, syns bland annat i sättet hon interagerar med bin, som tydligen direkt accepterar henne som deras drottning.

Debra Granik har tillsammans med sin producent och medmanusförfattare Anne Rosellini skapat ännu ett mästerverk.Tillsammans med filmskapare som Ken Loach och Andrea Arnold och Mike Leigh är hon i en klass för sig. Inte många filmskapare är intresserade av att ställa frågor om det verkliga samhället idag --- och att erkänna att de inte kan svara på dem.

BG

FILM: Lego DC Comics Super Heroes: Aquaman: Rage of Atlantis

Regi: Matt Peters

Titel: Lego DC Comics Super Heroes: Aquaman: Rage of Atlantis
Manus: Jim Krieg Jeremy Adams
Röster original: Dee Bradley Baker, Susan Eisenberg, Jonathan Adams, Nolan North, Troy Baker,
Khary Payton, Cristina Miliza, Grey Griffin, Trevor Devall,
Eric Bauza
Land: USA, 2018
Distribution: Warner Bros. Home Entertainment

Aquaman må vara en av de minst populära serietidningsfigurerna i superhjältevärlden. Den här filmen kommer att göra bot mot detta --- i alla fall i Lego-världen!

Som bekant är allt lite roligare i Lego, och det är fantastiskt att konstatera att på dryga 70 minuter får man in så många karaktärer och så mycket karaktärsutveckling att de stora superhjältefilmerna som brukar gå på bio ligger i lä. Venom ligger väldigt mycket i lä!

Det här är så klart Aquamans film --- men det är lika mycket Nya Green Lanterns film. Jessica Cruz har blivit utsedd till den Nya Green Lantern (efter Hal) och hennes talande magiska gröna ring är INTE imponerad av henne. Jessica får hela tiden rampfeber och kan inte superhjältepresteera när andra ser på. Till skillanad från Aquaman lider hon också av dåligt självförtroende. Jessica Cruz är en sådan superhjälte so helt naturligt blir barnens favorit. (Dags att köpa hem fler gröna Lego-bitar!)

Inledningen av filmen är en klassisk showdown med superskurk på den ena sidan och Justice League på den andra sidan. Justice League åker på pisk. Vilket pinsamt nog registreras av Lois Lane och hennes kameraman. För att slicka sina sår går hela Justice League med på att följa hem till Awuaman för att ha ett riktigt kalas. Där inser de andra i gänget att Aquaman är kung --- på rikgit. han har en vacker fru, mera,  som tycker han är fantastiks och ett helt folk som avgudar honom. Dessvärre har han också en ond halvbror, Ocean Master (skulle han kunna heta Puddle Prince?) som vill avsätta honom .... vilket är precis vad som händer. Aquaman och hela Justice League tvingas att fly till en annan planet --- det är bara Green Lantern som inte hänger med i svängarna. Så när en ondsint utomjordisk arme försöker invadera jorden och slurpa upp allt vatten så finns bara Green Lantern, Batgirl och Robin kvar för att hålla ställningarna,

Samtidigt får de vuxna superhjältarna se precis hur nyttigt det är att ha Aquaman med sig på en planet som består till 99 av öken.

Det finns en kul homage till barscenen i första Star Wars filmen (den som nu är fyra i serien) när hela gänget är på ökenplaneten, och en skojig final battle under vattnet på planeten Jorden, där en utomjordisk skurk hotar Aquaman med att det är "time to sleep with the fishes!"

Men Aquaman har inte sett filmen Gudfadern och blir inte det minsta rädd, utan ger skurken ordentligt med pisk med hjälp av Poseidons magiska treudd ... !

Det finns massor av kul på olika nivåer i den här Lego filmen --- mycket som roar alla från små barn till vuxna comic book fans.

Batman är som vanligt en scene-stealer, även i en biroll, och Superman har filmens snyggaste scen, då han hjältemodigt flyger ut i rymden och hämtar hem allt vatten som utomjordingarna snott --- det har formen av en gigantisk Lego-bit som svävar i rymden!

Wonder Woman visar i den här filmen att hon faktiskt är starkare än Superman --- och hennes lasso är bra till så mycket mera än att klämma sanningen ur folk!

Önskemål för framtiden:

Kan inte ungarna, Batgirl, Robin och nya Green Lantern få en egen Lego-film. Unga superhjältar fungerar utmärkt i den tecknade serien DC Superhero High, men det vore kul att se just de här ungarna, i Lego-form, ha sina egna äventyr!

BG