Den lilla sjöjungfrun – från tragisk hjältinna till framgångsrik regnbågsprinsessa

Danmarks mest kända ikon är nu 103 år – Den lilla sjöjungfrun sitter alltjämt på en sten i vattnet och håller gradvis på att förvandlas till människa. Samtidigt fyller en av Disneys mest framgångsrika filmer 17 år och finns i lyxiga nyutgåvor. Det finns faktiskt flera filmversioner av Den lilla sjöjungfrun, men hur stämmer de egentligen överens med H.C. Andersens egen saga? Och hur speglar Danmarks mest kända saga den kända sagoberättarens eget liv? Finns någonting av detta kvar i de moderna filmerna?

Game on: Lek och lär med Blunder och Ariel!

En sagoberättare från landet

Hans Christian Andersen föddes 1805 i Odense, som på den tiden var ett ruralt och fattigt samhälle och H.C. Andersen hade fattiga föräldrar. Hans hus i Odense är nu omvandlat till museum och fyllt med forskningsmaterial om hans sagor.

Den lilla sjöjungfrun var för alltid en saga som hade en speciell plats i H.C. Andersens hjärta. Han skev den när han var 32 år och lyckades i den få ner sin egen känslomässiga syn på världen. H.C. Andersen sa själv att den lilla sjöjungfrun var den saga som berörde honom mest när han skrev den, förmodligen för att historien har en hel del beröringspunkter med hans eget liv och hans egna erfarenheter. Historien om att gå från en nivå till en annan kan ses som historien om H.C. Andersens eget liv.

H.C. Andersen längtade till en annan värld – en vackrare värld som skulle kunna uppskatta honom. Längtade efter att uppleva något annat. Odense var en liten stad, men det fanns en teater som H.C. Andersen drogs till. 14 år gammal prövade H.C. Andersen lyckan i Köpenhamn och hoppades på en karriär vid den Kungliga teater. Som ung hade nämligen H.C. Andersen en mycket fin sångröst.

I sagan Den lilla sjöjungfrun är huvudpersonens motivation kluven. Dels längtar hon efter människornas vackra värld och hon hoppas på att bli äskad av prinsen, som hon tycker om och som hon har räddat från att drunkna. Dels längtar hon efter en odödlig själ, en sådan som människorna har, för sjöjungfrur lever bara 200 år, under vilka de roar sig hejdlöst, och sedan förvandlas de till skum.

Sångrösten är det finaste och mest unika som den lilla sjöjungfrun har och hon ger den till sjöhäxan i utbyte mot ett par människoben. Att gå som en människa kräver dock ännu ett pris: varje steg gör ont.

Om sjöjungfrun inte lyckas att bli älskad av prinsen kommer hon åter att bli sjöjungfru och direkt att förvandlas till skum – utan att få ut sina 200 år av nöjen.

Prinsen gifter sig med någon annan, en relativt anonym flicka från klostret i berättelsen och sjöjungfrun för en andra chans att få tillbaka sitt forna liv: hennes systrar säljer sitt vackra hår i utbyte mot en magisk kniv – men den lilla sjöjungfrun vägrar döda sin rival.

Sjöjungfrun dör men får en odödlig själ eftersom hon var så självuppoffrande – och inte föll för frestelsen. På ett sätt förlorar den lilla sjöjungfrun, på ett annat sätt vinner hon.

Sångrösten som försvann

Kay Nielssens tragiska mörka sjöjungfru.

Sången är en beröringspunkt mellan H.C. Andersen och Den lilla sjöjungfrun. Han tog sånglektioner och sjöng på teatern och turnerade med den – innan han blev för lång och spinkig och hans sångröst förändrades och han fick sparken.

När H.C. Andersen skrev Den lilla sjöjungfrun hade han två viktiga kärlekshistorier bakom sig, båda djupt olyckliga. Även om H.C. Andersen hade utbildad sig och klättrat på den sociala stegen kunde han aldrig riktigt komma in i den sociala eliten där hans ”prinsessor” rörde sig – det var aldrig en fråga om att på riktigt bli ”Part of Your World” som Ariel sjunger i 1989 års version av Den lilla sjönjungfrun.

H.C. Andersen passade inte in i Köpenhamn, hans kärlek var icke önskvärd – han var heltidsförfattare och för fattig för att komma in i samhälles elit. Liksom sin sjöjungfru blev han utan röst när han kommer till elitens domäner.

1941 års mörka sjöjungfru

Walt Disney planerade att filma den lilla sjöjungfrun redan 1941 – som kortfilm – och manuskriptet finns kvar, liksom en storyboard bestående av dramatiska akvareller och kolteckningar beställda av Disney från den framgångsrika barnboksillustratören Kay Nielsen. Den lilla sjöjungfrun har långt, svart hår och går ett ännu mer tragiskt öde till mötes än i H.C. Andersens originalsaga.

Hon går igenom djupt lidande för att förvandlas till människa och när hon kommer upp på land upptäcker hon för det första nackdelen med att inte ha någon röst, för det andra hör hon kyrkklockorna och upptäcker att det är hennes älskade prins som gifter sig (vem han gifter sig med är inte viktigt i denna version). Sjöjungfrun dör och förvandlas till skum och det finns ingen sidointrig här med en odödlig själ, något som ger ett litet extra lyckligt slut till HC Andersens saga. Här dör sjöjungfrun utan omsvep eller extra chanser, hon blir till skum och det är allt.

Det lyckliga slutet – efter detta

1980-talet ger nya versioner av den lilla sjöjungfrun, båda från Disney, båda med ”lyckliga slut” där den lilla sjöjungfrun får sin käresta till sist och båda utan någon sidointrig med själen och det eviga livet efter detta.

Det är inte så att Disney väjer för sorgliga scener – När Bambis mamma dör är en av de sorgliga filmscener som etsat sig in i de flesta barns medvetande, och sentida Disney har även filmat Flickan med svavelstickorna (en kortfilm som underligt nog utspelar sig i Ryssland och inte i Danmark) där Flickan med svavelstickorna dör på slutet.

Även här har H.C. Andersen ett ”lyckligt slut” som antyder att flickan med svavelstickorna får det bättre i en annan värld, i en bättre värld än den här världen, där de rika blir rikare och de fattiga blir fattiga och där ingen bryr sig om att vara snäll mot en minderårig barnarbetare som misshandlas på hemmaplan av en alkoholiserad far.

I Disney versionen av Flickan med svavelstickorna är det inte helt klart om hon kommer till en annan, bättre värld, eller om hon bara drömmer om att hon är hos sin farmor och firar jul, innan hon slutligen fryser ihjäl.

Självuppoffring och den odödliga själen

Flera av H.C. Andersens sagor har slut som antyder att det finns en annan värld som man kan nå till genom att vara en god självuppoffrande människa – eller en god självuppoffrande sjöjungfru.

Men det finns inget av detta i med Disney filmatiseringarna. Det kan ha två förklaringar.

Det ena är den amerikanska drömmen. Den går ut på att bli materiellt framgångsrik. Att gifta sig med prinsen eller prinsessan och få halva kungariket, att vinna på knockout i sista ronden, att gå från ”rags-to-riches” (från fattig till rik) som i en askungesaga, att få materiell rikedom i den här världen. Att inte jobba för att ta hem storslam, utan bara vänta på belöning i en annan bättre värld går inte ihop med den amerikanska drömmen.

Det andra är 1980-talet. De mest framgångsrika lilla sjöjungfrun filmerna har kommit under 1980-talet – det mest materialistiska decenniet. Då den amerikanska drömmen stod på sin höjd.

Ändå finns det ett ifrågasättande av materialism och den amerikanska drömmen i lilla sjöjungfrun filmerna.

Daryll Hanna som sjöjungfru i Splash

1980-talets blonda sjöjungfru: Splash

Den mest kända av 1980-talets små sjöjungfrur är Den lilla sjöjungfrun som kom 1989 och där Sjöjungfrun heter Ariel, har rött hår och en fantastisk sångröst och som belönades med 2 Oscars – en för bästa sång (Havet är djupt) och en för bästa musik.

Den näst mest kända sjöjungfrun från 1980-talets finns med i den framgångsrika romantiska komedin Splash från 1984: en blond Daryll Hanna spelar sjöjungfru.Splash har egentligen inte mycket gemensamt med H.C. Andersen sagan förutom att den bidragit med inspirationen till filmen: en sjöjungfru räddar en pojke och kärlek uppstår. Men Splash har i första hans ett manligt perspektiv: killen har fallit pladask för sjöjungfrun och den finns ingen ”den andra kvinnan” som rivaliserar om hans uppmärksamhet. Det finns heller ingen ”plot” om den odödliga själen och killen är ingen prins – han är en ”everyman” spelad av Tom Hanks och han trivs inte med sin materialistiska värld. När han inser att hans värld även kommer att exploatera sjöjungfrun, för att visa upp henens och tjäna pengar på henne, flyr de båda tillbaka till havet, där de dyker ner tillsammans och simmar iväg. Ingen sjöhäxa finns med och ingen magi behövs vare sig för sjöjungfrun ska förvandla sig till människa eller för att människan ska kunna andas under vattnet och leva med sjöjungfrun. Man

Det går att se Splash som en kritik av den materiella exploaterande människovärlden. Ett slags Avatar långt innan Avatar. Den manlige huvudpersonen gillar inte sitt jobb och sin värld och han upplever ingen mening med den – meningen i livet finns i samvaron med en tjej som står i kontakt med det äkta, med naturen. Splash är också en ”Den lilla sjöjungfrun” med ombytta roller. Till sist är det han som dyker i efter henne och ger upp sin falska människovärld, det är inte hon som ger upp sin värld för hans.

1989 - Den lilla sjöjungfrun sitter fortfarande på en sten och sjunger!

En rödhårig sjöjungfru gör revolt

1989 års Den lilla sjöjungfrun med en tecknad, rödhårig sjöjungfru vid namn Ariel har samma struktur som H.C. Andresens saga i och med att det är hon som har besväret att lämna sin värld, det är hon söm gör alla uppoffringar för att få prinsen, det är hon som köpslår med den otrevliga sjöhäxan … Men den har den skillnaden, förutom att någon plan för att få en allmänsklig själ aldrig kommer på tal, att den andra kvinnan, som i tidigare versioner varit en ganska anonym tjej (i 1941 års Disneyversion får man inte ens veta vem prinsen gifter sig med, så oviktigt är det) nu är sjöhäxan förklädd och med Ariels röst förvarad i en magisk snäcka – så hon kan låta som Ariel medan Ariel är stum. Just detta att det är sjöhäxan som är rivalen gör att den lilla sjöjungfrun i denna version har rätt att slå tillbaka, hon behöver inte ge upp som i tidigare versioner.

Det slutar lyckligt med att prinsen och Ariel gifter sig med varandra, men självuppoffringstemat finns kvar i och med att Ariel har fått ge upp hela sin gamla värld, allt det som finns under havet.

När det gäller kritiken av materialism kanske den inte är lika radikal som i Splash(där Tom Hanks karaktär lämnar allt bakom sig och bara simmar iväg) men den finns. I sången ”Part of Your World” sjunger den lilla sjöjungfrun Ariel om alla prylar hon har och att hon trots detta inte är lycklig. För hon vill ha mer. Hon vill ha en annan värld och ett annat liv. Hon vill ha ben och fötter och kunna dansa hon vill leva ett liv där uppe ovan ytan.

Vems saga är Den lilla sjöjungfrun?

Medan originalsagan har beröringspunkter med H.C. Andresens eget liv är det svårare att säga vems saga 1989 års Den lilla sjöjungfrun är. Så många är iblandade i en animerad film. Men en av de inblandade var Howard Ashman, både sångförfattare och producent till filmen. Han Oscarsbelönades för bästa sång ”Under the Sea” (”Havet är djupt”) och skrev även några nyckelscener till filmen. När Howard Ashman gick bort i Aids skrev Disney studios i en dedikation till hans minne att han ”gave a mermaid her voice” och det stämmer. Han gav den tecknade sjöjungfrun sin röst – även om det är Jodi Benson som sjunger hennes stämma.

Howard Ashman förändrade och skrev till en del viktiga scener. Han förändrade krabban Sebastian från en av sagans hinder till att bli en av sagans hjälpare genom en enkel liten dialog. Sebastian böjar med att skälla på Ariel och säga åt henne att hon bara borde simma hem och vara ”normal” som alla andra fiskar … efter en konstpaus suckar Sebastian och tillägger ”och bara vara olycklig hela ditt liv”. Det är priset att betala för att låtsas vara ”normal”.

Det kan vara att ta i att säga att 1989 års Den lilla sjöjungfrun är en HBT-ikon, även om Kung Tritons treudd skjuter regnbågsblixtar och till slut förvandlar Ariel till människa för gott, men den ifrågasätter vad det är att vara ”normal”, varför man ska försöka vara som ”alla andra” och trots smärtan och besväret för att gå över i en ny kropp så fortsätter Ariel att följa sina drömmar.

Den amerikanska drömmen revideras

När det gäller den amerikanska drömmen så får prinsessan Ariel prins Erik. MenDen lilla sjöjungfrun är ingen ”rags-to-riches” historia, alltså ingen amerikansk dröm helt ut – sjöjungfrun Ariel går från Kung Tritons hov i havet till prins Eriks hov på land. Hon går från att vara en rik och privilegierad prinsessa till att vara en rik och ännu mer privilegierad prinsessa (för det finns ännu mer grejor i människovärlden än under ytan). Så klarar Den lilla sjöjungfrun av att göra en komplett metamorfos som passar in i dagens sagovärld. Kritiserar du materialismen i din värld kan du bli belönad med ännu mera grejor. Själen får vänta till någon annan gång. Eller?

Musikens helande kraft går som en röd tråd genom Den lilla sjöjungfrun från 1989 och alla de tecknade Den lilla sjöjungfrun filmerna som gjorts sedan dess. Det är musiken som läker alla sår och som ger harmoni. I en värld och i ett land där religion är infekterat kan musiken ses som den nya folksjälen – Havet är djupt men musiken går djupare.

Eftersom sången och musiken alltid låg H.C. Andersen varmt om hjärtat hade han förmodligen gillat denna hyllning till musikens läkande kraft – som man inte behöver vänta på till nästa värld för att få uppleva. Slutligen är Den lilla sjöjungfrunfortfarande i själ och musikaliskt hjärta en H.C. Andersens saga – även om hon genomgått många metamorfoser.

Belinda Graham