Carl XVI Gustaf - 70 år i bilder

    

Katarina Danielsson, Charlotta Jönsson
Carl XVI Gustaf : 70 år i bilder
Historiska Media

Idag den 30 april 2016 fyller kung Carl XVI Gustaf 70 år. Nu kommer fotoboken som skildrar vår regents långa och händelserika liv. Vi får ta del av vackra och unika bilder, varav många aldrig förr har publicerats.

Fotografierna återger barndomens lekfulla vardag, tonårens vänskapsband och kröningen den 15 september 1973. Det var då valspråket För Sverige i tiden valdes, med den nye kungens uttryckliga önskan om att bli en modern regent.

Charmerande foton från romansen och bröllopet med Silvia Sommerlath, småbarnsåren och rollen som svärfar och morfar får också stort utrymme. Med sina noggrant utvalda bilder och förklarande bildtexter är Carl XVI Gustaf en vacker gåva till gammal som ung.

Det intressanta är egentligen inte kungen själv, utan bilden av tiderna i Sverige - man ser hur tiderna föräldras.


Katarina Danielsson är en mästare på att skildra tid utifrån ting och företeelser och kändisar - som i Svenska klassiker och Svenska prylar!


Förlag: Historiska Media, Lund

Saga på ridläger - Det viktigaste är att ha samma kompis jämt

           

 

Hästbok för de yngsta.

Pia Hagmar

Saga på ridläger

Illustrationer: Maria Källström

ISBN: 9789132167362

B. Wahlströms bokförlag

 

Saga ska på ridläger. Max blir lessen att han ska vara utan kompis i tre dagar.

 

Saga ser fram emot ridlägret, men när hon kommer dit är de andra redan hopparade i par --- bästisar sedan tidigare. De båda killarna är tillsammans och gör sina grejor och de båda tjejerna ser till att mobba och utesluta Saga. Kanske är de avundsjuka på hur bra Saga är på att rida, hon är den enda som kan galoppera.

 

Saga ringer till Max och trots att han är rädd för hästar säger han till sina föräldrar att han också vill åka på ridläger. Så Sara har en kompis.

 

När Max rider leder Saga hans häst. Då vågar han rida.

 

Saga på ridläger är en lätt att läsa kodknäckare för de yngsta läsarna som just lärt sig läsa själva och texten är helt i versaler och meningarna korta. Det är stora bilder på varje sida och lite text.

 

Pia Hagmar har skrivit massor av hästböcker genom åren, för barn, för tonåringar, för vuxna.

 

Det här är den sjätte boken om Saga och Max. Alla är illustrerade av  Maria Källström.

 

Vad som är lite sorgligt med Saga på ridläger är  två saker.

 

Det första är att Saga sumpar ridningen på ridlägret. Först, i början på boken, verkar Sagas mål med ridlägret att vara med hästarna och att bli bättre på att rida (de flesta väljer läger för att bli bättre på något som de redan är bra på) men sedan kommer Max och resten av tiden galopperar hon inte och utvecklas inte - dels för att inte göra de andra barnen avundsjuka, dels för att hon är upptagen med att leda Max ponny. Max är inte ens intresserad av att bli bra på att rida.

 

Nästa sorgliga sak är att man åker bort för att träffa nya människor och få nya vänner --- det är hela meningen med att resa, vare sig man åker på läger eller tågluffar eller är på bilsemester eller något annat. Men Saga måste ha med sig Max så att hon inte blir ensam. Hon träffar inga nya kompisar på semestern. Möten är ju hela grejen med miljöombyte.

 

Men de andra barnen verkar vara likadana --- de måste ha med sin bästis och kan bara vara med den bästisen.

 

Jag säger inte att det är något fel på hur Pia Hagmar skriver, det är ofta så där som svenska barn beter sig. Man skaffar en bästis första dagen på dagis och sedan håller man ihop så länge som möjligt och gud nåde den som flyttar.

 

Därför: om man ska på läger, semester, luff eller vad det vara månde, se till att ni kommer till ett ställe där det inte finns några svenskar (eller så få som möjligt). De kommer att hålla ihop i par med varandra, men om du kommer till ett ställe där det finns folk från England, Frankrike, USA, Kina, Australien osv, då kommer du att träffa nya människor och få nya vänner och ha det jättekul!

 

Hela meningen med att resa är att träffa nytt folk. De gamla människorna, de gamla vännerna och den gamla familjen finns ju hela tiden där hemma.

 

 

 

Baka med Alisa - färgglad inspiration för unga sockerbagare!

 

För unga sockerbagare i farten!

Alisa Bandell                  

Baka med Alisa

ISBN: 9789132167294

B Wahlströms Bokförlag

 

 

Chokladbollar eller kladdkaka eller rulltårta … Många barn har ett recept som de gör om och om igen. Alisas egen favorit som barn var att göra sockerkaka, efter att hon hade läst boken om bävern Castor som bakar sockerkaka.

 

Men som Alisa påpekar i sin bakbok som riktar sig just till unga läsare: varför gör man samma sak om och om igen, när det finns så mycket gott att variera emellan?

 

Alisa har delat upp sin bok i tre avdelningar: Efter skolan, Helgfika och Kalas.

 

Dessutom finns det massor av musiktips och filmtips och lästips vad som passar till de olika bakverken.

 

Efter skolan kan man t.ex. göra Malteser- Cookies som passar till filmen E.T.

 

Som helgfika kan man göra Oreo Milkshake och titta på den underbara DisneyPixar filmen Insidan ut som utspelar sig just i San Fransisco, där Alisa hittat inspiration till den goda milkshaken (fast jag kopplar ihop Oreos med Disneyklassikern Röjar Ralf, där Oreo kakorna patrullerar som sjungande slottsvakter i spelet Candy Crush).

 

Till kalaset kan du göra MiniCupcakes och kolla på Jorden runt på 80 dagar - en spännande bok av Jules Verne som filmats flera gånger.

Missa inte den nyillustrerade bokklassikern i snygg utgåva med Robert Ingpen illustrationer (B.Wahlströms Bokförlag).

 

Alisa har rest mycket i USA, en del av boken är skriven från Disneyland, och hon har hittat mycket inspiration till mat och dryck där. Det är genomgående hennes egna snygga foton som är med i boken.

 

Alisa är som en kul kompis att ha med i köket och boken har ett smart upplägg där  svårighetsgrad på recepten indikeras med tårtor som är olika högt uppbyggda.

 

Heja Alisa! Det här är en kul mat-resa med massor av fina recept och vackra bilder och skojiga tips!

 

Roligast är nog gula emoji macarons och tipset på att kolla på minionerna (som liknar emoji) i Dumma mej …

 

Det här är en fin presentbok som kan inköpas till dig själv om du vill ha inspiration inför ett kalas eller en mysig helg --- eller varför inte ta med en nyinslagen bok som present när du själv blir bortbjuden på kalas? Det innebär självklart att du måste bli bjuden på kalas nästa gång igen och får smaka på läckerheterna ur boken! Win-win situation!

Häxan och Lejonet är här med mat, spänning, äventyr och ishäxan från Frost - Narnias återkomst annonseras!

NY Narniautgåva april 2016
av Bonnier Carlsen!

            

 

Häxan och Lejonet har blått omslag och på ryggen glimmar lyktstolpen. Pauline Baynes klassiska illustrationer finns kvar i böckerna och allt är så roligt, rysligt och spännande som det ska vara. Bonnier Carlsen har nu gett ut nya fina utgåvor av de gamla klassikerna om Narnia. 

Mys-frys i Narnia med H.C. Andersens ishäxa

 

När man läser om vintern och lyktstolpen i skogen som Lucy hittar fryser man på riktigt. Evig vinter! Huvaligen! Läslampan lyser som en lykta och man börjar inbilla sig att det snöar och ryser igen.

 

Vita Häxan sveper in och förför Edmund med förtrollat godis. Hon är som tagen från HC Andersens saga om ishäxan, den som ligger till grund för Disneyfilmen Frost (Frozen) men där är Elsa oändligt mycket snällare.

Vita Häxan är precis som en ishäxa ska vara, iskall, självisk och grym. Och precis som i HC Andersens saga blir det systern som får rädda brodern (fast här med lite hjälp från ett magiskt lejon).

 

Lucy som huvudperson

 

Det finns fyra syskon i berättelsen, ändå känns Lucy som huvudpersonen hela tiden. Hon är också med i alla de fyra Narnia berättelserna som Bonnier Carlsen gett ut i nyutgåva (Häxan och Lejonet, Hästen och hans pojke, Caspian Prins av Narnia, Kung Caspian och Skeppet Gryningen) och varje gång utför hon hjältedåd som är avgörande för handlingen.

 

Häxan och Lejonet är också tillägnad den verkliga Lucy, som C.S. Lewis var gudfar till.

 

När jag nämner för en vän att jag åter igen läser Narnia, nu i nyutgåva, får jag direkt svaret --- “åh, det är den där historien om barnen som går?”

 

Och det summerar ungefär berättelsen.

 



Lucy hjälper Caspian att bli kung!

En av C.S. Lewis vänner kallade Häxan och Lejonet för “walk and eat” boken. D.v.s hjältarna går och  går och så stannar de och äter och så går de en bit igen. Men herregud så spännande det är! Det är till och med spännande att läsa vad de äter. Torgny Lindgren sa i en intervju att ingenting gör honom så arg som att i en bok bara läsa att “de åt” - han vill veta VAD de åt. Torgny Lindgren hade applåderat Häxan och Lejonet, man får utförligen veta vad de äter, hur de tillreder maten och vad de får för tillbehör och dryck till.

            

Stilbildande böcker

 

Häxan och Lejonet (och även övriga Narniaböcker) har varit stilbildande inom fantasy genren. Och sci-fi. Idag går Katniss Everdeen ut i Hungerspelen trilogin med pilbågen i högsta hugg för att slåss, men redan i Narnia var Lucy en duktig bågskytt som gärna gick ut i strid och kunde slåss som en hel karl, enligt omdömet av de andra karaktärerna. Susan är också en skicklig bågskytt, men mindre förtjust i att dra ut i strid.

 

Vackra, farliga “häxor” vimlar det av i dystopierna. I allt från Divergent serien till Mockingjay. Och givetvis i dystopi originalet The Giver.  De kallas inte häxor, men det är häxrollen som går igen.  Häxan med politisk makt, typ ishäxan/Vita Häxan, inte den gammeldags sagohäxan som bor i pepparkakshus och inte är intresserad av att erövra hela världen.

 

Hög spänning med korta scener

 

Något som moderna berättare skulle kunna ta efter är hur snabbt C.S. Lewis fångar en scen och går vidare. “The final battle” sådant som i moderna filmer tar en halvtimme eller tre timmar, beroende på regissör, är över på en halv sida. Ändå känns det som om man varit mitt i stridens larm och upplevt ett spännande storslaget slag. Och man hann  inte bli uttråkad.

 

Read and learn, moderna filmmakare! Mer är inte alltid mer. Förutom att man som åskådare blir mer trött.

 

Vad symboliserar maten?

 

När det gäller maten … Åtskilliga analyser har genom åren skrivits om maten i Häxan och Lejonet. Vad den symboliserar, att den ska symbolisera sex, eller vara istället för sexscener (detta är ju barnböcker) men detta resonemang faller på att även i böcker för  vuxna finns det matscener och frosseriscener. Och om det är något vuxna tycks köpa så är det kokböcker.

Det finns inte alls samma marknad för matlagningsböcker för barn.

 

Det kanske är dags att överväga att maten symboliserar mat.

 

De bästa matscenerna

 

Häxan och Lejonet har faktiskt de bästa matscenerna i hela Narniaserien och förmodligen i hela barnboksvärlden. Maten beskrivs läckert och noggrant - när Lucy går hem till faunen Tumnus för första gången bjuds hon på brunt löskokt ägg, sardiner och tårta med glasyr. Faunen har tänkt sälja henne till Vita Häxan, men ändrar sig och de blir vänner istället. Förförelse eller matscen? Svar: matscen.

 

Hårda ransoneringstider!

Alla minns Ripipip!

 

Ni får komma ihåg att Häxan och Lejonet skrevs under (och utspelar sig under ) andra världskriget då det rådde hård matransonering. Även när boken kom ut 1950 fanns ransonering kvar. Kolla bara in kostymdramer och deckare som Bletchley Circle och hur rollkaraktärerna går runt med sina häften och ransoneringskuponger och muttrar om att detta är ju femtiotalet och “vann vi verkligen kriget, det finns fortfarande ingen mat …”

 

Tänk dig att du är Lucy och att det är början på 1940-talet. Du är uppväxt med ransonering i London, det är en naturlig del av din barndom. Du kommer till ett annat land och blir bjuden på rikgitgt med riktig mat, inte pulverersättning!

 

Att under krigstid få syn på ett riktigt löskokt ägg (inte äggpulver) och en riktig tårta med riktig sockerglasyr en vanlig vardag är alltså lika vansinnigt fantastiskt som att få syn på en faun. Det är inte konstigt att Lucy är överväldigad!

 

Kolakarameller och Turkish Delight

 

Vita Häxans “mat” är kolakarameller i svensk översättning och Turkish Delight i originalversionen. Edmund blir förstörd och förförd av den dåliga trollmaten --- han vill bara ha mer, och han kan tänka sig att förråda sina syskon för mer “kolakarameller”. Eftersom kola är så äckligt är detta svårt att tänka sig. Men Turkish Delight är utsökt, den finaste mest förtrollande sorten finns bara när det är jul (även när det inte är ransonering) och är svindyr. (Köpte ett litet paket i London, det kostade 6 pund.)  Turkish Delight är så gott och ovanligt att man nästan förlåter --- eller i alla fall förstår -- Edmunds förräderi.



INTE pojken och hans häst!

Under krigstiden hade han förmodligen inte ens fått Turkish Delight till jul.

 

Människan som myt

 

Slutligen: Narnia är ett land där människan är en myt. Det onormala är det normala (alltså ur vår synvinkel) - alltså det normala är dvärgar, talande djur, kentaurer, jättar och fauner.

 

Så himla coolt!           

 

Och inspirerande!

 

Kolla bara in den senaste fantasy succén i världen Odins barn av norska Siri Pettersen. Där är det den enda människan som är onormal. Alla andra varelser anses vara normala.

 

Banbrytande, inspirerande fantasy

 

Häxan och Lejonet är banbrytande och inspirerande på så många sätt och en härlig bok att återkomma till, vare sig det är för att rysa av snöfallet eller njuta av matscenerna eller trivas i Lucys sympatiska sällskap.

            

Eller fantisera om ett ställe där alla djur kan tala och det onormala är normalt.

 

Det är en verkligt stor och härlig kulturgärning av Bonnier Carlsen att ge ut Häxan och Lejonet och Narnia böckerna igen!

 

Belinda Graham

Vego hela dagen - Härlig bok för unga kockar!

                   

Mums med Mattias!

Mattias Kristiansson

Vego hela dagen - Vegetariska recept för unga matälskare

ISBN 9789132167225

B. Wahlströms Bokförlag

 

Mattias Kristiansson är redan en känd profil inom matlagnings-Sverige och många har  hans bok Bake My Day i bokhyllan och följer hans inspirerande blogg.

 

Vego hela dagen innehåller en del bakning men mest matlagning och är en kul och inspirerande bok för barn och unga - små kockar kan också vilja göra vegetarisk soppa. Och sallader. Och varma rätter. Det är omöjligt att bläddra i den här boken utan att det börjar vattnas i munnen!

 

Man behöver inte vara heltidsvegetarian, men man kan börja med en köttfri måndag. Eller ett par köttfria dagar i veckan.

 

Visst, man kan snacka om miljötänket tills korna kommer hem, men faktum är att det här är jättegott! Och det är ju bästa säljargumentet, eller hur?

 

Recepten i Vego hela dagen gör att man vill äta “Vego hela veckan” bara för att det är supergott, ser så läckert ut, maten smakar gott, har vackra färger och är inspirerande!

 

Det är svårt att välja favoriter i Vego hela dagen, men jag lutar åt avokadopastan. Eller den jättegoda moussakan. Eller belluga bolognese.

 

Ett bra miljötips att ta efter Mattias: istället för att semestra i Thailand (vilket Mattias aldrig gjort) ta på solhatt och solglasögon och laga Mattias egen vego pad thai. Garanterat inga utsläpp från flygplan och minimalt fotavtryck för miljön!

 

Allt är faktiskt gott i den här boken, det mesta är supergott och ofta lika gott eller godare än sina icke-vegetariska motsvarigheter.

 

Tacomys, tacotårta, korv stroganoff, moussaka, goda pastarätter med goda såser --- det mesta går att fixa vegetariskt!

 

Och Mattias potatisbullar går inte av för hackor!

 

Skaffa Vego hela dagen så snart du kan, laga och njut.

 

Ja, boken är klassad som barn-och -ungdomsbok, men god, lättlagad mat är ingen för gammal för! Vuxna som köper boken som present till unga kockar, borde även köpa en till sig själv.

 

Att laga god vegomat behöver inte alls vara krångligt. Det är faktiskt en barnlek!

Boktips: I am Malala - nu i svensk ungdomsutgåva!

Malala Yousafzai var bara tio år när talibanerna tog kontroll över hennes hemstad i Pakistan. De sa att musik var ett brott. De sa att kvinnor inte längre fick gå till marknaden. De sa att flickor inte fick gå till skolan.

Under sin uppväxt i ett en gång lugnt område i Pakistan lärde sig Malala att stå upp för det hon tror på. Trots terrorism och hot så kämpade hon för sin rätt att få utbildning. 9 oktober 2012, miste hon nästan livet på grund av sin kamp. Hon blev skjuten rakt i ansiktet på bussen på väg hem från skolan. Ingen trodde att hon skulle överleva. I denna utgåva av hennes bästsäljande memoarer, speciellt anpassad för unga läsare och innehållande exklusiva bilder och material, bjuds vi in i den märkliga historien om en flicka som redan som litet barn kände att hon ville förändra världen och gjorde det.

Finns på Bokus!

FILM: He Named Me Malala - utsökt dokumentär av Davis Guggenheim

Support the Mockingjay.

 

Davis Guggenheim har gjort en lysande dokumentär om en helt vanlig tonåring som bråkar med sina två små bröder, som skrattar åt minionerna, som spelar Candy Crush, kollar in snygga killar på nätet … en tonåring som skrattar och fnittrar och gillar böcker och kort och sina kompisar. En tonåring och som har läxor och prov som alla andra tonåringar i England.

 

Men just den här tonåringen heter Malala, har överlevt att bli skjuten i huvudet av talibanerna, och har tilldelats Nobels fredspris.

 

Storheten med den här dokumentären är att Davis inte försöker bygga upp Malala till något speciellt, en stor symbol, en stor tänkare, en stor talare, en stor fredspristagare … Även om hon givetvis kan ses som allt detta.

 

Han skildrar henne som en vanlig tonåring och hennes familj som en vanlig familj och det känns som att han har blivit en i familjen - och därmed blir man själv också en i familjen.

 

Så här ska bra dokumentärer vara - man ska lära känna den som dokumentären handlar om, dokumentärfilmaren ska träffa subjektet och komma honom eller henne in på livet och dokumentären ska INTE handla om dokumentärfilmaren själv (ett fel som många dokumentärfilmare gör.) Guggenhem undviker också dokumentärfilmsfällan med “talking heads” - mycket tack vare de sagolika animationssekvenserna.

 

Det vackraste i filmen är de animerade delarna, impressionistiskt tecknade sagor som berättar om hela Malalas liv, men även om hennes pappa och hennes mamma och deras barndom. Pappan brann för utbildning och jobbade hårt för att komma över sin stamning, mamman gick hem efter första dagen i skolan, bytte böckerna mot godis och lekte med de andra flickor utomhus. Ingen ifrågasatte varför en flicka inte var i skolan (eller var böckerna blivit av) - och det var hela hennes utbildning.

 

Idag finns Malala fonden för utbildning över hela världen och i filmen åker Malala bland annat till Nigeria, Kenya och Sudan och inspirerar människor där.

 

Just genom sin vanlighet. Och hon är i stort sett jämnårig med de tjejer som hon hjälper att få en utbildning.

 

Davis Guggenheim har tidigare gjort flera framgångsrika dokumentärer som handlar just om utbildning, och An Inconvienient Truth som handlar om global uppvärmning och so belönades med en Oscar för bästa dokumentär.

 

Kolla även in Malalas egen bok Malala (originaltitel: I am Malala)som just kommit ut i svensk ungdomsutgåva, med nya, fina färgfoton. på B Wahlströms Bokförlag.

 

Regi: Davis Guggenheim

Titel: He Named Me Malala

USA, 2015

Fox-Paramount

Starka kvinnoporträtt på film - från Kvinnan i guld till Grandma

Kvinnornas gyllene höst på film - från Kvinnan i guld till Grandma - nu finns de på DVD och Blu-ray!




Det var en gyllene höst på bio när det gällde enastående kvinnorporträtt och stora kvinnliga skådespelare ... NU finns det mesta av det bästa att avnjuta hemma på DVD och Blu-ray!


Missa inte dessa filmer!

 

Underbara Ingrid Bergman




Ingrid Bergman - en unik filmstjärna!

Jag är Ingrid om Ingrid Bergman har dragit en jättepublik på biograferna. Snart kommer den ut på DVD. Ingrid Bergman var en kvinna som hela livet gjorde storslagna rollprestationer - till skillnad från Greta Garbo som var storslagen till 36 års ålder.

 

En annan stor dokumentärfilm som uppmärksammats i höst är Astikon, dokumentären om aktivisten och författaren Katarina Taikon. Hennes böcker om Katitzi kom också i uppdaterad och nyillustrerad utgåva i år.

 

SVT är nu inne på tredje säsongen av Bron där Sofia Helin spelar den smarta men okänsliga Saga Norén. Hans Rosenfelt berättade på Bokmässan 2015 att han hade velat leka med klichéerna och göra mannen (dansken) känslosam och social och kvinnan (svenskan) analytisk och kall, alltså vända på könsrollerna. Ingen fattade leken och ansåg att serien anspelade på gamla välkända klincher: den glade, godmodige dansken och den kalla, asociala svensken som aldrig släpper loss.

“Så där ser man, i Danmark är Saga Noren en alldeles normal svensk!” säger Hans Rosenfelt godmodigt. Svenskt godmodigt.

 

Det går tydligen inte att vända på klincher utan att hamna i en annan kliché. Det är som det gamla sägessättet: hur man än vänder sig har man ändan bak.

Men Saga är inte den enda framgångsrika kvinnan på tv just nu, nya avsnitt av Viveca Steen med Alexanda Rappaport i huvudrollen kommer i TV 4. En starkt analytisk kvinna som dessutom är varm och social. En ny familjebildning är på gång med nu man och bonusdotter. Dessutom har Melinda Kinnaman fårr en välförtjänt huvudroll som den svenska krimialpsykologen Inger Johanne Vik i serien Modus.

 

När det gäller porträtt av äldre kvinnor kan vi njuta av Helen Mirren, Judi Dench, Maggie Smith och Meryl Streep - en fyrklöver med drottningarna.

 

Maggie Smith har en stor del i succén Downton Abbey. Utan hennes salta repliker hade det helt enkelt varit för mycket sött i serien. Det var när Maggie Smith konstaterade att hennes Violet snart skulle vare 120 år som serieskaparna bestämde sig för att säsong 6 var den sista. Utan Maggie, inget Downton. Hennes repliker som Violet finns till och med på kuddar. Snacka om att vara en ikon!

 

Judi Dench återkommer som M.

Judi Denchs skugga vilar fortfarande över den senaste Bond-filmern Spectre. Det debatteras om Monica Belucci är den äldsta Bondbruden någonsin - hon är över 50 och för en gångs skulle får James Bond vänslas med någon i sin egen ålder. Det finns också de Bond-experter som hävdar att Judi Dench är den äldsta Bond bruden någonsin. Det beror helt enkelt på hur man definierar Bondbrud. Som någon som Bond får ihop det med, eller som någon som är viktig och vital för handlingen. Det är den senare definitionen som gör Dench till bästa och äldsta Bondbrud någonsin. Med den första definitionen försvinner en hel rad kvinnor som bara är med och ser snygga ut. Bond hinner inte få ihop det med alla snyggingar. De är förresten inte vitala för handlingen heller.

 

Helen Mirren gör en av höstens bästa rollprestationer i Kvinnan i guld. Allt baserat på verkliga händelser. Mirren spelar Maria Altman som vill ha tillbaka sina fem Gustaf Klimt målningar som nazisterna snodde åt sig från hennes familj, under andra världskriget. De finns alla på det finaste museet i Österrike. Den mest kända målnigen kallas Kvinnan i guld. Den finns, liksom Maggie repliker, till och med på kuddar. Och kylskåpsmagneter.

 

Helen Mirren glittrar i kapp med guldmålningen.

Maria Altman började striden om målningarna när hon var 80 år gammal. Dessförinnan hade lagen varit för konstrestitution varit för svår att övervinna.  Motståndarna hoppades hela tiden att hon skulle då, så att de skulle få behålla målningarna. Alla rättegångarna, via USAs högsta domstol och tillbaka till Wien igen, tog tio år. Maria Altman blev 94 år. Och hon vann målet. En stor seger för rättvisan.

 

I Sverige kunde man läsa en del förvirrade recensioner som undrar vad poängen var  med Kvinnan i guld. Spela roll vilket museum som har tavlorna, ungefär. Det spelar visst roll. Maria fick dessutom 135 miljoner dollar för Kvinnan i guld. Som hon, efter att ha köpt en diskmaskin, gav till välgörenhet i USA. Målningarna fick ett nytt hemland, USA, samma land som välkomnat Maria och andra judar som flydde för sina liv, och landet som skymfat dem och välkomnat Hitler, Österrike, blev utan målningar och fick göra upp med sin smutsiga och inte alls förgyllda historia. Spelar roll.

 

Meryl Streep i ännu en stark roll.

Meryl Streep är tillbaka i en ny rockande roll i Ricki and the Flash. Hon har sju tagit ton på film förr, bland annat som countrybrud och i filmatiseringen av den svenska musikalen Mamma Mia Streeps karaktär vägrar att lägga gitarren på hyllan som den gamla rockbrud hon är.

 

Streep och Mirren är äldre skådespelerskor som man ofta ser på film i lysande huvudroller.

 

Lily Tomlin är en skådespelerska som inte synts på bio på ett bra tag, men nu gör hon comeback 76 år gammal. Fotfarande är 9-5 en komediklassiker - där Tomlin spelar mot Dolly parton och Jane Fonda. Nu är alltså Tomlin återigen sedd som “box office guld” och får vara med i en av huvudrollerna i en biofilm - förmodligen på grund av Tomlins framgångar i TV-serien Grace and Frankie där hon spelar mot en annan senior, Jane Fonda, som fyller 78 i år.

 

"I like being old, young people are stupid"

Den nya Lily Tomlin filmen Grandma handlar om den unga Sage (spelad av Julia Garner) som blivit gravid och vill göra abort och söker hjälp hos mormor, som inte haft kontakt med dotter eller dotterdotter på ett bra tag. Mormor är gay. Alltså två i USA kontroversiella ämnen  finns inklämda i samma film. Mormor och barnbarn gör en roadtrip genom Amerika tillsammans, och det bliv även en tripp tillbaka i tiden för de båda.  Lily Tomlin är liksom som rollkaraktär gay och hon har varit tillsammans med manusförfattaren och producenten Jane Wagner sedan 1971. Förrförra året kunde de två gifta sig. Äntligen.

 

Liksom i Kvinnan i guld är det aldrig för sent för rättvisa.

FILM: Spionernas bro - Spielberg tar sig an verkligt kalla kriget drama

 

Mitt under kalla kriget är skillnaden mellan krig och fred endaste en ärlig man: advokaten James Donovan. Han för mitt under 60-talets kalla krig i uppdrag av CIA att förhandla fram frigivningen av en tillfångatagen amerikansk pilot i utbyte mot en rysk spion.

 

Tom Hanks som verklighetens Jim Donovan
- en äkta hjälte som håller huvudet kallt
under kalla kriget!

Men detta är inte början på äventyret. Början är att James “Jim” Donovan är en vanlig advokat specialiserad på försäkringar - han och hans firma för det föga eftertraktade jobbet att försvara Colonel Abel, en misstänkt rysk spion.

 

Detta är året efter att det judisk-amerikanska paret Rosenberg grillades i elektriska stolen för förräderi - de hade gett amerikanska hemligheter till ryssarna.

 

Jim Donovan vet vad som står på spel. Men för Jim är saken solklar: Abel har inte begått förräderi, eftersom han inte är amerikan, han är helt enkelt en god soldat för sin sida, det pågår ju ett kallt krig. Och han lyckas med konsttycket att se till att Abel inte avrättas med motiveringen att det kan vara bra med en försäkring för framtiden. Jims jobb är ju trots allt försäkringar …

 

Den amerikanska regeringen och CIA vill inte låtsas om att DDR finns. Inte heller att Powel, en av deras piloter, tillfångatagits av ryssarna. Men de vill gärna ha tillbaka Powel, på spionernas bro som ligger i DDR och skickar alltså Jim Donovan för att representera … ja, sig själv. Eftersom CIA och amerikansk regeringen inte låtsas om att en massa saker finns.

 

Nu råkar saker bli extra komplicerade för att en amerikansk student från Yale, Fredrick Pryor, blir tillfångatagen i DDR och de vill byta honom mot Abel, medan Sovjetunionen vill byta Powel mot Abel.

 

Jim Donovan vill ha båda amerikanerna. Men han har bara en man att byta med. Abel.

 

Spionernas bro är en spännande, verklighetsbaserad film, som tack vare Tom Hanks också bjuder på en hel del humor. Mark Rylance är också bra som spionen Abel och vänskapen mellan Donovan och Abel känns äkta.

 

Alla nyckelpersoner har funnits i verkligheten - vilket inte gör den sanslösa historien sämre - och Jim Donovan tycks ha haft ett spännande liv. Nürnbergsrättegången, Abel rättegången, det här utbytet på “spionernas brio” som han mot alla odds lyckas med och sedan Cuba krisen … han skickades av President Kennedy för att få 1113 fångar frigivna. Han lyckades få ut över 9500.

 

Stephen Spielberg står för produktion och regi - det här är hans bästa film sedan Schindler’s List - och Spielbergs far var “utbytesingenjör” i Sovjetunionen när Powells plan sköts ner. Så såddes ett frö hos en av världens bästa regissörer att “här finns en historia“.

 

Manusförfattaren Matt Charman jobbade från sitt håll och funderade på advokaten som spelat en så stor roll under Kuba krisen --- sedan insåg han att dramat på spionernas bro skulle bli en ännu bättre film!

 

Tom Hanks humor är tillagd i en sista omskrivning av bröderna Coen.

 

Ibland kan många kockar få till en mycket lyckad soppa.

 

Regi: Stephen Spielberg

Titel: Bridge of Spies

Medverkande: Tom Hanks, Mark Rylance, Amy Ryan, Sebastian Koch, Alan Alda m.fl.

USA, 2015

Fox-Paramount

 

 

 

 

FILM: Mississippi Grind - en minnesvärd roadtrip om missbruk och lycka

 

Ben&Ryan. 1970-tals film i nutid.

 

Gerry är spelmissbrukare och han ser sig själv som otursförföljd. Om han bara hade tur skulle han vinna storkovan och alla problem skulle vara lösta. Under en pokerturnering träffar han Curtis, de börjar prata om en regnbåge de båda sett och Gerry får för sig att Curtis är hans personliga “turgubbe”. Ungefär som en pyssling som ska visa vägen till krukan med guld som finns vid regnbågens slut.

 

Tillsammans beger sig det udda paret på en road trip i Gerrys bil, längs Mississippi och i New Orleans ska de vinna storkovan. Men längs vägen förlorar de mest hela tiden, trots att Gerry stenhårt satsar på allt som har med regnbågar att göra.

 

Betraktaren ser snart att båda två är missbrukare, men av olika saker. När det gäller Gerry är det pengar som han spelar med. När det gäller Curtis är det människor. Gerry är helt enkelt hans senaste “spel”.

 

Filmen är oförutsägbar och ovanlig och känns som en homage till fantastiska 1970-tals filmer som Five Easy Pieces och gammeldags “buddy movies” om omaka par. Filmen är också filmad analogt med “riktig film” precis som förr i tiden, framkallad i ett riktig labb och när det körs bil körs det bil på riktigt och landskapet utanför finns på riktig… i en tid när så mycket är fejk och green screen och blue screen känns detta som en otrolig lyx. Ben Mendelsohn och Ryan Reynolds är också otroligt bra tillsammans. Rollen i Mississippi Grind är en av Ryan Reynolds två bästa rollprestationer under en ojämn karriär - den andra är rollen i Woman in Gold, där han spelar mot Helen Mirren. Det är som att Reynolds verkligen höjer sig själv till världsklass när han spelar mot någon i världsklass. När insatsen är högre spelar han själv ett högre spel - precis som i filmen.

 

Roligast i extramaterialet är att höra de två regissörerna (ja, filmen har två regissörer) tycka att det var så roligt att upptäcka en okänd ny skådespelare i  Ben Mendelsohn --- sedan insåg de att han är mycket känd i Australien och har gjort massor av filmer.

Man kan säga som så: De hittade honom i Amerika, efter “Pines”- filmen och det är som att hitta en kruka guld vid regnbågen slut i Kansas. Helt otippat och helt rätt.

 

En film som måste ses och upplevas och inte får missas!

 

Regi: Anna Boden och Ryan Fleck

Titel: Mississippi Grind

Medverkande: Ben Mendelsohn, Ryan Reynolds, Sienna Miller, Analeigh Tipton, Alfre Woodard mfl.

USA, 2015

Scanbox Vision

 

 

 

 

FILM: Extraction - Bruce Willis och Kellan Lutz i far-och-son action

Extraction - Om att ärva lusten till hämnd



Vengeance Runs in the Family

 

 

När en terrorgrupp kidnappar den pensionerade CIA-agenten Leonard Turner (spelad av Bruce Willis) drar hans son Harry (spelad av Kellan Lutz) igång en privat, osanktionerad räddningsaktion. Harry jobbar också inom CIA men har ett skrivbordsjobb i Prag. Ingen vill att han ska åka hem till Newark i USA för att rädda pappsen. Forna flamman Victoria, spelad av Gina Carano, är den som ska rädda Leonard, enligt CIA.

Men Harry trotsar alla order och snart samarbetar Victoria och Harry och det visar sig att de inte kan lite på någon annan. Inte ens CIA. Inte ens den kidnappade pappsen.

 

 

Extraction har en del snygga scener och det är kul att se kameran panorera över Vltavas broar, Tynkykan och andra kända platser i Prag istället för samma gamla höghus i USA som tycks vara med i var varannan thriller.

 

Men snart blir det standardaction i garage och på parkeringsplatser som skulle kunna vara var som helst i världen. Man kan glömma snygga bilder eller snygga montage. Man undrar också vad Gina Carano, som var så bra i Haywire, gör i den här filmen. Varför ska hon skrika efter Kellan Lutz att rädda henne? Hon är inte Bella i Twilight filmerna. Hon borde rädda honom!

 

Kellan Lutz, som hitintills är mest känd för sin roll som snäll vampyr i Twilight filmerna är inte någon arvtagare till Bruce Willis. Som höll igång mer i RED filmerna än vad Kellan gör här. Manuset hjälper inte heller till, alldeles för rörigt med för många lager av skurkar och alla möjliga är skyldiga till allt möjligt i dubbla och trippla twists på slutet.

 

Det är så man längtar tillbaka till första Die Hard filmen. Bruce Willis: god. Alan Rickman: ond. Gisslan: ska räddas! Det är allt som behövs. Alla fnurror och komplikationer snurrar bara till det i onödan. Dessutom: varför envisas kämpande agenter med att hela tiden ta till knytnävsslagmål?  Med tanke på hur mycket grejor de har att slåss med, allt från kulsprutor till handgranater? Förmodligen är orsaken: för att göra filmen längre. Men det är så inte  trovärdigt.

 

 

 

Regi: Stephen C. Miller

Titel: Extracion

Medverkande: Bruce Willis, Kellan Lutz, Gina Carano m.fl

USA; 2015

Scanbox Vision

FILM: The Intern - Robert de Niro och Anne Hathaway i lysande "friendcom"

Den svåra konsten att göra bra komedi behärskas till fullo av Nancy Meyers!

 

Experience never gets old.

 

 

Att göra bra film är svårt. Att göra bra komedi är jättesvårt.

Ändå lyckas regissören och manusförfattaren Nancy Meyers få allt att klaffa, gång på gång. The Intern är hennes roligaste film hitintills. Till skillnad från tidigare succéer handlar det här om vänskap, snarare än kärlek. Huvudpersonerna Ben Whittaker och Jules Ostin spelas av Oscarsvinnande skådespelarna Robert de Niro och Anne Hathaway. Det blir ingen romans mellan de två, utan ren, skär vänskap. Men det är en vänskap med förhinder. Jules gillar inte “gamla människor” hävdar hon, och ändå har en av hennes närmaste medarbetare dragit igång ett projekt med “seniors” som praoelever. Jules undrar förvirrat om han menar “seniors” i High School eller College. Nej, förklarar medarbetaren, han menar “seniors” i verkliga livet, eftersom de har mer att ge än folk som tillbringat de senaste fyra åren med att spela beer-pong. Killen har en poäng.

 

Tre äldre personer blir utsedda till praoelever och Ben blir Jules personliga prao elev (medarbetaren förklarar att hon måste föregå med gott exempel). Alla på hela arbetsplatsen gillar Ben, han är en stor hit med alla de unga prao-killarna, och han får till och med ihop det med den snygga massösen, spelad av Reneé Russo.

 

Den som sist av alla tinar upp inför Bens charm är Jules själv. Men till sist inser hon att Ben är någon hon kan lita på - i en värld där ingen alls, inte ens hennes egen man, verkar vara att lita på.

Det är mycket smart av Meyers att fokusera på en vänskapshistoria, något som är mycket sällsynt inom amerikansk film.

 

The Intern har många stora fördelar. Som att det är den unga personen som behöver tinas upp. Inte den äldre. Som det brukar vara (och har varit sedan Lille Lord Fauntleroy tinade upp sin morfar). Det är också den äldre personen som har mindre fördomar än den yngre. Ben tycker att kvinnor ska få arbeta och vara framgångsrika, Jules skäms nästan för sin stora framgång och tar på sig själv skulden när mannen är otrogen. Ben förklarar hur fel hon har. Ben har inga fördomar mot unga människor och har lätt att få vänner. Jules har massor av fördomar mot äldre, och skärmar av sig.

 

Nackdelen med The Intern är att man funderar på var alla de andra äldre personerna i praoprogrammet blir av. Bens vänner och sidekicks i filmen är de andra manliga praoeleverna, som alla ser ut att vara i tjugoårsåldern. Roligast är gänget när de ska göra inbrott i Jules mammas hus, för att radera ett förfluget e-mail.

 

Men i en film som sägs handla om vänskap över generationsgränserna undrar man ändå var de andra seniorerna blev av, och vad de hade för livsvisdom att tillföra företaget.

 

Robert de Niro och Anne Hathaway har i alla fall onekligen personkemi och är mycket roliga, både tillsammans och var för sig. “vänskapsfilm” eller “friendcom” är definitivt en underskattad genre jämfört med “romcom”.

Regi: Nancy Meyers

Titel: The Intern

Medverkande: Robert De Niro, Anne Hathaway, Rene Russo, Anders Holm, JoJo Kushner
Andrew Rannells, Adam DeVine, Ilan Krigsfeld, Zack Pearlman, Jason Orley, Christina Scherer
Nat Wolff, Linda Lavin, Celia Weston, Steve Vinovich m.fl.

USA, 2015

Warner Bros.

FILM: Carol - den vackraste kärlekssagan sedan Casablanca

Det slår gnistor mellan Cate och Rooney

 

Vissa filmer är så bra att de tar andan från en och man vill se dem om och om igen och leva kvar i den filmvärlden.

 

Carol är en sådan film. Cate Blanchett är utsökt bra. Det är hon alltid föresten, men här går hon upp i en turbodivision med extra mycket allt som alltid gör Cate så bra. Det är omöjligt att inte bli förälskad i Cate Blanchett. Oavsett läggning.

 

I Todd Haynes förra film spelade hon Bob Dylan. Mycket porträttlikt. Cate har en androgyn karaktär samtidigt som hon är superkvinnlig och det är en del av hennes charm och utstråling.

 

När Cate Blanchett i rollen som Carol skrider in i Therese Belivets liv förstår man att Therese faller pladask. Vem skulle inte göra det?

 

Men denna “fucking Åmål” historia utspelar sig under 1950-talet i USA

Där alla skulle vara i konservativa familjer. Allt avvikande var misstänkt.

 

Det finns gott om hinder i vägen för Carol och Therese - ändå väljer de att satsa helhjärtat på den stora kärleken. Therese har en pojkvän som blir sur. Carol har en man, som hon håller på att skilja sig från, som blir ännu surare. Han hyr en privatdetektiv för att fotografera och banda de två kvinnorna och gör allt för att smutskasta Carol och se till att hon aldrig kommer att se deras gemensamma dotter igen … om hon inte ger upp Therese och går tillbaka till honom, det vill säga.

 

Carol är baserad på en roman av Patricia Highsmith. Första gången gavs den ut under namnet The Price of Salt och under pseudonym, andra gången gavs den ut under titeln Carol och under Ptricia Highsmiths riktiga namn.

 

Carol är den enda Patricia Highsmith roman som inte handlar om mord. Främlingar på tåg (filmad av Hitchcock) The talented Mr Ripley - filmad otaliga gånger med olika Ripleys i huvudrollen … mordiska triangeldramer … hon har verkligen gått på djupet in i det kriminella psyket. Men Highsmith går också lika noggrant på djupet när det gäller det förälskade psyket och det gör Carol till en lika spännande thriller som någon av Highsmiths deckare. Dessutom: homosexualitet sågs som ett brott eller något sjukligt förr i tiden. Idag skulle väl ingen hindra sin flickvän eller fru från att sticka iväg med en annan kvinna, ingen man skulle väl känna sig sårad och hämnas efter det, för vi lever idag i moderna jämställda tider. Eller?

 

Carol känns fortfarande aktuell. Utvecklingen har tyvärr inte gått så mycket framåt.

 

Filmen i sig är utsökt vackert gjord, och välspelad, att se den känns som att promenera omkring i 50-tals fotografier, lagom gryniga och dunkelt upplysta. Cate Blanchetts kläder, skor och hattar i filmen gör att man vill att modet ska komma tillbaka. Rooney Mara är också en av vår tids bästa skådespelerskor - en riktig kameleont som förändrar sig så mycket från roll till roll, vare sig hon är Erica som pluggar på Boston University i The Social Network eller Lisbeth Salander på hämnarstrået i Sverige. Men det här är helt klart hennes bästa roll hitintills. Hon har gått upp i en högre division, och där hör hon hemma för att spela.

 

Carol är en helt magisk filmupplevelse och et underbart sätt att ta hand om Patricia Highsmiths arv. Hennes viktigaste bok har fortfarande väldigt mycket att säga om hur människor beter sig.

 

Regi: Todd Haynes

Titel: Carol

Medverkande: Cate Blanchett, Rooney Mara, Sarah Paulson, Jake Lacey, Kyle Chandler m.fl.

USA, 2015

Scanbox Vision

FILM: The End of the Tour - en konversations road movie

 

 

Imagine the Greatest Conversation You’ve Ever Had.

 

David Foster Wallace - författaren till romanen Infinite Jest - begick självmord 2008. Reportern David Lipsky gräver då fram sina band som han spelade in när han jobbade för tidningen Rolling Stones och intervjuade David Foster Wallace i början av hans karriär. Lipsky hängde med på en boksigneringsturné. Banden blir grunden till en succébok skriven av Lipsky och ligger även till grund för filmen The End of the Tour.

 

De båda David pratar om allt möjligt och är avundsjuka på varandra på grund av olika saker - både har författarambitioner, båda har böcker utgivna,. Båda har andra jobb (en som reporter, en som lärare) båda inbillar sig att den andre är snyggare, har mer framgång hos det motsatta könet, har fått snyggare omslag till sina böcker, har mer  talang, är lyckligare … Det hela är lite som syskonbråk bröder emellan.

 

När det gäller utlovandet om “The Greatest Conversation You’ve Ever Had” måste man tillstå att konversationen inte alls är “great”. Jag har haft mycket bättre, både med filmregissörer och författare och med folk med ”vanligt kneg”. Konversationer där det verkligen klickat direkt. Här har man inte intrycket av att det klickar mellan de två David - eller mellan Jesse Eisenberg och Jason Segel som spelar de rivaliserade författarna.

Och i bakhuvudet spökar the Social Network där Jesse Eisenberg pratade supersnabbt och konverserade med Andrew Garfield och Joe Mazello och Justin Timberlake och Rooney Mara … och man konstaterar att denna “greatest conversation” är totalt falsk marknadsföring - den kommer inte i närheten av något Aaron Sorkin har skrivit.

 

Infinite Jest och denna film ska också säga någonting om existentiell ångest och ensamhet - det börjar ju med att David Foster Wallace begått självmord och detta är ramberättelsen till hela filmen - men det går aldrig på djupet. Precis som konversationen. Ett utgångsläge som lovar mycket, men som sedan inte levererar.

 

Filmen är baserad på boken “Although of course you end up becoming  Yourself - A road trip with David Foster Wallace” av David Lipsky. Filmen hade premiär på Sundance film festival 2015

 

Regi: James Ponsoldt

Titel: The End of the Tour

Medverkande: Jesse Eisenberg, Jason Segel, Joan Cusack, Mamie Gummer m.fl.

USA, 2015

Universal Sony Pictures