lördag 5 december 2015

Tid - Livet är inte kronologiskt


  


På resa i minnenas värld

I boken "Tid", med underrubriken "Livet är inte kronologiskt", förklarar de båda populära podcastprofilerna Alex Schulman och Sigge Eklund att de strävar efter att ta kontroll över tiden. Det låter helt rätt, enligt dagens tänkarmode, där allt ska kontrolleras. Ta kontroll över ditt liv - bli lyckligare. Ta kontroll över prylarna - få mera plats. Och så vidare. Men att ta kontroll över tiden är lättare sagt än gjort, den springer ofta iväg.   





Både Sigge och Alex har passager i boken där de hoppas att de är bättre föräldrar än sina föräldrar, när de inser att de gör samma fel och upprepar samma mönster.

Alex Schulman och Sigge Eklund
Tid: livet är inte kronologiskt
ISBN: 9789187441851
Förlag: Bookmark



Alex & Sigge. Foto: Belinda Graham
Tid handlar egentligen inte om att ta kontrollen, utan att istället förlora kontrollen, och åka ut på minnesutflykter. Tidseskapism.
Slumpartade möten med människor, saker, företeelser eller speciella platser triggar igång minnena - nej, ingen mumsar madeleinekakor i den här boken, men att låta tankarna falla som dominobrickor som avlöser varandra är ett fint gammalt beprövat litterärt grepp, vare sig det gäller de stora klassikerna eller de moderna krönikorna.
Caitlin Moran skrev i Moranthology att hennes bästa krönikor alltid handlade om slumpartade händelser, minnen och den fattiga barndomen, blandat med nutida familjeutflykter, samtal med den egna partnern och barnen, för där kan ju ingen kolla sanningshalten, så man kan hitta på precis så mycket man vill. (Eller låta bli.) På så sätt kan man också utmana nuets herravälde.
Ett icke kronologiskt liv med annorlunda Memory
Stilen i Tid varierar från självbekännelse till satir, från lättsam humor till vardagstragedi. Det finns tjugosex texter i boken, och liksom djuren i Noaks ark är de arrangerade parvis. Ingen text behöver segla iväg ensam, utan att ha en annan text att samspråka med.
Den fullständiga titeln Tid - Livet är inte kronologiskt är tagen från den amerikanske mode- och porträttfotografen Richard Avedons Autobiography från 1993. Här finns flera decenniers bilder monterade parvis - för att även de ska ha någon att samspråka med. Bilderna är
hop-parade enligt associativ logik, utan hänsyn till tiden, alltså inte som folk brukar göra i sina semesteralbum på Facebook. Avedon motiverade det anti-kronologiska greppets estetik med att han "inte levt kronologiskt". Det låter också som ett annorlunda sätt att spela det populära barnspelet Memory på. Saker behöver inte passa ihop på det uppenbara sättet.
Små, grå män smyger fortfarande omkring
Tid, tidens flöde och att tillvarata tiden till något viktigt är ett vanligt tema i årets bokflod. Det är mycket man inte måste. Men märkligt nog är det ovanligt att kritisera "tidstjuvar". Ingen kritiserar tråkiga underhållningsprogram eller TV-serier utan slut som äter upp kvällar och helger och hindrar "självförverkligande", ingen kritiserar sociala medier, facebook, twitter, instagram och annat datorhängande som gnager i sig tid effektivare än de små grå männen i Michael Endes fantasybok Momo.
Tappa inte några "likes"!
Författarna vill kanske inte stöta sig med sin unga publik - eller sin medelålders publik, för den delen - som har fredag och lördag och söndagskvällar vigda åt favoritprogram och facebookuppdateringarna. Författarna kanske själva inte vill gå miste om några "likes" på sin facebooksida (eller förlagets facebooksida) för att de kritiserat internet-hängande. Så ingen säger nåt om dagens små grå Momo-män. Eller: nästan ingen i alla fall. Annelie Pompe som skrivit Otroligt högt och extremt djupt (Bonnier Fakta) säger rakt ut att folk ska sluta titta på TV och hänga på facebook, då får de tid och kraft och ork att bestiga Mount Everest istället (ja, Pompe har bestigit Mount Everest, och hon jobbar med personlig motivation).
Det andra exemplet som är undantaget från regeln är boken Tid av Alex Schulman och Sigge Eklund (Bookmark förlag). Film och TV angrips inte direkt som tidsslösare, men däremot nätet, kanske inte främst ur tidsperspektiv, utan för att det får folk att må dåligt - det hela liknas vid ett dysfunktionellt förhållande. Sigge liknar nätet i en av sina krönikor vid en elak flickvän.
Ett dysfunktionellt förhållande
"Är vi - allihop - ihop med en elak flickvän? Jag menar: Nätet är inte schysst mot oss, det trycker ner oss - mer än vad en närstående bör göra. Elaka kommentarer är som knivar .... Frånvaron av kommentarer gör att vi känner oss osedda. För att inte tala om det stygn av sorg som vi känner i bröstet över andras lycka. Det finns en ständigt närvarande molande smärta på sociala medier. Ändå kommer vi tillbaka, trots att vi plågas av det. Ändå gör vi inte slut, fast vi mår dåligt." (ur: Tid).
Och det går inte att "göra slut" eller "göra revolt"´: "Vi får synas - lite grann. Vi får komma till tals - lite grann. Detta kan innebära att vi är så pass tillfreds att vi inte tar tag i situationen på riktigt."
Folk är "småtillfredsställda". Och det hindrar oftast vidare handling eller ett annorlunda beteendesätt. Det finns ingen ork kvar ens att bestiga en liten kulle (och det hinns inte med heller, för man måste uppdatera sig hela tiden).
Tid - ett tema som ligger i tiden
Alex Schulman och Sigge Eklund är kända för sin otroligt populära och prisbelönta podcast, Alex & Sigges podcast, som ofta handlat om tid. Framgångssagan började sommaren 2012. De har sänt en gång i veckan, med vissa undantag och har nu över 200 avsnitt bakom sig och en trogen lyssnarskara.
Allt förbereds noga in i minsta detalj. Programmet är inte "spontant babbel" utan noga schemalagt och förberett. Alex verkar inte ha mycket till övers för de som tror att det är bara att starta en podcast och prata på, Sigge påpekar att det blir svårare och svårare att göra podcasten nyskapande och banbrytande: ju mer de gör, desto mer har de gjort. Podcasten är den mest populära i Sverige.
Boken Tid har direkt slagit ett rekord: den hade mässans största monter för en bok. Två våningar hög är montern lätt att hitta i Bokmässemyllret.
Synergieffekter mellan bok och podcast
De som följt och följer Alex och Sigges podcast kommer absolut inte att bli besvikna på boken. Många teman och tankegångar känns igen, men när mediet är annorlunda ser dialogen annorlunda ut, både mellan Alex och Sigge, och mellan podcastduon och deras läsare/lyssnare. För det första pausar man mer när man läser, och tänker efter. För det andra är det en dialog mellan texterna.
"Tiden påverkar oss också existentiellt, i det att det omöjligt går att förstå den. Ett ögonblick i barndomen känns som om det hände i går. En händelserik vecka kan kännas som ett helt liv. En traumatisk vecka kan pågå i ett år. Tiden stannar i avgörande skeenden - och går andra gånger så olidligt fort." (ur förordet till Tid)
Dualitet och dialog mellan texterna
Tid är ingen vanlig roman med början mitt och slut. Till skillnad från många framgångsrika författarduos försöker de inte smälta samman till ett författarjag. Boken är helt klart skriven av två olika individer. Texterna för en dialog med varandra, och på något sätt klappar de varandra omtänksamt på ryggen, ungefär som när en mental stafettpinne ska överlämnas. I ett samhälle där skrivarråd i allmänhet och journalism i synnerhet tycks gå ut på att "hitta konflikten" verkar de här två personernas texter att trivas tillsammans. De försöker inte hitta konflikter med varandra, snarare att uppmuntra och godkänna varandra. Gärna se upp till varandra. Utan att för den skull bli avundsjuk på den andre.
Båda författarna har egna romaner bakom sig. Alex senaste är Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Sigges senaste är In i labyrinten.
De har anpassat sig till varandra för att texterna ska passa ihop - Sigge säger att hans texter har blivit tajtare, för att passa Alex stil, och att han inte tillåtit sig långa utläggningar (som, enligt en passage i Tid, kritiker har hakat upp sig på i tidigare böcker), berättelsen kan inte vandra hit och dit. Varje text är en enhet i sig plus en byggsten i det stora hela.
En middag som gav mersmak
Det sa klick vid första ögonkastet, enligt Alex.
- Vi träffades på en middag på restaurangen Pa&Co och jag fastnade för Sigges sätt att se på omvärlden, säger Alex, och utvecklar varför de drogs till varandra direkt.
Attraktionen var att de var tillräckligt lika, men också tillräckligt olika för att en spänning skulle uppstå. Det verkade självklart att ett samarbete mellan dem skulle fungera bra.
De är populära var och en för sig, men ibland blir ett plus ett mer än två. Mer än summan av sina beståndsdelar och mer än dubbel popularitet. Vilket även verkar reflektera tillbaka på de projekt de gör som "singlar".
Under söndagen på förra årets Bokmässa råkade jag få syn på en lång signeringskö, där alla verkade vara killar i tjugo-någonting-åldern. Det var en ovanlig syn på Bokmässan A) att alla i kön var så långt under Bokmässemedelåldern och B) att det fanns en boksigneringskö med killar (kvinnor dominerar på besöksstatistiken på Bokmässan, om nu någon kan ha missat det). Signeringskön var förresten till Sigge Eklunds nyutkomna bok In i labyrinten. Många "läsarfans" var "podfans" och förklarade att de skulle ha Sigges bok, eftersom de lyssnade på podcasten, och tyckte han var bra.
- Jag tycker att det är kul om vi kan locka folk till Bokmässan, och locka folk till vidare läsning, de kanske kommer hit för oss, eller för boken Tid, och sedan hittar de vidare till de andra berättelserna, det är därför jag blir så förbannad på folk som fördömer kändisar på Bokmässan, eller fördömer Bokmässan för att de tar in kändisar. Det behövs.
Alex är noga med att påpeka att deras fans inte alls bara är unga killar. Det är fler tjejer än killar bland podcast-lyssnarna och medelåldern på lyssnarna är ungefär trettio. Annars är de båda bara nöjda med sitt rykte som läsfrämjande åtgärd bland unga killar, och Bokmässan har gjort flera medvetna val i år bland programpunkterna för att uppmuntra killars läsning.
Rekordlånga signeringsköer
Alex diagnos av deras lyssnarskara är egentligen ingen överraskning. När man bevittnat deras imponerande långa signeringsköer (Bokmässans längsta hittills) har det mest varit tjejer som står i kö.
Man kan också förstå åldersspridningen bland Alex och Sigges fans. Ja, de har många tonårsfans, tjugo-någonting-fans, men många av problemen och tankegångarna i Tid handlar om medelåldern, det ständiga så kallade livspusslet och att vara mitt i livet, med väldigt mycket tid bakom sig. Om att vara avundsjuk - eller att inte vara avundsjuk - på en kollega som kanske fått den karriär man själv har velat ha. Om utmaningen att försöka få ihop familjepusslandet. Även om ingen av dem håller på med det vanligaste familjepusslet i Sverige idag: varannan vecka-pusslet. Vem ska göra vilka läxor med barnen och vem ska tvinga dem att äta grönsaker?
Det är på många plan en väldigt personlig bok. Båda författarna skriver till exempel om sina respektive terapibesök och om att vilja det absolut bästa för sina barn och att till sist bli som sina föräldrar ...
Alex skriver om hur irriterande det är att det står "Psykoterapi-Mottagning" med stora bokstäver på dörren som man måste gå igenom för att prata om sin ångest. Bara det ger ångest. Kan det inte stå ROTARY eller MENSA på dörren istället?
"SMHI hade varit okej. Man uppfattas som en meteorolog och sedan är det inte mer med det. Jag vill bara inte att det står Psykoterapi-mottagning. Jag vill inte bli betraktad som en mentalpatient. Därför ser jag till att ingen ser mig när jag smiter in till min terapeut ..."
Ironin (och humorn) i det hela är att det är fler som läser boken Tid än som kan tänkas se Alex smita igenom den skamliga dörren "live".
Kanske ett sätt att lysa ljus på trollen? Att prata om terapi är det nya "komma ut ur garderoben". Det nya "vi måste prata om det".
Det är inte bara rika, vita amerikaner i amerikanska TV-serier och Hollywood-filmer som har "a therapist" som ska konsulteras. Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? hade en svensk författare som boktitel, apropå svenskarnas mentala hälsa, och det kan man ju fråga sig.
Rent objektivt är det svårt att hitta ett folk som har det bättre än svenskarna, med hög levnadsstandard, curlingföräldrar, nyttig mat, träning, fantastiska karriärer, trevliga bästa vänner, en gullig sommarstuga och mysiga utlandssemestrar med kompisar eller med familjen - allt sånt som Alex och Sigge beskriver i sin bok. Men det hela är så klart mer komplext än så, mer komplext än att "må dåligt" och att "ha det bra".
Sigge pratar om sin terapi som en resa. Kanske det kan stå resebyrå på Alex' dörr i framtiden? För att ge sig ut på en mental resa?
- Jag går på terapi för att jag känner att det är min skyldighet mot min familj, min fru och mina tre barn, att må bra, så jag kan finnas där för dem, säger Sigge.
- Jag går av helt andra anledningar, jag har ångest, det bara är så och jag behöver tygla den ångesten, tillägger Alex.
Att övervinna svåra situationer
I boken tar Alex upp många situationer som varit ångestframkallande, som sociala sammankomster och att tala inför folk utan att stamma ... Och idag pratar han inför massor av människor, både live och i podcasten. Det blir ännu mer imponerande om man för att veta den personliga bakgrunden att det är någon som inte alltid velat stå i centrum som gör detta.
Några av de roligaste (eller mest tragikomiska) passagerna i boken handlar om barn och föräldrar.
Sigge har ett kapitel i vilket han förvandlas till den ultimata curlingföräldern och gör sonens läxa, medan sonen själv är upptagen med sin Playstation. Målet var att inte vara som pappa, att inte lägga sig i ... att inte göra ungens läxor åt honom. Målsättningen går sådär.
Både Sigge och Alex har passager i boken där de hoppas att de är bättre föräldrar än sina föräldrar, när de inser att de gör samma fel och upprepar samma mönster.
Det är precis som i den kända dikten They fuck you up av Philip Larkin - dvs. varje generation lämnar sina fel vidare och varje generation lägger till sina egna fel. Det kan alltså bara bli värre! (Egentligen heter Philip Larkins dikt This Be The Verse – men den är mer känd som They fuck you up.)
Hemskt och komiskt samtidigt blir det när Alex förstår att lilla Charlie tror att pappa kastat henne i trottoaren som bestraffning (han halkade på en isfläck och hon flög iväg i en båge). Vad för hemsk pappa gör en sådan sak? Bestraffningen, enligt Charlie, skulle vara för att hon ritat med tuschpennor på väggen och det gick inte bort.
Arvet går vidare
Så mycket i boken handlar om arv ... Vad har då Alex och Sigge själv för förhoppningar för sina barn?! Kommer de i framtiden att blogga, twittra, skriva böcker (eller vad man nu gör i framtiden) om sina försummande fäder?
- Jag tror inte att de blir författare, säger Sigge, som själv växt upp i en skrivande och läsande miljö, där pappan var nationalekonom och de diskuterade Vilhelm Moberg tillsammans.
I boken Tid finns ett avsnitt där Sigge upptäcker vilken bra författare pappan var - för han ser inte underskriften "Klas Eklund" förrän han läst klart texten. Alex pappa var verksam inom media, och i ett tragikomiskt avsnitt i Tid ringer pappan och skäller ut en journalist efter noter, med utförliga hot om att han aldrig ska få jobba igen. Han har precis gett unge Alex dåliga recensioner i en pjäs, och familjen, och Alex själv, var så stolta över att Alex inte stammat en enda gång. Fäderna som skildras i boken verkar vara välvilliga och snälla (i alla fall mot sönerna), om än något överbeskyddande. Av de tre bröderna Schulman, som figurerar på bild i boken, är det idag Alex som är mest känd inom media.
Sigge funderar över ett eventuellt författararv i familjen, och konstaterar att det nog inte har gått vidare till nästa generation.
- De har inte det där, när det lyser i ögonen och man riktigt kommer in i det där med att skriva. De kommer nog att hålla på med något helt annat. Alla tre.
- Jag tror inte att någon av mina heller blir författare, tillägger Alex eftertänksamt. Även om jag tycker det är fint med en rörmokare vars barn blir rörmokare, kan jag också tycka det är tragiskt. Har de valt själva, eller har det bara blivit så?
- Charlie kanske blir den nya Banksy, hon har ju redan börjat på väggarna hemma?
- Kanske det, men jag tror inte att någon av dem kommer att skriva eller att göra samma yrkesval som jag, säger Alex.
Hur mycket kan man då skriva om sina barn?
- Jag försöker vara väldigt noga med att inte utlämna dem för mycket, säger Alex. Det finns de som gör det med sina barn, och det känns fel, det är att exploatera dem.
- Jag har märkt att en del som skriver om sina barn plötsligt börjar skriva om sin hund eller katt istället - barnen har blivit tillräckligt gamla för att förstå att de blivit omskrivna och går inte med på det längre.
En fjärde dimension
Tid handlar mycket om att hitta en fjärde dimension i tiden, att komma ifrån då nu sen tänkandet.
Alex uttrycker det som att man fastnar i olika tider. Man kan även fastna i att försöka fånga nuet.
"Jag ligger bakåtvänd och tittar upp i stjärnhimlen i taket, upp mot allt som redan hänt, planeten färdas snabbt, samtalet med Charlie blir en bild som exploderar och försvinner bakom mig i ljusets hastighet. Det som hände nyss är lika fjärran som det som hände för trettio år sedan. Dået finns i nuet och nuet finns i dået. Det är tidens gåta. Den är en labyrint, som Tranströmer sa. Om man trycker örat mot väggen kan man höra sig själv springa förbi på andra sidan. Det finns ingen kronologi, vi är överallt, hela tiden."
Vara. Överallt. Hela tiden.
Alex och Sigge verkar lyckas med det på Bokmässan. Flera bejublade framträdanden på scener och i montrar, ett seminarium, och massor av långa signeringsköer.
Alex och Sigge tar sig tid med alla, alla får dedikationer i boken, om de vill ha, fotograferas med dem, om de vill det, och byta några ord. Alla i kön ser glada och förväntansfulla ut och alla ser glada ut efteråt. Väntan ledde fram till önskat resultat! V.A.T.! Väl Använd Tid!
- Det känns stort att ha träffat dem på riktigt, det ÄR stort! fastslår två Alex och Sigge-fans.
En tjej i tjugoårsåldern har löst entré till Bokmässan bara för att få köpa Alex och Sigges bok och få den signerad. Och för att få se dem uppträda live.
- Den här boken ska jag minsann läsa ikväll! De är så roliga! säger hon uppskattande. Sedan är det vardagen som gäller igen och tillbaka till jobbet.
Populärast på Bokmässan
Den längsta signeringskö som jag ser under Bokmässan är dock inte till paret Alex Schulman och Sigge Eklund utan till paret Amanda Schulman och Hannah Widell. (De är systrar och Amanda är fru till Alex.) Amanda och Hannah har en nästan lika populär podcast, som även den resulterat i en populär bok, The Golden Year (Tukan förlag), om hur man ska göra ett år i sitt liv till det bästa året i sitt liv. Det är ganska långt från tankar på tid, arv och miljö och terapibesök.
Kön till att komma fram till Amanda och Hannah är vansinnigt lång. Enligt Bokmässans statistik har Amanda och Hannahs seminarium varit Bokmässans mest välbesökta och de fick längst signeringskö. (Bokmässan har dock ingen statistik om antal framträdanden och antal signeringstillfällen per podcastduo, och ska man vara noggrann så har båda paren delat seminarium.)
Vad som slår mig som betraktare när man ser Amanda och Hannahs signeringskö är återigen det där med tid och framför allt att ta sig tid. Amanda och Hannah hälsar på alla som om de vore deras bästa vänner från småskolan eller deras närmaste, käraste släktingar. Vad roligt att du kom och puss och kram och foton med hela gänget. Inte alla tre på en gång utan en och en, vilket tar en liten evighet i signeringskömått mätt.
Är det släktkalas på gång?
Till sist måste jag fråga en person som kramat om dem, länge, länge, och fotograferats med dem, om de kanske är kusiner, och hela kön är en enda stor släktträff ...
- Nej, jag känner dem inte alls, egentligen, säger tjejen och skrattar. Jag brukar försöka se dem när de uppträder eller har en signering, och de är ALLTID så här gulliga och tar sig tid och man får krama om dem och får foton med dem! säger hon nöjt och packar ner sin Amanda och Hannah bok, The Golden Year, i grönt och guld, i matchande grön Tukan påse.
Väntan har varit väl värd. Väntetid på ett lyckligt och lyckat möte är trevlig väntetid, de som står i kön är inte stressade eller otåliga, de är glada för att de snart också ska få se sina idoler, krama om dem och få kort med dem och under tiden kan de prata med andra fans om ett gemensamt intresse som de alla gillar. Eller vad de tyckte om den senaste podcasten. "Den lyckliga väntan" borde bli ett begrepp.
Bredvid finns två andra köer. Korta köer, där förläggare eller författare eller annan personal hela tiden försöker skynda på, för att den ynkligt korta kön ska ta slut ännu fortare. Här ska skyndas på! Här blir inga möten.
Vikten av att ta sig tid
Av någon anledning verkar det alltid vara de allra populäraste författarna, vare sig det är "kändisar" eller multimiljonsäljande fantasyförfattare, som tar sig tid med fansen, med läsarna, hur långa köer de än har. Och de belönas med en trogen publik som kommer åter, om och om igen. "De är alltid så jättegulliga!"
Motpolen är författare (som oftast inte skrivit något säljande, som fantasy eller thriller) som fnyser åt sin kö på åtta personer, som om de vore andra eller tredje klassens medborgare (de skriver ju inga intellektuella/finkulturella böcker) och säger åt alla att skynda på, eller att gå tillbaka till slutet av kön för att få bok två signerad, och nej tack inga foton, ingen tid, bråttom, bråttom, utan att förstå hur lång tid folk stått i kön för att vara på plats när signeringen börjar. Bredvid står någon förläggare eller dylikt, likt en rappares bodyguard för att skydda författaren - ja, från vad? De som är populära och skulle behöva fjärma sig, gör det aldrig. Nästa gång kommer kön på åtta personer kanske att innehålla fyra personer. Eller inga.
Det kommer alltid att finnas folk som rynkar på näsan åt kändisförfattarna eller åt kollegor som har mer framgångsrika idéer, men det kanske vore bättre att lära av deras exempel, "ta ett blad från de framgångsrikas bok", så blev hela köandet som en kul släktträff och trist "dötid" blir istället till kul "umgåstid." Livet och tiden som har en fjärde dimension.
This Be The Verse
They fuck you up, your mum and dad.
They may not mean to, but they do.
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you.
But they were fucked up in their turn
By fools in old-style hats and coats,
Who half the time were soppy-stern
And half at one another's throats.
Man hands on misery to man.
It deepens like a coastal shelf.
Get out as early as you can,
And don't have any kids yourself.
― Philip Larkin
Belinda Graham


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar