Författare: Ali Standish
Serie: Baskerville Hall
Antal sidor: 324
Utgivningsdatum: 2025-10-10
Förlag: Lilla Piratförlaget
Översättare: Anna Thuresson
ISBN: 9789178136193
Arthur Doyle går i skolan på internatskolan Baskerville Hall, en hemlig skola som skickar ut inbjudningar till exceptionellt begåvade barn. Arthur kom in efter att självaste Sherlock Holmes rekommenderat honom. Han delar rum med sin bäste vän Jimmy Moriarty, vars far håller på med mörka skumraskaffärer. Arthur är fattig, Jimmy är rik (men inte det minsta snobbig eller skrytsam) och de verkar ha en bra bästa-vänner-relation ... i alla fall tills Arthur börjar tjuvlyssna på Jimmys samtal med sin far, professor Moriarty. De båda vännerna glider sakta men säkert isär ...
Men detta är inte det värsta. Strax efter terminsstarten blir Arthurs favoritprofessor Sherlock Holmes förgiftad. Doktor Watson är otröstlig, men kan inte hitta något botemedel. Så förgiftas ännu en lärare, och även skolans rektor ... Här någonstans börjar man tänka på Harry Potter böckerna och den där basilisken som slingrade sig runt i Hogwarts och förstenade olika folk. De var inte döda, men inte heller levande. Som ett slags magisk koma.
Baskerville Hall lider väldigt mycket av ett Hogwartskomplex. Det är lätt att se vem som är Harry, Hermione, Draco, Dumbledore, Miss Sprout och så vidare i boken. Och så är det en gammal skola full av hemliga gångar och till och med en labyrint på ägorna (i stil med den där Cedric Diggory mötte sitt öde ...) och alla barnen är speciellt begåvade. Inga vanliga "muggles" äger tillträde. Det är en elitistisk skola. Och en internatskola, där barnens och personalens intriger står i centrum och författaren slipper att skildra barnens familjer, hem, intressen ... De flesta, förutom Arthur och Jimmy, är bara namn med en enda egenskap. Irene Eagle är en amerikansk variant på Irene Adler och hon gillar spionprylar. Fickan har en massa fickor på sin klänning. Hmf. Inte speciellt originellt. George Kumar gillar att prata med spöken och bygger ett eget ouija-bräde. Han får kontakt med skolspöket Rose, som är den här bokens Moaning Myrtle (fast mycket mindre gnällig) och Rose ger femgänget mycket värdefulla ledtrådar. För de är fem i gänget. Och spöket Rose rotar fram ett foto på ett annat fem-gäng, från den tid då hon var en levande elev på Baskerville Hall. I detta femgäng ingick Sherlock Holmes ...
Arthur inser att alla de förgiftade offren var elever samtidigt på Baskerville Hall. Vem har återvänt och varför väljer hen ut sina gamla vänner till att bli offer?
Vad förväntar man sig av en Sherlock Holmes historia? Eller en homage till Sherlock Holmes historierna, skriven i våra dagar?
Ett kort svar: LOGIK. Det ska vara mysterier, deckargåtor, som kan lösas genom logik och slutledningsförmåga. Den här boken saknar fundamentalt detta enda fundament som man kan kräva av en Sherlock Holmes homage.
Visst, det finns "haunted houses" alltså spökhus, i drivor i originalberättelserna. Men. Det fanns alltid, alltid en naturlig förklaring, lika säkert som att Mysteriegängets hund heter Scooby-Doo.
Om man drar in fantasy och sci-fi och övernaturliga prylar ... finns det inte mycket kvar av Sherlock Holmes.
Arthur och Jimmy har en halvtam flygödla som husdjur. De kallar den Böckling och matar den med böckling. Inte alls vitsigt. Visst, Kipper funkar som namn på husdjur, men Böckling? Det är lika korkat att kalla ett djur som äter Böckling för Böckling som att kalla någon som har fickor för Fickan. Och pocketböcker ska alltså då med denna logik översättas till fickböcker? Polly Pocket blir Polly Ficka? Fnys. Underkänt.
Till försvar för Baskerville Hall serien kan man tillägga att den riktige Sir Arthur Conan Doyle skrev en bok om dinosaurer, En försvunnen värld, sin tids Jurassic-World-hype, men det gjorde även Jules Verne. Och (mycket senare) Michael Crichton. Och är det något man är trött på så är det barn som ska gulla med och överleva dinosaurer. Sir Arthur Conan Doyle var också intresserad av spiritism - alltså att prata med andar och spöken. Och han trodde på älvor ett tag. Sherlock Holmes hade med rätta fnyst åt allt detta.
Om man gör en Sherlock Holmes homage så ska man undvika att blanda in dinosaurier och spöken. Och tidsresor och en hel massa annan röra. Det känns som att författaren Ali Standish bara har kastat saker på måfå mot väggen, "see what sticks", och så har hon kört med allting på en och samma gång och lagt till ett Hogwarts som heter Baskerville Hall ... och om man ändrar namnen på alla lärarna och eleverna finns ingenting kvar av Sherlock Holmes homagen. Det börjar snarare som en Harry Potter homage. Men sedan går det över till en Frankenstein homage ... och spoilervarning här, (fast man räknar ut snabbt hur det hänger ihop när man läser), evig ungdom och evigt liv kan uppnås med att hela tiden åka tillbaks med en tidsmaskin (Doctor Who-varning på detta) och komma ut som en ny person, eller så kan man ta en kropp som är ung och frisk och föra över sig själv till denna kropp. (Putin och Xi fångades i ett samtal då de trodde att mikrofonerna var avslagna och de räknar med att regera i typ hundra år till, med hjälp av unga friska organdonatorer ... Frankensteins dröm lever.) Klimax i boken är att Arthurs femgäng, eller i alla fall deras kroppar, ska bli värdar för det gamla femgänget. Så följer långa scener med metallbritsar och elektroder och blixtar och dunder och oväder ... bla bla bla.
Arthur Doyle går i skolan på internatskolan Baskerville Hall, en hemlig skola som skickar ut inbjudningar till exceptionellt begåvade barn. Arthur kom in efter att självaste Sherlock Holmes rekommenderat honom. Han delar rum med sin bäste vän Jimmy Moriarty, vars far håller på med mörka skumraskaffärer. Arthur är fattig, Jimmy är rik (men inte det minsta snobbig eller skrytsam) och de verkar ha en bra bästa-vänner-relation ... i alla fall tills Arthur börjar tjuvlyssna på Jimmys samtal med sin far, professor Moriarty. De båda vännerna glider sakta men säkert isär ...
Men detta är inte det värsta. Strax efter terminsstarten blir Arthurs favoritprofessor Sherlock Holmes förgiftad. Doktor Watson är otröstlig, men kan inte hitta något botemedel. Så förgiftas ännu en lärare, och även skolans rektor ... Här någonstans börjar man tänka på Harry Potter böckerna och den där basilisken som slingrade sig runt i Hogwarts och förstenade olika folk. De var inte döda, men inte heller levande. Som ett slags magisk koma.
Baskerville Hall lider väldigt mycket av ett Hogwartskomplex. Det är lätt att se vem som är Harry, Hermione, Draco, Dumbledore, Miss Sprout och så vidare i boken. Och så är det en gammal skola full av hemliga gångar och till och med en labyrint på ägorna (i stil med den där Cedric Diggory mötte sitt öde ...) och alla barnen är speciellt begåvade. Inga vanliga "muggles" äger tillträde. Det är en elitistisk skola. Och en internatskola, där barnens och personalens intriger står i centrum och författaren slipper att skildra barnens familjer, hem, intressen ... De flesta, förutom Arthur och Jimmy, är bara namn med en enda egenskap. Irene Eagle är en amerikansk variant på Irene Adler och hon gillar spionprylar. Fickan har en massa fickor på sin klänning. Hmf. Inte speciellt originellt. George Kumar gillar att prata med spöken och bygger ett eget ouija-bräde. Han får kontakt med skolspöket Rose, som är den här bokens Moaning Myrtle (fast mycket mindre gnällig) och Rose ger femgänget mycket värdefulla ledtrådar. För de är fem i gänget. Och spöket Rose rotar fram ett foto på ett annat fem-gäng, från den tid då hon var en levande elev på Baskerville Hall. I detta femgäng ingick Sherlock Holmes ...
Arthur inser att alla de förgiftade offren var elever samtidigt på Baskerville Hall. Vem har återvänt och varför väljer hen ut sina gamla vänner till att bli offer?
Vad förväntar man sig av en Sherlock Holmes historia? Eller en homage till Sherlock Holmes historierna, skriven i våra dagar?
Ett kort svar: LOGIK. Det ska vara mysterier, deckargåtor, som kan lösas genom logik och slutledningsförmåga. Den här boken saknar fundamentalt detta enda fundament som man kan kräva av en Sherlock Holmes homage.
Visst, det finns "haunted houses" alltså spökhus, i drivor i originalberättelserna. Men. Det fanns alltid, alltid en naturlig förklaring, lika säkert som att Mysteriegängets hund heter Scooby-Doo.
Om man drar in fantasy och sci-fi och övernaturliga prylar ... finns det inte mycket kvar av Sherlock Holmes.
Arthur och Jimmy har en halvtam flygödla som husdjur. De kallar den Böckling och matar den med böckling. Inte alls vitsigt. Visst, Kipper funkar som namn på husdjur, men Böckling? Det är lika korkat att kalla ett djur som äter Böckling för Böckling som att kalla någon som har fickor för Fickan. Och pocketböcker ska alltså då med denna logik översättas till fickböcker? Polly Pocket blir Polly Ficka? Fnys. Underkänt.
Till försvar för Baskerville Hall serien kan man tillägga att den riktige Sir Arthur Conan Doyle skrev en bok om dinosaurer, En försvunnen värld, sin tids Jurassic-World-hype, men det gjorde även Jules Verne. Och (mycket senare) Michael Crichton. Och är det något man är trött på så är det barn som ska gulla med och överleva dinosaurer. Sir Arthur Conan Doyle var också intresserad av spiritism - alltså att prata med andar och spöken. Och han trodde på älvor ett tag. Sherlock Holmes hade med rätta fnyst åt allt detta.
Om man gör en Sherlock Holmes homage så ska man undvika att blanda in dinosaurier och spöken. Och tidsresor och en hel massa annan röra. Det känns som att författaren Ali Standish bara har kastat saker på måfå mot väggen, "see what sticks", och så har hon kört med allting på en och samma gång och lagt till ett Hogwarts som heter Baskerville Hall ... och om man ändrar namnen på alla lärarna och eleverna finns ingenting kvar av Sherlock Holmes homagen. Det börjar snarare som en Harry Potter homage. Men sedan går det över till en Frankenstein homage ... och spoilervarning här, (fast man räknar ut snabbt hur det hänger ihop när man läser), evig ungdom och evigt liv kan uppnås med att hela tiden åka tillbaks med en tidsmaskin (Doctor Who-varning på detta) och komma ut som en ny person, eller så kan man ta en kropp som är ung och frisk och föra över sig själv till denna kropp. (Putin och Xi fångades i ett samtal då de trodde att mikrofonerna var avslagna och de räknar med att regera i typ hundra år till, med hjälp av unga friska organdonatorer ... Frankensteins dröm lever.) Klimax i boken är att Arthurs femgäng, eller i alla fall deras kroppar, ska bli värdar för det gamla femgänget. Så följer långa scener med metallbritsar och elektroder och blixtar och dunder och oväder ... bla bla bla.
Det här är helt klart en Frankenstein homage eller en skamlös amerikansk Mary Shelley rip-off. Välj själva vilken beskrivning som passar bäst. Nya Frankenstein filmen kom förresten nyss till Netflix. Det är fritt fram att bli uttråkad i två och en halv timme, utan vettig logik eller vettigt slut, och att fundera på det idiotiska att använda döda krigsskadade människor och pussla ihop, istället för friska pigga barn .... det fanns säkert rännstensbarn och föräldralösa barnhemsbarn att tillgå på den här tiden ... Men Baskerville Halls Arthur och Jimmy och Irene och så vidare har ju familjer, i två fall väldigt rika och inflytelserika familjer, som borde sakna dem när de försvinner. (Vem vill göra professor Moriarty upprörd ... ?! Brr!!) Medan Frankenstein (Netflix-filmen) är rekommenderad för 16+ åringar så är Baskerville Hall rekommenderad för 8-åringar (originalserien på engelska). Det är en viss skillnad. De flesta små barn skulle bli uttråkade av den här boken, de har förmodligen ingen aning om vad för Sherlock Holmes figurer och namn som används, och är det verkligen en bra barnbok att framställa barn som en hög organ som skrupelfria vuxna kan använda hur som helst för att få evigt liv?
Dessutom. De flesta längtar nog efter roligare internatskoleberättelser. Som Malory Towers (finns på SVT barn), The Worst Witch (finns på Netflix) eller Harry Potter (finns på HBO). Och alla finns så klart också i bokform.
Reklamen att Osannolika händelser på Baskerville Hall: De fems märke skulle vara baserad på Sherlock Holmes äventyr och den unge Sherlock Holmes författaren Arthur Conan Doyles egen uppväxt, blandat med karaktärer från hans böcker, är något som man får ta med en stor nypa salt. En bekant blev gruvligt besviken på att kidsen inte sprang runt i London, som i The Baker Street Boys, och inte var någon hund viktig i berättelsen heller. Det finns inga intressanta miljöer. Det känns bara som om de tråkigaste bitarna av Hogwarts nu kallas Baskerville Hall. London däremot är fullt av intressanta miljöer. Oavsett vilken tidsepok du väljer.
Och när det gäller deckare ... visst blir man besviken när huvudpersonen, amatördeckaren, inte behöver anstränga sina små grå celler utan bara blir servad ledtrådar hela tiden från ett spöke. Det är lite som att göra Moaning Myrtle till den stora hjälten i Harry Potter serien.
Dessutom. De flesta längtar nog efter roligare internatskoleberättelser. Som Malory Towers (finns på SVT barn), The Worst Witch (finns på Netflix) eller Harry Potter (finns på HBO). Och alla finns så klart också i bokform.
Reklamen att Osannolika händelser på Baskerville Hall: De fems märke skulle vara baserad på Sherlock Holmes äventyr och den unge Sherlock Holmes författaren Arthur Conan Doyles egen uppväxt, blandat med karaktärer från hans böcker, är något som man får ta med en stor nypa salt. En bekant blev gruvligt besviken på att kidsen inte sprang runt i London, som i The Baker Street Boys, och inte var någon hund viktig i berättelsen heller. Det finns inga intressanta miljöer. Det känns bara som om de tråkigaste bitarna av Hogwarts nu kallas Baskerville Hall. London däremot är fullt av intressanta miljöer. Oavsett vilken tidsepok du väljer.
Och när det gäller deckare ... visst blir man besviken när huvudpersonen, amatördeckaren, inte behöver anstränga sina små grå celler utan bara blir servad ledtrådar hela tiden från ett spöke. Det är lite som att göra Moaning Myrtle till den stora hjälten i Harry Potter serien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.