FILM: Wicked - Grönt är skönt ... i alla fall i kombination med rosa fluff!

 

FILM: Wicked

Regi: Jon M Chu

Medverkande: Cynthia Erivo, Ariana Grande, Michelle Yeoh, Jonathan Bailey, Marissa Bode, Jeff Goldblum, Ethan Slater med flera ... och Peter Dinklage som röst till en get.

Betyg: 5

Nio miljoner planterade tulpaner. Och en verklig väg av gula tegelstenar. Det känns alldeles rimligt för en öppningsscen i en musikalfilm som vet att den måste klara av att konkurrera med den färgglada klassikern från 1939 där Judy Garland sjöng och utmanövrerade ondskan, förkroppsligad av en elak häxa, med lite hjälp av tre goda vänner och en trollkunnig kvinna som symboliserade godheten. Det här är fortfarande LGTBQI+ filmen nummer ett. Men Wicked är en fullgod arvtagare. 

I dagens era där så mycket görs mot green screens och blue screens och hela världar bara finns i datorn ... är det positivt att gammaldags yrkesskicklighet kan få visa upp sig. Det gäller kostymerna, miljöerna, produktionen ... alla skräddare, snickare, och tulpanodlare som får sin dag i solen. Kudos.

Wicked är "old school movie making" som andas Hollywoods guldålder. Precis som Barbie, Wonka, Paddington, Gladiator II ... Det märks att det finns en längtan tillbaka till filmer där folk ansträngde sig "på riktigt" istället för att förlita sig på att allt kan fixa sig hastigt och plastigt i datorn. Från Trollkarlen från Oz till Ben Hur ... visst märks det vad dagens filmmakare sneglar på. Wicked och Gladiator II hade förresten samma  biopremiärdatum, men någon Glicked rörelse (i likhet med Barbenheimer) blev det inte. Ändå symboliserar båda filmerna en längtan tillbaka till "äkta yrkeskunnande". Det gäller allt från finsnickerier till kostymer, allt från sång till stunts.

I Wicked gör huvudrollsinnehavarna sina stunts på riktigt -- och de sjunger live. Inga genvägar. Inget läppsynk. Inga fejktulpaner i datorn. Publiken förtjänar bara det allra bästa.

Från trollkarlen i Oz till häxorna i Wicked 

Hur hänger Trollkarlen från Oz ihop med Wicked? Kort resumé: Först fanns de fjorton böckerna om sagolandet Oz,  illustrerade av William Wallace Denslow, skrivna av Lyman Frank Baum. 1902 kom musikalen på Broadway och 1939 kom filmen med Judy Garland som blev en sådan massiv succé att det är svårt att tänka sig Oz utan att höra Judy som sjunger Somewhere over the Rainbow (sången som nästan ströks ur filmen!) och se glada vänner som tar hoppsan-steg till Follow the Yellow Brick Road ... 

Långt, långt senare (1990-tal) kom Gregory Maguires revisionistiska bokserie om sagolandet Oz, där han undersöker häxornas barndom och uppväxt och tonårstid. Tänka sig, den goda och den onda häxan var rumskompisar på college! Maguire ger den onda häxan ett namn, Elphaba, som är en homage till original-Oz skaparens initialer: L. F. Baum. Ell-Fa-Ba.

Glinda - en smart feminist och pacifist

I originalböckerna var "the Wicked Witch of the West" inte grön. Den fanns många olika skurkar i bokserien. Glinda the Good var supersmart och feministisk (inspirerad av Baums svärmor) oftast klädd i vitt och med en vit spetsig hatt som hade passat Gandalf the White. Eller en vit jultomte. Glinda är ständigt ung, ungefär som alverna i Sagan om Ringen, men har århundraden av kunskap som sitter i ryggmärgen. När hon ska avstyra ett krig så låter hon soldaterna dricka av vatten som ger glömska - de glömmer sedermera att de ska invadera Oz och lever lyckliga i alla sina dagar. Tänk om våra dagars problem kunde lösas så lätt och tänk om Glinda fanns på riktigt ... 

Glinda är som en korsning mellan Galadriel och Gandalf och lejonet Aslan i Narnia ... oändligt vis, men också praktisk och strategisk, och hon inser (eller anser?) att magi inte kan lösa allt. Av någon anledning behöver hon hjälp av ett föräldralöst barn från vår värld, någon utan några magiska krafter alls. (Det är lika obegripligt som att barn behöver hjälpa Aslan eller att små hobbitar behöver hjälpa alver och Gandalf ...) Glindas barndom var förmodligen någon gång under renässansen. Om hon haft en barndom ... ?! Som symbol för godhet kanske hon alltid har svävat runt i sin bubbla, sedan tidernas begynnelse.

En evigt grön häxa

Efter 1939 års film är det svårt att inte tänka på den onda häxan som grön. Även om hon inte var grön i böckerna. Margaret Hamilton står som etta på listan över berömda kvinnliga filmskurkar genom tiderna. Privat arbetade hon för barns och djurs rättigheter. Hon hade förmodligen gillat den nya gröna häxan i Wicked, som verkligen hänger upp sig på djurs rättigheter och förmodligen också tillbringar Mello-säsongen med att gå runt med rädda våtmarken skyltar.

Planer på att filmatiserar Maguires bokserie fanns länge, men först kom musikalen. Gigantisk succé på Broadway, ännu större succé på West End i London, där handlingen tweakades lite till det bättre och denna version exporterades tillbaka till Broadway igen. 

Brittisk amerikansk häxa

Cynthia Erivo, som spelar Elphaba i filmen, är en i raden av brittiska skådespelare som tolkar en ur-amerikansk roll: den gröna häxan Elphaba. Hon har ett fantastiskt ansikte som klarar av att säga allt - redan innan sångnummer och danser och dialoger och stunts. Erivo gör helt enkelt årets bästa huvudroll  -hon borde haft sin Oscar som i en liten ask. Hennes motspelare är popstjärnan Ariana Grande som gör den rosaklädda, bubbligt glada och populära Galinda - årets bästa (och största) biroll. Senare ändrar Galinda sitt namn till Glinda, och blir känd som Glinda the Good. 

Filmen Wicked börjar med slutet ... Glinda the Good glider ner i sin rosa bubbla och lugnar tulpanfältens invånare: allt står väl till i riket Oz. Sedan blir det flashback. Vi får se att Glinda kände Elphaba, de var till och med rumskompisar på universitetet. Det började med bråk och slutade med kärlek. De bästa sångerna är de där tjejerna hatar och älskar varandra. Loathing och Popular och Defying Gravity är megastora hits. Defying Gravity är den typ av LGBTQI+ anthem som bara Let It Go kan konkurrera med (ursprungsversion av Idina Menzel som Elsa ... Menzel är också original-Elphaba).

Är inte symboler starkare än förklaringar?

Hur står sig Wicked mot Trollkarlen från Oz? Är det inte mäktigare att häxorna bara får vara uråldriga symboler för gott och ont, förstör man inte det ikoniska genom att försöka förklara dem, göra dem till människor, ge dem en barndom, och så vidare? Jo. Självklart. Dessutom är de båda karaktärerna i böckerna så gamla att de absolut inte kan vara yngre än trollkarlen och trollkarlen kan absolut inte vara pappa till en av häxorna  (klar Star Wars varning på den intrigen). Att förklara och att göra klassiska skurkar tillgängliga har gjorts så mycket ... Darth Vader fick sin egen prequel (three-quel), Maleficent fick sin egen ursprungshistoria där vi får veta att hon var ett snällt barn, till och med Scar i Lejonkungen var snäll som en liten kissemiss en gång i tiden ... Cruella De Vil gillade hundar som ung, och så vidare. Kanske ska vi skylla den moderna skurkarnas-barndom-trenden på Gregory Maguire och hans vurm för missförstådda karaktärers barndom. Han har också gjort en alternativ version av sagan Askungen där den onda styvsystern är missförstådd, hon är så smart (men ful) medan Askungen är söt (och korkad).

Omkullkastar troper ... eller befäster nya?

Målet är så klart att subversera troperna. Kasta omkull uppfattningen om ont och gott. Men. Vad som istället händer är att det serveras nya troper: den fula smarta tjejen (den gröna häxan eller fula styvsystern) som till och med har runda små glasögon för att alla ska fatta att hon är "den fula smarta tjejen" och så den söta populära tjejen som inte verkar så smart - hon får gärna vara blond och ytlig och inte ha full koll på alla ord hon använder. 

Makeover scenen är en trop i sig. Här till tonerna av Popular. Efter att Galinda sjungit Popular har Elphaba inte längre glasögon i filmen. Kanske kan Galinda helt magiskt ge folk bättre syn genom att sjunga. Eller så insåg Elphaba att hon såg alldeles för mycket ut som Harry Potter i glasögonen. Det räcker att hon går på en trolleriskola, hon behöver inte ha glasögonen också.

Wicked är typ Harry Potter möter Mean Girls.

Konkurrerar om allt 

Elphaba och Galinda konkurrerar om allt. Möjligheter, favoritskap, betyg, pojkvänner. Elphaba blir snabbt "Dumbledores favorit" (om du kan tänka dig en Dumbledore som ser ut som Michelle Yeoh) men eftersom det är en kvinnlig rektor/trolldomslärare är hon så klart lurig och har en räv bakom örat och hon är inte den typ av goda, pålitliga Merlin-Gandalf-mentor som en man utgör i motsvarande roll. Elphaba blir också get-professorns favorit - geten klarar till och med av att uttala Elphabas namn, trots att han inte har tänder i överkäken och då är det svårt att säga F-ljudet. Däremot klarar inte geten av att uttala Galindas namn - till hennes stora frustration. (En av filmens många små logiska luckor.)

Allt ställs på sin spets när en ny prins kommer till skolan och han blir förtjust i både Elphaba och Galinda. Och alla som någon gång har sett en high school movie vet att han till sist kommer att välja den oansenliga plugghästen med glasögon (när hon väl sumpat glasögonen) istället för den blonda populära tjejen...

Så förutsägbart ... eller hur?

En twist som räddat Wicked

Men. Här kommer den välkända twist som räddat Wicked och som gjort den till en modern musikalklassiker. Elphaba och Galinda blir bästa vänner. BFF:s.  Inget kan rubba dem. Killen som får rollen som prinsen vet att han spelar andrafiolen till musikalens huvudsakliga kärlekshistoria: den mellan de båda tjejerna.

Popular är vändpunkten. Galinda väljer att göra Elphaba populär. Det är ett av musikalens och filmens roligaste nummer.

Den här versionen av Galinda - eller Glinda - är inte så mycket besläktad med Galadriel och Gandalf och Aslan som den är besläktad med Margot Robbies Barbie eller Reese Witherspoons Legally Blonde hjältinna Elle Woods. Ariana Grande är fantastiskt rolig. Dessutom visar filmen på samma fördomar (mot blondiner, mot söta tjejer). Galinda underskattas och förolämpas gång på gång. Bland annat av de lärare som alla föredrar smarta Elphaba. Michelle Yeohs luriga rektor-slash-trolldomslärare kommer med små stick hela tiden och ibland rejäla hugg, för att understryka att hon är säker på att Galinda kommer att vara en besvikelse och misslyckas hela tiden.

Vill göra gott ... väljer olika vägar

Som vänner är Elphaba och Galinda som yin och yang. Men de har också mycket gemensamt. Båda två vill gott, vill göra gott. Men sättet på vilket de försöker, sättet på vilket de uttrycker sig, det skiljer sig åt. Det är såklart att alla lever sig in i Elphaba och identifierar sig med henne och sympatiserar med henne. Hon är ju "Let It Go" drottningen de luxe. Hon tar ingen skit, hon står upp för de svagares rätt, hon ömmar för de söta små djuren, hon bryr sig inte om hur hon ser ut, hon försöker aldrig behaga, hon dansar som om ingen såg på (eller som om hon höll på med performance art) ... Hon är den alla vill vara. Hon är "no more fucks to give" inkarnerad. Och en LGBTQI+ ikon. Älskad av generationer.

Galinda blir underskattad gång på gång

Men ju mer man ser Wicked - både på scen och på film - desto mer inser man hur smart och underskattad Galinda är. Ja, som publik gör man samma misstag som alla de karaktärer som befinner sig i sagan, i fiktionen, i själva produktionen. Hon ses som blond, lite blåst, lite ytlig, lite egenkär ... Men hon är också fruktansvärt smart. Mycket smartare än Elphaba. Hon rusar aldrig iväg, hon funderar på hur hon kan förändra systemet inifrån ... hon har för tusan en hel sång som handlar om att det viktiga i livet är att vara populär, för popularitet är en makt som inte kan underskattas. 

Ibland kan det kännas skönt att flyta omkring i en rosa bubbla. Men för Galinda är bubblan en del av hennes image. Hon lever inte i en bubbla. Hon skapar den. Det är en nog så tänkvärd metafor.

Fullbordad story arc

Wicked har en story arc som är fullbordad - Elphaba har förvandlats till "the Wicked Witch of the West" när sista sången är över. Men det kommer ändå en fortsättning. För att jämföra med scenuppsättningen: Defying Gravity har tonat ut. Vi befinner oss i halvlek. Dags att fylla på med snacks och energi. Snart går ridån upp igen, och vi tar oss tillbaka till de politiska intrigerna och myglet i Oz ... som påminner väldigt mycket om det som pågår i vår värld. Eller i Star Wars.

Efterlängtad Sing-Along version för The Rock

Blu-ray utgåvan innehåller bioversionen och en efterlängtad singalong version. Ni har väll inte missat debatten om man får lov att sjunga på bio eller inte? Dwayne "The Rock" Johnson kom ut som stort musikalfan och deklarerade att om man gett sina surt förvärvade slantar för en biobiljett så har man banne mig rätt att sjunga högt och ljudligt! Man kan också tycka att om man gett sina surt förvärvade slantar för en biljett så har man rätt att höra Cynthia Erivo och Ariana Grande sjunga högt och ljudligt ... Är du team lyssna på Cynthia och Ariana eller team jag vill sjunga själv? Givetvis kan man köra filmen flera gånger ... se den i andlös andäktig tystnad och sedan ha sång- och dansparty.

När Wicked var ny i London träffade  jag en tjej som jobbade på Mamma Mia! (musikalen) och varje helg som hon var ledig gick hon på Wicked ...  helst en gång i veckan ...

Wicked har trogna hard core fans. Inget slår live musikal. Men om du vill se Wicked en gång i veckan eller oftare är det lättare (och billigare) att ha den till hands hemma.

Missa inte de första Elphaba och Galinda ...

Extramaterialet är generöst och djuplodande - en 45 minuters lång dokumentär om olika aspekter av filmen.

Påskägg och gästskådespel är ett kapitel för sig. Få missar väl att de första Elphaba och Galinda - Idina Menzel och Kristin Chenoweth - har ett extravagant sångnummer i The Emerald City. De ställer sig till och med bredvid sina filmiska arvtagare. Men kanske har du missat någon annan cameo ... som att musikalens skapare, Stephen Schwarz, är den som bjuder in filmens Elphaba och Galinda till trollkarlens personliga palats? 

Se och njut och begrunda. Vi befinner oss i fablernas värld. Och Wicked har skapat en modern och angelägen fabel som är väl värd att återvända till.

FILM: Den vilda roboten - Den fula ankungen möter Moses och Noaks ark

 

Den vilda roboten

Regi: Chris Sanders

Originalröster: Lupita Nyong’o, Pedro Pascal, Catherine O’Hara, Bill Nighy, Kit Connor, Stephanie Hsu med flera

Svenska röster: bl a Mary N’diaye, Vilhelm Blomgren, Adrian Macéus, Jack Ekman Regenholz med flera

Betyg: 3

Den vilda roboten är ett slags uppdatering av den klassiska sagan Den fula ankungen av H.C. Andersen. Denna saga kombineras med legenden som figurerar i DreamWorks tidigare största hit Prinsen av Egypten, där ett adoptivbarn, Moses, hittar sin biologiska familj, leder hela sitt nya folks exodus och blir en hjälte och frontfigur på kuppen.

"Den fula gåsungen" (som givetvis är jättesöt) uppfostras här inte i en ankdamm, men väl av en robot på villovägar och hens bästa vän och sidekick: den listige räven. Pedro Pascal (som gör rävens originalröst) kan väl göra denna typ av stand-in-föräldraroll och (anti-)hjälte i sömnen. Det är precis samma roll som han har t.ex. när han tar hand om Baby Yoda i Star Wars franchisen.

Moses och gässen i vassen

Det är en udda trio och en udda adoptivfamilj - och än mer udda är att det är roboten som dödat hela gåsungens familj (visserligen av misstag) under en björnjakt. Både vuxna fåglar och alla äggsyskon.

Gåsungen lämnar till sist sin adoptivfamilj för att flyga söderut med gässen, blir hjälte under färden och blir till sist gammelgåsens ersättare och flockens nya ledare. Moses transformationen är komplett.

Förresten. Gäss är bland de första djuren som blev tama. Domesticeringen ägde rum just i Egypten för omkring 3000 år sedan, kanske ännu tidigare. Hade Moses tamgäss?

Jämför med Akka från Kebnekaise - ledaren i Nils Holgerssons saga

Man kan jämföra med ledaren Akka från Kebnekaise, en kvinnlig ledare för vildgässen i Nils Holgerssons underbara resa, och konstatera att denna ordning fungerar bättre. Familjegrupper av gäss brukar ledas av en gåsförälder - alltså inte en manlig gåsunge som gör sin första flygning. Gässens  ledarskap handlar om att ta hand om de sina, och det bygger inte på att hela flocken ska se upp till en man och att han ska bevisa sig för ställföreträdande fadersfigur.

Oavsett om en flock djur är ett matriarkat eller ett patriarkat så brukar detta ändras när det ska bli film ... se bara på de marscherande elefanterna i Djungelboken. Elefanter är djurvärldens största matriarkat. Och Lejonkungen skulle givetvis hetat Lejondrottningen.

Smart som en gås

Vildgäss är starka. Inte för att de mobbar varandra  utan för att de stödjer varandra och skyddar "svagare" individer. Väldigt mycket av hur gäss är och hur de beter sig porträtteras helt fel i filmen. Gäss är egentligen väldigt smarta. De kör inte med hackkycklingar.

Alla fel när det gäller olika djur och olika djurs beteenden är mycket förvirrande, speciellt för djurintresserade kids som vet "hur det ska vara" (det är förvirrande även för alla andra).

Värme är ett hot - bland annat mot vintersömnen

Och nu till de andra djuren. Roboten räddar dem när det är vinter och de sover alla tillsammans i ett varmt bo med en brinnande eld i mitten - ett slags Noaks ark på fast mark. Men. För många djur är det just värme och global uppvärmning som är hotet, de kan inte gå i ide eller övervintra eller gå i dvala och sova och vila ut som de ska. Att ge alla djur värme under vintern ... är helt enkelt fel. Djuren kommer i sådana fall att behöva mycket mer mat under vintern och när alla djur sover tillsammans ... finns det inga bytesdjur för rovdjuren att jaga där ute under hela vintern. Och hur är denna nymodiga Noaks ark kopia konstruerad? Det finns bara en räv, en björn, en bäver, en skunk ... och alla de unga pungråttorna är syskon. Så vad vi verkar ha att se fram emot är att alla djuren håller på att dö ut eller så blir det inavel.

Tio procents rabatt ... på ingenting

Hur ser resten av världen ut, utanför den här ön med vilda djur och en vilsen robot som letar kunder och förgäves delar ut stickers med tio procents rabatt på nästa köp till djur som ingenting kan köpa och ingenting vill ha? Det ser ut som resterna av en doomsday scroll, som är så trendig idag. Golden Gate bron ligger under vatten och visst var ett alternativt San Fransisco roligare i Big Hero 6 där massor av aktiviteter fanns i staden - både med och utan robotar.

FILM: Den of Thieves: Pantera - Jönssonligan och den Röda Diamanten

Titel: Den of Thieves: Pantera

Betyg: 3

Regi: Christian Gudegast

Medverkande:  Gerard Butler, O’Shea Jackson Jr, Evin Ahmad, Meadow Williams med flera

Man brukar få vänta länge på bra kuppfilmer, det brukar gå alldeles för lång till mellan varven. Nu kommer två bra kuppfilmer ut på marknaden inom loppet av en månad - albeit med väldigt olika ton och väldigt olika målsättningar. Men båda två har svenskintresse ...

Medan Jönssonligan tar in en dansk extramedlem (homage till originalet Olsenbanden) i jakten på ett komplett dinosaurieskelett så tar Big Nick hjälp av en karismatisk svenska i jakten på en sällsynt röd diamant. Fan av kuppfilmer och actionkomedi drar sig till minnes Jönssonligan & den svarta diamanten.

Sju år sedan het debut

Big Nicks första kupp såg vi i Den of Thieves som kom 2018 - ett äventyr som var mer en lovligt inspirerat av Michael Manns utmärkta Heat.

Gerard Butler har lovat att det inte kommer att dröja sju år innan nästa Den of Thieves film. 

På jakt med Cleopatra

Butlers karaktär Big Nick är nu i Europa, frånskild och bitter, ännu en hjälte eller antihjälte som förvandlats till grumpy old man. Han tänker joina - eller infiltrera? - ett rövarband som är på jakt efter en sällsynt röd diamant. Ledaren har kodnamn Cleopatra och spelas av den guldbaggenominerade aktrisen Evin Ahmad.

Dynamit-Harry hade gillat

Uppföljaren är bättre än ettan.  Alldeles lagom med action och kuppande - och en liten smula romantik. Dynamit-Harry hade tryckt på Gilla.

FILM: Jönssonligan är tillbaka - och välkommen tillbaka!

Jönssonligan kommer tillbaka

Betyg: 4

Regi: Eddie Åhgren

Medverkande: Robert Gustafsson, Jonas Karlsson, Anders Jansson, Jennie Silfverhjelm, Lotta Tejle, Thomas Bo Larsen, Johan Rabaeus, David Batra, Arvin Kananian med flera ...

Jönssonligan kommer tillbaka. Och för första gången på länge kan man med fog säga: Jönssonligan - välkommen tillbaka! 

SF musiken är tillbaka, introt är tillbaka, hela gänget samlas igen ... Nostalgifesten är total, även om vi nu skriver 2020-tal i ligans historia.

Det blev åtta filmer i den älskade originalserien som spelades in 1981-2000, och Gösta Ekman, Ulf Brunnberg och Björn Gustafsson blev för alltid Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson, Ragnar Vanheden och Dynamit-Harry med publiken - ja, med hela Sveriges befolkning. 

Tilläggas bör att Ulf Brunnberg år den ende som varit med i alla originalfilmerna.

Charmiga filmisar och flingpaket på 1950-talet

Det blev dessutom fyra filmer om Sickan, Vanheden och Dynamit-Harry som barn, i Lilla Jönssonligan-serien som barnen lapade i sig snabbare än en katt lapar grädde.

Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen från 1996 är den mest lyckade i serien, Där får där vi får följa hela Jönssonligans - och lilla Doris - barndom i 1950-talets Sverige där det är filmisar som gäller, inte Pokémons, och där cornflakespaket är hårdvaluta för i dem kan man hitta filmisar.

Gick utför under tio år

Det har därefter gått utför för den en gång så folkkära ligan. Det blev två misslyckade reboots under de senaste tio åren:

Först Alain Darborgs Jönssonligan – Den perfekta stöten från 2015, med Simon J. Berger, Alexander Karim och Torkel Petersson och sedan den märkliga retroexperimentella Se upp för Jönssonligan från 2020, med Henrik Dorsin, Anders Johansson och David Sundin i rollerna.

Vilken film sämst? Är det någon som ens liknar Jönssonligan, eller har man bara tagit namnen och satt dem på nya karaktärer?

Ingen blir mördad i en Jönssonligan film

Filmen från 2015 får till syvende och sist den tveksamma äran att bi utsedd till den sämsta Jönssonligan filmen någonsin. Man har lagt rejält med lök på laxen. Sickans farbror blir mördad och sedan plockar Sickan upp hans basker och ska hämnas med en onödigt invecklad Oceans 11 inspirerad (eller plagierad) kupp. Det är värt att upprepa: Farbror blir mördad, hjälten ska på amerikanskt vis utföra en hämnd för familjehedern och för blodspillan. Det är också värt att upprepa: INGEN blir mördad i en Jönssonligan film! Det är liksom fel franchise för mord och barnförbjudet. Poängen med Jönssonligan är att alla är snälla och glada och att jakten och kupperna egentligen mest är på lek. Hämnd och mord får andra varumärken hålla på med bäst de vill. Och alla i Jönssonligan är givetvis obeväpnade - som sig bör för ett gäng med clowner.

Skyr misslyckanden med milsvid omkrets

Hur klarar regissören Eddie Åhgren och manusförfattaren Per Gavatin sitt uppdrag? De tycks ha sett alla filmerna, även de misslyckade, och insett vilka fallgropar som man ska sky med milsvid omkrets.

Det här är inget nytt byggprojekt, det här är en renovering av en K-märkt institution där mycket duktiga skådespelare excellerar i de tre huvudrollerna. Och två av de tre gör karaktärerna bättre, roligare, mer sårbara och mer relaterbara än någonsin förr. Vanheden i Jonas Karlssons gestalt och Harry (utan prefixet Dynamit) i Anders Janssons tolkning. 

Ugglor i mossen komedi

Jansson har en underbar scen med en uppstoppad gammal uggla ... komediguld. Visst borde lurendrejerioffret ana ugglor i mossen ... Men avledningen går hem. 

Karaktärerna i Jönssonligan kommer tillbaka är alldeles lagom sorgliga, mycket sympatiska och riktigt trivsamma. Den nye Vanheden är en slipad mäklare som verkligen är i kontakt med sin feminina sida och som alltid använder charm istället för våld. Så klart. Han kan prata omkull vem som helt och vad som helst - var som helst. Stockholmssyndromet får ett helt nytt ansikte.

Doris har fått mer skinn på näsan

Birgitta Anderssons Doris var alltid lite utanför ligan - Jennie Silfverhjelm gör egentligen en ny Doris med mer skinn på näsan och en hel rävlya bakom örat. Doris och Harry är inte längre ihop, men visst finns där fortfarande glöd och personkemi som ligger och pyr genom hela filmen.

Och så till la pièce de résistance: Sickan i Robert Gustafssons tappning. Han gör en regelrätt homage till sin vän med smeknamnet "pappa": Gösta Ekman. Det finns två scener som håller full Papphammarklass.

Dubbel hommage till det danska originalet

Och dessutom, som grädde på moset: det finns även en hommage till Jönssonligans ursprung. Den svenska ligan är inspirerad av danska Olsenbanden. Här klär Gustafsson ut sig till en dansk dinosaurieexpert och pratar danska och förvirrar folk i jakt på en "skraldespand" (en papperskorg). Dessutom finns en dansk skådepelare med, Thomas Bo Larsen, som den verklige dinosaurieexperten.

Målet för kuppen är ett T-Rex skelett.

Målet är ... att ha roligt 

Vad målet är, det är egentligen inte viktigt, huvudsaken är att ligan har kul och är kul under vägen. Originaltrion har utökats med Doris, som är den skarpaste kniven i lådan, och originaltrion verkar också utökas med den danske dinosaurieexperten. Det hintas om en fortsättning med alla fem huvudrollsinnehavarna i en scen under eftertexterna.

Benjamin Ingrosso hinner med att göra en egen hommage under filmens gång - han är ju ett stort fan av Jönssonligan.

Bäst med ligans egen dynamik

Filmen är bäst när det är full fart framåt och när man fokuserar på ligan, deras dynamik och deras kupper.

Den bästa kuppen i originalserien är väl den där Jönssonligan suger ut pengar från IKEA i påslakan med hjälp av en dammsugareffekt?

Detta lär ha kopierats i den amerikanska filmen Logan Lucky där det dammsugas ut pengar från en racerbana, med hjälp av en samling trevliga töntar och där Dynamit-Harry heter Joe Bang och spelas av den gamle 007. Det kan vara kul att jämföra. Man fokuserar hela tiden på töntarna och deras liv och planer. Förföljaren, även om hen spelas av Oscarsvinnaren Hilary Swank, har minimalt med screen time.

Hilary Swank nöjde sig med ett par minuter

Här i Jönssonligan kommer tillbaka har man försökt få in ett helt avsnitt av "Dumma blå linjen" och barnen är inte alls intresserad av de tråkiga tanterna. De sitter och fikar och pratar i dödstråkiga scener som bara är till för produktplacering och inte har något med Jönssonligan att göra. Eller kuppen. Hilary Swank nöjde sig med några minuter. Tips till klipprummet: klipp, klipp, klipp. Farmor blå, som är besatt av Sickan, får hjälp av en Lisbeth Salander hacker och är det något man är trött på så är det hackare som klarar allt. Klipp, klipp, klipp. Stryk hela karaktären. Låt inte jakten gå för lätt. Spä inte ut med mer sås och såsreklam. Klipp, klipp, klipp igen.

Och förföljarna använder sig av modern teknik medan Jönssonligan är old school? Det går inte ihop.

Välj retro - inte halvretro

Kanske skulle man varit 100% retro och utspelat sig på 1980-talet och skippat all teknik för det blir bara dålig tv och dålig film när man ska titta på folk som tittar på skärmar och blinkande prickar. Annars måste man låta Jönssonligan också få använda sig av modern teknik för att utjämna spelfältet.

Och ... eftersom Jönssonligan medlemmarna var barn 1955 och samlade på filmisar, hur kommer det sig att de då inte är äldre 2024? Flera av dem är födda på 1970-talet eller sent 1960-tal.

Åldrande manliga hjältar ... igen

De framställs som åldrande hjältar, precis som Indiana Jones, James Bond, Luke Skywalker och diverse superhjältar (till exempel Wolverine i Logan) ... ja, alla utom Doris som är evigt ung och pigg. Kvinnliga hjältar blir inte gamla. De gick i samma klass som små och nu ser det ut att skilja 15-20 år mellan Sickan och Doris. Det är förresten ett ganska uttjänt och uttjatat grepp nu, till och med en trop, alla de åldrade, slitna, tilltufsade hjältarna och antihjältarna. Kan inte Jönssonligan få vara evigt unga, eller i alla fall evigt obestämt medelålders? När de inte är barn på 1950-talet?

Gammal kärlek rostar aldrig

När det gäller romans på äldre dagar så får det gärna slå gnistor mellan Harry och Doris, men de som man verkligen skulle vilja se gå på dejt är Sickan och Rigmor, som spelas av en polkagrisknaprande Lotta Tejle. De ger varandras liv en mening i den eviga jakten, men kunde de inte ta en paus och dela på de där bakelserna Sickan går och bär omkring på? De är båda två ensamvargar i ett team, och de skjuter båda två på pensionen. Rigmor är så nära en åldrande kvinnlig Indiana Jones som en filmkaraktär kan komma ... Bara en enda stöt till, bara ett enda fall till .... Sickan och Rigmor har definitivt inte gått sin sista rond än. Och det kommer Jönssonligan fansen att vara nöjda med. Vi är inte framme vid sista dejten än ... och det här är en nypremiär som ger mersmak. Kärleken till Jönssonligan är intakt. Packa upp bakelserna! Alla vill ha påtår. 

BOK: Nu är det påsk igen! - Finurlig rimmad bok att fnula med utan stress ... På spaning efter den katt som flytt

Titel: Nu är det påsk igen!
Författare: Frida Naemi Persson

Illustratör: Moa Graaf

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsdatum: 2025-03-14


Julböcker, julfilmer och julsånger finns det gott om. Påskens dito är mer sällsynta ... Det är också mer sällsynt att folk pratar om påskstress än om julstress. Påsken infaller ofta tillsammans med spirande vårkänslor ...  och folk slappnar av. Så nu är det påsk igen, passa på att varva ner - eller varva upp - med denna rimmade bok, vars illustrationer är fulla av vårtecken.

De glada små påskfirarna går på äggjakt, de påskpysslar, de klär ut sig och de träffar både påskharen och en söt harpalt som delar ut godisägg. I bakgrunden syns hur häxorna navigerar mot Blåkulla ... och vårstädningen leder till stora, varma brasor.

Påskägg är numera en vedertagen term för roliga detaljer och extrasaker som man kan leta efter i till exempel filmer. I den här boken kan man bokstavligen leta påskägg, eller så kan man leta metaforiska påskägg, saker som har påskanknytning, i bilderna.

Fyller på med memma och påsktårta

Efter alla påskaktiviteter kan det vara dags att fylla på energi - och då har morfar och hans pojkvän fixat ett multikulturellt påskbord. Med pajer, piroger, primörer, sparris, våfflor, sill i dill, lök på laxen, omelett, grädde, memma och maränger, påsktårta till efterrätt och kycklingar och marsipanfigurer som är doppade i mörk choklad. Och som dryck champis, cider, bubbelbål och påskmust. Det kanske blir lite väl mycket sött ... och memma och påsktårta är båda två klassiska desserter. Blir det inte ... äh... lite tårta på tårta? Att ha allt på en och samma gång? Memma har förresten blivit en folkkär efterrätt efter att den finländska gruppen KAJ vann Melodifestivalen 2025 och annonserade att memma var deras favorit. Bättre än påskmust, bättre än kanelbullar ... (?!) Memma är ungefär som flytande vörtbröd som försöker klä ut sig till kladdkaka. Det överträffar definitivt inte kanelbullar!

Lök på laxen? Hellre grädde på moset!

Vän av ordning frågar kanske varför det är lök på laxen. Lök på laxen är något negativt, medan grädde på moset är något positivt. I ett av förra veckans Sportnytt påpekade man att det inte var nog med att ett visst hockeylag förlorade, som lök på laxen blev dessutom en av deras nyckelspelare skadad.

Så lök på laxen skippar vi helst. Medan vispgrädde på äppelmoset ... Det behövs inte. Men man fattar att det anses lyxigare som efterrätt en bara äppelmos med mjölk.

Ny tradition: ont i magen och illamående

Som grädde på moset här ... proppar barnen i sig stora mängder av godis som de hittar under äggjakten. Kanske är det dags för "den som spar, den har ..." och att inte äta allt godis på en och samma gång.

En gammal påsktradition: att fasta innan påsk och att varva ner och göra  ingenting på långfredagen. Peace out.

En ny påsktradition: att frossa under hela fastan och att öka på med ännu mer under påsken och att få ont i magen av sötsaker och att kräkas av allt godis. ("Ont i magen" scenen finns med på påskminnesuppslaget i boken ...) Nya traditioner är inte alltid av godo.

Rita egna påskkort

Kycklingarna på insidan av boken kan med fördel användas som inspiration när det är dags att rita egna påskkort. Lite färgglada former, en pratbubbla, en fluffig gul kontur som säger glad påsk ... och så är du klar. Svårare än så behöver det inte bli.

Spana efter den svarta katten  

Tips till läsaren: Spana efter den svarta katten och se vad hen har för sig på olika uppslag. Och hur många gånger dyker rävarna och påskharen upp? Att följa djuren kan ge en alternativ historia som du själv kan rimma kring ...

På spaning efter den misse som flytt ...

I fönstret tittar missen ut,

Snygg är katten i prickig klut ...

Tittar fram bakom en knut

Klättrar, jagar sparv och trut

Åker kvast, snabb som ett spjut

Vad har påskbuffén på lut?

Misse spinner mätt, utan prut

Vi skjuter glatt en påsksalut!

Snipp snapp snut ... nu är sagan slut.

Alles gut!

BOK: Ugglor i mossen - tankar om idiom av Horace Engdahl - årets gulligaste och roligaste bok?

 

Titel: Ugglor i mossen - tankar om idiom

Författare: Horace Engdahl

Utgivningsdatum: 2025-01-10

Förlag: Norstedts

ISBN: 9789113140988




Pudelns kärna, ugglor i mossen, göra någon en björntjänst, göra en kovändning, kohandla, ha en ko på isen, ha tomtar på loftet eller is i magen ... ha skinn på näsan och en räv bakom örat och göra en hel pudel och inse att nära skjuter ingen hare ... vi kastar inte gärna pärlor för svin, ont krut förgås inte lätt och svinhugg går igen.




Det finns gott om märkliga saker som vi säger eller skriver och som vi kommit överens om vad det betyder. Man ska inte ta någon på orden - man ska se bortom orden. Men varför finns dessa uttryck, varifrån kommer de, hur många bygger på missförstånd och vilka får en annan betydelse när tiden går ...?

Ett stående uttryck som att ana ugglor i mossen är ett idiom. I detta fall ett mer fantasifullt och roligare sätt att säga att man anar oråd, att något lurt är på gång. Det finns tusentals idiom i det svenska språket, hundratals år gamla ... eller bara tjugo år gamla. 

Att göra en pudel är en distraktion från  pudelns kärna

Att tala om pudelns kärna går tillbaka till Goethes Faust som kom ut i början av 1800-talet. En annan pudel, att göra en pudel, kom till 2002. Att göra en pudel, eller att pudla, är att överdrivet be om ursäkt. Mediernas pudeljakt har ökat sedan 2002 och numera är pudlandet så vanligt att vi förväntar oss det och det har förlorat sin effekt. Horace Engdahl själv tillhör inte den skara som pudlar.

Och kanske är det ett svenskt sätt att hanteras med media och omvärlden och den allmänna opinionen? I filmen The Apprentice får den unge Donald Trump lektionen att allt ska mötas med attack, man ska aldrig be om ursäkt (speciellt inte när man har fel) ... och det är ett sätt att förhålla sig till omvärlden som syns mycket i amerikansk politik idag, speciellt bland republikanerna. De politiker som var inblandade i Signal-härvan där militär information diskuterades öppet, utan säkerhetsspärrar, de pudlar inte. Deras president pudlar inte. De är alla programmerade till att man aldrig ska göra en pudel - man ska alltid göra en rottweiler. Attack, attack, attack. 

Tack till vännen Oldsberg

Horace Engdahls tack i boken går bland annat till Ingvar Oldsberg, vännen som uppmuntrade honom till roliga idiom-spaningar under tiden han ledde Bingolotto. Givetvis tackas SAOL. Utan ordforskning finns det inte mycket att diskutera. Då flyter bara orden omkring utan att vi vet var de kommer ifrån.

Ugglorna i mossen var tydligen en gång i tiden danska ulvar. Så kan det gå när svenskarna hör fel på ett uttryck ... eller när danskarna inte talar tillräckligt tydligt?!

Småkakor och underkjolar

En av mina favorithistorier när det gäller "lost in translation" är inte ett idiom utan gäller fallet petitcoattails, en delikat triangelformat mördegskaka med franska anor. Den ser ut som en underkjol med spetsar och ett släp (tail) som asar i marken ... Så passande. Men, men. Britterna som importerade kakan hörde fel. Fransmännen sa på franska "småkakor" om mördegskakan.  Men än idag kan man köpa mördegskakor som kallas "underkjolssvansar" i brittiska affärer. Ett bra säljande märke ska man inte skippa så lätt.

Det är svårt att bli av med ont krut och ogräs ...

Ont krut förgås inte lätt ... I Tyskland talar man om unkraut som inte förgås lätt, och det kan vi ju alla hålla med om att ogräs är inte lätt att bli av med. Kirskål, parkslide, jättebalsamin ... och andra importerade invasiva arter kan ge trädgårdsälskare och naturälskare mardrömmar. Lokalt har det ordnats dagar för att ta kål på invasiva lupiner som hindrar den gamla ängsfloran från att leva och lokala organisationer samlar pengar genom att ungdomarna mördar jättebalsaminer i gigantiska svarta soppåsar längs åar och vattendrag. (Det är svårt att ta kål på invasiva växter. Vi kanske skulle behöva uppfinna en ny sorts ont krut för att ta kål på dem?) Jag tror inte att Horace Engdahl har varit med om något av detta, eller att han har en kolonilott, för han förundras över att ont krut idiomet lever kvar även i en värld där vi inte längre rensar ogräs. Nåja. En del lever längre bort från det gamla bondesamhället än andra.

Magnus Uggla vågar kasta pärlor för svin

Ett idiom som Engdahl hinner med att dödförklara längs vägen är att kasta pärlor för svin, eftersom det inte är en modern tanke att någon inte klarar av att uppskatta något ... det är en bildad överklasstanke som inte får finnas idag, när masskultur och Melodifestivalmusik är lika fint eller finare än det som går på Kungliga Operan. Och gud nåde den som försöker bilda massorna med en kulturkanon ... Engdahls tankar till trots - pärlor för svin är det uttryck som undertecknad och även familj och vänner känner till nästan allra bäst. Hur det låter, vad det betyder ... och det är på grund av en låt av Magnus Uggla. Carina Bergfeldt påpekade i denne säsong att Uggla är från överklassen, vilket han ryckte på axlarna åt, och Uggla tycks helt obekymrad över att använda ett överklassidiom i en underhållande låttext för massorna. Det är snyggt gjort. Och folkbildande. Vad det betyder, att kasta pärlor för svin, är lika glasklart som vad det betyder att vara kung i baren. 

Nu återstår bara frågan ... varför har Uggla aldrig skrivit en låt om ugglor i mossen?
Ugglor i mossen är däremot den svenska titeln på en Hitchcock film som varken befattar sig med ugglor eller mossar eller familjen Uggla. En titel som verkligen borde reklameras för falsk marknadsföring ...

En björntjänst gör ju ingen glad ... om det inte är Bamse som gör tjänsten

Det här kan vara årets roligaste och gulligaste bok. Den är i ett behändigt litet format, mobilstorlek, och att läsa på papper gör att man tänker på ett helt annat sätt än när man läser på skärm. Horace Engdahls betraktelser, från sin horisont, är ofta roliga. Som när han konstaterar att idiomet "björntjänst" i meningen att göra någon en otjänst, börjar förlora sin betydelse. Unga idag tror att det betyder att göra någon en jättestor och fin tjänst.

Det heter ju bamse-kram och björn-kram ... när det gäller en extra stor kram.

Och ja, Engdahl skyller på Bamse, det faktum att folk inte förstår ordet björntjänst länge.

Spetsa öronen på julafton

Tilläggas bör att även här finns en sång som marknadsfört uttrycket björntjänst effektivt ... kanske inte lika effektivt som Magnus Ugglas pärlor för svin, men ... på julafton i Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul så sjunger björnen i Djungelboken att en björntjänst gör ju ingen glad. Det är en ledtråd till att en björntjänst är en otjänst.

Förresten. i originalet är ordvitsen att björnen sjunger om "the bare necessities" (som vitsigt kan felstavas "the bear necessities") vilket betyder livets nödtorft. Björnen som badar i honung och exotiska frukter och bara slappar hela dagarna lever långt från livets slit och nödtorft ...

Ostar och ankor är oförtjänta av tur

Visste du förresten att en lyckans ost är någon som inte är förtjänst av sin tur? Att bli kallad "ost" är tydligen ingen komplimang.

Vi brukade säga lucky duck. En programledare kallade sina kids för lucky ducks häromveckan. Anser vi att ankor inte är förtjänta av tur? Är det därför Kalle Anka är så otursförföljd? Det tål att tänka på. Ugglor i mossen ... är starten till många intressanta tankar och spaningar kring språk, folklore och föreställningar.

Politiker älskar Mamma Mu ... ?

Hur kommer sig att så många politiska termer har ordet "ko" i sig? Kovändning, kohandel, det är inte någon ko på isen ... När en politiker säger att det inte är en ko på isen, det är då som det är dags att börja oroa sig ... 

Hur kommer det sig att den svenske stadsministern pratar om att  "ha is i magen" medan Finlands stadsminister säger att det är dags att varva ner och bada bastu? Är bara bada bastu på väg att bli ett nytt idiom? Är hetta bättre än iskyla när omvärlden verkar vansinnig och hotfull? Och är båda uttrycken ett tecken på att det verkligen är en ko på isen och att vi borde ana mängder av ugglor i mossen?

FILM: Sagan om ringen: Striden vid Rohan - Magiskt äventyr i Hayao Miyazakis anda

 

Betyg: 4

Titel: Sagan om ringen: Striden vid Rohan
Originaltitel: The Lord of the Rings: The War of the Rohirrim

Regi: Kenji Kamiyama, 

Röster: Brian Cox, Gaia Wise, Luke Pasqualino, Lorraine Ashbourne, Miranda Otto, Christopher Lee, Billy Boyd, Dominic Monaghan,  med flera

En kavat rödhårig anime flicka som drivs av nyfikenhet, empati och en övernaturligt bra kontakt med djur och natur och all things wild ... Det här hade kunnat vara Hayao Miyazakis Nausicaä från Vindarnas dal. Eller valfri Miyazaki hjälte/hjältinna på äventyr. Dräp inte monstret, bli vän med det, och lyssna snällt på den gamla "häxan" för det hon vet är inte oviktigt. Miyazaki hade gillat. Likaså Julia Donaldson. 

Inledningsvis ser vi filmens protagonist Héra när hon får fin kontakt med en gigantisk rovfågel - som ser större ut än Daenerys  berömda drakar i Game of Thrones serien.

Oj, vad fint. Så perfekt animerat, så lyhört skildrat, flicka och fågel, människa och best, i perfekt nyfiken harmoni. Vem studerar vem egentligen? Efter Miyazakis Pojken och hägern - nu ska vi få Flickan och örnen! 

Ingen tråkig alv-hjältinna

Héra är en hjältinna som är mycket mer besläktad med klassiska  japanska animehjältinnor av modell Miyazaki och hans efterföljare än alla de tråkiga alv-hjältinnor (alvinnor?) som vi fått möta i Tolkien filmatiseringar. Den enda hjältinna som är lite intressant är Éowyn, spelad av Miranda Otto, och hennes röst berättar sagan (och hon spelade inte en alv).

Miljöerna tecknas i 3D ... och karaktärerna i 2D. Denna typ av högkvalitativ, ofta handtecknad, film brukar ta mycket längre att göra än den tid som faktiskt gick åt till Striden vid Rohan. Dessutom. Rohans befolkning är känt för att vara ett hästälskande folk och hästar är notoriskt svåra att animera. Gigantiska fantasyörnar är lättare att rita.

Ljuv magi mellan flicka och örn

Från början, från det första mötet mellan flicka och örn, uppstår ljuv magi. Man väntar sig att flickan ska flyga iväg på örnens rygg - ungefär som Nils Holgersson på Mårten Gås. Eller en drakryttare i varlfri fantasyroman. Det rids på drakar i allt från Eragon och Game of Thrones till Hans majestäts drake (om Napoleonkrigen) och Julia Donaldsons klassiska barnbok Zogg och de flygande doktorerna.

Men visst verkar en dunig fågel mycket mysigare än en fjällig drake. Som att flyga på en kudde!

Om man nu inte väljer den pälsfluffiga hunddraken i The NeverEnding Story. Den ser gosig ut.

Vem ska ärva Helms rustning?

Det andra man väntar sig, efter storyn "flickan och örnen" komplett med flygtur, är att Héra äntligen ska ta på sig den där legendariska rustningen som hört till hennes avlidne far Helm. Sedan kan hon flyga iväg på örnen, iklädd magisk osårbar rustning, och bomba de anfallande legosoldaterna och fiendearméerna med jättestora fågelbajspluttar. 

Tänk hur det känns att få vanlig mås-guano på dig?! Tänk då hur mycket en  gigantisk magisk örn kan bajsa ur sig!

Vad som faktiskt händer ... är att det inte blir så mycket av den potentiella filmen Flickan och örnen. Det blir ingen flygtur.

Örnen flyger till kusinen från landet

Hur hjälper örnen det förtryckta folken i Rohan? Blinka, och du missar det. Örnen flyger bara iväg med rustningen (som ser ut att vara packad i en Foodora ryggsäck) i klorna till en okänd kusin ... som du förmodligen glömt att hen fanns, eftersom han inte varit med i filmen sedan någon gång i början, och på två timmar hinner det rinna mycket vatten under broarna.

Héra själv får nöja sig med att iklä sig Miss Havishams gamla brudklänning (Charles Dickens referens, Great Expectations) innan hon rider ut i strid.

Sur friare med tveksam uppvaktningsstrategi

Fienden är Wulf .... killen som friade till Héra i början av filmen.. Han blev nobbad. Alltså svär han att döda Héras båda bröder och hennes far ... i den ordningen. Vad i hela världen hände med "dinner and a movie" som uppvaktningsstrategi? Det är billigare att komma med choklad och blommor istället för med en armé av legosoldater.

Fullt av sagans troper

Filmen är full av troper. Den fåfängt stolte ledaren som inte lyssnar på goda råd, förrädaren som sticker de egna i ryggen, fienden som förblindas av hämndbegär och som slutat tänka logiskt för länge sedan, och den godhjärtade lojale undersåten som fördrivs från kungadömet för att han säger sanningen till ledaren.

Ledaren är Héras halsstarrige gamle far, och han lyssnar inte på någon annan i styrelserummet och har Brian Cox röst ... och han är ganska lik Brian Cox karaktär i Succession.

Har kungligheter ingen ponny utan astma?

Avdelningen för ologiska saker ... En av kungasönerna har en ponny som uppenbarligen har astma och inte orkar springa med de andra hästarna. Han stannar och hostar istället. Det där är bara dumt. Kungligheter i ett kungadöme som Rohan som är känt för sina hästar borde ha tillgång till något bättre. Vanligtvis finns flera olika hästar att välja mellan för långritter och olika uppdrag. Héra har den bästa personliga hästen som alla säger bara vill bära henne ... men den hästen kan plötsligt ta med sig både Héra och hennes döende far som är typ sex gånger så stor som Héra själv och hennes lillebror tillsammans och ändå kan den hästen springa fortast. Det logiska för Héra hade varit att ta lillebrodern som inte väger så mycket. Så kan kungen själv få rida på astmaponnyn. Efter att ha skrämt bort alla lojala bundsförvanter.

Helm hyllas med klyfta

Det är en hel del hyllande av kungen Helm under filmens gång ... och han får ge namn till Helms klyfta.

Men vad vi ser av Helm är inte värt att hylla. Han är inte det minsta klyftig. Han lyssnar inte på råd, han är inte logisk, han litar på förrädare snarare än lojala undersåtar, han vägrar att evakuera staden trots att alla (utom förädaren) säger att det är den bästa planen ...

Och han smyger ut själv på planlösa gerillaattacker som hade fungerat bättre om han tagit med sig mer folk och vapen genom den hemliga tunneln.

Konstnärlig anime, episk musik

Som animefilm är Striden vid Rohan så klart lyckad - rent konstnärligt är det tyvärr sällan vi får se den här typen av animerad film, gjord med stor kärlek och stort kunnande. Musiken av Stephen Gallagher är också episkt vacker. Manuset däremot, det hade kunnat putsas en hel del.

Som åskådare känns det märkligt att Helm ska hyllas och att Héra ska glömmas bort ... där hon rider iväg till spin-off-land på sin snabba häst.

Hjältinnans namn från Mortal Engines

Tilläggas bör att Tolkien nämner Helm och hans söner vid namn - men Helms dotter nämns inte vid namn. Teamet bakom filmen valde det heroiska namnet Héra ... som råkade vara den isländska huvudrollsinnehavarens namn i deras Mortal Engines som också påminner om en Miyazaki film: Det levande slottet.

Hur kom filmen till? 

Striden vid Rohan utspelar sig 183 år innan Peter Jacksons originaltrilogi och händelserna i mittenfilmen Sagan om ringen - Sagan om de två tornen.  Peter Jacksons filmbolag New Line Cinema behövde göra en ny film baserad på Tolkiens verk för att inte förlora rättigheterna. Jackson och hans manusförfattare Philippa Boyens gjorde slag i saken och bidrog till detta animerade äventyr.

Hornborgen vid Helms klyfta är även platsen för ett av de stora slagen i Sagan om de två tornen (2002).

Otto tillbaka som berättare

Fans av Tolkien kan glädja sig åt att Miranda Otto (i rollen som Éowyn) är tillbaka som filmens berättare. Christopher Lee dyker upp som  trollkarlen Sauruman. Och två av skådespelarna som spelade hobbitar i originalfilmerna, Billy Boyd och Dominic Monaghan, gör rösterna till ett par korkade orcher, vars uppdrag är att samla in ringar. 

Héras uppdrag när filmen är slut är att söka upp Gandalf ... och där har vi ett uppslag till vad som kan hända när Héra ridit iväg till spin-off land. Plus att hon borde få den där fina flygturen på en jättefågel ....

Flickan och örnen. Vi väntar fortfarande.