SUZANNE BRØGGER : EN FÖRFATTARES DAGBOK: 2010-2022 – det är inte allt, men det är alltid något

 

FAKTA
Förlag: Norstedts
Genre: Biografier
Originaltitel: En forfatters dagbog 2010-2020
Översättning: Nina Wähä
Antal sidor: 421
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-11-16

Suzanne Brøgger har skrivit dagbok i tio år, med tanke på publicering. 2010 till 2020. För att vi ska få läsa first hand. Utan någon biograf som mellanhand.  Hon har lyckats klämma in tio år i en enda lila volym. Det är anmärkningsvärt sparsmakat. Hade det varit Ulf Lundell hade tio år tagit upp en hel bokhylla med vardagar, i volym efter volym. 

Jag har sett Susanne Brøgger live – fast inte i egenskap av författare, utan i egenskap av jazzentusiast och sångerska. Hon var fenomenal tillsammans med Jacques Werup. En del författare satsar på poddar och ljudböcker eller säljer filmrättigheterna till sina böcker, andra satsar på att tolka jazz på en livescen.  Det finns olika sätt på vilka man kan nå ut till en publik. 

Finns livet utanför litteraturen

Suzanne Brøgger har ett långt författarskap bakom sig, med många välkända titlar. Att använda sitt liv i sitt författarskap har debatterats och diskuterats mer än någonsin det senaste året, i och med att årets Nobelpristagare i litteratur blev franska Annie Ernaux, som många menar skriver autofiktion. Även om fransyskan själv värjer sig mot begreppet. Men i en intervju med SVT funderar hon på om hon förstört sitt eget liv genom att bara ha det som material till böcker. Finns livet utanför litteraturen? 

Suzanne Brøgger har liknande funderingar. Suzanne Brøgger har bland annat skrivit de självbiografiska böckerna Crème fraîche , Ja, Jadekatten, Sölve och Till T.  
”I många år gav jag bort mitt liv i böcker” skriver hon. 

Framstår som trött

Författare beskrivs av Suzanne Brøgger som ”blyga narcissister” eftersom de inte står på scen. Hm. Jag kan komma på gott om undantag från regeln. Bland andra Suzanne Brøgger själv. Men i den här dagboken framstår hon som trött. Trött på allt. Trött på att stå i centrum. Trött på att bli ”invaderad”. 

Suzanne Brøgger trivs bäst i lugn och ro på landet, med en boksamling, där hon kan odla sin trädgård. Det är Voltaires bildningsideal från Candide. Arbeta, läsa, skriva och tänka. 

Nyheter en kvarnsten som blir gammal

Man känner igen Suzanne Brøggers sätt att skriva, även i dagboksform, hennes humor och hennes bildning och hennes husgudar. Karen Blixen och Kierkegaard är favoriterna. Man känner igen manéret på vilket hon lätt kan hoppa mellan olika referenser i olika discipliner, hennes sätt att alltid vara involverad  i de senaste nyheterna, både i Danmark och i världen. Vilket också kan ses som en kvarnsten i skrivandet och läsandet, för nyheter blir fort gamla, medan Ulf Lundells småfågelsmatande kan vara vilken vinter som helst.  

Tilläggas bör att alla som tycker att det blåser i Svenska Akademien ska passa på att läsa vad Suzanne Brøgger har att säga om Danska Akademien. Här är det kulingvarning. Snudd på orkan. 
 
Känner sig drabbad av biografi

För ett par år sedan köpte jag biografin Kruka. Den var inte bra. Här får vi äntligen ”deleted and extended scenes” och ”the Susanne Brøgger cut”. Suzanne Brøgger kommenterar också under dagbokens tillkomst hur det är att ha en biograf som rotar runt därhemma och som går igenom gamla dagböcker och brev.  
 
”Det är hennes bok”, säger Suzanne Brøgger krasst. När Louise Zeuthens biografi Kruka kommer ut känner hon sig drabbad: ”… hon har slitit sönder hela den konstnärliga bearbetning som jag har vigt mitt liv åt. Och kvar finns råmaterialet, det outhärdliga.” 

Varför ställde hon upp? Varför inte skriva sin biografi själv, när hon uppenbarligen är mycket bättre på att skriva? 

Är alltid något

I väntan på något bättre än Kruka får vi i alla fall tio år skrivna av och beskrivna av Suzanne Brøgger själv. Det är inte allt. Men det är alltid något.