THE ELEPHANT WHISPERERS – kärleken mellan människorna och elefanterna är total

 

FAKTA
Regi: Kartiki Gonsalves
Dokumentär med Bellie, Bomman
Land: Indien
År: 2022
Genre: Dokumentär, Kortfilm
Längd: 41 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 4

Oscar för bästa kortfilmsdokumentär gick till The Elephant Whisperers som kan ses på Netflix. Vi får följa elefantskötarna Bellie och Bomman och elefantungarna Raghu och Ammu. De fyra bildar en udda och ovanlig familj, full av kärlek.  

Bellie är den enda kvinnliga elefantskötaren i Mudumalai Wildlife Sanctuary, en nationalpark  som ligger i Tamil Nadu, en delstat i södra Indien. 

Blev dödad av en tiger

Bellie förklarar att hennes folkstam är vana vid att leva nära naturen, nära skogen … de går barfota som ett tecken på respekt mot naturen. Men hennes dotter har nyligen dött och hennes man blev dödad av en tiger, och sedan var relationen till naturen inte lika okomplicerad. Bellie berättar att hon började känna sig rädd för skogen, men elefantungen Raghu fick henne att tycka om skogen och naturen igen, istället för att känna fruktan för naturens rovdjur. Raghu torkade Bellies tårar när hon grät över dotterns död. Elefanter är kloka och empatiska. Människor har en benägenhet att underskatta dem. Det gör inte Bellie. 
 
Elefantungar vill också gå direkt på efterrätten … 

Det är värt att komma ihåg att Raghu och Ammu bara är bebisar. Bomman påpekar att det är lika jobbigt att ta hand om en elefantbebis som en människobebis. (Och det går åt mer badvatten och skrubbtvål … ?!) Elefantungar kan också vara kinkiga med maten. När kameran går och Bellie och Bomman ska visa hur duktig Raghu är att äta sin mat … så vill han bara ha efterrätten. En kokosnöt. Den andra maten spottar han ut igen.

Och fluffiga silkesvita apor håller sig framme och tar hand om den ratade, nyttiga elefantmaten direkt. Vem kan inte relatera till detta, till bebisar och småbarn som spottar ut grönsaker och annat nyttigt … ? Ja, enda skillnaden är väl att vi inte brukar ha en flock apor som äter upp den ratade maten. 
 
Kärlek, bröllop och grönsaker 

Kärleken mellan elefanterna och människorna är total. Och kärleken mellan Bellie och Bomman blomstrar också. De gifter sig under filmens gång. Med Raghu och Ammu som brudnäbbar, fint målade och uppklädda och med blomstergirlanger runt sina halsar … och Raghu vill äta sina blommor innan bröllopsfotot. Jaha, nu passar det minsann att äta grönsaker! 
 
Ett porträtt av ett sätt att leva 

Filmen ger inte bara ett intressant porträtt av ett par egensinniga elefantungar och deras uppväxt, utan även ett porträtt av det kattunayakanska samhället. Kattunayakar betyder ”kungen av djungeln” på tamil och malayalam. Ett passande namn för en folkstam som är van att leva nära naturen och i samklang med naturen, skogens väl och ve är deras ledstjärna och de har en lång, lång, lång tradition av att vara elefantskötare. 
 
Filmen stoltserar med makalöst vackra naturbilder … men också med ett intimt porträtt av två människor och två elefanter. Och djup kärlek. Filmen hinner med att porträttera mer än en kärleksrelation. 
 
Gotta save ’em all!

Filmen finns att se på Netflix och på Netflix barn (rekommenderad från sju år) – en fin familjefilm att se tillsammans och att diskutera tillsammans och en underbar film för alla som älskar djur och natur i allmänhet och elefanter i synnerhet.

Netflix har ju en benägenhet att kasta en vidare till andra filmer (och trailers för andra filmer) som Netflix tror att man ska vilja se efteråt. Mer i samma stil. Så under eftertexterna av denna utsökta film går plötsligt en tecknad film om Pokémons igång. Nej, efter denna filmupplevelse är man inte intresserad av ”Gotta catch ’em all”. Det finns verkliga djur som behöver vår hjälp och vår omtanke. 

Alla har inte samma tur

Den indiska elefanten är utrotningshotad, och hoten mot elefanterna hinner också presenteras i filmen The Elephant Whisperers. Så klart. Filmen handlar ju om föräldralösa elefantungar. Vad kan man säga? Gotta save ’em all! 

Men Raghu och Ammu är de enda elefantungarna i södra Indien som överlevt utan sina föräldrar. Alla har inte samma tur och kommer till ”elephant whisperers” som kan rädda dem.

SUZANNE BRØGGER : EN FÖRFATTARES DAGBOK: 2010-2022 – det är inte allt, men det är alltid något

 

FAKTA
Förlag: Norstedts
Genre: Biografier
Originaltitel: En forfatters dagbog 2010-2020
Översättning: Nina Wähä
Antal sidor: 421
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-11-16

Suzanne Brøgger har skrivit dagbok i tio år, med tanke på publicering. 2010 till 2020. För att vi ska få läsa first hand. Utan någon biograf som mellanhand.  Hon har lyckats klämma in tio år i en enda lila volym. Det är anmärkningsvärt sparsmakat. Hade det varit Ulf Lundell hade tio år tagit upp en hel bokhylla med vardagar, i volym efter volym. 

Jag har sett Susanne Brøgger live – fast inte i egenskap av författare, utan i egenskap av jazzentusiast och sångerska. Hon var fenomenal tillsammans med Jacques Werup. En del författare satsar på poddar och ljudböcker eller säljer filmrättigheterna till sina böcker, andra satsar på att tolka jazz på en livescen.  Det finns olika sätt på vilka man kan nå ut till en publik. 

Finns livet utanför litteraturen

Suzanne Brøgger har ett långt författarskap bakom sig, med många välkända titlar. Att använda sitt liv i sitt författarskap har debatterats och diskuterats mer än någonsin det senaste året, i och med att årets Nobelpristagare i litteratur blev franska Annie Ernaux, som många menar skriver autofiktion. Även om fransyskan själv värjer sig mot begreppet. Men i en intervju med SVT funderar hon på om hon förstört sitt eget liv genom att bara ha det som material till böcker. Finns livet utanför litteraturen? 

Suzanne Brøgger har liknande funderingar. Suzanne Brøgger har bland annat skrivit de självbiografiska böckerna Crème fraîche , Ja, Jadekatten, Sölve och Till T.  
”I många år gav jag bort mitt liv i böcker” skriver hon. 

Framstår som trött

Författare beskrivs av Suzanne Brøgger som ”blyga narcissister” eftersom de inte står på scen. Hm. Jag kan komma på gott om undantag från regeln. Bland andra Suzanne Brøgger själv. Men i den här dagboken framstår hon som trött. Trött på allt. Trött på att stå i centrum. Trött på att bli ”invaderad”. 

Suzanne Brøgger trivs bäst i lugn och ro på landet, med en boksamling, där hon kan odla sin trädgård. Det är Voltaires bildningsideal från Candide. Arbeta, läsa, skriva och tänka. 

Nyheter en kvarnsten som blir gammal

Man känner igen Suzanne Brøggers sätt att skriva, även i dagboksform, hennes humor och hennes bildning och hennes husgudar. Karen Blixen och Kierkegaard är favoriterna. Man känner igen manéret på vilket hon lätt kan hoppa mellan olika referenser i olika discipliner, hennes sätt att alltid vara involverad  i de senaste nyheterna, både i Danmark och i världen. Vilket också kan ses som en kvarnsten i skrivandet och läsandet, för nyheter blir fort gamla, medan Ulf Lundells småfågelsmatande kan vara vilken vinter som helst.  

Tilläggas bör att alla som tycker att det blåser i Svenska Akademien ska passa på att läsa vad Suzanne Brøgger har att säga om Danska Akademien. Här är det kulingvarning. Snudd på orkan. 
 
Känner sig drabbad av biografi

För ett par år sedan köpte jag biografin Kruka. Den var inte bra. Här får vi äntligen ”deleted and extended scenes” och ”the Susanne Brøgger cut”. Suzanne Brøgger kommenterar också under dagbokens tillkomst hur det är att ha en biograf som rotar runt därhemma och som går igenom gamla dagböcker och brev.  
 
”Det är hennes bok”, säger Suzanne Brøgger krasst. När Louise Zeuthens biografi Kruka kommer ut känner hon sig drabbad: ”… hon har slitit sönder hela den konstnärliga bearbetning som jag har vigt mitt liv åt. Och kvar finns råmaterialet, det outhärdliga.” 

Varför ställde hon upp? Varför inte skriva sin biografi själv, när hon uppenbarligen är mycket bättre på att skriva? 

Är alltid något

I väntan på något bättre än Kruka får vi i alla fall tio år skrivna av och beskrivna av Suzanne Brøgger själv. Det är inte allt. Men det är alltid något.

THOMAS TAYLOR: FESTERGRIMM – vansinnigheter i kuststaden med gigantisk cliffhanger

 

FAKTA
Förlag: Modernista
Serie: Avgrundens havsbad (del 4)
Genre: Äventyr & Spänning
Originaltitel: The Legends of Eeerie-on-Sea #4: Festergrimm
Översättning: Jan Risheden
Antal sidor: 311
Läsålder: 9-12 år
Format: Kartonnage
Utgivningsdatum: 2023-03-28

Välkomna tillbaka till Avgrundens Havsbad! Med ett sådant namn är det ett under att denna charmiga, steampunkiga, klassiska havsbadsort över huvud taget får några gäster. Man hade mycket hellre checkat in på Fawlty Towers. Visst, förolämpningarna från hotellets ägare kommer med på köpet, men vistelsen är åtminstone inte totalt livsfarlig …  

I centrum av berättelsen om Festergrimm finns vänskapen mellan Herbert, en försiktig sakletare, och hans bästis Violet, som är praktiskt taget helt orädd och mycket våghalsig.  

Legenden lever vidare

Vi befinner oss i en superbt skildrad klassisk “seaside setting” som passar lika bra till romans (Sanditon) och fars (Fawlty Towers) såväl som till halsbrytande äventyr (Malamander).  

Igenkänningsfaktorn i den familjära turistiga miljön kombineras med helt vansinniga händelser. För den här kuststaden har något mycket obehagligare än de vanliga spelhallarna och pirerna som sin attraktion … Ett makabert museum fyllt av vaxdockor. Legenden om leksaksmakaren Ludo Festergrimm lever vidare och hans jättelika mekaniska robot skapade destruktion i en aldrig tidigare skådad skala … Tänk Pinocchio på stereoider. Och glöm näsan och samvetet.  

En hemsk jätterobot

Violets och Herberts ärkefiende Sebastian Åhl är tillbaka, till synes återuppstånden från de döda, och det är dåliga nyheter. I kombination med nyss nämnda vaxmuseum och en hemsk jätterobot … det här är ”the stuff that bad dreams are made of”.

Kanske perfekt tajmat i tiden, i och med att även de mest teknikvänliga människorna på planeten, de som tjänar storkovan på nya leksaker (Musk, Gates), nu varnar för AI och vad ny teknik kan ställa till med …? Teknik eller magi. Potatismos, potatispuré. Det finns ansvarslösa entreprenörer inom alla områden och … Det här leder till en gigantisk cliffhanger inför nästa bok. Final battle – here we come!

THE NIGHT AGENT – inte en död minut, det här är 24 på steroider

 

FAKTA
Skapad av Shawn Ryan
Regi: (episod 1, 2): Seth Gordon, (episod 3, 5): Guy Ferland, (episod 4, 6): Ramaa Mosley, (episod 7, 8): Adam Arkin, (episod 9, 10): Millicent Shelton
Skådespelare: Gabriel Basso, Luciane Buchanan, Fola Evans-Akingbola, Sarah Desjardins, Eve Harlow, Phoenix Raei, Enrique Murciano, D.B. Woodside, Hong Chau, Christopher Shyer
Land: USA
År: 2023
Genre: Action, Drama, Thriller
Längd: Tio episoder på mellan 45 och 56 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 4

515 miljoner streams kan inte ha fel. The Night Agent är en fullträff. Romanen har legat på New York Times bästsäljarlista och manusförfattaren Shawn Ryan har lyckats krama ut varje gnutta av spänning ur denna actionpackade konspirationsthriller. Dessutom är serien perfekt rollbesatt.  

Gabriel Basso i rollen som Peter Sutherland lyckas få fram nyanser ur en karaktär som lätt hade kunnat bli monoton och tråkig. Han är en helylleamerikansk hjälte med mörka trauman bakom sig. Och en förmåga till halsbrytande stunts. Nyazeeländska fyndet Luciane Buchanan gör rollen som sidekicken och kärleksintresset Rose Larkin.

Klockan tickar

Rose Larkin är en tuff hackare. (Man måste ha med minst en tuff hackare i varje thriller …?)  Men hon är dessutom – tvärtemot den inhamrade tropen – öppen och trevlig och socialt begåvad. Hon kan laga rejäl mat som hon äter rejäla portioner av.  Rose kan charma nästan vem som helst och hon har drivit ett eget framgångsrikt tech företag i Silicon Valley. Nu är ett par lönnmördare ute efter henne. Peter Sutherland har i uppdrag att skydda henne. Och tillsammans måste de lista ut vem som försöker mörda Rose och vem i Vita Huset som är en mullvad … och hur i hela världen de ska lyckas överleva veckan ut och rädda världen på kuppen … För något stort är på gång. Om sju dagar. Och klockan tickar … 

Minnesvärda roller 

Det finns flera minnesvärda roller i serien. Och fina skådespelarinsatser. Hong Chau såg vi senast i en Oscarsnominerad roll i The Whale. Här har hon en peruk på sig som skulle kunna dölja ett helt mullvadsbo. Hennes karaktär Diane Farr är Peter Sutherlands närmsta chef och Madame Presidents äldsta vän i administrationen. 

Väl genomtänkt agent

En personlig favorit i serien är Chelsea Arrington. Hon har precis fått ett eget team att leda i Secret Service och hon spelas av det brittiska stjärnskottet Fola Evans-Akingbola. Chelseas rivalitet och gryende vänskap med den äldre Secret Service agenten Monks (spelad av Buffy-veteranen David Bryan Woodside) är väl genomtänkt och ger hjärta och smärta till flera avsnitt. Kanadensiska Sarah Desjardins är också mycket bra som vicepresidentens egensinniga och konstnärligt begåvade dotter Maddie. Hur ska man ha ett normalt liv på college med Secret Service i hälarna dygnet runt? 

Man har verkligen bemödat sig om att samla in skådespelartalanger från hela världen – flera är flerfaldigt prisbelönta med långa karriärer bakom sig, men ändå tillräckligt ”okända” och anonyma för att man ska se dem som sin roll och inget annat.  

Bonnie & Clyde som hyrda lönnmördare

Det Bonnie & Clyde liknande lönnmördarparet spelas av skådespelare med iranskt och ryskt påbrå, och de använder sig av obestämbara accenter, vilket gör att fans och kritiker över hela världen börjar spekulera i om intrigen kommer att handla om Östeuropa eller om Mellanöstern … eller kanske forna Jugoslavien? På grund av en ring som en av lönnmördarna bär. 

Dessutom talas det mycket om någon som kallas Omar Zadar. Nationalitet? Ingen aning. Det talas om ett annalkande val och om terrorism, om att Mandela också var stämplad som terrorist en gång i tiden, att Zadar idag är en respektabel politiker, men att utbrytarceller från hans gamla organisation sysslar med bombningar … och det låter lite som om karaktärerna diskuterar Irland. Forna bombmän blir politiker och förhandlar om fred, men alla är inte nöjda och några startar utbrytargrupper. Fast Zadar låter inte keltiskt eller irländskt … 

En mullvad i Vita Huset

Men självklart är ju allt det där ”red herrings”. Det sägs redan i början av avsnitt ett: ”Someone in the White House can’t be trusted”. Det finns alltså en mullvad i Vita Huset. Det här kommer inte att handla om länder i Europa eller Afrika eller Mellanöstern eller Asien … Det här kommer att handla om intern maktkamp och ett HR-problem. Precis som i så många tidigare amerikanska framgångsrika fiktioner. Vita huset, Jason Bourne, Jack Ryan, 24 … 

Bästsäljande roman ger  gedigen bakgrund 

Man har en gedigen bakgrund till serien, i form av en bästsäljande roman med högt tempo och många intressanta karaktärer. Matthew Quirk, som skrivit romanen, har gått på Harvard. Sedan har han en karriär i journalism bakom sig, specialiserad på områdena krim och terrorism. Det går knappast att ha en bättre bakgrund för att skapa personerna och spänningen i The Night Agent.  

En hel del av handlingen går åt till forskning och källkritik – ni vet, sånt som folk håller på med på universitet och även på vissa tidningar … Dessutom finns en sidointrig med vicepresidentens dotter Maddie, hennes universitetsliv på campus och hennes förhållande till sin favoritlivvakt Chelsea. Chelsea är en person som man gillar direkt. Liksom Peter Sutherland och hans Rose … Man har alltså många personer att oroa sig för, om de kommer att överleva till eftertexterna … 

Flashbacks till definierande ögonblick 

I flashbacks får vi veta mer om karaktärerna  och deras tidigare liv. Varje avsnitt börjar med en flashback, ett år eller fjorton år tillbaka i tiden, med fokus på viktiga händelser som format olika karaktärer i serien och val som lett till att de befinner sig där de är just nu …  

Lämnad luspank

Maddies ögonblick är när hennes lillasyster drunknar. Peters ögonblick är när hans pappa blir arresterad av FBI, av sina egna kollegor. Rose hade en karriär som VD för ett tech företag, specialiserat på cybersäkerhet. När hon blev utmanövrerad från styrelsen och lämnad luspank trodde hon att hon nått sitt livs lågvattenmärke. Det var innan två hitmen mördade hennes moster och morbror mitt framför hennes ögon, och innan hon själv fick fly för livet.  

Det är högt tempo hela tiden, inte en död minut, och samtidigt hinner man lära känna och känna med karaktärerna.  

En homage till 24 

Protagonisten Peter heter Sutherland i efternamn och man kan inte låta bli att spekulera i om detta är en medveten homage till 24 och skådespelaren Kiefer Sutherland. Det här är 24 på steroider. Utan att det behövs ta någon hänsyn till budgetbegränsningar och reklampauser. Och varför nöja sig med en tickande bomb när man kan få två? 

Det finns gedigna tempohöjande actionscener i varje avsnitt. Vi får biljakter, springa-runt-i-stan jakter, springa-runt-i-skogen jakter, one-on-one combat … och allt ser äkta ut. Äkta stuntarbete, äkta hantverk. Inte gjort i efterhand i någon dator.  

Thriller blir inte mycket bättre än så här. Även om man räknar ut vem som Peter och Rose inte ska lita på långt innan deras egen pollett faller ner. Även om man tidvis undrar om man sett en del av arketyperna (som den slymige vice presidenten) tidigare. Kanske i en Jack Ryan film. Det är bra betyg att man tänker på Jack Ryan och 24.  De är milstolpar när det gäller amerikanska actionthrillers med backstabbing och konspirationer. 

Ett perfekt slut för serien  

Ytterligare ett stort plus. Serien har ett slut. Den är inte en av alla dessa serier som slutar med en cliffhanger för att sedan inte förnyas. Visst har vi fått nog av att engagera oss i sånt? Men här kan du vara alldeles lugn. Det finns ett slut och du får uppleva det. Redan denna säsong. 

Det finns alldeles lagom många och långa avsnitt. Serien håller inte på med att mjölka potentiella konflikter och sidointriger  i en halv evighet. Inte ens i 24 timmar. Hela serien består av tio avsnitt på 44 – 55 minuter. Det är alldeles lagom. Sedan är romanen – och tv-serien – slut och vi har fått veta hur det har gått för alla våra favoritkaraktärer. För den här gången. 

Sedan kommer Peter Sutherland att återkomma i fler romaner. Och Netflix har redan beställt en säsong två. Matthew Quick för helt enkelt vara kvick att komma med fler uppföljare av samma kaliber … 

MRS. HARRIS GOES TO PARIS – en modern Askungesaga utan någon god fe

FAKTA
Regi: Anthony Fabian
Skådespelare: Lesley Manville, Isabelle Huppert, Lambert Wilson, Alba Baptista, Lucas Bravo
Land: Storbritannien, Kanada, Frankrike, Ungern, Belgien
År: 2022
Genre: Komedi, Drama
Längd: 115 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: SF
Betyg: 4

Mrs. Harris goes to Paris är en modern Askungesaga. Det är varken någon prins eller någon god fe som fixar ett lyckligt slut – och en vacker klänning – till huvudpersonen. Det gör hon själv. Med hjälp av humor, ihärdighet och hårt arbete. Och en liten portion tur med spelandet. 

Handlingen utspelar sig 1957 och Mrs. Harris har sin änkepension som krigsänka och sina surt förvärvade slantar som städerska att spendera … och dessutom vinner hon både på tipset och på hundkapplöpningarna. Fortune favours the bold! Mrs. Harris plan är att åka till Paris över dagen och köpa sig en haute couture klänning från modehuset Christian Dior. För att alla, oavsett klass, härkomst, utseende eller ålder, har rätt att känna sig som en drottning. Mode är inte bara för filmstjärnor och prinsessor som ser ut som eviga fjortonåringar. 
 
Applåder för friskt vågat!

Jag kan höra farmor applådera Mrs. Harris. Farmor var av den åsikten att ”posh shops” inte bara var för ”posh people”. Vi vanliga dödliga har precis lika stor rätt att gå in på Selfridges som på Woolworths. (Även om Woolworths är mycket mer prisvärt). Bra kvalitetskläder är värda att satsa på, de håller i åratal. Bra basgarderob = en ovärderlig investering. Jag kan också höra farmor applådera Mrs. Harris idoga spelande – fast Mrs. Harris spelande på hundar går åt pipsvängen i en mycket humoristisk scen. Mrs. Harris favorithund har helt enkelt annat för sig än att springa över mållinjen.  

Farmor valde hellre att spela på hästar. Hon vann en gång. Då fick jag en inbunden bok med flera historier i, och färgbilder. Alltså, inte bara en paperback med svartvita illustrationer … Den där underbara doften när man öppnade boken för första gången … den glömmer man aldrig. Bra böcker är en lika bra investering som bra kläder. Som ”basgarderob” i bokhyllan. Det finns favoriter man alltid återkommer till.

Mormor skulle ha kunnat bli modedesigner

Jag kan förresten också höra mormor förnumstigt konstatera att hon själv hade skulle kunna sy mycket bättre och snyggare och mer praktiska designer än de flimsiga Christian Dior kreationer som vi får se i filmen, och mormor har rätt så klart. Hon skulle ha kunnat bli en modedesigner om hon fått (och haft råd) att följa sina drömmar. Och det hade varit miljövänligt mode. Kläderna hon designade gick att mixa och matcha, de kunde förkortas, förlängas, färgas om … och de kunde användas många gånger. I generationer. Så som haute couture borde vara. Så som klädindustrin borde vara. Inte bara köp och släng. 

Christian Dior ser ut som ett mjölkbud

Är haute couture värt sin skyhöga prislapp? Är det ren och skär fåfänga? Eller ska man se klänningarna som konstverk med sina utsökta broderier och individuella hantverk? 

Mrs. Harris påpekar att Christian Dior själv ser ut som hennes mjölkbud. Ha! Hon har så rätt!  Förresten … gubben som spelar Dior ser faktiskt också ut som vårt gamla mjölkbud! Det finns en viss typ av skådespelare som passar till att spela mjölkbud och de har hittat en sådan man för att spela Dior (han är så klart lik Dior också). Det är också kul att höra Mrs. Harris kalla Diors skapelser för ”frocks” och att jämföra upplevelsen att handla på Dior med att gå på Woolworths. (Till Woolworths försvar – de har en billighetsavdelning för ”stationery” och det är hel omöjligt att motstå doften av nyvässade pennor och nya skrivböcker och anteckningsblock). 

Jakten är en symbolisk handling 

Mrs. Harris jakt på sina drömmars klänning är så klart så mycket mer än jakten på en klänning. Det är en medveten och symbolisk handling som visar på att skönhet och konst och utsökt hantverk bör tillhöra alla på ett demokratiskt och inkluderande sätt och inte bara en liten elit av rika och kända och utmärglade och ganska bortskämda människor. Dessutom visar filmen på att om städare och sophämtare inte gör sitt jobb (om de till exempel strejkar) så märks det direkt. Om några av högdjuren tar ett par dagars semester … märker någon ens att de är borta? 

Mångsidig skådespelerska behärskar alla genrer
 
Lesley Manville är en underbar och mångsidig skådespelerska som behärskar alla genrer. Även komedi som är den svåraste genren av dem alla. Hon gör ett gör ett fantastiskt fint och känsligt rollporträtt av Mrs. Harris. Vi får alltid skratta med henne, aldrig åt henne. Humorn i Mrs. Harris goes to Paris sparkar uppåt – aldrig nedåt. Solidariteten med den hårt slitna städerskan är total.

Snorkig fransyska med ett hjärta av guld

Sedan finns också en lång rad fina små insatser i birollerna. Isabelle Huppert är som född för att spela en snorkig fransyska som innerst inne har ett hjärta av guld. Och visst är det mer engagerande med romanser mellan vuxna mogna människor som fått ta emot en hel del smällar av livet än alla dessa oändliga rader av likadana tonårsromanser som Netflix vräker ut. 

Haute couture är inte ”one size fits all” 

En märklig sak i filmen är dock att en haute couture klänning lånas ut och plötsligt passar en person med helt annan kroppsform. Det där är helt omöjligt. Skräddarsydda kläder passar perfekt enbart på den person som de sytts upp för. De är liksom inte ”one size fits all”. Och visst borde även skadade modeplagg recyclas mer. En brännskadad kjol kan bli som ny med en infällning av ett annat tyg, eller så kan kjolen kortas av (och bli mer modern och praktisk)

Redo att rocka vilken dag som helst

Eller så kan man bara ha det utsökt broderade klänningslivet till ett par jeans eller en pennkjol och en bolerojacka. Redo att rocka vilken vardag eller vilken fest som helst. Vackra saker ska förresten inte bara sparas till speciella dagar och fester, för de vanliga dagarna är många flera och behöver glitter i kanten mycket mera. Som det sägs i Alice i Underlandet – man ska  även fira ofödelsedagar. 

Mer mode och fler deckare med Lesley Manville  

Filmen Mrs. Harris Goes to Paris är inspelad  på plats i London och Paris och (av någon anledning) Budapest. 

Visst vill du se mer av underbara Lesley Manville efter det här? Hon har huvudroller både i Dödligt kapitel och i Sherwood – båda dessa femstjärniga serier finns att se på SVT play. Att se Manville reagera på olika händelser och på vad andra personer säger och gör i Sherwood – det är som en master class in acting på hög nivå.

Bonustips: Lesley Manville Oscarsnominerades för sin roll i The Phantom Thread,  en film som ger en mycket mindre positiv bild av modeindustrin än Mrs. Harris goes to Paris. Extremt sevärd. 

Och missa inte Mrs. Harris metaskämt under klänningsprovningen – att hon gillar Prinsessan Margaret, för hon är så härlig och har alltid glimten i ögat. Vem spelar Prinsessan Margaret i senaste säsongen av The Crown? Lesley Manville.

UFO SWEDEN – genrebiten fungerar bra, vardagsbiten funkar sämre

 

FAKTA
Regi: Crazy Pictures
Skådespelare: Inez Dahl Torhaug, Jesper Barkselius, Eva Melander, Sara Shipey, Oscar Töringe
Land: Sverige
År: 2022
Genre: Äventyr, Sci-Fi
Distributör: SF
Format: DVD, Blu-ray
Betyg: 3

En röd Saab kraschlandar i en åker. Man kan riktigt fantisera hur en utomjording som heter Ove (alternativt Otto) skriker: ”Neeej! Det där var min älsklingsbil!”. 

Svensk genrefilm blomstrade inte … före Den blomstertid nu kommer. Nu är kollektivet Crazy Pictures tillbaka. Och denna gång har de tagit sig an sci-fi genren.  

Bortförd av utomjordingar

Föreningen UFO Sweden i filmen är löst inspirerad av föreningen UFO Sverige. Här fikas det och äts mazariner och kanelbullar och dricks kaffe på tefat i flygande fläng. Sedan kommer Denise och avbryter fikafesten. Det var hennes pappa som försvann tillsammans med nyss nämnda röda Saab. Hon är säker på att han blev bortförd av utomjordingar, och beviset är ju att Saaben ramlade ner från himlen på en bondes åker. 

Genrebiten fungerar bra

Återigen … man känner sig positivt inställd bara för att det finns nordbor som vågar utmana Hollywoodbjässarna på kassakoåkern genrefilm, och som försöker göra genrefilm för en mycket mindre budget. Genrebiten fungerar bra. Man saknar inte en gigantisk budget för specialeffekter.  

SMHI-folk beter sig som hemliga agenter

Det som fungerar sämre är den biten som inte är genrefilm. Vardagsbiten. SMHI verkar här vara ett ställe som är fullt av folk som beter sig som hemliga agenter i FBI eller CIA eller MI6 eller Mission Impossible. Alltså, meteorologer gör väl inget mer spännande än att se ut veckans väderbild och förklara haloeffekten för SVT:s tittare?

Polisen i Norrköping verkar inte ha något annat att göra än att jaga Denise och den kaffedrickande tefatsklubben. Har de ingen gängkriminalitet i Norrköping? Även om året är 1996 borde de väl ha någonting vettigt att göra? 

Överanvänd hacking

Dessutom återkommer ständigt detta överanvändande av den gamla deus-ex-machina devisen som heter hacking. Så fort ”the plot” behöver det så kan Denise hacka vad som helst, bara  med hjälp av gamla 1990-tals grejor.  Det har verkligen gått inflation i svensk fiktion när det gäller hackande asociala Lisbeth Salander kopior. 

Fika tillsammans innan ridåfall

En feelgood faktor i filmen är att Denise till slut hittar en familj – bland alla andra nördar och freaks i tefatsklubben. Sedan kan alla fika tillsammans innan ridån går ner. 

Filmfotot påminner en del om Spelskandalen (SVT play). 1990-talet kan vara det nya nostalgidecenniet efter 1970-talet. Även om That ´90s Show inte blev så lyckad.

ELIAS VÅHLUND & AGNES VÅHLUND : DEN LÄNGSTA NATTEN – det är snyggt jobbat med dramaturgin

FAKTA
Förlag: Rabén & Sjögren
Illustrationer: Agnes Våhlund
Serie: Handbok för superhjältar (del 8)
Genre: Berättelser, Skönlitteratur
Antal sidor: 112
Läsålder: 6-9 år
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2023-03-31

Lisa är ledare för ett gäng superhjältar. Hennes superhjälteidentitet är Röda Masken. Hon har lärt upp sina nya vänner Max, Robert och Nick med hjälp av den sällsynta boken Handbok för superhjältar. Alla kan bli superhjältar. Med lite tur, träning och talang.

Lisa har flest superkrafter. Hon kan bland annat flyga och hon har bemästrat den svåra manövern ”puff-och-iväg” som gör att hon kan dyka upp var som helst. Till och med i ett låst rum. Hon kan också ta folk med sig när hon puffar iväg. Så praktiskt! Noll pendlingstid! Men som i de flesta kompisgäng så blir det slitningar och konflikter. Det har gått långsammare för Nick än för de andra två killarna att utveckla superkrafter. Hitintills … har han lyckats bemästra exakt noll superkrafter. Alla har försökt att vara extra snälla mot Nick, men det slutade ändå med att Nick frivilligt lämnade gruppen. Fylld av mindervärdeskomplex. 

Slutstrid och origin story serveras samtidigt 

Den åttonde delen i Handbok för superhjältar är slutet för det senaste äventyret. Det är också början för Nicks superkrafter och därmed en origin story i ett finalkapitel. Det är inte ofta som man får det i superhjältemytologin. Det är snyggt jobbat med dramaturgin. 

Makaber variant på Råttfångaren från Hameln 

När boken börjar befinner sig Nick tillsammans med vad han tror är sina nya vänner. Det visar sig dock att de nya vännerna i själva verket är seriens skurkar … De har kidnappat och hypnotiserat stadens barn i en makaber variant på Råttfångaren från Hameln. Sedan kan barnen användas som inbrotts- och attackbenägna zombies.  

Örnsnabb superkraftsutveckling 

Nick är nu det senaste offret och för att klara sig från fällan måste han hitta sin superkraft snabbt … och det gör han. Förvandling. I örnskepnad blir han inte hypnotiserad och han kan smita från buren där han är instängd. Perfekt! Men … det är inte lätt att manövrera nya färdigheter. Allt blir inte perfekt på första försöket. När Nick förvandlas till människa igen mitt under en flygtur är goda råd dyra … 

Moderna mangainspirerade illustrationer 

Illustrationerna är snygga, moderna och mangainspirerade. Ibland är det helsidesbilder, ibland flera  olika skeenden och olika detaljer ur olika vinklar på ett och samma uppslag. Det är fullt av dramatik och rörelse. Som när Nick genomgår fågel, fisk och mittemellan … och plaskar ner i en damm. Bubblorna svävar mot ytan samtidigt som morgonrocken drar ner honom mot djupet. Olika nyanser av blått och lila förhöjer djupet i bilden.  

När alla fyra superhjältar förenats så blir de ostoppbara. Slutstrid mot skurkarna följer … Men det är svårare att fajtas mot barnzombies. De fyra superhjältarna vill ju inte skada de hypnotiserade barnen,  som är deras vänner när de går i skolan tillsammans … 

Komplicerat dubbelliv 

Det är inte lätt att både vara både barn och superhjälte – vilket vi bland annat sett i Shazam!  

Serien Handbok för superhjältar är rekommenderad från 6-9 år, men om man verkligen gillar superhjältegenren och att kolla in en cool svensk variant av manga så rekommenderas äventyret långt upp i åren. Man behöver inte sätta en nioårsgräns för serier. Där barn förvandas till superhjältar. Utan att säga Shazam!

Konflikter inom gruppen 

Som alltid finns det en sensmoral med äventyren i serien Handbok för superhjältar. Om att hitta sitt sammanhang, om att inte jämföra sig med andra, om att försöka hitta det som man själv är bra på … och om att alla delar är viktiga i en grupp.  Samarbete i sig är en superkraft – kanske den svåraste av dem alla att bemästra för de unga hjältarna? Det är i alla fall konflikterna inom gruppen, snarare än superskurkar, som varit det största hotet under det senaste äventyret som omfattar fyra böcker. 

Never Ending success story 

Första delen av Handbok för superhjältarpublicerades 2017, och även det första äventyret omfattar fyra böcker. Om detta andra äventyr får tankarna att gå till Råttfångaren från Hameln och Shazam! är det första äventyret mycket mer inspirerat av  The Never Ending Story och Rödluvan och vargen. Serien har sålt över 1,4 miljon exemplar enbart i Sverige. Böckerna är översatta till ett tjugotal språk. 2021 var del 6 i serien, Utan hopp, den mest sålda barnboken i Sverige.