HANNA JEDVIK och EMMY ABRAHAMSON : DEN STORE KONSTNÄREN – traditionellt omaka par löser mordgåta

 

FAKTA
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Serie: Radiopratarna (del 1)
Genre: Deckare
Antal sidor: 251
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2023-02-01

Den store konstnären är den första delen i deckarserien Radiopratarna som handlar om ett traditionellt omaka par. Feelgood möter krim. Malmö möter Göteborg. Bridget Jones möter Lisbeth Salander. Och konflikter uppstår snabbare än du hinner säga ”falafel versus räkmacka”. 

Gladlynta, färgglada radioprataren Ann, trebarnsmamma från Malmö, och svartklädda surmulna hackern/researchern Esti från Göteborg ska samarbeta. Det går så där. Som att försöka blanda olja och vatten. De vill båda två vara ensamma om att göra reportaget om Den store konstnären på Österlen som just begått självmord. De har en hel månad på sig för att intervjua familjen och klippa ihop en timmes radioprogram som ska gå på SR och även släppas som podd. SVT och SR gillar ju att hänga med sin tid – SVT play med streaming är trendigare än vanlig TV, även om det är samma program, och gamla radiosändningar blir trendigare efter en ”rebranding” som podd. 

Generös budget för en timmes radio 

En månad för en timmes radio är helt osannolikt generöst. Från public service. Nordegren & Epstein gjorde en timme om dagen under sin karriär. Linnea Wikblad gör flera timmar om dagen. 

Esti får också 10 000 kronor extra i månaden för att hyra en extra lägenhet i Malmö – istället för att pendla till Göteborg – och utöver detta får hon också fem dagar på Scandic hotell i Malmö. (Produktplacering?) Både Ann och Esti åker också till Stockholm en sväng. Public service svämmar tydligen över av generositet för en timmes radio.  

Göteborgspatriot som hatar falafel och skånsk stand-up 

Det finns en del humor att mjölka ur att de två är så olika. Ibland blir det lite kul, ibland blir det lite klyschigt. Ann älskar Malmö. Esti är Göteborgspatriot och hatar Malmö, falafel och stand-up komiker. (Inte nödvändigtvis i den ordningen.) Ann är rund och älskar att baka. Esti bantar jämt och är trådsmal. 

Smala människor unnar sig att äta mycket

Tankarna går till gamla kollegor som kunde smälla i sig fem semlor innan middagen … och sedan ta dubbla portioner och efterrätt … och de var trådsmala och beniga. Smala människor med hög metabolism unnar sig ofta att äta mycket, medan runda människor som Ann snarare brukar vara som Precious Ramotswe i Damernas detektivbyrå. De äter små portioner. Långsamt. Och tillgodogör sig energin effektivt. 

Trebarnsmamma som lever livet på kokain

Brukar trebarnsmammor i Malmö ta kokain? Malmös sevärdhet i deltävling fyra i Mello i år var visserligen knarkrondellen, presenterad av den typen av D-komiker som skrattar åt sina egna skämt och som Esti hatar (och hon påpekar att Malmö vimlar av dem). Men ändå.  

Hur som helst, i ett SVT nyhetsreportage som nyligen visades hävdades det att det är ”äldre” som tar droger och när ”äldre personer” varit på konferens i Åre ligger det vita små påsar lite varstans. I lokalnyheterna intervjuade de gymnasieungdomar i ettan. De hävdade också att det var äldre som höll på med droger – de som gick i tvåan. Själva var de nöjda med sprit än så länge. 

Så vem vet, trebarnsmammor som är nedtyngda av jobbiga ungar, det ständiga livspusslet och en man som aldrig städar eller gör sin del hemma kanske har små vita påsar med kokain som utväg. För att piggna till. Även om det verkar långsökt. 

Och även om Radiopratarna har krim som sin genre så görs det aldrig någon koppling till hur kokain göder den undre världen och gängsbrottsligheten. I stället blir det bara några chicklit-aktiga ”göra bort sig i Bridget Jones stil” episoder. 
 
Lisbeth Salander kopia längtar efter sin flickvän 

Asociala Esti har sina egna problem, bland annat att hon längtar efter sin gamla flickvän Charlie som försvann utan ett ord. Under reportagets gång blir hon förälskad i Den store konstnärens yngsta flickvän. Men är det så smart att bli involverad med ett intervjuobjekt, en misstänkt …? 

Var för sig kommer Ann och Esti fram till att Den store konstnären blivit mördad. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som gjort det och varför. Ledtrådarna zoomas in i närbild, och som Sherlock alltid  brukar säga: damm säger en hel del.  

Deckartropen nummer ett 

Så kommer den där deckartropen att en av de två låtsas  gå på toa och springer runt i hela huset och snokar efter bevis. Lite i samma stil som kriminella som jobbar i par där en ska uppehålla den som öppnar dörren medan den andra bryter sig in. Och deckare kan inte hålla blåsan stången ens i fem sekunder innan de kommit in genom dörren? Det är dags för potentiella mordmisstänkta att säga åt folk att gå på toa hemma. Eller som Prins Harry: gå i en medhavd påse.  

Usel intervjuteknik 

Intervjutekniken är under all kritik. Både när Ann och Esti är var för sig och när de är tillsammans. En grundregel är att aldrig ställa ledande frågor och att inte avbryta när intervjuobjektet ska säga något intressant. Inte ens detta klarar de av. Dessutom är det väldigt långsökt med två intervjuare som inte känner varandra och ett intervjuobjekt. Det blir bara en konstig två-mot-en situation. Det brukar fungera bättre med en intervjuare och flera intervjuobjekt som får interagera med varandra – som hos Graham Norton, Parkinson, Skavlan, Carina Bergfeldt … 

Marknadsföring som konst  

Det finns en intressant diskussion om vem som blir framgångsrik konstnär och varför. Ann gillar till exempel Ernst Billgren och Lars Lerin (fast hon kan inte komma på deras namn …) och Ernst Billgren har flera gånger sagt att media är ett material att jobba i, precis som akryl, olja, akvarell, lera … you name it.

Tankarna går till filmen Big Eyes där kvinnan var konstnären, talangfull men blyg och tystlåten, medan mannen var marknadsföringsgeniet som gillade at hänga med Joan Crawford, Andy Warhol, The Beach Boys … Att sälja är en konst i sig.  Att sälja konst är sannerligen en konst. Based on a true story, filmatiserad av Tim Burton, rekommenderas varmt. 

Vem skrev texten till Främling?

Just nu är det Mello-tider och Carolas Främling fyller fyrtio år. Det är väl ingen som bestrider att Carola är stjärnan. Hon har bearbetat materialet media framgångsrikt i fyra decennier. Att det är Monica Forsberg (gift med Hasse ”Kvinnaböske” Andersson) som skrivit Främling, och att det är Lasse Holm som tonsatt, det är det färre som kommer ihåg. Det är ju Carolas Främling. Oavsett vem som skapat verket. Om någon annan sjungit – hade det blivit samma genomslag? Knappast. Vem är då den sanna konstnären?