LYLE, LYLE CROCODILE, HALLOWEEN ENDS och TICKET TO PARADISE bland februaris DVD- och Blu-ray-släpp

Februari är en riktigt fullmatad filmmånad.  Familjefilmer som Stinkisarna, En annorlunda värld, Tassar av stål, en ny LasseMajas detektivbyrå och Lyle, Lyle, Crocodile. Skräckavslutning med the final girl som nu blivit the final grandmother: Halloween Ends. Och en av de största franska deckarna spelas av en av de (bokstavligen) största franska skådespelarna. Gérard Depardieu är Kommissarie Maigret. 

Nu är det inte deckare utan feelgood som är världens största bokmarknad. En av de största feelgood succéerna, Mrs. Harris, har nu blivit film. Missa inte underbara Leslie Manville i Mrs. Harris Goes to Paris. Och ja, hon är suverän i deckargenren också (Sherwood och Dödligt kapitel finns på SVT play). Mrs. Harris är banbrytande i sin genre – bland annat genom att hon faktiskt arbetar ihop pengar till sin klänning själv. Pretty Woman är så ute! 

Roberts och Clooney får en andra chans

Med det sagt … Julia Roberts är hemma igen. I romcom genren som gjorde henne berömd. Tillsammans med George Clooney. Som hon haft ihop det med förr. På film, alltså …  I Ticket to Paradise spelar de gamla filmstjärnorna ett frånskilt par som får en andra chans. 

Italienarna har sin egen speciella infallsvinkel till romance och superhjältestatus – vilket vi får se i Kärlekens hjältar. Ciao filmmys med riktigt bra film! Och visst är dansk film ”still going strong”, speciellt när Sofie Gråbøl är involverad. Spana in hennes prestation som Inger och Rose i filmen Rose. 
Slutligen, inte en månad utan en ”based on a true story”. Inget är väl vansinnigare än att en av de mest kända kungagravarna varit ”förlagd” i mer än 500 år … och att en amatörarkeolog hittar honom. Filmen The Lost King är baserad på boken The King’s Grave: The Search for Richard III av Philippa Langley och Michael Jones. Sally Hawkins (känd från Paddington och The Shape of Water) är mycket sympatisk i huvudrollen. 
Allt detta och mycket mera under februari månad. 
Smaklig filmfest och glöm inte att fira Valentine’s Day med fint filmkalas!

6
The Old Way
Prey for the Devil
Tassar av stål
Året jag slutade prestera och började onanera

13
Anklagelsen
En annorlunda värld
En sekund av lycka
LasseMajas detektivbyrå – skorpionens gåta
The Lost King
House of the Dragon
Maigret
Rose
Stinkisarna
Ticket to Paradise

20
Black Panther: Wakanda Forever
Lyle, Lyle, Crocodile
Skolan vid världens ände
The Woman King

24
Can You Keep a Secret
The Came You

27
Detective Knight: Rogue
Halloween Ends
Kärlekens hjältar
Mrs. Harris Goes to Paris

ENOLA HOLMES 2 – så här ska Sherlock Holmes uppdateras

 

Uppföljaren överträffar ettan – på så många sätt. Man har använt sig av Sarah Chapmans verkliga historia och den berömda tändsticksstrejken (som inträffade i verkligheten, fast utan inblandning av Enola Holmes, Moriarty och en massa mord) och tyfusepidemin och funderingar utifall vinstmarginaler verkligen är det enda som ska räknas …  på så sätt har man fått fram både en tidsaktuell och en viktorianskt tidstypiskt äventyr på en och samma gång.

Det här är så mcket bättre än BBC:s tradiga serie Sherlock, som kretsar kring en homoskämtsam ton och ett triangeldrama med tre vita män – Sherlock Homes, John Watson och Moriarty. Den supersmarta lillasystern är inspärrad. Och detta ska föreställa ”samtida uppdatering”. Det är så mycket mossigare än vilka gotiska viktorianska berättelser som helst. 

Moriarty som svart kvinna

Här … tillåts den supersmarta lillasystern att spela första fiolen – även om hon till skillnad från Sherlock inte äger någon fiol. Lestrade funderar på om han får vara på ”first name basis” med Sherlock Holmes och erbjudar sig att bli kallad för Grayson (Sherlock nappar inte, tack och lov). Doktor Watson kommer att spelas av charmknutten Himesh Patel (känd från EastEnders och Beatleskomedin Yesterday) och det är väl på tiden att doktorer med brittisk-indiskt ursprung får representation? Och Moriarty är en svart kvinna. Så HÄR ska Holmes uppdateras! 

Uppgraderat kärleksintresse

Filmen är mycket löst baserad på Nancy Spingers Enola Holmes Y.A. böcker och unga fans gillar så klart att Lord Tewkesbury har blivit  uppgraderad ett någorlunda jämnårigt kärleksintresse för Enola istället för en liten toddler som hela tiden måste räddas. 

Enola, en högst mänsklig deckare

Det här är bättre än originalet. Och Enola Holmes berättarröst är tack och lov inte en voice-over utan hon förklarar i humoristiska monologer med kameran som samtalspartner vad hon håller på med, eller rättare sagt, vad hon tror att hon håller på med. Enola är en högst mänsklig deckare, och hon missar ofta poängen.

Det  är snyggt klippt och snyggt berättat och visar upp en version av viktorianska London där staden får vara både skitig och multikulturell … och full av hästdragna droskor, snygga kläder och klassisk elegans, precis som i Conan Doyles original.

Krockande talanger

Henry Cavill kommer i sin tolkning av Sherlock Holmes mycket nära originalet. Till skillnad från i så många moderna tolkningar är han inte asocial, oförskämd och någonstans på autismspektrat utan mycket charmig, social och empatisk. Förutom lysande i slutledningsförmåga. Ibland krockar talangerna och mitt i en slutledning om vad Enola Homes haft för sig tvingas Sherlock att pausa och svälja hårt – känslorna kommer till ytan, han inser att hans älskade lillasyster har utsatts för hot och mordförsök. Då är det inte lätt att fortsätta med ”slutledningstricket” för att briljera. 

Smart och full fart – och inte för småbarn. Viktorianska London var farligt på så många sätt, våldsamt och fullt av smuts och sjukdomar och perversa mördare. 

Folk med rätt look och sound

Som i så många kostymdraman har man dragit fördel av att engagera ett myller av brittiska skådespelare i varenda liten minimal roll, folk som har helt rätt look och sound i sammanhanget, och som lägger ner möda på att skapa en rejäl roll även av bara några få repliker. Spana särskilt in den talangfulle Tim McMullan (som även kan ses i den utmärkta serien Dödligt kapitel som finns på SVT play just nu), som här spelar skurk eller möjligen offer. Beroende på infallsvinkel.

ENOLA HOLMES – korkad intrig, men småskojigt mellan varven

FAKTA
Regi: Harry Bradbeer
Skådespelare: Millie Bobby Brown, Henry Cavill, Sam Claflin, Louis Partridge, Helena Bonham Carter

Land: Storbritannien

År: 2020

Genre: Äventyr
Längd: 123 minuter

Visas på Netflix

Betyg: 3

Maka på dig Sherlock Holmes – det finns en ny mästerdetektiv i stan! Men visst är viktorianska London tillräckligt fullt av fiffel och båg och mördare i välskräddade kostymer och plommonstop för att räcka till mer än en detektivbyrå?

Enola Holmes är Sherlock Holmes hitintills ganska okända lillasyster. Hon figurerar i en serie ungdomsböcker av Nancy Springer, men det är Netflix påkostade filmatiseringar med tekniskt skojiga finesser (berättelser med klippdockor, stumfilmsskyltar och så vidare) som gjort henne megakänd. Och det är ingen mindre än The Crowns Princess Margaret, alltså Helena Bonham Carter, som spelar Enola Holmes orädda och stridbara mamma. Det är lätt att förstå varför Sherlock har blivit som han blivit med en sådan familj. 

Explosiva grejor

När berättelsen inleds är Mrs Holmes försvunnen och bröderna Mycroft och Sherlock är konfunderade. Enola är hjärtekrossad. Hon fyller sexton … och mamma är borta. Hon måste hitta henne! Men publiken förstår innan Enola att hennes mamma försvunnit frivilligt, hon är en del av ett nationellt nätverk av ökända terrorister, mer kända som militanta suffragetter … och det som mamma Holmes håller på med är explosiva grejor. På mer än ett sätt. Det är inte meningen att Enola ska följa efter. Men följa efter gör hon, och blir på vägen involverad i ett annat fall – det verkar som om någon är ute efter att mörda den reformvänlige Lord Tewkesbury, en jämnårig snygging till Enola och blivande kärleksintresse i serien. 

Smidigare sätt fixa rösträkningen

Det finns många plot holes i intrigen. Om någon inte vill att någon annan ska rösta på ett visst sätt – det finns så många så mycket smidigare sätt att fixa rösträkningen på än att leja klumpiga yrkesmördare för att ta familjemedlemmar av daga. (Och dessutom – någon måste ju ärva gods och titel – har man haft ihjäl arvtagarna finns det ju ingen i framtiden som kan ta hand om flagnande tapeter och läckande tak och annat glamoröst adligt arvegods).

Fördrar botanik framför politik

Nummer ett på röstfixarlistan är mutor och övertalning (det funkade ju utmärkt när Quatar fick fotbolls-VM), och den viktorianska klassikern är ju att skicka ut yngre familjemedlemmar på ”The grand tour”. Folk som är upptagna med att måla akvareller i Italien är inte hemma och röstar. Det är förresten inte förrän Lord Tewkesbury är mordhotad som han börjar att intressera sig för politik, innan dess verkar han mest vara intresserad av botanik. Han håller på att försörja sig med att sälja blommor när Enola hittar honom. 

Segt och historiskt felaktigt

Jämfört med boken finns en lång och onödig sekvens där Enola ska gå i skolan och den löjliga skolan samt även räddningsaktionen påminner mer om något ur en Roald Dahl bok än ett Sherlock Holmes äventyr. Både segt och historiskt felaktigt utan att vara kul (vilket de flesta anakronismer brukar vara). 

Misslyckade förklädnader

Ett running gag genom hela filmen är en parodi på Sherlock Holmes mästerliga förmåga att klä ut sig (väl dokumenterat i Conan Doyles äventyr) – här försöker Enola klä ut sig och varje gång misslyckas förklädnaderna kapitalt. 

Uppblåst som han ska vara

Intrigen må vara korkad, men det är småskojigt mellan varven. Familjen Homes är utmärkt castad – Sam Claflin som Mycroft, Henry Cavill som Sherlock och Helena Bonham Carter som Mrs Holmes. Mycroft är precis så irriterande och uppblåst som han ska vara, Sherlock har både empati och skarpsinne, och Mrs Holmes är bokstavligen kick-ass.

DON’T WORRY, DARLING – ingenting hänger ihop eller går ihop

FAKTA
Skådespelare: Florence Pugh, Harry Styles, Chris Pine, Olivia Wilde, Gemma Chan
Land: USA
År: 2022
Genre: Drama, Thriller
Längd:123 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: Warner
Betyg: 2

Det blev ett budgivningskrig mellan ett otal Hollywoodstudios när Olivia Wildes nya projekt lanserades. Alla som inte vann budgivningen tackar nu säkerligen sin lyckliga stjärna tusen gånger om.

När det gäller skvaller och rykten så har Don’t Worry Darling nått upp i rekordnivåer för en modern film.
 
Harry Styles regiromans och omskrivna spottloska

Shia LaBeouf som fick sparken för att han missuppförde sig. Ersättaren Harry Styles, en gång i tiden känd som popstjärna i bandet One Direction, hade en romans med regissören Olivia Wilde. Hur störde detta inspelningen? Hur påverkades filmen? Varför hatar Olivia Wilde och Florence Pugh varandra? Och spottade Harry Styles verkligen på Chris Pine när det var dags för filmens världspremiär på Venedig filmfestival? ”Spitgate” var lätt årets mest omskvallrade och omskrivna händelse i underhållningsbranschen. Och … tänk vilken skojig film som det hade blivit av alla dessa rykten!
The Movie That Goes Wrong. Gång på gång på gång….
 
Färdig produkt mindre intressant än alla rykten

Men … hur är då själva produkten? Kort svar: inte alls lika intressant som alla rykten och intriger bakom kulisserna.
Filmen är en hybrid av thriller, svart komedi, feministmanifest … Och lite skräckfilm. Trots allt, det verkar vara en uppdatering av den gamla skräckisen The Stepford Wives  som står på tapeten. Männen åker till jobbet, lika säkert som ett klockverk, och kvinnorna är glada och villiga hemmafruar.
 
Ett typiskt sterilt och fantasilöst Hollywoodparadis

Vi befinner oss i öknen, i ett artificiellt uppbyggt ”paradis”. Som så ofta när Hollywood ska gestalta ”paradiset” på film så tänker de på Hollywood och Los Angeles. Alla har perfekt klippta gräsmattor. Man ska ha pool, grillplats, garage och tennisbana. Hur många av dessa grejer man har speglar statusen. Chefen Frank, spelad av Chris Pine, har tennisbanor. Plural. Och arkitektritat hus.
 
Måndag hela veckan

Det hela påminner lite om utopi-dystopithrillern Elysium med Mark Damon. Och återigen får man samma tanke … Det här ser ju så himla tråkigt ut. Det finns inga årstider, inga väderomväxlingar, inga intressanta blommor, inga ovanliga träd, inga urtidsskogar, ingenstans att plocka bär och svamp, ingenstans för hundar att gräva ner tuggben, det finns inga katter, harar, rävar, igelkottar, fåglar, döda stubbar fulla med skalbaggar, inga spindlar, inga fjärilar … Bara dessa oändliga rader av turkosa pooler och pastellfärgade människor med cocktaildrinkar. Skuggorna är helt fel, palmerna rör sig inte i blåsten och alla människor rör sig som om de var med i datorspelet The Sims.
 
Överraskningen som inte är en överraskning

Nu utfärdas spoilervarning. Det visar sig att det ska vara en överraskning att tillvaron i denna fiktiva stad Victory verkligen bara är ett datorspel … eller snarare en datorsimulering. Det förstår man faktiskt ganska tidigt i filmen.
Ingen finns där på riktigt, allt utspelar sig bara i fantasin. Det är lite The Matrix och Inception över det hela. Kropparna finns någon annan stans. Nersövda.

Annars påminner handlingen mycket om The Truman Show och Free Guy … för huvudrollsinnehavaren börjar misstänka att det här är inte på riktigt, hen vill ha ut mer av livet, och då skakas allt i sina grundvalar.
 
Pigg hemmafru och Rat Pack lookalike

Florence Pugh spelar en pigg hemmafru som är gift med killen som ser ut som Harry Styles med Frank Sinatra stajling. Men i den verkliga världen har hon varit en framgångsrik läkare. Nu ligger hon nersövd och drömmer om en hemmafrutillvaro. Hon vill ut, och för att klara av detta måste hon dupera sin man, ja, alla män i spelet/simulationen, och ta sig till sin egen kropp.

Det finns mer luckor i handlingen än handling utan luckor. Ingenting går ihop. Om något går fel i simulationen… varför jagar dessa rödklädda människor runt? Och en läkare med piller? Varför gör man inte något på platsen där de nedsövda kropparna ligger?
 
En manlig dröm utan kärlek

De flesta kvinnorna tycks ha kidnappats mot sin vilja, utvalda av män som har denna dröm. Liksom i fallet The Stepford Wives är detta en manlig dröm. Men vad är det för poäng med att bli älskad av en robot som liknar den fru man just har mördat, eller att bli älskad av en person som mot sin vilja är nedsövd på annan ort och som fått artificiella minnen inplanterade för att locka fram kärlek? Männen vet ju om att allt är fejk.

Varken mat eller swimmingpooler eller snygga bilar eller tennisbanor finns. Och kärleken finns inte heller.
 
Efter förklaringen … är allt ännu mer obegripligt

Det finns mängder av obegripligheter i filmen. I tjugo minuters extramaterial förklarar Olivia Wilde allting … och hur detta är ett feministiskt manifest … och sedan är filmen ännu mer obegriplig.

Varför har huvudpersonen drömmar i svartvitt? Vilka är alla de där balettdansande blonda kvinnorna i drömmen? Varför måste de klippa in ännu en tråkig drömscen när vi just ska få se Dita Von Teese klättra upp i ett cocktailglas?
 
Saknas aldrig de kidnappade unga kvinnorna?

Varför är det ingen som saknar den smarta unga kvinnliga läkaren? Ens på jobbet? Hon är ju kidnappad och nersövd för bövelen!
Hur länge kan folk ligga nersövda utan att det skadar dem? De får liksom varken mat eller motion i simulationen.

Och slutligen … skulle det inte gå att sälja ”vara ihop med Harry Styles” i en en timmes lång simulation (längre kan nedsövning väl inte vara hälsosamt?) till alla gamla One Direction fans? Varför ska det bara vara en manlig fantasi?
 
Vem vill ha tråkigt i ett spel?

Varför måste simulationen vara så förpepprat tråkig?
Skulle jag göra mig besväret att besöka en simulation skulle jag vilja ha något mer än en tripp till en fejkad version av 1950-talets Los Angeles. Visst vill man ha en tripp till Mars, som Arnold Schwarzenegger fick i en gammal 1980-tals rulle, eller en tur till Hogwarts, och mata ugglorna i posttornet och ta en flygtur på Buckbeaks rygg!
 
Uddlös, mesig och osammanhängande

Filmen är för mesig för att vara thriller eller skräck, för uddlös och för velig för att vara satir eller komedi, och alldeles för tråkig och långsam för att vara underhållning.
Dessutom är filmen för ologisk och för tondöv för att vara sammanhängande. Men man ska förmodligen inte bekymra sig om smörjan, och det faktum att ingenting hänger ihop eller går ihop … Som sagt. Don’t Worry Darling.

PETER PAN GÅR ÅT HELVETE – en skrattfest som inte kräver några förkunskaper

 

Premiär: 19 januari Cirkus, Stockholm. Sverigeturné som omfattar bland annat Malmö och Göteborg.

FAKTA
Regi, översättning och koregorafi: Edward af Sillén
Regiassistent: Magnus Borén
Ljusdesign och ljusoperatör: Peter Brunberg
Mask och peruk: Sari Nuttunen
Dekor och rekvisita: Hede ateljé
Skådespelare:
Tingeling: Pernilla Wahlgren
Peter Pans skugga: Per Andersson
Kapten Krok: Ola Forssmed
John Darling: David Batra
Wendy Darling: Clara Henry
Krokodilen: Hampus Nessvold
Peter Pan: Anton Lundqvist
Berättaren: Andreas T. Olsson
Jon: Johan Charles
Tekniker: Magnus Borén
Kitty och Tootles: Lily Wahlsteen¨
Tekniker: Nils Weibull
Tekniker: Stina Nordberg

Det ska vara Peter Pan i år! Vilken är den roligaste Peter Pan genom tiderna? Edward af Sillén levererar svaret i Peter Pan går åt helvete! Det här är komedi på (bokstavligen) högtflygande nivå och denna internationella megasuccé har nu blivit en svensk fullträff med många duktiga komediveteraner och några purfärska tillskott i ensemblen. Från Pernilla Wahlgren och David Batra till Clara Henry och Hampus Nessvold.

… här är en startelva som levererar på toppnivå. Redan innan ridån går upp.

Ola Forssmed och Per Andersson värmer upp publiken, kollar deras språkkunskaper och får halva parketten att engagera sig och hjälpa till  med att dra sladdar. Det här är en pjäs som det är väl värt att komma i god tid till. Det finns en föreställning innan själva föreställningen drar igång … Och uppsättningen är interaktiv och engagerande. Med inövad spontanitet.

Edward af Silléns gyllene touch

Edward af Sillén står för regin och manusbearbetningen av det engelskspråkiga originalet och han har samlat en lysande laguppställning. Man misstänker att detta är en uppsättning som kan mäta sig med och även överträffa originalet. Edward af Silléns tolkning av Shirley Valentine (som nu turnerar med Maria Lundqvist i huvudrollen) överträffar originalet – som råkar vara en av mina personliga favoriter. Blir allt af Sillén rör vid till guld? The man with the theatrical Midas’ touch!

Komik som lagsport briljerar hela vägen in i mål

Visst är teater också en lagsport. Alla ska framhävas. Alla ska göra sitt jobb. Alla ska hålla sina markeringar och göra hjälpande assists och skruvade passningar. Alla ska någon gång få sätta den klockrent i krysset. Och alla gör jobbet i den här laguppställningen. Det här glittrar hela vägen in i mål.

Glittrar och tar smällar för laget

Apropå glitter. Visst är det några forwards som briljerar och glänser lite extra. Främst Pernilla Wahlgren som Tingeling, Fru Darling, husan och Tigerlilja. Här går det raskt mellan kostymbyten, dialektbyten och tonartsbyten.

Uppsättningens Peter Pan, alias Anton Lundqvist, kan verkligen konsten att ”ta en för laget”. Det smäller till rejält när flygscenerna går åt helvete. Märker publiken om han kraschar en gång för mycket eller en gång för lite? Det är tveksamt. De flesta har fullt upp med att gapskratta.

Vem blir matchens MVP?

Priset för ”most valuable player”, bästa ordduellant och bästa amatörmeteorolog, går till David Batra. Han får till och med sina medspelare (eller motspelare) att falla ihop i skrattsalvor. ”Breaking character” är ett faktum. I plural. Det är roligt när något extra går ”fel” i en pjäs som handlar om att allt går fel. Peter Pan och Wendy gömmer sig bakom scenerierna för att få skratta ut i lugn och ro medan självaste Per Andersson glömmer sina egna repliker för han har fullt upp med att skratta … Och David Batra? Han är deadpan. Så klart.

Komisk musikal blandar slapstick och ordekvilibrism

Peter Pan går åt helvete har fördelen att blanda många olika typer av komik och komisk musikal. Visst finns det gott om tillfällen för fysisk komik och ren slapstick. Visst är det kul att proppa in Hampus Nessvold i en krokodilkostym. Visst är det festligt när en allt mer desperat Tingeling hatar sin fula och livsfarliga klänning och blir allt argare. Men det finns också gott om plats för ordekvilibrism (något som göteborgaren Per Andersson i rollen som Peter Pans skugga utnyttjar till max) och karaktärsstudier.

Alla dubblerar sina roller

Betänk att alla i ensemblen spelar dubbla roller. Minst. Dels spelar de rollerna av välvilliga och ofta smått klantiga amatörskådespelare i gruppen Thalia. Dels spelar alla minst en roll i själva uppsättningen av Peter Pan, pjäsen i pjäsen.
Ola Forssmed innehar rollen av regissör (och Per Andersson är hans skuggande regiassistent). En regissör som till skillnad från Edward af Sillén lider av omvänd Midas’ touch (det vill säga: allt han rör vid går käpprätt åt helvete).

Visst går det fel för Kapten Krok

Ola Forssmed är alltså förutom en hårt prövad amatörteaterregissör även en frustrerad Kapten Krok (det är aldrig lätt att regissera sig själv!) och en minst lika frustrerad Herr Darling. Och visst går det ”fel” på riktigt för Ola Forssmed när han munhuggs med en man i publiken och slänger ut förolämpningar. 

Hampus Nessvold  spelar en klassisk ”nepo baby” som uppsättningen fick på köpet tillsammans med den svindyra roterande scenen, en inställsam amatörskådespelare som bara vill att alla ska älska honom … och så är han krokodil, sjöjungfru, lillebror Darling och Peter Pans understudy. Rivaliteten om vem som ska spela Peter Pan (vi hinner med tre stycken under kvällen) och åtskilliga kärlekstrianglar ger extra krydda till anrättningen. Visst är Wendy och Tingeling rivaler om Peter Pan. Men Peter Pan och krokodil-lillebror Darling är rivaler om skådespelerskan som spelar Wendy.  Det är förresten ett genidrag att casta David Batra, Clara Henry och Hampus Nessvold som syskon.

Världens roligaste pjäs

Aldrig har det varit så roligt att se saker gå åt helvete.
Ja, förutom i The Play That Goes Wrong. Som är lika rolig. Speciellt för deckarfans.  Peter Pan går åt helvete har en originaltitel som mycket riktigt lyder Peter Pan Goes Wrong och är gjord av samma team.

Från Agatha Christie till Sven Melander

The Play That Goes Wrong har korats till världens roligaste pjäs. Humorns motsvarighet till Agatha Christies The Mousetrap – världens mest framgångsrika deckardrama på teaterns tiljor. The Play That Goes Wrong har fått otaliga priser och gjorde stor succé i England, där den fortfarande spelas på Londons West End. Den brittiska succén följdes upp med en ännu större succé på Broadway – alla skådespelarna från originaluppsättningen var med, och filmregissören J. J. Abrams debuterade som teaterproducent. Ännu fler priser håvades in och sedan följde otaliga uppsättningar överallt i resten av världen. Den svenska uppsättningen – manus och regi – gjordes av Sven Melander.

Skrattfest med värdig utmanare

Nu har äntligen The Play That Goes Wrong fått en värdig utmanare om titeln Världens roligaste pjäs.

Det här är en skrattfest. Inga förkunskaper krävs om Neverland eller originalpjäsen av J.M. Barrie eller olika Peter Pan teorier. Inga förkunskaper krävs om hur det är att vara med i amatörteatersällskap. Det här är bara så genuint bra. En humoristisk fullträff.

Och jag vill ha med mig Tingeling hem. Vem älskar inte en arg älva? Nu väntar vi bara på spin-offen. Dokusåpan Tingelings värld går åt helvete.

BRENÉ BROWN : VÅGA VARA OPERFEKT – kanske dags att fira ostbågens dag idag

FAKTA
Förlag: Libris Förlag
Genre: Populärpsykologi
Originaltitel: The Gift of Imperfection
Översättning: Maria Store
Antal sidor: 190
Format: Häftad
Utgivningsdatum: 2023-01-24

“USA:s befolkning består av trötta, sönderstressade vuxna och barn med alldeles för många aktiviteter. Vi ägnar fritiden åt en desperat jakt på det som gör livet lyckligt och meningsfullt. Vi tror att vi kan komma åt detta genom att göra eller skaffa saker, men kanske är det just det där jagandet som tröttar ut oss och gör oss så rädda för att slå av på tempot.” (ur: Våga vara operfekt, Brené Brown)

 Brené Brown är en superkändis på grund av sitt omtyckta TED-talk, men hon är även en berömd författare (även om hon är för blygsam för att själv medge detta).

Brené Brown har doktorerat i sociologi och är research professor vid University of Houston Graduate College of Social Work i Texas. Hennes TED-talk är ett av de mest sedda någonsin: The power of vulnerability har visats närmare 30 miljoner gånger och översatts till över 40 olika språk. På Libris finns även Brené Browns Mod att vara sårbar och  Resa sig stark. Nu är det dags för Våga vara operfekt i jubileumsutgåva.

Utmanar den amerikanska drömmen om lycka

Det som Brown skriver i Våga vara operfekt är kontroversiellt och utmanar den amerikanska modellen så väl som den amerikanska drömmen.

 “Om vi vill leva helhjärtat måste vi medvetet värna om sömnen och leken. Vi måste sluta betrakta trötthet som en statussymbol och sluta mäta vårt värde i prestationer. Valet att vila och leka kan i bästa fall bli en motkultur.”

Vikten av vilan

 Brené Brown slår huvudet på spiken. Brown har så himla rätt. I Sverige har det inte gått lika långt som i USA, inte än i alla fall, men även här mobiliseras en motkultur. Tomas Sjödins Vila, handlar t.ex. om att man inte ska skämmas för att man behöver sova, man ska inte ursäkta sig att man sover om något ringer klockan sex på morgonen en lördag och man ska unna sig en  tupplur – eller “power nap”, för att använda ett inne-uttryck – om det behövs. Uppföljaren av Sjödin, Det är mycket man inte måste, levererar mer i samma tänkvärda stil.

 Den gyllene förvandlingen

 Brené Brown skriver att hon årligen läser om Paulo Coelhos Alkemisten. Det är hennes val för att förbli “grounded”, att stå med båda fötterna på jorden. Man skulle också kunna rekommendera alla att ha en rolig kalender som Herregud & Co på skrivbordet, hemma och/eller på kontoret, med en ny serie om dagen. För ett leende eller ett gapskratt om dagen lättar upp. Man ska inte ta så allvarligt på saker och ting. Eller som det står på första sidan: “Man får tro på sig själv, även om man saknar bevis“.

 “Trött” är det nya svarta

 Att trappa ner kan vara svårt. Trötthet och grinighet och sömnbrist har blivit till statusmarkörer i vårt samhälle. Det är helt enkelt modernt att vara  trött och utkörd och är man inte jämt utmattad och har ett fullbokat schema, så är det suspekt. En inställning som Brown hävdar att vi måste ändra på.

 Brené Brown beskriver sin egen familjs nedtrappningsförsök. De fick till och med dottern Ellen att trappa ner. Efter en hel del övertalning. Ellen var inte pigg på nedtrappningen, utan påpekade förnumstigt att de flesta av hennes kompisar håller på med fler saker än hon själv.

 Långa dagar för framgångsrika barn

 Ellens kompisar tränar två eller tre sporter, spelar instrument, lär sig språk och går konstkurser. “Sådana barn går upp klockan sex på morgonen och läger sig klockan tio på kvällen” kommenterar Brené Brown.

 Är det ett bra val? Är det viktigt med vila och lek? Eller kanske Ellen inte kommer in på det college hon vill “bara för att hon inte spelar fiol och pratar kinesiska och franska och tränar fem sporter” funderar Brené Brown.

 Men om alla andra barn kan allt det där kan ju i alla fall Ellen utmärka sig med att vara utvilad?

 Sov middag och fira ostbågens dag

Som Brené Brown skriver: Gör något konkret. “Säg nej idag. Sabotera systemet. Ta bort något från listan och lägg till “sova middag”.

 Sedan kan du skratta gott en stund åt serierna i Herregud & Co.. Vem vet, det kanske är dags att fira ostbågens dag idag!

Våga vara operfekt är en hyperaktuell bok i en het nyutgåva. Så mycket har inte förändrats sedan Brown sände upp den första nödraketen. Ingenting verkar ha förändrats till det bättre. Det här är en bok som behövs. För förändring behövs. I raketfart.

H.C. ANDERSEN : JULSAGOR – serverar vinter och barnförbjudet snarare än jul

FAKTA
Förlag: Modernista
Illustrationer: Jenya Hitz
Genre: Klassisk skönlitteratur
Översättning: Bengt Anderberg, Elisabet Björklund, Hugo Gyllander, Axel Norbeck
Antal sidor: 182
Läsålder: 6-9 år
Format: Kartonnage
Utgivningsdatum:

Spännande, charmfull och ofta oväntad läsning – H.C. Andersen är så mycket mer än Den lilla sjöjungfrun och Den fula ankungen.  Titeln H.C. Andersens julsagor kan tas med en nypa salt – H.C. Andersens vintersagor kanske hade varit en bättre titel, det är inte jul i så många av sagorna. Men vi serveras desto mera vinter.  

Som i sagan om Snögubben som längtar in till den varma elden, men som aldrig får komma in i värmen. Som i sagan om Snödrottningen, sagan som inspirerat både till den vinterälskande häxan i Narnia (The Lion, the Witch and the Wardrobe) och till Disney franchisen Frozen.  

Som i sagan om Snödroppen som vill bli känd under ett annat namn, sommargäck istället för vintergäck. En ordlek som fungerar bäst på danska – det som på svenska heter vintergäck är ju gula små blommor.  

Inget lyckligt slut i denna värld

Mest kända saga i samlingen är förmodligen den inledande Flickan med svavelstickorna, en sorgesam och vacker saga där det lyckliga slutet inte finns att finna i den här världen. Charles Dickens (vän till H.C. Andersen) gav världen A Christmas Carol, som handlar om tre spöken som levererar syner och sanningar under en och samma natt – här levereras synerna i skenet av flammande tändstickor i tre omgångar. 

Mördad av sin egen skugga

Det finns också många fler okända sagor av H.C. Andersen i samlingen som borde vara mer kända (och möjligen barnförbjudna). Skuggan handlar om en lärd och klok man som blir överlistad och mördad av sin egen skugga. Move over Stephen King – det här är riktigt ruskigt! 

Den vackra volymen är illustrerad av Jenya Hitz. Helsideskonstverk i flerfärg inleder varje saga eller varje novell. Läsvärt, tänkvärt och njutbart.

 

KATARINA GENAR om sin bokserie Mystiska skolan: ”Jag trivs bra med epitetet magisk realism. Det känns relevant”

Det finns skolor som man verkligen skulle vilja gå på. Eller i alla fall göra studiebesök på, en dag, och beundra allt, från snälla spöken till färgglatt godis. Som Hogwarts i Harry Potter böckerna eller Mystiska skolan av Katarina Genar. Mystiska skolan är en serie mycket spännande och samtidigt väldigt lättlästa böcker, med härliga, färggranna bilder, för de yngsta läsarna.

Skolan har tinnar och torn som ett Disneyslott, det finns spindelväv i fönstren, porten knarrar, en önskebrunn finns på lekplatsen och en Välkommen-skylt hänger mellan två knotiga gamla träd. Spökhunden ser till så att det inte blir några olyckor när det är en extra blåsig dag. Mystiska skolan är förresten full av snälla spöken, som visar sig, och kanske hjälper till, när man minst anar det. Visst vore det kul om Mystiska skolan fanns på riktigt?! Men det är Katarina Genar som hittat på alltihop!

Från logoped till heltidsförfattare

– Hur kom du på att skriva om Mystiska skolan? Vad var din inspiration?

– Den idén bara kom till mig …. Jag vill värna om att alla barn ska få läsa en spännande historia. Det är något som ligger extra varmt om hjärtat för mig. Jag har jobbat länge som logoped, Fast nu har jag slutat, för att vara heltidsförfattare. Jag har gått ner i tid successivt, tills jag bara hade en dag kvar i veckan, och nu har jag släppt även den.

Väldigt spännande med skola

– Hur valde du miljön?

– Jag tänkte att jag kommit på en väldigt bra miljö, en miljö som alla barn känner igen sig i, för alla går i skolan (eller ska gå i skolan) och det är väldigt spännande med skola.

– Vad var spännande?

– Som jag minns det i alla fall, när jag började ettan, så var allt väldigt spännande! Det finns dörrar som man får gå in igenom, och dörrar som man inte får gå in igenom, och ställen som man får vara på och som man inte får vara på, och att klura ut allt, hur det hänger ihop, det är spännande, och så finns det någon skum vaktis som man går och är rädd för .. Precis som barnen på Mystiska skolan!

Vet aldrig när trapporna flyttar på sig

– Gick du i en gammal skola där det knakade och knarrade och gnisslade …

– Åh, nej, inte alls, absolut inte. Det var en väldigt vanlig modern skola, utan knarrande golvbrädor och gnisslande dörrar. Men en mystisk skola … det är ju lite Hogwarts över det hela också. Att ha en gammal skola. Det är inspirerande!

– Man vet aldrig när trapporna ska flytta på sig!

– Exakt! Och sen är det också spännande att gå i skolan! Oavsett om det är en gammal eller en ny skola. Man riktigt längtar tills nästa dag! Jag tror att en hel del barn känner så. Att det är spännande och att det ska bli spännande även i morgon.

– Det står nya saker på schemat och man vet inte om trapporna går någon annanstans i morgon … Det är liksom som ett slags vardagsmystik … !

– Precis!

Fångar stämningen helt fantastiskt

– Det är mycket mer bilder i Mystiska skolan än i dina andra böcker, av naturliga skäl, eftersom böckerna är avsedda för de yngsta läsarna. Hur har det bildsamarbetet sett ut?

-Det är Alexander Jansson som gör bilderna, och det fungerar jättebra! Jag skriver manus och så spaltsätter jag, alltså vilken text som ska ligga var på sidan, så att det ska bli den här dramatiken i bladvändningen. Små cliffhangers! Och så gör han de där grova skisserna. Som jag och min redaktör, eller vår redaktör, har synpunkter på. Och så lyckas han fånga stämningen helt fantastiskt, det är som att vara inne i en film! Vi bara matchar varandra så perfekt!

Stor skillnad jämfört med de tidigare böckerna

– Hur är det att skriva för olika åldrar? Hur känns skillnaden att göra de här böckerna i serien Mystiska skolan, som är för yngre barn, mot berättelserna som är rekommenderade för 9-12 års åldern, “slukaråldern”, som du är så känd och omtyckt för redan?

– Det är stor skillnad att skriva Mystiska skolan jämfört med de tidigare böckerna! Det beror mycket på bilderna också. Här kan man ju utelämna det där visuella, beskrivningarna. I de andra böckerna, de för slukaråldern, där är det ju jag som står för hela målandet.

Många märkliga och mystiska ljud

– Istället för visuella beskrivningar …

– Då kan man lägga mer krut på att beskriva dofter eller känslor eller ljud … Många märkliga och mystiska ljud finns i Mystiska skolan böckerna, som är viktiga för handlingen, och som inte går att gestalta i bild på samma sätt som färger och utseenden.

Ska inte vara banalt

– Språket?

– I Mystiska skolan vill jag att språket ska vara tillgängligt och enkelt. Det ska inte vara banalt, inte vara torftigt, men det ska vara enkelt och lättläst och på rätt nivå Det ska vara enkel stavning, frekventa ord, enkla ord, ord som man känner igen. Men jag gillar inte när lättlästa böcker bara är utarmade och banala, logopeden i mig säger ifrån, bra språk förmedlar språkglädje, läsglädje, berättarglädje. Alla har rätt till bra kvalitet på alla nivåer.

Roligare vardag med magi

– Fantasy och skräck har blivit väldigt inne i svensk barnlitteratur … nästan lite “overkill”, men dina böcker är så verkliga och grundade, så jag brukar kalla dem för magisk realism!

– Magisk realism … jag trivs bra med epitetet “magisk realism”! Det känns relevant!

– Hur förklarar du den uppsving som fantasy fått inom svensk barnlitteratur, som tidigare var så känd för sin vardagsrealism …? Att alla behöver mer magi i vardagen … eller?

– Ja, vardagen blir ju roligare med lite magi!

Det kommer säkert att bli nya magiska framgångar för Katarina Genar. Både med den underbara magiska Mystiska skolan för de yngsta läsarna och med de spännande böckerna för den lite äldre “slukaråldern”. Det är mycket möjligt att en Mystiska skolan-bok blir den första boken ett litet barn läser alldeles själv. Utan hjälp. Och det är det största mysteriet: att bokstäverna slutar hoppa och istället bildar en egen berättelse. Det där är sann realistisk magi! Eller kanske magisk realism?!

Mystiska skolan utkommer på Bonnier Carlsens förlag. Det finns nu tolv delar i serien.

Fakta:

Katarina Genar är känd för sina magiskt realistiska berättelser i Maria Gripes anda. I hennes kritikerrosade texter blandas det mystiska med det vardagliga och flera av hennes böcker har blivit stora försäljningsframgångar.

Alexander Jansson är illustratör, formgivare och animatör. Han har illustrerat mängder av böcker både i Sverige och utomlands och har tilldelats Elsa Beskow-plaketten. Med sina stämningsfulla och suggestiva bilder har han fått hundratusentals fans över hela världen. Bland annat har han gjort bilder till NYC Ballet, Filter Magasin, Stadsteatern Kulturhuset, Sveriges Radio och Nationalmuseum. Han har också nyligen designat Göteborgs eldrivna mobila bibliotek.