Författare: Michelle Marly
Titel: Madame Piaf och kärlekens sång
Antal sidor: 372
Översättning: Christine Bredenkamp
ISBN: 9789188901859
Förlag: Bokförlaget NoNa
Utgivningsdatum: 2020-07-15
Åtta månader. Så lite tid, så mycket dramatik ... Krigsslut, Paris befrielse, Édith Piaf är på topp som sångerska, hon upptäcker talangen i och skapar legenden Yves Montand - och hon skapar Frankrikes mest kända chanson - La vie en rose. Idag lika älskad i Frankrike som den franska nationalsången - och oftare citerad.
Édith Piaf levde ett framgångsrikt och dramatiskt liv - Michelle Marly har klokt nog koncentrerat stora delar av romanen till åtta månader, men med utökad tid i och med flashbacks till det förflutna och en avslutning som utspelar sig 1947, då Édith Piaf gör succé i USA.
La vie en rose - ingen dans på rosor
Édith Piaf är för evigt förknippad med La vie en rose - som hon själv skrev text och musik till. Piafs eget liv var dock inte någon dans på rosor. I flashbacks i kursiv stil upplever vi hennes otroligt tuffa uppväxt på gatorna, alla svek från så många människor som stod henne nära, och den hårda vägen till stjärnorna. Men i nutid är Piaf inte någon gatunge --- hon är en 28 år gammal sofistikerad, intellektuell, världsvan och beläst parisiska. Hon frotterar sig med la crème de la crème av kultureliten och avgudas av de mest intellektuella poeterna och de mest framgångsrika filmregissörerna. Édith Piaf är den goda smaken förkroppsligad.
Mångfacetterad Pygmalion historia
Édith Piaf har själv genomgott en Pygmalion förvandling - omskapats till (och även omskapat sig själv till ) en stor artist, en legend, den franska visan förkroppsligad. Nu för hon arvet vidare och tränar upp och skapar nästa generations artister. Boken fokuserar på relationen med Yves Montand - Piaf var hans första stora kärlek - men Piaf upptäckte och utvecklade många talanger.
Romanen fungerar givetvis som en biografi över Édith Piafs liv, över den tid då hon var på toppen av sin förmåga och berömmelse, men den fungerar även som en biografi över Yves Montand, som är i början av sin karriär, och som en biografi över krigets och efterkrigstidens Paris där så mycket händer efter befrielsen ...
En guldålder för fransk kultur
Édith Piaf levde ett framgångsrikt och dramatiskt liv - Michelle Marly har klokt nog koncentrerat stora delar av romanen till åtta månader, men med utökad tid i och med flashbacks till det förflutna och en avslutning som utspelar sig 1947, då Édith Piaf gör succé i USA.
La vie en rose - ingen dans på rosor
Édith Piaf är för evigt förknippad med La vie en rose - som hon själv skrev text och musik till. Piafs eget liv var dock inte någon dans på rosor. I flashbacks i kursiv stil upplever vi hennes otroligt tuffa uppväxt på gatorna, alla svek från så många människor som stod henne nära, och den hårda vägen till stjärnorna. Men i nutid är Piaf inte någon gatunge --- hon är en 28 år gammal sofistikerad, intellektuell, världsvan och beläst parisiska. Hon frotterar sig med la crème de la crème av kultureliten och avgudas av de mest intellektuella poeterna och de mest framgångsrika filmregissörerna. Édith Piaf är den goda smaken förkroppsligad.
Mångfacetterad Pygmalion historia
Édith Piaf har själv genomgott en Pygmalion förvandling - omskapats till (och även omskapat sig själv till ) en stor artist, en legend, den franska visan förkroppsligad. Nu för hon arvet vidare och tränar upp och skapar nästa generations artister. Boken fokuserar på relationen med Yves Montand - Piaf var hans första stora kärlek - men Piaf upptäckte och utvecklade många talanger.
Romanen fungerar givetvis som en biografi över Édith Piafs liv, över den tid då hon var på toppen av sin förmåga och berömmelse, men den fungerar även som en biografi över Yves Montand, som är i början av sin karriär, och som en biografi över krigets och efterkrigstidens Paris där så mycket händer efter befrielsen ...
En guldålder för fransk kultur
Maten är ransonerad, folk verkar svälta mer i fredstid än under brinnande krig --- men samtidigt pågår en liten guldålder för fransk kultur ... Jean Cocteau firar framgångar på både teaterscenen (L'Aigle à deux têtes) och på biograferna (Beauty and the Beast). Jacques Prévert skapar framgångsrika filmmanus och bästsäljande poesi med samma lätthet. Préverts Paroles blir en av seklets mest sålda diktböcker i Frankrike. Och som Édith Piaf påpekar i den här romanen ... den där dikten om höstlöv är ju verkligen fin!
Alla i den franska kultursfären (poesi, dramatik, biofilm, show, chanson ...) verkar känna varandra och heja på varandra och alla genrer verkar korsbefrukta varandra. Artister emellan finns det inget sådant som "finkultur" eller "populärkultur" --- och finkulturen är mäkta populär!
Populär finkultur
På de finaste scenerna kan man se Édith Piaf uppträda i all sin glans, och nykomlingen Yves Montand. Deras föreställningar är fullbokade. ABC fylls till sista platserna. Moulin Rouge öppnar igen - och Piaf och Montand drar givetvis fulla hus. På biograferna har Paradisets barn premiär - regi Marcel Carné, manus Jacques Prévert - och än idag räknas Paradisets barn som en av världens bästa filmer och fransk films självklara flaggskepp. Givetvis är premiären fullbokad!
Över tusen kronor för en biobiljett ...
Édith Piaf och Yves Montand går på galapremiären av Paradisets barn --- det är den enda kvällen när de själva inte uppträder eller repeterar in nytt material. Biljetterna kostar 80 francs per person. I dagens penningvärde är det över tusen kronor ... Vilket är otroligt mycket i en tid då folk är fattiga och svälter. Men uppenbarligen fanns det folk som hade råd att roa sig. Svält och överdåd, desperation och grandios underhållning, går sida vid sida.
Hjältinna - och förföljd ...
Édith Piaf är som mest kreativ och framgångsrik --- samtidigt som hon förföljs av kommunistsympatisörer inom polisen, som försöker stämpla henne som kollaboratör (alltså tyskvän) --- och här gäller följande: du är skyldig, tills du har bevisat dig vara oskyldig. Édith Piaf har sjungit för franska krigsfångar i Tyskland, hon har hjälpt till att få in 120 pass till Tyskland så att krigsfångar kunde fly, hon har spenderat tusentals francs på att skydda sin judiske pianist ... Hon har sjungit förbjudna sånger med Le tricolore i bakgrunden, med risk för sitt eget liv ... och ändå är det inte nog.
Det är omöjligt att säga vilka konsekvenser som kommer att följa med kommunisternas kollaborationsanklagelser.
Édith Piaf tänker vasst att de som förhör henne själva inte har varit med i motståndsrörelsen.
Trippelt upp i skottlinjen
Kommunisterna, som nu tagit över polisväsendet, har själva inte gjort något vare sig för att glädja folk eller för att stärka moralen under hela andra världskriget. Édith Piaf konstaterar också att de systematiskt förföljer och trakasserar chanson artister, konstnärer (som de tydligen anser har tvivelaktig moral) och framgångsrika kvinnor. Édith Piaf är en representant för alla tre kategorierna. Hon konstaterar också syrligt att kommunistpoliserna inte är mer förtjusta i judar än vad de är i artister. Mel Brooks skulle direkt instämma i Piafs diagnos -- och utan judar och homosexuella inget showbiz ... Édith Piaf och hennes vänner är trippelt upp i skottlinjen.
Dödsstöten för en artist
Efter att ha förföljts av Gestapo under andra världskriget är Piaf nu förföljd igen ... av det nya Gestapo, den franska polisen som ståtar med kommunistarmbindlar och som försöker rensa ut allt roligt och ersätta det med moral.
Enbart rykten om kollaboration hade varit dödsstöten för en artists karriär --- och ändå går Édith Piaf framåt och vidare och sprider glädje till franska folket och turnerar runt hela landet.
När det är nationaldag ber president Charles de Gaulle Édith Piaf att sjunga nationalsången - hon, mer än någon annan symboliserar ju Frankrike och den franska motståndsgnistan. Och givetvis - den franska chansonen.
Piaf-fans: Greta Garbo, Gene Kelly, Marlene Dietrich ...
Den sista delen av romanen utspelar sig i USA - Édith Piaf skördar nya framgångar och bland hennes fans finns Greta Garbo, Gene Kelly, Charles Boyer och Lena Horne --- och så Marlene Dietrich, som vill träffa sin idol i logen efter framträdandet.
Alla i publiken är uppklädda i full glittrande Hollywoodglamour. Édith Piaf uppträder osmyckad i den lilla svarta - som vanligt. Men tonerna de är ... La vie en rose ..
"Hon är en kvinna av kunglig enkelhet. Kraften som kommer ur hennes lilla kropp försätter envar i magins rike.". Vännen Jean Cocteau träffade mitt i prick med den beskrivningen.
Ett krutpaket med courage och jädraranamma
Édith Piafs arv lever kvar än idag i den franska chansonen. Yves Montand var inte den ende som hon upptäckte och gjorde till en stjärna. Hon var även en Pygmalion för Charles Aznavour, Eddie Constantine, Gilbert Bécaud och Georges Moustaki. Édith Piafs arv består också av så många oförglömliga sånger som skrivits och sjungits in av henne.
Alla i den franska kultursfären (poesi, dramatik, biofilm, show, chanson ...) verkar känna varandra och heja på varandra och alla genrer verkar korsbefrukta varandra. Artister emellan finns det inget sådant som "finkultur" eller "populärkultur" --- och finkulturen är mäkta populär!
Populär finkultur
På de finaste scenerna kan man se Édith Piaf uppträda i all sin glans, och nykomlingen Yves Montand. Deras föreställningar är fullbokade. ABC fylls till sista platserna. Moulin Rouge öppnar igen - och Piaf och Montand drar givetvis fulla hus. På biograferna har Paradisets barn premiär - regi Marcel Carné, manus Jacques Prévert - och än idag räknas Paradisets barn som en av världens bästa filmer och fransk films självklara flaggskepp. Givetvis är premiären fullbokad!
Över tusen kronor för en biobiljett ...
Édith Piaf och Yves Montand går på galapremiären av Paradisets barn --- det är den enda kvällen när de själva inte uppträder eller repeterar in nytt material. Biljetterna kostar 80 francs per person. I dagens penningvärde är det över tusen kronor ... Vilket är otroligt mycket i en tid då folk är fattiga och svälter. Men uppenbarligen fanns det folk som hade råd att roa sig. Svält och överdåd, desperation och grandios underhållning, går sida vid sida.
Hjältinna - och förföljd ...
Édith Piaf är som mest kreativ och framgångsrik --- samtidigt som hon förföljs av kommunistsympatisörer inom polisen, som försöker stämpla henne som kollaboratör (alltså tyskvän) --- och här gäller följande: du är skyldig, tills du har bevisat dig vara oskyldig. Édith Piaf har sjungit för franska krigsfångar i Tyskland, hon har hjälpt till att få in 120 pass till Tyskland så att krigsfångar kunde fly, hon har spenderat tusentals francs på att skydda sin judiske pianist ... Hon har sjungit förbjudna sånger med Le tricolore i bakgrunden, med risk för sitt eget liv ... och ändå är det inte nog.
Det är omöjligt att säga vilka konsekvenser som kommer att följa med kommunisternas kollaborationsanklagelser.
Édith Piaf tänker vasst att de som förhör henne själva inte har varit med i motståndsrörelsen.
Trippelt upp i skottlinjen
Kommunisterna, som nu tagit över polisväsendet, har själva inte gjort något vare sig för att glädja folk eller för att stärka moralen under hela andra världskriget. Édith Piaf konstaterar också att de systematiskt förföljer och trakasserar chanson artister, konstnärer (som de tydligen anser har tvivelaktig moral) och framgångsrika kvinnor. Édith Piaf är en representant för alla tre kategorierna. Hon konstaterar också syrligt att kommunistpoliserna inte är mer förtjusta i judar än vad de är i artister. Mel Brooks skulle direkt instämma i Piafs diagnos -- och utan judar och homosexuella inget showbiz ... Édith Piaf och hennes vänner är trippelt upp i skottlinjen.
Dödsstöten för en artist
Efter att ha förföljts av Gestapo under andra världskriget är Piaf nu förföljd igen ... av det nya Gestapo, den franska polisen som ståtar med kommunistarmbindlar och som försöker rensa ut allt roligt och ersätta det med moral.
Enbart rykten om kollaboration hade varit dödsstöten för en artists karriär --- och ändå går Édith Piaf framåt och vidare och sprider glädje till franska folket och turnerar runt hela landet.
När det är nationaldag ber president Charles de Gaulle Édith Piaf att sjunga nationalsången - hon, mer än någon annan symboliserar ju Frankrike och den franska motståndsgnistan. Och givetvis - den franska chansonen.
Piaf-fans: Greta Garbo, Gene Kelly, Marlene Dietrich ...
Den sista delen av romanen utspelar sig i USA - Édith Piaf skördar nya framgångar och bland hennes fans finns Greta Garbo, Gene Kelly, Charles Boyer och Lena Horne --- och så Marlene Dietrich, som vill träffa sin idol i logen efter framträdandet.
Alla i publiken är uppklädda i full glittrande Hollywoodglamour. Édith Piaf uppträder osmyckad i den lilla svarta - som vanligt. Men tonerna de är ... La vie en rose ..
"Hon är en kvinna av kunglig enkelhet. Kraften som kommer ur hennes lilla kropp försätter envar i magins rike.". Vännen Jean Cocteau träffade mitt i prick med den beskrivningen.
Ett krutpaket med courage och jädraranamma
Édith Piafs arv lever kvar än idag i den franska chansonen. Yves Montand var inte den ende som hon upptäckte och gjorde till en stjärna. Hon var även en Pygmalion för Charles Aznavour, Eddie Constantine, Gilbert Bécaud och Georges Moustaki. Édith Piafs arv består också av så många oförglömliga sånger som skrivits och sjungits in av henne.
Madame Piaf och kärlekens sång är en trollbindande skildring av en tid och en personlighet som fortfarande omges med ett rosa skimmer. En skildring av ett 147 centimeters krutpaket, fullt av courage och jädraranamma, i en tid då lättsam, vacker underhållning och musikens universella frälsning behövdes som allra bäst.
BG
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.