BOK: Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter - Utsökt av Lars Lerin

Författare: Lars Lerin

Titel: Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter
Läsålder: 3-6 år

Antal sidor: 94

Illustrationer: Lars Lerin

ISBN: 9789178038473

Utgivningsdatum: 2020-08-26

Förlag: Bonnier Carlsen

"Långt östpå skogen, nedom Klatterberget och Gäddtjärnsbråten, bortom Lillpytt och Koögat, ett stenkast från Skabbhaget och Fiskbyttan, strax intill Månskullen, ligger ett litet boställe kallat Skräddartorp ... "

Jan Mårtensons alter ego Johan Homan filosoferar om "modern konst" i dödligt hot och konstaterar att det bara är Lars Lerin som är något att ha ... Hans utsökta små akvareller överträffar brädhögar, blingade huvuden och graffitti med råge. och den här boken Elsa i Skräddartorp ... WOW! Homan kommer verkligen att få sitt lystmäte!

Att Lerin bara kan få lite färgvattenblobbar att se ut som 28 levande, fräsande, jamande katter ... alla med olika liv och personlighet! Det är WOW! Liksom berättelsen om Elsa, som trivs så bra nära naturen ... med älgfar som hon matar och så de 28 katterna. Vad är det för mening med bekvämt liv i stan och TV, när man har naturen att titta på? Den är ju verklig! Den är ju på riktigt!

Och som naturen lever i Lars Lerins bilder! Det känns verkligen som att man går på en skogsväg hem till Elsa och ser hennes hem, alla träd, blommor, buskar, djur ...

Det här är en vacker, stark och levande hyllning till att våga vara annorlunda och att våga tro på sina egna val ... och att inte bara vara "som alla andra"!

Boken är utgiven som barnbok 3-6 år, men är givetvis en allåldersbok ... Finns så mycket detaljer och så många saker att uppfatta för olika åskådare ...

Givetvis är detta höstens stora konst-bok-händelse!

BG

BOK: Olle och Bolle på museum - Full fräs framåt!

Författare: Charlotta Lannebo

Titel: Olle och Bolle på museum 

Serie: Olle och Bolle (del 3)
Antal sidor: 32
Illustrationer: Ellen Ekman
ISBN: 9789129725056
Utgivningsdatum: 2020-08-21
Förlag: Rabén & Sjögren

Olle och Bolle  trivs egentligen bra hemma. Olle läser. Bolle leker. Men mamma har bestämt sig. Ungarna ska aktiveras och kultiveras! (Och springa av sig någon annan stans?) Det regnar ... så det blir besök på museum. Promenad, bussresa och spårvagnstur  ... det är en strapats för alla tre, men till slut är de framme och möts av flera våningar med montrar och uppstoppade djur, en björn med ungar, en skvader (eller flygande kanin?) och annat mystiskt ... 

Olle undrar vad uppstoppad betyder och Bolle i sin björnmössa råkar stänga in sig i montern med björnmamman. Hon håller en unge i tassen och bär på den andra. Som en kontrast till den kaos som omger familjen i berättelsen ... eller som en föraning om att snart ser trion likadan ut. Ungarna krockar med varandra, gråter och mamma får trösta och plocka upp en unge och hålla den andra i handen.

Lite märkligt val att åka till ett museum och titta på uppstoppade djur, när de bor i Stockholm och kan åka till Skansen och se verkliga björnar och riktiga djur ... (Kolmården är också i närheten ...) Dessutom Naturhistoriska och Cosmonova har jättehäftiga filmer. Men det viktigaste är kanske att hitta ett tomt museum där ungarna kan springa och rasa av sig.

Hemma igen fikar de, äter bullar, matar fåglarna ... och det är så klart roligare att titta på levande blåmesar och ekorrar i träden än döda uppstoppade djur.

Idag finns många djur i städerna ... Kolla in utmärkta boken Hur ser man djur? eller Djur i städer ...
Svanar, änder, andra sjöfåglar, sparvar, mesar, koltrastar ... till och med ugglor (som trivs på höghus) ... man kan se mycket. Och så ekorrar och råttor och andra gnagare så klart.

Det här är i alla fall tredje vardagsäventyret för Olle och Bolle och deras utslitna mamma och det är tredje boken som Charlotta Lannebo och Ellen Ekmans har gjort tillsammans.

Text och bilder går hand i hand ... extra plus för att bilderna är så roliga, det påminner om serietidningar, och det händer alltid något extra i bilderna.

Läsa-om-favorit med stor trygghet och igenkänning. Borta bra ...hemma bäst! Och levande ... är bättre än uppstoppad!

BG

FILM: Nytt på DVD, BD och VOD i september Mr Jones, Hope Gap, Like a Boss och mycket mer ...

Nytt på DVD, BD och VOD - höstens första månad bjuder på en hel del smått och gott, och ett flertal mer eller mindre smala filmer från många olika länder i världen - och i många skilda genrer. Det blir fantasy och animerat japanskt i Weathering With You, det blir norskt familjedrama i Leva på hoppet, det blir belgiskt transtema i Lolas väg mot havet ... och det blir klassisk amerikansk western i Den sista duellen. 

Är du nyfiken på James Norton, som så ofta toppar vadslagningsbyråernas tips om "den nye James Bond"?! Spana då in den polska thrillern Mr. Jones, där Norton, James Norton, spelar ett slags hemlig agent --- en reporter under cover med livet som insats. 

Bill Nighys alla fans kan glädja sig åt den lilla pärlan Hope Gap och amerikansk humor med Salma Hayek som djävulsk chef blir det i Like a Boss. Och den nye Superman ... är tecknad. DC fortsätter oförtrutet sin serie med tecknade klassiker. Henry Cavill får man spana in på Netflix, som den nye Sherlock Holmes.

Den klassiska versionen av Doctor Dolittle (med Rex Harrison i titelrollen) släpps också under september månad. Denna familjefilm är inspelad i Combe Martin, känd som Storbritanniens vackraste by --- och denna populära by har bland annat också varit inspelningsplats för Steven Spielbergs War Horse.

2 september

Leva på hoppet - Studio S Entertainment

London Heist - Njutafilms

2050 - Njutafilms

7 september

Like a Boss - Paramount Pictures

Jack Ryan season 2 - Warner Bros

The Night Clerk  - Saban Films


9 september

Till min dotter - Studio S Entertainment

St Agatha - Studio S Entertainment

Den sista duellen - Studio S Entertainment


Lolas väg mot havet - Njutafilms

Yummy - Njutafilms

14 september

Superman: Man of Tomorrow - Warner Bros

Light of My Life - Noble Entertainment

Hope Gap - SF Studios


16 september

We summon the darkness - Studio S Entertainment


23 september

Doctor Doolittle (klassiker) - Studio S Entertainment


28 september

Weathering with You - TriArt film

30 september

Mr. Jones - Studio S Entertainment

Thirst - Njutafilms

BOK: Livets hårda skola av Emma Karinsdotter

Författare: Emma Karinsdotter

Titel: Livets hårda skola

Serie: Lisbet och Sambakungen (del 2)

Antal sidor: 253

Illustrationer: Agnes Jakobsson

ISBN: 9789178038909

Utgivningsdatum: 2020-08-17

Förlag: Bonnier Carlsen

Lisbet ska börja skolan - farmor Sambakungen råkar ha tappat bort brevet med kallelsen, så Lisbet börjar en vecka för sent ... Men Sambakungen vill också börja skolan och hon gör om sig till Sambaungen ... Kaos följer i Lisbets skola och inget av det Lisbets hårt prövade fröken har lärt sig under sina fyra år på Lärarhögskolan har förberett henne för Lisbets bindgalna farmor ... Farmor svarar på alla frågor utan att räcka upp handen, farmor stänger in läraren i ett förråd och klär ut sig till trollkonstnär och håller egna lektioner (som omfattar en massa glitter och att hoppa på bänkarna) och maten ... består av knastrande sockerbitar och geléhallon. När det är dags för friluftsdag så byter farmor ut alla frågorna och så klär farmor ut sig till haj och skrämmer slag på alla ungarna ...

Det här är lite som Pippi Långstrump med en 67 årig farmor i huvudrollen --- någon som inte vill bli vuxen och som vill fortsätta att leka ...

Felet är att Lisbet inte får ha sitt eget privatliv --- hon blir som en birollsinnehavare i sitt eget liv (och si egen barnbok) medans farmor spelar Allan.

I en av Jenny Colgans böcker kretsar handlingen kring barn som farit illa och får en välbehövlig semester på en skotsk ö ... och vad ungarna mest av allt vill ha är RIKTIG mat och inte godis, för godis har de fått i övermått ... De har typ levt på godis och skräpmat ... (varför tror förresten så många vuxna att barn gillar godis? det smakar äckligt och en bit räcker för att bli illamående --- innan den ens är uppäten ... jag brukade säga nej tack och om det inte gick kastade jag mitt godis under rosenbuskarna ...)

När det gäller godis istället för riktig mat à la Colgan-intrigen ... Så är det här också. Geléhallon morgon middag kväll ... Det är som de där korkade feerna i Törnrosa som inte kan baka ... hur har de hållit liv i Aurora i 16 år? Och farmor som bara serverar dem geléhallon ... hur har hon hållit liv i Lisbet i 7 år? (Och sig själv i 67 år ...)

Ibland gränsar det till barnmisshandel, som att aldrig få riktig mat, och bara godis (precis som de omhändertagna ungarna i Colgans bok) att bli utsläppad i skogen i regnet för att leka Livets Hårda skola iklädd endast pyjamas ... och Lisbet blir jättesjuk och får feber. Det är inte konstigt att fröken oroar sig.

Och ... borde inte Lisbet ha börjat skolan år 0 (eller förskolan) redan förra året ?

Då har alltså farmor gömt undan hennes post i ett helt år ...

Det blir ingen dans --- trots Samba titeln.

Författaren har förmodligen tänkt sig att göra en vuxen Pippi Långstrump --- men skillnaden är att Pippi är Tommhy och Annikas granne / fantasilekkompis --- så de kan gå hem till varma torra kläder och riktig mat och trygghet när de vill. Farmor är Lisbets vuxen och hon har makt över Lisbet --- och förstör hennes mat, sömn, skolgång och allt annat som Lisbet tycker är viktigt. Lisbet vill att hennes kompisar ska vara hennes och inte farmors lekkompisar ... Farmor tar helt över allting ...

Rekommenderas istället (med tema skolstart och skojiga karaktärer): Frallan böckerna --- finns fyra stycken --- mormor är helt galet kul (och klär ut sig till superhjälte till exempel) men hon invaderar aldrig Frallans liv och Frallan får vara huvudperson i och stjärnan i sitt eget liv ... och sin egen bokserie. Och inte bara en biroll som tittar på ...

BG

BOK: Madame Piaf och kärlekens sång av Michelle Marly

Författare: Michelle Marly

Titel: Madame Piaf och kärlekens sång 

Antal sidor: 372

Översättning: Christine Bredenkamp

ISBN: 9789188901859

Förlag: Bokförlaget NoNa

Utgivningsdatum: 2020-07-15

Åtta månader. Så lite tid, så mycket dramatik ... Krigsslut, Paris befrielse, Édith Piaf är på topp som sångerska, hon upptäcker talangen i och skapar legenden Yves Montand - och hon skapar Frankrikes mest kända chanson - La vie en rose. Idag lika älskad i Frankrike som den franska nationalsången - och oftare citerad.

Édith Piaf levde ett framgångsrikt och dramatiskt liv - Michelle Marly har klokt nog koncentrerat stora delar av romanen till åtta månader, men med utökad tid i och med flashbacks till det förflutna och en avslutning som utspelar sig 1947, då Édith Piaf gör succé i USA.

La vie en rose - ingen dans på rosor

Édith Piaf är för evigt förknippad med La vie en rose - som hon själv skrev text och musik till. Piafs eget liv var dock inte någon dans på rosor. I flashbacks i kursiv stil upplever vi hennes otroligt tuffa uppväxt på gatorna, alla svek från så många människor som stod henne nära, och den hårda vägen till stjärnorna. Men i nutid är Piaf inte någon gatunge --- hon är en 28 år gammal sofistikerad, intellektuell, världsvan och beläst parisiska. Hon frotterar sig med la crème de la crème av kultureliten och avgudas av de mest intellektuella poeterna och de mest framgångsrika filmregissörerna. Édith Piaf är den goda smaken förkroppsligad.

Mångfacetterad Pygmalion historia

Édith Piaf har själv genomgott en Pygmalion förvandling - omskapats till (och även omskapat sig själv till ) en stor artist, en legend, den franska visan förkroppsligad. Nu för hon arvet vidare och tränar upp och skapar nästa generations artister. Boken fokuserar på relationen med Yves Montand - Piaf var hans första stora kärlek - men Piaf upptäckte och utvecklade många talanger.

Romanen fungerar givetvis som en biografi över Édith Piafs liv, över den tid då hon var på toppen av sin förmåga och berömmelse, men den fungerar även som en biografi över Yves Montand, som är i början av sin karriär, och som en biografi över krigets och efterkrigstidens Paris där så mycket händer efter befrielsen ...

En guldålder för fransk kultur

Maten är ransonerad, folk verkar svälta mer i fredstid än under brinnande krig --- men samtidigt pågår en liten guldålder för fransk kultur ... Jean Cocteau firar framgångar på både teaterscenen (L'Aigle à deux têtes) och på biograferna (Beauty and the Beast). Jacques Prévert skapar framgångsrika filmmanus och bästsäljande poesi med samma lätthet. Préverts Paroles blir en av seklets mest sålda diktböcker i Frankrike. Och som Édith Piaf påpekar i den här romanen ... den där dikten om höstlöv är ju verkligen fin!

Alla i den franska kultursfären (poesi, dramatik, biofilm, show, chanson ...) verkar känna varandra och heja på varandra och alla genrer verkar korsbefrukta varandra. Artister emellan finns det inget sådant som "finkultur" eller "populärkultur" --- och finkulturen är mäkta populär!

Populär finkultur

På de finaste scenerna kan man se Édith Piaf uppträda i all sin glans, och nykomlingen Yves Montand. Deras föreställningar är fullbokade. ABC fylls till sista platserna. Moulin Rouge öppnar igen - och Piaf och Montand drar givetvis fulla hus. På biograferna har Paradisets barn premiär - regi Marcel Carné, manus Jacques Prévert  - och än idag räknas Paradisets barn som en av världens bästa filmer och fransk films självklara flaggskepp. Givetvis är premiären fullbokad!

Över tusen kronor för en biobiljett ...

Édith Piaf och Yves Montand går på galapremiären av Paradisets barn --- det är den enda kvällen när de själva inte uppträder eller repeterar in nytt material. Biljetterna kostar 80 francs per person. I dagens penningvärde är det över tusen kronor ... Vilket är otroligt mycket i en tid då folk är fattiga och svälter. Men uppenbarligen fanns det folk som hade råd att roa sig. Svält och överdåd, desperation och grandios underhållning, går sida vid sida.

Hjältinna - och förföljd ...

Édith Piaf är som mest kreativ och framgångsrik --- samtidigt som hon förföljs av kommunistsympatisörer inom polisen, som försöker stämpla henne som kollaboratör (alltså tyskvän) --- och här gäller följande: du är skyldig, tills du har bevisat dig vara oskyldig. Édith Piaf har sjungit för franska krigsfångar i Tyskland, hon har hjälpt till att få in 120 pass till Tyskland så att krigsfångar kunde fly, hon har spenderat tusentals francs på att skydda sin judiske pianist ... Hon har sjungit förbjudna sånger med Le tricolore i bakgrunden, med risk för sitt eget liv ... och ändå är det inte nog.

Det är omöjligt att säga vilka konsekvenser som kommer att följa med kommunisternas kollaborationsanklagelser.

Édith Piaf tänker vasst att de som förhör henne själva inte har varit med i motståndsrörelsen.

Trippelt upp i skottlinjen

Kommunisterna, som nu tagit över polisväsendet, har själva inte gjort något vare sig för att glädja folk eller för att stärka moralen under hela andra världskriget. Édith Piaf konstaterar också att de systematiskt förföljer och trakasserar chanson artister, konstnärer (som de tydligen anser har tvivelaktig moral) och framgångsrika kvinnor. Édith Piaf är en representant för alla tre kategorierna. Hon konstaterar också syrligt att kommunistpoliserna inte är mer förtjusta i judar än vad de är i artister. Mel Brooks skulle direkt instämma i Piafs diagnos -- och utan judar och homosexuella inget showbiz ... Édith Piaf och hennes vänner är trippelt upp i skottlinjen.

Dödsstöten för en artist

Efter att ha förföljts av Gestapo under andra världskriget är Piaf nu förföljd igen ... av det nya Gestapo, den franska polisen som ståtar med kommunistarmbindlar och som försöker rensa ut allt roligt och ersätta det med moral.

Enbart rykten om kollaboration hade varit dödsstöten för en artists karriär --- och ändå går Édith Piaf framåt och vidare och sprider glädje till franska folket och turnerar runt hela landet.

När det är nationaldag ber president Charles de Gaulle Édith Piaf att sjunga nationalsången - hon, mer än någon annan symboliserar ju Frankrike och den franska motståndsgnistan. Och givetvis - den franska chansonen.

Piaf-fans: Greta Garbo, Gene Kelly, Marlene Dietrich ...

Den sista delen av romanen utspelar sig i USA - Édith Piaf skördar nya framgångar och bland hennes fans finns Greta Garbo, Gene Kelly, Charles Boyer och Lena Horne --- och så Marlene Dietrich, som vill träffa sin idol i logen efter framträdandet.

Alla i publiken är uppklädda i full glittrande Hollywoodglamour. Édith Piaf uppträder osmyckad i den lilla svarta - som vanligt. Men tonerna de är ... La vie en rose ..

"Hon är en kvinna av kunglig enkelhet. Kraften som kommer ur hennes lilla kropp försätter envar i magins rike.". Vännen Jean Cocteau träffade mitt i prick med den beskrivningen.

Ett krutpaket med courage och jädraranamma 

Édith Piafs arv lever kvar än idag i den franska chansonen. Yves Montand var inte den ende som hon upptäckte och gjorde till en stjärna. Hon var även en Pygmalion för Charles Aznavour, Eddie Constantine, Gilbert Bécaud och Georges Moustaki. Édith Piafs arv består också av så många oförglömliga sånger som skrivits och sjungits in av henne.

Madame Piaf och kärlekens sång är en trollbindande skildring av en tid och en personlighet som fortfarande omges med ett rosa skimmer. En skildring av ett 147 centimeters krutpaket, fullt av courage och jädraranamma, i en tid då lättsam, vacker underhållning och musikens universella frälsning behövdes som allra bäst.

BG

FILM: Badland - En bad-ass western som utnyttjar genren till max!

Regi: Justin Lee

Titel: Badland
Manus: Justin Lee
Medverkade: Kevin Makely, Mira Sorvino, Trace Adkins, Bruce Dern, Wes Studi, Jeff Fahey, Tony Todd, James Russo m.fl.

Land: USA, 2019

Distribution: Studio S Entertainment

Aktuell: På DVD och VOD, releasedatum 2020-08-19
Betyg: 4


Badland - En bad-ass western som utnyttjar genren till max!

Inbördeskriget är över, men Förenta staterna är långt ifrån förenade. Mathias Breecher, en Pinkerton detektiv, anlitas av landets första afroamerikanska senator för att spåra upp och verkställa domar mot tre karaktärer som kallas för krigsförbrytare och som stred för sydstaterna. Om nordstatare gjort sig skyldiga till övergrepp ... ingen aning. Vinnarna skriver som bekant historien --- och sydstaterna var på den förlorande sidan. Breecher vet inte vad de tre gjort, eller varför de gjort det de gjort (det vet inte heller publiken) men han ifrågasätter inte order. I tre olika kapitel tar han sig an Generalen, Kaptenen och Sheriffen.

Slitstarka arketyper revideras inte

Badland är en av de senaste westernframgångarna för den typ av drama som kallas "revisionist western". Hostiles från 2017 har helt klart inspirerat regissören och manusförfattaren Justin Lee, men Lee ser lika gärna bakåt till den tid då westerns bara var pang-pang och actionunderhållning ... Vem som har "rätt" är helt enkelt något som avgörs av vem som drar först. Det finns egentligen inget "revisionist" eller revolutionerande när det gäller arketyperna ...

Den ensamme hjälten som drar snabbast och tål hur mycket stryk som helst, den sköna damen som han blir förälskad i, skurken omgiven av sina flinande hejdukar, skottlossning kring ranchen som är ansatt av skumma typer, den förtryckta staden som hjälten ska befria, och givetvis --- duell i solen. Eller "a good old fashioned dime novel shoot out" som en karaktär kallar det --- och medger därmed med en blinkning att westernklichéerna är äldre än själva westernfilmgenren.

Minoritet - och traditionell hjälpare till hjälten

"Dime novels" hade redan sålt in vilka ingredienser man behövde för att koka till en riktigt bra anrättning. "Revisionist" delen består bland annat i att i filmen påtalar att minoriteter har haft det minst sagt tufft i de Förenta staternas brokiga och blodiga historia --- något som både afroamerikanska och indianska karaktärer får ge röst åt. Dock, huvudpersonen har en indiansk vän som klagar över att hans liv, hans folk och hans land har försvunnit --- ett politiskt korrekt tal --- men ändå har denne karaktär i filmen ingen annan roll än den som "civiliserad vilde som blir hjälpare till den vite hjälten" - en kliché som myntades mycket tidigt i westernmytens historieberättande. En Tonto som räddar livet på och lägger om såren på den manlige vite hjälte som vi får följa.

Gift är mord - men att skjuta någon är okej ...

De tre akterna är mycket tydliga. Mathias Breecher har tre måltavlor: Corbin Dandridge, (kapitel ett) Reginald Cooke (kapitel två) och Huxley Wainwright (kapitel tre). Kapitel två är det mest underhållande kapitlet, bland annat för att Reginald Cooke spelas av Bruce Dern och Sarah Cooke av Mira Sorvino, och båda två gör det mesta av sina roller. Dessutom är man så van vid dueller och slagsmål att det är ett välkommet och mycket mörkt komiskt avbrott i rutinen att få se Breecher möta en man som är dödssjuk --- att skjuta eller att hänga någon som är sängliggande är ju omöjligt, och Cooke, som lider av sin sjukdom, föreslår något trevligt gift ... Men Breecher förfasar sig, för det vore ju mord! Hängning däremot, det är ju lagligt, det har han papper på! Och att skjuta folk kan man göra i självförsvar ... 

Reser sig på tio och slår tillbaka

När skumma typer försöker tillskansa sig Cookes ranch (som Sarah Cooke ska få ärva) blir det väldigt mycket självförsvar från Breechers sida .. liksom i akt tre, där den skumme sheriffen Huxley Wainwright och hans tio vicesheriffer ska tas om hand. Wainwright är en gammaldags skurkarketyp som håller en hel stad fången i sitt orättfärdiga grepp. Här får alla som gillar gammaldags westernaction och dueller sitt lystmäte --- med råge. Givetvis är hjälten nere för räkning och uträknad och nära på död och begraven (eller åtminstone begraven) innan han reser sig på tio och slår tillbaka ...

Jodå, westerngenren gör detsamma, den är ofta uträknad och reser sig på tio gång på gång ...

Stjärnspäckad western

Det här är en stjärnspäckad western med många kända namn i rollistan.

Det nya stjärnskottet Kevin Makely (Prisjägarna) innehar huvudrollen, flankerad av Mira Sorvino (Oscarbelönad för På tal om Afrodite), Bruce Dern (Oscarnominerad för Nebraska och Hemkomsten), Jeff Fahey (Gräsklipparmannen), Tony Todd (Candyman), Trace Adkins (Traded ) och Wes Studi (Den siste mohikanen).

Movie ranchen lever!

Liksom de westerns som flimrade förbi i Once Upon a Time in Hollywood ... Badland är helt och hållet inspelad på en gammaldags movie ranch - Veluzat Movie ranch i Santa Clarita, Kalifornien. Alla djurskådespelare spelar sig själva, inga CGI-djur i sikte och inga specialeffekter pålassade i efterhand. Western må ha fått en delvis reviderad kostym,  men har samma garderob som alltid --- utan någon onödig utsmyckning.

Inga naturreservat med maffiga raviner

Justin Lees revisionist western är en frisk fläkt i öknen. Men för de geologifans som hoppas på att få se fossiler och kanjoner, raviner och hoodooer och andra maffiga geologiska strukturer som är vanliga i badlandsterräng (och i de många naturreservat i Nordamerika som har "badlands") rekommenderas istället en dokumentär från National Geographic. Här finns inga sedimentära bergarter som eroderats av vind och vatten till oöverstigliga hinder. Titeln Badland är i detta fall symbolisk och syftar på ett laglöst land där slumpen avgör vem som överlever. Här är det snarare människorna som urholkats och som utgör faror och hinder, för den hjälte som försöker navigera genom den förrädiska terrängen ...

BG

BOK: Detektivmysteriet - Lasse och Maja står inför sin svåraste utmaning någonsin ...

Författare: Martin Widmark

Titel: Detektivmysteriet

Serie: LasseMajas Detektivbyrå (del 29)

Antal sidor: 112

Illustrationer: Helena Willis

ISBN: 9789178038114

Utgivningsdatum: 2020-08-28

Förlag: Bonnier Carlsen

Deckarduon Lasse och Maja har tagit sig an många utmaningar genom seriens gång. Men nu är det möjligt att de för första gången har mött en utmaning som överstiger deras förmåga ... Nämligen konkurrens! 

I Detektivmysteriet  flyttar en ny detektiv till Valleby ... och den självutnämnde stjärndetektiven Torkel Nööt charmar ortens befolkning snabbare än du hinner säga "Sherlock Holmes wannabe". Han löser ett mysterium med häpnadsväckande snabbhet och deduktionsförmåga ...

En värdefull tavla återfinns och det mystiska inbrottet på museet klaras upp på rekordfart med slutledningar av typen: "Här är ett fotavtryck av storlek 44, alltså är förövaren 178 centimeter lång!" till Valleby-publikens stora förtjusning. Det är som i den sortens snabbklippta deckare och actionfilmer där allting helt osannolikt går hjältens väg, med hjälp av en helt osannolik tur ... och en hel del showmanship. Alla bländas av showen. Alla, utom Lasse och Maja. Men är inte de båda unga deckarna egentligen bara avundsjuka på Torkel Nööt? Detta verkar vara den allmänna åsikten ...

För Torkel Nööt har ju charmat alla i Valleby, han kan alla Vallebybors svaga punkter (vems hund han ska berömma, vem som blir glad för gamla frimärken och så vidare) ... och sakta men säkert inser Lasse och Maja att deras nyinflyttade konkurrent kan Valleby och stadens invånare alldeles för bra för att vara nyinflyttad ... Så vem är Torkel Nööt egentligen och vad är hans agenda? Lasse och Maja inser att de har ett nytt mysterium som de måste lösa, Detektivmysteriet ... För det finns en person till förutom Lasse och Maja som inte heller har charmats av Torkel Nööt - den glade bagaren Dino Panini, 178 centimeter lång och med storlek 44 i skor och misstänkt för tavelstöld ...

Böckerna om LasseMajas detektivbyrå är idag Sveriges mest sålda barnböcker - och även Sveriges mest sålda deckare, om man räknar samman alla böcker och hela seriens försäljningssiffror. Nästa gång firar Lasse och Maja 30-boks-jubileum ...

Slutledning och observationsförmåga, litteraturkritiskt tänkande, om man kan lita på berättaren eller inte ... läsaren övar upp så många färdigheter med Detektivmysteriet. Det finns ledtrådar både i texten och i bilderna.

Det är häpnadsväckande att Martin Widmark hittat på 29 LasseMaja böcker utan att upprepa sig alltför mycket. Det finns någon ny twist, något nytt att tillägga, varje gång, i varje bok. Valleby håller på att förvandlas till Sveriges Midsomer när det gäller mysterietäthet ... Det här är första gången som det dyker upp en Sherlock-Holmes-deckarparodi ... och vem vet, fler deckare kanske kommer att gästa Valleby i framtiden?

Ett extra plus i kanten är att Detektivmysteriet innehåller en liten gayromance (blinka och du missar det) som kanske kan utvecklas och sluta lyckligt i någon av de framtida installationerna i serien ... Förutom mysterier tycks romantiken alltid spira i Valleby och många invånare har bildat romantiska par under seriens gång.

Det är en del av seriens charm --- att relationer och personer utvecklas under tidens gång, liksom den idylliska lilla staden Valleby, och att man kan återse karaktärer gång på gång och få reda på hur det gått för dem. Samtidigt som alla delar i serien är helt fristående och har avslutade mysterier utan att fresta med cliffhangers inför nästa del, något som blivit alldeles för vanligt i böcker (och barnböcker) idag för att "sälja in" och bygga upp förväntningar inför nästa del direkt, istället för att helt ut fokusera på och njuta av den historia och den tid som man befinner sig i.

Massor av kluriga illustrationer - i färg - av Helena Willis, bidrar till stämningen. Willis har skapat en tidlös mysig bykänsla och gammaldags småstadskänsla i Valleby. Mysteriernas högborg där allt kan hända ...


Tips:  Redan nu kan man lägga vantarna på ett klassiskt somrigt mysterium i nytryck, Campingmysteriet, nu för första gången i färg. Lasse och Maja sätter verkligen färg på tillvaron med sina mysterier.

BG

BOK. Rymdmonstren anfaller - Vår man i Havanna inspirerar till ny Hotell Gyllene Knorren bok!

Författare: Måns Gahrton, Johan Unenge

Titel: Rymdmonstren anfaller
Serie: Hotell Gyllene Knorren (del 19)

Antal sidor: 128

Illustrationer: Johan Unenge

ISBN: 9789178038923

Utgivningsdatum: 2020-08-27

Förlag Bonnier Carlsen

Spionklassikern Vår man i Havanna av Graham Greene fungerar som inspiration när Hotell Gyllene Knorren ska sälja in sitt lantliga idylliska läge som hotspot för "närkontakt av tredje graden". Men om man aldrig har sett ett hemligt spionvapen --- eller för den delen ett rymdskepp --- kan man ju komma undan med att beskriva en dammsugare. Och komplettera med lite dammsugarritningar eller suddiga foton ... 

Roger Rantanen är likt protagonisten i Vår man i Havanna en dammsugarförsäljare som sadlat om, fast inte till spionyrket, nej hans dröm var att bli hotellägare. I och för sig så frågade han inte resten av familjen innan han köpte det gamla hotellet i Östra Glesbygden, men de hade inget annat val än att följa med ...

Roger, Ritva, Isidora, Ingo och minigrisen Pyret är nu tillbaka igen i ett nytt äventyr.

Rymdmonstren anfaller är givetvis ett äventyr späckat med oemotståndlig humor för alla åldrar - signerat Måns Gahrton och Johan Unenge. Hotell Gyllene Knorren har blivit både julkalender och biofilm och bokserien firar snart jubileum - 20 böcker jämt. 

Oftast hittar Gahrton och Unenge något samtidsfenomen att driva med i sina böcker ... Sist var det svenska folkets passion för tramsiga realityserier där kändisar ska "vara äkta" och "öppna sig" framför kamerorna på något mer eller mindre okänt slott. Nu är det dags att ta itu med sci-fi vurmen och alla som benhårt tror på ufon och "extrastressade" varelser ... Egentligen letar ufo-folket efter "extraterrestials", men "extrastressade" går väl lika bra? I alla fall enligt Ritva, som sin vana trogen ser på det galna svenska folket med en sund finsk sisu-skepsis.

Ritva får som alltid god användning av sin digra erfarenhet från arbetet på Finlandsfärjan, och kunden har så klart alltid rätt. Hur vansinniga (eller packade) kunderna än är ...  Ritva gör ingen skillnad på den typ av salongsberusade svenskar som skrällfalskt sjunger karaoke på Finlandsfärjan och de knasiga svenskar som nu invaderar hotellet och tror på utomjordingar och springer runt och spelar in ljud med konstiga manicker. 

Ritva och Roger kryddar hotellbesökarnas tillvaro med berättelser om "närkontakt av tredje graden", beskrivningar av dammsugare och suddiga foton från Rogers fotoalbum ... Allt för att få besökarna att stanna lite längre, allt för att få lite välkommet klirr i kassan, där det ständigt verkar vara ebb.

Men tänk om det verkligen finns rymdvarelser? För mystiska saker händer ... Är det en galen farlig björn som attackerar soporna? Eller är det minigrisen Pyret? Eller en utomjording? Är det en farlig och arg utomjording som försöker sluka lille Ingo? Eller är det i själva verket en batteridriven dammsugare? Frågorna är många ...

Tror du på intelligent liv i rymden --- eller på superkorkat (och lättlurat) liv på jorden? I vilket fall som helst så kommer du att få ditt lystmäte av skratt i denna volym om Hotell Gyllene Knorren.

Tyvärr blir det lite moralpanik på slutet där "allt avslöjas" och där Ingo ska förklara för sina föräldrar att man inte får luras och hitta på ... Det ska inte löna sig att luras ... Men hallå! Så klart att det lönar sig! Och det ska löna sig! Hela den här boken (och hela bokserien) är hitte-på! För visst vill vi bli lite lurade och få skratta gott på köpet! Lurendrejerier och fantasifoster och hitte-på har skapat Gahrtons och Unenges respektive illustra karriärer --- så där ser ni, alla små naiva Ingosar, visst lönar det sig utomordentligt att inte hålla sig till sanningen! En verklig serie om livet på ett landsortshotell ... hade knappast blivit vare sig lika rolig eller lika framgångsrik.

Det här är en bok för skratt och avkoppling för alla extrastressade!

BG

BOK: Det är något under sängen som dreglar - Högtidsstund för Calvinister!

Författare: Bill Watterson

Titel: Det är något under sängen som dreglar

Serie: Kalle och Hobbe (del 2)

Antal sidor: 127

Utgivningsdatum: 2020-06-15

Översättning: Johan Andreasson

Originaltitel: Calvin and Hobbes: Something under the bed is drooling

Illustrationer: Bill Watterson

ISBN: 9789188897251

Förlag: Cobolt Förlag

Högtidsstund för Calvinister! Alltså: Alla som tillhör Calvin & Hobbes tillbedjare! En av världens bästa serier någonsin - nu i eminent samlarutgåva och i ny fin svensk översättning. Tidlös - och geografilös - humor som fungerar praktiskt taget var som helst, när som helst …

Snobben, Krazy Kat, Tigger i Nalle Puh … alla dessa karaktärer är något som man undermedvetet - eller medvetet - kopplar ihop med Bill Wattersons berömda serie - mycket mer än gamla mossiga teologer och filosofer (som historiens John Calvin och Thomas Hobbes).

Bill Watterson tycks ibland medvetet ha lagt in små homager till Charles M Shultz Snobben -- och en kul svensk sak är att båda serierna har huvudpersoner som kallas Kalle på svenska. “Kalleponken” är ju hunden Snobbens ägare (eller snarare betjänt) och Kalle är tigern Hobbes ägare - eller bästa vän …

Djur eller gosedjur eller ... ?

Är Hobbe en verklig tiger eller ett gosedjur som bara lever i Kalles fantasi? Watterson var själv var noga med att lägga in tolkningsmöjligheter när det gällde den aspekten av serien, och var därför helt emot Hobbes-merchandising i form av gosedjur, för då har man erkänt att han är ett gosedjur (dessutom i massupplaga) och därmed  har man blivit av med dubbeltydigheten … (Tilläggas kan att många "levande" karaktärer har blivit omtyckta dockor och gosedjur - som ponnyn Mulle, hunden Milou, snögubben Olaf och Mumintrollet).

Självklart kan tigrar tala!

För barn som läser serien är det ju helt självklart att Hobbe är en riktig, levande, talande tiger. Det finns så många antropomorfiska djur och djur som talar med människor i så många böcker och filmer, så den logiska slutsatsen är ju att självklart kan tigrar tala. Varför skulle de inte kunna det? Självklart kan en tiger bo i en amerikansk förort någonstans och vara bästis med en 6-årig liten kille som inte uppfattar eller uppskattar all tiger-visdom och alla filosofier som Hobbe vräker ur sig med jämna mellanrum.

Hobbes fantasifulla gränsland

Hobbe kan röra sig i ett fantasifullt gränsland mellan att vara ett kattdjur med djuriska instinkter, en filosoferande människovarelse som råkar se ut som ett djur, ett djur som kan uppföra sig som en människa när det passar sig och en besjälad och älskad leksak  (som ibland behöver ta ett bad i tvättmaskinen och en svängom i torktumlaren)… Snobben är ju både hund (och husdjur till Kalleponken) och en person i sin egen rätt … Som åker skridskor, dansar, spelar baseball, skriver romaner på sin skrivmaskin, flyger hundkoja och går på dejt med Peppiga Pia, som gillar den konstige killen med den stora näsan. Har man vant sig vid det är det inte konstigt att se Hobbe som en person och personlighet i sin egen rätt, som har egna åsikter, som har en annan mognadsgrad än Kalle, som är förtjust i Sussie, som tänker efter före, och inte bara någon som är ett djur (eller en leksak) som lever i Kalles fantasi.

Men många andra i serien ser Hobbe bara som ett gosedjur. Tolkning: Hobbe är en mästare i kamouflage … ! För om föräldrarna hade vetat att han är en riktig tiger, dessutom en som kan tala, så hade de sålt honom dyrt till en djurpark!

Tigrar vet inte vad de gillar ... men är villiga att provsmaka!

Släktskapen med Nalle Puhs vän Tigger är uppenbar (Tigger är en antropomorfisk tiger eller ett gosedjur eller symbolisk person med egen personlighet --- eller alla tre på en gång …) i en seriestripp där Hobbe försäkrar Kalle att tigrar inte vet om utifall de gillar glass eller inte, innan de har smakat på precis ALLA smakerna … Vem minns inte hur Tigger åt precis allt … och ratade det mesta, men han fortsatte oförskräckt med sin empiriska smakresa, annars kunde han ju inte veta om han missade något gott …

Kärlekstriangel och Kalle som tredje hjulet

I detta album finns en kärlekstriangel mellan Kalle, Hobbe och Sussie. Kalle gillar Sussie, men erkänner det inte. Hobbe gillar Sussie och erkänner det. Hobbe gör succé på Sussies fest när han kommer uppsvidad i slips (brudar gillar sånt, påpekar Hobbe världsvant). Hobbes får brev från Sussie - men inte Kalle. Kalle är avundsjuk. Hobbe och Sussie gosar rejält i en seriestripp. Hon är bra på att gosa! Kalle blir avundsjuk. För att Hobbe är hans bästa vän eller för att Sussie är hans crush … ?! Eller kanske både och … ?! Ingen vill vara tredje hjulet.

Karriärkvinna med tiger-hemma-man

Kalle och Sussie har egentligen mer gemensamt än vad de vill erkänna … och de har båda två lika livlig fantasi och samma sätt att köra över sin omgivning. Sussie är förmodligen dock snäppet vassare än Kalle i detta avseende. Albumet innehåller den klassiska seriestrippen där Sussie beordrar Hobbe att vara hennes hemma-man, medan hon gör karriär … och en avundsjuk Kalle är återigen tredje hjulet, och får den otacksamma uppgiften att spela Sussies och Hobbes korkade lille son .. När Kalle opponerar sig ljudligt så påpekar Hobbe att så talar man inte till sin far .. Och Hobbe går helt in i rollen.

Karaktärsdanande käpphästar

Kalles egen far håller i detta album gång på gång med att försöka karaktärsdana Kalle. Mindre TV, mer motion, och så vidare …

Gissningsvis har denna farsa inspirerat till farsan i Dagbok för alla mina fans … ?! Mer motion! Mindre TV! Det är karaktärsdanande! Ut och hoppa och lek på gräsmattan! Det är ju så fint väder idag! Eller så låter helt enkelt alla amerikanska farsor i medelklassens trygga småstäder och förorter likadana …

Så mycket är tidlöst. Fantasins värld är evig.

Om det inte ringer till mig så ...

Men det finns några tidsmarkörer i seriestripparna --- Kalle leker faktiskt mycket utomhus (även utan att uppmanas till utomhuslek av föräldrarna) och han har ingen mobil och inga mobilspel och ingen egen dator.

Familjen har en telefon som är kopplad till ett telefonjack i väggen --- när Kalle drar ut jacket så kommer inga samtal fram till föräldrarna längre. Hämnden är ljuv! När det aldrig är till mig, så kan det ju kvitta om telefonen ringer eller inte, resonerar Kalle med en barnsligt förtjust känsla för rättvisa.

Snöbollar istället för SMS

Kalle och Sussie pratar också med varandra via gammaldags telefoner - istället för att messa varandra - och de kastar snöboll på varandra istället för att pinga varandra. Snöbollskrig har hunnit bli politiskt inkorrekt sedan Kalles och Hobbes storhetsdagar - och dessutom kommer det knappt någon snö. Ja, om man inte bor i Lappland eller i Alaska …

En kärleksfull referens till Snobben serierna kan det tyckas vara, detta ständiga kärleksgnabb mellan Kalle och Sussie --- det låter ibland som gnabbet mellan Linus och Sally. Fast Sussie är lika tuff som Linus storasyster Lucy (utan att vilja bli psykolog) och till skillnad från alla kärleksrelationerna i Snobben serierna så rör det sig faktiskt här om besvarad kärlek. (Alla relationerna i Snobben handlar mer eller mindre om obesvarad kärlek).

Kärlek underhåller med bråk

I serien Kalle och Hobbe handlar det inte så mycket om att kärlek startar med bråk, som att kärlek underhålles av bråk. (Och att kärlek är underhållande med bråk --- speciellt för läsaren). Både Kalle och Sussie är mycket starka och fantasifulla karaktärer … och Bill Watterson lär ha sagt att Sussie är den typ av tjej han själv var attraherad av som liten kille, och även den typ av tjej som han till slut gifte sig med som vuxen. Så vem vet, även om Kalle och Sussie är för evigt sex år i seriernas värld, så skulle de i en alternativ verklighet kunna växa upp och gifta sig och Sussie gör kick-ass girl-power-karriär precis som hon planerat som sexåring, medan Kalle blir hemma-man … och ritar serier.

Världsberömd tigerfilosof

Hobbe då? Vad händer med honom? Han blir världsberömd filosof, känd och aktad för sin visdom och sina one-liners. Han gör empirisk forskning om vilken glass som egentligen är godast och skriver en avhandling om detta, och får en gästroll i Toy Story 5 --- som en gång för alla bevisar att leksaker lever på riktigt … och inte bara i Kalles livliga fantasi.

Det är något som dreglar under sängen är en härlig samlingsvolym full av serier av yppersta toppkvalitet … Enbart den fantasifulla titeln gör att man får upp aptiten och börjar dregla --- nästan i alla fall. Fast inte bokstavligen. Det är sidorna alldeles för värdefulla för ...

BG

BOK: Handbok för storsamlare – En faktabok att spara

Författare: Linnéa Krylén

Titel: Handbok för storsamlare – En faktabok att spara

Antal sidor: 48

Utgivningsdatum:  2020-06-03
ISBN: 9789172261945

Förlag: Opal

En helt ljuvlig bok! En bok som gör att man verkligen blir sugen på att samla ... På många olika saker! Upplevelser, blommor, snäckor ... och givetvis böcker! Om du har tre av en sak och aktivt är på jakt efter en fjärde, då har du en samling ... Och har du redan Handbok för molnskådare och Handbok för kartläsare och har du just nu lagt vantarna på Handbok för storsamlare ... ja, då har du en liten samling! Bara du aktivt är på jakt efter något mer av den talangfulla Linnéa K...

Boken är smockfull av fakta och finurliga illustrationer ... den gulliga lilla miniatyrmopsen (se omslaget) som dyker upp på ett uppslag finns på riktigt i en historisk och känd samling. Precis som det mesta av illustrationerna. Visst, boken marknadsförs för 9-12 års åldern, men samla kan man göra långt tidigare, innan jag började skolan (4-5 års åldern i England) samlade jag på snäckor (det är en fördel att ha nära till stranden) och lade olika sorter i olika fina fack. Givetvis störde man inte sjöstjärnor, sjöborrar och annat levande som finns i rockpools. 

Naturvetenskap har en alldeles speciell avdelning i Linneas bok. Det har också antikviteter - och att samla saker på loppisar har blivit trendigt.

Att samla upplevelser är också trendigt. Som att åka runt till olika restauranger som finns med i Le Guide Micheline. Det verkar vara ett dyrt men gott sätt att samla!  (Man kanske kan samla på servetter från alla de olika restaurangerna --- eller notorna? För att ha något att klistra in i samlaralbumet ...)

Verkliga samlare finns med i boken och deras fantasifulla samlande ... en svensk åker hiss i hela världen och filmar sitt samlande och delar det i form av små filmsnuttar som läggs ut på nätet. Någon annan samlar på badplatser och det läggs ut på instagram. Man kan också använda en vlogg, en blogg eller en youtube kanal ... så kan ens fans kolla när man badar  på alla badplatser i Ångermanland eller åker hiss i  Sverige, Canada och Kenya ...

En kul samlarhistoria är från Sverige - om någon som samlade 1500 olika plastpåsar och gav dem till ett museum  för att få mer plats hemma --- och började sedan samla på veteran traktorer. 1500 veteran traktorer är definitivt mer än 1500 platspåsar, för att fritt parafrasera fem myror är fler än fyra elefanter.

Miniatyrer är trendigt att samla på i Japan --- små bostäder, liten plats, men alla gillar små gulliga saker.

Man upptäcker också hur mycket man samlar på utan att tänka på det ... En vanlig sak att samla på är böcker. (Japp, vi är många som samlar på böcker --- har fler än tre ... och det kommer ständigt nytillskott till samlingen!). Och olika växter .. till exempel pelargoner. Jo, alltid finns det någon ny sort och någon ny färg som kommer att se såååå fin ut tillsammans med de andra ...

Det här är en härlig bok som är sprängfylld av fakta och inspiration --- en sådan hyllning till samlandet som samlande förtjänar. Allt möjligt samlande!

Det är faktiskt roligt att vara sakletare. Att leta är nästan roligare än att hitta ....

Från år 3 till  år 103 ... jag lovar att  du kommer att hitta saker som får dig att tänka "wow! det visste jag inte!" ... för det är nästan omöjligt att känna till alla samlarfakta och alla kända samlare och alla sätt att samla som finns ... allt som presenteras i den här boken. Det finns alltid någon ny kunskap att samla på!

Fantastiskt fina illustrationer, gjorda med stor underfundighet, noggrannhet och kärlek till ämnet.

BG

BOK: Hundra (sidor) hundar - En presentbok att tugga i sig!

Författare: Lena Sjöberg

Titel: Hundra (sidor) hundar

Antal sidor: 100

Utgivningsdatum: 2020-08-13

Illustrationer: Lena Sjöberg

ISBN: 9789172262805

Förlag: Opal

Hundra sidor hundar. Det här verkar kanske vid första anblicken vara en extra tjock liten pixibok med hårda pärmar - Lena Sjöberg är ju känd för sina roliga barnböcker och illustrationer, och Opal är känt för fina barnböcker. Men det är avsett som en presentbok för vuxna. Dock - det finns många skämt i boken som får barn att fnissa! Som att en bandhund är en hund som lirar i ett band ... 

Boken är snarare småfniss än gapskratt. En pytonesk lemlästning av en människa (tänk: Monty Pyton and the Holy Grail) förklaras med att hunden bara vill leka ... Vissa teckningar har allt från upplägg till punchline i en bild. Ett ord, en hundbild. Godiset levererat. Klart slut. 

Andra skämt pågår i flera sidor --- som det misslyckade försöket att uppfostra en hund med helt fel metoder. Typ, vi måste ha ett utvecklingssamtal om vad du gjorde igår 17:30 ... Man kan inte tala till en hund som till en mellanchef. Hundar lever i nuet. Typ: "Mat! Nu! Äta! Mums! Slut. Paus. Har jag fått mat idag?!"

Det finns många matskämt --- som vad olika hundgester betyder på hundspråket. Allt betyder: Mat! Ge mig mat, jag vill ha mat, jag vill ha mer mat .... ! Fast en hund sitter och tänker på Kierkegaard istället för mat. Det där hade minsann aldrig hänt med köttbullemetoden! Man blir inte mätt på ångest och filosofi.

Många gånger påminner denna hund-iga presentbok om de populära och konstnärliga Får-böckerna .... (Får kramas, Får tacka, Får ha roligt ...) med mycket lek med ord. Som när en människa säger "Vacker tass" och hunden tänker "Smickrare där ..." för visst är tassen vacker! Och visst får man ha roligt med hundar (och får-hundar) också!

Hundra sidor hundar är en skämtsamling om hundar - men inte för hundar. De skulle nog snarare tugga i sig boken. Som en liten munsbit ... Bokslukare kan man vara på många sätt! 

BG

BOK: Doris - världens viktigaste jobb av Anna Holmström Degerman, Christel Rönns

Författare: Anna Holmström Degerman

Titel: Doris - världens viktigaste jobb

Rekommenderad läsålder: 3-6 år (men passar egentligen för alla hundälskare och alla med humor).

Antal sidor: 32

Utgivningsdatum: 2020-04-30

Illustrationer: Christel Rönns

ISBN: 9789172262003

Förlag: Opal


Följ dina drömmar! Du kan lyckas! Du kan göra skillnad! Du kan bli en idol! En förebild! En hjälte! En sådan som kommer att finnas med i framtida antologier om Rebelltjejer, Drömmar för pojkar som är annorlunda --- eller Världens coolaste djur. Känns det igen? 

Det finns så många "inspirerande" barnböcker och antologier om folk som klättrar på vulkaner, bestiger alla världens berg, spränger brevlådor (suffragetter), skriver bästsäljare, blir helgonförklarade, får Nobelpriset och blir berömda när de skolkar från skolan. 

Det finns så många böcker om hundar som räddar liv i Himalaya eller bestiger Mount Everest eller drar upptäcksresandes slädar eller hittar smuggelgods eller löser krimgåtor (både verkliga och fiktiva ...) eller spårar för Sherlock Holmes  ... 

Men, let's face it. De flesta har rätt vanliga, vardagliga liv --- både människor och hundar. 

Doris - världens viktigaste jobb är en smart, underfundig och totalt härlig bok som hyllar alla möjliga livsöden ... och där målet inte är att bli hjälte och världskändis och banbrytare. Nej, det räcker helt enkelt att vara. Att göra vanliga saker. Att ta hand om sin familj. Att vara en bra kompis. Att ta hand om sin människa. Doris träffar genom bokens gång så många andra hundar med fantastiska jobb --- spårhund, cirkushund, fårhund, jakthund, blindhund  och så vidare ... och alla är övertygade om sin egen viktighet. Alla är de banbrytande. Alla är de "poster dogs" för förträfflighet. Alla låter de som väldigt uttråkade och väldigt skitviktiga vuxna när de talar ... Doris vill ju bara leka ... Hon är liten, söt, mopsig och valpigt oemotståndlig. 

Till sist träffar Doris en likasinnad liten moppsig voffsing av samma ras, och de finner varandra direkt. De har samma hobbies. De har samma smak. Och ... De har båda två var sin tant! De kommer på att de har världens viktigaste jobb --- att vara sällskapshund! Det är den vanligaste rollen som hundar har idag ...

Så heja Doris!!!

Och heja Doris tant!  Vilken stil hon har!

Väldigt snygga myllrande illustrationer! Det är genomgående en härlig retrostil hemma hos Doris och hennes tant, man kan spana in högar med böcker, en nyöppnad chokladkartong, ett myller av mysigt stök och spännande detaljer.

En groda och fantasifulla fåglar dyker upp med jämna mellanrum. Det finns mycket att spana efter i bilderna!

Boken är en glädjekick i färg och form och busighet och snygg design ... som alla åldrar kan uppskatta. Det finns också många olika skojiga lustigheter, både i ord och bild, som passar för olika läsare. Boken håller med andra ord för många många många omläsningar.

En favoritbok för hundar, hundälskare, alla med humor ... och alla som kan behöva en paus från grottekvarnens skrik om att du ska visa att du är speciell, du ska lyckas, du ska göra skillnad, du ska bli berömd ... Det räcker att vara en bra kompis. Det är faktiskt, som Doris säger, världens viktigaste jobb ...


BG

BOK: Kapten Haddocks ordbok - Bomber och granater vilken bra bok!

Författare: Björn Wahlberg

Titel: Kapten Haddocks ordbok - Från alabasterskalle till ökenråtta
Antal sidor: 96

Utgivningsdatum: 2020-08-20

Inspirerad av: L'intégrale des jurons du capitaine Haddock - av Albert Algoud

Illustrationer: Hergé

ISBN: 9789188897282

Förlag: Cobolt Förlag

Bomber och granater! Frihjulande fyrverkeripjäser! Kapten Haddocks ordbok  är här! Detta är definitivt något att fira! Måhända med en slurk fin whiskey på trappan till ett gammalt slott, klassisk Haddock-style, eller med att hitta på något eget allitterativt "anfäkta och anamma" uttryck ... Typ "malliga mollusker" --- en egendomlig förolämpning som Haddock bara använder i svenska Tintin utgåvor. (Hur ser en mollusk ut när hen är mallig? Haddocks ord sätter i alla fall igång fantasin ...) I franska böcker kallar han istället sina verbala motståndare för gamla turkiska legosoldater ...

Haddocks ordförråd verkar både outtömligt och oöverträffat när han håller på att gå mitt upp i limningen, när måttet är rågat, när bägaren svämmar över ... Kort sagt: ilskan är uppfinningsrikedomens inspiration! Underrubriken till Kapten Haddocks ordbok lyder också: En handbok i konsten att förolämpa med finess.

En hyllningsbok till en älskad karaktär

Men Kapten Haddocks ordbok är så mycket mer än så! Det är en handbok till Hérges magiska värld, rikt illustrerad med fina färgrutor (med Haddock i centrum så klart!). Det är en hyllningsbok till en älskad karaktärs outgrundliga sätt att vara och uttrycka sig. Och dessutom en skarpsynt analys av hur Tintin albumen har förändrats och utvecklats genom tiderna. Vilka spår har olika översättare lämnat efter sig och vad har de svenska haddockska orden för bakgrundshistoria och etymologi?

Vem kan vara bättre lämpad att skriva denna bok än Björn Wahlberg --- eminent Tintin översättare och ordförande för Generation T, den svenska Tintin föreningen.

En helt unik historia

Är Kapten Haddocks ordbok en originalbok eller en översättning?  Svar: både ock. Den är inspirerad av sin franskspråkiga originalföregångare, skapad av Albert Algoud, och Kapten Haddocks ordbok finns i många olika varianter på många olika språk. Men samtidigt liknar den svenska Kapten Haddocks ordbok ingen annan och den svenska Tintin översättningens historia liknar heller ingen annan --- liksom sökandet efter de rätta svenska orden för att ge det haddockska språket rätt klang.

Romeo, Julia ... och Kapten Haddock

Kapten Haddock är en bildad man, som förolämpar med allehanda fantasifulla uttryck, från "vandrande logaritm" till "anfäkta och anamma" ... vilket är hans allra mest kända uttryck. "Anfäkta och anamma" och även "anfäkta och regera" är förolämpningar och nära-svordomar (Haddock svär aldrig på riktigt) som först dök upp i översättningar av Shakespeares verk på 1850-talet. Kan man nästan-svära och förolämpa med mer klass än så?

Smart som en ökenråtta!

Tilläggas bör: tonfallet och minspelet och gesterna gör en hel del för att förstärka och förtydliga uttryckens förolämpande karaktär. Är det egentligen något negativt att vara en vandrande logaritm? Autodidakt? Ättiksgurka? Ökenråtta?

Ökenråtta användes som ett 100% positivt tillmäle när det gällde de duktiga och smarta överlevarna som stred i öknen under andra världskriget. De brittiska "Desert Rats" gjorde skäl för sitt smeknamn när de bekämpade nazismens framfart i Nordafrika.

När Lena Furbergs ponnyägare Molly (känd från Mulle-serierna) tycker om sin ponny så kallas han älskade lilla pussgurka. Om Molly hade gillat ättiksgurka, hade ponnyn kanske kunnat kallas älskade lilla ättiksgurka? Eller? Det skulle i alla fall passa som tillmäle för en shettis vid namn Boston ...

Bomber och granater! Nu är det dags att fira!

"Bomber och granater!" är ett haddockskt favorituttryck som med ett jublande tonfall kan låta som "Hurra vad bra!". Lite festlig fyrverkeriexplosion, bara sådär för att fira ... "Frihjulande fyrverkeripjäser!" (se inledningen) är så klart inte ett vederlagt haddockst uttryck ... men vem känner inte då och då för att pigga upp språket med lite fantasifulla allitterationer ... och utgivningen av Kapten Haddocks ordbok denna vecka förtjänar att man hittar på ett alldeles nytt --- och glatt! --- uttryck för att fira!

BG

FILM: Tenet - Överlag en vinnande film ...

Pattinson och Washington i Nolans nya film Tenet. 

Christopher Nolans "Tenet" har kallats filmen som ska rädda biograferna. När recensenterna nu säger sitt om storfilmen är mottagandet blandat – om än övervägande positivt.

Amerikanska Variety skriver att recensionerna i USA och Storbritannien till stor del är positiva och att konsensus är att filmen är "ett spektakulärt tillskott till Nolans redan imponerande filmalster", även om somliga recensenter verkar ha tröttnat på filmens "metafysiska pladder".

New York Times recensent skriver exempelvis att filmen "möter alla förväntningar". Brittiska The Guardians dito är inte lika positiv och ger filmen två av fem i betyg med omdömet "långt ifrån hans (Nolans) finaste verk".

Även i Sverige är mottagandet överhängande positivt. Expressens recensent ger filmen fem getingar i betyg medan Dagens Nyheters filmkritiker sätter en fyra med motiveringen att filmen "håller för hajpen".

Svenska Dagbladets, Aftonbladets och TT:s recensenter är något mer reserverade i sina omdömen och ger samtliga filmen en trea i betyg. "Engagerande, men onödigt krånglig", skriver exempelvis Aftonbladets kritiker.

Göteborgs-Postens recensent är däremot inte imponerad, utan ger filmen en tvåa i betyg och skriver "på väg hem hade jag snabbt glömt bort större delen av filmen".

"Tenet" har biopremiär i Sverige den 26 augusti och smygpremiär denna helg.

TT

FILM: Endeavor season 7 - Nye Morse tillbaka i gammal god fin form

Shaun Evans och Roger Allam i Endeavor


Regi: Shaun Evans (Oracle), Zam Salim (Raga), Kate Saxon (Zenana)
Titel: Endeavor - season 7
Svensk titel: Unge kommissarie Morse - säsong 7
Manus: Russell Lewis (inspirerat av karaktärer skapade av Colin Dexter)
Säsong: 7
Antal avsnitt: 3  - Oracle, Raga, Zenana
Medverkande: Shaun Evans, Roger Allam, Sean Rigby, Anton Lesser, James Bradshaw, Abigail Thaw, Caroline O'Neill, Carol Royle, Ryan Gage, Holli Dempsey m.fl.

Tragiska operor, knepiga korsord, goda viner, en klassisk Jaguar, magnifika vyer över Oxford ... Och en hjälte som ännu en gång får sitt hjärta krossat av en mörk, mystisk skönhet. Kort sagt: Kommissarie Morse är tillbaka! 

Endeavor har på alla sätt varit ett mycket lönsamt företag (ursäkta ordvitsen!) för alla inblandade parter. Nu kan hela säsong sju av ITV-serien Endeavor (eller Unge Kommissarie Morse som serien kallas på svenska) avnjutas på SVT play.

Colin Dexter skapade Kommissarie Endeavor Morse, denna älskade deckare som fått fans över hela världen. När Colin Dexter valde att avliva sin kommissarie hölls det farvälpartyn så långt borta som i Amerika. Morse var så högt älskad och de vackra vyerna från Oxford hjälpte naturligtvis till att sälja in deckarserien utomlands. Sorgligt nog avled John Thaw, denne eminente skådespelare som glänst i allt från Shakespeare till sitcoms, strax efter sin internationellt sett mest kända rollkaraktär.

Huvudroll och regi för Evans ...

Men detta var inte slutet för Morse. Russell Lewis återupplivade Morse i en yngre, piggare upplaga --- dock är han fortfarande lika förtjust i opera och korsord. Så småningom får den unge Morse också smak för goda alkoholhaltiga drycker ... och han har en lika fatal smak för att falla för fel fala damer.

Irländske Shaun Evans var tidigare känd som "han som var Kurt Cobain i Kurt and Sid" --- nu är han för evigt Endeavor. Eller Unge Morse, för att parafrasera den svenska titeln.

Shaun Evans har regisserat första delen av säsong sju, med den äran, och vi får vackra vyer både från Venedig, där Morse avnjuter opera, och Oxford, där det nya året 1970 firas in med buller och bång --- och ett tragiskt mord.

Tre händelsetrådar vävs samman

Kameran alternerar mellan tre olika händelsekedjor som pågår samtidigt. 1) En lycklig Morse i Venedig, där han är på opera och träffar en gåtfull, mörk skönhet.2) Morses överordnade Fred Thursday och hans tålmodiga fru Winnifred "Win" Thursday, som befinner sig på en halvfull pub någonstans i Oxford, där en förskräckligt dålig ståuppkomiker håller låda och där servitrisen Jenny Tate får en obehaglig vision om mord. 3) Det blivande mordoffret, som serverar på en annan betydligt mer välbesökt och stökigare pub i Oxford. Man behöver inte vara Sherlock Holmes (eller Morse) för att uppfatta det spända läget. Det finns mer än en besökare på plats som är förtjust i den vackra servitrisen ...

Lika delar kostymdrama och deckare

Hemligheten med Morses succé ... förutom en sympatisk huvudrollskaraktär (vem gillar inte Morses tragiska operaälskande gestalt?) är otroligt vackra vyer och stor känsla för detaljer. Morse säljs in som deckare men är minst lika mycket kostymdrama. ITV verkar vara mäkta stolta över att visa att de kan göra kostymdrama och högklassig deckare minst lika bra som BBC --- både Downton Abbey och Endeavor är deras serier, deras flaggskepp, kritikerrosade och älskade över hela världen.

Starkt manusarbete

En stor del av succén beror också på att manusarbetet ligger i kapabla händer. I båda de ovan nämnda ITV-serierna har man en manusförfattare som har koll på alla personer, all personutveckling och alla händelser --- man hoppar inte mellan olika skribenter och olika stilar och olika visioner om vad serien är och hur karaktärerna ska vara. Julian Fellowes är Downton Abbey. Russell Lewis är Endeavor.

Russell Lewis har dessutom skrivit manus till Kommissarie Morse, de filmer som direkt är baserade på Colin Dexters böcker, och till den framgångsrika spin-off serien Lewis, som även den utspelar sig i Oxford. Det är inte alls förvånande att Colin Dexter har gett Russell Lewis sin välsignelse för hans nya företag, Endeavor.

Tre deckarserier i Oxford har resulterat i tre succéer. Vilket hattrick! Starkt facit för Russell Lewis ...

Sätt ungen framför TV:n ...

Russell Lewis har en gedigen utbildning --- som så många barn under 1960-och-70-talen i Storbritannien så bestod utbildningen --- och barnpassningen --- av att sättas framför TV:n. Plonk. Och där satt den unge Lewis och tittade på precis allt som sändes. Så många blinkningar till och homager till 1960- och 1970- talens filmer och TV-spektakel finns med i serien. För första gången i Endeavor får vi i säsong 7 rejäl skräck i avsnitt ett, Oracle, med blinkningar till den brittiska klassikern Don't Look Now. En snygg homage som fortfarande framkallar kalla kårar. (Smart skrivet av Lewis - tonsäkert regisserat av Evans).

Raga, avsnitt två i säsong sju, driver lättsamt och varmhjärtat med matlagningsprogram --- ja, den TV- plågan var stor redan på 1970-talet och Lewis har lagt in blinkningar till några av sina favoriter.

Matnyttigt som inte förändras ...

Men vurmen för matlagningsprogram kunde lika gärna ha handlat om 2020 ... samma sak gäller temana med rasism, sexism och klassklyftor som går som en röd tråd genom hela serien. 1970 eller 2020 ... vad är skillnaden? Inte så mycket som vi tror ...

I Life on Mars (deckarserie som utspelar sig på 1970-talet) påpekas det gång på gång hur annorlunda 1970-talet var, mot idag (när vi är så smarta och civiliserade?), men serien Endeavor faller aldrig i den fällan, frestelsen att vara självgod när det gäller vår egen förträffliga och framåtsträvande tid.

Givetvis finns alltid snygga blinkningar till original-Morse-serien med ... Jim Strange och Max DeBryn är så klart vänner till Morse även i originalserien, och nu i säsong sju håller Morse på att inreda och restaurera det hem som vi har sett i originalserien. Morse försöker att skrapa bort de gamla tapeterna och ska sedan  välja nya som passar hans smak  ... och vi vet ju hur snyggt det blir till sist!

Moderna tider ... men det gamla finns kvar 

När det gäller Endeavors universella succé ... så skadar det givetvis inte att berättelsen om den unge Morse förläggs till slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Det här är en tid som gör sig bra i bild --- mat, mode, inredning, musik ... Den moderna tiden är på gång, men det gamla finns kvar.

Många har inte haft råd att göra om sina hem sedan före andra världskriget ... och Oxford bombades inte, så här har det sett likadant ut i alla tider. Serien har skyhög nostalgifaktor. Man påminns också om att detta är tuffa tider som befolkas av tuffa människor. När ett mord inträffar på stället där Win arbetar och hennes man oroar sig för henne ... hur reagerar hon? Inga tårar, inget hysteriskt skrikande, knappt ens förvåning. Hon är luttrad. Hon har sett det mesta. Visst, Win är förbannad över att en ung kvinna är död , men hon påminner sin man om att hon har sett mycket värre saker under kriget. Det är en tuff generation som Win och Fred Thursday tillhör.

Chefredaktör som deckare

En annan tuff karaktär med skinn på näsan  är Oxford Mails chefredaktör Dorothea Frazil, som ständigt dyker upp och försöker pumpa Morse på information ... Hon har varit med sedan pilotavsnittet, där hon skämtsamt undrade om de känt varandra i ett tidigare liv. Dorothea Frazil spelas förresten av Abigail Thaw som är dotter till John Thaw - den ursprunglige Morse. Hon har varit med i varenda avsnitt sedan piloten --- som en röd tråd som håller samman serierna, men också som en stark karaktär i sin egen rätt. Hon hade kunnat bli en utmärkt deckare i en egen spin-off serie.

Kanariefåglar som bot mot depression

Säsong sju är på något sätt den sorgligaste Endeavor-Morse-säsongen hitintills - och det inte så mycket på grund av Morses operatragiska kärleksaffär som det faktum att Fred Thursday, trots att han är av segt virke, håller på att slitas ner. Fred håller helt klart på att tappa greppet. Nytt år, nytt decennium, nytt mord ... blir det aldrig bättre?

Fred köper med sig hem ett par små kanariefåglar, för han vill ha något fint här i världen, något som inte är blod, mord, hat och elände. Frun Win, som är städerska, vill inte ha en massa fjädrar överallt i hemmet och ännu mer att städa upp. Det där är en samtidigt rörande och humoristisk scen.

Inget överskuggar karaktärerna 

Det säger en hel del om talangen hos Russell Lewis att han kan ha med så många mord, så många "plot twists", så många överdådiga miljöer ... men ändå drunknar man inte i intryck och förvecklingar, ändå är allt detta bara som bakgrundsmusik till det som ständigt ligger i fokus ... relationen mellan huvudpersonerna, Endeavor Morse och hans parhäst Fred Thursday, och relationerna mellan alla de karaktärer som likt planeter cirklar runt det strålande centrala paret: Jim Strange, Chief Superintendent Bright, Max DeBryn, Win Thursday och Dorothea Frazil.

Bokslut i Venedig

Inledningen av säsong sju utspelar sig i Venedig ... liksom finalen. Det sista avsnittet innehåller bland annat pampiga scener från operahus och Venedigs kända Cimitero di San Michele.

Intrigen i säsong sju spänner över många olika teman - från det övernaturliga till det mondäna. Den första delen presenterar en synsk tjej som "ser" det första bestialiska mordet i en vision, den sista delen presenterar ett mycket invecklat försäkringsbedrägeri, som för tankarna till Agatha Christies The Pale Horse. Där dog också en massa människor, som inte verkade ha med varandra att göra, av olyckor eller olyckliga sjukdomar, så kallad "naturlig död" fast egentligen var det mord och någon tjänade storkovan på det.

Från Christie till Frazil

Exakt hur man ska bli rik på försäkringsbedrägerier och mord ... ingen aning, fråga någon som är mer insatt i byråkrati anno 1970. Hur gick det hela ihop? Man får helt enkelt lita på på att Russell Lewis vet vad han skriver om och inte lämnar en massa "plot holes" efter sig. Det är förresten Dorothea Frazil som kommer på att för många dödsfall, som hon rapporterat om i sin tidning, så kallade olyckor, verkar misstänkta ... Eftersom dödsorsakerna är, som hon påpekar, "a bloody stupid way to die". Hennes gamle vän Morse nappar direkt på betet och börjar undersöka ... utan att misstänka att de skyldiga finns närmare honom än vad han någonstans kunde drömma om. När det gäller försäkringspremierna så blir det till sist Morse som får betala det högsta priset.

Lågmäld humor, minnesvärda repliker

Serien är full av lågmäld humor och minnesvärda repliker.

Givetvis är många smarta repliker yttrade av Morse. Som när han påpekar att om några försökspersoner är över medel, måste ju några vara under medel, för medel är ju alltid medel. Det ligger i medels natur ...

Men en av de allra bästa replikerna yttras tidigt i dramat av en indignerad Fred Thursday. Morse tror inte att pojkvännen kan vara mördaren. Det är alldeles för banalt, eller som Morse väljer att säga det "a bit obvious". Fred replikerar att allting inte är som ett av Morses älskade korsord --- allting är inte smart och invecklat, ibland är saker enkla och banala, ibland är saker precis som de verkar vara. Touché! Så många deckarförfattare (bland annat många av de senaste svenska deckarna) presenterar så långsökta och komplicerade intriger. Men ibland är saker inte så konstiga och invecklade alls.

Ännu ett korsord ...

Freds berömda magkänsla till trots .... januari försvinner, mordet löses inte, Fred lyckas inte sätta dit pojkvännen och plötsligt är det den 7 maj (vilket syns på Morses korsord) och mordet är olöst och Morse och Fred grälar på nytt över att de inte har löst mordet. Extra plus till Russell Lewis här ... han väljer att inte låta sina hjältar lösa allt direkt, som i så många deckare, utan drar ut på spänningen. Det räcker inte att man tror att man vet vem som gjorde det, allt ska ju bevisas också. Fred har sin magkänsla, men inga bevis, indicier räcker inte. Morse har sina teorier. Jim Strange vill bara att alla ska hålla sams.

Bitter snöbollseffekt

Konflikten bara blir värre och värre under seriens gång --- vad som först bara verkade vara ett litet korsordsgräl mellan Morse och Fred, blir till en snöboll som rullar och blir större och större och större ... Under sista avsnittet blir de forna vännernas relation så infekterad att man undrar hur de två någonsin ska kunna jobba tillsammans igen, än mindre klara av att bli vänner igen.

Men det blir en säsong åtta med Morse och Thursday och alla de andra. Hur det ska gå med de två huvudpersonerna och deras relation? Det mysteriet återstår att besvaras.

Hur länge kan Endeavor segla vidare?

Endeavor är nu inne på sin akt tre --- sista akten alltså. Varför`? Fans över hela världen verkar ju inte få nog av den nye Morse och TV-bolag över hela världen ropar efter mer. Russell Lewis själv verkar något förbluffad över hur populär Endeavor är (och för många yngre deckarfans är detta den första inkarnationen av Morse de träffar på, sedan går de visare till original-Morse) och att serien får förnyade kontrakt gång på gång. Något som varken han eller Shaun Evans hade med i planeringen från början. De skulle bara göra en prequel. Nu verkar serien kunna pågå i oändlighet.

Tillbaka till framtiden ...

Shaun Evans är knappast ung längre, och men det är inte heller Morse (så tack och lov att originalserien inte heter Young Morse) och de åldras tillsammans. Evans avsnitt som regissör har också blivit bland de mest hyllade. Han har helt klart talang även bakom kameran. Evans fortsätter gärna både att regissera och att spela huvudrollen. Lewis fortsätter gärna att skriva nya avsnitt. Men ... ändå planeras det för slutet. Det finns en deadline. Vi närmar oss tillbaka till framtiden. Tillbaka till startpunkten. 1987. Då började originalserien Kommissarie Morse. Man måste sluta i  tid ... innan de två världarna kolliderar i Back to the Future stil. Två Morse i Oxford på 1980-talet, med axelvaddar och benvärmare? Det låter snarare som sci-fi än klassisk deckare ...

BG

FILM/TV: Morden i Sandhamn återkommer med en åttonde säsong!

Nyhet från TV 4:

Sjunde säsongen av Morden i Sandhamn har nått succésiffror både på C More och TV4. Nu är det klart berätta att det blir en åttonde säsong av den älskade serien baserad på författaren Viveca Stens universum.

- Jag har fått så otroligt mycket fin respons från alla möjliga håll på den här säsongen. Känner mig stolt och glad, och därför är det extra kul att kunna berätta att vi jobbar på ännu en säsong, säger Alexandra Rapaport.

- Det är väldigt roligt att tittarna fortsätter att älska mitt fiktiva universum som jag skapat kring Sandhamn och skärgården, säger Viveca Sten.

Gårdagens TV4-premiär av Morden i Sandhamn fick finfina tittarsiffror vilket visar på tittarnas kärlek till den rafflande kriminaldramaserien som utspelar sig i Stockholms skärgård. Totalt sågs första avsnittet av 770 000 på TV4. Även på C More har serien fått strålande siffror, i nivå med tittarsuccéerna Hamilton och Bäckström. Sedan premiären den 3 augusti är Morden i Sandhamn den överlägset mest sedda serien på C More.

- Det är otroligt kul att se att Morden i Sandhamn fortsätter att locka stor publik både linjärt och på C More. Den senaste säsongen är väldigt fin och vi är stolta över våra kreatörer och deras förmåga att bjuda publiken på en serie som känns aktuell och modern säsong efter säsong, säger Sonja Hermele, exekutiv producent för Morden i Sandhamn.

Samtidigt som sjunde säsongen av Morden i Sandhamn visas på TV4 och C More så pågår inspelningen för fullt av åttonde säsongen. Inspelningen kommer att ske i tre etapper fram till oktober 2021.

Premiärdatum presenteras senare. Precis som i sjunde säsongen så har man låtit serien och Viveca Stens böcker utvecklas åt varsitt håll, samtidigt som serien baseras på Viveca Stens universum. Även i säsong 8 får Alexandra Rapaport sällskap av sin nya motspelare, Nicolai Cleve Broch, som spelar den temperamentsfulle och charmige polisen Alexander.

Morden i Sandhamn har fängslat tittarna i sju säsonger. Den första sändes under julen 2010 och den senaste säsongen hade premiär under hösten 2020.

TV4

Morden i Sandhamn säsong sju går tisdagar och onsdagar kl 21.00-22.00 i TV4 - ett fall tar  två avsnitt.
Repris: Söndagar ca 23.20, 23.25 - då sänds två avsnitt på raken och man får hela fallet på en gång.

Serien finns också att se på TV4 Play och C More.

FILM: En officer och spion - Robert Harris bästsäljare som knivskarpt, modernt kostymdrama

Medverkande: Jean Dujardin, Louis Garrel, Emmanuelle Seigner, Gregory Gadebois, Herve Pierre, Wladimir Yordanoff, Didier Sandre, Melvil Poupaud, Eric Ruf, Mathieu Almaric, Laurent Stocker, Vincent Perez m.fl.

Produktion: Legende, R.P. Productions, Eliseo, Rai Cinema in association with Gaumont
Regi: Roman Polanski

Titel: En officer och spion

Originaltitel: J'accuse
Manus: Robert Harris, Roman Polanski, baserat på Robert Harris roman An Officer and a Spy
Foto: Pawel Edelman
Produktionsdesigner: Jean Rabasse
Kostymdesigner: Pascaline Chavanne
Editor: Herve Deluze
Musik: Alexandre Desplat
Casting: Michael Laguens

Speltid: 132 minuter

Land: Frankrike, 2020

Distrubution: Studio S Entertainment

Betyg: 5

Aktuell: På DVD, BD och VOD den 19 augusti

En sann skandal med visselblåsare, justitiemord och fåfänga försök att "fånga och döda" en story, medan huvudpersonen följer sitt samvete och granskar sin närmaste omvärld. Ja, det låter som om Ronan Farrows bästsäljare Fånga och döda (Catch and kill) redan har blivit storfilm! Men det handlar denna gång inte om Hollywoods predators, Washington DCs skumma politiker och korruption inom den amerikanska mediavärlden, utan om Robert Harris mästerliga djupdykning i Dreyfusaffären i Frankrike. Som utspelade sig för 125 år sedan ...

Hur man fångar en dödlig skandal ...

Kostymdrama har aldrig varit mer brännhett aktuellt. Tyvärr känns det som om det allmänna läget i världen inte har förbättrats ett dugg från de händelser och den tid som Robert Harris skildrar i En officer och spion till de händelser och den tid som Ronan Farrow skildrar i Fånga och döda. Maktens människor är sig så lika i alla tider. Lika goda kålsupare super tillsammans. Maktens män är fortfarande alla insyltade i samma sylt, alla håller varandra om ryggen ... och det är samma sätt och samma metoder som gäller om och om igen för att försöka tysta och begrava historier ... Håll fast vid felaktigheter in i absurdum och smutskasta alla som försöker säga emot, både professionellt och privat.

Det gäller att inte förlora ansiktet. Myndigheterna låter hellre en oskyldig sitta av livstid för spioneri, än att erkänna att de gjort fel. De låter hellre den  riktiga spionen löpa fri och fortsätta att förse tyskarna med smaskig spioninformation än att släppa den oskyldige Dreyfus fri. Dreyfus var en gång en respekterad officer --- nu är han bara en spion. Och den historien vill alla hålla fast vid. Dreyfus är ju ändå bara en jude ...

En lång historia av antisemitism

Gång på gång läser man idag frågande och förbluffade artiklar och böcker som undrar hur i hela världen folk kunde rösta på nationalsocialisterna ...  hur kunde tragedin inträffa? Sanningen är sorgligt nog att Tyskland inte var unikt antisemitiskt eller unikt rasistiskt ... Innan andra världskriget hävdade afroamerikanska akademiker som varit i Tyskland och studerat och skrivit rapporter att USA var mycket värre både när det gällde rasism och antisemitism. Pogromer i östländer är vida kända sedan medeltiden.

När uppstod antisemitismen? Judar förföljdes redan i det gamla Egypten. Det var därför Moses tågade iväg med judarna till det heliga landet, och Dreyfusaffären ledde direkt till ett uppsving för sionismen --- många judar hävdade att nu var det dags att tåga iväg. Europa var för farligt att bo i, judarna behövde en egen stat ... Början av 1900-talet såg en rejäl våg av utvandring, judar som lämnade Frankrike, judar som lämnade Europa ... Detta långt innan de båda världskrigen och de fruktansvärda utrensningarna under nationalsocialismens framväxt i Tyskland. Dreyfus hörde dock inte till sionisterna - han stannade som stolt fransman i Frankrike, hade en framgångsrik karriär inom armén (när han väl friats från misstankarna om spioneri) och blev fransk hjälte under första världskriget.

Ett lägligt svepskäl för förföljelse och vandalism

En officer och spion visar effektivt, och utan att göra en stor sak av det, hur pass rasistiskt och antisemitiskt Frankrike var vid förra sekelskiftet ... Filmen innehåller bland annat glimtar av hur judiska etablissemang förstörs och vandaliseras, hur glasrutor krossas (något som känns som en "prequel" till kristallnatten) och hur bokbål flammar upp. Där eldas Zolas böcker upp, eftersom han försvarat en jude, Dreyfus, i den fria pressen, som i sanningens namn inte verkar vara speciellt fri. Det kostar att yttra sig --- både på det  privata och professionella planet.

Dreyfusaffären delade Frankrike i två läger - för och emot - och antisemitiska kravaller utbröt dels i Frankrike, i ett tjugotal olika städer, dels i Algeriet. Orsak? Många framgångsrika och välintegrerade judar - och många avundsjuka människor (eller "haters" som man skulle säga idag). 1895 fanns det 80 000 judar i Frankrike (40 000 av dem i Paris) och ytterligare 45 000 i Algeriet. De som ville "rensa ut" judarna fick vatten på sin kvarn när Dreyfus dömts för spioneri - det var alltså en läglig och "populär" dom i många läger - om än helt felaktig.

Skandalen som har allt

En officer och spion är skandalen som har allt. Dreyfusaffären är som gjord för att bli en bästsäljande thriller --- och allt är en verklig, historisk, politisk skandal. Harris står inte bara för romanförlagan utan även för filmens manus, tillsammans med regissören Polanski, som snabbt skymtar förbi i en scen. Filmen går raskt vidare från scen till scen, och dröjer sig aldrig kvar i de överdådiga och kärleksfullt komponerade scenerna - vilken mise-en-scène!

Opålitlig grafologi som trendig vetenskap

Scenerna hos grafologen är några av de vackraste scenerna i filmen  --- albeit inte särskilt långa --- men vilket myller av olika typer av papper och skrifter och arkiv som man hinner visa upp, vilken spännande hands-on-vetenskap grafologi verkar vara ... innan alla satt framför tråkiga datorterminaler och letade i inte så visuellt spännande digitala register. 

Grafologen i sig är en av "the bad guys" i storyn --- han hjälper till att sätta dit Dreyfus med expertutlåtandet att Dreyfus förfalskat sin egen handstil. Alltså: om handstilen hade varit Dreyfus hade han varit skyldig, men även när den inte är det är ett solklart bevis för att han är skyldig ... !

Ny misstänkt spion - med samma handstil

När spionrapporter fortsätter att flöda, skrivna med samma okända handstil (och Dreyfus sitter i säkert förvar på Djävulsön) så förklarar grafologen med självgod min att judarna har så klart utbildat någon annan till att skriva med Dreyfus handstil ... Alltså, den handstil som han själv förfalskat  ... För att den inte såg ut som hans handstil.

Dialogerna är som gjorda för en komedi, men när det gäller livstid för en oskyldig, utvald som syndabock bara på grund av sitt judiska ursprung, då är det snarare fråga om en tragedi.

Frankrike åt kostymdramerna!

Det briljanta med kostymdrama på franska är att det franska språket inte förändrats nämnvärt sedan Molières dagar --- språket låter alltså varken för anakronistiskt modernt eller för föråldrat (som så ofta blir fallet i engelskspråkiga kostymdramer) utan är bara "helt rätt" hela tiden. Vilket också gör att man gång på gång slås av hur många repliker som hade kunnat sägas och faktiskt också sägs idag. Som när den högt uppsatte generalen påpekar att Frankrike måste skyddas, för det finns för många invandrare  i landet ... och utlänningarna kommer att underminera Frankrike, de kommer att bli Frankrikes undergång. Undertext: Frankrike åt fransmännen!

Affären som alla känner till ... men som få känner till allt om ...

Det här är en otroligt skicklig skildring av den stora skandalen som "alla känner till" och visselblåsning på 1800-talet blir till en riktig thriller. Dreyfusaffären är känd --- men mycket få vet vad det gick ut på och vad som egentligen hände.

Den 15 oktober 1894 befann sig kapten Alfred Dreyfus på den franska generalstabens högkvarter på Rue Saint-Dominique. Anledning: en generalinspektion, och Dreyfus har uppmanats att komma dit civilklädd.. Den som möter honom är en av hans före detta lärare från krigshögskolan, överste Georges Picquart ... Allt är en fälla. Dreyfus anklagas och döms för högförräderi utan att det egentligen finns några bevis ... och många av de så kallade bevisen är fabricerade ...

Det ultimata straffet på Djävulsön

Dreyfus skickas till Djävulsön, en tropisk straffkoloni, hans lojala fru och hans bror ger aldrig upp hoppet om att kunna rentvå honom och få hem honom igen. Mörkläggningen som styrs av högt uppsatta militärer är total. Men Georges Picquart börjar gräva i fallet, han kan inte tro att armén, som han troget tjänat i 25 år, kan ha gjort något fel ... tills han upptäcker att så är fallet.  Picquart blir belagd med munkavle och hotad ... och de ansvariga gräver fram personliga hållhakar på Picquart, som privata brev från hans älskarinna, i sann "fånga och döda" stil.

Begränsad frihet, jämlikhet och broderskap

Samtidigt kämpar upprörda författare, som Émile Zola, för sanningen, och uppretade folkmassor går ut på gatorna. De kräver rättvisa för Dreyfus. Men när Zola skriver sin berömda artikel J'accuse, baserad på fakta han fått från Picquart, så slutar det med att Zola själv hamnar i rätten och döms för förtal. Så var det med den yttrandefriheten och pressfriheten och sloganen "frihet, jämlikhet och broderskap" klingar ihålig. Makten får inte granskas. Alla är inte jämlika. Broderskap omfattar inte alla ...

Det är intressant att Picquart själv inte tycker om Dreyfus, och inte har mycket till övers för "det utvalda folket" --- han gör det han gör för att det är rätt, och för att det som har hänt är fel ... inte på grund av några emotionella skäl eller för att plocka bonuspoäng. Picquart är så långt från social justice warrior man kan komma.

Old school spionhistorier har sin charm

Picquart går igenom alla sina överordnade --- och alla vill glömma Dreyfusaffären. Ingen vill sätta dit den riktiga spionen. Trots att Picquart använt sig av Sherlock Holmes liknande metoder, anlitat privatdeckare, skuggat misstänkta, gått igenom innehåll i papperskorgar, mottagit hemliga paket i kyrkor, samlat in information på museer och cancan barer, och hyrt en våning bara för att avlyssna den riktige spionen genom golvet ... Old school spionhistorier och deckare är definitivt mer underhållande än dagens frenetiska hackande på datorer.

Riskerar allt för att bli visselblåsare

Picquart riskerar allt när han väljer att bli visselblåsare och går till ett hemligt möte där pro-Dreyfus anhängare samlas, en illuster samling som bland annat omfattar den kände romanförfattaren Émile Zola (läst och älskad än idag), den framtida premiärministern Georges Clemenceau och redaktören för tidningen Aurora. Picquart påpekar att han på grund av sin lojalitetsed till armén inte kan skriva någonting. "Men det kan jag!" påpekar Zola, och skriver ner vad  Picquart har berättat för församlingen och omvandlar det till stor litteratur. Artikeln med rubriken J'accuse! är fortfarande en klassiker --- liksom Zolas romaner.

Paris kokar

När Picquart skjutsas till fängelset så kokar Paris gator och en tidningspojke räcker Picquart en tidning, senaste numret av Aurora, där J'accuse står som rubrik, med stora feta bokstäver.

I artikeln finns allt bevismaterial som Picquart har samlat ihop, allt som bevisar att Dreyfus är oskyldig och allt som pekrar på en massiv cover up, orkestrerad av arméns generaler ... och vars trådar går ända upp till högsta ledningen i Frankrike.

Men det här är inte slutet. Det är bara halvlek än så länge ... Frankrike är delat, Zola anklagas för ärekränkning, pressen angrips, judar i allmänhet angrips och Picquart angrips både professionellt och på det personliga planet --- allt för att misskreditera honom.


Behagfull älskarinna i hetluften

Jean Dujardin gör med den äran huvudrollen som Picquart och med små medel och nästan omärkliga miner ser man hur han mer och mer börjar ifrågasätta sakernas tillstånd --- mästerligt, med tanke på hur stor del av ansiktet som täcks av gigantiska och (på den här tiden) trendiga mustascher.

Outstanding i en stor armé av duktiga birollsinnehavare är den vackra och behagfulla Emmanuelle Seigner i rollen som Picquarts gifta älskarinna, som utan förskyllan hamnar i hetluften eftersom det sprids ut illasinnade rykten att Picquart ska ha anförtrott stadshemligheter till henne. Vilket är helt fel. Hon används bara i utpressningssyfte, det är något som alla parter förstår. Seigner har inte en central roll i historien, men en viktig roll för att visa hur Picquart är som privatperson --- hon är den enda privatperson han står nära, gentemot alla andra i hans umgängeskrets verkar han ha ett professionellt, svalt och distanserat sätt.

En annan minnesvärd birollsinnehavare är så klart Mathieu Amalric som den arrogante och inställsamme grafologen som säger vad som helst som armén önskar och som nitiskt svär att det är Dreyfus handstil, även om det är en uppenbar lögn, något som alla inblandade inser.

Enigmatisk och stoisk Dreyfus

Louis Garrel i rollen som Dreyfus har fått den mest enigmatiska rollen. Dreyfus mod i inledningsscenen är beundransvärt. Hans beslut att inte dö förrän han rentvått sitt namn är beundransvärt. Hans sätt att som en torterad Robinson Crusoe överleva isolerad på Djävulsön är beundransvärt. Han har inte ens en hög med bollar att tala med, som Tom Hanks i Cast Away. Men annars framstår filmens Dreyfus inte som en karaktär som vare sig är trevlig eller rolig att vara tillsammans med, och det är tyvärr lätt att förstå Picquarts antipati mot honom.

Det blir aldrig någon vacker liten vänskapshistoria mellan de här två, som överbrygger alla motsättningar, ingen "opposites attract" historia  som slutar med en drink à la Casablanca --- de två börjar historien som motvalls män, och de slutar historien som motvalls män. Picquart gör det han gör för att det är rätt, och för att det som har hänt är fel .... inte för att Picquart privat har någon sympati för Dreyfus som person.

En filmisk armé som presterar på topp

Att göra en film kräver en armé, sa en gång Orson Welles, och en av njutningarna med att se En officer och spion är det mästerliga tekniska arbetet --- vare sig det gäller en packad music hall upplevelse, ett vackert café, dunkla kullerstensgränder eller Louvrens skulpturträdgård som nästan verkar självlysande med all vit marmor. Och ändå --- filmen dröjer sig aldrig kvar vid någonting, klappar sig aldrig på ryggen för att det är så vackert och så välgjort, kameran vilar aldrig på triumferna, faller aldrig för frestelsen att "show off your darlings" ... utan  handlingen går hela tiden obönhörligt och snabbt vidare med thrillertemat, spionhistorien och det rafflande rättegångsdramat.

Bilderna är i alla fall sprängfulla av detaljer ... den som letar efter tjusiga askkoppar får sitt lystmäte i den här filmen! ... och alla i den armé som krävs för att göra film har gjort ett otroligt gediget jobb.

Pawel Edelman, tillsammans med produktionsdesignern Jean Rabasse, har skapat en fantastisk atmosfär, som ackompanjeras med lätthet av kompositören Alexandre Desplats melodier. Utsökt. 

Men samtidigt är skapelsen lika stadig som en högklassig designermöbel, gjord för att användas, inte för att beundras, och gjord för att hålla generation efter generation --- sirlig, med raka linjer, men överraskande robust under ytan.

Smarta tonsäkra berättartekniska grepp

Robert Harris berättartekniska grepp --- och filmens narrativa grepp --- påminner om det grepp som användes i Milos Formans Amadeus --- och vi minns ju alla vilket mästerverk som den filmen blev ... Ärkerivalen Salieri fungerade där som berättare (nu var Salieri inte någon ärkerival i verkligheten, men berättartekniskt fungerade det), inte Mozart eller någon som tyckte om Mozart, eller kände honom närmare. Den man för följa i En officer och spion är inte en av de uppenbara hjältarna, inte en författare som jagar efter sanningen, inte den kände författare Zola, inte den lojale brodern till Dreyfus, inte Dreyfus hårt prövade hustru.

Berättaren är Picquart --- och filmens synvinkel är också Picquarts. Picquart är han som inte gillade Dreyfus under utbildningen, den ende som gav Dreyfus dåliga betyg (och försäkrade att det inte var för att han var jude! - det hade han tänkt på!), han som är med den där ödesdigra morgonen och visar in sin forne elev till fällan där han blir ditsatt. Men bit för bit rubbas Picquarts övertygelse på att han har gjort rätt. Och hur lever man med att man satt dit en oskyldig man och skickat honom till en säker död på Djävulsön? Det är ett intressant val av hjälte i historien. Picquart väljer att kämpa för att avslöja sanningen, samtidigt som han omvärderar synen på sitt hemland Frankrike, sina officerskollegor och även sig själv.

Hur ska Harris toppa det här?

Det här är en otroligt skicklig skildring av den stora skandalen som "alla känner till". Visselblåsning på 1800-talet blir till en riktig thriller. Frågan är bara vad Robert Harris ska göra för att toppa detta? Låta Pontius Pilatus komma till tals, och prata om justitiemord, samtidigt som han säger "jag tvår mina händer"? J’accuse, sa Zola. Lägg vantarna på ett exemplar av boken - och filmen! - En officer och spion säger jag ... och häpnas över hur lite tiderna förändras. Är det människans dumhet eller människans ondska som är utan gräns? Och vad är skillnaden mellan de två?

BG