BOK: The Ballad of Songbirds and Snakes av Suzanne Collins

Författare: Suzanne Collins

Titel: Balladen om sångfåglar och ormar
Originaltitel: The Ballad of Songbirds and Snakes
Översättning: Lena Jonsson
Serie: Hungerspelen (prequel)
Genre: Y.A. fantasy, science fiction
Antal sidor: 558
ISBN: 9789178038428
Utgivningsdatum: 2020-05-19
Förlag: Bonnier Carlsen

Coriolanus Snow står på perrongen med en ros som han ska ge till en flicka som kommer med tåget. En flicka från Distrikt 12 som ska vara med i Hungerspelen - hans flicka. Snow ska vara mentor för första gången. Det är det tionde Hungerspelen. 64 år senare kommer en annan flicka från Distrikt 12 att ställa Coriolanus Snows liv på ända - Katniss Everdeen.

Balladen om sångfåglar och ormar är en originstory - dubbelt upp. Det är President Snows originstory --- hans barndom, hans tonår, vad som formade honom, vilka val han gjorde. Men det är också Hungerspelens egen originstory.

Minotauros och midichlorians

Felet är bara att Hungerspelen redan hade den perfekta originstoryn --- berättelsen om labyrinten med Minotauros, den gamla grekiska myten om hur 24 athenare, 12 flickor och 12 pojkar, varje år offrades till monstret i labyrinten ... Nej, förresten, det var bara 7 flickor och 7 pojkar som offrades vart sjunde år. Men annars... Där har du allt: arenan, hotet, urvalet av "tributes". Lägg till behovet av en hjälte (Theseus, respektive Katniss) som kan navigera helskinnad genom labyrinten, och sagan är klar.

Ju mer man nu försöker förklara var enstaka saker och idéer i Hungerspelen kommer ifrån och hur Hungerspelen uppfanns i denna värld och hur allt växte fram ... ju mer klampar man in på området där midichlorians lever och frodas.

 (Midichlorians = George Lucas långrandiga prequel-förklaring till hur "The Force" fungerar. Ingen hade ställt frågan. Ingen hade bett om en förklaring. Ingen ville ha förklaringen. Ingen trodde på den. En bra grundregel i fantasy och sci-fi --- du kan ta död på det mesta genom att förklara. Definitivt kan du ta död på spänningen ... )

Det var en gång ... 64 år tidigare

Balladen om sångfåglar och ormar kan verka som en lång och långsökt och svåruttalad titel för en planerad Y.A. succé, men originaltiteln Ballad of Songbirds and Snakes är mycket mer allitterativ.

Det här är en prequel till de tre tjocka böcker och de fyra långa filmer som inleddes med The Hunger Games. Handlingen kretsade kring Katniss Everdeen som väljer mellan två snygga killar, en gruvarbetare och en bagarson, samtidigt som hon ska överleva Hungerspelen i bok ett, en repris av Hungerspelen i bok två, och en revolution med rebeller som inte är att lita på i bok tre.

Sutherlands Snow --- med en jultomteaktig glimt i ögat

Medan fansen debatterade huruvida Katniss skulle välja den hunkige gruvarbetaren (spelad av brorsan till Marvel-Thor-skådisen) eller den söte bagarsonen, stod ett faktum glasklart: Jennifer Lawrence hade sina ojämförligt mest lysande scener (och den bästa personkemin) tillsammans med Donald Sutherland, som spelade President Snow.

Sutherland hävdade i intervju efter intervju att Snow inte var någon "bad guy" --- han verkar definitivt vara den som förstår Snow allra bäst --- och han spelade sin karaktär som en blandning av romersk kejsare som vet vad som är bäst för folket (för att undvika allmänt kaos och blodbad) och jultomte med glimten i ögat. Men det finns både ros och ris i den här jultomtens säck ...

Det är Snow som får äran att vara hjälten i den nya boken --- men en mycket ung Snow.

Coriolanus Crassus Snow är bara en vanlig high school kille i tonåren, han är föräldralös efter att hans far Crassus Snow dog i kriget, och hans familj (som består av farmor och en kusin) har förlorat allt utom sin lägenhet, och höjs hyran eller skatterna så kommer de även att bli hemlösa. Nu är goda råd dyra för familjen Snow ...

Hungerspelen --- en tittar-flopp som borde läggas ner

Hungerspelen är så klart på sitt sätt Amerikas svar på japanska Battle Royale, som i sin tur inspirerades av de grymheter och de svek som vuxna utsatte barn för under andra världskriget i Japan ... så det är förvånande att läsa att hela Hungerspelen är ett påfund av skolelever, som hittade på hela spektaklet för att svara på en hemuppgift och få bra betyg på sin hemläxa. Ännu mer förvånande är det att läsa att det är high school ungar som hittar på grejer och utvecklar allt i vad som ska bli Panems (alltså framtida Nordamerikas) mest sedda TV-program. Det verkar helt osannolikt. Och det är bara toppen på isberget av osannolika saker ...

När de tionde Hungerspelen ska börja, så är det ett skitprogram som ingen tittar på, för det är så urbota tråkigt.

Vem vill titta på okända ungar på en arena, dygn efter dygn?

Ett gäng ungar som springer runt på en gammal nedlagd idrottsarena, vem vill se det? Är det någonting att se? Och är ungarna i omklädningsrummen eller i tunnlarna under arenan så finns bokstavligen ingenting att se, eftersom det inte finns några kameror där.

Hur kan programmet, som är en megaflopp, ha fått förnyat kontrakt hela 9 säsonger i följd? Och vem i hela världen vill titta dygn efter dygn på folk som praktiskt taget ingen känner eller känner till, i ett program som har alldeles för lång sändningstid?

Coriolanus Snow säger det bäst: De enda som tittar är möjligen arbetslösa i huvudstaden. De flesta i Panem har varken tid eller intresse av att titta på Hungerspelen. Speciellt inte de hårt arbetande (och hårt festande) människorna i Distrikten.

När någon ska dö går det att berätta allt ...

Nu är det dags för det tionde året och de 24 tävlande ungarna från de 12 Distrikten ska matchas med mentorer från huvudstadens high school.

Snow blir förtjust i tjejen från Distrikt 12 och berättar saker för henne som han aldrig någonsin har berättat för någon förr --- om svälten, fattigdomen, familjens förödmjukelse, hur hungrig han är varje dag ...

Snow sänker garden och skruvar ner den obligatoriska charmen som ständigt är uppskruvad till max i skolan. För vad spelar det för roll att han blottar sitt hjärta och visar sig sårbar, hon ska ju dö i alla fall, och kommer att ta alla hemligheter med sig i graven ...

Konsten att beräkna och att hålla skenet uppe ...

Inför sina high school kompisar spelar Snow cool och världsvan. I själva verket är han föräldralös, svältande och utfattig, lever på kålsoppa och potatis (eller en burk med klister) och oroar sig ständigt för att passa in.

Lägger någon märke till att han inte har det senaste modet? Hur mycket kan man ta när skolan serverar gratis mat, utan att det verkar misstänkt? Man kan ju inte ta den största biten kaka, man måste leta upp en lagom medelstor bit ... Vad kan man ta emot från en vän (en middag? en bulle?) --- när man inte vet när, eller ens om, man någonsin kan bjuda tillbaka?

Snows tankar är något som det är väldigt lätt för många high school ungar att känna igen sig i --- ja, inte att leva på kål och klister (förhoppningsvis), men de ständiga malande tankarna, oron för att inte passa in och att ständigt undra om någon "märker något" ... Alla vill ju verka lyckade och som om de har koll, hela tiden ...

Jakten på det lukrativa stipendiet

Snow har en stor fördel. Sin charm. Den kostar inte ett rött öre, så den är han generös med. Men om han vill gå vidare till universitet --- och få någon slags karriär över huvud taget --- så måste han få ett stipendium, annars är livet slut efter high school. För att få ett stipendium så måste han göra bra ifrån sig i det där grupparbetet som kallas Hungerspelen ...

Fast Snow hade inte räknat med att det skulle bli livsfarligt eller att han själv skulle bli inslängd på arenan och tvingas kämpa på liv och död ...

Suzanne Collins avlivar snabbt massor av ungar ... hade det varit "school shootings", bilolyckor, leukemi, självmord, överdoser eller vad som helst som finns i mycken modern Y.A. fiction så hade massor av sidor fått vigas åt sorgebearbetning (hälften av bästsäljande och filmatiserade Y.A. romanen  Som stjärnor i natten  var sorgebearbetning, den andra halvan handlade om att kämpa mot depression).

Vem dör och varför?

Men eftersom detta är fantasy/sci-fi mix kan man avliva 23 distriktsungar och ungefär hälften av mentorerna utan att det krävs någon bearbetning. Dessutom får de flesta av personerna ingen personlighet, inga efternamn, inga egenskaper ... De hinner dö innan vi vet vilka de är.

När det sägs att Coriolanus är ledsen över att tvillingarna dött, tänker man bara .. vilka var de? I Harry Potter böckerna fick man lära känna personerna och det tog ungefär fyra böcker innan en massa huvudpersoner började dö, och då sörjde man dem alla. Inklusive husalven. Här undrar man bara vilka de är som har dött. Som tur är så har Coriolanus en lista där han stryker över alla som dör, och den listan återkommer gång på gång i romanen, annars skulle man aldrig hänga med ens vilka som lever och är döda av 48 ungar.

De flesta karaktärer är som karikatyrer, papperstunna kreationer --- "flat characters" som bästsäljande författaren E.M. Forster skulle säga (Aspects of the Novel). Allt krut tycks ha lagts på att göra Coriolanus Snow till en "round character" ... Och även Coriolanus skulle ha kunnat vara en mer nyanserad och rundad karaktär ...

Snow gör lumpen i Distrikt 12

Men det blir lite bättre efter Hungerspelen, när Coriolanus Snow gör lumpen i Distrikt 12 --- eller snarare: han tar värvning som fredsväktare, som det heter på Panem-språk. Snow får jämnåriga vänner från alla möjliga Distrikt, de gör vanliga lumpargrejer tillsammans, har exercis, kökstjänst, städar, försöker smita ut, försöker få roligare eller lättare arbetsuppgifter, planerar för en kul lördagskväll, försöker få tag på laglig eller olaglig sprit (den lagliga är godare än lokalt hembränt som är av varierande kvalitet och styrka) ... Det är som i en 91:an serie. Och så utvecklas Snows första (och kanske enda) stora förälskelse. Men det är inte med Elvira ...

Triangeldramer är det stoff som är stommen i så mycken Y.A. fiction. Så även här. Det spelar ingen roll att Katniss Everdeen inte ens är född än. Tjejen som Snow blir förtjust i är likadan. Velar mellan olika killar. Hon skriver kärleksballader till andra killar, och Snow tvingas stå i publiken och höra på och blir avundsjuk. Snow blir indragen i ett triangeldrama kring denna "sångfågel" som fått sitt namn efter en dikt av Wordsworth (även i framtiden läser man tydligen Wordsworth) och på grund av henne blir han involverad i dubbelmord.

Sensmoralen är tydlig: Man ska passa sig för singer-songwriters!

Kärlek som negativ, förgörande kraft

Kärlek brukar skildras som en positiv kraft --- i Harry Potter böckerna visar kärlek den starkaste magin --- men här är kärlek mest en massa elände som för med sig ännu mer elände.

Utan denna fatala kärlekshistoria hade Snow inte blivit den totalitära diktator som vi sett i Donald Sutherlands gestalt i 4 filmer. Vem vet, han och lumparkompisarna kanske hade blivit rebelledare i Distrikt 13 istället ... ?

Dukat bord med påskägg att knäcka

Fans av Hungerspelen-trilogin i bokform och de fyra Hungerspelen-filmerna har dock ett dukat bord med påskägg att konsumera i denna roman ...

Man får reda på varför President Snow inte gillar härmskrikor ("mockingjays") --- förutom att de är skrikiga och bajsar överallt, ungefär som måsar. När Coriolanus Snow gjorde lumpen i Distrikt 12 så var ett av hans jobb att fånga och märka fåglar och att städa ur deras stinkande burar och lyssna till deras tjatter ... och det var ändå inte det värsta med dem ... Snow träffar på de konstiga fåglarna för första gången vid en hängning, och deras beteende ger honom inga goda minnen.

Modeskaparen Tigris Barden är med som rebellsympatisör i originalserien --- och hon visar sig vara Snows kusin. I denna bok är hon en ung och underbetald praktikant hos en känd modeskapare, och hon ser alltid till att hennes lille kusin Coriolanus är elegant och oklanderligt klädd --- trots att de är så fattiga.

Sången The Hanging Tree, som Katniss sjunger i Mockingjay filmatiseringen, är komponerad av Snows käresta (fast sången är dedikerad till en annan kille som hon brukar träffa på det hemliga kärleksstället, stackars Snow som bara får stå och höra på när hon sjunger sången ...)

Katniss är en potatis.

Katniss är en växt som skördas och vars knölar äts ... kanske till färsk, nyfångad fisk. Katniss heter i vardagstal kärrpotatis.


Återbesök till kända miljöer

Vi får besöka Hällen, Sömmen och många andra familjära platser i Distrikt 12, när Coriolanus och hans kompisar är på jakt efter hembränt till helgen --- eller bara har lite kul --- och vi får lära känna fredsväktarna som personer, istället för som anonyma "stormtroopers" som de verkade vara i originalserien.

Det är onekligen lite kul att se fåniga drönare störta på arenan under Hungerspelen, eftersom ingen har koll på tekniken än ... Alla nymodigheter som vi har sett i The Hunger Games (originalfilmen) är påhitt av Snow och hans klasskompisar.

Arachne Crane tillhör samma släkt som Seneca Crane --- spelledaren i den första boken och filmen om Hungerspelen. En spelledare är bokstavligen som en spindel i nätet --- Arachne hade varit värd att spara som karaktär och hålla vid liv, för att se henne växa upp och bli spelledare --- och om Panem hade haft osthyvlar som man ska ha till ost (istället för ostknivar) så hade hon klarat sig. Ingen blir mördad av en osthyvel.

Snows odräglige klasskompis Heavensbee är så klart en förfader till den lurige spelledaren för Hungerspelen i Catching Fire. 

"Det är roligare att supa än att se på Hungerspelen"

Vad är meningen med boken? Att påpeka att Snow i alla fall var en bättre ledare än någon från Distrikt 13 någonsin skulle kunna bli?

Boken inleds med citat av Hobbes, Locke, Rousseau, Mary Shelley och Wordsworth --- möjligen en stor del av Snows kurslitteratur när han väl fått stipendium till universitetet.

Eftersom Snow är den enda runda karaktären bland många platta karaktärer finns det inget alternativ att heja på.

Dessutom har Snow all charm och alla de bästa replikerna. Roligast av allt är när han avslutar romanen med att säga till spelledaren att de aldrig kommer att få folk att titta på något så fånigt som Hungerspelen, i alla fall inte på landet (som i Distrikt 12) --- för folk föredrar att tillbringa sin lediga tid med något vettigare. Som att vila. Eller att supa upp sitt brännvin. Det är mycket roligare.

Ständigt dessa cliffhangers ...och gamla greker

Suzanne Collins har festligt nog samma initialer som Coriolanus Snow --- fast omkastat --- och hon håller också fast vid sina svagheter och kännetecken: ständiga cliffhangers, uppskruvad dramatik och högt tempo, så att fansen inte ska hinna ifrågasätta logiken för mycket (det greppet fungerade också i den senaste Star Wars filmen) ... Collins är också svag för symboltyngda namn, gärna sådana som anspelar på grekisk och romersk mytologi och historia och Shakespeares tragedier --- Coriolanus är ett av alla dessa namn ... Crassus är ett annat.

Original-Crassus var generalen som kväste slavupproret i det antika Rom, det som leddes Spartacus (sedermera känd som filmhjälte i Kirk Douglas gestaltning i filmen Spartacus).

Coriolanus kompisar Pollo och Didi, tvillingarna Apollo och Diana, var tvillingar även i romersk mytologi (i grekisk mytologi hette de Apollon och Artemis). En av tjejerna heter Iphigenia --- precis som dottern som Agamemnon offrade för att få krigslycka i det trojanska kriget. Inte ett kul namnval av föräldrarna. Och en sådan karaktär är garanterad ett olyckligt slut i en roman.

Var finns Brad och Jennifer?

Inga ungar heter Jennifer, Justin, Brad eller Brittany längre. Och det finns ingen musik, inget YouTube, inga biografer, ingen underhållning ...

Vart försvann all underhållning i Nordamerika? Det finns massor av teknik till biologiska vapen och drönare och muterade djur, men det finns ingen teknik för att skapa underhållning. Och underhållning om något är det enklaste sättet att hålla ett folk förnöjt och passivt, näst billiga berusningsmedel. (Med säsong efter säsong av Mad Men och Sopranos-liknande serier hade rebellerna aldrig hunnit göra revolution ... eller ha fått några anhängare.)

Det enda som finns i hela Panem i underhållningsväg är Flocken, ett kollektiv som sjunger gamla folkvisor, typ som de med texter av Wordsworth, och Flocken har inte precis något nytt material att komma med. Även det som är nyskrivet låter som 1800-tals ballader.

Det hade varit roligt om Baby eller Toxic hade blivit presenterade som gamla klassiker från svunna tider ... då folk verkligen visste hur man partajade i Nordamerika!


Tre olika linjer presenteras

Suzanne Collins har genomgående ett intresse för filosofiska frågeställningar, med en massa klassiska citat, tillräckligt för att skapa en läslista för filosofi 2.0, och olika personer i boken företräder olika filosofiska frågeställningar --- ibland på bekostnad av deras personligheter och personliga utveckling, eftersom de hela tiden bara ska driva en fråga. Coriolanus Snow, Sejanus Plinth och Lucy Gray Baird representerar alla olika linjer.

Coriolanus linje är att överleva för stunden (även om det leder till en del ogenomtänkta och tvivelaktiga beslut), Sejanus linje att alltid "göra rätt" (oavsett om allt sedan går åt helvete och han drar med sig andra i fallet), Lucys linje är att stå över allt i den här världen, eftersom hon är singer-songwriter.

Det finns onekligen olika sätt att tackla situationen i Suzanne Collins påhittade värd, och Flockens sätt är att inte göra något. De är lite som hippiekollektivet i Milos Formans Hair. De tar ställning genom att inte ta ställning. De hör inte till huvudstaden Kapitolium och inte till Distrikten och de är inte intresserade av att lägga sig i. Förmodligen symboliserar Flocken Konsten, och Konsten står över allt (men lever inte med sin tid, utan är tidlös, och man har lyxen att älta saker som var inne för 400 år sedan eller mer ...).

"Nature versus nurture"

Suzanne Collins stora favorittema är tillbaka --- "nature versus nurture" --- är det arv eller miljö som formar människor och gör dem goda eller onda? Men temat håller inte hela vägen.

Hur denna series Darth Vader blev till ... frågan är öppen. Och det öppna slutet på boken tigger och ber om en fortsättning.

Tack och lov blir Coriolanus Snow aldrig så irriterande gullig som när Anakin Skywalker kör podracing, och Snow är föräldralös och utfattig från början och har liksom inte mer att förlora. Det blir aldrig fråga om några hämndaktioner. Det är mest bara "överleva för stunden" situationer.

Näringsbrist och indragna bidrag

Coriolanus verkar varken vara god eller ond - bara en vanlig high school kille som försöker överleva high school, trots svält och fattigdom, få ett stipendium, gå vidare i livet ... men så förälskar han sig i fel tjej. Förmodligen är amerikansk high school vanliga amerikanska ungars Hungerspelen, ett helvete att överleva varje dag --- även utan "school shootings" och indragna bidrag och olyckor och svält och näringsbrist.

Coriolanus Crassus Snow eftersträvar aldrig något ondskefullt, som de romerska generaler han fått sina namn efter, han eftersträvar mest av allt att överleva, och i andra hand att lyckas.


Moral för mätt medelklass

Moral är en lyx för en mätt medelklass, som en hobbyfilosof i George Bernard Shaws Pygmalion påpekar, och Coriolanus har inte varit mätt under hela sin livstid, han har levt med krig och svält sedan barnsben.

Det är Coriolanus stenrike kompis Sejanus som har lyxen att eftersträva godhet --- något han eftersträvar så mycket att han glömmer det dagliga spelet för att överleva.

Det är egentligen inte någon större skillnad på Katniss och Coriolanus (förutom att Katniss dödar fler personer, och att hon velar mellan två killar, medan Coriolanus bara har enda enda kärlek i sitt liv) ...

Enda skillnaden är att Katniss marknadsförs som hjälte och Coriolanus som blivande skurk, à la Anakin Skywalker. Så skillnaden mellan "good guys" och "bad guys" ... är helt enkelt marknadsföringen från författare, förlag och filmbolag.


Hur kunde den här floppen bli en succé? Ingen aning ...

Det bestående intrycket av Balladen om sångfåglar och ormar är Coriolanus bedömning att folk hellre vill supa sig fulla på fritiden än att se på ett så värdelöst program som Hungerspelen. Vem vill se på dålig och långtråkig TV? Hur kunde floppen bli en succé? Det där är ännu en gåta som boken inte svarar på.

Slutet på romanen kommer plötsligt --- och lämnar fältet vidöppet för uppföljare.

BG

FILM: GT 40 - Gyllene Tider Live Ullevi Lördag 3 augusti 2019 - En fullmatad spelning från en magisk sommar

Titel: GT - 40 - Live Ullevi

Medverkande: Gyllene Tider - popband från Harplinge. Medlemmar: Per Gessle (sång, gitarr, ukulele), Mats MP Persson (gitarr), Anders Herrlin (bas), Micke Syd Andersson (trummor) och Göran Fritzon (Farfisa). Nya medlemmar på turnén: Dea Norberg och Malin-My Wall (sång, tamburin, dragspel och fiol).

Plats: Ullevi, Göteborg

Inspelningsdag: 3 augusti 2019

Publik: 54 340

Speltid: 110 minuter

Aktuell: Hela konserten GT 40 - Live från Ullevi släpps på DVD och BD.

Extramaterial: Låtval.

Betyg: 5



Skicka ett vykort älskling ... Sommaren 2019 var Gyllene Tider alla tiders älskling, och alla verkade vilja vara mottagare av deras musikaliska vykort. 

Finalen på Ullevi, Göteborg, drog 54 340 personer.

Det är denna magiska kväll, slutet på en perfekt musikalisk sommar, som förevigats på film.


Det är en magnifik konsert, givetvis, Gyllene Tiders avsked spar inte på det musikaliska krutet och det poppiga guldstoff som ligger likt ett magiskt glitter över alla deras alster. Men konserten är också mycket bra filmad och klippt. Kameran dröjer aldrig för länge vid någon bandmedlem på bekostnad av de andra eller helheten. Ett otroligt jobb måste ha lagts ner på att hitta de snyggaste vinklarna. Gyllene Tiders spelning var ju i sig en filmupplevelse med små filmer som visades bakom bandmedlemmarna, filmer som anpassats till varje låt. När de snyggaste bilderna kommer, när flickan dansar i en Cole Porter sång, när hela bandets uppväxt flimrar förbi under Kung av sand, när det flygande hjärtat slår ut vingarna och brinner ... då är det helbild över scenen. Det ser ut som om hjärtats vingar slår ut bakom Per Gessle och att han skulle kunna lyfta från scenen vilken minut som helst.

Annars får man uppleva allt från små detaljer till flygande panoramabilder. Man får beundra Fritzons fingerfärdighet på Farfisan och hans svarta nagellack (ett färgval som han delar med Per Gessle). Man får känna hur det är att stå vid scenkanten och blicka upp på bandet. Man får leva sig in i hur det är att befinna sig mitt i gröten på Ullevi, omgiven av fans. Man får perspektiv på hur det är att stå på scenen och blicka ut över ett sådant enormt folkhav av entusiastiska, sjungande musikälskare. Och man får känna hur det är att sväva över Göteborg och se hur knökfullt Ullevi är, medan ljusen tänds. En upplevelse som ingen på plats, inte ens de i bandet, kan ha haft under livespelningen. Så otroligt vackert. Vare sig man såg Gyllene Tider live eller inte --- det här är den perfekta souveniren för att minnas sommaren 2019.

För det verkar som om alla har minnen kopplade till Gyllene Tider. Gyllene Tider är absolut inget nostalgiband. Unga fans som hoppar av glädje och jublar åt alla gubbarna i bandet och sjunger med i alla texter kan omöjligt minnas Gyllene Tiders födelse. Jublet över historien om bandets grundande får Per Gessle att undra om hela Harplinge är på plats ... Ullevi kan ta hela Harplinge många gånger om. Harplinge, en liten by med minimal fotbollsplan, mack med en bensinpump, kafé med två bord och en frisörsalong (där Micke Syds mamma jobbade) har producerat stor svensk musikhistoria. Man behöver inte vara från Stockholm, London eller New York för att skriva musikhistoria. Roxette-fans från hela världen har även omfattat Gyllene Tider med sin kärlek och de som har lyckan att finnas på plats sjunger med --- utan att egentligen kunna svenska. Men texterna sitter ändå.

Gyllene Tiders spelning har inte en enda död minut, och alla i bandet ligger på topp och får jubel och ovationer. Introt av Fritzon på Farfisan som signalerar Sommartider ... Det rytmiska drivet från Micke Syds trummor. Trion med stränginstrument längst fram som sätter tonen (Gessle, MP, Herrlin). Till och med Per Gessles ukulele får egna, personliga ovationer. Liksom, givetvis, de två nyaste medlemmarna, Dea Norberg och Malin-My Wall

Fiolstämman gör Vandrar i ett sommarregn till en extra fin upplevelse. En Gyllene klassiker som bandet aldrig förr spelat live --- förrän på denna turné. Gammalt blir som nytt --- speciellt när det aldrig använts i arenasammanhang förr ...

Bäst under kvällen är den otroligt starka öppningen med Skicka ett vykort, älskling och Juni, juli, augusti, tätt följt av Det hjärta som brinner. En stark musikalisk rivstart värd maxpoäng.

Bäst under kvällen är också helt självklart den nya favoriten Vandrar i ett sommarregn, som äntligen får scenpremiär på den allra sista turnén. Samspelet mellan Per och Malin-My längst fram på scenkanten är underbart, liksom själva melodin och fiolstämman som blandas med sångstämman i en eftertänksam duett.

Bäst är fortfarande den första låten av Per och MP - (Dansar inte lika bra som) Sjömän
Fortfarande lika skruvad, surrealistisk och helt enkelt bra! Andra skriver om hoppfull kärlek, krossad kärlek, obesvarad kärlek --- de här killarna lanserade en 40 år lång karriär med att skriva om dansande sjömän ...

Bäst är Flickan i en Cole Porter sång. Det är en allsångsklassiker i bästa bemärkelse och kanske den finaste text och vackrare melodi som Gessle någonsin skrivit. Hela publiken är som ett kärleksfullt gungande, sjungande hav ...

Bäst är Kung av sand där hela livet passerar revy -- i alla fall hela livet hitintills för alla Gyllene Tider medlemmar i ett sandfärgat, rullande fotoalbum.

Bäst är alla generösa extranummer, för efter en konsert som gett allt, finns tydligen ännu mer kvar att ge, fast det verkar omöjligt.

Billy, den vemodigaste Gyllene Tider låten, som ger välbehövlig sälta till efterrätten. Blandade bitterljuva, sötare smaker och tongångar blir det i Gå & fiska!, Det är över nu, När vi två blir en, Sommartider och När alla vännerna går hem ... 

Från det inbjudande vykortet till vännerna som går hem ... så där planerar man och balanserar man ett lyckat kalas och en perfekt avvägd musikalisk flerrättersmeny som ger mersmak! Gyllene Tider slutar på topp.

Och om man vill ta om ... får man spela upp hela konserten igen, en annan dag.

BG


Låtlista:
Skicka ett vykort, älskling
Juni, juli, augusti
Det hjärta som brinner
(Hon vill ha) Puls
Flickorna på TV2
Vandrar i ett sommarregn
(Dansar inte lika bra som) Sjömän
Det kändes inte som maj
Flickan i en Cole Porter-sång
Tuffa tider (för en drömmare)
Låt denna trumslagarpojke sjunga!
Kung av sand
En sten vid en sjö i en skog
Ljudet av ett annat hjärta
Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly
(Kom så ska vi) Leva livet
Tylö sun
Extranummer:
Billy
Det är över nu
Gå & fiska!
Extra extranummer:
När vi två blir en
Sommartider
När alla vännerna gått hem

BOK: Rebell av Marie Lu - Ännu en trilogi var inte riktigt slut ...

Författare: Marie Lu

Titel: Rebell 

Serie: Legend (del 4)

Genre: Y.A. sci-fi, dystopi

Antal sidor: 329

Översättning: Katarina Falk

Originaltitel: Rebel

ISBN: 9789178933037

Utgivningsdatum: 2020-05-13

Förlag: Modernista

Som av en kosmisk dystopisk slump så kompletteras
två kända, avslutade dystopiska trilogier plötsligt med en överraskande del fyra under maj månad ... Suzanne Collins Hungerspelen och Marie Lus Legend.


Det finns skillnader och likheter ... I båda fallen handlar det om Nordamerika i framtiden (korrupt, våldsamt, dystopiskt, med sanslöst modern stridsteknologi men helt utan modern underhållning och utan YouTube, Twitter och Instagram). I båda fall ägnar sig de unga huvudpersonerna åt strider och familjebråk och konflikter --- och så blir det lite Y.A. romance, som aldrig riktigt fullbordas.

Medan Suzanne Collins inspirerades av historien om Minotauren - 7 pojkar och 7 flickor från Athen offrades till Minotauren vart sjunde år, enligt myten - så har Marie Lu låtit sig inspireras av  Les Misérables --- främst dynamiken mellan de två huvudpersonerna. Legend är konflikten mellan Valjean och Javert i tonårstappning och med mer romance än bromance.

Medan Collins förlägger sin nya del fyra 64 år innan originaltrilogin, förlägger Marie Lu sin del fyra ungefär ett decennium efter sin originaltrilogi --- som en sorgesam epilog.

I tre böcker i Legend-serien - Legend, Prodigy och Champion - fick man följer June och Day, kapitlen skiftade synvinkel beroende på vem som berättade i jag-form.

Många fans hejade på att de två till sist skulle få ihop det och leva lyckliga i alla sina dagar, men i Marie Lus dystopiska värld härjar ett grymt virus, som framställts som militärt vapen, och Day smittas och borde egentligen ha strukit med ... Dessutom blir han skadad i striderna. Han överlever, men med förmodat raderat minne .. Så trilogin slutar med en blandning av melankoli och hoppfullhet: Day och June träffas igen i epilogen, och Day presenterar sig för June... för första gången, tror han. Men någonstans inne i Day verkar minnen väckas till liv igen ... Slutet är alltså lite som slutet på Beautiful Creatures (filmen, inte boken) eller en scen från Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Raderade minnen kanske inte är fullt så raderade som de först verkar vara ... och de har en benägenhet att poppa upp igen.

Nu i bok fyra introduceras en ny "bad guy", som nästan är som en kopia av Marie Lus skurk i hennes andra serie Warriors (som inte ska förväxlas med Erin Hunters serie Warriors om förmänskligade katter som krigar mot varandra). Day lider av PTSD och det är oklart om regimbytet egentligen gjorde så att någonting blev bättre. Saker blir inte bättre, bara dåliga på ett annat sätt. Day försöker fortfarande skydda sin lillebror Eden, och därför har han flytt till en säker plats, tror han, och han har även gett upp sitt livs kärlek, June, för att skydda Eden. Day har alltså fått tillbaka sitt virusraderade minne, eftersom han lider av att försaka sin kärlek och även av PTSD (vilket han inte hade haft om han inte hade kommit ihåg eländet han var med om i originaltrilogin), men Day underskattar hur lätt det är att hitta ett säkert ställe för Eden. Eden hamnar i trubbel. Så klart.

Eden är mest av allt sur på Day, eftersom han är känd som rebellernas hjälte, och Eden är trött på att leva i skuggan av sin berömde storebror. Eden är också trött på att Day försöker skydda honom (ungefär som när Katniss försöker skydda Prim i Hungerspelen-trilogin) och han är inte det minsta tacksam. Days beskyddande drag gör att Eden tar ännu fler risker och hamnar i ännu värre knipor.

Vartannat kapitel berättas av Eden och vartannat kapitel berättas av Day, som nu återtagit namnet Daniel för att vara mer inkognito (Day var ju den stora hjälten, känd för sin graffiti --- vilket verkar vara ett lätt sätt att bli hjälte på och inte bara få ett litet kulturstipendium ...). Eden som berättare gör att Marie Lu kan återanvända mycket av originaltrilogin eftersom Eden berättar om sina minnen av händelserna i de tre böckerna, från sin synvinkel. Lu verkar tro att alla minns originaltrilogin, och alla läsare minns ju alla
små detaljer i alla olika tjocka dystopier som kom för tio år sedan, då dystopigenren var het, och ingen blandar ihop böckerna med alla andra liknande böcker.

Det är onekligen en överraskning för alla fans att allt nu handlar om de två killarna och deras brodersrelation, och att June inte får vara huvudperson i serien som hon hjälpte till att lansera och göra populär.

Det är lite som om man skulle göra Hungerspelen utan Katniss Everdeen ... Vilket förresten är precis vad Suzanne Collins har gjort ... hon har också dumpat en enormt populär hjältinna för att fokusera på en kille istället, Coriolanus Snow som tonåring, och både Marie Lu och Suzanne Collins verkar tro att fansen stannar kvar ändå, utan populära och starka hjältinnor, eftersom det är franchises som säljer och inte personerna.

Rebell fokuserar på relationen mellan två bröder, visar på hur viktigt det är att Daniel äntligen börjar prata med Eden istället för att bara försöka beskydda honom ... Men Rebell är främst Edens historia --- och som karaktär har han inte samma karisma eller förmåga att väcka intresse som June hade i originaltrilogin. Det finns en anledning till att vissa karaktärer är biroller och andra är huvudroller ---- och Victor Hugo visste vem som kunde bära en hel historia.

BG

FILM: Circus World - En riktig girlpower film med western cirkus

Regi: Henry Hathaway

Titel: Circus World

Medverkande: Claudia Cardinale, John Wayne, Rita Hayworth, Lloyd Nolan, John Smith, Richard Conte m.fl.

Land: USA, 1964

Paramount Pictures

Aktuell: Restaurerad nyutgåva maj 2020

Betyg: 4

Circus World är ett gigantiskt spektakel och en riktig girlpower film med den italienska filmstjärnan Claudia Cardinale i den kvinnliga huvudrollen som Toni Alfredo, en tuff pojkflicka som vuxit upp på en berömd amerikansk cirkus, uppfostrad av cirkusens ägare Matt Masters (John Wayne).

Toni har inte något minne av sina föräldrar. När Toni var liten dog hennes pappa i en olycka och hennes mamma försvann under mystiska, oklara omständigheter i full cirkusmundering, utan att ta en enda pinal med sig. Toni drömmer om att bli trapetskonstnär i vackra, glittriga scenkläder, precis som sina föräldrar, men hon får mest spela Calamity-Jane-aktiga roller i Matt Masters spektakulära western nummer.

Cirkusnumret med diligensrånet påminner en hel del om den berömda scenen i Stagecoach av John Ford (John Waynes stora genombrottsfilm) där en stuntman klättrar upp på hästspannet, ramlar, hamnar under de skenande hästarna och sedan under diligensen ... och stuntmannen ska undvika att bli krossad av alla hovar och vagnshjul. I Stagecoach är detta en del av handlingen, ett klimax i den spännande jakten --- i Circus World är detta bara ett stunt bland många i ett och samma nummer --- och därefter måste det levereras nya nummer ... Och vi vet att det "bara" är ett nummer, och vi, liksom publiken i tältet, är åskådare till hur artister, cirkusstjärnor liksom stuntmänniskor, riskerar livet gång på gång för att vi ska få underhållning.

Circus World  utspelar sig i en ny värld där publiken ständigt vill ha något nytt, något större, något bättre, något farligare ... och det är bara att leverera eller att gå under. Western har redan hunnit bli en inövad genre och publiken förväntar sig skenade diligenser, farliga anfall, prickskytte, hoppande från hästrygg till hästrygg, brinnande vagnar, maskerade banditer, modiga hjältar ... och gärna något mer på köpet ....

Western som genre är välbeprövad och har gett många succéer, från Stagecoach till Star Wars. Cirkusgenren är en genre med färre kända och lyckade filmer. Men, som sagt, There's no business like show business ... The Greatest Show on Earth föregick Circus World och i våra dagar har The Greatest Showman med Hugh Jackman som P.T. Barnum gjort succé. Cirkus World utspelar sig tidsmässigt under samma epok som The Greatest Showman  och Henry Hathaway (som även gjort den framgångsrika Pretty-Woman-liknande komedin North to Alaska) har regisserat.

Matt Masters är inte nöjd med att vara framgångsrik i USA, han vill också ta sin show till Europa och spela i alla de stora städerna --- Madrid, Hamburg, Berlin, Paris, Wien, Budapest --- och han vill gärna bräda P.T. Barnum. Detta står näst överst på hans önskelista. Allra överst på listan står "att hitta Lily". Lily Alfredo (Rita Hayworth) är Matt Masters livs enda stora kärlek. Men hon försvann spårlöst för 14 år sedan. Nu har hon rapporterats uppträda under ett nytt namn i Europa ... Att hitta Lily i Europa är inte alldeles okomplicerat. Lily är Tonis mamma, och om Lily inte vill bli hittad, hur ska Matt då hitta henne?

Det råkar bli Toni som hittar Lily, utan att veta vem det är ... De två blir genast bästa vänner och Toni erbjuder henne ett jobb på Matt Masters nya cirkus --- den som de håller på att spara ihop till.

För Matt ger aldrig upp ... Även om båten med hans ursprungliga cirkustält sjönk samma dag de anlände till Europa, så jobbar han och hans närmaste cirkuskollegor, Toni, Steve och Cap, enträget för att få ihop pengar till ett nytt tält. De tar alla anställning på Ed Purdy's Wild West Show och turnerar runt med den i Europa. Under turnéns gång värvar gänget nya fina talanger som ska ingå i den framtida cirkusen, den som ska bräda P.T. Barnum en gång för alla.

Toni är stormförtjust över att hitta en annan kvinna som gör farliga stunts och som jobbar som trapetskonstnär, och beundran, vänskap och solidaritet uppstår praktiskt taget omedelbart. Men det finns många hemligheter i det förflutna som hotar att krossa Tonis nyfunna lycka och dessutom hela den nya cirkusen, som ska ha storslagen galapremiär i Wien ...

Det finns många westerns som har en duell som klimax, där stenallvarliga män går ut på huvudgatan för att se vem som drar snabbast, eller vem som slår hårdast, för att därmed avgöra vem som är alfahane i stan ...

Duellen i Circus World är mellan två kvinnor, Toni och Lily. Vem är bäst på att dödsföraktande snurra runt och göra i volter i luften (utan säkerhetsnät) --- vem kan klara av flest volter, vem kan att komma till hundra? I denna duell ger Toni upp för att låta Lily vinna och mottaga publikens jubel som segrare ... och på så sätt vinner båda två.

Det är en ovanlig duell med ovanlig utgång ... och ett finstämt sätt att stämma av den relation som stått i centrum för hela filmen. Det finns mer än ett sätt att vinna en duell på.

Medan många Hollywoodfilmer fokuserar på män, fäder och söner, hämnd och vedergällning, fokuserar Circus World för ovanlighetens skull på en mor-och-dotter relation och försoning och kärlek --- men med en gigantisk budget och en extravagant inramning, av det slag som brukar vikas för historier om morske män som pucklar på varandra och peppar varandra med bly.

Circus World  passar för alla fans av The Greatest Showman. En film om en svunnen tid, då fler än sju vågade livet --- bara för att ge underhållning, i en tid före datorernas och de eviga green screenernas genomslag.


BG

FILM: Nytt på DVD, BD och VOD i juni Cats, Jojo Rabbit, Bad Boys och mycket mer ...

Oscarsvinnaren Jojo Rabbit kommer på DVD och BD i juni

Juni månad bjuder på ett överdåd av premiärer för prisbelönta filmer - 1917, Unga kvinnor, Jojo Rabbit ... Men även årets mest utskällda film, Cats, släpps nu med massor av fluffigt extramaterial. Liksom 2019 års mest framgångsrika svenska film, En del av mitt hjärta, och nya versioner av LasseMajas Detektivbyrå  och Ture Sventon. Franskt blir det i Familjefesten och De ovanliga. Tom Hanks är återigen aktuell i en biopic. Iron Man skådespelaren gör comeback genom att prata med djur. Will Smith är på tapeten som huvudrollsinnehavare i hela två filmer - Bad Boys For Life och Spies in Disguise - Smith är ingen duvunge. Dessutom: världens snabbaste och blåaste igelkott får äntligen köpfilmspremiär, samma dag som Harley Quinns nya fågelfilm, och mycket mera ...


1 juni

Cats -  Universal Pictures

Bad Boys For Life - Sony Pictures

Catwalk - SF Studios

Jojo Rabbit - 20th Century Fox

3 juni

Familjefesten - Njutafilms - Studio S Entertainment


8 juni

Bombshell - Nordisk Film

The Lighthouse - United International Pictures

Ture Sventon och Bermudatriangeln 



12 juni

Beanpole - Njutafilms


15 juni


Unga kvinnor - Sony Pictures

1917  - Nordisk Film

Birds of Prey - Warner Bros.

Sonic the Hedgehog - Paramount Pictures

Colour out of Space - NonStop Entertainment

A Hidden Life - SF Studios

LasseMajas Detektivbyrå - Tågrånarens hemlighet - SF Studios

Dolittle -  Universal Pictures

The Last Full Measure - Noble Entertainment

The New Pope 


22 juni


The Grudge - Sony Pictures

Bombshell - Nordisk Film

Spies in Disguise - 20th Century Fox


29 juni

En del av mitt hjärta - Nordisk Film

De ovanliga (Hors normes) - Scanbox Entertainment

A Beautiful Day in the Neighbourhood - Sony Pictures


BG

NYHET: Så blir Bokmässan 2020 - Digitalt tema blir helt digitalt - tack vare Covid-19

Så blir Bokmässan 2020 NYHET: Så blir Bokmässan 2020 - Digitalt tema blir helt digitalt - tack vare Covid-19

Bokmässan i Göteborg den 24–27 september ställs om till en digital bildningshubb och litteraturfestival i samarbete med förlag och branschaktörer. Programmet streamas via flera mediehus och dagstidningar, vilket ökar räckvidden mot nya målgrupper. Akademibokhandeln och Bokus blir officiella partners kring bokförsäljningen. Bokmässan är en fantastisk marknadsplats där författare och läsare kan mötas. Den är också ett forum för samtal och dialog, där litteratur och författare står i fokus. Seminarieprogrammet är en smältdegel där prosa och poesi blandas med politiska frågor och samhällsdebatt. För första gången på 35 år kan Bokmässan i Göteborg inte arrangeras i fysisk form. Men istället för att ställa in, ställer Bokmässan om. Idag presenteras planerna. – Vi har ställt om det Bokmässan har gjort i årtionden – en fysisk Bokmässa – till något vi aldrig tidigare har prövat: en digital bildningshubb och en litteraturfestival. Vi är stolta över att vi i samarbete med förlag och andra starka partners kan presentera en kraftfull satsning där vi tar ansvar för att samtalet med fokus på litteratur och bildning ska fortgå. Självklart kommer vi och många med oss sakna den fysiska mässan, men nu ser vi fram emot årets fina satsning! säger Frida Edman, ansvarig för Bokmässan i Göteborg. Bokmässan 2020 består av två spår: Bokmässans bildningshubb den 24–25 september som lyfter aktuella frågor inom skolans och bibliotekens värld, och Bokmässans litteraturfestival den 26–27 september som presenterar ett starkt program utifrån årets utgivning. Dessutom omfattar Bokmässan 2020 scenprogram frånABF, Forskartorget, Globala Torget, Göteborgs Litteraturhus, Lärarscenen, Rum för poesi, Rum för översättning och Se människan. Digital kultur och LÄS! LÄS! LÄS! är fortsatta huvudteman på Bokmässan 2020. Bokmässans hemsida byggs ut med ett Bokmässan Play, en sida helt dedikerad till streamat innehåll. Alla sändningar kommer att ligga på Play-kanalen och vara tillgängliga utan kostnad för tittarna. Sändningarna sker i samarbete med bland andra Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet vilket gör det möjligt för Bokmässan att nå ut till en bred publik. – Du kommer kunna sitta hemma i din soffa och ta del av över 100 välproducerade samtal som spelas in och livesänds från studios uppbyggda på olika ställen. Vi är redan igång med programutvecklingen och jag är glad åt att så många förlag är med oss på resan. Det ser ut att bli ett fantastiskt program som vi lanserar efter sommaren. Satsningen visar att Bokmässan och samtal där den aktuella utgivningen lyfts fram är ett viktigt kulturarrangemang, oavsett format, säger Oskar Ekström, programchef på Bokmässan i Göteborg. Programmet håller nu på att arbetas fram, och presenteras på en presskonferens den 25 augusti. Seminarierna och programpunkterna kommer att spelas in och sändas från flera olika inspelningsplatser: Stockholm, Göteborg, Malmö, Kapstaden och Johannesburg. Fler inspelningsplatser kan tillkomma. Programmet utvecklas i samarbete med en rad förlag och samarbetspartners. Klara för programmet är: Atlas, B Wahlströms,Bokfabriken, Bonnierförlagen, Bookmark, Daidalos, Dreamhack, Ersatz, Förlaget, Göteborg & Co,Jonsereds Herrgård – Göteborgs universitet, HarperCollins, Historiska media, Katalys, Kaunitz-Olsson, Kungliga biblioteket, Leopard, Lärarnas Riksförbund, Läsfrämjarinstitutet, Majblomman,Max Ström, Mondial, National Library of South Africa/DAC, Natur & Kultur, Nona, Norstedts,Ordfront, Piratförlaget, Polaris, Rámus, Raoul Wallenberg Academy, Rainy Lab, Schildts & Söderströms, Spotify, Strawberry, Studentlitteratur, Svensk Biblioteksförening, Svenska Kyrkan,Svenska PEN, Teg, The Book Affair, Timbro, Tukan, UR, Weyler och Volante. Dessutom pågår samtal med ytterligare förlag och aktörer. Viktigt för både författare, förlag och besökare är att kunna sälja och köpa böcker under Bokmässan. För att skapa bra och enkla förutsättningar för försäljning även när programmet sker digitalt, kommer Bokmässan att samarbeta med Akademibokhandeln och Bokus som exklusiva försäljningspartners. Bokmässans bildningshubb innefattar ca 50 programpunkter som i första hand riktar sig mot en branschmålgrupp inom skola och bibliotek, men som även är intressant och relevant för en samhällsintresserad allmänhet. Årets teman LÄS! LÄS! LÄS! och Digital kultur dyker på olika sätt upp inom bildningshubben, i form av seminarier och andra aktiviteter. Bildningshubben inkluderar också program från Lärarscenen i samarbete med Lärarnas Riksförbund. Bokmässans litteraturfestival innefattar ca 75 programpunkter uppdelade i sex olika spår som sänds parallellt: Crimetime, Hjärnan, Samtiden, Idéerna, Livet och Litterär salong. Programmet byggs utifrån de seminarier som Bokmässans programgrupp redan skapat under vårens programarbete. På grund av rådande läge välkomnas 2020 års hedersgäst Sydafrika tillbaka som temaland inför Bokmässan 2022. Sydafrika medverkar dock även i år med programpunkter i det digitala formatet, och planerar också för medverkan under Bokmässan 2021. Besökare som köpt entrébiljetter eller seminariekort till Bokmässan 2020 kan välja att låta köpet gälla för Bokmässan 2021, eller få pengarna tillbaka. Utställare vid Bokmässan 2020 kommer att kunna välja mellan att avboka sitt deltagande och få pengarna tillbaka eller återboka sin monter till 2021 med en rabatt. Samtliga utställare 2020 kommer att erbjudas en kostnadsfri möjlighet till marknadsföring av produkter och tjänster på www.bokmassan.se i anslutning till utställarregistret. Bokmässan 2020 pågår den 24–27 september på bokmassan.se. Programmet för årets Bokmässa presenteras på en presskonferens den 25 augusti. Årets teman är LÄS! LÄS! LÄS! och Digital kultur. Temat LÄS! LÄS! LÄS! lyfter fram språket och läsningen som grundstenar i ett demokratiskt samhälle. Temat genomförs tillsammans med 20-årsjubilerande Läsrörelsen, som startade på Bokmässan, med flera samarbetspartners. Temat Digital kultur belyser samspelet mellan människan, den digitala utvecklingen, samhället och demokratin med kulturen som verktyg. Syftet är att bygga broar mellan och skapa förståelse för olika generationers kulturutövande samt belysa de nya format som gjort entré på kulturarenan – från ljudböcker till e-sport. Temat arrangeras i samarbete med Dreamhack, Göteborg & Co, Lin Education, Majblomman och Rainy Lab, med inspelningsplats i Göteborg.

BOK: Legend - Prodigy - Champion - Rebell

Författare: Marie Lu

Titel: Legend - Prodigy - Charmpion - Rebell
Serie: Legend (
Översättning: Katarina Falk
Författare: Modernista

Legend serien består av delarna Legend, Prodigy Champion. och Rebell. Redan nu har man något att se fram emot! Det måste påpekas att medan trilogier förr i tiden hade en stark början och förhoppningsvis ett starkt slut var tvåan oftast en “mellanbok”, bara en brygga utan början och utan slut. Det gällde både bok-och filmtrilogier.
Legend trilogin är ett exempel på att de nya framgångsrika trilogierna levererar en bra tvåa, en utvecklad berättelse som höjer sig ytterligare över en stark inledning.

Huvudpersonerna är introducerade, konflikterna är presenterade - nu är det dags att fördjupa sig och att ta in fler intressanta bipersoner och att vända på steken - mer än en gång!

I Legend verkade det uppenbart att Republiken var ond och att rätt väg att gå för huvudpersonerna June Iparis och Day Wing var att ansluta sig till rebellrörelsen. I inledningen av Prodigy ansluter de sig till rebellrörelsen Patrioterna - och den är inte alls vad den ger sig ut för att vara, i själva verket är den lurigare och mer opålitlig än Republiken.
Kanske även mer ondskefull? Rebellrörelsen bryr sig inte alls om folket. De har rika sponsorer som väntar på att resultat ska levereras, rättvisa och jämlikhet är bara att glömma.

June och Day försöker även fly till Kolonierna, som Days pappa beskrivit som det förlovade landet som glittrar så vackert, och allt där är möjligt. Det låter ungefär som när den amerikanska drömmen beskrivs idag. Men även Kolonierna är en besvikelse. Allt ägs av privata företag och har man inte betalat till sin sponsor kan man glömma att få skydd, sjukvård eller vad man nu skulle behöva. En satir över dagens Amerika?

Det enda alternativ som återstår för June och Day är att återvända till Republiken, den Republik som de först hade tänkt störta, och förändra den inifrån. Republiken är dålig och korrupt – men av tre onda ting … är den faktiskt den minst onda.
Titlarna i Legend trilogin är intressanta och Modernista har valt att behålla de engelska titlarna.Legend syftar på Day, Prodigy (underbarn) syftar på June … och nu återstår det att se vem som blir Champion.

Legend trilogin har med rätta hyllats i sitt hemland USA, men oftast liknas den vid och jämförs med Hungerspelen. Likheterna är att båda serierna är dystopier och ungdomsromaner som blivit “crossover”(alltså folk i alla åldrar läser dem), men det finns klara skillnader.

En stor del av Hungerspelen utspelar sig i lantlig miljö, överlevnadsproven sker i skogen eller i djungeln. Legend utspelar sig i städer. Hungerspelen har drag av romarriket med “bröd och skådespel”, provinser som levererar till Rom och gladiatorspel som hottats upp. Legendbaserar sig löst på Victor Hugos Les misérables. Hungerspelen berättas i förstaperson av Katniss, Legend serien alternerar mellan att ha Day och June som berättare. Hungerspelen har en motvillig hjälte som huvudperson, Katniss vill egentligen inte bli indragen i alla politiska intriger. Hjältarna i Legend serien, Day och June, är mycket medvetna, de tänker och resonerar och försöker välja vilken sida de ska stötta och varför. Att inte göra något är otänkbart, det är inte ens ett val. Vid femton års ålder är Day redan en legend och June är ett underbarn, den yngste befälhavaren i det militära någonsin. Ingen av dem skulle någonsin drömma om att vandra omkring i skogen en hel dag med pil och båge och njuta av solnedgången. De är alldeles för upptagna.

Day och June är ovanliga romanhjältar på så sätt att de båda är supersmarta, snabba, starka, snygga och socialt kompetenta. De har alltså allt! Nyss var det ju tönten, nörden och outsidern, den motvillige hjälten, det hetaste som fanns! I Prodigy vill alla ha Day och June som “poster boy” och “poster girl” för sin sida och ett par så pass lyckade människor borde egentligen bli frånstötande, de har inga riktiga svagheter (något som varje framgångsrik romankaraktär måste ha, enligt alla skrivarkurser), men på något sätt fungerar berättelsen ändå, och man hejar på Day och June. Man vill att de ska överleva och få varandra till sist. För i likhet med Hungerspelenfinns även här romantiska intriger. Dystopier för unga skulle inte överleva utan dem?!

Eden Wing har i åratal levt i sin brors skugga. Trots att han är toppstudent på sin skola i Ross City, Antarktis och en briljant uppfinnare, känner de flesta till honom enbart som Daniel Wings lillebror.
Ett decennium tidigare var Daniel känd som Day, pojken från gatan som ledde den revolution som räddade Republiken. Men Day är inte längre den unga man som en gång var nationens hjälte. Han har lämnat sitt gamla liv bakom sig och gömmer sig nu från världen. Allt som betyder något för honom är att hålla Eden i säkerhet, även om det kräver att han ger upp June, sitt livs stora kärlek.
Bröderna måste försöka acceptera vad de har blivit under sin tid i Republiken, men en ny fara smyger sig in i det glapp som uppstått mellan dem. Och snart blir Eden så djupt indragen i Ross Citys mörka om - råden att inte ens hans legendariske bror kan rädda honom. Åtminstone inte ensam.



Om författaren: MARIE LU är en amerikansk författare vars böcker sålt i över 4 miljoner exemplar. Hon fick sitt stora internationella genombrott med den dystopiska Legend-serien, som såldes till 26 länder och följdes av den lika uppskattade serien Den unga eliten. Rebell är den fjärde och avslutande boken i Legend-serien.

BOK: Olympens hjältar - Myternas mästare i högform med Olympens hjältar, en ny pentalogi

Olympens hjältar  - Myternas mästare i högform med Olympens hjältar, en ny pentalogi

Författare: Rick Riordan

Titel: Olympens hjältar - Den försvunne hjälten, Den fängslade guden, Athenas tecken, Dödens port, Olympens blod
Serie: Olympens hjältar

ISBN: 9789163885754
Översättning: Ylva Spångberg
Förlag: Bonnier Carlsen

Myternas mästare är återigen i högform i Olympens hjältar! 

Rick Riordan är för alltid förknippad med Percy Jackson - Poseidons son, halvgud, hjälte, Hollywoodstjärna, författare ... och killen som fått ungar över hela världen att bli intresserade av grekisk mytologi. 

Percy Jackson har också gjort att Riordan blivit en av världens tio mest framgångsrika författare.

Men inget av det som Riordan skapat efter den ursprungliga Percy Jackson pentalogin blev lika bra och lika framgångsrikt --- inte förrän nu. En ny pentalogi mixar grekisk och romersk mytologi (och grekiska och romerska halvgudar) --- och givetvis kommer Percy Jackson tillbaka som huvudperson! Äntligen!

Mörkrets krafter vaknar - var finns hjältarna nu?!

Mörkrets krafter har vaknat. Sju tonåringar har som uppgift att besegra dem. 

 
Profetian håller på att slå in: Sju halvblod ska ödet kalla. För storm eller eld måste jorden falla. 

Rick Riordan började sin karriär som mellanstadielärare. Han insåg att om han inte själv hade roligt på lektionerna, så hade inte ungarna det heller.

Riordan verkar gå in för sitt nya yrke, författaryrket, med samma entusiasm. "Om jag inte har kul när jag skriver, vem ska då ha kul när de läser vad jag har skrivit?"

Lärdomar sprids i smyg

Det går att tolka de gamla grekiska myterna på olika sätt. Den här uppdateringen är Rick Riordans tolkning av hur gudar och halvgudomliga greker och romare lever i USA idag. Eftersom USA är världens mäktigaste land. Enligt Riordan. (Riordan är amerikan.)


Man får gärna lära sig saker när man läser Riordans böcker. Men det ska inte märkas. Äventyren går undan i en hissnande takt, och allt berättas med en stor portion humor.

Till exempel ... De gamla grekerna och romarna spådde i inälvor. När Riordan uppdaterar allt till nutid och USA går det lika bra att dra ut fluffet ur en teddybjörn och spå i de fluffiga tussarna!

Grekland finns i Vita huset

Det grekiska arvet finns kvar, hävdar Rick Riordan, och det är svårt att säga emot honom. Det syns i arkitekturen (titta t.ex. på Vita Huset), det syns i dramaturgin, det syns i Hollywood filmerna ... det märks i allt från Star Wars till Harry Potter. Men mest av allt märks det i Percy Jackson böckerna. 

Den ursprungliga serien, Percy Jackson pentalogin, blev en så stor succé att det blev en serie till, med ytterligare fem Percy Jackson böcker, denna gång med det samlade namnet Olympens hjältar. I den nya pentalogin ingår: Den försvunne hjälten, Den fängslade guden, Athenas tecken, Dödens port och Olympens blod.

Den försvunne hjälten har ett mycket ovanligt grepp --- hjälten, Percy Jackson, är inte med i boken.
Det är inte dåligt att kunna skapa en bästsäljare utan sin huvudrollsinnehavare. Det är lite som om man skulle göra Pippi Långstrump utan Pippi. Vad ska Tommy och Annika då hitta på?

Nu kommer romarna!

I den första Percy Jackson serien understryks att de grekiska gudarna är kvar --- och de får fortfarande barn med människor. I inledningen av den nya serien Olympens hjältar uppdaterar Riordan informationen med att även romerska gudar får barn med människor i USA (ja, alla har flyttat till Amerika, både greker och romare).

Den nye huvudpersonen i bok ett i serien, Den försvunne hjälten, heter Jason Grace. Hjälten som försvunnit och som titeln syftar på är så klart Percy Jackson. Han är titelperson utan att vara med i romanen.

Jason Grace är till hälften människa och till hälften romersk gud, son till Jupiter (romarnas motsvarighet till Zeus). Det visar sig att Jason Grace och Percy Jackson har bytt plats och först i nästa bok i serien får vi veta vad som hänt Percy Jackson och hur han har det i det romerska lägret.

Sjöfarande greker och marscherande romare

Den fängslade guden är som en lektion i olika grekiska och romerska gudar, och hur de har förändrats när de gick från en kultur till en annan.

Det är inte alltid man kan sätta likhetstecken mellan romerska och grekiska gudar. Det blir Percy Jackson själv varse, när han upptäcker att han är ganska ensam som son till Poseidon.

Grekerna var ett sjöfarande folk. Romarna var ett marscherade folk.

Ledare för "the misfits"

Poseidon är en stor gud, en av "the big three". Neptunus är en liten, pluttig, oansenlig gud som ingen bryr sig om.

Percy Jackson får finna sig i att bo i oansenliga kvarter och bli kompis med de inte-så-populära kidsen. Men han coachar sitt team till segrar och vinner popularitet även bland romarna! Det här är lite som en high-school-movie där nördarna och de missanpassade bildar ett vinnande lag och slår alla de populära kidsen och vinner allas respekt.

Allas? Ja, inte riktigt allas...

Se upp för gosedjursmarodören!

En tonårig spåman, Octavius, som har för vana att dra fluffet ur massor av gosedjur, är inte nöjd med det inflytande Percy Jackson har fått i den tonåriga romerska lägret. Och han ruvar på hämnd ... Riktigt hur långt Octavius är villig att gå i sin jakt på makt uppenbaras inte förrän i bok fem. I början verkar han bara vara "a comic relief character" --- någon som är med i boken för att han är rolig.

Det är i alla fall skönt att Percy Jackson och hans nya team är på banan i bok två, Jason och Piper i bok ett var inte speciellt intressanta. De ska vara halvgudar, men de verkar som "the jock" och "the prom queen" i en high school movie.

Dotter till Pluto, son till Hades - och bästisar med Percy Jackson

Percy Jackson är däremot mest som en vanlig kille, och en av hans nya bästisar, Hazel, är dotter till Pluto, den romerska dödsguden (motsvarigheten till Hades) och hon är hela tiden intressant att följa, bland annat på grund av att hennes barndom inte ligger i nutiden utan i början av 1900-talet, när USA var ett helt annat land.

Hennes relation till halvbrodern Nico (vars far är Hades) är också komplicerad och intressant. "Komplicerad och intressant" summerar också Nicos relation till Percy Jackson. (Och nej, det blir inte någon kärleksaffär mellan de två, men Riordan öppnar i alla fall upp för den möjligheten och fantasin!)

Samarbete över gudomliga gränser

I bok tre sammanförs alla grekiska och romerska halvgudars barn, de måste samsas för att rädda världen, eller i alla fall för att rädda alla grekiska och romerska gudar och deras barn. Gaia håller på att vakna och hon vill sätta titanerna på sin rättmätiga tron igen, och ha bort gudarna. Men det är inte lätt att samarbeta, greker och romare, när de är så olika ...

I den tredje delen i serien, Athenas tecken, är det Annabeth, Athenas dotter, som är huvudperson. Hon är otroligt cool och på många sätt den intressantaste och mest komplexa av alla personerna i den ursprungliga Percy Jackson. Det är på tiden att hon får en framträdande roll i den här nya serien!

I Athenas tecken måste Annabeth klara av många utmaningar alldeles själv. Men hela tiden växlar perspektivet mellan olika personer som berättar historien. Man får inte hålla sig till en sanning hela tiden.

Kusinromans med förhinder

Nico, Hades son, sällar sig till hjältarna i bok fyra, Dödens port, och blir stormförtjust i Percy Jackson. Vilket diskuterades en del i amerikansk press. Inte för att de två är kusiner och det hade varit nära på incest om de blivit ihop (grekisk mytologi är förresten full av incest) utan för att en populär bästsäljande barnbok introducerar ett homosexuellt förhållande.

Alla barn har rätt till representation

Riordan gav svar på tal: "The idea that we should treat sexual orientation itself as an adults-only topic, however, is absurd. Non-heterosexual children exist. To pretend they do not, to fail to recognise that they have needs for support and validation like any child, would be bad teaching, bad writing and bad citizenship." Word!

Men man måste tillägga att inget av förhållandena i böckerna är speciellt fysiskt, bok tre är full av orden "pojkvän" och "flickvän", som om författaren hela tiden vill påminna om vilka som är ihop, och alla karaktärer verkar paras ihop i heterosexuella par, innan de flyger iväg i den magiska båten, ungefär som alla paren som promenerade ombord på Noaks ark. Men det gnistrar aldrig till mellan karaktärerna. Och det blir inte heller något mellan Nico och Percy. Nico hittar dock en annan pojkvän så småningom ...

Mer monsterslakt, mindre kärleksintriger

Förmodligen har de sju unga halvgudarna inte tillräckligt med tid för några stora hjärtevärmande passioner --- under fyra böcker har de bekämpat Gaias monster i Alaska, Rom och dödsriket.
Motståndare har varit gudar och jättar och till och med hjältarnas egna gamla kompisar. Och Annabeth har själv slagits mot en jättespindel som av någon anledning hatar Athena. (Kan det vara för att Athena förvandlade väverskan Arachne till en spindel?)

Dags att tackla det ultimata hotet

I den femte boken, Olympens blod, har Percy Jackson, Annabeth, Jason, Piper, Hazel, Leo och Frank kommit till vägs ände. Nu är det dags för den sista striden. Dubbelt upp. Det blir en gigantisk strid i Europa och en i USA.

Olympens hjältar har toppat listorna för New York Times Children's Series Bestseller, USA Today bestseller, Publishers' Weekly bestseller, Globe & Mail juvenile bestseller och Wall Street Journal bestseller.

Ovanlig final  på succèserie

Olympens blod är en ovanlig final på en succéserie, för de personer och perspektiv som Riordan har valt att följa är Jason, Piper, Leo, Nico och Reyna. Alltså inga av de stora kända favoriterna från den första pentalogin.

Leo, Nico och Reyna har tidigare bara haft biroller i hela den här pentalogin, och nu har de alla uppgraderats till huvudrollskaraktärer, och det är Leos offer som till slut räddar världen.

Det är lite märkligt med en ny Percy Jackson pentalogi där Percy Jackson inte alls är med i ettan och egentligen inte spelar någon viktig roll i femman. Och han har inte ens någon röst. Percy Jackson har blivit närapå osynlig i sin egen serie ... Många fans saknade så klart Percy Jackson och Annabeth som berättare. Det är ju de hjältarna som man har växt upp med.

Athena och Poseidon har aldrig dragit jämt

Percy Jackson och Annabeth, deras personligheter och personkemi, var det som gjorde den första Percy Jackson serien så oemotståndlig. Det var lätt för läsare att identifiera sig med och sympatisera med de båda mellanstadieugnarna.
Annabeth är smart, stark och allvarlig (vad kan man vänta sig av en dotter till Athena?).
Percy Jackson är strulig och missanpassad och har fått alla möjliga diagnoser, från ADHD till dyslexi, men när hans grekiska arv avslöjas uppenbaras det att han helt enkelt är anpassad för ett annat alfabet och ett annat sätt att leva. Svagheterna i det vanliga amerikanska samhället blir till styrkor i halvgudasamhället.

Det tar också tid för vänskap och senare kärlek att växa fram mellan Percy och Annabeth --- dessutom var ju deras föräldrar rivaler. (Poseidon förlät aldrig Athena för att atenarna valde att namnge Greklands huvudstad efter henne, och att de tillägnade henne det finaste templet).

Jupiters och Afrodites barn förenas utan friktion

I den nya serien får man istället följa Jason och Piper, och de är helt enkelt inte intressanta. De går omkring och är kära i varandra från början av bok ett, speciellt hon (Piper är verkligen dotter till Afrodite) och det finns egentligen inga hinder och de genomgår inte någon utveckling. Att ha Jason och Piper som berättarröster istället för t.ex. Percy och Annabeth är en stor besvikelse. Speciellt Pipers röst är ofta irriterande amerikanskt tjejig. De kan attackeras av hur många gudar och monster som mest, och hon kan ändå oroa sig för vad hon har på sig och om hon är tillräckligt söt eller om Jason älskar henne lika mycket som hon älskar honom.

Här kommer alla etniciteterna på en och samma gång

Olympens hjältar har försökt få in så många olika etniciteter som möjligt, vilket i sig är positivt, att en barn- och ungdomsbok försöker skildra landet USA som den salladsskål det är. Men många gånger görs ingenting med identiteterna. Piper är till exempel delvis amerikansk ursprungsbefolkning (eller "indian" som det mindre politiskt korrekta uttrycket är), men det märker man inte, hon är så typiskt amerikanskt tjejig tjej att hon lika gärna hade kunnat vara en blond cheerleader. Det är som om alla etniciteter och olika ursprungsländer för dagens amerikaner bara checkas av på en lista och nästan alla finns med, utom greker och italienare --- fast de finns ju med i och för sig, eftersom att alla är halvgudar.

Berättarrösterna jämför olika mytologier

Något positivt som blandningen för med sig är att man får jämföra olika mytologier genom de olika berättarrösterna. Frank är t.ex. delvis kines och hans gamla mormor jämförde alltid de gamla grekerna och de gamla kineserna och hur de såg på världen och hur de förklarade den genom olika myter. Sådant är intressant att läsa.

Det finns olika versioner av samma saker i olika kulturer --- men även olika tolkningar av samma myter.

Det går att tolka de gamla grekiska myterna på olika sätt. Den här uppdateringen är Rick Riordans tolkning av hur gudar och halvgudomliga greker och romare lever i USA idag. Eftersom USA är världens mäktigaste land. Enligt Riordan. Men det är inget som säger att man inte skulle kunna göra en annan tolkning och placera alla i Kina --- när det gäller antalet människor, köpkraft och ekonomisk framgång ligger de faktiskt före USA. Vem bestämmer var maktcentrat är? Den som berättar historien?

Gudarna har inte bråkat klart än ...

Efter en lång slutstrid, delad i två delar (som nästan lever upp till slutstriden i den första pentalogin) är den andra serien om Percy Jackson slut.

Men det kommer en tredje pentalogi: The Trials of Apollo. Gudarna har inte bråkat klart än.

Är det någon som är förvånad?

Percy Jackson säljer fortfarande. I och med den tredje pentalogin kommer Rick Riordan upp i femton böcker om de unga halvgudarna, och de moderna amerikanska versionerna av gamla grekiska gudar. I den nya serien är guden Apollo huvudperson, han lever som en vanlig tonåring i USA idag --- och blir kompis med hjältarna från de tidigare serierna.

Gaia vaknar och slår upp sina gröna ögon ...

Det finns många sätt att tolka och omtolka myterna på. Det finns också många olika omslag till Olympens hjältar serien över hela världen. Det svenska omslaget till Olympens blod, där Gaia vaknar och slår upp sina vackra gröna ögon, är ett av de allra snyggaste. Annars är upplägget i serien ganska förvirrande, Gaia, typ moder jord, ska vara skurken som de sju hjältarna ska slåss mot.

Det är inte konstigt att Gaia är förbannad (om man tänker på hur jorden behandlas, speciellt av amerikaner) men att göra henne till superskurk och ledare för alla monster? Bara för att hon är den starkaste kvinnliga kraften i ursprunglig mytologi måste hon "skurkifieras", typ Narniahäxan?

Det känns också väldigt konstigt att ha segergudinnan Nike/Victoria som antagonist i den här boken, hon framställs som ett knepigt hinder som de sju hjältarna måste ta sig förbi. Borde hon inte vara en cool, modern girl-power tjej? Någon som hejar på hjältarna?

Olika sätt att tolka myter på

Men det här är som sagt Riordans tolkning. Annika Thor skriver mycket fint i sin grekiska myter bok Odjuret i labyrinten att det finns olika tolkningar av myterna, och här har hon valt sina. I Teckna Monster och Hjältar finns ytterligare andra tolkningar. Det är mycket möjligt att Poseidon var en skurk och att Medusa var ett offer, som misstolkas som ett monster och återföds som hjälte. Medusa tecknas som en stark kvinnlig hämnare, en föregångare till Lisbeth Salander. Sådana djupsinniga tankar får man inte riktigt av Riordan. Där är hjältarna hjältar och skurkarna skurkar och ska huggas ner. Filosofera, det får någon annan göra, någon annanstans. Grekerna uppfann i och för sig filosofi, men det märks egentligen inte mycket av det i den amerikanska tolkningen.

Läs och fundera och tolka vidare själv! Historien är ju inte slut än! Varken för Percy Jackson eller de grekiska gudarna.

BG

FILM: The Peanuts 2 Movie Collection

Titel: The Peanuts 2  Movie Collection

Premiär: 2020 (DVD)
Betyg: 5

Innehåller:  A Boy Named Charlie Brown och Snoopy Come Home - originalversioner.

Engelskt tal och text.

A Boy Named Charlie Brown:

Directed by Bill Melendez
Produced by Lee Mendelson
Written by Charles M. Schulz
Starring: Peter Robbins, Pamelyn Ferdin, Glenn Gilger, Andy Pforsich etc.
Music by Vince Guaraldi, Rod McKuen, John Scott Trotter etc.
USA, 1969
Running time: 86 minutes

Snoopy Come Home:
Directed by Bill Melendez
Produced by Lee Mendelson and Bill Melendez
Written by Charles M. Schulz
Based on characters by Charles M. Schulz
Starring: Chad Webber, Robin Kohn, Stephen Shea, David Carey, Johanna Baer, Hilary Momberger,
Chris De Faria, Linda Ercoli, Linda Mendelson, Bill Melendez etc.
Music by Don Ralke (arranged and conducted), Richard M. Sherman (music and lyrics),
Robert B. Sherman (music and lyrics).

USA, 1972

Running time: 80 minutes

Världens mest kända beagle fyller 75 år! Det firas med en fin dubbelutgåva som innehåller båda de klassiska långfilmerna med Snoopy och hans vänner ... Serien heter Peanuts i original, ... därav titeln The Peanuts 2  Movie Collection.


A Boy Named Charlie Brown (1969) fokuserar på Snoopys husse Charlie Brown. Han är deprimerad eftersom han är en sådan förlorare. Han är värdelös på att flyga sin drake. Drakätarträdet vinner jämt. Om draken ens lyfter från marken ... Hans baseboll lag förlorar alltid den första matchen på säsongen. Och den sista. Och alla de dumma matcherna däremellan ... Dessutom är kullen som han står på när han kastar bollen full av maskrosor, och alla tjejerna - och även Schröder - hävdar att han ser gullig ut bland maskrosorna. 

Lucy van Pelt lyckas få Charlie ännu mer deprimerad genom att påpeka alla hans fel ... och förstora upp dem med hjälp av diabilder.

Charlie beslutar sig för att ställa upp i skolans stavningstävling för att visa att han inte är en hopplös förlorare ... han pluggar stavning som besatt med hjälp av sin hund Snoopy och sin bäste vän Linus van Pelt.

I before E, except after C ... är en sådan där klassisk sång som gör att stavningsregeln verkligen sitter ... (och efter det kommer en massa andra bra stavningsregler). Snoopy hoppar och spelar och viftar med öronen, Charlie och Linus sjunger och dansar ... och allt går som en dans!

Charlie blir bäst i sin skola på att stava ... Men ack, han hade inte tänkt på att nu måste han åka till New York och tävla mot de allra bästa eleverna i hela landet!

En ironi är att Charlie åker ut på ordet "beagle" - alltså en hundras som han verkligen borde känna till. Visst är det pinsamt. Men världen går inte under för den skull ...

Egentligen är det ingen som bryr sig. Livet går vidare. Någon spelar kula, någon hoppar rep, någon spelar fotboll ... ingen bryr sig nämnvärt om utifall Charlie är bäst i landet på att stava eller bara näst-bäst ...

Det här är en vacker och vänligt film, subtilt animerad, med intressanta och välutvecklade karaktärer och mycket medryckande musik (som lärt ungar överallt att stava sedan 1969)! Filosofisk lågmäldhet och djupsinnighet betyder inte att man har gjort avkall på dramatik och spänning. Man struntar i obligatoriskt lyckligt slut där huvudpersonen ska vinna allt i någon talangjaktstävling (som i så många barnböcker och filmer idag). Vinnaren tar inte hem allt. Det räcker att komma hem.

Det här är en av de bästa och vackraste animerade filmer som har gjorts, helt i klass med Snövit och Fantasia och Bambi --- och den första film någonsin som bröt Disneys monopol på lyckade och inkomstbringade animerade långfilmer. Men tecknat är inte allt, man måste ha en bra story, intressanta karaktärer och karaktärsutveckling ... Allt detta har filmen.

En barnfilm som innehåller referenser till St. Stephen, Thomas Eakins, Harpers Ferry, baseball, drakflygning, George Washington, klassiska moraliska frågor och hela Beethovens Sonata Pathétique --- det är minsann inte vanligt.

Filmen hade premiär i december 1969 på Radio City Music Hall i New York City --- den första film som har fått den stora äran efter Snövit (1937) och Bambi (1942) --- och är än idag en av världens mest hyllade tecknade filmer. Ett mästerverk som det är svårt att övertrumfa.

Det är intressant att konstatera att Charlie Brown har en gullig lillasyster, en unik hund, en lojal bästa vän ... och så mycket annat att vara glad för. Men han ser sig ändå som en loser. Visst förlorar han i baseboll. Men det gör även alla andra i laget, och de blir inte deprimerade. Visst förlorade han i stavningstävlingen --- han blev "bara" tvåa i hela USA. Men med ett undantag gick det sämre för alla andra. Och alla Charlies vänner ställde inte ens upp ... Inte ens den smarte Linus som totalt utklassar Charlie i leken fantisera-vad-du-ser-i-molnen i filmens inledning.

Charlie Brown är alltså inte en loser. Det inser i alla fall Snoopy ...


Uppföljaren till denna hyllade biosuccé kom 1972 - Snoopy Come Home. 

Snoopy rymmer tillbaka till sin tidigare ägare Lila, när hon blir sjuk och behöver honom ... Men Charlie och alla hans vänner blir sjuka av oro och saknar Snoopy. Ingen förstår varför han har rymt ...

Med sig på resan har Snoopy sin fågelvän Woodstock, och fokus i filmen ligger på deras vänskap och äventyr under den långa resan till Lila, snarare än den sedvanliga dynamiken i gruppen av kompisar som omger Charlie Brown.

Musiken i uppföljaren är skriven av brödraparet Sherman & Sherman - kända bland annat för sina svängiga soundtrack till Djungelboken, Aristocats och Mary Poppins. Visst svänger det även om Snoopy och Woodstock tillsammans!

Och vem lyckas räkna ut vart Snoopy har tagit vägen? Linus van Pelt så klart!

- Jag har en Sherlock Holmes med en snuttefilt, suckar Charlie Brown --- men det är ju inte det sämsta!

Det här är den första filmen där Snoopy "pratar" --- genom brev som han dikterar på skrivmaskin (Woodstock gör det mesta av tangentarbetet). I tidigare filmer (både i biolångfilmen A Boy Named Charlie Brown och i olika kortfilmer) har Snoopy varit tyst eller morrat och skällt som en vanlig beagle.

Filmerna är baserade på Charles M. Schulz kända seriestrippar --- och visst känner man igen många klassiska bilder och punchlines under handlingens gång!

Snoopy är idag en pigg 75-åring och Charlie Browns vedermödor och Linus van Pelts filosofier ligger fortfarande i tiden --- liksom deras vänskap och hundens trogna kärlek.

Till skillnad från många andra serieskapare så skapade Charles M. Schulz varenda serieruta, varenda teckning och varenda pratbubbla själv --- och tummade aldrig någonsin på kvaliteten.

Peanuts filmerna känns idag som tidlösa verk skapade i en sann auteur anda --- långt från många av dagens massproducerade, anonyma och lättglömda verk.

BG