FILM: Mortal Engines - Young Adult Steampunk får slut på ånga

Regi :Christian Rivers

Titel: Mortal Engines
Medverkande: Hugo Weaving, Hera Hilmar, Robert Sheehan, Jihae, Ronan Raftery,
Leila George, Patrick Malahide, Stephen Lang
Land: New Zealand, United States, 2018

Aktuell : på DVD, BD och VOD 26 april 2019

Steampunk som får slut på ånga. Det där måste vara höjden av ironi.

Mortal Engines är en ny franchise som lanseras. Premiären den 7 december innebär steampunk på biograferna lagom till jul. Vad kan man mer begära? Svar: att det ska vara bra. Det här är tyvärr steampunk som väldigt, väldigt fort får slut på ånga. Städerna i Mortal Engines må ha motorer som flyttar dem framåt, men det har inte filmen. Filmen saknar helt motor och trots ett ihärdigt flängande har man hela tiden intrycket att ingenting händer. Efter inledningen som ser ut som något från Transformers förvandlas filmen till en kopia av en hel hög andra filmer, med en lång bit Terminator i mitten, och i slutet anstränger sig verkligen filmen för att vara Star Wars.

Gulliver's Travels - Jonathan Swifts berömda satir - hade en flygande ö, Laputa, och något att säga. Howl’s Moving Castle, en barnbok av Diana Wynne Jones, hade ett hus som flyttade på sig. Det blev en stor succé som animé av Hayao Miyazaki. Se den gärna. Ibland har man tur och den går på bio igen. Howl’s Moving Castle är helt underbar steampunk med själ och hjärta och originalitet och ett intressant pacifistiskt budskap. Kiruna har förresten också hus som flyttar på sig. Läs gärna Tio över ett (Augustprisvinnande ungdomsbok) som är en alldeles sann dystopi. Husen som flyttar sig är alldeles på riktigt. Liksom den femtonåriga huvudpersonens ångest.

Svagheten med Mortal Engines är att det verkar både otroligt dumt och helt otroligt att i en framtid med enbart "low-tech" och energibrist skulle städer kunna flytta på sig --- är inte det totalt slöseri med energi? Och hur har man i en praktiskt taget teknikfri framtid, där ingen har datorer eller mobiltelefoner eller flygplan, lyckats med något sådant? Att enstaka hus flyttar på sig (vare sig det sker i Howl's Moving Castle eller i Kiruna) verkar mycket mer logiskt och praktiskt.

Vad som är ännu värre är att ingen av karaktärerna i filmen har fått någon personlighet eller genomgår någon utveckling. Filmen är baserad på en Young Adult bokserie (i fyra delar) som handlar om att Tom och Hester blir kära och får barn tillsammans. Som i alla Y.A. böcker dras handlingen ut i en rejäl väntan på första kyssen. Mer action än så blir det inte. Det här är en väldigt konservativ bokserie. Allt annat som händer, med bomber och granater och explosioner, är bara bakgrund till den första stora kärleken, som så klart håller hela livet. (Det där är möjligen mer långsökt än städer som kan förvandla sig till Transformers). Det hela är ganska klichéartat.

Tom och Hester är i sig ungdomsboksklichéer. Killen ska alltid vara snäll och söt och nördig (en sådan som läser böcker! och gillar historia!) medan tjejen ska vara lite arg och svår och kick-ass, som en ung version av Lisbeth Salander, och hon ska helst kunna hantera allehanda vapen. Från Hungerspelens pilbåge till svärd och pistoler och spränganordningar.

Skurken är ännu en kliché --- Valentine ser ut och låter som skurken från Mortal Intruments och han har för säkerhets skull samma namn också.

Nästa klichée --- den lejde mördaren med känslor. Mördarmaskinen som är kär i Hester och samtidigt vill döda henne (och Tom) är som en kombination av Frankensteins monster och en terminator. Det ser tyvärr ut som om skådespelaren försöker göra en Boris Karloff parodi. Det blir varken speciellt skrämmande eller speciellt lyckat. Det är knappast särskilt skräckinjagande att gå omkring och heta Shrek, förlåt, Shrike. Namnet får i alla fall tankarna att gå till gröna träsktroll.

Slutligen kommer vi till oket som praktiskt taget all dystopisk Y.A. fiktion bär på: "the resistance".
I will say this only once: kan vi inte komma bort från den gamla klichén med "the resistance"?!
Den är så fruktansvärt tröttsam och uttjatad! Och inte det minsta spännande!

Ledaren för "the resistance" har ungefär ett ansiktsuttryck i hela filmen och hon lyckas till och med göra en kliché av klichén.

"The resistance" öppnar så klart upp för otaliga uppföljare. För man kan göra film efter film efter film med olika slag som "the resistance" är inblandad i. (Se t.ex. Hungerspelen, Divergent,Maze Runner, Legend, The Darkest Minds, The 5th Wave eller otaliga installationer av Star Wars, både på film och TV. Eller hoppa över det om du vill spara några timmar av ditt liv).

Tillbaka till dagens dystopi på bio: Mortal Engines. Längs vägen stryker precis alla karaktärer med, för att rädda Tom och Hester. Varför? Vet alla andra att de är birollsfigurer och statister och att det är Tom och Hester som behövs för att bygga en franchise?

Där någonstans börjar filmen påminna om The Hobbit, man går och går och går och faror kommer med jämna mellanrum och huvudpersonerna räddas med jämna mellanrum, med hjälp av deus-ex-machina ingripanden, och det går som ett urverk, utan andningspaus, och utan mening och utan mål.

Den andra delen av Hungerspelen hade en klocka som utlöste faror varje timme, filmmakarna har säkert lånat den klockan och satt tajmern på tio minuter istället.

Men värst av allt är att man är så upptagen med att bygga en franchise med MÅNGA filmer att man glömmer bort att göra EN film.

Alltför många biofilmer idag ser ut som dyra pilotavsnitt till TV-serier. Star Wars blev franchise för att man började med EN film med början, mitt och slut. Ungefär som i ett grekiskt drama. Början, mitt och slut har fungerat berättartekniskt sedan antiken (och förmodligen ännu längre tillbaka i tiden). Här får vi bara en början, eller ett upplägg till en början. Blir det en fortsättning? Det vet man aldrig. Franchisen Robin Hood (också featuring "the resistance"!) verkar i alla fall bli nedlagd efter pilotavsnittet.

Blir inte fler delar av Mortal Engines filmatiserade, och vill du veta vad som hände sedan, efter att London gått upp i steampunk-rök, så finns det totalt fyra tjocka böcker om Tom och Hester och deras dotter Wren.

För övrigt så har både Tom och Hester fått en rejäl makeover från bokserien och blivit mycket sötare och snyggare i filmen. Men det är ju självklart: om man ska sälja in en ny franchise måste man se "säljande" ut!

Fula människor får nöja sig med att vara huvudpersoner i böcker. Att komma med något annat än snyggingar i en Young Adult mainstream film, det bjuder på för mycket "resistance".

BG

SCEN: Magnus Carlsson - Från Barbados till Gamla Stan - The Greatest Showman laddar för 25 år till ...

Magnus Carlsson - Från Barbados till Gamla Stan

Artist: Magnus Carlsson
Titel: Magnus Carlsson - Från Barbados till Gamla Stan
Arena: Slagthuset, Malmö
Publik: Utsålt

Stämning: Party, party, party!

Iklädd en Hugh-Jackman-inspirerad kostym intar Magnus Carlsson scenen --- och det står direkt klart att fokus ikväll kommer inte att ligga på dansbands-Magnus eller disco-Magnus. Nej, fokus ikväll kommer att ligga på Magnus Carlsson som The Greaterst Showman!

25 år är bara början för den här mannen, som framstår som ett amalgam av Lill-Babs och Danny. Det vill säga folkkär och fullproppad med scenrutin, men också ung och hungrig (och blond) och bara i början av sin karriär som Showman av tidigare oanade mått.

Alla musikgenrer ska med!

Under sin karriär har Magnus Carlsson klarat av de flesta musikgenrer: dansband, schlager, pop, rock, disco, hårdrock, musikal, operett ... och faktiskt även country, fast vi i publiken får lova att inte lägga ut några instagramklipp från countrynumret som finns med i showen.

Själva showen är som "Musikalen om Magnus Carlssons liv --- hitintills!", och det här är absolut ingen tack-och-farväl-turné. Till skillnad från den Alcazar gjorde. Det finns alltså ingen anledning till att bli sorgset nostalgisk. Magnus ser ju själv framåt hela tiden, även om han gärna drar influenser från det mesta och bästa i musikhistorien.

Hattrick med Elvis, John Travolta och ABBA

Magnus Carlsson presenterar sig själv mycket ödmjukt som en jukebox, och vilket party denna jukebox levererar!

En av höjdpunkterna under showen är ett medley med Magnus egna barndomsfavoriter, låtar som var populära på 1960- och 1970-talen. Den mycket unge Magnus försökte låta som Elvis Presley och dansa som John Travolta  --- det är ingen dålig kombination!. När vi ändå är inne på temat barndomsfavoriter: Givetvis levereras en hel ABBA-låt, med extra mycket musikalisk grädde på showmoset!

40 guld- och platinaskivor, tre Grammisar och mängder av andra utmärkelser talar sitt eget tydliga språk --- Magnus Carlsson har själv en gigantiskt musikalisk skattkista att ösa ur. Från Barbados-tiden, från Alcazar-tiden och från en lång och lukrativ solokarriär.

Ös ur gigantisk musikalisk skattkista

Visst finns de stora hitsen från Barbados-tiden med i showen, och en hel sekvens handlar om världsturné och supersuccé med Alcazar. Magnus presenterar stolt den del av discobubblan som är hans alldeles egna --- en tvättäkta världshit av ingen mindre än Orup Eriksson. Discodelen av showen öser på mycket mer än Alcazars farvälturné, som finns i färskt minne, och fungerar mycket bättre --- kanske för att Magnus blickar framåt? Kanske för att man inte fokuserar på det daterade discodunket, utan låtarna framstår som vackra och melodiösa och tidlösa? Varenda stavelse som Magnus Carlsson sjunger hörs i hela salen. Även till oss längst bak i salongen. 

Samma sak är det med mellansnacken. De når fram. På alla sätt. De är innerliga, humoristiska, sorgsna, personliga och alldeles underbara ... och, mycket viktigt, inte för många! Eller för utdragna. Det känns som om man får lära känna Magnus och följa hans tankar under karriären, men tidsmässigt tillbringas väldigt lite tid med snack --- fokus ligger på musiken och ibland levereras stora sjok av hits utan en enda introduktion.

Humoristiska höjdpunkter med Barbados-poesi och modetips

Humoristiska höjdpunkter är en finlitterär tolkning av Barbados mest ytliga och idag politiskt inkorrekta dansbandstexter, en analys av Magnus modetrender genom tiderna och en tillbakablick på Barbados debut i Bingolotto, då ledd av Loket. Magnus och resten av Barbados-gänget har på sig det allra snyggaste man kunde hitta i Partille på den tiden (de skulle ju vara med i TV, gudbevars!) och de ser alla ut att kunna platsa i en video för Monty Python's He's a Lumberjack ... Magnus själv ser näpnare ut än en nykläckt påskkyckling i sin rutiga skogshuggarskjorta.

Showens mest rörande ögonblick är ett samtal som Magnus har med sitt eget barn-jag, som finns med i foto-form, projicerad på scenens fond.

Så mycket djup och innerlighet finns i denna show. 

Samtidigt är det en glittrig partybomb som vi serveras, en fest som pågår i nära två timmar och som får alla i publiken på fötter, dansande, klappande och sjungande ...

Underhållning tas på djupaste allvar

Det här är en show som tar ytlig underhållning på djupaste allvar. Och den finns djupt inbäddad i den svenska folksjälen. Som just nu vill gå på party och ha det riktigt roligt tillsammans med Magnus --- mannen som i ett kvarts sekel hållit sig kvar på kändistoppen i Sverige.

Magnus Carlsson är en unik artist, unik i sin bredd och folklighet, och det här är en unik show, en show som omfamnar allt med samma glädje och seriositet, utan att någonsin kännas spretig  eller ofokuserad.

Det här är kort sagt den perfekta musikshowen. För alla musikgenrer. Utom möjligen country.

Från Sverige-turné till Cirkus

Succéshowen  Magnus Carlsson - Från Barbados till Gamla Stan turnerar just nu runt i Sveriges avlånga land (och är praktiskt taget utsåld överallt) och i höst sätts föreställningen upp på Cirkus i Stockholm. Passa på att boka tidigt för att inte missa Magnus i sitt esse! 

En önskedröm: Att denna show skulle komma ut på DVD och BD, i alla fall höjdpunkterna. Man skulle vilja återuppleva detta fler gånger än vad det finns show-tillfällen kvar!

BG

Bildspel från Barbados till Gamla Stan:

  Magnus ser tillbaka på Barbados tiden.

 Visst kan Magnus hantera en country-gitarr.

 Många tjejnamn finns på repertoaren - vissa blev större hits än andra.

  Närkontakt med publiken.

 Alla älskar Magnus.

 Dags att komma ut ... vid pianot.

Dags för dans.

 Vad har han på sig och vad gör hunden där i bilden ... ?

  Magnus i discobubblan.

 Det glittrar om Alcazar-tiden.

Stark avslutning i Gamla Stan.

Magnus Carlsson - Från Barbados till Gamla Stan - Mission Completed!

SCEN: Fars lilla tös - En av de roligaste pjäser som gjorts i Sverige!

SCEN: Fars lilla tös - Rydberg & co i humoristisk högform med ett makalöst 100 års jubileum på Fredriksdalsteatern



Regi: Anders Aldgård
Titel: Fars lilla tös
Medverkande: Eva Rydberg, Birgitta Rydberg, Anders "Ankan" Johansson, Mia Poppe, Anna Norberg, Robert Rydberg, Kalle Rydberg, Fredrik Dolk, samt ensemble med 6 dansare.
Manus: Sven Melander och Mikael Neumann
Aktuellt: Både teaterchefen Eva Rydberg och Fredriksdal jubilerar! Eva har varit teaterchef för Fredriksdalsteatern i 25 år och artist i 60 år. Fredriksdal fyller i år 100 år. Det firas med klassisk, men uppdaterad fars, som den tidigare teaterchefen Nils Poppe spelade på Fredriksdalsteatern under titeln Fars lille påg 1975 och 1985.
Plats: Fredriksdalsteatern, Helsingborg
Spelas: Hela sommaren, t.o.m. den 19 augusti.


Hon kom som ett yrväder en soldränkt juniafton, med en fjäderboa (inte ett Höganäskrus) runt halsen.

Birgitta Rydberg, i rollen som Amanda Propp från Tomelilla, är bland det absolut roligaste man kan se på en scen i Sommar-Sverige!

Amanda Propp är som en längre och frispråkigare och mer högklackad version av Pippi Långstrump. En frimodig, föräldralös och rödhårig flicka med skinn (och fräknar) på näsan, en flicka som inte bryr sig så mycket om vad andra tycker och tänker.


Blir det någon tårta kvar?

När Pippi är på kalas äter hon hela tårtan och dricker all saft. När Amanda är på kalas (objuden och förklädd till rosenbuske) slukar hon alla smörgåsar och dricker upp allt vin. Sedan är hon sugen på efterrätt! Finns det marängsviss? Eller en liten "goding"?

Intrigen i pjäsen Fars lilla tös är att Amanda Propp är på jakt efter sin kappsäck med guldpengar. Eller rättare sagt: ett arv efter en far hon aldrig träffat.

Fadern är dock inte något suspekt politiskt inkorrekt kung över en Söderhavsö, utan en högst respektabel, albeit virrig, professor (finurligt tolkad av Anders "Ankan" Johansson), som glömt att han firar ett-årig-bröllopsdag. Han hade inte räknat med att en dotter från det förra äktenskapet skulle dyka upp som en obeställd present på bröllopsdagen, samtidigt med svärföräldrarna (underbara Eva Rydberg och Fredrik Dolk) och han gör allt för att den förtjusande frun (en charmig Mia Poppe) ska få fira dagen i lugn och ro ...


Naturkraft som inte går att styra

Men Amanda Propp är som en naturkraft, eller snarare en naturkatastrof, som inte går att styra ... Och när professorns bäste vän, en advokat vid namn Ville (en korrekt och prydlig Kalle Rydberg) försöker hjälpa till med några små, vita lögner blir allt snart värre. Mycket, mycket värre.

En hemlighetsfull succéförfattarinna i femme fatale tappning (skönsjungande Anna Norberg) får de flesta av männen att tappa huvudet --- utom den lugne betjänten Herman (en välbalanserad Robert Rydberg). Han har bara ögon för det rödhåriga yrvädret Amanda Propp. Som går på knock-out hela pjäsen igenom!



En ultramodern klassiker för # Metoo eran

Fars lilla tös är i grund och botten en klassiker, en uppdatering av Fars lille påg. I pjäsen är det 1926 och Hälsingborg stavas fortfarande med ä. Men samtidigt som man känner av de klassiska vingslagen, som sig bör under ett jubileumsår då Fredriksdal firar 100 år, är detta helt klart en ultramodern pjäs, en komedi för #Metoo eran.

Det är så mycket roligare att se en tjej stöta på ett manligt hembiträde, som hon kallar för "godbit", än att se ännu en herre klappa ännu ett kvinnligt hembiträde på rumpan.

Precis allt i den nya Fars lilla tös fungerar! Som ett komiskt klickande urverk, som tickar på, medan man väntar på att bomben ska brisera under den slutgiltiga peripetin.


Scenprimadonna med en hel rävlya bakom örat

Den uppdaterade versionen har flera utökade kvinnliga roller, som till exempel Eva Rydbergs roll, som hon förvaltar ypperligt. Nytillagda skämt omfattar allt från vad man blir glad för att få i julklapp till vad man har i Eslöv att göra (man åker fel!). Eva Rydbergs rollkaraktär är inte längre en hunsad hustru, utan en dam med en hel rävlya bakom örat --- och drömmar om att bli en scenprimadonna!

Anna Norbergs vackra författarinna är rik, sexig och självsäker, förutom tonsäker, och hon säger rakt ut att hon inte behöver någon som försörjer henne. Hon har ju skrivit 1920-talets motsvarighet till Fifty Shades of Grey och kan rulla sig i pengar, om hon så skulle önska ...



Inre barn och yttre uttryck

Nya och uppdaterade mansroller är både roliga och sympatiska. Den välvillige och vänlige professorn. Advokaten som spelar världsvan och tuff, men som innerst inne verkar gulligt osäker --- speciellt när han konfronteras med den hemlighetsfulla författarinnan. Och givetvis det manliga hembiträdet, eller betjänten, som tar varje hot om uppsägning med samma orubbliga lugn. När Amanda Propp säger att han får sköta hemmet, medan hon gör karriär på Broadway ... då är han lika lugn som alltid. Att sköta hemmet är ju vad han är bäst på!

Fars lilla tös har ett antal par som ska paras ihop, stilsäkrare än djuren som skulle ombord på Noaks ark, massor av smarta one-liners och vansinnig situationskomik, men grunden i komedin är ändå en tragedi --- och de allra bästa komedierna har en mörk klangbotten.


Den tragikomiska clownens dilemma

Fars lilla tös och föregångaren Fars lille påg handlar om ett barn som växer upp på fosterhem och som vuxen letar efter sina föräldrar --- när det vuxna barnet kommer uppklädd i sjömanskostym för att gå på maskerad, en komisk poäng i handlingen, kan detta lika gärna symbolisera att barnet inuti huvudpersonen fortfarande är på jakt efter mening och mål och sammanhang. Varför blev jag övergiven?

Nils Poppe, som gjorde Fars lille påg till en sådan stor succé, lade in några självbiografiska saker och verkliga namn i den svenska uppsättningen, när pjäsen översattes från tyskan. Nils Poppe växte själv upp på fosterhem. Att vara rolig var en överlevnadsstrategi. Alla älskar att skratta, alla älskar clowner, eller hur?

Samma dualitet finns hos Chaplin, den tragikomiska clownen, och Nils Poppe blev många gånger kallad för Sveriges Chaplin, även av utländsk press, som genast såg likheterna och Poppes individuella, unika storhet.


Chaplin-Poppe återuppstår

I den här jubileumsföreställningen på ett 100-års jubilerande Fredriksdal finns så många hyllningar till teatern och till klassisk teater- och filmhistoria.

Som när Birgitta Rydberg kommer in i Chaplin-hatt och gör ett klassiskt Chaplin-Poppe nummer på blandad engelsk-skånska.

Som när Birgitta Rydberg kommer in i ljuslockig peruk och blandat herr-och-dam-mode och ser ut som en korsning av Harpo Marx och Marlene Dietrich, och tillsammans med en färgsprakande ensemble gör hon en underbar hyllning till de danska Bakken-revyerna.

Som när Birgitta Rydberg och Eva Rydberg kommer in och bara äger på scenen, som två närsynta, fast mycket yppiga, bofinken Knut och gör den roligaste sketch som man kan drömma om.


1920-talets mode och musikaliskt sväng

1920-talets mode och design, med kläder, smink, hårstilar och fantasifulla huvudbonader, som alla återfötts och tolkats i pjäsen, är en fröjd för ögat. Den begåvade trion Görel Engstrand, Karin Ericsson och Birgit Mårtensson har skapat illusionen av ett frigjort och levnadsglatt 1920-tal som man gärna besöker.

De flesta sommarteatrar riktar in sig på att roa --- men Fars lilla tös ger också besökaren mycket att tänka på.

Dessutom fungerar hela anrättningen också som musikal, inte bara som komedi, och man går från föreställningen nynnande på de låtar man just hört ... 1920-talets amerikanska låtskatt, som försetts med svenska texter, är full av glittrande örhängen.

Selfie-dags med Poppe


En nybliven tonåring och hennes lillasyster vill ha hjälp med en selfie vid Nils Poppe statyn. Han har Chaplin-hatt på sig och sträcker ut ena foten som för att lekfullt sätta krokben. Tonåringens idol är Nils Poppe. Därför är de på Fredriksdal.

Vem vet, i framtiden kanske folk kommer att ta selfies vid en staty av Birgitta Rydberg? Återväxten verkar i alla fall säkrad inför de nästa 100 åren på Fredriksdal. Både i publiken och på scenen!

Bilder från premiären 15 juni 2018:



Anders Ankan Johansson, Birgitta Rydberg och Robert Rydberg tackar för applåderna.
Blågula jubileumsballonger är redo att stiga till väders.



Teaterdirektören och artisten Eva Rydberg höll ett passionerat tacktal efter föreställningen slut ... och välkomnar publiken tillbaka i 100 år till! Scenmaken Fredrik Dolk skrattar gott.



Bakom kulisserna - alla medarbetare ropades in och fick extra ovationer. Många har varit med under alla Eva Rydbergs 25 år som teaterdirektör. Artist har hon varit i 60 år ... Ja må hon leva!



"Far och tös" - Anders "Ankan" Johansson och Birgitta Rydberg bjuder på ett litet svängigt extranummer.

Nils Poppe i Chaplin-hatt - stary på Fredriksdal.

BG

FILM: The Front Runner - Hugh Jackman visar klorna i politiskt drama

Regi: Jason Reitman

Titel: The Front Runner
Manus: Matt Bai, Jason Reitman, Jay Carson
Baserad på: All the Truth Is Out: The Week Politics Went Tabloid av Matt Bai
Medverkande: Hugh Jackman, Vera Farmiga, J. K. Simmons, Alfred Molina m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Sony

Aktuell: På DVD, BD och VOD från och med 15 april 2019


Jason Reitman är mest känd som sonen till han som gjorde original-Ghostbusters. Och han som ska göra den nya Ghostbusters filmen.

Hugh Jackman är mest känd som briljant musikalartist --- och mellan Oklahoma! och The Greatest Showman hann han också med att etablera superhjältegenren, långt innan Iron Man & Co kom på tapeten. (Ja, Wolverine och X-men var först och störst!)

Tillsammans sätter Reitman och Jackman klorna i ett kostymdrama som är baserat på en sann historia --- en berättelse som känns kusligt aktuell idag!

Vad är nyheter?

Vad är "nyheter"? Det där är en debatt som gått varm sedan Donald Trump blev vald till USAs president. Journalister, som täcker amerikansk politik, har tvingats skriva om de fyra S:en sedan dess: skandaler, sex, skvaller och stupiditet. Även om journalisterna själva anser att detta inte är nyheter. Även om journalisterna själva anser att det egentligen är under deras värdighet att rapportera om sådant. För det gäller ju USAs president. Och man måste skriva allt, in i minsta detalj, om de högt uppsatta politikerna. Eller?


Nu verkar det ju inte som om presidenten själv bryr sig om vad någon skriver om honom, han ställer till med hur många skandaler som helst med glatt humör, och hans fans bryr sig inte heller om skandalerna, Trump kommunicerar med dem direkt på twitter. Enligt den moderna modellen: "Cut out the middle man". Media har blivit överflödigt för att nå ut till fansen. Eller köparna. Eller väljarna. Eller vad du nu vill kalla "vanligt folk".

En amerikansk journalist-bekant sa moloket: " We got just the leader we deserve!" Alltså: någon som skiter i vad vi skriver om, och som dessutom drar ner oss alla i skiten.

Men hur gick det till? Hur kunde allt bli så fel?

Enligt filmen The Front Runner så började allt spåra ur under 1988 år presidentkampanj. Gary Hart var en klar och tydlig "front runner". Som sig bör för en framgångsrik amerikansk politiker under denna tid så hade han fru och barn. Men han ville inte ställa upp med privatlivet och låta familjen fotograferas. Det privata var privat, menade Gary Hart. Pressen hämnades med att avslöja att Gary Hart hade en älskarinna. Som så många amerikaner. Både inom politiken och inom pressen (och inom andra yrkesområden). Gary Harts fru verkade inte bry sig om att Hart var otrogen, älskarinnan brydde sig inte om att han var gift, Harts dotter var upptagen med sin egen flickvän, och inget av detta hade något med politiken att göra.

Media skapar skandaler

Media valde dock att skapa en sexskandal --- som vanligt folk inte alls brydde sig om --- och de fina tidningarna följde efter tabloiderna. Gary Hart hoppade av valkampanjen, inte för att han gjort något fel (väljarna tyckte inte det i alla fall --- han hade ju knappast medverkat till att förstöra miljön och inte heller skickat amerikanska unga soldater till att dö i ett illa motiverat krig i ett relativt okänt land långt borta) --- utan för att hans fru och hans dotter också blev trakasserade av media. Och de var inte ens "kändisar", utan bara vanligt folk ...

Bristen på privatliv är något som många kända människor beklagar sig över. Kate Winslet sa i en TV-intervju att hon förstod inte varför hon skulle vara intressant som privatperson, bara för att hon är skådespelare. Och Winslets barn förstod inte varför paparazzi, som de kallade "paps", följde efter dem överallt, till exempel när de var på utflykt till ett museum. Hur tråkiga saker som helst kan blåsas upp till "nyheter".

Har du rätt till privatliv om du är känd --- eller känner någon som är känd?

J.K. Rowlings son stämde en tidning för att blivit fotograferad när han hade picknick på en gräsmatta (vilket är helt normalt i Storbritannien). Bara för att man är känd författare --- eller barn till en känd författare --- innebär det inte att man automatiskt inte har rätt till något privatliv.

Vill vanligt folk verkligen veta allt? Eller vill de att folk ska få lämnas i fred, när de inte uppträder "in public"? Opinionen börjar svänga så smått --- alla har rätt till en privat sfär, även kända människor.

Pressen fick en rejäl släng av sleven i den nu bioaktuella Bohemian Rhapsody, när ett helt rum fullt av rovlystna journalister inte har en enda fråga om musiken, alla frågor handlar om Freddy Mercurys sexualitet, alla vill vara först med att outa honom som bi-eller-gay, för "The public has a right to know!". Det är uppenbart att alla inte har rätt att veta allt om alla kändisar. De behöver också bara få vara.

Folket röstade på en skådespelare

Jason Reitmans film The Front Runner målar upp en övertygande bild av 1988 års USA. När filmen börjar verkar senatorn Gary Hart vara det solklara valet, han kommer att bli USAs nästa president. Snygg, charmerande, intelligent, påläst, engagerad och ung. 25 år yngre än den sittande presidenten Ronald Reagan.

Gary Hart ville satsa på utbildning, att alla skulle ha tillgång till datorer (vilket belackarna tyckte var vansinne, det där var ju bara en modefluga!), miljön (något som USA praktiskt taget inte brytt sig om sedan dess) och en vettig utrikespolitik, en politik som gick ut på att hitta vänner, framför allt i Asien, istället för att bara leta fiender och starta krig och pyssla med svindyr kapprustning.

Det här gjorde Hart otroligt populär bland yngre väljare. Han var helt klart "the front runner"! Mannen som låg långt före resten av klungan ... 

Värnade om sitt privatliv

Men Hart var som sagt också en mycket privat man. Han ville inte ens fotograferas med fru och dotter för att pryda omslaget på People Magazine (något som verkar vara snudd på obligatoriskt för blivande presidenter). Han förstod inte hur det skulle ge honom några fördelar som politiker.

(Spola fram till Obama: alla visste allt om hans fru och hans döttrar och hans hund, och familjen såg verkligen ut som en säljande reklamfilm!)

Poängen är: Gary Hart hade rätt. Privatlivet har rätt att förbli privat. Om du är släkt med (till exempel barn till) någon som är känd, innebär det inte att du automatiskt också ska bli känd. Du har fortfarande rätt till att vara anonym. Och även kända personer, även fantastiska skådespelare som Kate Winslet, har rätt att tillbringa en dag på museet utan att bli antastad av journalister och fotografer.

Verkliga händelser och filmsnuttar finns med i filmen

Manuset till The Front Runner är skrivet av regissören Jason Reitman, den politiska rådgivaren Jay Carson och journalisten Matt Bai, vars bok All the Truth Is Out: The Week Politics Went Tabloid ligger som grund för hela filmen.

Verkliga händelser och filmsnuttar från 1988 finns med i filmen och gör att det hela ser "äkta" och autentiskt ut. Detta, och Hugh Jackmans superba rolltolkning, gör att The Front Runner lyfter över medel.

Själva filmen är ofta ganska sömnig och saknar tempo. Men, man får påminna sig, det här ska vara "vanliga människor" med vanliga liv --- de pratar inte Sorkineese.

Ingen pratar som Aaron Sorkin

Man är så van vid att folk i press-och-politikerdramer ska prata som i ett Aaron Sorkin manus (tänk The West Wing!) men det gör de förmodligen inte i verkligheten.

Man är så van vid att när det gäller press och politik så ska det pratas snabbt och rappt! Klassiker som till exempel The Front Page och His Girl Friday (olika filmvarianter på samma framgångsrika Broadway-pjäs) tävlade om att ha snabbast och rappast dialog i hela filmhistorien redan på 1930-talet (och dessa filmer håller fortfarande ett svårslaget tempo!)

The Front Runner försöker inte ens få upp tempot, handlingen går i sakta mak mot den oundvikliga katastrofen. Loppet som skildras är inte en sprint.

Hugh Jackman i sitt esse

Huvudrollen i The Front Runner är så välspelad att det verkar otänkbart att inte Hugh Jackman kommer att håva in massor av prisnomineringar. Jackman har med rätta hyllats för sin rollprestation, som visar att han kan visa klorna på mer än ett sätt. Men själva filmen fick ett ljummet mottagande av pressen när den hade premiär i USA.

Förmodligen för att pressen är van att se sig själva spela hjälterollen --- tänk The Front Page, Alla Presidentens Män, The Post, Spotlight ... (Ben Bradlee har förresten varit med i hela tre press-och-politik filmer. I The Front Runner spelas han av Alfred Molina, i The Post intas rollen av Tom Hanks och i Alla Presidentens Män porträtteras Bradlee av Jason Robards. Och Ben Bradlee Jr finns med i Spotlight,spelad av John Slattery.) Men den engelskspråkiga pressen verkar något förvirrad över att The Front Runner inte ger pressen den hjältegloria som de förväntar sig och som de är vana att få i amerikanska filmer. Eller så är alla så präglade av Aaron Sorkins The West Wing att det är svårt att se ett politiskt drama med en helt annan ton och ett helt annat tempo.

Media är inte folkvald --- och de väljer ändå vilken kandidat som ska vinna!

Vad vi får se i den här filmen är hur media --- som inte är folkvald --- eliminerar en front runner (som vill satsa på utbildning för alla, hållbar miljöpolitik och vettig utrikespolitik, istället för krig utomlands och kapprustning) och ser till att George Bush senior blir vald till president istället. Det vet vi ju alla vad det ledde till. Senare blev George W Bush vald. Det vet vi ju också vad det ledde till.

USAs miljöengagemang är förmodligen sämst i världen. Utrikespolitiken kan knappas kallas fredlig. Snacket om krig mot terrorism och krig mot allt möjligt (som "axes of evil") är nu vardagsmat.
Likvärdig utbildning för alla (även för ungar som inte har familjer som har pengar) ... glöm det!

Pressen började bädda, redan 1988, för att Donald Trump skulle bli president.
I alla fall enligt filmen The Front Runner.

Press och upptempo-spänning 

En mer upptempo skildring av modern politik och media finns att betrakta och begrunda i den ypperliga nya TV-serien The Looming Tower. Pressen fokuserar på Monica Lewinsky skandalen (så typiskt) när det finns mycket större och mer överhängande hot och faror som de borde ha fokuserat på. Vilket de inte insåg förrän allt rasade. Bokstavligen.

Idag skriver den amerikanska pressen om en president som orsakar skandaler så gott som dagligen och som inte ens bryr sig om vad någon skriver om honom. Behovet av pressen som kommunikationskanal är också borta. 1988 öppnade den amerikanska politiska pressen en Pandoras Box och sedan dess har de gjort sig själva mer eller mindre överflödiga.

The Front Runner är inte spännande --- som sagt, detta är varken The Looming Tower eller The Front Page eller snabbkäftat Aaron Sorkin drama --- men filmen är tänkvärd, ställer många frågor utan att komma med så många svar, och Hugh Jackman är helt fenomenal --- igen. The Front Runner verkar ha gjort Hugh Jackman själv till en Front Runner --- fast i ett helt annat race än presidentvalet.

BG

Trädgårdshandbok för hopplösa lägen

Författare: Dan Rosenholm 

Titel: Trädgårdshandbok för hopplösa lägen - För dig som nästan gett upp

ISBN9789113060873

Förlag: Norstedts

Ge aldrig upp! Tappa aldrig sugen! Det finns inget som är "omöjligt" när det gäller trädgård. Miljontals år av evolution har sett till att det finns massor av fina växter för alla lägen ... Det är bara att "gilla läget" och inse precis vilket ditt läge är! Jobba med naturen, istället för mot naturen ... och vips, så är läget inte längre hopplöst utan istället en inspirerande utmaning som kan ge finare resultat än du någonsin har drömt om ... !!!

Dan Rosenholm har tidigare skrivit en av mina favoritböcker när det gäller "trädgårdsdax" Trädgårdshandbok för lata --- och den BORDE ha hetat trädgårdshandbok för SMARTA! för hela de boken handlar också om att jobba med naturen istället för mot naturen ... Låt naturen göra jobbet, fjäska inte för växter som inte trivs ... Både du och växterna blir lyckligare och trivs bättre om ni ser lite lat-smart på tillvaron (de flesta växter gillar faktiskt att lämnas i fred --- så ytterligare ett lat-smart tips!)

Trädgårdshandbok för hopplösa lägen tar lat-smarthet till nya oanade nivåer. Här tas ALLA omöjliga trädgårdar upp, och allt man fokuserar på är MÖJLIGHETERNA. Snart går man från problem trädgårdar till möjlighetsträdgårdar och vidare till kreationer så snygga att de ser ut som designträdgårdar som är som tagna från Chelsea Flower Show ... Suck! Vad vackert!

Dan Rosenholm är ständigt så glad positiv och peppig att det är svårt att inte bli smittad av hans entusiasm -- och av all entusiasm som alla människor med omöjliga trädgårdar i omöjliga lägen visar upp i den här boken. När man är klar med läsningen så känns inte lite maskrosor som en stor utmaning alls .. och dessutom känner man sig väldigt kreativt, tänk så snyggt man kan göra med att tänka om lite ...

Här finns trädgårdar som är: mörk och torr som en grotta, stenig som ett grustag eller sumpig som en myr. Trädgårdar på klippor och på sand och på iskall lera.

Du vill ha rosor i Norrland eller annat än torra gräsmattor på klipporna, och smaskiga grönskar fast du bara har iskall lerjord ... Här finns tips hur alla svårigheter övervinns, ja, det finns växter för alla lägen och inget läge är hopplöst!

Det är bara att gilla läget!

Med lång erfarenhet av trädgårdsodling fixar Dan Rosenholm små paradis och mysiga oaser överallt ... och inhämtar kunskap och tips från folk i HELA Sveriges avlånga land, alla människor som verkligen har levt och lyckats med odling i utmanande miljöer!

Det finns pioner som blommar i skogslandets steniga morän. Inget är omöjligt ... bara man kollar efter rätt växt till rätt plats ...

Lat-smarta böcker har aldrig varit smartare än så här!

BG

Trädgårdens glasade rum - Ute är det nya inne!

Författare: Peter Englander
Titel: Trädgårdens glasade rum
ISBN: 9789113087542

Förlag: Norstedts

Det har blivit inne att vara ute. 

Och så har det blivit inne att vara inne när man är ute!

För att hänga med i denna trend: kolla in Trädgårdens glasade rum!

Peter Englander är en sympatisk och känd trädgårdsförfattare, och det är ju en favorit att följa i Allt om Trädgård.

Peter summerar vår nya nordiska livsstil så här:

"Något har hänt med oss nordbor de senaste tjugo åren. Vi bygger utekök och odlingsbäddar för kryddgrönt, solterrasser för grillade måltider och pergolor för svalkande skugga. Allt vi gör inne vill vi numera göra ute. Hela tiden, oavsett väder. Och varför inte?"

"Det enda som skiljer oss från sydliga breddgrader är ungefär fyra millimeter glas!"

Det inglasade rummet ger trädgårdsmys oavsett väder, även en kall och regnig sommar och dessutom kan man förlänga säsongen ... flytta ut tidigare, flytta in senare. Man kan också ta ut svängarna mycket mer med vilka växter man unnar sig ... 

Men vilket slags rum ska man välja? Var ska det stå? Och hur ska det bli en del av trädgården?

Trädgårdens glasade rum är en smart guide genom valmöjligheter och drömmar. Både det estetiska och det praktiska.

Placering, storlek, materialval, design, värme, vatten, ventilation. 

För odling i det glasade rummet finns växtinspiration och värdefulla tips om vinterförvaring. 

Eftersom ett inglasat rum inte ska stå ensamt i trädgården läggs stor vikt vid hur vi ska tänka när det gäller platsen och det som finns runtomkring. Ett inglasat rum ska tillföra något till trädgården rent estetiskt, både när vi tittar ut och tittar in.

Peter Englander är som vanligt kunnig och entusiastisk och idéerna grönskar och frodas!

Gränsen mellan inne och ute suddas ut på ett behagligt sätt och se, i den här boken verkar drömtillvaron så lättsam och praktisk!

Hydroponisk odling - Köksträdgård utan jord

Författare: Niklas Hjelm

Titel: Hydroponisk odling - Köksträdgård utan jord

ISBN: 9789113088655

Förlag: Norstedts

Odla utan jord ... går det? Det här är en bra och intressant bok som tar upp den frågan och dessutom en av de hetaste trädgårdstrenderna just nu ... Det går att odla både utan trädgård och utan jord!

Tillsätt vatten och simsalabim ... du kan jämt ha färska kryddor i köket!

Hydroponisk odling är en växande trend bland odlare och det är en odlingsform som passar många eftersom man odlar utan jord - bara med vatten och näring - och därför är detta ett smart sätt at odla för den som inte har en egen jordplätt men ändå vill odla sin egen mat. Det är en odling som inte kräver mycket yta eller skötsel, plus att du har dina färska kryddor eller grönsaker nära till hands när du ska laga mat.

I den här handboken får du lära dig allt om hur du går tillväga för att odla i vatten, vilka system som finns och hur du kan bygga dem själv. Den ger svar på frågor som: Är det lika nyttigt? Smakar det lika gott? Är en hydroponisk odling ekologisk? Vilka grönsaker fungerar bäst?

Lägg vantarna på ett exemplar av denna bok --- och låt odlandet ta nya former! Gränslös odling är gränslöst kul!

Trädgårdsdax: Stora pelargonboken - Ny blomstrande klassiker av Susanna Rosén!

Författare: Susanna Rosén

Titel: Stora pelargonboken
ISBN: 9789113091709
Förlag: Norstedts

Pelargoner är en blomma som praktiskt taget alla känner till och alla har sett --- och pelargoner är en av de mest älskade sommarblommorna. Trots att de är så vanliga så är det få som känner till pelargoner på allvar. I Sydafrika lever de vilt, blir meterhöga och frodas vid vägrenarna och klarar torka hur bra som helst. I Sverige hamnar de ofta i snygga porslinskrukor utan dräneringshål, klipps ner för att bli små kompakta "bollar" --- enligt vårt inredningsideal --- och vattnas ihjäl. Vilda pelargoner är vana vid att leva med sparsamt med vatten och näring och även "tama" pelargoner gillar inte att bli övervattnade och övergödda.

Susanna Rosén tar med läsaren på en tripp till Sydafrika, till pelargonernas hemland, och hon träffar pelargon-entusiaster både där och på hemmaplan i Sverige. Boken är full av intressanta reportage.

Dessutom finns här en stor del om olika sorters pelargoner --- det är verkligen en djungel att navigera bland dem! Det finns så stor variation bland pelargonerna att det ibland är svårt att tänka sig att de tillhör samma släkte. Från jättar till miniatyrer. Från doftande blad till brokiga blad. Från tulpanblommande till rosblommande ... Pelargoner tycks kunna imitera de flesta blommor!

Givetvis finns här också massor av matnyttiga fakta om skötsel, övervintring, förökning (både med frö och med sticklingar) och kom ihåg: den vanligaste anledningen att pelargoner dör är övervattning.

Det är däremot mycket svårt att ta död på en pelargon genom beskärning, så var generös med dina sticklingar!

Susanna Rosén har tidigare skrivit "husbibeln" när det gäller beskärning, Beskära fruktträd och bärbuskar, och amaryllis-älskarnas bok nummer ett: Amaryllis, älskad vinterblomma. Den enda amaryllis-bok värd namnet! På samma sätt är detta den enda pelargonbok du behöver. Den har en given plats i trädgårdsbiblioteket ... Dessutom: Susanna Rosén är också aktuell i år med  boken 100 köksväxter. Mer matnyttigt för trädgården!

Stora pelargonboken är helt igenom illustrerad med härliga färgfoton och är en mycket läsvärd och prisvärd bok.

FILM: Te Ata - En inspirerande berättelse om en skådespelerska som krossade så många glastak!

Regi: Nathan Frankowski

Titel: Te Ata
Manus: Esther Luttrell, Jeannie Barbour
Medverkande: Q'orianka Kilcher, Boriana Williams,
Graham Greene, Brigid Brannagh, Gil Birmingham,
Jenni Mabrey, Mackenzie Astin, Nathan Frankowski,
Saginaw Grant  m.fl.

Land: USA, 2016

Svensk utgåva: april 2019

Distribution: MajengMedia

Indianfilm utan cowboys och pang-pang. Kostymdrama utan Kiera Knightley och brittisk accent. Att segla utan vind och att ro utan åror. 
Är detta över huvud taget möjligt?

Det är inte bara möjligt. Det kan till och med bli alldeles särdeles bra!

Följ den vita hunden

En legend om Chickasaw stammen förtäljer att de seglade utan vind och rodde utan åror och att en vit hund visade vägen för dem.

Filmen Te Ata handlar om indianer och deras vardagssituation, långt borta från cowboys och pang- pang och i huvudrollen ser vi Q'orianka Kilcher som flickan som drömmer om strålglans och spotlights och skådespelarberömmelse, långt borta från indianreservatet ... Det här är indianernas svar på A Star Is Born. Och det är en alldeles sann historia!

Filmen Te Ata fokuserar på indianernas perspektiv, indianernas kulturarv, indianernas mytologier och urgamla berättelser. Speciellt de som uppfördes och berättades av indianernas stora världsstjärna och internationellt kända skådespelare: Te Ata.

A Star Is Born!

Mary Frances Thompson är den första skådespelerskan med indianskt ursprung som uppträdde på Broadway --- i alldeles "vanliga" huvudroller, som hon får i hård konkurrens med andra unga och hungriga skådespelaraspiranter (som alla verkar vara vita). Hennes artistnamn är Te Ata --- precis som filmen om hennes liv. Te Ata krossar fler glastak än man kan räkna. Hon levde i hundrade år (bokstavligen) och gjorde inte bara karriär som "vanlig" skådespelerska, hon blev också känd för att berätta indianstammarnas legender. Inte bara de från hennes egen stam, Chickasaw stammen. Hon bar med sig ett levande muntligt kulturarv och uppträdde med det och bevarade det och spred det --- till alla folk, av alla hudfärger.

Indianer + kultur = olagligt

Detta var revolutionerande, banbrytande och modigt, speciellt under en tid när allt som hade något att göra med indianer var olagligt, enligt "the Indian Act". Denna lag upphävdes först 1938, av president Roosevelt. Te Ata uppträdde för presidenten under hans invigning i Vita Huset. Hon uppträdde också för Kungen och Drottningen av England, och hon turnerade flitigt, inte bara i USA, utan också i Danmark, Sverige, Estland, Finland, England, Peru, Guatemala, Canada och Mexico.

Te Ata hade många kända vänner. Paret Roosevelt, Jim Thorpe, Woody Crumbo, Albert Einstein, Henry Ford, John Burroughs, Thomas Edison, E.W. Deming, Clark Wissler och Chief Buffalo Child Long Lance.

100 år av historier

Ett hundra år långt liv med massor av historieberättande och spännande möten får inte plats i en vanlig långfilm av normallängd. Filmen Te Ata fokuserar på de tidiga åren, Marys uppväxt och utbildning och tidiga motgångar och hennes slutgiltiga triumf. Giftermålet med Dr Fisher, alla kändismöten och att bli ett levande kulturarv --- allt detta ligger i eftertexterna.

Filmen Te Ata har visats på så många filmfestivaler runt om i världen. Ändå förtjänar den mycket mer uppmärksamhet och ännu fler hyllningar. Fortfarande är det en lång uppförsbacke för etniska minoriteter att få film gjord och distribuerad och uppmärksammad.

Ingen white saviour 

2014 började Chickasaw Nation arbetet med filmen om Te Ata och filmen hade premiär 2017 på filmfestivaler runt om i världen. Först i år har den fått DVD-premiär i Sverige och tyvärr har denna lilla filmpärla inte uppmärksammats mycket av biograferna. Eller av filmkritikerna i USA. De blev förmodligen förvirrade över att en "indianfilm" kunde se ut på det här sättet, långt från gammaldags pang-pang och långt från Pocahontas-myten och  långt från white-saviour-myten som marknadsförs i Dansar med Vargar och Rymd-Pocahontas (också känd som Avatar).

Te Ata har en färgad, kvinnlig huvudperson som inte behöver räddas en enda gång! Det är unikt i filmvärlden.

Unikt är också hur många skådespelare som finns med  i filmen som härstammar från Amerikas ursprungsbefolkning ... Var har de varit, vad har de gjort, mellan Dansar med Vargar och Twilight-serien?

Vad finns det för roller idag?

Te Ata handlar om den första skådespelaren med indianskt ursprung. Hon slår ner motstånd, hon banar väg, hon lyckas --- men fortfarande ser man mycket sällan artister, skådespelare, sångare, författare, kändisar ... som har indianskt ursprung. Det är sällan indianer finns representerade i film eller mainstreamkultur över huvud taget, och det är ännu mer sällan som de får positiva och starka roller.

Och i The Lone Ranger spelades huvudrollsindianen av Johnny Depp. Ett lågvattenmärke i modern tid när det gäller indianer och mainstreamkultur.

Idag är det inte längre politiskt korrekt att säga "indians", det heter så klart "Native Americans" ---men eftersom filmen Te Ata utspelar sig förr i tiden används hela tiden ordet "indians" konsekvent, genom hela handlingen. Begreppen "Native Americans" och "politically correct" var inte uppfunna än.

Te Ata är en anspråkslös liten film med ett stort och viktigt budskap. Te Ata krossade glastaken, visst. Men de måste krossas om och om igen. Ingen seger är för evigt.


BG

Spela bollen - Jesper Tillberg skapar det perfekta passningsspelet

Författare: Jesper Tillberg

Titel: Spela bollen
Serie: Livet i akademin (del 3)

ISBN: 9789132210006

Förlag: B. Wahlströms

Alla på bollen, Först på bollen ... nu Spela bollen. Det här är den senaste boken om Alex och hans dröm om att bli fotbollsproffs. Nu är det den första boken där allt går bra för Alex. Alla stjärnor står rätt. Han trivs i sitt nya proffslag, han trivs med livet i akademin, han är omtyckt och han får beröm av tränaren ... Och så kommer det plötsligt en ny kille i laget. 

Alex reagerar instinktivt med att bli avundsjuk (han var ju den nye killen!) för alla verkar tycka att den nya, Nikola, är så cool och så speciell ... Men Alex glömmer snart sin avundsjuka när Nikola ser ut honom, Alex, som sin nya bästis ... Snart har Alex glömt bort sina riktiga vänner, Linus och Olga, sin familj, att läsa böcker, att äta glass, att bara ha kul ... allt har blivit fotboll och det gäller bara att vara bäst. Inte att laget ska vara bäst utan att de själva Alex och Nikola, ska vara bäst. Det handlar inte ens om att laget ska vinna längre, det handlar bara om att Alex ska passa Nikola så att han ska göra mål ...

Spela bollen är en tänkvärd bok om hur lagspel fungerar och inte fungerar --- vill du trixa och göra mål och ha en egen youtube kanal och samla likes, eller vill du att laget ska bli bättre? Nikola ser alltid ut som en vinnare i datorn, på hans egen youtube kanal ... men i själva verket förlorar hans lag. Hela tiden. Och när Alex kommer på Nikolas pappa med att ge Nikola en hundring för varje mål han gör, så förstår Alex varför Nikola aldrig vill spela bollen ...

Den här serien rekommenderas varmt för alla som älskar sportböcker och vardagsspänning!

Lättläst men aldrig torftigt eller förenklat och alltid grymt spännande!

Dessutom: Massor av bra, praktiska tips för fotbollsspel som en bonus i slutet av boken!

BG

Den fantastiska Ivan - En (nästan) sann historia vann Newbury medaljen

Författare: Katherine Applegate

Titel: Den fantastiska Ivan
Originaltitel: The One and Only Ivan
Illustrationer: Patricia Castelao
ISBN: 9789132209932
Förlag: B. Wahlströms

Den fantastiska Ivan är fantastisk på alla sätt och vis. Katherine Applegate har hämtat sin inspiration från en verklig berättelse, den om en gorillaunge som tillsammans med sin tvillingsyster tillfångatogs och transporterades till USA. Tvillingsystern dog under fraktens gång. 

Den ensamma överlevande gorillan blev adopterad av en vanlig amerikansk familj, han hade på sig kläder, gick på bio, gick på baseball, gick på restauranger (och fick extra ketchup!) och målade teckningar och tittade på TV och hade sönder sin spjälsäng ... Han levde "människoliv" tills den dagen han blev för stor och för gammal och för mycket gorilla. Då blev hans nya "hem" en liten bur på en galleria. Med en däckgunga och en TV som underhållning. Själv skulle han underhålla det shoppande folket och dessutom måla bilder som såldes dyrt.

Tillägget till den sanna historien är Ivans elefantkompisar, en äldre elefant som dör en sorglig död (för ägaren har inte råd med en veterinär) och en ny liten elefantunge, som Ivan bestämmer sig för att rädda.

Konst kan öppna dörrar. Och ge Ivan och den lilla elefanten ett nytt hem i en djurpark ...

Det här är en "rädda Dumbo" berättelse där den stora gorillan får spela hjälterollen.

Den verklige Ivan lever nu också ett lyckligt liv i en djurpark, tillsammans med andra gorillor. Och han målar fortfarande.

Newbury medaljen är bland det finaste som en barnbok kan vinna --- det här är en fantastisk och fantastiskt bra och värdig vinnare!

BG

Bästa boktipset: Vilma är lös igen! Och det är även hennes tand!

Författare: Abby Hanlon

Titel: Vilma och den lösa tanden

Illustrationer: Abby Hanlon

Översättning: Caroline Bruce 

ISBN: 9789150120479 

Förlag: Alfabeta

Vilmas vilda värld, Vilmas riktiga kompis och Vilma Superhjälte. Dessa är de böcker som tidigare finns om härliga, vilda Vilma och den här fjärde boken om den egensinniga hjältinnan är MINST lika rolig som de tidigare! Det här är en skratta-högt-bok för alla åldrar!

Vilma hittar på saker hela tiden och när storasyskonen försöker hitta på saker för att få Vilma att uppföra sig fint --- som att man måste vara SNÄLL för att få pengar av tandfén! --- så urartar de till ännu mer missförstånd. Vilma tror att hon träffar tandfén på snabbköpet, och hon förkunnar att hon varit jättesnäll och att "ALLA barn älskar dig!". Tanten ger Vilma pengar och då får ju Vilma bevis på att hon inte behöver vara så snäll ...

Vilmas kompisar är också härliga, en prinsess-wannabee, en städ-tokig lekkompis och en liten kille som alltid vill vara med Vilma ...

I Vilmas värld är det helt klart att man kan ringa sin egen personliga fé på bananen. 

Det här är så himla kul och träffande och Abby Hanlon har själv illustrerat berättelsen med sina egna bilder. Vilma far runt på och hittar på saker på varje uppslag --- precis som det ska vara! --- och bilderna kompletterar texten på underfundiga och finurliga sätt.

FILM: Tracys hämnd - Kolla in Camilla Läckbergs 80-tals favorit!

Regi: Jerry London

Titel: Tracys hämnd
Originaltitel: If Tomorrow Comes

Manus: Carmen Culver, baserat på Sidney Sheldons bästsäljande roman
Medverkande: Madolyn Smith Osborne, Tom Berenger, David Keith, Richard Kiley, Liam Neeson, Jack Weston m.fl.

Land: USA, 1986

Aktuell: På DVD, BD, VOD (nyutgåva)

Distribution: Majeng Media

Tracys hämnd har influerat så mycket popkultur --- allt från sommarens stora heistfilm Ocean's 8 till Camilla Läckbergs senaste deckare En bur av guld.
Hämnd och högtflygande kupper säljer --- fortfarande. Tänk Blåsningen --- men i högklackat!

Liam Neeson som fransk agent

Filmatiseringen av Sidney Sheldons populära roman har Madolyn Smith Osborne i titelrollen och Tom Berenger som hennes konkurrent och kärleksintresse. David Keith spelar en instabil och mordisk försäkringsagent. Roligast är dock en mycket ung Liam Neeson som fransk Interpool agent. Han borde vara intresserad av att fånga världens bästa juveltjuv (alltså Tracy) men han är mer intresserad av goda middagar och att få ut sin lagstadgade franska ledighet. Som gärna tillbringas i sällskap av vackra fransyskor.

Snygg genreblandning - med Bond-inblandning

Som genre är Tracys hämnd en blandning av så många genrer --- prison break drama, hämndfantasi, heistfilm, romance, thriller ...

Det är lite Bond-brud över Tracy, samtidigt som hon lätt kan växla mellan söt "girl next door" och farlig femme fatale. Maurice Binder som gjorde förtexterna och vinjetten till Tracys hämnd är mest känd för Bond-seriens förtexter. I likhet med 1980-talets Bond är detta inget som har med verkligheten och vardaglig trovärdighet att göra. Men i likhet med Bond så är Tracys hämnd en "guilty pleasure" som man kan ha väldigt roligt med --- kolla in 1980-tals mode och notera hur många som stulit scener och inspiration från Tracys hämnd. Både Ian Flemming och Sidney Sheldon skrev ju ren och skär underhållningslitteratur --- och filmatiseringarna på 1980-talet siktade in sig på att vara ren och skär underhållning. Den bästa i sin genre.

Kul med kulram!

För 1980-tals nostalgiker är det ett måste att lägga vantarna på ett exemplar av Tracys hämnd. Det är värt besväret bara för att kolla in alla vansinniga och vackra outfits som Madolyn Smith Osborne har på sig under filmatiseringens gång --- och för att se hur ung Liam Neeson såg ut en gång i tiden.

Tracy byter mellan ett tjugotal väldigt olika förklädnader under filmens gång och den bästa blåsningen i hela filmen innehåller en kulram! Det är väldigt kul! Kulramen säljs svindyrt, marknadsförd som en dator som inte kan smittas av virus. Vilket är precis vad en kulram är --- det är världens första "computer" --- och den helt omöjlig att smitta med datavirus!

Camilla Läckberg, Tracys bokval och Ocean's 8

Lite meta-kul: Under filmens slutscen sitter Tracy och läser en Sidney Sheldon bok. Det är bara att konstatera att även världens bästa juveltjuv kan behöva koppla av med lite spänning och total verklighetsflykt ibland!

Alla Camilla Läckberg fans kan också vara intresserade av att veta att Tracys hämnd och Mistrals dotter var hennes stora favoriter bland underhållningslitteratur och båda dessa verk finns nu som nya, fina DVD-utgåvor.

Så alla aspirerande deckarförfattare: kolla in deckardrottningen Camilla Läckbergs inspiration! Och se även vem som banade väg för den vansinniga juvelkuppen i Ocean's 8! 1980-talet äger fortfarande, när det gäller att inspirera dagens "nyskapande underhållning". Såpopera har aldrig varit mer löddrande än så här!

BG

FILM: Tävla och vinn biobiljetter till Hellboy!

Var med i vår nya tävling där JPS Media i samarbete med Noble Entertainment har äran att lotta ut tre par biljetter till Hellboy som har premiär den 12 april.

Det enda du behöver göra är att gå in på vår facebook-sida och gilla sidan samt dela detta inlägg på din facebook-sida.
Du måste nu be dina vänner gilla ditt inlägg.
De tre som har flest gilla markeringar vinner ett par biljetter.
Tävlingen avslutas den 15/4.

För att vi ska veta att du delat ber vi dig skicka oss ett meddelande via facebook med dina adressuppgifter.

http://www.jpsmedia.se/2019/04/09/tavling-vinn-biobiljetter-till-hellboy/

Nelly Rapp och det hemliga biblioteket - Tillbaka till början med Sveriges mest kända monsteragent!

Författare: Martin Widmark

Titel: Nelly Rapp och det hemliga biblioteket
Illustrationer: Christina Alvner

Serie: Nelly Rapp - monsteragent (del 19)
ISBN: 9789178033225
Förlag: Bonnier Carlsen

Utgivningsdatum: 2019-03-26

Nelly Rapp och det hemliga biblioteket är en splitterny bok om Sveriges mest kända och älskade monsteragent ... Hemliga bibliotek finns i allt från PAX-böckerna till Beautiful Creatures ... (och Batman har ett hemligt bibliotek som Alfred dammar ...) och det är ju inte så konstigt för i bibliotek finns ju massor av Lärdom och List och Luriga historier! 

Men trots att det är den nittonde boken om Nelly Rapp och hennes bäste vän Valle så är det första gången som hon får följa med sin ledare, Lena-Sleva, till det hemliga biblioteket. Där finns också två kristallkulor, en vit för framtiden och en svart för historien ... Nelly och Valle sugs in i historien och hamnar mitt i medeltiden, där de träffar och inspirerar monsterakademins grundare ... en tjej som heter Birgitta (dock inte den Heliga Birgitta!).

Det här är som vanligt spännande och roligt och mycket lättläst! Nelly och Valle är som vanligt Listiga och Luriga! Nelly är ju helt underbar! Men det är musikaliske Valle (och hans munspel) som får rädda livhanken på dem just denna gång ...

Fast det finns några  fel med boken!

Den underbara fina hunden med långa öron är inte med ... Bara på omslaget!

Och så det där med tidskontinuitet ... hur kan Nelly inspirera en tjej på medeltiden till att grunda Monsterakademin när Monsterakademin redan finns?

Och hur kan de veta att den tillfångatagne kungen är god? För att de sett Disneys Robin Hood?

Och vem svarade när de ringde rörmokaren, om han inte fanns än?

Det blir många frågor på slutet!

Ett litet minus i kanten för att man driver med folk som inte kan säga R (alltså har ett talfel) --- det är så inte kul! En av mina bästisar i skolan kunde inte säga R och när någon vuxen påpekade detta ledde det till att han blev grovt mobbad i tre år ... Så det är INTE kul att skoja om att folk inte kan säga R!

Det är ungefär lika skoj som att driva med folk som stammar. Bra filmtips: The Kings Speach. Man kan överkomma stamning och talfel, men det är så himla jobbigt ... och det är väldigt ont om hjältar som har talfel. skurkar däremot ... Nu senast var det Lupita Nyongo som härmade handikappade med talfel i filmen Us (i skrämmig skurkroll) och det är inte coolt.

Follk med handikapp och talhinder har det tillräckligt svårt förutan att populärkultur ska sätta dem i skurkfacket.

Så om det blir nytryck av denna bok: ta bort talfelet hos "the bad guy"!  Det är inte coolt gjort! Och dessutom drar det ner lättlästheten, att barnen inte klarar av att läsa orden, eftersom de inte känner igen stavningen av orden ... Nelly Rapp böckerna är rekommenderade från 6 år, och för barn som just lärt sig läsa är det skitsvårt att läsa felstavade ord ... det är inte ett dugg komiskt!

Annars: Superfina och skojiga bilder som alltid!

Och låt hunden komma tillbaka i bok nummer tjugo!
BG

FILM: Paw Patrol - Mighty Pups - Superhjältar och hundvalpar i ett och samma paket

Titel: Paw Patrol - Mighty Pups

Distibution: Warner Bros (Nicolodeon)
Aktuell: På DVD och VOD, april 2019

Ungar gillar superhjältar. Ungar gillar hundvalpar. Så varför inte slå ihop allt i ett paket och göra en film med superhjältehundvalpar?

Paw Patrol är redan kända från TV och DVD, där de varit med i massor av tio minuters långa episoder. Det är ganska lagom för små tittare. De har räddat valar och sköldpaddor och isbjörnar och så en vimsig sjöman med en valross, flera gånger.

Det här är nu ett nästan långfilmslångt avsnitt (över 40 minuter) vilket känns som väldigt långt för den tilltänkta publiken.

En meteor landar på jorden och ger både hundvalparna och en människounge superkrafter. Människan blir en superskurk medan hundvalparna ska stoppa honom.

Det finns några saker som är väldigt konstiga i den här filmen. 

Det konstigaste är att ge superkrafter till hundvalpar som redan kan flyga flygplan, köra bil, navigera båtar, använda verktyg och prata människospråk! Allt detta INNAN de får superkrafter!

Det finns liksom inte så mycket kvar att komma med. Superkrafterna som hundarna får, som att ha ett extra stort verktygsbälte, eller att kunna frysa saker till is, är väldigt futtiga i jämförelse.

Bland människorna finns inte många kvinnliga karaktärer, bara en. Det är en tant som hela tiden blir lessen att hennes tulpaner blir krossade av super-fajterna. Man kan förstå henne.

Annars är det inte så mycket superhjälte-skoj, hela intrigen går ut på att Chase gång på gång blir utsedd till ledare av Ryder --- ja, man växlar alltså ledare mellan en pojk-människa och en pojk-hund --- och trots att han uppenbarligen är ganska korkad och gör misstag som till och med de minsta tittarna genomskådar att "nu kommer det att gå åt skogen" och trots att ett par av tjej-hundarna skulle ha blivit mycket bättre ledare --- som Sky, som kan flyga och har överblick över allt, så ska alla i gänget (med Sky i spetsen) hela tiden massera Chases manliga ego och buffa upp honom som ledare. Det är så sjukt. Ungarna reagerar mot det direkt. Vilket i och för sig är sunt.

Vad ska man lära sig av den här filmen? Att killar kan vara hur inkompetenta som helst och ändå vara chefer? 

Eller att tjejer är dumma som inte ifrågasätter det?

Det börjar redan i inledningen --- flyg-sky kan ju lätt rädda bonden själv, med sin flygmaskin, men det gör hon inte. Det är så klart Chase (igen!) som ska vara hjälten, så bonden får hoppa ner på ett nät som han spänner upp.

Och vad gör Sky med sin flygmaskin? Hon räddar vattenhinken! Så att det inte spills en droppe vatten!

Jag antar att det är  räddnings-aktionens motsvarighet till att bara få koka kaffe på jobbet.

Negativt: Filmen slår verkligen in stereotyper --- och allt fokus är på Chase och brandmanshunden, alltså chefen och brandmannen, båda två killar, båda två sånt som killar ska uppmuntras till att bli ...

Positivt: Att det är så lätt att genomskåda hur korkat allt är. Det gör att barnen pratar om det ... (precis som med Lego-filmen ... varför ska det finnas tjej-Lego och pojk-Lego, kan inte alla få leka med allt?) och det är alltid något.

Det är bättre att prata om det än att förbjuda ungarna att se på stereotypa filmer. Och hundvalpar är ju alltid gulliga.

BG

FILM: Reign of the Supermen - Vem ska ta över efter Clark Kent?

Regi: Sam Liu

Titel: Reign of the Supermen 

Medverkande (röster, original): Jerry O'Connell, Rebecca Romjin, Rainn Wilson, Cress Williams, Patrick Fabian, Cameron Monaghan, Jason O'Mara, Rosario Dawson m.fl.

Land: USA, 2019 (release januari 2019)

Distribution: Warner Bros. Home Entertainment

Aktuell: Ny på svensk DVD, BD och VOD, 15 april 2019

Alla DC fans vet att det finns åtminstone två DC universum att följa --- det med spelfilmer som går på bio (Justice League, Wonder Woman, Aquaman och nu senast Shazam!) och den tecknade serien som släpps direkt på DVD, BD och VOD.

Nu är det dags för den trettonde filmen i DC Animated Movie Universe - Reign of the Supermen. Denna film är en direkt uppföljare till 2018 års animerade film The Death of Superman (baserad på serie-boken med samma namn) och det är bra om man har sett den filmen eller har läst boken innan man ser denna uppföljare. Det blir lite lättare att hänga med. Inte för att det är speciellt lätt att hänga med i alla fall!

Men för att summera handlingen väldigt enkelt: Superman lär ha dött i The Death of Superman (men precis som när det gäller spelfilmen Batman vs. Superman ... tror vi verkligen på detta?) och fyra nya "Superman" fajtas om att ta Supermans plats som superhjälte och crime fighter nummer ett. Alla fyra har olika stil, olika ideologi och olika personligheter.

De namn som de antar är: Superboy, Steel, Cyborg Superman och The Eradicator.

Vem av dem skulle kunna vara Superman reinkarnerad? Eller är alla fyra av dem egentligen bara stora besvikelser och ingen av dem är en riktig Superman?

Ingen av dem är en Clark Kent, så mycket står i alla fall snart klart och man förstår att folk längtar efter att den riktige Superman ska komma tillbaka!

Även om Superman/Clark Kent spelar en relativt liten roll i den här filmen (jämfört med den förra filmen i serien) så är det en intressant Superman-film som säger mycket om hans personlighet --- speciellt som kontrast till de fyra wanna-bees som vi får följa.

Justice League är också med i filmen, liksom Lois Lane (så klart!) och Lex Luthor. Här finns de goda, de onda, de fula ... och de som är "wild cards".

En av de nya Superman-varelserna visar sig vara riktigt ond, medan Lex Luthor visar sig ha en god sida. Phew! Who knew! ;D

Det här är en måste-ha-film för alla DC-fans!

BG