Guldbaggegalan 2019 - Alla Vinnarna!

Här är alla vinnare på Guldbagge-galan 2019:

Bästa film: ”Gräns”

Bästa regi: Carl Javér: ”Rekonstruktion Utøya”

Bästa kvinnliga huvudroll: Eva Melander: ”Gräns”

Bästa manliga huvudroll: Joakim Sällquist: ”Goliat”

Bästa kvinnliga biroll: Lena Nilsson: ”Videomannen”

Bästa manliga biroll: Eero Milonoff: ”Gräns”

Bästa manus: Peter Grönlund: ”Goliat”

Bästa foto: Kristoffer Jönsson: ”Trädgårdsgatan”

Bästa klipp: Dino Jonsäter: ”Goliat”

Bästa kostym: Ingrid Sjögren: ”Tårtgeneralen”

Bästa ljud/ljuddesign: Christian Holm: ”Gräns”

Bästa mask/smink: Göran Lundström: ”Gräns”

Bästa originalmusik: Johan Testad: ”Goliat”

Bästa scenografi: Ulrika von Vegesack: ”Ted - för kärlekens skull”

Bästa visuella effekter: Peter Hjort, Mikael Windelin och Christian Sjöstedt: ”Gräns”

Bästa kortfilm: Ahmed Abdullahi: ”Martyren”

Bästa dokumentärfilm: Fredrik Lange och Carl Javér: ”Rekonstruktion Utøya”

Bästa utländska film: ”Shoplifters”

Guldbaggens publikpris: ”Tårtgeneralen”

Hedersguldbaggen: Yvonne Lombard

Gullspiran: Linda Hambäck

Årets nykomling: Crazy Pictures: ”Den blomstertid nu kommer”

FILM: White Boy Rick

Regi: Yann Demange

Titel: White Boy Rick

Medverkande: Matthew McConaughey, Richie Merritt, Jennifer Jason Leigh m.fl.

Land: USA, 2018

Distribution: Sony

Rick Wershe var FBIs yngsta asset någonsin.

Vid 14 års ålder jobbade han under cover och hjälpte till att sätta dit en hel rad av droglangare och korrupta snutar. Men framgången varade inte länge --- Rick övergavs av FBI och började själv langa för att få ihop pengar för att försörja sin familj. Så småningom, vid 17 års ålder, fick han livstids fängelse. Rick hade inte precis varit diskret. Hans tjusiga bil hade t.ex. "snowman" som specialbeställd nummerskylt. En solklar ledtråd till hur han fått råd att köpa bilen ...

Matthew McConaughey är det stora namnet på affischerna, han spelar Richard Wershe Sr., men den verkliga stjärnan är nykomlingen Richie Merritt, som intar filmens titelroll med kaxig självklarhet. En coming-of-age story i den kriminella världen kompletteras med en far-och-son historia där pappan, i sonens ögon, går från hjälte till hopplös förlorare. Lille Rick inser snabbt att om han vill ha något gjort får han göra det själv. Ska familjen ha pengar att röra sig med, får han fixa dem själv. Pappans drömmar om ett ärligt liv och en liten videobutik kommer aldrig att bli verklighet. Arbetslöshet och hopplöshet härskar överallt i 1980-talets Detroit.

Tyvärr är båda skådespelarna mycket bättre än manuset som de fått. Historien blir snabbt rörig, med för många trådar att följa, samtidigt som filmen inte säger mycket mer än alla andra filmer som tidigare gjorts i denna genre, ständigt med samma sensmoral: att det är svårt att nästla sig in bland kriminella utan att bli frestad av det extravaganta liv som mängder av pengar kan erbjuda, men hur bekvämt det än verkar med "snabba cash", så går ändå allt åt helvete till sist.

Efter inledningen tappar filmen tempo, och i och med att det är uppenbart hur det ska gå så försvinner även spänningen.

Miljöerna är dock snygga och fångar 1980-talets USA och regissören Yann Demange kommer säkert att göra mer personliga filmer i framtiden --- eller så kommer han att fångas upp av James Bond franchisen.

"Baserat på en sann historia" är ett epitet som just nu används för att sälja in många biofilmer --- och för tillfället kan man se två "sanna historier" om droglangare på biograferna, där en huvudperson är extremt ung och spelas av Richie Merritt och en huvudperson är extremt gammal och spelas av Clint Eastwood. White Boy Rick versus The Mule --- vilken film kommer att dra det längsta strået på biograferna?

Vad båda dessa filmer missar att ta upp är hur omvärlden påverkas. Tänker huvudpersonerna någonsin på detta? Att deras snabbt intjänade rikedomar baseras på att andra människor fastnar i drogberoende, och den sorg och den bedrövelse som det för med sig?

Eländet som en drogberoende och dennes anhöriga går igenom finns istället att finna i en helt annan film, Beautiful Boy, som just nu går på biograferna. En kritikerrosad film med en lysande Timothée Chalamet i huvudrollen. En film som --- Surprise! --- är baserad på en sann historia.

FILM: Full list of winners from the 25th annual Screen Actors Guild Awards

Pretty in Pink - Emily Blunt with her SAG-award.

Film

Female actor in a leading role – Glenn Close, The Wife

Male actor in a leading role – Rami Malek, Bohemian Rhapsody

Female actor in a supporting role – Emily Blunt, A Quiet Place

Male actor in a supporting role – Mahershala Ali, Green Book

Cast in a motion picture – Black Panther

Stunt ensemble in a motion picture – Black Panther

Television

Female actor in a television movie or limited series – Patricia Arquette, Escape at Dannemora

Male actor in a television movie or limited series – Darren Criss, The Assassination of Gianni Versace: American Crime Story

Female actor in a drama series – Sandra Oh, Killing Eve

Male actor in a drama series – Jason Bateman, Ozark

Female actor in a comedy series – Rachel Brosnahan, The Marveous Mrs Maisel

Male actor in a comedy series – Tony Shalhoub, The Marvelous Mrs Maisel

Ensemble in a drama series – This is Us

Ensemble in a comedy series – The Marvelous Mrs Maisel

Stunt ensemble in a comedy or drama series – Glow

FILM: Ploey - Ett vinteräventyr - Högtflygande animerad strandpipardramatik från Island!

Regi: Árni Ásgeirsson

Titel: Ploey - Ett vinteräventyr
Originaltitel: Ploey- You Never Fly Alone
Manus: Friðrik Erlingsson
Medverkande (svenska röster): Malte Lessing, Anders Öjebo, Magnus Mark, Mikaela Tidermark, Ester Lejdemyr m.fl.
Distribution: Njutafilms

Högtflygande animerad strandpipardramatik från Island! Det är man inte bortskämd med på svenska biografer!
Den lilla strandpiparen kallas lóa på isländska --- därför är det helt logiskt att hjälten i den här strandpiparhistorien heter Ploey och hjältinnan Ploveria.

På Island ses strandpiparen som vårens budbärare och när filmen Ploey - Ett vinteräventyr inleds så är det vår på gång och strandpiparna är på ingång. De flyger snyggt i formation och skyddas av de modiga tärnorna --- men tärnorna faller för ett lockbete och sedan attackeras strandpiparna av falken Skuggan, som lyckas fånga en strandpipare till middag. De två fåglar som kommer att bli Ploeys föräldrar klarar sig dock oskadda. Än så länge.

Det är när lille Ploey ska ta flyglektioner som Skuggan kommer och tar Ploeys pappa och Ploey blir så traumatiserad att han helt förlorar flygförmågan. Detta, och en elak katt, bär skulden till att Ploey blir kvarlämnad på Island när alla de andra strandpiparna drar söderut.

Ploey förstår att han måste hitta den mytomspunna evigt varma Paradisdalen för att överleva vintern ... Det blir en lång, lång vandring (Ploey kan ju inte flyga) för en mycket liten fågel, men på vägen till Paradisdalen blir han bäste vän med snöripan Ripa och lär känna den italienska musen Musio och hela hans musfamilj. Trion turas om att rädda livet på varandra och visst finns sagans Paradisdal på riktigt! Där lever alla djur i en utopisk harmoni och alla är vegetarianer. Ploey är ändå inte riktigt lycklig, trots att han har allt, för han längtar efter de andra strandpiparna, som kommer tillbaka med våren, och han inser att för att vara en riktig hjälte måste han försaka Paradiset och skydda de andra strandpiparna från Skuggan ...

Ploey - Ett vinteräventyr är något så sällsynt som en isländsk tecknad barnfilm som går upp på svenska biografer! Denna film har likt strandpiparna flugit ut i världen och gjort succé, för alla älskar söta djur och sedelärande fabler och pampiga snötyngda vidder, som kan jämföras med miljöerna i Disneyfilmen Frozen.

Det här är en barnfilm som vänder sig till barn och som inte skämtar med vuxna över huvudet på barnen. Filmen tar existentiella frågor på allvar och den handlar om ett av de värsta skräckscenarios som finns: att bli bortglömd och kvarglömd och ensam.

Vad man kan vända sig mot är att rovdjur, som katten och falken och räven, framställs som onda. Vad skulle egentligen falken Skuggan ha att tjäna på att utrota strandpiparna? Då skulle ju han, och andra falkar, inte ha någon mat i framtiden! Dessutom: Ploey lyckas springa ifrån falken Skuggan, vilket är helt vansinnigt, inget djur kan springa ifrån en falk, falken är det snabbaste djur som finns, 320 kilometer i timmen är en oslagbar flyghastighet.

Men dessa djur är ju i första hand inte djur utan fabelkaraktärer, alltså kan man ha en get som bräker ur sig visdomar, och en ren som magiskt uppenbarar sig som räddaren-i-nöden när man blåser i en snäcka, och en räv som tydligen sett för mycket på kock-program på TV ... Och så stannfåglar som klagar på att nu kommer flyttfåglarna, de där eländiga sommargästerna ... Här finns alltså samma konflikt mellan bofasta och sommargäster som alla människor verkar ha överallt där det finns havsutsikt!

Ploey upptäcker också att när sommargästerna drar, så stänger affärer och restauranger och den lättförtjänta maten försvinner ... Det där är helt realistiskt. Så mycket på sommarställen är säsongsberoende, och en plats är inte densamma på sommaren som på vintern. Det får Ploey lära sig den hårda vägen.

Ploey och Ploveria är otroligt charmiga och vältecknade karaktärer, dessutom är det roligt att det är Ploveria som drömmer om att bli ledare för flocken av strandpipare, inte Ploey. Ripa är också en härlig hjälpare till hjälten, och i den svenska versionen pratar han värmländska. Den dialekten skänker något visst till lakoniska uttalanden som att det inte går att hitta en varm hög med snö, för en varm hög med snö kallas vatten.

Mellan starka varumärken som Bamse och Sune och den kommande DisneyPixarfilmen, där Röjar-Ralf gör comeback, får man hoppas att många också hittar till filmen om Ploey och flyger ut på äventyr med detta lilla nykläckta charmtroll. Och Island ser otroligt vackert ut i filmen. Nästan så att man börjar drömma om att bli sommargäst där ...

BG

SCEN: Knutpunkten - Short Cuts möter I väntan på Godot i en komisk tragedi - eller en tragisk komedi

Knutpunkten har byggts upp på Lillan ...

Regi: Linda Ritzén

Titel: Knutpunkten
Manus: Jörgen Dahlqvist
Medverkande: Lisa Larsson, Birgitta Rydberg, Bill Hugg, Nils Dernevik, Victoria Wikberg
Scenografi, kostym och mask: Siri Areyuna Wilhelmsson
Dramaturg: Tom Silkeberg
Premiär: 26 januari 2019
Spelas: t.o.m. 2 mars 2019
Plats: Lilla Scenen, "Lillan", Helsingborgs Stadsteater


Robert Alman filmen Short Cuts möter Samuel Beckett dramat I väntan på Godot och det hela resulterar i en komisk tragedi --- eller en tragisk komedi --- med titeln Knutpunkten. 

Urpremiären på detta drama sker på Lilla Scenen på Helsingborgs Stadsteater, som ligger på gångavstånd från verklighetens Knutpunkten. Därifrån går alla tåg och bussar, och så givetvis de mytomspunna båtarna till Helsingör, som är känt för Hamlets slott och billig öl.

Stilbildande Short Cuts-skola

Short Cuts har blivit stilbildande för dramer av typen "en mängd olika udda människor möts, och du tror att de inte har något med varandra att göra, men se det har de, för alla känner alla på en massa olika sätt".

De fem udda människorna som vi får möta på Knutpunkten, i akt ett av dramat, verkar vid första anblicken inte ha mycket med varandra att göra, men det visar sig att alla känner alla, genom jobb, släktband, skolminnen ...

Vad har de gemensamt? De väntar på tåget. Som aldrig kommer. Ett tåg är inställt och nästa tåg ska komma snart, men så snart tiden för avgång närmar sig så förskjuts den plötsligt längre in i framtiden ...

I väntan på Godot - eller tåget

Ett tag undrar man om det där tåget, likt Godot, aldrig kommer att dyka upp. Det vore knappast förvånansvärt. Speciellt inte med tanke på dagens snöoväder som rasar därute och löpsedlar som predikar "Snökaos i södra Sverige! Gå inte ut! Åk ingenstans! Stanna hemma!"

Men när det är bröllop eller begravning eller teaterpremiär så MÅSTE man ju helt enkelt trotsa vädrets makter och tabloidernas välmenande råd och varningar.

Väntar förgäves ...

I väntan på Godot har tolkats på så många sätt, en vanlig tolkning är att de båda männen i dramat väntar på Gud, eller något som inte finns, någon högre makt som övergett människorna och därför kommer Godot aldrig. Väntan är alltså hela tiden förgäves.

Det är så klart lika troligt att de båda männen väntar på ett transportmedel som aldrig kommer. Eller en miljömedveten cyklist vid namn Godot.

Men känslan av övergivenhet finns där.

Så även i dramat Knutpunkten.

Så många nyanser av övergivenhet

I dramat Knutpunkten är det inte Gud eller högre makt som övergivit människorna utan välfärdssamhället. Vare sig det gäller Försäkringskassan eller Kollektivtrafiken eller Något Annat. För hur ska man kunna känna sig trygg, när det inte finns någon trygghet att få? Gränsen mellan finklädda passagerare som ska på bröllopsfest och tiggare och knarkare och hemlösa och annat löst folk som rör sig på Knutpunkten är ju hårfin ... om den överhuvudtaget finns.

Hur ska man leva upp till ett miljövänligt ideal?

Hur ska man lyckas sträva efter att vara miljövänlig, när kollektivtrafiken inte är att lita på? Hur ska man stå ut med all väntan, när flickvännen var femte minut säger "Vi borde ha hyrt en bil!"? Förhållandet blir mer och mer ansträngt ju längre tiden går och ju hungrigare de väntande passagerarna blir. Just där inträffar pjäsens enda orealistiska sekvens, när två väntande, finklädda passagerare slåss om en macka som landat på golvet, på perrongen på Knutpunkten. Har du någon gång varit på Knutpunkten i verkligheten så vet du att femsekundersregeln gäller inte där. Scengolvet på Lillan är däremot oklanderligt rent, så skådespelarna kan säkert äta upp sina mackor från golvet utan att riskera att få magsjuka.

Knutpunkten följer Ingmar Bergmans framgångsrecept

Ingmar Bergman gjorde sin debut som teaterchef, Sveriges yngsta någonsin, på Helsingborgs Stadsteater och han sa att teater bör vara lättillgängligt och prestigelöst. Billiga biljetter, i stil med biobiljetter, ingen garderob och ingen garderobsavgift och en sträck-ut-din-hand närhet till skådespelarna.

Alla dessa kriterier uppfyller Knutpunkten på Lillan. Man sitter liksom på samma perrong som skådespelarna och dramat är på alla Bergmanska sätt lättillgängligt. (Och det finns ingen garderobsavgift).

Högt springa-i-dörrarna tempo

Det finns fem skådespelare i ensemblen och de är otroligt samspelta i ett högt tempo som påminner om en springa-i-dörrarna-fars. Första aktens väntan på tåget (som kommer i pausen, när vi åskådare dricker kaffe) avlöses av andra aktens "turande" ett år senare, i karaktärernas tideräkning.

Räkfrossa och otaliga Tuborg på menyn

Det innebär i klartext att alla fem sitter och njuter av räkfrossa och en massa Tuborg öl, på en av alla båtar som går från Knutpunkten i Helsingborg till Helsingör i Danmark. Att "tura" innebär att man åker till det exotiska landet Danmark om och om igen, och äter och dricker utan att någonsin gå av båten. Alltså: detta är konsten att resa utan att egentligen komma någonvart renodlad till sin absoluta essens, för sedan stiger de turande av hemma i Helsingborg igen, glatt förfriskade av en mängd billig öl.

Oslagbar kärlekshistoria 

Det bästa i pjäsen är kärlekshistorien mellan Lisa Larssons och Birgitta Rydbergs karaktärer.
Man skulle kunna vänta sig att deras karaktärer presenteras för att bli antagonister i väntan på tåget, men "opposites attract". Det glimmar till direkt!

Dessa två är också de karaktärer som utvecklas mest under dramats gång, de är, som E.M. Forster skulle ha sagt, runda karaktärer, medan de övriga i dramat förblir platta karaktärer. De huvudsakliga karaktärsdrag som visades upp i akt ett definierar dem även i akt två. Ingen egentlig utveckling sker.

Människans existentiella ensamhet...  och behov av öl

Det finns många sätt att tolka dramat Knutpunkten på, att det handlar om människans existentiella ensamhet, eller välfärdens förfall, eller kollektivtrafikens opålitighet, eller den eviga frågan som vi alla någon gång har ställt oss: hur många öl kan en man egentligen bära när han "turar" till Danmark ... ?!

Komiska räkor och en Happy Happy! känsla

Men det komiska tar hela tiden överhanden, i takt med att plasträkorna klirrar mot porslinet och de fem udda karaktärerna försöker hålla god min ... Det är faktiskt svårt att inte drömma och tänka att kärleken övervinner allt, även kärlek mellan udda karaktärer från olika bakgrund, och att det egentligen inte spelar någon roll om vi är på väg eller inte, utan vem vi är på väg med, eller stannar kvar med.

Kort sagt, för att fritt citera en av huvudrollsinnehavarna: Det är svårt att gå ifrån dramat Knutpunkten och inte känna sig lite Happy Happy!

Victoria Wikberg, Birgitta Rydberg, Bill Hugg, Nils Dernevik och Lisa Larsson ... och massor av blommor och blader på premiären!
Ovationer för hela ensemblen.

B.Graham

SCEN: Djungelboken - The Musical! -En magnifik musikal för alla djurvänner!

Hela ensemblen: Djungelboken - The Musical!                                 (Pressfoto: Dröse & Norberg).

Regi och manus: Robert Dröse
Titel: Djungelboken - The Musical
Originalmusik: 12 nyskrivna låtar av Martin Land & Peter Nygren
Medverkande: 
Méndez, Gunilla Backman, Tilde Fröling, Jacob Stadell, Nils Axelsson, Bill Sundberg, Eric Rusch, Tomas Åhnstrand, Andreas Andersson, Olof Ramel, Emma Rickfjord, Anna-Lill Karlberg, Anna Bob Hellberg, Carin Stolpe, Fredrik Bengtsson, Andreas Vilsmyr, Annie Lundin Hallgren m.fl.
Producent: Anna Norberg
Längd: 2 timmar och 20 minuter
(inklusive 25 minuters paus)

Turnéplan: 26/1 Helsingborg, 2/2 Växjö, 8/2 Västerås, 9/2 Uppsala, 16/2 Östersund, 17/2 Sandviken, 23/2 Falun, 24/2 Karlstad, 2/3 Kristianstad, 3/3 Göteborg, 9/3 Malmö.

Låt djungeltelegrafen ljuda: Djungelboken - The Musical är en magnifik musikal för alla djurvänner, stora som små, och den har en hel del att säga om vad det innebär att vara människa idag! Även om de flesta roller i dramat befolkas av fabelliknande djur.

Musikalveteranen Gunilla Backman (Mamma Mia!) är den visa ormen Kaa och Melodifestivalfavoriten Méndez är apornas latinokonung, men det är den unge Mowgli och den charmiga björnfamiljen som blir de stora publikfavoriterna --- direkt! Trots att Djungelboken är en ganska lång föreställning så håller den små teaterbesökares intresse på topp hela tiden, och det är en bedrift.

Modern klassiker med nytt slut

Rudyard Kiplings klassiker Djungelboken finns i så många versioner (bland annat i två olika Disney-versioner) och hur ska man göra detta drama om manligt mod och dödlig strid mot en tiger modernt och relevant för små barn idag?

Två saker som har ändrats från originalet är att Mowgli här inte adopteras av vargar, utan av björnar, och man slipper helt och hållet en utdragen slutstrid (se och lär, Hollywood!) där tigern tas av daga.

"För tigrar är faktiskt utrotningshotade och man får inte döda tigrar!" som björnen Baloo så träffsäkert påpekar i pjäsen.

Underbara björnkramar!

Björnfamiljen är helt underbar! Mowgli får i den här versionen av Djungelboken två härliga björnsystrar! Skådespelarna är utmärkta i sina roller, de känns verkligen som riktiga, busiga björnungar som tumlar runt och leker och åker kana, och inte som människor som är utklädda till djur. Det är också roligt med björnsystrar istället för vargbröder --- Djungelboken behöver verkligen fler starka kvinnliga karaktärer! Och fler barnkaraktärer som barnen kan identifiera sig med! Stackars Baloo kämpar något enormt med sin roll som singelpappa och det är ju så svårt att inte skämma bort de små björntjejerna. De får allt de pekar på med sina små tassar --- inklusive en egen "tvåbening"!

"Snälla, snälla, kan vi inte få behålla honom?"
Hur många vuxna känner inte igen sig i den uppgivna kommentaren:
"Men om han kissar inomhus så åker han ut!".

Shere Khan som rockstjärna

Shere Khan balanserar fint mellan att vara berättelsens antagonist och att vara riktigt rolig --- för i en familjeföreställning kan inte rovdjuret vara alltför skrämmande! Det är ju helt klockrent att den dödlige tigern är en anhängare av death metal och har ett entourage av skönsjungande gamar och hyenor som avgudar honom och en liten apa som roddare, som bär de dödskalleprydda mikrofonstativen.

Entouraget tävlar om att stå högst i rockstjärnan Shere Khans gunst, och smickrar honom med skräckinjagande epitet i stil med "o du hänsynslöse härskare" och "o du store mördare" och "o du söte kissemiss". Det sistnämnda smickret faller inte i god jord hos den fåfänge rockstjärnan!

Små nyanser och stor dramatik

Minspelet hos Mowgli och de olika djuren är obetalbart och de fina små nyanserna når verkligen ut till publiken, lika bra som de maffiga actionsekvenserna och de medryckande musikalnummerna.

Djungelboken - The Musical är ett klassiskt och samtidigt modernt äventyr med mycket spänning, skoj och sång.

Här finns massor av härlig humor för hela familjen och massor av nyskriven musik --- och visst katten svänger det!

Bildspel från Helsingborgs Arena:

 Skånsktalande hyenor på besök i Helsingborg.
 Shere Khan - o du söte kissemiss!
 Shere Khan och gamarna.
 Asgrymma asätare röjer i djungeln!
 Mowgli äger genom hela föreställningen!
 Mowgli och hans björnsystrar.
 Gunilla Backman som Tant Kaa.
 Alla ber den visa ormen om råd! Hon är djungelns eget orakel!
 Mowgli och Baloo.
 Baloo är inte helt nöjd med att Mowgli måste lämnas tillbaka till människobyn ...
 Shere Khan inväntar sitt entourage.
 Méndez som apornas latinokonung.
 Alla kissekatter gillar att bli kliad bakom öronen. Så även Bagheera!
 Mowgli blir attackerad av Shere Khan.
 Baloo och Mowgli sjunger duett.
 Hela ensemblen samlas för en grand final.
Och ovationer!

text & foto: B.Graham

SCEN: Extravagant, extraordinärt och explosivt - Ola Salo intar Rondo!

Artist: Ola Salo
Titel: Ola Salo´s It takes a fool to remain sane - A Rockshow Extravaganza
Regi: Edward af Sillén
Manus: Henrik Schyffert
Koreografi: Zain Odelstål

Medverkande: Johan Röhr, Michel Santunione, Olov Domeij, Jannike Stenlund, Julia Ivansson, Mona Lindgren, Nathalie Akselsen, Elin Lindberg och Phu Nguyen

Plats: Rondo, Göteborg

Premiär: 24 januari 2019

Spelas: Hela våren

Extravagant, extraordinärt och explosivt. Toppat med extra mycket extra allt! Så kan man sammanfatta krogshowen It takes a fool to remain sane. Lockropet från Ola Salo på Rondo har nått ut till alla The Arks fans (och forna bandmedlemmar!) och svaret är så klart givet: Calleth you! Commeth I! 




Själva showen är smakfull, stilfull och effektfull i Edward af Silléns tonsäkra regi och för manuset står ingen mindre än Henrik Schyffert. Historien som berättas är den om den lille prästsonen (yngst i syskonskaran) som ville bli rockstjärna och som med sitt band (där han också var yngst i skaran) strävade efter att förändra och förnya den svenska musikscenen.

Ola Salo hade en mission i livet! Han skulle minsann få den svenska rocken att kränga av sig flanellskjortan och den blaserade, uttråkade attityden och ta på sig paljettstassen, dansskorna och ett stort, brett leende!

Och det gick ju som en dans! Eller? Inte riktigt ... Hur många krogshower har du sett där led-skärmen bakom stjärnan täcks av ett myller av tidningsklipp och musikrecensioner ... där varenda en av dem är en svidande, nedgörande, extremt grundlig och giftig sågning?



Men, men ... It takes a fool to remain sane! Vilket också påminner om sägessättet: Fools step in where angels fear to tread. Med en dåres envishet skrev Ola Salo nya manifest för sig och sitt band och vägrade gå med på den uttjatade devisen att"less is more" ... Ola Salo höll fast vid sin vision. Så småningom visade det sig att det går att bli profet i sin egen stad och i sitt eget land. Publiken kom, såg och älskade The Ark! Surmagade kritiker gick från sågningar och enstjärniga recensioner till lyriska hyllningar och femstjärniga recensioner.

När man samtidigt ligger både före och efter sin tid så måste man vara begåvad med ihärdighet och uthållighet för att lyckas!

Skulle historien om The Ark, med sina glamrockiga sjuttiotalsinfluenser och sin postmodernistiska känsla för skojfriskhet, kunna förvandlas till en lika publikfriande och älskad film som den Golden Globe vinnande Queen-filmen Bohemian Rhapsody?



Förmodligen inte, om man går bara på manuset, för historien som serveras om The Ark saknar helt konflikter. Ola Salo framstår i den här versionen av storyn som ett älskat småsyskon som man låter hållas. Med alla möjliga hyss och påhitt! Vad han än säger och vad han än gör och vad han än skriver så är bandmedlemmarna alla rörande överens om att allt är lysande och genialt. I alla fall enligt det här manuset. Men när det gäller musiken ... Wow, vilken story som levereras! Man har verkligen tagit tillvara det filmiska och det teatrala in i minsta detalj! Det dyker upp så många gnistrande skarpa ögonblick under showens gång!

Början och slutet, skapelsen och uppståndelsen , är särskilt vackra i den här historien

Ola Salo föds som glamrockare till sången Let your body decide, där en film med två tonåringar som klär sig, sminkar sig och sätter upp coola affischer övergår till att bli en live-scen --- med briljanta dansare! Iklädd vit fransjacka och matchande glasögon dyker plötsligt Ola Salo upp och spelar munspel mitt på ett av gästernas bord, som han snabbt förvandlar till sin egen eleganta catwalk.



Den andra mycket laddade och rörande scenen är den där Ola Salo återuppstår som glamrockare efter att ha tagit avsked av The Ark och försökt anpassa sig till att leva "ett normalt Svensson-liv" med regelbundna tider och en gräsmatta som behöver klippas.  Tell me this night is over levereras som duett med en av dansarna som sänks ner iklädd svarta vingar som överlämnas till Ola Salo --- så effektfullt och så symboliskt. Som för att säga: Än är din tid med högtflygande idéer inte över!

Glamrockens småländska skyddsängel höjer sedan showen till nya, oanade höjder till kvällens titelsång: It takes a fool to remain sane.

Ola Salo må säga att blygsamhet inte är hans starka sida, men han nämner inte en enda gång  under hela kvällen att han varit Jesus (alltså Jesus Christ Superstar) och han rör knappt vid sin solokarriär.

I den här storslagna musikalen som presenteras är praktiskt taget allt ljus på The Ark. Som i ett storslaget montage på en gigantisk, välvd led-skärm plötsligt uppenbarar sig på scenen (de verkliga bandmedlemmarna sitter vid ett VIP-bord i publiken och myser) till publikens ohejdade förtjusning.



Det är nu ett nytt band som live backar upp Ola Salo på scenen med Johan Röhr som kapellmästare, Michel Santunione på gitarr, Olov Domeij på bas, Jannike Stenlund på fiol och keyboard, Julia Ivansson på trummor och Mona Lindgren på gitarr. Vilka eleganta riff hon levererar, det här är glammig världsklass!

Bandets spel och samspel är som råa diamanter, glammigt och opolerat och äkta, allt på en och samma gång, och de gör kvällen till en fullkomlig fest och ett komplett segertåg för Ola Salo.

Lägg till denna ekvation de fantastiska dansarna Nathalie Akselsen, Elin Lindberg och Phu Nguyen som med utsökt koreografi av Zain Odelstål för in ett drömmande, oskuldsfullt inslag i den här musikalen, som handlar om att önskningar kan slå in, om man önskar tillräckligt starkt, om och om igen, och aldrig ger upp. Det är inte synd om människorna i detta drömspel. Drömmar är till för att förverkligas!

Allt detta förstärker intrycket av fullfjädrad musikal, liksom de extravaganta kreationerna.

Om denna krogshow hade lanserats som musikal, hade den kunnat heta The Greatest Showman!

När berättelsen om The Ark nått en fullgången story arc så skulle sagan kunna vara över --- men då breddas led-skärmen bakom Ola Salo och showen får en nytändning på ännu fler cylindrar.

Ola Salo svävar mot ett oändligt himmelrike, med fjädrar och allt, återföds sedan ännu en gång, nu iklädd i en glittergrön, ormtajt kostym, och avslutar sedan med de mest älskade hitlåtarna av dem alla.

Det hade inte varit förvånansvärt om hela Rondo just där och just då svävat iväg mot himmelen i en enda stor, fullkomlig bubbla av kärlek.

Allting är ju möjligt och vid det här laget förvånar ingenting alls!



Låtlista:

It takes a fool to remain sane, Take a shine, Echo chamber, Absolutely no decorum,  Clamour for glamour, Let your body decide, One of us is going to die young, Joy surrender, Breaking up with God, Prayer for the weekend, Tell me this night is over, It takes a fool to remain sane, Father of a son,
The worrying kind, Sing me out, Calleth you, cometh I.

Produktionsteam:

Producenter: Mikael Gordon-Solfors och Markus Viking
Arrangemang: Peter Kvint
Regi: Edward af Sillén
Scenograf: Roland Söderberg
Koreograf: Zain Odelstål
Manus: Henrik Schyffert
Ljusdesign: Mikael Kratt
Ljuddesign: Alexander Alexandersson
Videodesign: David Nordström.
Mask/kostymdesign: Magnus Flobecker

SCEN: Ola Salo på Rondo - Mer från den extravaganta showen!

 Ola Salos framgångsrecept - Gå ut hårt och öka!
 Genesis. En glamrockare föds.
 Welcome to the Church of Glam!
 Ola Salos Saga! Äntligen stod prästsonen i predikstolen ...
 Halleluja!
 Och ängeln sökte upp Ola Salo och sade: Ännu är inte din karriär över! Du skola återuppstå!
 Och få vingar!
 Ängeln flyger ut över publikhavet!
 Extra glammig i glittrigt grönt.
 Vilka coola riff! Och inte en flanellskjorta så långt ögat kan nå!
 Rock on!
 Man sparar det bästa till sist ...
 Alla ropar efter Ola Salo.
Stående ovationer. Givetvis!

SCEN: Ola Salo på Rondo ... Kändistätt på Röda Mattan!

 Micael Bindefeldt tillsammans med Lisebergs primadonna Lotta Engberg
 På scen: Ola Salo och The Arks älskade låtskatt!
 I publiken: resten av The Ark!
 När vi gräver guld på Rondo ...
 It takes a T to remain sane ... OBS! Alla The Arks plattor finns nu i vinyl!  Något att lägga vantarna på...
Hela gänget från Bagage (Lisebergsteaterns nya komiska pjäs!) fanns på plats! Här vid Bagage-inlämningen (också känt som Garderoben). Från vänster: Gustaf Hammarsten med Jessica Liedberg och Bagage-kollegorna Robin Stegmar, Annika Andersson och Emma Peters.
 Fotbollsspelaren Glenn Hysén från Göteborg.
 Orup har själv många fina framgångar från Rondo i Bagaget!
 Men in Black! Regissören Edward af Sillén tillsammans med Janne Andersson.
Ola Salos manusförfattare: Den ojämförlige Henrik Schyffert!

Foton: TK, Graham