FILM: Den allvarsamma leken

”Ren och klar som vatten, men ändå berusande för själen” - Aftonbladet. ”En önskeroll för Viveca Lindfors. En kvinna full av lust och lockelse – farlig, gåtfull, mjuk och hängiven” - Svenska Dagbladet. Så tyckte kritikerna om Viveca Lindfors och filmatiseringen av Den allvarsamma leken, år 1945. Stockholm i denna smakfulla, svartvita version är fortfarande vackert och lockande. Liksom Viveca Lindfors!

---

Kärlekstriangeln grundläggs i skärgården.

Den allvarsamma leken

Regissör: 
Regi:  Rune Carlsten

Skådespelare: 
Medverkande: Viveca Lindfors, Olof Widgren, Eva Dahlbeck m.fl.

Land, år: 
Sverige, 1945

Studio S Entertainment

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln. Varje köp via denna länk stödjer TK.

Viveca Lindfors och Den allvarsamma leken 

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Triangeldrama, tragedi, melodram, Stockholmsskildring. Detta är en svensk Klassiker med stort K. Både som bok och som film. Den filmades för första gången 1945, i regi Rune Carlsten, med Viveca Lindfors som det stora affischnamnet. Det är också hon som pryder den vackra nyutgåvan på DVD av denna filmklassiker.

Har man en gång sett den självlysande filmstjärnan Viveca Lindfors som den levnadsglada Lydia Stille är det svårt att tänka sig någon annan i rollen (eller att se någon annan än Viveca Lindfors när man läser boken). Om Den allvarsamma leken är Klassikern med stort K, är Viveca Lindfors Filmstjärnan med stort F.

Kärlekstriangeln grundläggs i skärgården

Den manlige huvudpersonen i Den allvarsamma leken, Arvid Stjärnblom är en fattig journalist, som under ett kort besök i skärgården träffar den bohemiska konstnärsdottern: den levnadsglada Lydia Stille. Alla verkar vara förälskade i henne. Arvid faller också handlöst. Han älskar henne. Hon älskar honom. Vad kan gå fel? Svar: Allt. Det här är ju Hjalmar Söderbergs universum. Folk som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Efter ett kort, passionerat förhållande gifter sig både Lydia och Arvid med andra personer. Varför? Pengar anges som motiv, Arvid är fattig och gifter sig rikt. Han behöver också arbeta upp sig, från notiserna till att bli teaterkritiker, och Lydia är inte den typen som väntar.

"Livet, det är det som händer, medan du gör upp andra planer"

Men är det inte så att Arvid ofta väljer fel, eller snarare, han väljer att inte välja? Ofta verkar det i Den allvarsamma leken som om "livet, det är det som händer, medan Arvid inte gör upp några planer alls".

Allt bara händer honom. Jobbet. Befordran. Giftermålet. Barn. Det bara händer. Det är ingenting han väljer.

Han stöter på Lydia igen, de är äldre, men inte klokare. De inleder en passionerad romans.

Oftast verkar det som om det är Lydia som är aktiv, och som väljer, medan Arvid är passiv. Hon är trött på sin äldre man, hon skaffar Arvid bredvid. Hon tröttnar på att vänta på Arvid, hon skaffar andra partners bredvid Arvid.

I slutet av den här klassiska filmen har hon skaffat en ny man och säger att hon inte vet vad hon någonsin såg i Arvid (en känsla som hon kanske inte är ensam om? men det verkar vara ett lite väl hårt omdöme om en av Söderbergs mest kända romankaraktärer). Hon säger det, vilket bör räcka för ett glatt, filmiskt 1940-tals slut, men menar hon det? Lydia Stille verkar inte vara den typen av människa som någonsin är nöjd. Eller sitter stilla. Sitt namn till trots.

En annan tid, ett annat liv

Sekelskiftet och början av 1910-talet (då handlingen utspelar sig) var innan kvinnlig rösträtt i Sverige, innan kvinnor hade makt över sina egna liv, och Lydia tar sig den makt hon anser sig ha rätt till, om än på okonventionella eller destruktiva vägar. Om hon verkar frustrerad ibland, kan det bero på att hon fötts i fel tid.

Hon borde ha haft ett affärsimperium att styra och ställa med, så mycket energi som hon har.

"Mig kan du älska på hedniskt vis" är en klassisk replik ur boken, som Lydia säger till Arvid. En annan klassisk replik är den Arvid yttrar om sig och sin fru: "Vi älskar varandra på Lutherskt vis".

Eva Dahlbeck, en annan av 1940-talets stora filmstjärnor, gör rollen som Arvids fru Dagmar. Eva Dahlbeck slog igenom i Brita i Grosshandlarhuset och blev av en hänförd Ingmar Bergman kallad "pansarkryssaren kvinnligheten". Ett epitet som passar även för rollen i denna film. Dagmar blir i Dahlbecks tolkning en stark och vacker kvinna, som absolut inte får vad hon förtjänar. Arvid är egentligen för blek och vardaglig för henne. Och ändå springer han efter Lydia hela tiden, medan det är Dagmar som försöker hålla ihop familjen.
Det är svårt att överglänsa Eva Dahlbeck, det måste till en stor filmstjärna som Viveca Lindfors för att klara av detta. Det slår gnistor om dem båda.

Arvid, spelad av Olof Widgren, gör på ett sätt filmens blekaste insats, men Arvid är också ganska blek i boken, jämfört med den färgstarka Lydia Stille. Medan några inte kan förstå hur Arvid kan få två så vackra filmstjärnevackra kvinnor intresserade, var det andra som hyllade hans insats, han var en perfekt Arvid! Speciellt när han gick runt på Stockholms gator och funderade och filosoferade ...

Filmen är idag en klassiker.

Hyllningar för skådespelarna

Det är intressant att läsa den tidens recensioner av Den allvarsamma leken. Skådespelarna hyllades, sällan har väl en sådan talangfull trio varit inblandade i en romantisk triangel. Stockholmsskildringen förtjänar beröm, och boken följdes troget. Alla de mest kända replikerna är med.

Vad kritikerna mest retade sig på var små anakronismer, som att huvudpersonerna läste böcker som inte kommit ut 1910, eller att en vagn var alldeles för ny. Om man kunde hitta gammaldags mode till Viveca Lindfors borde man väl kunna hitta en gammal vagn?

Idag framstår det som om filmen visar Stockholm i ett gammaldags, nostalgiskt skimmer. Staden är så vacker! Man tänker mindre på när böcker kom ut (1910 eller 1940) eller om det är en alltför modern vagn, eftersom allt nu ser gammaldags och charmigt ut.

Alla detaljer var tydligen inte perfekta, men man har ändå fångat tidsandan i ett begynnande 1900-tal.
Filmen från 1945 är som ett filmiskt kärleksbrev till Stockholm och skärgården.

Budapest som Stockholm

Detta kan man jämföra med dagens version av Den allvarsamma leken (anno 2016) som delvis är inspelad i Budapest. Eftersom det är billigare att låta Budapest se ut som Stockholm förr i tiden än Stockholm.

Den nya Den allvarsamma leken har ingen själ, ingen Stockholmssjäl och ingen passion. Alla är bleka. Arvid är blek, men även hans två kärleksintressen i filmen. Språket är blekt. Hjalmar Söderbergs klassiska Arvid-replik "Vi älskar varandra på Lutherskt vis" har blivit till det vardagliga "Vi är gifta". Det känns inte som om det är 1910-tal, att kvinnor inte har rösträtt och att Lydia känner sig instängd och vill göra revolt. Man tittar bara på moderna människor som beter sig knepigt i en stad man inte känner igen.

Vill man uppleva Stockholmsatmosfären och filmstjärnor som det slår gnistor om - Viveca Lindfors och Eva Dahlbeck - får man återvända till originalet.

Viveca Lindfors - stjärnan som alla ville se

Filmen från 1945 var egentligen inte beroende av bra kritik för att bli en framgång --- namnet Viveca Lindfors räcker för att locka en publik.

På sitt sätt kan man jämföra Viveca Lindfors Lydia Stille med Vivien Leighs Scarlett O'Hara i Borta med vinden --- båda gör en inte helt sympatisk hjältinna (och ibland direkt osympatisk), men hon gör vad hon måste göra. Både rollfiguren och skådespelerskan som spelat henne förvandlas till ikoner.

Efter Dramatens elevskola debuterade Viveca Lindfors i en filmkomedi 1940, Snurriga familjen (som finns med i Den Stora Pilsnerboxen) mot det kända komediparet Thor Modéen & Åke Söderblom.

Viveca Lindfors fick däremot sitt genombrott 1941 i filmen Tänk om jag gifter mig med prästen. ALLA kände till den filmen! Den förekommer till och med som sångtextrad i en av Alice Babs första, stora hits, "Swing, fula fluga, swing" (som hon sjunger i filmen En trallande jänta).

Fler stora, svenska filmer som hade Viveca Lindfors i den ledande rollen är: Appassionata, Anna Lans och Singoalla. Lindfors åkte till Hollywood och skrev kontrakt med Warner Brothers den 25 februari 1946. Hennes filmografi omfattar 73 biofilmer, men hon spelade även teater på Broadway i New York. Teaterdebuten på Broadway skedde 1955 med titelrollen i dramat Anastasia, som blev en stor konstnärlig framgång för Lindfors. Även hennes sista roll var en kritikerrosad teaterroll.

Lindfors var bosatt på Manhattan i New York men avled i sin födelsestad Uppsala under en turné med en Strindberg-föreställning. Strindberg finns också med i Lindfors eget släktträd, liksom Greta Garbo, Zarah Leander och Ingmar Bergman.

Dora Söderberg - 90 år med svensk film och teater

Nu är Viveca Lindfors inte den enda med kändisar i sitt släktträd som är inblandad i den första filmatiseringen av Den allvarsamma leken.
Filmens regissör Rune Carlsten var gift med den kända och uppburna Dramaten skådespelerskan Dora Söderberg - dotter till författaren Hjalmar Söderberg. På Doras födelsehus med adress Folkungagatan 95 i Stockholm finns det idag en plakett där det står: "I detta hus bodde författaren Hjalmar Söderberg (1869–1941) med sin familj under åren 1899–1900. Dottern Dora föddes här den 10 november 1899. Hon blev sedermera en uppburen skådespelare vid Kungliga Dramatiska Teatern."

Dora Söderberg kom bra överens med så skilda (och "svåra") regissörer som Ingmar Bergman och Olof Molander. Hon trivdes också med Vilgot Sjöman och Hasse & Tage, och under sex decennier blev det flera långfilmer och TV-serier. Dora Söderberg gjorde 82 olika roller under sin karriär vid Dramaten, som började 1917 och avslutades 1986. 1989, nästan 90 år gammal, gjorde Dora sin allra sista roll, en roll för SVT i serien Maskrosbarn, skriven och regisserad av Marianne Ahrne. Dora Söderberg var också en av de viktiga källorna för Bure Holmbäck när han skrev biografin Hjalmar Söderberg - Ett författarliv (1988).

Fler kända släktträdgrenar: Olof Widgren, som gör Arvid i Den allvarsamma leken, är morfar till en av vår tids mest kända svenska filmstjärnor, skådespelerskan och regissören Helena Bergström.

Stockholm - en svensk stjärna

Viveca Lindfors är den stora stjärnan i Den allvarsamma leken, en stjärna som så småningom blev för stor för Sverige.

Men den andra stora stjärnan i filmen är Stockholm och de vackert skildrade Stockholmsmiljöerna. En stor del av behållningen med att se filmen idag är att se forna tiders Stockholm i kärleksfullt svartvitt skimmer. Filmen är inte bara en kärlekstriangel. Det är också en kärleksförklaring till Stockholm.

Den allvarsamma leken spelades in vid Centrumateljéerna i Stockholm med exteriörer från Johannes kyrkogård med flera platser i Stockholm av Karl-Erik Alberts. Svensk filmproduktion hade en guldålder under 1940-talet, med ett slags filmformel som avvägde uttrycket mot de ofta mycket melodramatiska intrigerna. Det gjordes många filmer, men också en hel del för tiden "dyra" filmer. Rune Carlsten, som regisserat filmen, var en veteran från stumfilmseran och Den allvarsamma leken var en av hans sista filmer – några år tidigare gjorde han Doktor Glas (1942) som också den är en mycket sevärd Hjalmar Söderberg filmatisering.

Stockholms Tidning skrev så här om filmen Den allvarsamma leken efter premiären 1945: "för den som inte är Söderbergsspecialist ger filmen en hel del av sekelskiftes- och tiotalsstämning, något av "hopplösa släkten", grå tristess, rotlöshet, flanörlidande. Stämningen kommer främst fram i Olof Widgrens utomordentliga tolkning av Arvid."
Stockholmsstämningen kommer fram än idag, och gör detta till den bästa versionen någonsin av Den allvarsamma leken.

FILM: Jag är Ingrid

Ingrid Bergman. Det är i år 40 år sedan hon plockade upp en Oscar för sin briljanta rolltolkning i den episka filmen Mordet på Orientexpressen, baserad på Agatha Christies bästsäljare. Ingrid Bergman spelade den svenska missionären som blir misstänkt för mord. Det var hennes tredje Oscar. Tidigare hade hon belönats för huvudrollerna i Gasljus respektive Anastasia.

---

Kvinnor ska inte bara vara rädda för att misslyckas, de ska också vara rädda för att lyckas!

Ingrid Bergman bakom kameran

Titel: Jag är Ingrid

Regissör: 
Regi: Stig Björkman

Skådespelare: 
Medverkande: Ingrid Bergman, Isabella Rossellini, Ingrid Isotta Rossellini, Liv Ulmann mfl

Land, år: 
Sverige, 2015

Studio S Entertainment

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln. Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln. Varje köp via denna länk stödjer TK.

 En svensk filmstjärnas liv stöps i samma form som hennes mest kända filmroller

Superkända regissörer älskade henne, Hemingway älskade henne, Hollywood älskade henne, hon var "America's sweetheart" --- i alla fall tills hon skiljde sig och flyttade till Italien (vilket orsakade ett krismöte i den amerikanska senaten!) --- och alla känner till Casablanca, filmen som brukar rankas som världens bästa, eller i alla fall mest kända, kärleksfilm.

En stor succé och stående ovationer i Cannes

2015 skulle Ingrid Bergman ha fyllt 100 år. Det firades bland annat med en nyutgivning av biografin som hon själv skrivit, Mitt Liv (Norstedts förlag), som kom ut för första gången 1980. Men även med en helt ny biofilm.

Dokumentären Jag är Ingrid fick tio minuters stående ovationer vid urpremiären i Cannes och har blivit en av vår tids största dokumentärsuccéer med hela 190 000 biobesökare i Sverige. Nu finns den på DVD och har återigen blivit en stor succé.

"Gör en film om mamma!"

Våren 2011 träffar regissören Stig Björkman Ingrid Bergmans dotter Isabella Rossellini på filmfestivalen i Berlin. Isabella föreslår att han ska "göra en film om mamma". Genom Isabella får Stig tillgång till en av filmhistoriens största skådespelerskor, och möjligheten att berätta Ingrid Bergmans historia med hennes egna ord och bilder.

Filmen handlar dock inte så mycket om Ingrid Bergmans filmer, vare sig de hon filmade själv eller de hon filmade med andra, vill man t.ex. få reda på skvaller och roliga anekdoter om Alfred Hitchcock eller Humphrey Bogart får man spana in Ingrid Bergmans självbiografi Mitt liv.

Fyra barn går igenom familjealbumet

Filmen Jag är Ingrid verkar mest handla om hennes barn. De fyra barnen går igenom familjealbumet, pratar om barndomen och lämnar ut Ingrid Bergmans privata filmer. Hon filmade både på jobbet och hemma, se här finns Alfred Hitchcock med på ett hörn! Och gör en Hitchcock i filmen! De flesta filmerna är med hennes italienska familj. Isabella Rossellini är också Ingrid Bergmans mest kända barn, fotomodell, filmstjärna och superkändis idag.

Vid tretton års ålder förlorade Ingrid Bergman sin far, som var fotograf. Det används som förklaring till varför Ingrid var så bra framför kameran, kameran "älskade henne" och det antyds att hon blandade ihop kameralinsen med kärlek.

Förutom pratet om pappan och kameran, reflekterar man i stort sett aldrig över Ingrid Bergmans konstnärskap. Hon var ju inte bara fotogenisk (det är det många som är) utan hade en förmåga att uttrycka oändligt många skiftningar och känslor bara med små minspel i ansiktet. Så subtilt, så skickligt, så sällsynt! Speciellt under den här tiden. Titta bara på Notorious! och njut av vad Ingrid Bergmans karaktär säger, utan att säga något alls.

Att reducera allt detta till "pappan med kameran" är översimplifierat och helt enkelt fel.

Ett regissörsämne som aldrig fick chansen

Dessutom märker man att Ingrid Bergman "tänker fotografiskt rätt". Det märks hur bra hon är bakom kameran, bara på de foton och de amatörfilmer hon lämnat efter sig. Det märks också hur hon tänker cinematiskt innovativt. Hade Ingrid levat idag hade hon säkert tagit steget fullt ut och provat på regissörsyrket, precis som stjärnor som Angelina Jolie och Sophia Coppola. Men Ingrid Bergmans Hollywood var ingen plats för geniala kvinnliga regissörer, det var det manliga geniet som skulle dyrkas och kvinnor skulle se näpna ut framför kameran.

Men även där bröt Ingrid mot rådande tidsideal: hon vägrade helt enkelt att stöpas i samma form som andra filmstjärnor. Hon bytte inte heller namn. Ingrid förblev Ingrid. Det är inte stor skillnad på att se henne i Hollywoodfilmer och gamla svenska filmer. Ingrids utstrålning är densamma.

Jämför detta med andra Hollywoodfynd från samma tid, kvinnliga skådespelare gjordes om till oigenkännlighet för att passa in i Hollywoodmallen.

Ingrid Bergman blev tidigt moderlös. Mamman, som var av tysk-judisk börd, gick bort när Ingrid var tre år. Ingrid hade då inga överlevande syskon.

Föräldrar kan inte alltid vara närvarande

Mammor ska vara närvarande. Pappor kan man förlåta. Dock har man aldrig hört Ingrid klaga över att hennes mamma inte var närvarande. Klagade, det gjorde man inte förr i tiden. Inte om man var upptagen med att bli en stjärna!

Idag är det däremot modernt att klaga över frånvarande föräldrar, samtidigt som dubbelarbete blir allt vanligare. Speciellt bland kvinnor. Och de flesta har inte ens karriär, de försöker bara försörja sig själva och sina barn, och hinner sällan med att ha kvalitetstid med barnen.

"Are we still doing this? Are we still shaming women?" frågar sig Anne Hathaways karaktär i Nancy Meyers filmen The Intern (2015), när alla mammorna i skolan tittar snett på Hon Som Lyckats. Hon som har karriär och eget företag.

Och svaret är JA! "We are still doing this"! Vi anklagar fortfarande kvinnor om de inte är tillräckligt närvarande. Speciellt de som har lyckats.

Var rädd för att lyckas

Kvinnor ska inte bara vara rädda för att misslyckas, de ska också vara rädda för att lyckas! För då kan de hamna i "dålig förälder" facket. Och ingenting är värre.
Ingen har gjort en Ingmar Bergman dokumentär, där han anklagas för att vara en icke närvarande förälder. Eller en Roberto Rossellini dokumentär där man mestadels diskuterar hur närvarande han var i hemmet.

Här går diskussionerna om Den Frånvarande Modern som en röd tråd genom hela filmen. Och det gör att filmen får slagsida. Och känns daterad och orättvis.
Valet mellan att vara Moder och Karriärkvinna, valet mellan Kärlek och Plikt. Det var ju sånt Ingrid Bergman spelade på film!

Måste man få in hela hennes liv i samma "historieform"?

Samma form som de gamla svenska melodramerna stöptes i? Är inte de förlegade vid det här laget?

Melodramer med moderskapets dygder

Ingrid Bergmans filmstjärneroller handlar om moderskapets dygder redan i de tidiga svenska filmerna, melodramerna. I melodrama är det vinnande receptet att vara hon som inte vill krångla till saker genom att önska sig både och, både familj och yrkesliv. Att misslyckas med familjebildandet skildras otvetydigt som en tragedi i gamla svenska moralkakor till filmer. Speciellt om man hamnar inom melodrama facket. (Ingrid Bergman gjorde bara två komedier, där rollerna och intrigerna var annorlunda, mot åtta melodramer.)

Ingrid Bergmans största och mest berömda filmroller, klassikerna Casablanca, Gasljus, Klockan klämtar för dig, Trollbunden och Notorious! har samma "historieform".

Ingrid Bergman spelar kvinnan som längtar efter att få ge sig hän och bli lycklig. Men i varje film "straffas hon" eller får ta konsekvenserna av några få stunder av lycka.

Men visst blev det snygga bilder, eftersom ingen filmstjärna kunde se så vackert, melodramatiskt olycklig ut som just Ingrid Bergman. Se bara på slutscenerna av Casablanca! Hade det fungerat med någon annan skådespelerska i den rollen? Knappast.

Humor och skinn på näsan

När man läser Mitt Liv av Ingrid Bergman får man intrycket att det här är en kul tjej med mycket humor och skinn på näsan --- hon vägrade amerikansk plastikkirurgi (och fick därmed behålla sin näsa!) hon vägrade banta, och hon och Hitchcock hade jättekul tillsammans, bland annat när de drack alldeles för mycket (något som både Hitchcocks fru och Ingrids man inte skulle ha gillat).

Ingrid Bergman verkar ha varit den typen som skulle ha blivit jättebra i gamla svenska komedier och så kallade "pilsnerfilmer" och hembiträdesfilmer, precis som till exempel Sickan Carlsson, som också firade 100 års jubileum 2015 (och faktiskt fick gifta sig och skilja sig tre gånger i fred!). Men då hade ju inte Ingrid blivit någon internationell filmstjärna. Man blir inte det på komedier. Det blir man på melodramer. Synd om Ingrids eget liv nu också ska stöpas om i den formen.

Belinda Graham

FILM: Now You See Me 2

En representant för kyrkan står framåtlutad över bordet där trollkonstnären framför sina illusioner. Man tycker att de båda männen borde ha något gemensamt: de lever ju båda på showmanship och illusioner … men de befinner sig på olika sidor, en av dem representerar etablissemanget, den andre representerar utmanaren. Folket står i en ring runtom och ser på och fnissar förväntansfullt. De vet att etablissemanget blir draget vid näsan, och de njuter av det!

---

Vad som är huvudattraktion och vad som är distraktion är oklart

 Now You See Me 2

Regissör: 
Regi: Jon M. Chu

Skådespelare: 
Medverkande: Jesse Eisenberg, Mark Ruffalo, Woody Harrelson, Dave Franco, Daniel Radcliffe, m fl

Land, år: 
USA, 2016

Nordisk Film

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln. Varje köp via denna länk stödjer TK.

Nya illusioner när etablissemanget luras, och lämnas med grodan

Målning och magi

Så ser motivet ut i oljemålningen Magikern (The Conjuror) av Hieronymus Bosch från 1502. Magikern lurar kyrkans man med hjälp av det gamla tricket "under vilken kopp ligger pärlan?" och samtidigt knycker en liten unge (magikerns assistent?) mannens börs. Att åskådaren låtit sitt förnuft flyga och fara syns symboliskt med hjälp av en groda på bordet. Att magikern är smart och vet vad han håller på med, så att säga "streetsmart", visas symboliskt med hjälp av en liten uggla som sitter gömd i magikerns korg. Ugglan är både en symbol för visheten och mörkrets makter, och magi hör ihop med båda.

Kyrkans man blir lurad, helt enkelt eftersom han tittar för nära, och det är ett mantra som upprepas gång på gång i Now You See Me 2 - "the closer you look, the less you see".

Vem ser allt idag?

En annan likhet mellan målningen och filmen är att magikerna i filmen är ute efter att lura etablissemanget på både heder och ära och pengar ... I detta fall en mobiltelefonjätte. Varför är oklart, men idag är det tydligen inte gud och kyrkan som ser alla människor, det är onda affärsmän och övervakning via mobiltelefoner.

De fyra huvudpersonerna i filmen kallas "the Four Horsemen". De har alltså tagit sina namn från apokalypsens ryttare i Bibeln. Man kan konstatera att "the Four Horsemen" just nu är med i två aktuella filmer: dels Now You See Me 2, dels X-men: Apocalypse - fast tricken som utförs är på väldigt olika nivåer. Magikerna är inga mutanter. Fast de framställs ändå som superhjältar, var och en med sin speciallitet:

Merritt McKinney (Woody Harrelson) som kan läsa och manipulera folks tankar, Jack Wilder (Dave Franco) som kan göra vad som helst med en packe kort, Daniel Atlas (Jesse Eisenberg) som ser sig själv som gruppens ledare och specialist på illusioner, och gruppens enda tjej, Lula (Lizzy Caplan) som ... ja, som är snygg och inte har någon specialitet.

Ont om kvinnliga illusionister

Det verkar inte som om det kan finnas mer än en kvinnlig magiker i Now You See Me universum samtidigt. (Det kan däremot finnas många olika kvinnliga mutanter med olika superkrafter i X-men). När en person av de fyra magikerna ska spela bimbon, suckar hon och konstaterar "det blir väl jag".

Henley Reeves (Isla Fisher), utbrytardrottningen från den första filmen, är borta. Lizzy Caplans Lula ska tydligen ersätta henne även i nästa planerade film i serien.

På det hela taget är det svårt att göra en uppföljare till en film som aldrig planerades att få en uppföljare, och som i sig var perfekt.

Det hela är lite som Oceans Eleven - den första var perfekt. Men i Oceans Twelve hotas gänget av skurkarna från den första filmen och måste göra en ny heist för att ersätta de pengar som försvann i ettan. Now You See Me 1 & 2 följer precis samma Oceans-upplägg.

Fransk estetik utbytt mot James Bond action

Medan den första filmen hade en fransk romantisk och estetisk känsla --- en bankkupp i Paris, en kärleksscen på en av broarna över Seine, Mélanie Laurent som Mark Ruffalos kärleksintresse, Louis Leterrier som regissör osv. --- känns Now You See Me 2 som en Bond-film med fyra agenter med superkrafter mot en manisk superskurk. Filmen är till stor delinspelad i Macao, där många Bond-filmer är inspelade och Daniel Radcliffes karaktär är som en superung Bond-skurk. Radcliffe är mest känd för rollen som Harry Potter i åtta filmer (Harry Potter och det fördömda barnet skulle kunna vara titeln på Radcliffes självbiografi, han hade nog ingen aning om hur rollen skulle förfölja honom när han bara var tio år gammal).

Här får Radcliffe yttra repliker som "Science! Not Magic!". Alltså: vetenskapen överträffar magin. Vad hade han väntat sig? Att "Wingardium leviosa" skulle kunna fungera i verkligheten? I verkligheten kallar sig många trollkonstnärer nu för illusionister --- för att understryka att det inte finns något trolleri eller någon övernaturlig magi, allt är hårt arbete med att skapa underhållning av illusioner. Hur man skapar och marknadsför illusioner verkar i sig vara en hel vetenskap.

Vad som är huvudattraktion och vad som är distraktion är oklart, liksom vem som lurar vem, vem som är magikern och vem som är assistenten, vem som drar i trådarna och vem som dansar efter vems pipa. Det hela hade kunnat bli väldigt mörkt och filosofiskt och identitetssökande à la The Prestige, men istället blir det ljust och glittrigt och spektakulärt à la Oceans Eleven. Eller Oceans Twelve.

Ingen groda den här gången

Filmen förklarar lite för mycket hur "allt gjordes", men Lizzy Caplan är mycket rolig (mer så än alla hennes manliga motspelare tillsammans) och korttricken under heisten iögonfallande, så på det hela taget är Now You See Me 2 en trivsam upplevelse. Här är det aldrig någon som blir dödad eller skadad --- till och med den huvudlösa duvan avslöjas som levande. Och allt går precis som man förväntat sig. Vilket kan vara trevligt ibland. Man har inte blivit lurad på konfekten och lämnats med en groda istället.

Belinda Graham

FILM: X-men Apocalypse - Tredje filmen är inte alltid den värsta

Why So Mad?

Prepare for the Apocalypse.

I början av civilisationen var han dyrkad som en gud. Apocalypse, den första och starkaste av alla mutanter i X-Men universumet, tog krafter från andra mutanter för att bland annat bli odödlig och osynlig. Efter tusentals år vaknar han igen och blir djupt besviken på den nya värld han möts av. Han rekryterar fyra mutanter, Angel, Storm, Psylocke och Magneto, för att rensa världen på människor och skapa en ny världsordning där han själv regerar. Ställda inför detta hot måste Raven med hjälp av Professor X leda ett team av unga X-Men för att rädda mänskligheten från total undergång.

"At least we can all agree that the third one is always the worst!" säger Jean Gray, när hon och Scott och Nightcrawler just varit på bio och sett den tredje Star Wars filmen Return of the Jedi.

Det har tolkats som att Bryan Singer skickar en giftpil mot Brett Ratner, han som gjorde den tredje X-men. Last Stand. Den sämsta i den första trilogin.

Men samtidigt är detta den tredje filmen i den nya trilogin. Och den är inte alls dålig!

Den ska både avsluta det som hänt i de första två filmerna, och knyta ihop det med vad som kommer att hända i den gamla trilogin (som nu utspelar sig i framtiden ...)

Det är en rolig och dramatisk film som samtidigt är ett kärt återseende --- så många är tillbaka, och Jean Gray får äntligen visa vad hon går för. På tiden!

När hon förvandlas till the Phoenix är det mäktigt. Förr hade man helt enkelt inte så bra CGI och specialeffekter att X-men blev så bra som det kunde vara.

Mystique är också snyggare än någonsin och Quicksilver snabbare, och roligare.

På det hela taget en mycket rolig superhjältefilm, full av bra skådisar och hisnande effekter!

Stan Lee gör också för första gången en allvarlig cameo --- och för första gången tillsammans med sin fru!

Marvels mutanter är det bästa de har. Ett värdefullt varumärke, som i sig är som en superkraft.

Regi: Bryan Singer

Titel: X-men Apocalypse

Medverkande: James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Nicholas Hoult,
Oscar Isaac, Rose Byrne, Evan Peters, Josh Helman, Sophie Turner, Tye Sheridan, Lucas Till
Kodi Smit-McPhee, Ben Hardy, Alexandra Shipp, Lana Condor m.fl.

USA, 2016

FOX-Paramount

FILM: Captain America Civil War - The Avengers splittras och vi får se en ny Spider Man

United we stand. Divided we fall.

Captain America och Iron Man drar inte jämt.

Marvels Captain America: Civil War tar vid där Avengers: Age of Ultron slutade.

Steve Rogers leder det nya teamet med Avengers i deras fortsatta arbete för att skydda mänskligheten. Men när Avengers är inblandade i en stor internationell händelse, som resulterar i att oskyldiga drabbas av stora skador, ökar kravet på att ett nytt system ska installeras. Ett system som innebär att en styrelse ska avgöra när man bör anlita Avengers tjänster. Detta beslut splittrar Avengers samtidigt som teamet försöker försvara världen mot en ny och ondskefull kraft.

När Avengers delas kan man snabbt konstatera att Captain America får alla coola typer på sin sida. Förutom Black Widow, och i egenskap av dubbelagent är hon egnetlgien på båda sidor, och hon hjälper Captain America när det verkligen gäller. 

Captain America titeln är egentligen något missvisande - hitintills har de filmer som haft en speciell titel också haft en huvudperson, vare sig de är Iron Man, Captain America, Thor eller Ant-Man.

Men här får man i stort sett hela Avengers gänget igen. Förutom Thor och Hulken som verkar vara Missing In Action från den förra filmen.

Det är väldigt svårt att toppa den förra Avengers filmen och det är även svårt att toppa den förra Captain America filmen. Och den förrförra.

I den första filmen hade man först nazister och sedan Hydra som "the bad guys". Det fungerade ypperligt. Hugo Weaving har inte varit så obehaglig sedan The Matrix. 

I den andra filmen hade man en snygg, åldrad Robert Redford som motståndare. Dessutom Hydra. Och ett S.H.I.E.L.D. där man inte vet vem som är vän eller fiende.

Här får man Daniel Brühl som skurk. En helt vanlig man som vill hämnas sin familj. Det känns onekligen lite blekt efter de två tidigare Captain America filmerna. Och även efter den förra Avengers filmen där en galen jätterobot med James Woods röst försöker förgöra hela världen, likt X-men mutanten Apocalypse.

Filmer har svårt att bli bättre än sin skurk. Thor har Loki, en värdig motståndare, Captain America får ingenting som kräver hans speciella klass och kompetens (och moralkompass).

I början känns det också som filmen har någon slags konstig propaganda mot FN.

För många superhjältar pucklar på varandra för länge, utan att det är någon mening med det.

Det bästa med filmen är nytillskottet Tom Holland, som Spider Man. Och Marisa Tomei som "aunt hottie". Varför kan inte moster May vara snygg? En moster behöver ju inte vara äldre än en farmor ...

Eftertexterna förkunnar att Spider Man will be back! Och det ser man fram emot!

Och även att Captain America ska få en cool motståndare i nästa kapitel av sin saga. Gärna lika cool som Robert Redford i stålgrå kostym!

Regi: Anthony Russo / Joe Russo

Titel: Captain America: Civil War
Medverknande: Chris Evans, Robert Downey Jr., Scarlett Johansson, Sebastian Stan, Anthony Mackie, Don Cheadle, Jeremy Renner, Chadwick Boseman, Paul Bettany, Elizabeth Olsen 

Paul Rudd, Emily VanCamp, Tom Holland,Daniel Brühl, Frank Grillo

USA, 2016

Walt Disney Studios Home Entertainment

FILM: The Angry Birds Movie - Arg, röd fågel får revansch

Why So Mad?

Upp med hakan! 

Det finns en ö där bara glada fåglar som inte kan flyga bor. Eller nästan bara glada fåglar åtminstone. I detta paradis har Red, Chuck och Bomb alltid varit outsiders. Men när ön plötsligt invaderas av mystiska gröna grisar är det upp till trion att lista ut vad inkräktarna egentligen är ute efter.

The Angry Birds Movie bygger på det populära digitala spelet, men filmberättande verkar mest inspirerat av Tex Avery, Chuck Jones och andra pionjärer inom tecknad film. Det är som Snurre Sprätt och Daffy Duck och Wile E Coytote, den där vargen som alltid jagar en speedad springande fågel men själv åker på smällar.

En del kraschande i den här filmen påminner om den traditionen. Men ”Angry birds” har många känslor, från galen ilska till gulligt.

Angry Birds är ju ett spel, eller hur? Och i en värld där allt fler filmer ser ut som spel är det väl logiskt att spel blir filmer.

The Angry Birds Movie ska vara en förklaring till varför man skjuter arga fåglar på grisar som gömt en hög ägg. Det tog sju år från spelsuccé till film.

En grupp grisar kommer till fågelön och Red (den röda fågeln) är den enda som inte låter sig luras.

Grisarna har något lurt i kikaren!

Grisarna kommer med presenter och arrangerar ett jätteparty, som distraherar fåglarna medan alla ägg packas ombord på en båt och försvinner. Alla chockas av stölden men Red förmår Fågelön att sätta hårt mot hårt. Kom ihåg, vi är fåglar. Vi härstammar från dinosaurier, säger han.
En liten fågel morrar som en T-Rex, och fåglarna ger sig iväg för att få tillbaka äggen.

Synd bara att de gröna grisarna är så slarvigt gjorda, de ser ut som de där gröna rymdisarna i Toy Story. Snabba att massproducera i datorn?

Red och hans två kompisar utgör en sån där manlig trio på bio, som klarar av det mesta.

Man är inte förvånad över att alla äggen räddas.

Vad händer härnäst? Candy Crush the movie?

En uppföljare till The Angry Birds Movie är planerad. Med fler arga fåglar.

Regi: Clay Kaytis / Fergal Reilly

Titel: The Angry Birds Movie

Originalets röster: Jason Sudeikis (Red), Josh Gad (Chuck), Danny McBride (Bomb), Maya Rudolph (Matilda), Bill Hader (Leonard), Peter Dinklage (The Mighty Eagle)

USA, 2016

Universal Sony Pictures Home Entertainment