FILM: Skumtimmen - med naturen som mordvapen

 

Skumtimmen - med manus och regi av Daniel Alfredsson, efter en roman av Johan Theorin - är en film som gör det mesta både av det öländska landskapet och av Lena Endres ansikte. Filmen är en studie både av obarmhärtig natur, och av sorg och saknad - men till slut även en studie i försoning. En blandning av kostymdrama och deckare, som utnyttjar den klaustrofobiska karaktär som en isolerad ö kan ha. Naturen är både hård och hotfull. Det mesta av Skumtimmenutspelar sig på Öland, med ett par undantag: tillbakablickar till vad som hände förr i tiden i Havanna, Kubas huvudstad. Från ö till ö - men de olika öarna har två helt olika karaktärer. Medan Öland är kargt, vindpinat och ogästvänligt är Kuba myllrande, opersonligt och obarmhärtigt. Ett ställe där ingen bryr sig om en man som försvinner.

Öland är för många ett färgglatt sommarparadis, men det Öland som figurerar i Skumtimmen är ett Öland med en gråbrun färgskala. Sommaren har flytt och sommargästerna med den. Ön är ödslig, övergiven och inte barmhärtig mot den som går vilse på alvaret. Det här är så långt från naturromantik man kan komma - det här är natur som kan användas som mordvapen. Varken barn eller gamla som förirrar sig på alvaret har stor chans att överleva.

Skumtimmen är också intressant som kostymdrama - “nutiden” i filmen är 1993. Mobiltelefonerna är stora och otympliga, liksom de populära bilmodellerna och täckjackorna. Tillbakablickar görs till 1945, 1968 och 1972. 1972 hände det som präglade hela livet för Endres karaktär - hennes son försvann spårlöst ute på alvaret. Hon lever med ovissheten och har aldrig skaffat någon man eller några barn eftersom det skulle kännas som ett svek mot den förlorade sonen. Hon har aldrig heller förlåtit sin pappa som skulle passa sonen, när han lagade sina nät. Skumtimmen är sin egen variant av hemvändarfilm - hemvändaren blir vid hemkomsten genast ett yngre jag: omogen, tjurig, grälar på sin pappa, vill inte lyssna … men hon blir även en karaktär som upplever ett slags tonårsförälskelse på gamla dagar.

Pappan, spelad av Tord Peterson, pusslar fortfarande på vad som hände med det försvunna barnbarnet, 21 år senare. Han är filmens deckare, som försöker lösa ett “cold case” innan spåret blivit för kallt. Men hans nystande leder till fler dödsfall och överfall på ön.

Det finns gott om kvinnliga deckarhjältinnor i världen och Sverige har sin beskärda del av Kitty-liknande hjältinnor som utan att blinka snokar runt överallt och blir instängda i övergivna hus. Vad som skiljer hjältinnan i Skumtimmen från dessa dussindeckarhjältinnor är att hon motiveras av saknaden efter sitt barn - när det värsta redan hänt kan det inte bli mycket värre.

Skumtimmen är dels en historia om hämnd, dels en historia om försoning. Den som väljer hämndens väg för att förlika sig med det förflutna, skapar bara fler tragedier, medan de som väljer försoning kan gå framåt.

Det gamla sägesättet “Revenge is a dish best served cold” är ett sägesätt som efter Skumtimmen kan behöva revideras: “Revenge is a dish best not served at all”!

Hämnden i Skumtimmen gör att många karaktärer berövas sina liv, sina möjligheter och sina lyckliga slut.

Skumtimmen är både en av de sorgligaste och en av de vackraste deckarfilmerna som gjorts - vacker just därför att sorgen får ta plats. Dödsfall är inte bara “events” för spänningens skull, utan verkliga tragedier som gör ont, även ett par decennier senare.

Titel: Skumtimmen

Regi: Daniel Alfredsson

Medverkande: Lena Endre, Tord Peterson, Björn Andersson,
Felix Engström, Max Felder, Eva Fritjofson,Thomas W. Gabrielsson m.fl.

DVD, 2013, Sverige

Nordisk Film