Emily Dickinson kommer ständigt tillbaka!

Emily Dickinson kommer ständigt tillbaka!

 

Sofie Livebrant har klätt ut sig till Emily Dickinson på omslaget till CD-boken Emily Dickinson är en poet vars uttryck egentligen aldrig åldras – paradoxalt nog var hon världsfrånvänd redan under sin livstid. I år har det kommit ut två nya Emily Dickinsontolkningar bara i Sverige, den ena är en musikalisk tolkning av Grammyvinnaren Sofie Livebrant vars CD ingår i en bok ”Emily and I” med Emily Dickinsons originaltexter på engelska och Lars Lerins stämningsfulla akvareller (som förmodligen aldrig heller kommer att åldras). Den andra är ”Gång på gång är skogarna rosa”, där Ann Jäderlund tolkar Emily Dickinson till svenska. En poet silas genom en annan poets medvetande och gör samtidigt en språkresa. Det intressanta med Emily Dickinson är sättet på vilket så många tolkar henne, alla med markant olika resultat, så resultatet säger alltid mer om den som tolkar – vare sig det är Sofie, Ann eller Horace – än om Emily, som verkar vara lika svårgreppbar eller svårnåbar som innan.
När det gäller alla poeter, lyriker, textförfattare, musiker, ja, även romanförfattare, så brukar de ha en hit, eller några “greatest hits” som alla är överens om är det bästa de har gjort. När det gäller Emily har hon blivit tolkad till svenska ett ansenligt antal gånger innan Ann Jäderlund gjort sitt försök – senast var det Svenska akademins då ständige sekreterare Horace Engdahl som gjorde sin version av Emily Dickinson. Emily blir en ny poet varje gång. Och varje gång drar hon ut nya sidor av de som tolkar henne.

Olika poeter – olika val

Dessutom har varje poet som tolkat Emily Dickinson till svenska valt olika dikter. Väldigt få gånger har samma dikt blivit tolkad två gånger. Varför? För att det inte går att enas om vad som är det bästa urvalet av Emily Dickinson? För att inte bli jämförd med andra översättare? För att alla vill spegla sina egna sidor i Emilys liv och därmed blir urvalet direkt personligt och annorlunda varje gång?
Gång på gång säger detta mer om Ann Jäderlund än om Emily Dickinson, men det gör givetvis inte diktsamlingen sämre, och Ann Jäderlund skriver i bokens efterord att hon valt att inte ha med originaldikterna för då skulle hennes stackars översättningar krympt till ingenting. För ingen översättning kan nå upp till originalet.
På så sätt blir det alltid intressant att läsa nya Emily Dickinsontolkningar. Sofie Livebrant är annars mest känd för sina grammisvinnande tolkningar av Dan Andersson, insjungna av Sofia Karlsson.

”Emily and I”

Emily Dickinson”Emily and I” innehåller en CD med Sofies tonsättningar av elva av Emily Dickinsons dikter, plus en 56-sidig bok med dikterna på engelska, med kommentarer och samma dikter i svensk prosaöversättning av Ann-Marie Vinde. Dessutom en biografisk text om Emily Dickinson, Sofie Livebrants egen berättelse och målningar av Lars Lerin.
Sofie Livebrant är Sveriges nya musikaliska stjärna. Men trots att hon vunnit grammisar med sina Dan Anderssontolkningar, skrivit låtar till flera svenska kändisar och gjort en egen bejublad soloskiva är hon ändå förhållandevis okänd. Kanske det pinfärska nya albumet där Sofie Livebrant tolkar den amerikanska nationalskalden Emily Dickinson kommer att leda till det stora genombrottet. Albumet ”Emily and I” är ännu vackrare och mer gripande än Dan Anderssonupplevelsen och man kan förstå att Sofie Livebrant titulerar sig ”sångfångare”. Som om att alla sånger redan finns någonstans i universum och hon gör sig bara redo för att fånga dem.

Problemet med Plath

Att fånga Emily Dickinson var däremot långt ifrån lätt, vägen dit var både lång och krokig, och kantas av besvikelsen att hennes arbete med Sylvia Plaths dagbokstexter var förgäves. De skyddas av copyrightlagen och Sofie Livebrant får inte lov att använda sina fina tonsättningar.
Gary Graden, en amerikansk kördirigent som kommer från New England (samma delstat som Sylvia Plath och Emily Dickinson härstammar från) rekommenderar Emily Dickinson som ersättning för Sylvia Plath. Och dessutom har copyrighttiden gått ut på Emily Dickinson. Vad de båda poeterna har gemensamt, förutom rötter i New England, är att de skrev mycket om döden. Men det kan man säga även om andra amerikaner som Walt Whitman och Edgar Allen Poe. Det typiska för Emily Dickinson är ett slags panteism, en vördnad för naturen och ett slags hoppfullhet. Sofie Livebrant väljer att blanda upp en Emily Dickinsondikt med ett buddhistiskt mantra, och andemeningen är faktiskt densamma, oavsett tid eller land eller kultur. Resultatet är mycket lyckat.

Musikalisk variation

Tonmässigt varierar låtarna mellan gammal nordisk folkmusik och Livebrant säger sig bland annat vara inspirerad av träskodans från Färöarna, amerikansk folkmusik, österländsk musik/mantran och klämmig väckelsemusik. Den enda låten som Sofie Livebrant själv skrivit texten till som låter som en glad Guys&Dolls frälsningsarmésång, fast på ett bra sätt! – för det behövs faktisktdet behövs något mer upptempo mellan alla tragiska Emily Dickinsondikter med finstämda och sorgesamma melodier.
Något som gör upplevelsen med detta underbara album ännu mera intensiv är Lars Lerins lågmälda och smakfulla akvareller, som ligger i perfekt ton med både Dickinson och Livebrant. Boken man får med skivan är alldeles lagom tjock och lyxig, full med intressanta fakta, vackra bilder och tankar kring Dickinson och arbetet med musiken. Detta är ”a once in a lifetime experience”. Jag tror aldrig att det kommer att produceras något så här vackert – och lyxigt – igen, av någon artist över huvud taget. Men jag blir gärna överbevisad med en uppföljare.

Privat person – offentligt älskad

Sofie LivebrantEmily Dickinson var också känd för att vara en mycket privat person, klädde sig i enfärgade kläder (brunt som ung, vitt när hon blev äldre) och skötte det mesta av sitt umgänge via brevkorrespondens – detta under en tid när tjejer förväntades att ha gulliga, tilldragande kläder, gå på visiter hemma hos varandra och inspektera hur pass bra andra var på att städa, baka och hushålla. Med andra ord: inte alls som livet är idag.
Idag är det helt normalt att t. ex. umgås med sina vänner via MySpace, Facebook, Friendster och olika chatrum utan att någonsin träffas. På Emilys tid var självvald isolation något unikt och excentriskt.
Sofie Livebrants tolkning av Emily Dickinson innebär också ett val, men inte för att översätta utan för att tonsätta. Var det Sofie som gjorde valet eller var det musiken som valde åt henne, vilka texter som låter mest musikaliska? Vissa av Emilys dikter tycks sjunga medan andra helt klart inte sjunger, möjligen rappar de lite ironiskt.
Sofies Emily Dickinson arbete resulterade också i en ny text om livet och döden och att fånga dagen i sann Emily Dickinson anda. Så kan man också tolka Emily – genom att göra sin egen text efter hennes idéer, efter att ha levt och sjungit i hennes värld en längre tid.
Sofie Livebrant fick ju inte översätta, inte skriva sin egen text efter Emilys dikter, så då är det inte mer än rätt att hon fick göra sin egen text på engelska i ”genren Emily Dickinson”.
Det är den som gör tolkningen komplett.

Belinda Graham