Alla barn har rätt till en meningsfull fritid!

Alla barn har rätt till en meningsfull fritid!

 

   

Alla Barn har rätt till en Meningsfull FritidUnder sommaren fick man gång på gång höra att man skulle skicka pengar till Kronprinsessan Victorias Fond, gång på gång fick man höra att Alla barn har rätt till en meningsfull fritid, gång på gång gick trailern där Kronprinsessan Victoria och Peter Forsberg spelade rullstolsbandy.

På Kronprinsessan Victorias födelsedag den 14 juli gick trailern tätare än vanligt. Ett barn med ADHD var med på scenen när Victoria firades och berättade om sin simskola och sin simlärare - varje barn får var sin lärare. Mark Levengood berättade om det goda arbetet där föräldrar blir avlastade och får någon annan att ta hand om sina barn. Om glada barn som får åka på ridläger, simläger eller annat läger och njuta av sitt sommarlov.
Visst kan man skriva under på att alla barn har rätt till en meningsfull fritid - speciellt när det är sommarlov, sommarlovet är ju fullt av fritid, skolan är stängd och tyvärr är en hel del annat också stängt “för det är ju sommarlov”.
Visst är det trevligt att barn med funktionshinder får egna vuxna som tar hand om dem så de får en paus från sina föräldrar (och vice versa) får åka på läger , lära sig simma, rida och ha kul.
Men. Det finns massor av barn som inte har någon meningsfull fritid, sommarlovet är evighetslångt, allting är stängt, allting kostar pengar, föräldrarna jobbar jämt … För många singelföräldrar är sommarlovet ett litet helvete, för det är både långt och dyrt, det förutsätter både att man har tid och pengar. Inte kommer någon här och erbjuder gratis simlärare eller privat lägerperson som tar iväg barnet på äventyr, ”no expenses spared”.
Ibland blir man förbluffad av de svar man får, som när man berömmer någon för att ta med sig sitt syskon med funktionshinder och så får man svaret “men jag får ju betalt för det”. Någon slags lön, inträden, resor betalda. Skulle det äldre syskonet inte tagit ut lilla syskonet utan att få betalt för det? I de flesta fall är det så att det är föräldern som får ge det äldre syskonet pengar för att klara både sig och det lilla syskonet. Och pengarna räcker inte långt. Inträden till allt går upp, resekostnader går upp - men inte inkomsterna.

Visst har alla barn rätt till en meningsfull fritid. Inte bara de med funktionshinder. Visst är det jobbigt både att ha ett funktionshinder och att vara förälder till barn med funktionshinder men i dagens läge är det också jobbigt att vara singelföräldrar och att vara barn till ensamstående föräldrar. Sommarlovet kräver alltid mer tid och mer pengar än vad som finns. På många sätt är barn till fattiga ensamstående föräldrar mer utsatta när det gäller jakten på meningsfull fritid än ett barn med funktionshinder som har två föräldrar med bra eller i alla fall medelbra inkomst.
Terminerna är illa nog och loven är ännu värre.
Var ska barnen gå när skolan är stängd och mycket annat också är stängt och det som är öppet är knappast gratis?
Sommarlovet verkar då evighetslångt och det är en lättnad (fast ingen erkänner det för det är inte PK) när skolan börjar igen.
Och då kommer första uppgiften på första lektionen på första skoldagen:
Skriv om vad du gjorde på ditt sommarlov.
Alternativt: berätta för hela klassen vad du gjorde på ditt sommarlov.
Så är tävlingen igång: Vem gjorde mest under sommaren, vem hade de häftigaste resorna och de mest exotiska upplevelserna?
Alla barn har rätt till en meningsfull fritid. Funktionshinder kan se ut och kännas på mer än ett sätt.
Vem hade mest meningsfull fritid under sommaren?
Sen är det höstlov. Och hela karusellen börjar om igen.

Belinda Graham

Steven Spielberg: Retrospektivt

Litteratur: Richard Schickel, Steven Spielberg: Retrospektivt

 

Popcornsrullar, road movies och rymdmonster

Den definitiva monografin om en av Hollywoods största ikonerRichard Schickel
Steven Spielberg: Retrospektivt
Översättare: Christian Ekvall
ICA

Biografin tar oss med genom en extraordinär karriär som under fyra decennier har gett oss några av historiens mest framgångsrika, fängslande och långlivade filmer. Från den populära thrillern ”Hajen” och ”Indiana Jones” actionäventyr, till den flerfaldigt Oscarbelönade ”Schindler's List” och den romantiska komedin ”The Terminal”. Richard Schickels insiktsfulla analyser bidrar med nya perspektiv på Spielbergs gärning som filmmakare.
Stephen Spielberg är för många synonymt med stora popcornsrullar: blockbusters med utomjordingar, dinosaurier och massor av action. Eller med andravärldskrigetfilmerna ”Rädda menige Ryan” och ”Schindler’s List”. Många har sitt första filmminne förknippat med Spielberg: ”E.T.” som vill ringa hem. Eller sin första filmmardröm: den där hajen som karakteriseras av två noter i hela filmen.
Mitt första Spielbergminne är ”Sugarland Express”, en road movie där en ung Goldie Hawn gör en av sina bästa rollprestationer. Det är inte en ”normal” Spielbergfilm. Den var billig att göra. Den är relativt realistisk (inga utomjordingar eller dinosaurier figurerar). Den har inte ett lyckligt slut (en av huvudpersonerna blir ihjälskjuten i bästa ”Bonnie and Clyde” stil). Den floppade.
Stephen Spielberg säger själv: ”Sugarland Express fick bra recensioner, men jag hade gärna bytt ut alla de recensionerna mot en större publik. Filmens budget gick nätt och jämnt ihop. Den drog inte in några pengar.”

Samma kompositör följer med

Spielberg hävdar att det enda bra som kom ut av hans första långfilm var att han träffade John Williams som sedan dess gjort musiken till alla hans filmer. Bland annat de berömda två tonerna till ”Hajen”.
Men Spielberg glömmer att påpeka en sak till: han lärde sig att publiken vill ha lyckliga slut. Sedan dess har hans filmer haft lyckliga slut.
Visst finns det folk som stryker med, både i ”Jurassic Park” och i ”Schindler's List”, men huvudpersonerna, de vi hejar på, de klarar sig. ”Schindler's List” fokuserar på överlevarna, inte på offren, och är så nära en ”feel-good-movie” om förintelsen som det går att komma när det gäller ett sådant allvarligt ämne.

En våt sommarsuccé

”Hajen” blev den första stora Spielbergsuccén och är en av fem Spielbergfilmer som är på amerikanska filminstitutets lista över de hundra bästa amerikanska filmerna genom tiderna. Spielberg ringde till AFI och undrade om de kunde ta bort ”Hajen” från listan. Han tyckte det fanns andra filmer som var bättre och mer förtjänta av erkännandet och han hade fått mer än nog erkännande ändå (fyra filmer på topphundralistan räcker tydligen). Spielbergs begäran fick avslag.
Jag har alltid tänkt på ”Hajen” som en uppdatering av klassikern ”Moby Dick” – historien har till och med sin egen Kapten Ahab: Sam Quint (spelad av Robert Shaw). Matt Hooper (Richard Dreyfuss) och Martin Brody (Roy Scheider) fullbordar trion som slåss mot den stora vita valen, förlåt, den stora vita hajen.

Ibsen och ”Hajen”

Men inspirationen för ”Hajen” var tydligen ännu mer finkulturell än ”Moby Dick”: historien är tydligen (enligt denna bok) baserad på Ibsens pjäs ”Folkets fiende”, där makthavarna på en kurort försöker dölja det faktum att vattnet i badanläggningen, själva turistattraktionen, är förorenat. Den berättar historien om en enda mans kamp för att avslöja den obekväma historien. Handlingen i ”Hajen” är flyttad till en badort i Massachusetts och det förorenade badvattnet fick ersättas av något som syntes lite mer, (och i längden var svårare att hemlighålla), nämligen en haj.
”Hajen” gjorde Spielbergs karriär. Vare sig man tänker på ”Moby Dick” eller Ibsen är handlingen väldigt ren: good guy versus bad guy. Civilisation versus rå (mycket rå) Natur.
Sedan kan man ju som djurvän invända mot att djur används som skurkar, speciellt utrotningshotade arter, som blir förföljda ännu mer p. g. a. naiva actionfilmer.
Fler människor dödas varje år av kor än av hajar, och det görs vanligen inte några skräckfilmer om kor.
Många hajarter (som levt och frodats sedan dinosauriernas tid) håller på att utrotas, delvis p. g. a. hajskräck. Hade en haj gjort filmen ”Människan” skulle den filmen förmodligen sett ännu ruggigare ut än ”Hajen”.

”Jurassic Park” – ”Hajen” kommer upp på land

”Jurassic Park” är ”Hajen” på land och med bättre specialeffekter. Folk såg ”Jurassic Park” om och om igen bara för att se dinosaurier bli ”levande”. Även här finns bataljen mellan civilisation och natur. Utdöd natur är också farlig om man återupplivar den.

Bärnsten fanns inte ens samtidigt som dinosaurier, så det är tekniskt omöjligt att hitta dinosaurie-DNA i en bärnsten, men popcornsfilmer är inte gjorda för kritiskt eller logiskt tänkande (och rudimentära geologiska kunskaper ignoreras) – ”Jurassic Park” är som bäst när dinosaurierna går in i utställningen om sig själva och förstör den. Bärnstenar och rubbet.
Naturen går på knock mot civilisationen ännu en gång. Men observera: lyckligt slut för alla huvudpersonerna. Barn och hundar dör aldrig i en Spielbergfilm.
Eller näsan aldrig. ”Schindler's List” är undantaget. ”Schindler's List” har en ovanlig hjälte spelad av Liam Neeson, vars handlingar aldrig motiveras, och barn förs bort till koncentrationsläger de också. Först tror publiken att flickan i den röda kappan kommer att klara sig, hon är den enda färgklicken i filmen, men sedan dör hon.

Flickan med den röda kappan

Enligt kritikerna var flickan i den röda kappan en eftergift för sentimentalitet. Enligt Spielberg symboliserade den röda kappan att alla ignorerar det som är så uppenbart och syns så tydligt, lika tydligt som färgen rött. Amerikanerna visste om koncentrationslägren men de gjorde inget åt det. (De var också väldigt sena att gå med i kriget över huvud taget). Det uppenbara ignoreras. Detta är Spielbergs egen tolkning av flickan i den röda kappan, en filmscen som redan har hunnit bli ikonisk, fast ”Schindler's List” är en relativt ny film, om man talar om filmer med klassikerpotential.
I litteraturvärlden brukar man säga att klassiker ska ha 50 år på nacken och fortfarande kännas fräsch – men det är svårare att gå efter sådana mallar när det gäller film. Filmer brukar utropas till klassiker när de är betydligt yngre än 50 år.

Vackert hantverk

Boken ”Steven Spielberg – Retrospektivt” är mycket välgjord, vacker, rikt illustrerad och – bäst av allt – fylld med Spielbergcitat som författaren samlat in ”first hand”. Det innebär att man får något nytt, istället för att man får samma gamla tidningsartiklar citerade om och om igen. Fokus är på filmerna, inte privatlivet, även om Spielberg berättar att han hade en jobbig uppväxt (alltid den ende judiske killen i ett icke-judiskt kvarter) och att han tog illa vid sig av föräldrarnas skilsmässa när han var 16. Som resultat av detta gör han allt för att kämpa för sin egen kärnfamilj och han säger att han gärna skjutsar sina barn till skolan. Han har varit gift med Kate Capshaw i över 20 år. Han påpekar att Kate var det enda positiva som kom av den andra Indiana Jones-filmen (var den så dålig?) – han nämner inte att den faktiskt gick med vinst. Fast den var dålig. Den hade ju ett lyckligt slut. Indiana Jones blev inte skjuten på slutet och kunde göra två filmer till.

En alldeles normal kärnfamilj

Saker som inte nämns är att ”kärnfamiljen” som Spielberg besjunger är ganska ovanlig: Kate hade med sig två barn in i äktenskapet (ett eget och ett adopterat) och Stephen hade ett med sig från ett tidigare äktenskap, sedan fick de tre barn tillsammans och adopterade ytterligare ett. Totalt tillräckligt med barn för att rollbesätta alla de sju dvärgarna. Men för att vara Hollywood är det säkert en väldigt normal, genomsnittlig familj. Många kändisar (Madonna, Brad & Angelina, Woody & Mia) hämtar hem barn för att adoptera. I USA i allmänhet är det däremot svårt för ”normala” kärnfamiljer med ”normal” inkomst att försörja så många.

Ett amerikanskt perspektiv

En sak som slår en som europeisk läsare är att boken har ett väldigt amerikanskt perspektiv. Det finns inga bra krigsfilmer. Ur europeiskt perspektiv finns det massor. Men amerikanerna ville ha en ren amerikansk hjältehistoria, alltså hittade de på ”Rädda Menige Ryan”. Spielberg hade inte hört talas om Tintin (!) förrän fransk press skrev att Indiana Jones var som en amerikans Tintin. Då – började han köpa Tintin album … (och i Europa har Tintin gått på barn-TV i de flesta länder, vare sig man bor i England, Sverige, Frankrike eller Belgien …) Spielberg upptäcker ”War Horse” via en teaterpjäs. Ur engelskt perspektiv är ”War Horse” en barnboksklassiker av Michal Morpugo (Översatt två gånger till svenska av olika översättare! Precis som Sagan om Ringen-böckerna!) som även varit Childrens laureate och främjat barns och ungas läsning – bland annat med Sverige inbokat på sin turné.
Men ingenting finns, vare sig Tintin eller ”War horse” eller andra världskriget eller rymden eller månen, förrän en amerikan har upptäckt det och landat där.
Boken avslutas med filmen ”Lincoln” som har i premiär i december 2012. En amerikansk film om en amerikansk hjälte gjord av en amerikansk hjälte. Spielbergcitatet som avslutar lyder så här:
”Jag är som ett barn vars ögon vill ha mer än magen tål. Det finns så många filmer jag vill göra. Jag brukade sitta och undra varför ingen gjorde en film om det ena eller andra ämnet. Nu kan jag själv göra de filmer som saknas.”
Det saknas inte texter skrivna om Spielberg, men det är få som är så kärleksfullt och omsorgsfullt skrivna som denna bok. Dessutom är den så snyggt och lyxigt gjord att den inte bara känns som en hyllning till Spielberg utan även som en hyllning till den amerikanska filmen. Då speciellt den amerikanska blockbusterfilmen med lyckligt slut.
Spielberg har gjort så mycket att boken ”bara” tar upp hans gärning som regissör – tilläggas bör att han även varit producent och exekutiv producent till en hel rad filmer som kanske inte blivit av utan hans stöd och medverkan. Det finns en lista på dessa filmer längst bak i boken. Min favorit av dessa är ”True Grit”.
Författaren Richard Schickel som har skrivit boken är dokumentärfilmare, filmhistoriker och filmkritiker och har publicerat mer än trettio böcker och producerat, skrivit och regisserat över trettio filmer för TV. Schickel har dessutom varit filmkritiker för Life och Time i mer än fyrtio år.

Belinda Graham

Emily Dickinson kommer ständigt tillbaka!

Emily Dickinson kommer ständigt tillbaka!

 

Sofie Livebrant har klätt ut sig till Emily Dickinson på omslaget till CD-boken Emily Dickinson är en poet vars uttryck egentligen aldrig åldras – paradoxalt nog var hon världsfrånvänd redan under sin livstid. I år har det kommit ut två nya Emily Dickinsontolkningar bara i Sverige, den ena är en musikalisk tolkning av Grammyvinnaren Sofie Livebrant vars CD ingår i en bok ”Emily and I” med Emily Dickinsons originaltexter på engelska och Lars Lerins stämningsfulla akvareller (som förmodligen aldrig heller kommer att åldras). Den andra är ”Gång på gång är skogarna rosa”, där Ann Jäderlund tolkar Emily Dickinson till svenska. En poet silas genom en annan poets medvetande och gör samtidigt en språkresa. Det intressanta med Emily Dickinson är sättet på vilket så många tolkar henne, alla med markant olika resultat, så resultatet säger alltid mer om den som tolkar – vare sig det är Sofie, Ann eller Horace – än om Emily, som verkar vara lika svårgreppbar eller svårnåbar som innan.
När det gäller alla poeter, lyriker, textförfattare, musiker, ja, även romanförfattare, så brukar de ha en hit, eller några “greatest hits” som alla är överens om är det bästa de har gjort. När det gäller Emily har hon blivit tolkad till svenska ett ansenligt antal gånger innan Ann Jäderlund gjort sitt försök – senast var det Svenska akademins då ständige sekreterare Horace Engdahl som gjorde sin version av Emily Dickinson. Emily blir en ny poet varje gång. Och varje gång drar hon ut nya sidor av de som tolkar henne.

Olika poeter – olika val

Dessutom har varje poet som tolkat Emily Dickinson till svenska valt olika dikter. Väldigt få gånger har samma dikt blivit tolkad två gånger. Varför? För att det inte går att enas om vad som är det bästa urvalet av Emily Dickinson? För att inte bli jämförd med andra översättare? För att alla vill spegla sina egna sidor i Emilys liv och därmed blir urvalet direkt personligt och annorlunda varje gång?
Gång på gång säger detta mer om Ann Jäderlund än om Emily Dickinson, men det gör givetvis inte diktsamlingen sämre, och Ann Jäderlund skriver i bokens efterord att hon valt att inte ha med originaldikterna för då skulle hennes stackars översättningar krympt till ingenting. För ingen översättning kan nå upp till originalet.
På så sätt blir det alltid intressant att läsa nya Emily Dickinsontolkningar. Sofie Livebrant är annars mest känd för sina grammisvinnande tolkningar av Dan Andersson, insjungna av Sofia Karlsson.

”Emily and I”

Emily Dickinson”Emily and I” innehåller en CD med Sofies tonsättningar av elva av Emily Dickinsons dikter, plus en 56-sidig bok med dikterna på engelska, med kommentarer och samma dikter i svensk prosaöversättning av Ann-Marie Vinde. Dessutom en biografisk text om Emily Dickinson, Sofie Livebrants egen berättelse och målningar av Lars Lerin.
Sofie Livebrant är Sveriges nya musikaliska stjärna. Men trots att hon vunnit grammisar med sina Dan Anderssontolkningar, skrivit låtar till flera svenska kändisar och gjort en egen bejublad soloskiva är hon ändå förhållandevis okänd. Kanske det pinfärska nya albumet där Sofie Livebrant tolkar den amerikanska nationalskalden Emily Dickinson kommer att leda till det stora genombrottet. Albumet ”Emily and I” är ännu vackrare och mer gripande än Dan Anderssonupplevelsen och man kan förstå att Sofie Livebrant titulerar sig ”sångfångare”. Som om att alla sånger redan finns någonstans i universum och hon gör sig bara redo för att fånga dem.

Problemet med Plath

Att fånga Emily Dickinson var däremot långt ifrån lätt, vägen dit var både lång och krokig, och kantas av besvikelsen att hennes arbete med Sylvia Plaths dagbokstexter var förgäves. De skyddas av copyrightlagen och Sofie Livebrant får inte lov att använda sina fina tonsättningar.
Gary Graden, en amerikansk kördirigent som kommer från New England (samma delstat som Sylvia Plath och Emily Dickinson härstammar från) rekommenderar Emily Dickinson som ersättning för Sylvia Plath. Och dessutom har copyrighttiden gått ut på Emily Dickinson. Vad de båda poeterna har gemensamt, förutom rötter i New England, är att de skrev mycket om döden. Men det kan man säga även om andra amerikaner som Walt Whitman och Edgar Allen Poe. Det typiska för Emily Dickinson är ett slags panteism, en vördnad för naturen och ett slags hoppfullhet. Sofie Livebrant väljer att blanda upp en Emily Dickinsondikt med ett buddhistiskt mantra, och andemeningen är faktiskt densamma, oavsett tid eller land eller kultur. Resultatet är mycket lyckat.

Musikalisk variation

Tonmässigt varierar låtarna mellan gammal nordisk folkmusik och Livebrant säger sig bland annat vara inspirerad av träskodans från Färöarna, amerikansk folkmusik, österländsk musik/mantran och klämmig väckelsemusik. Den enda låten som Sofie Livebrant själv skrivit texten till som låter som en glad Guys&Dolls frälsningsarmésång, fast på ett bra sätt! – för det behövs faktisktdet behövs något mer upptempo mellan alla tragiska Emily Dickinsondikter med finstämda och sorgesamma melodier.
Något som gör upplevelsen med detta underbara album ännu mera intensiv är Lars Lerins lågmälda och smakfulla akvareller, som ligger i perfekt ton med både Dickinson och Livebrant. Boken man får med skivan är alldeles lagom tjock och lyxig, full med intressanta fakta, vackra bilder och tankar kring Dickinson och arbetet med musiken. Detta är ”a once in a lifetime experience”. Jag tror aldrig att det kommer att produceras något så här vackert – och lyxigt – igen, av någon artist över huvud taget. Men jag blir gärna överbevisad med en uppföljare.

Privat person – offentligt älskad

Sofie LivebrantEmily Dickinson var också känd för att vara en mycket privat person, klädde sig i enfärgade kläder (brunt som ung, vitt när hon blev äldre) och skötte det mesta av sitt umgänge via brevkorrespondens – detta under en tid när tjejer förväntades att ha gulliga, tilldragande kläder, gå på visiter hemma hos varandra och inspektera hur pass bra andra var på att städa, baka och hushålla. Med andra ord: inte alls som livet är idag.
Idag är det helt normalt att t. ex. umgås med sina vänner via MySpace, Facebook, Friendster och olika chatrum utan att någonsin träffas. På Emilys tid var självvald isolation något unikt och excentriskt.
Sofie Livebrants tolkning av Emily Dickinson innebär också ett val, men inte för att översätta utan för att tonsätta. Var det Sofie som gjorde valet eller var det musiken som valde åt henne, vilka texter som låter mest musikaliska? Vissa av Emilys dikter tycks sjunga medan andra helt klart inte sjunger, möjligen rappar de lite ironiskt.
Sofies Emily Dickinson arbete resulterade också i en ny text om livet och döden och att fånga dagen i sann Emily Dickinson anda. Så kan man också tolka Emily – genom att göra sin egen text efter hennes idéer, efter att ha levt och sjungit i hennes värld en längre tid.
Sofie Livebrant fick ju inte översätta, inte skriva sin egen text efter Emilys dikter, så då är det inte mer än rätt att hon fick göra sin egen text på engelska i ”genren Emily Dickinson”.
Det är den som gör tolkningen komplett.

Belinda Graham

Litteratur: Elizabeth George; En lögn att lita på

 

Nya intriger för deckardrottningen

Elizabeth George. Foto: Norstedts

Elizabeth George
En lögn att lita på
Översättare: Hanna Axén
Norstedts

“När hon är bra är hon oslagbar” – dessa ord av DNs välrenommerade recensent Lotta Olsson kröner Elizabeth Georges nya bok där författarens namn i stora röda bokstäver tar upp en tredjedel av omslaget. För det är det som är det viktiga: att Elizabeth George är tillbaka – och med henne Lynely och Havers – inte vad boken heter (”En lögn att lita på”) eller vad det är för omslagsbild (en brygga som lika gärna hade kunnat ligga i Fjällbacka som i Lake District). 636 sidors deckarmums för finsmakare finns nu att avnjuta i landets alla boklådor!
Lake District är hitintills känt för att attrahera en massa romantiska poeter – som Wordsworth och Coleridge – en massa gulliga får, ombytligt regnigt väder, tjusiga påskliljor, Beatrix Potters barnböcker och stora vackra nationalparker och så Steve Coogans och Rob Brydons humorfilm ”The Trip” … där de äter Lake Districts lokala läckerheter. Nu är Lake District – tack vare Elizabeth George – också platsen för ond bråd död.
Av världens nu levande deckarförfattare ligger Elizabeth George i topp både var det gäller kvalitet och kvantitet. Hennes böcker är både många, tjocka och bra. Av de nu döda deckarförfattarna ligger så klart Agatha Christie, Dorothy L Sayers och Conan Doyle fortfarande i topp och av dessa är Elizabeth George mest lik sin idol Dorothy L Sayers. Och Thomas Lynley är hennes egen Lord Peter Wimsey. Det finns däremot även drag av Agatha Christie över Elizabeth George, de stora herresätena, de slutna klasserna, de överdådiga miljöerna…
Elizabeth George har klass, till skillnad från många av sina samtida deckarkollegor, och hon är också en mästare på vackra och lockande miljöskildringar, liksom träffande personbeskrivningar. Min favorit av de nya personerna i denna bok är chefredaktören på The Source (en fiktiv skandaltidning som påminner om The Sun). På något sätt påminner han mig om Herman Lindqvist biografi ”Mitt i Allt” – han skriver också om tidningsvärlden, där utbildning är helt onödig och överflödig – och som underhuggare till denne chefredaktör ska man absolut inte påskina att man har någon slags utbildning (t. ex. i litteraturvetenskap) eller att man lärt sig skriva på skrivarkurser och otaliga universitetskurser, för själv har chefredaktören förmodligen inte ens gått ut gymnasiet. Eller åtminstone inte utbildat sig i något efter detta.

Underhuggaren, överutbildad, utarbetad, underbetald, intellektuell och dessutom judisk försöker förtvivlat att inte säga något intellektuellt eller religiöst när han pratar med sin chef, men det är svårt. John Cleeses klassiska citat ”don’t mention the war” har här blivit till ”don’t mention the Bible”. Och dra för allt i värden inte en metafor!
Deckargåtan i denna roman är mycket lättlöst, speciellt eftersom den påminner om den som var med i Lewis avsnitt 1 säsong 2, men poängen med Elizabeth George är egentligen inte svåra deckargåtor utan att bäddas in i en mysig roman. Boken har över 600 sidor, som borde kunna räcka en hel vecka om man är förståndig och portionerar ut den, men som jag slukar på en kväll. Både Fleet Street i London och Lake District i Norra England är ju sådana briljanta miljöer och det finns fullt av intressanta karaktärer att läsa om!
Som alltid i Elizabeth Georges romaner finns där ett samlande tema, och i detta är det att ha eller inte ha. Barn. De som har barn missköter dem, de som inte kan få barn längtar efter dem mer än något annat i världen. Och de som har vuxna barn vill ha barnbarn. Vare sig de är av judisk medelklass eller engelsk överklass är tjatet detsamma. Och de skilsmässogrälar om sina barn. Alternativt kidnappar dem utan partnerns vetskap.
Några som inte bryr sig om att skaffa barn är Barbarea Havers och Thomas Lynley – som vanligt finns det bara vänskap dem emellan. Och som vanligt är Lynley den enda ljuspunkten på Havers himmel och den enda hon egentligen kan lita på.
Havers filosoferar över att egentligen borde man kunna strunta i kärnfamiljen och alla borde ta hand om alla sina barn tillsammans och vara vänner … sedan inser hon att det vore lika troligt som att alla grisar i England samtidigt skulle få vingar. ”Pigs might fly”, som man säger i England när något är väldigt osannolikt.
Tiden flyger i alla fall snabbt fram när man läser Elizabeth George. Och man konstaterar att detta påhittade ”nyhetsliv” från The Source (kompletterat med Lynleys och Havers liv) är tre gånger så tjockt som hela Herman Lindqvists liv. Och bara påhitt. Men det tar ändå slut för fort.

Belinda Graham

Bra historier tål att berättas mer än en gång – Myteriet på Bounty

Bra historier tål att berättas mer än en gång – Myteriet på Bounty

 

John BoyneBra historier tål att berättas mer än en gång. Och nya vinklar kan tillföra något nytt. Den här historien börjar den 23 december 1788, två dagar innan juldagen, och fortsätter över ett år framåt – en 14 årig pojke döms till tjänstgöring på Bounty, det skepp som är mest känt för det berömda myteriet, och förutom den påhittade huvudpersonen, som berättar i jagform, är det mesta sant. Händelserna, båten och besättningen, alla är verkliga och verklighetstroget skildrade.
Huvudpersonen heter Turnstile, det är ett passande namn förresten, för han vänder sig precis som en riktig “Turnstile “ (vändkors) alltefter historiens gång. Han berättar så här om sin uppväxt för löjtnant Bligh:
“Mr Lewis tog sig an en pojke när han var fem eller sex och behöll honom tills han blev stor, de enda han någonsin kastade ut var sådana som inte hade talang för att stjäla och som inte var tillräckligt söta –”
Läsaren får sympati med huvudpersonen, eftersom han sålts till en man som är värre än Fagin i Charles Dickens klassiker ”Oliver Twist” – att samla på sig portmonnäer, klockor och näsdukar är inte tillräckligt för att förtjäna sitt uppehälle utan Turnstile får från och med 11 års ålder även arbeta som prostituerad och betjäna rika män med smak för unga barn.
Därför, när Bountry lägger till vid ön med alla de snygga unga tjejerna som alla sjömännen ligger med, är Turnstile inte glad. Sjömännen i allmänhet ser det som om de har rätt att förlusta sig. Även om de har fruar och barn hemma – detta är ju något helt annat, bara lite oskyldig underhållning. Men Turnstile ser det som att tjejerna, som alla säger är “villiga” och “med på allt”, blir utnyttjade – de lovas ett bättre liv i ett inland som aldrig kommer (resultatet blir bara att de får en massa könssjukdomar) och Mr Lewis sa alltid att hans barn var “villiga” och “med på allt”.
John Boyne följer verkligheten till skillnad från fiktionen där han skildrar överklassmannen och snobben Fletcher Christian som “leder” myteriet för egen vinnings skull, mot Löjtnant Bligh som inte härstammar från överklassen och tvärtom mot alla filmskildringar är en mycket kompetent och human kapten på skutan. Vem som är skurk och vem som är hjälte är uppenbart för Turnstile – fast det snobbiga lättsamma livet lockar, förstår han att det som är rätt är att följa Löjtnant Bligh i den lilla livbåten.
John Boyne har vänt på steken och gett oss en helt annan historia som är mycket närmare sanningen än alla de där filmerna där den odräglige, snobbige Mr Christian visas upp som hjälte… En annorlunda julläsning om hur det var för över 200 år sedan.

Nya tider, nya myterier

John Boyne, bästsäljande författare från Irland, på besök i Sverige, återfinns hos förlaget Bazar som gett ut ”Myteriet på Bounty” på svenska. John Boyne, mannen som kunde göra en bästsäljande och filmad barnbok av förintelsen har nu gått till Botten med Bounty. Fast inte bokstavligen tack och lov. Med ”Myteriet med Bounty” har han läst på grundligt.
John Boyne, du är känd som en mästare på historisk skönlitteratur vid det här laget och i ditt senaste äventyr tar upp det för många välkända äventyret ”Myteriet på Bounty”. Men på ett nytt sätt. Hur blev boken om myteriet på Bounty till?
Jag har alltid gillat genren äventyrsberättelser. Och jag har alltid gillat historien. Det är rätt fantastiskt det där, när man är liten, om att drömma att gå till sjöss. Och förr i tiden kunde man få till sjöss tidigt, man kunde sluta skolan tidigt och börja jobba tidigt, sånt är kul att drömma om när man är liten … ”cabin boys” (ungefär: ”uppassare”) var ett jobb för väldigt unga pojkar.
Du hade sett filmerna om myteriet på Bounty?
Givetvis var jag fascinerad av filmerna. Men jag kunde aldrig förstå meningen med Myteriet på Bounty-filmerna. Det var tydligen meningen att Marlon Brando eller Mel Gibson skulle vara den man hejade på. De spelade Fletcher Christians karaktär. Detta skulle föreställa hjälten, mannen man sympatisera med och identifiera sig med. Jag kände det inte alls så. Han var väl ingen hjälte? Varför ska han föreställa hjälten när det är hans fel att alla de där männen som följer honom dör under fruktansvärda omständigheter? Jag skulle kunna aldrig se honom som en hjälte.

Du gillade alltså inte Marlon Brando eller Mel Gibson?
Inte precis. Jag kunde inte förstå logiken i filmerna, att framställa en sådan man som hjälte. Så jag gjorde egna efterforskningar.
Vad hittade du?
Historien ger en ibland en present. Och det visade sig att filmernas Kapten Bligh inte alls var någon skurk. Han var inte ens kapten i verkligheten, han var löjtnant, av den enkla anledningen att han var inte adlig. Det medförde bland annat att han inte hade samma lön som en kapten och han hade ju en stor familj att försörja. Man han gjorde samma jobb som en kapten utan att få lönen för det – där finns det ett intressant klassdilemma – och som kapten för skutan visade mina efterforskningar att han var flottans mest humana kapten.
På vilket sätt?
John Boyle och Myteriet på BountyHan brydde sig om sin besättning. Han såg till att de fick bra kost. Hygienen var god. Motion uppmuntrades. Alla fick dansa uppe på däcket, dans och musik och skoj uppmuntrades – dessutom var det friskvård, för de rörde på sig när de dansade med varandra. Han var inte en auktoritär kapten och han straffade ogärna någon på sin besättning. Varje gång ett skepp kom hem till England igen granskades det och det skrevs till och med in som märkvärdigt hur lite kapten Bligh använde bestraffningar. På en jorden runt resa hade han t. ex. bara en bestraffning på hela resan! Det ansågs så märkvärdigt att det skrevs in i böckerna hemma i England. Så den där bilden av honom som en tyrann, som i filmerna, är helt felaktig.
Historien var alltså mycket mer spännande och mer komplicerad än filmerna?
Ja, absolut, och så beslutade jag för att skapa en fiktiv karaktär, en ”cabin boy”, som kunde vara på alla viktiga ställen och berätta historien.
Hur skapades hans karaktär?
Jag har alltid varit intresserad av karaktärer som gör val. Jag läste en bok när jag var liten om en person som gjorde ett val som påverkar hela hans liv, och så ville jag ha det in den här boken. Min huvudperson gör ett val och det följer honom för resten av livet.
Du är känd som historisk författare, barnboksförfattare, seriös författare … har du roligt ibland?
(John Boyne skrattar.) Det var svårt att ha roligt med ”Pojken i randig pyjamas” (de båda huvudpersonerna blir ihjälgasade i ett koncentrationsläger på slutet) men min senaste bok ”The Terrible Thing That Happened to Barnaby Brocket” tycker jag är väldigt, väldigt rolig!
Pojken i randig pyjamas är ju en historisk bok för barn och Myteriet på Bounty är en historisk bok för vuxna …
Själv tänker jag aldrig på att ”nu skriver jag för barn” och ”nu skriver jag för vuxna …” När jag skrev ”Pojken i randig pyjamas” blev det bara så att jag insåg att huvudpersonen var nio år och man skulle kunna göra denna historia som en barnbok … men egentligen är det förlagen och marknadsföringen som sätter åldersgränser, jag gillar egentligen inte att böcker karakteriseras olika – och när det gäller böcker för yngre är det faktiskt en begränsning! För om en bok är rekommenderad från 6 till 9 år blir du fruktansvärt mobbad om du är 10 år och tycker att det är en bra bok! Och ”Myteriet på Bounty” är lanserad som skönlitteratur för vuxna, men där är också huvudpersonen väldigt ung. Förhoppningsvis begränsar sig inte folk till att läsa om folk i sin egen ålder.

Bild och text: Belinda Graham

Den hårda lotten att vara författare. Och författarfamilj!

Den hårda lotten att vara författare. Och författarfamilj

 

Colm Tóibín på Sverigebesök”Förr i tiden hade författare inget annat att göra än att ofreda sin familj. Idag kan man ju alltid kylskåpsäta, kolla sina e-mail, surfa lite på nätet, gå ut på sociala medier eller något sånt. Förr i tiden fanns inte dessa distraktioner. Man gick istället runt och spanade på sin familj och undrade: Vad håller de egentligen på med? Är det något som jag kan använda?”
Detta är Colm Tóibíns egna ord om det hårda livet att vara författare – och det ännu hårdare livet att vara författarfamilj.
Colm Tóibín är en prisbelönt författare med en enorm produktion bakom sig (och förmodligen framför sig) – jag misstänker att han gör mer än kylskåpsäter och kollar sina e-mail. Han har också en framträdande humor – även när han tar sig an svåra ämnen.
Thomas Mann och hans familj är ett typiskt svårt ämne. Den forne Nobelpristagaren hade en väldigt komplicerad familj där förtryck, homosexualitet, incest och självmord hörde till vardagen.
”Detta är en perfekt miljö att samla material i om man är författare!” skojar Colm Tóibín.
Alla har sin idé om en idealfamilj. Vilka ideal som gäller skiljer sig markant mellan England och Irland. Det är olika saker som man hoppas hitta i gömmorna när man släktforskar.
”I England är det toppen om man hittar förfäder som var en lord, ägde ett gods eller var släkt med en prinsessa. På Irland är vi så perversa att vi är stolta när vi släktforskar och våra förfäder visar sig vara riktigt fattiga! Vi hade det så svårt! kan man säga på puben. Vi dog alla i den stora svälten! Vi flyttade sedan till Amerika och när vi kom till Liverpool var vi i trasor. Vi blev vräkta hela bunten – långsamt!”
Colm Tóibín får den irländska släktforskningen att låta som en Monty Python-sketch där fyra välbeställda män försöker överträffa varandra när det gäller att ha en olycklig, fattig barndom.

Fattigdom är författarguld!

”Så döm om min stora glädje när jag släktforskade lite och det visade sig att min farfarsfar var analfabet! Han signerade sitt namn med ett X! Jag var så stolt att jag berättade för de som jag bodde hos – de var också irländare så de förstod min upphetsning… Men så visade det sig att deras farfar var analfabet! Och det var ju mycket närmare i tiden, så det övertrumfade min upptäckt.
Jag var så nöjd med sakerna jag hittade när jag släktforskade så jag tänkte att detta måste in i en bok!
Min syster sa bara: 'jag hoppas att du inte tänker använda släktforskningen till en bok'. Innan jag hade sagt något om att det var precis det jag tänkte göra! Min familj önskar verkligen att analfabetism hade fortsatt i familjen! Minst tre generationer till!”
För det är jobbigt att ha en författare i familjen som vrider och vänder på varenda sten.
Det visar sig också att Tóibín varit en ”altar boy”. ”Altar boys” är något som finns i den katolska kyrkan i Irland, och även i det protestantiska England, eftersom Henrik VIII visste att folk ville ha dem kvar, även sedan landet inte längre var katolskt, men det finns inte i Sverige. Det närmaste man kan översätta ”altar boy” med med är ”korgosse” eller ”ministrant”. Rollen för en ”altar boy” är att assistera prästen under mässan, att vara en del av den show som en katolsk mässa innebär, och även att kunna sjunga bra.
Irland hade för en tid sedan en skandal där det upptäcktes att några präster utnyttjat dessa ”altar boys” – en skandal som innehöll en blandning av pedofili och homosexualitet (prästerna får inte vara gifta och ska leva i celibat) och alla med barn började bli misstänksamma mot präster.
”Det gick så långt att präster blev rädda för att gå på gatan i prästmundering. Hatet drabbade till och med nunnor, som inte hade något att göra med skandalen.”

Det nya livet i Amerika

”Jag skrev en bok om det nya livet i Amerika, det var kyrkan som var inkörsporten för alla nya irländare som kom över (efter den stora svälten) och prästen och i viss mån nunnorna var de som tog hand om alla och såg till att de klarade sig i det nya landet. Vad fick prästen tillbaka? Läsaren förväntade sig att han skulle hålla på med övergrepp på unga pojkar – på grund av den där skandalen – men det händer aldrig i boken. Det är härligt att anspela på läsares förväntningar och fördomar och se dem komma på skam. Man ger dem inte vad de förväntar sig. De får utmana sig själva och se att så där lätt är det inte att döma folk.”
Själv älskade Colm Tóibín kyrkan när han var liten. ”Man kunde förvandla något – bara genom ord! Vanligt bröd och vin blev till kött och blod bara genom ord: Det är vad jag håller på med som författare idag – jag förvandlar saker med hjälp av ord!”
Tóibín får låta länken mellan den gamla mysticismen i katolicism och ett knivskapt modernt författarskap att låta helt självklar. Liksom att vin kan förvandlas till blod med hjälp av rätt ord och rätt omgivning.
”Jag älskade alltid när ljuset släcktes och prästens stämma dånade – ”death will come and get you all … it is time for you to examine your conscience” (det låter ungefär som något från en Metallicakonsert) … sedan visste jag att vi skulle köpa pommes på vägen hem, det gjorde vi alltid, det var också något att se fram emot!”

”Mothers and Sons” (2006) handlar i sin tur om homosexualitet på Irland utforskar inte bara förhållandet mellan mödrar och deras homosexuella söner utan även hur homosexualitet kan existera i samklang med katolicismen i ett irländskt samhälle. För Tóibín har det aldrig funnits ett val mellan homosexualitet och katolicism: han vill ha både ock.

”En lång vinter”

Den senaste boken på svenska av Colm Tóibín är ”En lång vinter”, som är utgiven i en novellsamling på Irland.
”Men jag tycker faktiskt att den svenska utgåvan är finare”, säger Tóibín uppriktigt. ”Berättelsen kommer också mer till sin rätt när den är utgiven som 'singel' än tillsammans med andra.”
Denna berättelse utspelar sig i Katalonien – en miljö som Colm Tóibín är mycket hemtam med och han delar sin tid och sitt skrivande mellan New York, Irland och Katalonien.
“Det blir ingen vinter i år,” hade fadern sagt vid middagsbordet kvällen före, “det skall bli vår belöning har prästerna sagt, för att vi troget har bett våra böner och bistått vår nästa.”
Colm Tóibín och SteweDetta är en del av inledningen på ”En lång Vinter”. En novell eller en kortroman (beroende på vilket land den är utgiven i) som lika gärna skulle kunna utspela sig i Norrland i Sverige eller i Irland, där författaren Colm Tóibín är ifrån, eller i Katalonien – en miljö som Colm Tóibín är mycket hemtam med och han delar sin tid och sitt skrivande mellan New York, Irland och Katalonien – där den faktiskt utspelar sig.
Men det blir en lång vinter på mer än ett sett, modern i familjen försvinner, hon är alkoholist (en väl bevarad hemlighet i familjen) och hon dör i kylan. Familjens första uppgift är att hitta henne levande, familjens andra uppgift (när allt hopp är ute) är att hitta hennes kropp för att ge den en ärbar begravning. Det som göms i snö kommer upp i tö. Och blir skrovmål för gamar och vargar och andra djur.
Den karga miljön i ”En lång vinter”, och det faktum att Norstedts lanserade denna kortroman och Stewe Claesons roman ”Den tjugotredje dikten” samtidigt, har medfört en del jämförelser mellan Irland och Sverige och dess författare – om karga klimat och karga länder. Svensk litteratur utomlands marknadsförs gärna med hjälp av miljön – gärna landsort, glesbygd, snö, röda stugor – och irländsk litteratur verkar gå ett liknande öde till mötes: publiken ska förvänta sig enkla människor i enkla miljöer. Lägg gärna till en storslagen naturskildring.
Men Colm Tóibín inbjuder egentligen inte till dessa simplifierade lösningar. Även om miljöerna kan vara karga och eländiga och utmanande för huvudpersonerna, så är det alltid människorna som står i fokus, inte miljöskildringen. För Colm Tóibín är det ingen skillnad om han diskuterar moderna irländska människor i Dublin, folk på landet i Katalonien, eller Familjen Mann i förra sekelskiftets Tyskland – fokus är alltid på persondynamiken.

Colm Tóibín – i exil utan låst identitet

The Times Literary Supplement hade Colm Tóibín bland sina ledande 100 intellektuella (mycket prestigefyllt i Storbritannien!) – även om han är irländsk. Detta kan ses som ytterligare ett bevis på att han inte låst in sig i en irländsk identitet eller vad omvärlden förväntar sig av en utpräglat irländsk författare.
Mycket av Colm Tóibíns författarskap handlar om att leva i exil, om livet utomlands och om konflikten mellan det gamla och det nya landet. Tóibín har alltid varit helt öppen med sin homosexualitet och de båda temana, exillivet med dess konflikter och homosexualiteten med dess konflikter, löper som två röda trådar genom Colm Tóibíns författarskap.
Colm Tóibín är född 1955 och han bor ibland i Dublin och ibland i Katalonien, vilket kan förklara hans val av plats till novellen, men novellen är som sagt både tidlös och platslös, en sådan där “klassiker” (om man får använda detta begrepp till något som inte har 50 år på nacken) som aldrig kommer att åldras eller vara fel någonstans. Väldigt enkelt och med små medel bygger Colm Tóibín upp familjekonflikter och stora små dramer – något som är något av hans specialitet.

Av Colm Tóibín på svenska finns också:

”Flammande ljung”, 1995
”Karen utanför”, 1997
”Mästaren”, 2005
2012 utkom Colm Tóibíns senaste essäsamling på engelska – New Ways to Kill Your Mother: Writers and Their Families – och där kan man bland annat läsa om James Baldwin, J.M. Synge och den irländske nationalpoeten och nobelpristagaren W.B. Yeats och deras familjer. En studie i hur författare förstör sina egna familjer, i jakt på historier, inte om att frysa ihjäl.
I Sverige är ”En lång vinter” det senaste som givits ut av Colm Tóibín. Översattaren Erik Andersson är även känd för den nya Sagan om Ringen-översättningen och den nya översättningen av ”Ulysses”. ”En lång vinter” bok är utmärkt som en introduktion till ett fascinerande irländskt författarskap. Även om boken utspelar sig i Katalonien.

Belinda Graham. Text och bilder

Painted Laidies - en internationell succé!

Litteratur: Siobhan Parkinson; Painted Ladies

 

Painted Laidies - en internationell succé!

painted ladiesSiobhan Parkinson
Painted Ladies
New Island Books

Painted Ladies är en megasuccé i genren historiska romaner världen över – Siobhan Parkinsons historia om de vackra konstnärsfruarna som Skagenmålarna förevigade på otaliga pannåer är inte bara populär i hennes hemland Irland. Eller i Skandinavien, där Skagenmålarna förmodligen är mest kända.
I romanen Painted Ladies får läsaren följa med Skagenmålarna från början, från tiden då de utbildar sig i Paris, där Marie Triepcke och Anna Ancher blir nära vänner, till den tid då Marie lämnar Skagen för att åka till Sverige med Hugo Alfvén. Maries fulla namn blir slutligen (två äktenskap senare): Marie Triepcke Krøyer Alfvén. Hon hann med att vara gift både med den danska nationalmålaren och den svenska nationalskalden och med att vara deras inspiration och musa. Men hon var även själv en framstående konstnär i akvarell.
Och en detalj från Maries eget självporträtt (se ovanstående bild) tillsammans med sin man utgör omslaget på boken. Detaljen som används till bokframsidan är halva Maries ansikte.
Egentligen hade man kunnat ändra titeln från ”Painted Ladies” till ”Painter Ladies”, för en hel del tid och ansträngning läggs på att skildra kvinnliga konstnärers konstnärskap – när det är de själva som håller i penseln.
Anna Ancher skildras i boken som målargeniet som välsignas av självaste nationalsagoskalden H.C. Andersen.
Hela hennes släkt väntar sig att hon ska bli något stort och de ställer gärna upp och stöttar sitt geni. När Anna Anchers barn kommer hem från skolan får de gärna springa över till familjens hotell, Brøndums (som finns än idag) och ta en bit mat, istället för att störa Anna med krav på matlagning. Anna Ancher målar stora målningar i olja, helt i klass med de stora manliga målarna och ingen ifrågasätter att hon är på deras nivå, målar med deras material och i deras format.
Marie Triepcke har en helt annan historia. Hon får jobba i motvind för att bli konstnär, hon är för borgerlig, för respektabel, för tysk (tyskar och danskar drar inte alltid jämt, speciellt med tanke på hur gränsen hela tiden flyttar sig mellan länderna), för vacker … för ovanlig … hon passar helt enkelt inte in. Och Anna är den enda vän hon får bland de andra kvinnorna på Skagen – förmodligen för att de redan känner varandra från Paristiden. Vem vet hur det annars skulle gått, om hon också skulle frusit ut den nya fru Krøyer?
Marie Krøyer ses än idag som en fin konstnär och hennes alster kan beundras på Skagen museet. Men hon är en fin konstnär som var bra på akvarellmålningar. Små., snabba målningar. Som alltid finns det en rivalitet mellan akvarell och olja – där oljemålarna anser sig vara finare. Kanske för att de själva har svårt att jobba i det snabba formatet?
Parkinson vägrar också att fall in i schabloner som i filmen Balladen om Marie Krøyer (baserad på Anastasia Arnolds roman) där hennes man säger att han är en bra konstnär men det är inte hon. Och lessen går hon in i sin ateljé och slänger ner sin senaste oljemålning som föreställer en hög med blommor… omgiven av fler av sina oljemålningar … allt med den här scenen är inkorrekt.
Om Marie Krøyer bara hade målat något som ser ut som gratulationskort i olja hade hon inte ansetts vara en bra konstnär idag. Men motiven och materialen hon valde var helt annorlunda. Något som Siobhan Parkinson inte slarvat med att skildra i Painted Ladies.

Trots att boken är skriven som fiktion har Parkinson inte slarvat med efterforskningar eller försökt romantisera det manliga ”galna” geniet som Marie var gift med: PS Krøyer skildras som han är; en man som går till prostituerade i Paris, gifter sig med en fin flicka som han vill ha (trots att han har en trolovad hemma i Skagen) en med ett utseende som passar som modell, och eftersom han är drabbat av syfilis tar det sju år innan de får ett barn tillsammans. Men alla skyller på kvinnan, Marie, medan Marie vet sanningen. PS Krøyer åker ständigt till Schweiz för nya behandlingar men han blir aldrig riktigt frisk.
Marie skildras också som en fantastisk heminredare – en talang som PS Krøyer förstår att uppskatta – i ett maniskt tillstånd köper han t.ex. ett jättelikt hus i Köpenhamn åt henne att inreda. Men tyvärr, till skillnad från Carl Larssons målningar av Karins inredning av Sundborn, blir han aldrig hennes ”marknadsförare” eftersom han ständigt målar utomhus. Stranden, ljuset, fiskargubbar, hans vackra fru och deras hund … eller de bästa väninnorna Marie och Anna som går hand i hand i solnedgången. Än idag kan man se Maries inredningsarbete ”live”, bland annat det hem hon delade med Hugo Alven och som inredde i en svensk allmogestil, hoppfullt och fullt av hjärtan …
Siobhan ParkinsonSiobhan Parkinson har gjort en hel del research för att få boken trovärdig och hon gör det inte lätt för sig när hon växlar mellan olika huvudpersoner – slutligen är det den enigmatiska och vackra Marie som man som läsare minns bäst. Siobhan Parkinson reser flitigt i jobbet som ambassadör för irländsk barnlitteartur, men hon pratar också gärna om sina böcker för vuxna.
En historisk historia föds
Hur kom du egentligen på iden till Painted Ladies?
-Jag var i på en konstutställning och tittade på konst. De hade alla Skagenmålarna. Jag blev helt förtjust i målningarna och de vackra kvinnorna och Marie Krøyer! Att hon var en sådan inspiration till både danske PS Krøyer, hans konst, och sedan svenske Hugo Alvén, hans musik … Jag älskade den där historien, förmodligen inte sann, men en bra historia, om att Hugo Alvén blev kär i henne på en målning och sa ”I will have her!”. Folk trodde han var galen, sådant säger man inte om Danmarks mest firade skönhet och modell. “She’s our national treasure, you can’t have her !” sa folk, men han fick henne ändå till sist!!
Det här är första gången du har skrivit om personer som funnits på riktigt?
-Ja, det stämmer, jag brukar hitta på mina karaktärer även om jag gör historiska efterforskningar när det gäller miljöer och händelser. Men personerna i Painted Ladies har funnits på riktigt. Och jag säger bara en sak: jag gör aldrig om det! Det är för jobbigt at skriva om personer som funnits på riktigt. Man känner ett sådant ansvar mot dem. Visst, de är alla döda idag, men faktum kvarstår att de har levat på riktigt och som författare känner man en plikt att göra dem rättvisa.
Du har tidigare sagt att alla delar av romankaraktärerna är en del av författaren, även de dåliga … på skoj, vilken av dina romankaraktärer skulle du helst vilja vara eller definierar du dig mest med?
-Anna! Definitivt Anna Ancher, Marie Krøyers bästa vän. Och dessutom en känd Skagenmålare själv. Inte bara en modell, utan själv en konstnär. Jag gillar henne. Hon är jordnära, smart och en bra, lojal bästa vän!
Läs även: Historical Ficition – 3 irländska författare berättarom sina liv som skribenter av historical fiction.

Belinda Graham

Harar, potatisar och chips!

Harar, potatisar och chips: Den irländska poesin har ett stort år i Sverige!

 

William Butler Yeats fotograferad 1911 av George Charles BeresfordAllt tydligare framstår W. B. Yeats som den store irländske poeten under 1900-talet. Han är den som osökt förmådde röra sig från viston, folkliga och mytologiska motiv till upprörd kärlekspoesi, intensiv självanalys och slutligen en modernistisk form med ett djupt personligt tonfall. För första gången presenteras här ett omfattande urval, det största någonsin, av hans poesi på svenska – 200 dikter i formsäker tolkning av Ann-Kristin Åklint. Hon har även skrivit ett personligt, kunnigt, förord och försett dikterna med kommentarer. Utgåvan är vacker och lätthanterlig, ingen avskräckande tegelsten, och översättningen känns lättsam och modern.
Denna samlingsvolym kan med fördel kombineras med nyutkomna ”Tornet”. Som sagt – detta är ett stort år för irsk poesi i Sverige – förutom Muldoons ”En Hare på Aldergrove” har alltså två diktsamlingar av W.B. Yeats kommit ut, aldrig förut, på svenska, utgivna ”Tornet” i sin helhet på Brombergs förlag (del i serien Nobelklassiker) och ett utmärkt urval ur hela W.B. Yeats produktion på Ellerströms med titeln ”Ett kristalliskt rop”. Och även här finns en hare med:
”En fläckig katt och en tam hare
Äter vid min härd
Och sover kvar
Och jag är deras hela värld
Av kunskap och försvar
Försynen för mig ansvar tar”
Från ”En dåres två sånger”
Yeats är på många sätt en sann irländare, till skillnad från Muldoon flyttade han inte till USA 1987 – men det är ju andra tider nu – Yeats använde sig ofta av olika typer av ljudrim och skrev en mycket melodisk, sångbar, poesi som för lyssnaren lätt låter typisk irländsk eftersom både det irländska språket och engelska med irländsk dialekt låter väldigt melodiskt i våra öron. Yeats är en av fyra irländare genom tiderna och en av två irländska poeter som kommit att få Nobelpriset i litteratur – den andre poeten är Seamus Heaney som skrivit mycket positivt om både Yeats produktion och Paul Muldoons dikter.
Att dikter står högt på Irland är lätt att se. Deras nuvarande president är också en publicerad poet (om än inte nobelpristagare). Yeats har stundom en lite Tranströmer-aktig känsla, som här med vaggvisa, änglar, de dödas värld som glimtar fram:
”En vaggvisa
Se änglarna tittar
Nu ner på din gärd
Så leda att sitta
i dödas värld …”
Men detta är ju inte bara det stoff som Nobelpristagare vävs av – det är också det stoff som irländska sagor vävs av … Yeats är mycket irländsk, poesin är rotad i den irländska myllan lika säkert som Seamus Heaneys berömda omdiktade potatisar (”Digging” och ”In Memoriam M.K.H”). Av Irlands Nobelpristagare i litteratur (Seamus Heaney, William Butler Yeats, Samuel Beckett och George Bernard Shaw) är 50% kända som poeter, även om Beckett också skrev dikter så kan de anses som marginella i hans livsverk.

Träd och popkultur

Paul Muldoon porträtterad av Belinda GrahamDen irländske poeten Paul Muldoon har lämnat Irland för ett liv i USA, popkulturen gör sig ständigt påmind i hans diktning och för att använda en potatismetafor: detta är mindre potatis och mer chips. (Chips står också för den nya teknologin där Irland ligger i framkant av utvecklingen). Dock på ett högklassigt sätt och i nya former!
Irland i allmänhet och Nordirland i synnerhet finns kvar i diktningen med sin natur och sina barndomsminnen.
”På samma sätt som det mesta av blåsten tycks försiggå där det finns träd – kretsar det mesta i världen kring oss själva.”
Med dessa rader – ur ”Blåst och träd” – inleds diktsamlingen ”En Hare på Aldergrove”. Det är en samlingsvolym där dikter ur samtliga Paul Muldoons diktsamlingar finns med. Det är första gången som dessa dikter översätts och ges ut i Sverige (redan 1991 gav Ellerströms ut urvalsvolymen ”Att möta britterna”) och här har Ellerströms förlag i Lund återigen gjort en fantastisk kulturgärning i samarbete med Ireland Literature Exchange.
För det första är det ett mycket bra urval av dikter. Visst kan man äga Paul Muldoons samlade dikter på engelska, men detta är en tjock tegelsten i stil med ”Krig och Fred” och kan synas lite avskräckande för att låna ut till poesientusiaster för att rekommendera en (i Sverige) ny poet.
För det andra är det en bra översättning. Dikterna blir som små vackra berättelser och Paul Muldoons originalspråk kommer väl till rätta. För det tredje är det en mycket vacker volym. Formgivningen, bindningen, layouten även storleken på typsnittet och givetvis omslaget bidrar till att ge en viss stämning som förhöjer läsupplevelsen.
Av de utvalda dikterna i denna samlingsvolym finns det som minst två och som mest sex ur varje enskild diktsamling – Paul Muldoon har skrivit elva stycken – och dessutom två bonusdikter, ”Honung” och ”Ett avtryck”, som inte är utgivna i någon diktsamling än.
Paul Muldoon har ett rykte om sig att använda ett krångligt språk som ställer krav på läsarna, men den svenska volymen är lättläst och inbjudande och flera av Paul Muldoons bästa naturdikter eller ekologiska dikter finns med, här är den allra kortaste:

”Strandpipare”

”Strandpiparna landar tvärt, lyfter sen igen
för de är inkarnationen av regn.”
Liksom i naturen försiggår mycket under ytan i Paul Muldoons dikter:
”Achillea millefolium: med sina nedsölade, fjäderliknande blad
och skära (Inte så mycket röda
som lila) eller gulvita blomma, sin fasta lilla knut
till huvud
liknar den någon som hemlighåller
något för sig själv, något som väntar på att bli utsagt”

Ur ”Rölleka”

tornetEn sammansatt Rölleka och en summering av motsatser

Paul Muldoons ”Rölleka” har en hel del gemensamt med hans dikter. Som de flesta poeter använder han en hel del av sitt eget liv, från barndomsminnen från Nordirland till nutidens liv i USA – han bor i USA sedan 1987 och arbetar på det prestigefulla universitetet Princeton. Han är gift med en judinna, och har skrivit en hel del om utanförskap, både ur irländskt och judiskt perspektiv.
En av de roligaste dikterna om irländsk identitet är Kuba (dikten är från 1980), och i den ondgör sig Muldoons far över den där opålitliga presidenten. Kennedy. “…den här Kennedy är praktiskt taget irländare och alltså knappt bättre än vi själva.”!
Litar man inte på sig själv litar man inte heller på andra! Och det kan leda till kriser. Både identitetskriser och Kubakriser.
Det vore lätt att summera irländsk poesi som en juxtaposition mellan nytt och gammalt, och påpeka att de nya irländarna söker sig ut på ett helt annat sätt … men det vore att ignorera historien där Irland och även Sverige var ett par av de länder som förlorade mest av sin befolkning till det nya landet USA. Dessutom var Irland det land som förlorade flest människor i den stora svälten. Umbäranden och att söka sig utåt är alltså knappast något nytt, vare sig i det irländska livet eller i den irländska poesin.
Det vore också enkelt att säga något om att de stora irländska poeterna alla har något med den irländska myllan att göra, och sedan citera ett par strofer ur en av Seamus Heaneys berömda potatisdikter, och säga något om fruktsamma rötter. No pun intended. Men fullt så enkelt är det inte.
Yeats och Heaney, de två som fått Nobelpriset för sin diktning, är starkt förankrade till en äldre litterär irländska tradition, men Paul Muldoon – även om han obestridligen är från Irland – har minst lika stora delar amerikansk popkultur och judiska referenser i sin diktning och dessutom en mer allmän angloamerikansk tradition bakom sig, förutom det typiskt irländska som också tittar fram här och där, likt en hare som snabbt skuttar iväg…
Paul Muldoon ses som en av de största engelskspråkiga poeterna idag. Observera att engelskspråkig syftar här inte på en tradition i ett visst land, utan på hela det engelska språkområdet. Inte minst det amerikanska. Om Andy Warhol hade levt idag och varit poet kanske han hade velat vara som Paul Muldoon. Och haft samma frisyr. Den irländska poesin idag är mer komplex än någonsin och en del av ett globalt medvetande.

Belinda Graham

Källor

W.B. Yeats
Ett kristalliskt rop
Översättare: Ann-Kristin Åklint
Ellerströms förlag

W.B. Yeats
Tornet
Översättare: Thomas Sjösvärd
Brombergs Förlag

Paul Muldoon
En Hare på Aldergrove
Översättare: Lars-Håkan Svensson
Ellerströms Förlag

Med historiska rötter

Med historiska rötter

 

Den ökände hästen från TrojaDen sanna historien överträffar ofta fiktionen. Men historisk fiktion överträffar det mesta. Det är en framstående genre på Irland – flera av den gröna öns bästa (och mest säljande) författare ägnar sig åt den: historiska romaner. ”Historical fiction”– bara på etiketten hörs det att det är en blandning av historia och fiktion. Alltså: ”påhitt” som händer ”förr i tiden”. Ändå kan författare till denna genre få arga brev från läsare som vill påpeka allt som ”inte stämmer” i deras böcker. Händer detta någonsin författare till ”moderna romaner” alltså romaner som utspelar sig i vår samtid? Nej. Inte speciellt ofta i alla fall!
– Som författare till historiska romaner kan man räkna med mycket mer ”skäll” både från läsare och recensenter som letat fram årtal eller andra detaljer i någon dammig gammal historiebok, påpekar John Boyne.
– Det är som om faktakollen är det allra viktigaste, att hitta något ”fel” i fiktionen, inte att bedöma spänningen, dramaturgin eller inlevelsen – eller något av allt det som diskuteras i samtidsromaner! instämmer Sebastian Barry.
Trots allt: Det är väldigt kul med ”historical fiction”! Varför ska all fiktion utspela sig i modern tid?! Man kan också välja att placera sin historia i historisk tid, eller välja ut ett speciellt avsnitt av historien, för att säga något om vår egen tid.
Historical fiction har inte alltid varit en ”fin” genre – att skriva fantasier i historisk tid har jämförts med genrerna ”romance” och ”fantasy” – båda genrerna går, liksom deckare och thrillers, utmärkt att kombinera med ”historical fiction” så detta är egentligen inte så konstigt.
Siobhan ParkinsonSiobhan Parkinson, Sebastian Barry och John Boyne har alla hamnat i facket ”historiska författare” vare sig de valt det eller inte. Deras böcker varierar från att utspela sig på 1700-talet – som John Boynes senaste roman ”Myteriet på Bounty” – till att handla om den egna släktens inte alltför avlägsna historia; Sebastian Barry inspirerades t. ex. av sin egen släkthistoria när han skrev ”Den hemliga skriften”. När börjar egentligen historien? Hur gammal måste historia vara för att räknas som historia?
Är historia det som är så gammalt att ingen nu levande egentligen minns det? Som ”Myteriet på Bounty” eller är det något som kan ha hänt relativt nyligen, våra föräldrars och far- och morföräldrars minnen? Eller är det bara ”nostalgi” och minnen? Eller ska man inte ta vara på historia medan folk minns den?
Sanningen är att ”historical fiction” är en blandning av allt detta.
Författare till ”historical fiction” varierar mellan att bygga saker på minnen (eller inspireras av dem) väva in nostalgi eller att helt och hållet förlita sig på historisk forskning och andras fackböcker och historiska romaner.
Siobhan Parkinson ger till exempel en eloge till de som tidigare skrivit om Marie Kröyer och de andra Skagenmålarna och tackar dem också i inledningen till sin bok ”Painted Ladies”.
Det är som om hon säger: här har jag hittat på min version av vad som hände. Men ni kan också kolla in andra versioner … Det finns också biografier, men detta är en fiktion om vad som skulle kunna ha hänt damerna som målades – och målade! – på Skagen.
Känner man sig då som författare bekväm med att hamna i facket ”historiska romaner”?
– Om jag erkänner att jag har ett problem med termen ”historical fiction” så är det som om man erkänner att man har ett problem med sitt jobb, är John Boynes smarta svar, eller alternativt att man inte tycker att historiska romaner är bra, och därför inte vill vara i det facket.
Sebastian Barrys attityd är en annan:
– Jag hade möjligen ett problem med att bli stoppad i facket historiska romaner tidigare i mitt liv – ända tills jag fick Sir Walter Scott-priset för historiska romaner!
Prispengarna på 30.000 euro hjälpte honom att komma över eventuella betänkligheter på att bli klassad som ”historisk författare”.
”Then I didn’t have a problem with it anymore!” konstaterar han och blinkar konspiratoriskt.
Sebastian Barry är känd för sin humor (även när han tar upp allvarliga ämnen) och verkar alltid ha glimten i ögat när han svarar på frågor och när han pratar om sina böcker.
”Den hemliga skriften” (Lind & Co) är den enda av Sebastians Barrys böcker som finns på svenska. Sorgligt men sant. I den engelskspråkiga världen hyllas han inte bara som en av de bästa historiska författarna utan även som en av de bästa författarna. Punkt slut. Utan prefixet ”historisk”. Han är en ”författares författare” och ofta när man intervjuar folk tar de upp Sebastian Barry som en av deras favoritförfattare. Jenny Valentine som fick The Guardians pris för bästa barnbok angav t. ex. sina favoriter som Kurt Vonnegut och Sebastian Barry. Sebastian Barry är helt enkelt en sådan författare som författarna själva gärna kopplar av med när de inte skriver …

Den närliggande historien – Den hemliga skriften

Den hemliga skriften”Den hemliga skriften” tar upp en historia som ligger nära oss. Sebastian Barry har låtit sig inspireras av en av sina släktingars öden.
– Vi skapade hennes öde.
Den okända kvinnan är alltså känd för två saker: hon var otroligt vacker och hon blev – utan att någon i familjen vet eller minns anledningen – inspärrad på ett ”asylum”.
I romanen har hon blivit till Roseanne McNulty, en gammal dam på över hundra år som skriver ner sina minnen från Sligo på 20-30 talet. Den andra delen av romanen utspelar sig i nutid och den läkare som har hand om Roseanne gör sina egna efterforskningar. De båda historierna överlappar varandra.
”Den hemliga skriften” tar upp (och här är det en risk att det låter som om jag parafraserar en Mike Leigh-film) hemligheter och lögner i en familj. Och vad en familj är beredd att göra för att behålla hemligheterna och lögnerna.
De båda historierna i ”Den hemliga skriften” är överens om att Roseanne på något sätt blev offer för religiösa och politiska ”omstruktureringar” under 20-30 talets Irland.
Annars skiljer de sig också åt, och som läsare ställs man inför en historisk ”pusseldeckare”. Mord är inte det enda brottet.

”Amelia” och ”Painted Ladies”

AmeliaSiobhan Parkinson är i den engelskspråkiga världen mest känd för Amelia-serien, en serie om en fiktiv hjältinna, Amelia Pim, som fyller 13 år 1914. Det går rykten om både världskrig och uppror (svenska TV-tittare som följde den engelska TV-serien ”Downton Abbey säsong två” kan känna igen detta) och dramer kan utspela sig både i det stora och i det lilla. I början är Amelia inte speciellt medveten. Vad kan man vänta sig? Hon är 13 år gammal och mest av allt intresserad av vilken klänning hon ska ha på sig på sitt födelsedagskalas (paralleller till dagens modegalna, bloggande tjejer är uppenbara!), men allteftersom romanen fortskrider blir Amelia mer och mer medveten, mer och mer intressant som person och klänningar och mode hamnar långt ner på prioritetslistan. Dessutom är ”Amelia” en mycket fin vänskaps skildring mellan två unga tjejer, Amelia och Mary Ann. Denna vänskapsskildring står i centrum, trots de båda tjejernas skillnader i klasstillhörighet.
I Skandinavien är Siobhan Parkinson mest känd för den historiska romanen ”Painted Ladies”. Hitintills finns inga av hennes historiska romaner översatta till svenska, tyvärr, för hon är en briljant författare som borde finnas tillgänglig även för de som inte kastar sig över de engelska originalen. Trots att hon inte finns översatt till svenska har hennes ”Painted Ladies” – om livet på Skagen i allmänhet och Marie Kröyer i synnerhet – blivit en stor succé. Förmodligen för att det är ett tema som går hem i Skandinavien, de flesta känner igen aktörerna: P.S. Kröyer, Hugo Alfvén, Marie Kröyer, Anna Ancher, Michael Ancher.
I förordet tackar Siobhan Parkinson alla som forskat om Skagenmålarna och deras entourage.

Siobhan Parkinson tycker inte man ska skämmas för termen historiska romaner.
– Romaner är romaner, när de än utspelar sig!

”Fiction” en viktig del av ”historical fiction”

John BoyneAlla tre irländare är överens om att fiction-delen är viktig i ”historical fiction”, man ska förverkliga sin egen vision som författare inte skriva en historiebok (det finns det andra som gör). Ändå finns det läsare som förväntar sig historieböcker, fans som skickar in rättelser – om detta berättar både Barry och Boyle. Fans som tror de gör författaren en tjänst genom att skicka in klagobrev.
– Efter att en framgångsrik bok hade kommit ut fick jag ett klagobrev på 8 maskinskrivna sidor med saker som avsändaren menade var fel. Och som han menade att jag nu hann rätta innan pocketutgåvan! berättar John Boyne.
De andra historiska romanförfattarna skrattar och känner igen sig.
– Saken är den att det viktiga inte är om en sak hände 1889 eller 1891 – ibland flyttar man på saker för intrigens skull – utan det viktiga är att få fram stämningen. Det är där ”historical fiction” kan överträffa ”historical facts”, menar Sebastian Barry.
John Boyne är fortfarande mest känd för ”Pojken i randig Pyjamas” – boken som blev storfilm hos Miramax – detta är både ”historical fiction” och ”childrens literature” samtidigt, och Boyne får finna sig i att hamna i facken barnboksförfattare alternativt historisk författare med olika mellanrum. Och som barnboksförfattare till ”historical fiction” är man inte bara utsatt för läsarnas brev, utan även läsarnas föräldrars brev och synpunkter.
Som att ”föräldrarna är förskräckliga i den här boken”.
– De är nazister. Jag vet att de är förskräckliga. Jag behöver inte att någon skriver till mig och förklarar det. Men jag har skildrat dem ur barnets synvinkel och som alla barn ser han sin mamma som god – han ser inte att hon är en nazist med tvivelaktig moral, och han tvivlar aldrig på sin mamma och vad hon säger (även om hon ljuger för honom) för hon har alltid varit snäll mot honom och han har ingen anledning att tvivla på henne.

”Inte ännu en bok om den stora svälten … ”

Tradition and fantasyJohn Boyne berättar att han inte ville skriva om ”the great famine” – den stora svälten (ett populärt ämne att avhandla på Irland, en stor del av öns befolkning dog när potatisskörden slog fel, 1845-1849, en miljon dog, och mellan en miljon till så mycket som en och en halv miljon (beroende på vilka källor man konsulterar) emigrerade till Amerika.
Mycket har skrivits om detta trauma i den irländska historien och de nya historiska romanförfattarna vill komma bort från detta ämne som framställer Irland som ruralt och svältande.
– Dessutom är det för deprimerande att skriva om, hävdar John Boyne.
Istället blev han internationellt känd med en historisk roman för barn om koncentrationsläger.
Ironin i detta går inte att komma ifrån. Men saken den att Förintelsen inte är Irlands historia, så den är inte lika uttjatad på Irland som den stora svälten – även om dödstalen under förintelsen var ännu högre.
Förra året när jag träffade Cornelia Funke, tyskspråkig fantasyförfattare, var hon förklarligt nog trött på alla barnböcker om förintelsen – hon hävdade att mellan en tredjedel och en fjärdedel av all tyskspråkig barnboksutgivning hade något med förintelsen att göra, hon var less på tråkiga barnböcker och flyttade till Los Angeles och skrev bästsäljande fantasylitteratur istället.
Vilka ämnen som är uttjatade och vilka som känns nya och fräscha varierar alltså på vilken publik man adresserar och vilken litteratur de blivit uppväxt med.
Under ett av sina många uppträdanden infor publik i Sverige försöker sig John Boyne på ett klassiskt irländskt författarskämt, nämligen detta:
– Jag har skrivit en bok som bara utspelar sig under en dag på Irland; detta har ju aldrig gjorts i Irlands litteratur tidigare.
Publiken nickar. Skämtet har fallit platt till maken.
”Ulysses” av James Joyce är den mest kända irländska romanen – och utspelar sig bara under en dag. Uppenbarligen är den inte så känd hos den svenska publiken, som den är av den irländska, där John Boyne försäkrar att skämtet alltid går hem och lättar upp stämningen. Stämningen kan behövas lättas upp ibland, med tanke på de allvarliga och tunga ämnen John Boyne tar upp i sina böcker.
Sebastian BarrySamtliga av de historiska författarna har inte väjt för att skriva om obehagliga eller mindre sympatiska karaktärer. John Boyne har förmodligen skapat den mest kontroversiella karaktären, något så otrevligt som en mamma i en barnbok som man som läsare verkligen inte gillar, även alkoholiserade eller drogberoende mammor i barnlitteratur brukar vara ganska trevliga och bohemiska.
Så här beskriver John Boyne sin kanske mest hatade karaktär:
– Hon är gift med en nazist och hon vet vad som pågår i koncentrationslägren. Men hon bryr sig inte. Hennes mål är bara att skydda sitt eget barn från att få reda på något. Så ja, hon är hemsk, hon är ett monster – men eftersom boken berättas från pojkens synvinkel så är hon hans älskade mamma hon har aldrig gjort något för att skada honom, så varför ska han inte lita på henne? Hon har alltid varit snäll och trevlig mot honom och hon har aldrig gjort något för att skada honom, så hans tillit till henne är total, han ser saker från sin synvinkel.
– Man får också komma ihåg, påpekar Siobhan Parkinson, att alla karaktärer du skriver är en del av dig själv. Även nazistsympatisörmamman.
John Boyne ser faktiskt förskräckt ut inför detta avslöjande, men Siobhan Parkinson, lärare i creative writing på Irland, förutom författare till ”historical fiction”, skojar inte, hon har sagt det på fullt allvar.
– Stämmer det får jag vara försiktig med vad jag skriver om mig själv i framtiden! konstaterar John Boyne.
– Det viktigaste när man skriver ”historical fiction” är att man inte blir för bekväm i genren, konstaterar Sebastian Barry, det gäller att utmana sig själv hela tiden.
– Men, retas Siobhan Parkinson, med dina 30.000 euro i prispengar är det stor risk att du kan bli bekväm!
Sebastian Barry ler stort och lovar att fortsätta utmana sig själv. Oavsett hur många priser han får.
Vare sig det gäller 1700-tal eller 1900-tal, det som ligger nära eller långt bort, den irländska historien eller den europeiska, den historia som finns i familjen eller långt ut i världen, så har de irländska författarna gjort sina namn kända som leverantörer av ”historical fiction” med hög kvalitet”. I framtiden kommer irländska författare att kunna vara odelat stolta när någon säger ”Men det där är ju ”historical fiction!”.

Belinda Graham

Nytt Tema hos Bokpanda!

Tema "historical fiction" eller tema Irland?

Ja, det är faktiskt lätt att kombinera dessa två ...

 

Hmm... vad ska jag sätta tänderna i först? Jag vet, en riktigt tjock irländsk roman!

Avsaknaden av böcker - J.R.R. Tolkien!

En bok om avsaknaden om böcker. Om J.R.R. Tolkien

 

J.R.R. TolkienDen 12 december hade ”Hobbiten – En oväntad resa” premiär. En väntad succé. ”En oväntad resa” är filmbolagets titel, men det är en träffande rubrik, eftersom hobbitarna i Tolkiens böcker lär sig en hel del just genom att resa – både i ”Hobbiten” och i trilogin om ”Sagan om Ringen”.

Oxford versus Cambridge

J.R.R. Tolkien själv arbetade som lärare i Oxford, en av de två äldsta universitetsstäderna i England – de lärde må tvista om Oxford eller Cambridge är finast, men de är nog likvärdiga. Cambridge leder när det gäller naturvetenskap. De har Newton, han med äpplet, och Turing, datorns uppfinnare, som dog när han åt ett förgiftat äpple. Precis som Snövit. Svårslaget. Dessutom producerade Cambridge de mest kända spionerna. Men när det gäller litteraturkändisar leder Oxford stort, både när det gäller fantasy (de har J.R.R. Tolkien, C.S. Lewis och Lewis Caroll) och deckare (Kommissarie Morse och hans sidekick Lewis, Dorothy Leigh Sayers klassiker osv.). Biblioteket i Oxford är fantastiskt och det är inte konstigt att även nu levande författare inspireras av Oxford.

Ett liv med böcker

I och med att Tolkien spenderade en stor del av sin tid med böcker – både att läsa dem och att skriva dem – när han inte undervisade, hade jag väntat mig att hans egna böcker skulle på något sätt framhålla bokens och bibliotekets förträfflighet. Både deras förträfflighet rent allmänt och i synnerhet som kunskapskälla. Men någon sådan enkel presentation av kunskap finns inte i hans böcker om hobbitarna och deras äventyr.
Tolkien själv var spränglärd och Tolkienforskare kan forska på religion och finna otaliga Shakespearereferenser i hans böcker, andra referenser till gamla renässansdramer, medeltida referenser, gamla ballader, referenser till Wagner och andra musikaliska referenser, samt referenser till andra böcker och lärda verk och sagor och fornnordisk mytologi och historia … Gandalfs föregångare Merlin, brödraskapet som ett slags riddare av det runda bordet … you name it, någon Tolkienforskare och Tolkienfantast har forskat på det och förmodligen också skrivit en bok om det. Eller flera.
Det finns tydligen så mycket referenser och parafraser i dem att det känns fantastiskt att det blev ett originellt verk över huvud taget – kanske mycket tack vare hobbitarna. Hobbitarna finns varken hos Shakespeare eller Wagner eller de gamla vikingarna eller i de medeltida balladerna. Inte heller vägledde Merlin en hobbit.

Hobbitar och lärdom

Därför är det intressant att se just hur hobbitarna lär sig saker, hobbitarna är ju vår väg in i äventyret, både i ”Hobbiten” och i ”Sagan om Ringen”. Det är intressant att det just är trädgårdsmästaren, Sam, som i ”Sagan om Ringen” påpekar hur mycket de lärt sig sedan de lämnade sitt hem. Voltaire, stor fransk upplysningsfilosof, hävdar ju att en man ska ha en trädgård att odla och en boksamling att vårda och då har han allt. Men Sam och Frodo hade detta på hemmaplan; Sam hade trädgården, Frodo hade den viktigaste boken, Bilbos memoarer: ”Bort och hem igen”. Men det är först när de lämnar sin egen trädgård, sitt eget Fylke, som kunskapen verkligen börjar växa.

Illustration by J.R.R. Tolkien”He’s had a bit of schooling”

Sam säger mycket träffande när Frodo går iväg för sig själv för att tänka i lugn och ro: ”Of course he's had a bit of schooling, so to speak – we all have – since we left home …”
Alltså: hobbitarna i allmänhet och Frodo i synnerhet – de har alla lärt sig en hel massa sedan de lämnade The Shire (Fylke). ”Schooling” låter som om det har med skola att göra, lärdom (på engelska) kommer av ordet School. Men hobbitarna har givetvis inte varit i skolan – de har varit på en oväntad resa och lärt sig saker. Hur översätts då detta till svenska?
”Han har blivit lite luttrad” (nya översättningen av Erik Andersson)
”Han har fått en del träning” (gamla översättningen av Åke Ohlmarks)
Ingen av översättningarna fångar originalet speciellt bra, när det gäller skolning, lärdom, erfarenhet … Men vilken version kommer närmast Tolkiens intentioner? Vad menar Tolkien med ”schooling” för hobbitar?

Vad är lärande?

Vad är lärande och vad är kunskapsöverföring? Vad innebär detta? Detta är ju en fråga som sysselsätter många, även utanför Tolkiens värld av fans och forskare. När de diskuterar ”ska vi gå till Gondor eller Mordor” och Frodo skickas iväg för att tänka och överlägga, det är då Sam säger de berömda orden:
”We have all had ”a bit of schooling …”
Ordet “School” syns tydligt i detta uttalande och det visar att detta är något med lärande. Översättningen av detta är inte självklar. Den senaste översättningen säger som sagt att ”han har blivit lite luttrad”. Det fungerar inte alls i en kunskapsdiskussion. Ohlmarks säger att han har fått en del träning. Tankarna går till ”hobbit boot camp”, sånt de har för skådespelare och stuntmän och statister som ska vara med i filmerna. Det är bättre än ”lite luttrad”, men inte helt perfekt.
Det känns bäst att hålla sig till originalordet ”schooling” tills man fått reda på vad ”schooling” egentligen innefattar eller omfattar – hur lär sig egentligen hobbitar? Vad är det för ”schooling” som hobbitarna har fått?
Mest av allt har hobbitarna genomlidit livets hårda skola. Men de har lärt sig mer än att ringvålnader är farliga och att Aragorn aldrig har hört talas om ”second breakfast” och ”elevenses” och att resten av världen inte är så matglatt och trevligt som Fylke, med sex mål mat om dagen, och ständiga rök- och tepauser.
Vad har de har plockat upp från olika sammanhang när de varit på resa? De har lärt sig ländernas historia, de har lärt sig vad Aragorn berättat och vad alverna berättat och vad Gandalf berättat … de har läst sig genom muntlig tradition, genom historieberättande. Ibland är historierna sånger – tonsatta, berättande diktepos. Så lär man sig historia. Vid lägerleden med musik till. Tänk vilka härliga historielektioner! Och gärna något gott att äta till också…
En av berättelserna som hobbitarna får lära sig är den om Beren och Lúthien, en urtidshistoria som upprepar sig själv under tidens gång, Beren och Lúthien är som prototypen till eller föregångarna till Aragorn och Arwens relation. De behöver alltså historian för att förstå nutiden – och framtiden. Aragorns öde är att gifta sig med Arwen och ta tillbaka Gondor som med rätt är hans. I Tolkiens mytologi börjar skapelsen med människan Beren och alvprinsessan Lúthien och deras kärlekshistoria. Denna bakgrund beskrivs mer utförligt i Tolkiens Silmarillion.
Om man åker till Oxford (vilket givetvis rekommenderas alla Tolkienfans!) kan man besöka Tolkiens grav, där han och hans hustru ligger begravda. Beren och Lúthien står det på deras grav.
Tolkien såg alltså sig själv och sin fru i detta kärlekspar och beställde den inskriptionen till deras grav. Historien upprepar sig igen och igen, till och med i parallella världar. Beren och Lúthien finns i den historiska historien i ”Sagan om ringen”, de finns också i nutiden och framtiden i Ringens värld, och de finns inkarnerade i vår värld.
Detta får alltså hobbitarna lära sig: ingen tid är unik, allt är cykliskt och återvinns hela tiden. Historien är i högsta grad relevant, både för nutiden och framtiden.
Dessutom kan hobbitarna knappast ha bättre lärare än Gandalf och alverna, eftersom de är så pass gamla att de ofta har varit på plats, eller känner någon som varit på plats, så de har fått berättelsen och historien direkt från källan. Att någon har varit på plats behöver givetvis inte göra honom mer pålitlig än en bok med olika källor, men det göra att historien känns närmre och mer relevant.

Naturvetenskapliga lektioner

The HobbitHobbitarna får också lära sig om botanik och medicin. En sådan botaniklektion innehåller växten Athelas (i den engelska versionen kallas den också Kingsfoil eller asëa aranion eller ”Leaf of Kings”) detta är en blomma eller en ört som kungar kan använda för att bota folk. Alltså kan Aragorn använda den i botande syfte.
Första gången denna ört introduceras så luktar den starkt och kryddigt. Aragorn använder den när han ska bota folk från svarta skuggan, och då är beskrivningen mycket mer noggrann och överväldigande, mer än bara stark och kryddig, då doftar örten som en hel sommaräng. Örten har tydligen vuxit i betydelse och doftstyrka ju längre in i ”Sagan om Ringen” man kommer – eller också är det en ört som stiger med förväntningarna för att ”rise to the occasion” och blir starkare och mer kraftfull när det behövs. Parallellen till Aragon är omisskännlig.
När hobbitarna senare kommer till Riverdale (Riftedal i nya översättningen, Vattnadal i gamla översättningen) får de lära sig ännu mer historia. En massa varelser sitter församlade, som i en kunskapsring, och berättar om Ringens historia. Detta är som ett seminarium där alla viktiga personer som kan någonting har rest dit; ett seminarium i ringberättande måhända, eller en vetenskapskonferens – förutom att alla inte sitter bakom mikrofoner och med namnskyltar och en mindre armé av vattenflaskor framför sig. Alla som vet mest och kan mest och minns bäst kommer med sina bidrag för att göra störst nytta för världen.
Det är alltså varelsen här som är kunskapsbärare: människan eller alven eller var det nu må vara som bär på kunskapen. Inte någon bok eller pergamentrulle eller runstensinskription.

Den första boken: Moria

Det förekommer inte många böcker under resan i ”Sagan om Ringen”. Innan resan börjar nämns ju Bilbos memoarer, ”Bort och hem igen”, den som blev originalboken ”The Hobbit”. Frodo har fått ärva Bilbos memoarer, och det kan sägas vara en viktig bok eftersom det är den första boken som berättar om en hobbits äventyr med Ringen. Bilbo har skrivit ner vad han vet om Ringen och vad han har upplevt med den – sedan är det upp till Frodo att fylla på med egna erfarenheter. Bilbos memoarer är ingen komplett manual.
Annars dyker den första boken i ”Sagan om Ringen” inte upp förrän sällskapet når Moria.
I dvärgarnas Moria hittar de resande sin första bok, men det är en trasig bok – en söndrig bok som sett bättre dagar. Krönikan redogör för dvärgarnas och Morias historia.

Hobbitarna får höra om ytterligare ett kärlekspar – Anroth och Nimrodel. De får höra ännu en sång. Återigen får man intrycket av att alla historier är samma: alla historier är Beren och Lúthien. Alla kärleks historier alltså – det finns också historier om vänskap, fiendeskap och om att döda drakar och om att resa bort och hem igen.
Eftersom litteraturvetare hävdar att det bara finns vissa grundintriger att använda och återanvända i alla dramer är detta inte så konstigt, och även historiker ser mönster, Tolkien visar tydligt på mönsterna i ”Sagan om Ringen“.

Galadriels spegel

GaladrielSå småningom kommer de fram till Galadriel och hennes legendariska spegel. Vad lär de sig av spegeln? Egentligen? Speglar har sedan Tolkiens dagar förekommit tretton på dussinet i fantasylitteratur – alla historier är desamma – men ingen spegel är så komplex och intrikat som Galadriels. The Mirror of Erised i Harry Potter-serien, spegeln som visar din innersta önskan – Erised är Desire bakvänt – kommer inte i närheten.
Galadriels spegel och lärdom är ett kapitel för sig. Det de får när de besöker Galadriels spegel är en föreläsning i källkritik!
Hur ska man tolka bilderna? Var kommer de ifrån? Vem kommer de ifrån? Hur ska man tänka kring dem? Är detta vad som händer någon annanstans eller vad som eventuellt händer någon annanstans?
Läroplanen, till och med den nya, hade inte kunnat säga det bättre! Förenklat: kolla vem som sänder bilden och varför – vad är avsändarens motiv? Detta är en riktig liten deckare i lektionen för källkritik. Givetvis kunde Tolkien allt om källkritik han höll inte på med annat i sitt jobb, men han säger det minst lika bra, mycket roligare och betydligt mer spännande än Skolverket.
Dessutom får hobbitarna en gratis geografilektion när Alvkungen ska berätta om hur det ser ut dit de ska. Det låter precis som en geografilektion, eller som en talande karta eller en GPS idag … från ”När ni följer strömmen nedåt kommer ni att märka att träden blir glesare …” via ” … floden delar upp sig i några armar” till den utförliga beskrivningen av Rohan och avslutningsvis ”kullarna vetter mot Döda träsket och Mordors svarta portar…”. Allt som fattas är ett pip och ”you have reached your destination”.

Lektioner i tid

Att tiden går olika fort har många varit med om, mest extremt är det i Tolkiens gode vän Lewis Narniaböcker. Tiden i Narnia går ologiskt annorlunda mot den i vår värld – men alltid snabbare. Tolkien diskuterar tidsbegreppet mer ingående i ”Sagan om Ringen” och är mycket logisk i sina appendix till böckerna.
Hur kan det vara nymåne när månen var ny är de gick in i Lothlórien. Lever alver långsammare eller tiden går långsammare för dem? De går till Galadriels spegel, sedan lämnar de Lothlórien. De kommer fram vid middagstid, Tolkien använder här ordet ”noon” – alltså middag, mitt på dagen.
De testkör kanoterna en bit utmed älven, de träffar alverna, har en fest där, de får geografiföreläsningen som låter som en talande karta eller GPS och så packar de ordentligt.
Men det är det fortfarande ”noon”. Det är imponerande att de hinner med så mycket – paddla, packa och ha party. Och det går typ ingen tid alls. Något händer med tiden. Det sägs inget om en extra natt eller något sånt … Ingen natt emellan ”noon” och ”noon“.
Det har föreslagits tryckfel eller misstag för att förklara detta, men vi diskuterar här en författare som var neurotiskt noggrann och som skrev dagbok över alla sina karaktärer med datum och tidsangivelser.
Så skriver Tolkien ”noon” så kan vi bestämt anta att han menar ”noon”. Tolkien har längre utläggningar om tiden i Lothlórien och datum i appendix B. Ja, det är ”noon” hela tiden.
Något som hobbitarna får lära sig när de paddlar är alltså att alvers tid är långsammare … man kan inte lita på tiden och tidsupplevelser i allmänhet och man kan i synnerhet inte lita på alvtid. Deras tid är bedräglig.
Tiden är en fråga om att lära sig. ”Tio tankar om tid” är inget emot Tolkiens tidsutläggningar. Tid är en fråga om fysikfrågor, alltså naturvetenskap, men även här har Tolkien full koll. Och hobbitarna får lära sig att ha koll, för även detta är en fråga om att lära sig, att få erfarenheter, att få ”a bit of schooling”.

tatueringOlika saker att lära sig – även om man mår illa

Hobbitarna lär sig också mycket annat nyttigt som de aldrig skulle ha lärt sig om de stannat hemma i Fylke:
1) De lär sig hur svarta ryttare beter sig och vad de är. De hade säkert gärna levt lyckliga hemma utan den vetskapen, men när de behöver veta det är det bra att veta.
2) De lär sig om träskmarker med enorma mängder mygg. Kanske inte heller så trevligt att lära sig. Men det är faktiskt en praktisk geografisk kunskap. Hobbitarna kan göra en mental notering: denna vägen tar vi inte nästa gång.
3) De lär sig Morias vägar och de lär sig vad en Balrog är … säkert också saker som hobbitarna gärna levt utan. Men det är oförglömlig kunskap och oförglömliga lektioner.
4) De lär sig hur Sauron, Sauruman, orcherna och Uruk-hai förstör landet. Kunskap som speciellt Sam gärna hade levt utan. För en känslig trädgårdsmästare är det extra hemskt att se hur miljön har förstörts. Sam reagerar rent fysiskt inför denna brutala erfarenhetens lektion: ”Jag mår illa” säger han. Men det är nödvändig kunskap, nu när de är på sitt livs resa, sitt livs uppdrag.

Erfarenhet som ”schooling”

Vad är då hobbitarnas ”schooling”? Vad är det de får? Att säga att hobbiten har blivit ”lite luttrad” är således helt fel, det fångar inte alls betydelsen. Det låter snarast som om han blivit blasé – och även om ondskan i världen kan vara överväldigande blir hobbitarna aldrig blasé eller luttrade, de kämpar på. ”Luttrad” fångar heller inte in lärdomsaspekten i ”schooling”. Träning är den bättre översättningen här, eftersom det ligger närmare ordet erfarenhet, vilket är vad Tolkien menar med ”schooling” i ”Sagan om Ringen”.
”Erfarenhet” är alltså det ord som bäst fångar upp hobbitarnas ”schooling” – för deras lärande har till stor del skett just genom erfarenhet. Hobbitarnas lärdom, deras ”schooling“, är en sammanställning av alla saker de har varit med om, alla legender de har hört, alla sånger de har lyssnat på, allt de har sett, upplevt, hört, luktat på.
När det berättas om Ringens historia är det till stor del personers erfarenheter som kommer till tals: ”jag upplevde detta,” ”jag upplevde det så här...”, även Bilbos memoarer är en samling av hans erfarenheter, bland annat hans erfarenheter av Ringen. Andra karaktärer fyller på med sina: ”Sista tiden i Isildur var det så här …”, han var med, han kan berätta detta, blir liksom mottot för mötet i alvernas skogrike. Gandalf berättar om sitt möte med Sauruman. Legolas berättar om när Gollum blev fritagen … Alla berättar om sina erfarenheter.
Under hela tiden får vi inte en enda gång höra: detta har jag har läst i en bok. Vilket idag skulle kunna översättas med ”detta har jag läst i en tidning” eller ”detta har jag läst på nätet”, eller ”detta har jag laddat ner” … Under hela tiden är det inte heller någon som inte vill berätta, som inte vill dela med sig, som har inställningen att ”det här är en bra ide eller det här är en bra källa, den vill jag nog ha för mig själv …”

Att dela med sig av kunskap

Tolkiens runorMan får kunskap, man delar med sig av sin kunskap och andra kan lära sig av det. Ingen håller på sitt. Det är inte boken som är kunskapsbärare utan erfarenheten, varelsen som varit där, och framför allt samtalet: Samtalet bär kunskapen. Någon säger något och någon annan säger något annat och vi kan diskutera olika intryck. Det är som Nobelforum utan någon beskäftig ordfördelare som hela tiden avbryter för att det ska bli bra TV. Alla som är med har något att bidra med, men man avbryter inte, det får ta den tid det tar. Att dela kunskap är att göra kunskapen till en levande organism. Samtalet gör kunskapen till en levande organism – och tvärtom.
Hos Galadriel har de en diskussion om alvernas tidsbegrepp som är uppdelad i frågor och svar. Återigen: samtalet som kunskapsbärare. Dessutom ser dialog bra ut i tryck. Det skapar personporträtt och dynamik i berättelsen; man kan inte ha återberättande partier och miljöbeskrivningar och sjunga ballader hela tiden.
När de är hos alverna finns det ett bibliotek nånstans, men vi får inte följa med dit. Gandalf går visserligen dit och läser och bekräftar sedan att ringen är Ringen, den Enda Ringen alltså, med hjälp av ett praktiskt experiment. Naturvetare skulle ha kunnat vara stolta över Tolkien, både de från Oxford och Cambridge! Man ska aldrig lita på något innan man gjort ett experiment, helst flera gånger med samma utfall, då vet man att det är som det är.
Annars är det tunnsått med böcker i Tolkiens ”Hobbiten” och ”Sagan om Ringen”. Den enda boken vi får se first hand – vi får om sagt inte följa med till biblioteket – är den i Moria som är rätt trasig och illa medfaren, och så är det Bilbos memoarbok som alla Tolkienfans och snart varenda kotte känner till.
Man skulle kunna skriva en bok om avsaknaden av böcker i Tolkiens böcker och om att Tolkien kanske tyckte det var meningslöst med böcker, i alla fall när det gäller ”schooling” såsom erfarenhet eller träning – men skulle en sådan bok vara meningsfull?
Resan som lärande, lärande som en resa, kunskapsöverföringen hos Tolkien sker genom ett slags lärlingskap. Mästare och lärling. Hobbitarna lär sig av Aragorn, Aragorn lär sig av Gandalf, alla lär de sig saker hos alverna, hobbitarna lär sig också mycket av Gandalf och alverna lär av varandra och av Gandalf och av Galadriels spegel lär de sig alla källkritik … Botanik, historia, geografi … karaktärerna i ”Sagan om ringen” lär sig av varandra, det spelar ingen roll vilken den personliga relationen är; det är inget statussystem i lärandet.
Slutligen: Gesäll på engelska heter ”journeyman”, alltså: Resa är utbildning eller utbildningen är en resa … För att få status som mästare måste man ge sig ut på en resa. Och få erfarenhet.

Belinda Graham