Damen i svart (1958) med manus av Folke Mellvig, i regi av Arne Mattsson. Filmen är den första i filmserien med Hillman deckare, skrivna av författaren Folke Mellvig (ibland med Lars Widding som medförfattare). Karl-Arne Holmsten (bakre raden) gör rollen som den skarpsinnige privatdetektiven Kapten John Hillman. I förgrunden syns Annalisa Ericson i rollen som fru Kajsa Hillman, arm i arm med Sven Lindberg som gör rollen som Christian Schilden. I bakgrunden syns Anita Björk i rollen som Inger von Schilden.
|
Regi: Arne Mattsson
Titel: Den Stora Hillmanboxen (6-disc)
Titel: Den Stora Hillmanboxen (6-disc)
Damen i svart (1958)
Mannekäng i rött (1958)
Ryttare i blått (1959)
Vita frun (1962)
Den gula bilen (1963)
Grönt för mord (1957)
Mannekäng i rött (1958)
Ryttare i blått (1959)
Vita frun (1962)
Den gula bilen (1963)
Grönt för mord (1957)
Manus: Folke Mellvig, Lars Widding
Medverkande: Karl-Arne Holmsten, Annalisa Ericson, Nils Hallberg, Anita Björk, Gio Petré, Jan Malmsjö, Lena Granhagen, Sif Ruud m.fl.
Land: Sverige
Inspelningsår: 1957-1963
Studio S Entertainment
Releasedatum: 2018-04-09
Älskade! Efterlängtade! Äntligen är de här!
Inspelningsår: 1957-1963
Studio S Entertainment
Releasedatum: 2018-04-09
Älskade! Efterlängtade! Äntligen är de här!
De legendariska Hillman-deckarna är tillbaka i en unik dvd-box med massor av bonusmaterial! Filmerna som ingen sann deckarälskare får missa!
Hillman-deckarna slog igenom som en braksuccé på biograferna 1958 och blev årets mest inkomstbringande film för Sandrews. Paret John och Kajsa Hillman, spelade av Karl-Arne Holmsten, Annalisa Ericson, är som ett svenskt svar på Agatha Christies succépar Tommy och Tuppence i Parnters in Crime. Folke Mellvig skrev manus - och hans idol var Agatha Christie, med hennes smarta pusseldeckare och engagerande intriger. Måhända var det också inspirerande att ha en kvinnlig deckare med i täten? Tuppence fanns faktiskt FÖRE den legendariska Miss Marple och var en pionjär på området.
Romaner, radio och biografer - Hillmans segrade överallt!
Med facit i hand kan man ju lätt säga att biosuccén för paret Hillman var given. Alla älskade redan Hillmans - eftersom de var kända som radiodeckare. (Dessutom figurerade de i ett tjugotal romaner!) Radio-drama var ju vad folk lyssnade på, innan TV fanns i var mans hem, och även Lille Fridolf och hans Selma var berömda i radio innan de gjorde succé på bio. Radion hade ett enormt genomslag.
Genom sina radiorötter var man också garanterad bra, smart, dialogdrivet manus. (En rolig detalj i den filmade Hillman-deckaren Riddare i Blått - en av huvudpersonerna älskar deckare och lyssnar gärna på den senaste hårresande och bloddrypande deckaren på radio!)
Men när man ser Damen i svart är det första man tänker på varken radio eller Agatha Christie utan Francios Truffaut och Alfred Hitchcock.
Allting blir liksom lite kusligare i svartvitt. Något som Truffaut bevisade i den Hitchcock-inspirerande Vivement Dimance! (Äntligen söndag!) och något som Alfred Hitchcock själv bevisade i film efter film.
Sven Nyqvist och svartvitt - en dröm i skräck
Färg får inte fram samma effekt - och Damen i svart kan ståta med att Sven Nyqvist stod för fotot och fick fram det ultimata av det suggestiva svartvita fotot.
Den obehagliga visselmusiken gör också sitt till. Liksom att filmen utspelar sig på ett ställe där det spökar på riktigt - något som Folke Mellvig inte kände till när han skrev manuset, så det var en välkommen bonus i marknadsföringen!
Damen i svart är helt enkelt en av de bästa thrillers och deckare som någonsin gjorts i Sverige - och även en av de allra vackraste, kusligaste och mest suggestiva svartvita filmerna.
Folke Mellvig skrev manus till alla Hillman-deckarna - både för radio och film - ibland i samarbete med den kände historiska författaren Lars Widding.
Olika fotografer präglade filmarbetet
Alla filmerna regisserades av Arne Mattson, men man kan också ana att olika fotografer satt sin prägel på de olika filmerna, var och en med sitt personliga uttryck.
Medan den första filmen, Damen i svart, är en studie i skräck --- och mästerligt sätt att hantera det svartvita formatet --- är nästa film en orgie i färg, form och lyx.
Mannekäng i rött är filmad i flerfärg, utspelar sig på ett modehus, La Femme, som är inspirerat av Nordiska Kompaniet, och filmen uppvisar svensk 1950-tals design i sitt esse. Givetvis de vackra och trendiga kläderna, designade av Mago, men också Hillmans moderna och piffiga hem.
De eleganta cobratelefonerna som det svaras i, var senaste skriket. Och idag är de hett eftertraktade på antikmarknaden. Helst ska det vara en röd!
Precis som den mördade mannekängens favoritfärg...
Släkten är värst
Intrigerna i både Damen i svart och Mannekäng i rött är komplicerade och det är nästan omöjligt att räkna ut hur det hänger ihop.
I centrum står, precis som i så många Agatha Christies, den dysfunktionella familjen. Alla verkar vilja ha ihjäl varandra, speciellt inom modeindustrin där konkurrensen är -ja, mördande, men vem är den skyldige?
Mannekäng i rött går från skräckanslag (bland annat en hängd docka och en obehaglig mordbrand) till att bli mer och mer komisk, mycket tack vare assistenten Freddy, spelad av Nils Hallberg, och hans av-och-på flickvän som spelas av Lena Granhagen. De är filmens "comic relief", samtidigt som de lyckas bli mordmisstänkta och trassla till utredningen.
Ryttare i blått är också en orgie i färg och vacker design - så mycket att det nästan tar över filmen och överskyggar mordmysteiret. Det tar också en lpng tid innan man får igång mordhistorien - och ännu längre tid innan man får träffa Hillmans. Återigen lyser filmen av vackra färgglada kreationer från Mago, dessutom mängder av tjusiga miljöer och vältränade hästar.
Paret Hillman hamnar långt i bakgrunden. Kapten John Hillman är i London, så fru Kajsa Hillman får själv lösa mordmysteriet tillsammans med assistenten Freddy.
Han ställer som vanligt till det, blir involverad med en mordmisstänkt änka som älskar deckare, och av-och-på flickvännen trasslar till det ytterligare när hon kommer på besök och sjunger mordiska schlagers och egenhändigt komponerade väckelsesånger.
Back to black
I de sista två filmerna i "färgdeckareserien" återgår man till det svartvita formatet igen - men utan att nå upp till samma nivå vare sig i fotot eller intrigen som i Damen i svart.
Nu tycks paret Hilmans ha separat - men ingen förklaring ges till var fru Kajsa Hillman är under de två sista filmerna. Herr Hillman får bara samarbeta med den klantige och komiske assistenten Freddy.
Vita frun hade kunnat bli lika obehaglig som Den svarta damen, en svensk Spellbound, med drag av mörk psykologi, men det blir den inte. Freddy och flickvännen grälar charmigt medans det spökar och fler och fler dör, men de flesta av karaktärerna gör inte så stort intryck och det blir varken speciellt hemskt eller speciellt logiskt. Skulle någon anordna spökerier för att "locka till sig" mordoffer? Vem jagar frivilligt efter spöken mitt i natten (förutom tonåringarna som kör runt i "the mystery van" i Scooby Doo)?
Den sista filmen i serien, Den gula bilen, överträffar det mesta i ologik. Om man ska skjuta någon i huvudet, varför gör man det på en stängd turistbuss? Inte någonstans i något vimmel? Om man vill köra runt obemärkt och begå mord - och stadskupper - väljer man då en uppseendeväckande flådig gul Mercedes (som föresten inte ser särskilt gul ut i svartvitt)?
Men det är roligt att konstatera att långt innan actionfilmen Speed tog världen mes storm, har det gjorts en svensk film med precis samma klimax i intrigen, där ett fordon inte får lov att stanna, för då exploderar en sprängladdning, och alla passagerarna måste dramatiskt och farofyllt evakueras i farten ...
Från thrillers till kostymdramer som hyllar svensk design
Damen i svart är en av de bästa thrillers som någonsin gjorts i Sverige - den håller helt klart internationell klass. Damen i svart är en av titlarna i boken Tusen svenska klassiker (2009) - alltså en av de tusen svenska klassiker (böcker, film, musik, med mera) som man bör unna sig att uppleva.
Den röda filmen och den blå filmen är vackra,färgglada kostymdramer - fast vi talar om samtidskostym - och kan lätt ses idag som en hyllning till svensk design när den var på topp.
Är Mannekäng i rött den snyggaste svenska film som gjorts under svensk designs glansdagar? Den kan i alla fall göra anspråk på att tävla om den titeln! Kläderna är en modechock - och chockartat vackra - och miljöerna är perfekt valda. filmen är bland annat inspelad i Forumgallerian i Uppsala, på Nordiska museet, på Ulriksdals galoppbana, på Örbyhus slott och i Sigtuna, och mannekänguppvisningsscenen i filmen är inspelad på Gävle Teater. Den dramatiska mordbranden är inspelad på Furusund och i det varmbadhus som brann 1958.
En teaterensemble som varierar sina roller
Många av skådespelarna återkommer i filmerna, ungefär som en fast ensemble på en teater. Givetvis för Karl-Arne Holmsten, Annalisa Ericson, Nils Hallberg och Lena Granhagen alltid samma roller, liksom Koti Chave som återkommer som kommissarie Sune Öhrgren, men även andra kända skådespelare som Sif Ruud, Gio Petré, Lennart Lindberg, Elisabeth Odén och Anita Björk återkom i olika roller. Även i de små biorollerna känner man igen "ensemblen" - en gubbe som går runt på museet i den röda filmen återkommer som en gubbe som går runt i stallet i den blå filmen osv. Björn Gustafson hade en liten roll som utpressare i inledningen av Mannekäng i rött och återkom i en liten roll som bodyguard på slutet av filmen Ryttare i blått.
Mest minnesvärd i teaterensemblen är Anita Björk som har tre väldigt olika huvudroller i den svarta, den röda och den vita filmen och gör storartade skådespelarprestationer i de olika rollerna. Privat var Anita Björk bland annat känd för sitt äktenskap med Stig Dagerman, som slutade tragiskt, i och med att han begick självmord.
Freddy - en Watson som överglänser Sherlock i popularitet
De enda som är med i alla fem filmerna är Karl-Arne Holmsten och Nils Hallberg. Totalt sett torde Hallberg ha fått mest speltid, i och med att han till och med spelar en huvudroll i Ryttare i blått, där Holmsten mest av allt bara gör en cameo-roll på två minuter.
Folke Mellvig lär ha tröttnat på sina karaktärer, vilket syns under den femte filmen. Kapten John Hillman skulle vara som en skarpsinnig svensk Sherlock Holmes - men folk fastnade mest för den roliga sidekicken Freddy. Går det att tänka sig Watson mer populär än Sherlock? Går det att tänka sig Hastings mer efterfrågad än Poirot? Givetvis inte. Men det var vad som hände med Freddy. Birollen överglänste huvudrollen, och det är aldrig bra för dramats struktur.
Men inget ont om Nils Hallberg som visade med rollen Freddy att han var lika bra på att spela sympatiska och skojiga killar som de bus- och bovroller som han vanligtvis blev tilldelad.
Packat och klart med nytt extramaterial!
För ett par år kom Den stora Deckarboxen. Där fanns bland annat två filmer med Karl-Arne Holmsten som deckare, han spelade problemlösare i de båda Maria Lang dramerna, båda två regisserade av Arne Mattson. Men man saknade så klart svensk films stora deckarsensation: Hillmans!
Därför är det extra roligt att de nu får en egen box med alla fem filmerna, ett radiodrama (också regisserad av Arne Mattson!), all musiken och mängder av nytt material där Hillmans och filmerna analyseras in i minsta detalj. Och så finns nygjorda intervjuer med skådespelarna, bland annat en där Gio Petré berättar exakt hur kallt det var att bli dränkt i Vita Damen!
Sedan var det inte lätt att spela död, utan att skaka av köld!
Det här är en oumbärlig box för alla som är intresserade av det svenska deckarundret i sitt esse - här har ni rötterna! - och även av svensk design under sina glansdagar.
Aldrig förr (eller senare) har de två gift sig så bra!
BG
Hillman-deckarna slog igenom som en braksuccé på biograferna 1958 och blev årets mest inkomstbringande film för Sandrews. Paret John och Kajsa Hillman, spelade av Karl-Arne Holmsten, Annalisa Ericson, är som ett svenskt svar på Agatha Christies succépar Tommy och Tuppence i Parnters in Crime. Folke Mellvig skrev manus - och hans idol var Agatha Christie, med hennes smarta pusseldeckare och engagerande intriger. Måhända var det också inspirerande att ha en kvinnlig deckare med i täten? Tuppence fanns faktiskt FÖRE den legendariska Miss Marple och var en pionjär på området.
Romaner, radio och biografer - Hillmans segrade överallt!
Med facit i hand kan man ju lätt säga att biosuccén för paret Hillman var given. Alla älskade redan Hillmans - eftersom de var kända som radiodeckare. (Dessutom figurerade de i ett tjugotal romaner!) Radio-drama var ju vad folk lyssnade på, innan TV fanns i var mans hem, och även Lille Fridolf och hans Selma var berömda i radio innan de gjorde succé på bio. Radion hade ett enormt genomslag.
Genom sina radiorötter var man också garanterad bra, smart, dialogdrivet manus. (En rolig detalj i den filmade Hillman-deckaren Riddare i Blått - en av huvudpersonerna älskar deckare och lyssnar gärna på den senaste hårresande och bloddrypande deckaren på radio!)
Men när man ser Damen i svart är det första man tänker på varken radio eller Agatha Christie utan Francios Truffaut och Alfred Hitchcock.
Allting blir liksom lite kusligare i svartvitt. Något som Truffaut bevisade i den Hitchcock-inspirerande Vivement Dimance! (Äntligen söndag!) och något som Alfred Hitchcock själv bevisade i film efter film.
Sven Nyqvist och svartvitt - en dröm i skräck
Färg får inte fram samma effekt - och Damen i svart kan ståta med att Sven Nyqvist stod för fotot och fick fram det ultimata av det suggestiva svartvita fotot.
Den obehagliga visselmusiken gör också sitt till. Liksom att filmen utspelar sig på ett ställe där det spökar på riktigt - något som Folke Mellvig inte kände till när han skrev manuset, så det var en välkommen bonus i marknadsföringen!
Damen i svart är helt enkelt en av de bästa thrillers och deckare som någonsin gjorts i Sverige - och även en av de allra vackraste, kusligaste och mest suggestiva svartvita filmerna.
 |
| Annalisa Ericson och Anita Björk i Damen i svart. |
Folke Mellvig skrev manus till alla Hillman-deckarna - både för radio och film - ibland i samarbete med den kände historiska författaren Lars Widding.
Olika fotografer präglade filmarbetet
Alla filmerna regisserades av Arne Mattson, men man kan också ana att olika fotografer satt sin prägel på de olika filmerna, var och en med sitt personliga uttryck.
Medan den första filmen, Damen i svart, är en studie i skräck --- och mästerligt sätt att hantera det svartvita formatet --- är nästa film en orgie i färg, form och lyx.
Mannekäng i rött är filmad i flerfärg, utspelar sig på ett modehus, La Femme, som är inspirerat av Nordiska Kompaniet, och filmen uppvisar svensk 1950-tals design i sitt esse. Givetvis de vackra och trendiga kläderna, designade av Mago, men också Hillmans moderna och piffiga hem.
De eleganta cobratelefonerna som det svaras i, var senaste skriket. Och idag är de hett eftertraktade på antikmarknaden. Helst ska det vara en röd!
Precis som den mördade mannekängens favoritfärg...
Släkten är värst
Intrigerna i både Damen i svart och Mannekäng i rött är komplicerade och det är nästan omöjligt att räkna ut hur det hänger ihop.
I centrum står, precis som i så många Agatha Christies, den dysfunktionella familjen. Alla verkar vilja ha ihjäl varandra, speciellt inom modeindustrin där konkurrensen är -ja, mördande, men vem är den skyldige?
Mannekäng i rött går från skräckanslag (bland annat en hängd docka och en obehaglig mordbrand) till att bli mer och mer komisk, mycket tack vare assistenten Freddy, spelad av Nils Hallberg, och hans av-och-på flickvän som spelas av Lena Granhagen. De är filmens "comic relief", samtidigt som de lyckas bli mordmisstänkta och trassla till utredningen.
 |
| Lena Granhagen och Nils Hallberg är en komisk duo i Mannekäng i rött. |
Paret Hillman hamnar långt i bakgrunden. Kapten John Hillman är i London, så fru Kajsa Hillman får själv lösa mordmysteriet tillsammans med assistenten Freddy.
Han ställer som vanligt till det, blir involverad med en mordmisstänkt änka som älskar deckare, och av-och-på flickvännen trasslar till det ytterligare när hon kommer på besök och sjunger mordiska schlagers och egenhändigt komponerade väckelsesånger.
Back to black
I de sista två filmerna i "färgdeckareserien" återgår man till det svartvita formatet igen - men utan att nå upp till samma nivå vare sig i fotot eller intrigen som i Damen i svart.
Nu tycks paret Hilmans ha separat - men ingen förklaring ges till var fru Kajsa Hillman är under de två sista filmerna. Herr Hillman får bara samarbeta med den klantige och komiske assistenten Freddy.
Vita frun hade kunnat bli lika obehaglig som Den svarta damen, en svensk Spellbound, med drag av mörk psykologi, men det blir den inte. Freddy och flickvännen grälar charmigt medans det spökar och fler och fler dör, men de flesta av karaktärerna gör inte så stort intryck och det blir varken speciellt hemskt eller speciellt logiskt. Skulle någon anordna spökerier för att "locka till sig" mordoffer? Vem jagar frivilligt efter spöken mitt i natten (förutom tonåringarna som kör runt i "the mystery van" i Scooby Doo)?
Den sista filmen i serien, Den gula bilen, överträffar det mesta i ologik. Om man ska skjuta någon i huvudet, varför gör man det på en stängd turistbuss? Inte någonstans i något vimmel? Om man vill köra runt obemärkt och begå mord - och stadskupper - väljer man då en uppseendeväckande flådig gul Mercedes (som föresten inte ser särskilt gul ut i svartvitt)?
Men det är roligt att konstatera att långt innan actionfilmen Speed tog världen mes storm, har det gjorts en svensk film med precis samma klimax i intrigen, där ett fordon inte får lov att stanna, för då exploderar en sprängladdning, och alla passagerarna måste dramatiskt och farofyllt evakueras i farten ...
Från thrillers till kostymdramer som hyllar svensk design
Damen i svart är en av de bästa thrillers som någonsin gjorts i Sverige - den håller helt klart internationell klass. Damen i svart är en av titlarna i boken Tusen svenska klassiker (2009) - alltså en av de tusen svenska klassiker (böcker, film, musik, med mera) som man bör unna sig att uppleva.
Den röda filmen och den blå filmen är vackra,färgglada kostymdramer - fast vi talar om samtidskostym - och kan lätt ses idag som en hyllning till svensk design när den var på topp.
Är Mannekäng i rött den snyggaste svenska film som gjorts under svensk designs glansdagar? Den kan i alla fall göra anspråk på att tävla om den titeln! Kläderna är en modechock - och chockartat vackra - och miljöerna är perfekt valda. filmen är bland annat inspelad i Forumgallerian i Uppsala, på Nordiska museet, på Ulriksdals galoppbana, på Örbyhus slott och i Sigtuna, och mannekänguppvisningsscenen i filmen är inspelad på Gävle Teater. Den dramatiska mordbranden är inspelad på Furusund och i det varmbadhus som brann 1958.
En teaterensemble som varierar sina roller
Många av skådespelarna återkommer i filmerna, ungefär som en fast ensemble på en teater. Givetvis för Karl-Arne Holmsten, Annalisa Ericson, Nils Hallberg och Lena Granhagen alltid samma roller, liksom Koti Chave som återkommer som kommissarie Sune Öhrgren, men även andra kända skådespelare som Sif Ruud, Gio Petré, Lennart Lindberg, Elisabeth Odén och Anita Björk återkom i olika roller. Även i de små biorollerna känner man igen "ensemblen" - en gubbe som går runt på museet i den röda filmen återkommer som en gubbe som går runt i stallet i den blå filmen osv. Björn Gustafson hade en liten roll som utpressare i inledningen av Mannekäng i rött och återkom i en liten roll som bodyguard på slutet av filmen Ryttare i blått.
Mest minnesvärd i teaterensemblen är Anita Björk som har tre väldigt olika huvudroller i den svarta, den röda och den vita filmen och gör storartade skådespelarprestationer i de olika rollerna. Privat var Anita Björk bland annat känd för sitt äktenskap med Stig Dagerman, som slutade tragiskt, i och med att han begick självmord.
Freddy - en Watson som överglänser Sherlock i popularitet
De enda som är med i alla fem filmerna är Karl-Arne Holmsten och Nils Hallberg. Totalt sett torde Hallberg ha fått mest speltid, i och med att han till och med spelar en huvudroll i Ryttare i blått, där Holmsten mest av allt bara gör en cameo-roll på två minuter.
Folke Mellvig lär ha tröttnat på sina karaktärer, vilket syns under den femte filmen. Kapten John Hillman skulle vara som en skarpsinnig svensk Sherlock Holmes - men folk fastnade mest för den roliga sidekicken Freddy. Går det att tänka sig Watson mer populär än Sherlock? Går det att tänka sig Hastings mer efterfrågad än Poirot? Givetvis inte. Men det var vad som hände med Freddy. Birollen överglänste huvudrollen, och det är aldrig bra för dramats struktur.
Men inget ont om Nils Hallberg som visade med rollen Freddy att han var lika bra på att spela sympatiska och skojiga killar som de bus- och bovroller som han vanligtvis blev tilldelad.
Packat och klart med nytt extramaterial!
För ett par år kom Den stora Deckarboxen. Där fanns bland annat två filmer med Karl-Arne Holmsten som deckare, han spelade problemlösare i de båda Maria Lang dramerna, båda två regisserade av Arne Mattson. Men man saknade så klart svensk films stora deckarsensation: Hillmans!
Därför är det extra roligt att de nu får en egen box med alla fem filmerna, ett radiodrama (också regisserad av Arne Mattson!), all musiken och mängder av nytt material där Hillmans och filmerna analyseras in i minsta detalj. Och så finns nygjorda intervjuer med skådespelarna, bland annat en där Gio Petré berättar exakt hur kallt det var att bli dränkt i Vita Damen!
Sedan var det inte lätt att spela död, utan att skaka av köld!
Det här är en oumbärlig box för alla som är intresserade av det svenska deckarundret i sitt esse - här har ni rötterna! - och även av svensk design under sina glansdagar.
Aldrig förr (eller senare) har de två gift sig så bra!
BG
