FILM: Grinchen - How the Grinch Stole Christmas - En härlig julfilm med den bästa Grinchen!

A Grinch's Best Friend!

Regi: Yarrow Cheney och Scott Mosier
Svensk titel: Grinchen
Originaltitel: How the Grinch Stole Christmas
Originalröster: Bendedict Cumberbatch, Rashida Jones, Kenan Thompson, Cameron Seely, Angela Lansbury m.fl.
Svenska röster: Andreas Nilsson, Evelina Sjöström, Dick Eriksson, Jennie Jahns, Rachel Molin m.fl.

Land: USA, 2018

Distribution: Sony Universal

Det är aldrig för tidigt att bli irriterad på julen. Och julfilmerna kommer allt tidigare för varje år som går!

Den underliga filmen The Nutcracker and the Four Realms kom redan i oktober, Grinchen väntar i alla fall tills november för att inta biograferna och drömma om en grön jul.

Theodor Geisels (alltså Dr. Seuss) älskade amerikanska 

barnboksklassiker How The Grinch Stole Christmas har adapterats många gånger, den har blivit kortfilm, långfilm och musikal, och nu är det dags för en tecknad långfilm serverad av Illumination --- känd för att skapat Dumma mej filmerna och Minionerna --- att sätta tänderna i det gröna, julhatande monstret.


Rösterna är en stor del av en filmupplevelse, och man måste verkligen säga att Benedict Cumberbatch gör en riktigt bra roll som Grinchen i originalversionen. En massa kändisar dyker upp både i stora och små roller, från Angela "Miss Marple" Lansbury till Rashida Jones.

Det finns några bra moderniseringar och uppdateringar och förändringar i den här versionen av Grinchen.

Grinchen har en hund som heter Max som han verkligen älskar och hunden kan verkligen konsten att köra med sin husse. Det är ju bara att göra hundögon ... så smälter husse!

Grannen, som är en stor hundälskare, påpekade förnumstigt att alla älskar någon, så klart att Grinchen också har någon att älska, nämligen sin hund. Som största kärlekshistoria i en film är det inte mycket man kan klaga på!

Hunden Max älskar också Grinchen så där förbehållslöst som bara hundar kan älska (och han bryr sig inte alls om att Grinchen fuskar när de spelar schack).

Snart får Grinchen ännu ett husdjur och det är en missanpassad ren ... Som Grinchen har tänkt sig ska dra släden, när han klär ut sig till jultomten och stjäl julen.

En mycket positiv uppdatering i den här filmen är att Cindy Lou Who (Cameron Seely, The Greatest Showman) har en hårt arbetande singelmamma (Rachida Jones) som förälder --- och lilla Cindy tänker göra en Nightmare Before Christmas och kidnappa jultomten ... allt för sin mammas skull!

Givetvis kolliderar Grinchens och Cindys planer!

Filmen är otroligt snyggt animerad och en extra maffig upplevelse i 3D IMAX.

Liksom Charles Dickens A Christmas Carol --- som är den första bästsäljande berättelsen om en sur julhatare som omvänds --- så är det här en klassisk historia att återkomma till gång på gång i olika versioner.

Här finns så mycket slapstick och så mycket icke-verbal humor att även de allra minsta barnen håller intresset uppe under hela den långa tecknade filmen. Betyget blir högt från målgruppen.

Det här är definitivt den bästa Grinchen hitintills. Benedict Cumberbatch ger rollen ett allvar som den inte haft tidigare, man förstår att innerst inne är Grinchen inte ett monster utan en Scrooge. Och en Scrooge förtjänar en andra chans.

Det här är också den bästa julfilmen hitintills --- men den sorgliga och ologiska The Nutcracker and the Four Realms bjuder ju inte på mycket motstånd.

BG

FILM: 9 till 5 - Komediklassiker i nyutgåva!

Regi: Colin Higgins

Titel: 9 to 5
Svensk titel: 9 till 5
Medverkande: Jane Fonda, Lily Tomlin, Dolly Parton och Dabney Coleman m.fl.
Land: USA, 1980
Studio S Entertainment

Av alla filmgenrer är komedi den genre som brukar ha snabbast halveringstid. (Förutom filmer som bygger på sensationella specialeffekter - utvecklingen går så snabbt att det sensationella kan se ut som gammal skåpmat bara några år senare). 

Komedi är en produkt av tid och plats, och komedi som håller länge är sällsynt.

Mycket sällsyntare än att tragedier och kostymdrama håller. 

9 to 5 är en produkt av sin tid, men det är ändå en intressant komedi att se än idag, mycket tack vare de tre huvudrollsinnehavarna. Dolly Parton i sin första roll. Jane Fonda i ännu en säljande komediroll. Lily Tomlin i sitt livs bästa filmroll. (Delad etta med Grandma - även den en banbrytande komedi, albeit med ett mycket annorlunda tonläge).

Det är också intressant att se filmen som ett tidsdokument. Så mycket har förändrats sedan 1980! 

I princip ALLT har förändrats! Förutom att Dolly Parton fortfarande är countrydrottningen nummer ett.

Framgångsrik, även som barnfilm!

9 to 5 var en sådan enorm succé bland alla möjliga biobesökare --- något oväntat blev den en omtyckt barnfilm (!) och barn och ungdomar kunde gå och se filmen om och om igen och i den otäcka chefen se en abstrakt symbol för all sorts förtryck och inskränkande av frihet --- 9 to 5 är så mycket mer än en "feminist comedy" som handlar om kvinnliga rättigheter på arbetsplatsen. Som rätten att gå till jobbet utan att bli kallad "lilla flicka" och utan att bli tafsad på.

Enligt extramaterialet, inspelat 2005 (då filmen hade 25 års jubileum), har kvinnors situation på  arbetsplatsen blivit "mycket bättre". 

Jag ställer mig något frågande till det uttalandet. Arbetsklimatet har hårdnat sedan 1980, för alla människor (inte bara för kvinnor). Att BARA jobba 9 till 5 är något av en drömtillvaro. När det gäller trakasserier på arbetsplatsen, så är inte dessa ett historiskt minne blott. Dessutom: Gav aldrig någon 9 to 5 på DVD i present till Harvey Weinstein? Såg han den aldrig på bio? 9 to 5 är minsann en sedelärande fabel om hur det går när man kör med sina underordnade! 

Alter egon i drömvärlden

Fonda, Parton och Tomlin har en klassisk bonding-scen, där de alla röker på och fantiserar om vad de skulle göra för att hämnas på sin skitstövel till chef. I fantasivärlden får man se deras olika personligheter. Fonda, som i filmen spelar en mesig och osäker tjej, klär upp sig till en västern-prinsessa, som i filmen Cat Ballou, och hennes tuffa alter ego vet precis hur man hanterar ett gevär.

.

Dolly Partons karaktär förändras inte så mycket i fantasivärlden, hon vänder helt enkelt på rollerna och låtsas vara chef och när han försöker fly plockar hon fram sin country-sångerska-lasso.

Lily Tomlin genomgår den största förändringen när hon förvandlas till en utflippad version av Snövit som tydligen har tillgång till sin onda styvmoders förråd av gifter. Hon sjunger och dansar och pratar med små tecknade fåglar och söta påklädda djur (ja, förvånansvärt bra animationer och specialeffekter för att vara från 1980!).

Drömmar kan bli verklighet, med konsekvenser ...

Sedan råkar alla hämndfantasierna mer eller mindre infrias i verkligheten ... De tre vännerna måste samarbeta för att få fram en hållhake på chefen så att han inte anger dem. Under tiden som de letar, så hålls han fången i sitt lyxiga hem och de tre driver tillsammans ruljansen på kontoret, som får en ökad produktivitet på hela 20 procent. När chefen är tillbaka på jobbet får han beröm från högsta ort OCH en befordran --- och han kan ju inte säga att det inte är han som fixat och ordnat med allt på kontoret!

Med list och charm och intelligens klarar sig den intrigerande trion.

9 to 5 är en av få bästsäljande filmer med kvinnor i huvudrollerna som inte har någon romance i sig. Om det finns någon romance så är det mellan publiken och de tre kvinnorna i filmen --- alla verkar älska dem. I filmens universum är en av dem gift (Parton), en är nyskild (Fonda), och en är änka (Tomlin). Vad de har gemensamt är att de verkligen behöver jobbet och inkomsten från jobbet. Därför tar det tid innan någon av dem protesterar. Det där är något som inte förändrats sedan 1980.

Kontorslandskap i förändring

Vad som har förändrats är hur kontorslandskap ser ut --- i Partons Oscarsnominerade sång 9 to 5 hör man en klocka ringa, och det är pinglet från en skrivmaskin (skrivmaskinen låter så när den byter rad) och det är ett ljud som få känner igen idag.

Datorer har tagit över mycket av arbetslandskapet. Skrivmaskiner, räknemaskiner, telefoner med lur och sladd och stora maffiga kopieringsmaskiner spelar en mindre roll. Varför ha en sekreterare att stenografera och skriva ut och kopiera upp brev, när du lätt själv kan fixa allt på en dator och maila ut dina förfrågningar?

Sedan har 9 to 5 nästan blivit ett förlegat begrepp. Nu för tiden är det snarare 24/7 som gäller!

Uppkoppling gör att man ständigt är på jobbet --- var man än befinner sig.

Något som är fallet i t.ex. Djävulen bär Prada. Huvudpersonen där är inte sekreterare utan personlig assistent --- och hennes arbetstid är just  24/7. Ringer arbetsgivaren mitt i natten och säger "hoppa!" är svaret givet: "hur högt?".

Trippel-säljande roll för Fonda

Fonda gjorde praktiskt taget samma roll i 9 to 5 som i Coming Home och The China Syndrome ---

En kvinna som i början av filmen har noll koll, men som genomgår ett politiskt uppvaknande (eller ett feministiskt uppvaknande) under filmens gång. Skillnaden är att 9 to 5 är komedi, de andra filmerna är seriösa dramer. Men det var med 9 to 5 som hon nådde ut till störst publik.

Fondas bolag ligger bakom filmen, och hon är själv filmens producent --- att Fonda värvade Tomlin och Parton till de andra rollerna var ett genidrag. Hon såg Lily Tomlins en-kvinnas-show och var imponerad. Sedan, i bilen hem, lyssnade hon på Dolly Parton på radion ... Resten är historia, komedihistoria.

Uppföljare på scen och TV

När det gäller uppföljare så har 9 to 5 gått tre säsonger som TV-serie (Dolly Partons roll spelades av hennes syster) och filmen har även blivit musikal med nyskriven musik av Dolly Parton --- både musiken och Allison Janneys musikaldebut lovordades.

Det har däremot inte blivit någon filmuppföljare. Än. 

Men i sådana fall ska den heta 24/7. Tiderna har förändrats.

BG

FILM: Scooby-Doo! and the Gourmet Ghost - Mums-mums för mysteriegänget!

Regi: Doug Murphy

Titel: Scooby-Doo! and the Gourmet Ghost
Röster: Matthew Lillard, Frank Welker, Grey Griffin, Kate Micucci, Bobby Flay, Giada De Laurentiis,
Marcus Samuelsson m.fl.
USA, 2018

Warner Bros.

Scooby-Doo! and the Gourmet Ghost innehåller ingredienserna mat och mysterium. Inte så konstigt, med tanke på hur det brukar vara när Mysteriegänget håller igång!

Den här gången löser de ett mysterium som har med det amerikanska inbördeskriget att göra, samtidigt som de lagar - och äter! - en massa god mat.

Kul att notera: många kändiskockar spelar sig själva i det här avsnittet! Alltså: de har blivit tecknade seriefigurer och gör rösterna till sina seriefigurer i originalversionen. (I den svenska versionen är det så klart svenska röster).

Man blir riktigt, riktigt hungrig av det här avsnittet av Scooby-Doo!

Det här är den 31:a Scooby-Doo filmen i den nya serien.

Det bästa är fortfarande den film som handlar om ett Western-mysterium. Man kan ana att teamet bakom serien försöker lära ungarna lite om amerikansk historia och att bli patrioter på köpet ... Men det här avsnittet är lite väl "skriva på näsan" när det gäller det uppdraget.

Synd också att det ska vara med så många tekniska grejor nu för tiden. Som en fantastisk matlagningsrobot som man kan programmera till allt --- inklusive till att fånga spöket! Jaha, varför gjorde man inte det i början då? Och om roboten kan göra allt --- varför ska då människorna gå en matlagningskurs? Det är ju ändå ätandet som är det roliga för Scooby & Co!

BG

FILM: Love, Simon - En unik kärlekshistoria, premiär idag!

Regi: Greg Berlanti
Titel: Love, Simon
Medverkande: Nick Robinson, Josh Duhamel, Jennifer Garner, Katherine Langford, Alexandra Shipp,
Jorge Lendeborg Jr., Keiynan Lonsdale, Miles Heizer, Logan Miller Talitha Bateman m.fl.

Distribution: 20th Century Fox
NY på DVD och BD idag!

Love, Simon är en kanondebut av författaren Becky Albertalli som snabbt har blivit film av 20th Century Fox --- och filmen är en av årets allra mest värmande filmupplevelser!

High school filmer hade sin peak under 1980-talet. John Hughes var regissören som satte sin prägel på genren, och sedan dess har det varit landmärket som high school filmer försöker leva upp till. Knasigt och kul, roligt kompisgäng, lagom allvarliga konflikter, massor av humor, gärna en stor fest av något slag ... och givetvis en kärlekshistoria.

En heterosexuell kärlekshistoria. Eller två. Precis som i de flesta genrer.

Spider-Man Homecoming visade nyligen att high school filmen visst håller som genre (det finns en skojig Ferris Bueller homage i mitten av filmen!). Och att high school filmen, för att följa med sin tid, bör uppdateras med en mer "diverse cast" --- folk i USA kommer faktiskt från så många olika ställen i världen. Det bör avspeglas i en high school film. Alla ser inte likadana ut.

Och: Alla är inte hetero.

"Diversity" i alla ära - fortfarande är det mycket, mycket sällsynt med en homosexuell huvudperson i en mainstream film. I en independent film, visst. Som trogen sidekick eller "best gay friend" till huvudpersonen i en mainstream film, visst.

Filmen Love, Simon är något så ovanligt som en feelgood film/high school film/romantisk komedi där huvudpersonen är homosexuell och det är hans resa, hans agenda, hans livsval som räknas. Han får stå i rampljuset och inte bara vara hjälten eller hjältinnans "best friend" och trogna hjälpare.

Simon har inte kommit ut --- än. Men han är förälskad i en kille som kallar sig Blue --- de mailar med varandra, det är allt. Blue går på samma high school --- men vem kan Blue vara?

Denna lilla deckare är det som driver handlingen framåt.

Och så "hotet" att någon annan ska avslöja Simon som gay innan han själv hunnit komma ut i sin egen takt.

Här finns många typiska scener från high school genren --- allt från en maskerad (Halloween) till ett känslosamt tal på en fotbollsmatch.

Filmen hade internationell biopremiär den 6 april --- och när Simon och Blue hittar varandra på ett nöjesfält blev det ett jubel i biosalongen som kan tävla med jublet under en final av en Star Wars film eller en Marvel-Avengers film.

En mainstream publik engagerade sig alltså totalt i en romantisk komedi som handlade om "getting the boy" istället för "getting the girl"! Yay!

Love, Simon är en film att bli glad av!

En unik film på många sätt --- en film som använder de gamla high school, feelgood och romcom klichéerna på helt rätt sätt, och samtidigt gör något nytt av det.

Sedan kan man ju fundera på varför man ska ändra på ett vinnande koncept --- alltså, varför man ska ändra på saker i en bok som redan har så många fans och vi älskar ju boken som den är!

Ibland är det av tidsutrymme eller kostnadsskäl --- man har sparat in på en syster i film-Simons familj. Storasyster finns inte längre. Fast hon har sin egen "komma ut" scen i boken.

Men ibland har valen varken med tid eller kostnad att göra --- till exempel: varför har film-Simon plötsligt inte glasögon?

Vad är det för fel med att ha en snygg kille med glasögon som protagonist? Det fungerade ju i Harry Potter filmerna! Bok-Simon älskar förresten Harry Potter och tycker att han ser ut som honom ... (Det tycker Blue också. Han är också ett stort Harry Potter fan!) I jakten på "diversity" --- folk som inte är forskare eller genier eller töntar förtjänar också att ha förebilder som har glasögon på sig!

Varför har man ändrat på vad karaktärerna är utklädda till på Halloween? Kläderna de väljer i boken säger en hel del om vilka de är. Simon älskar Harry Potter (men när man klär ut sig till Dementor tror alla Star Wars fans att man är en Jedi ...).  Leah älskar animén Fruits Baskets (tjejen har bra smak!) och klär ut sig till seriens protagonist, Tohru Honda. I filmen går de till festen som John och Yoko ... knappast något som vi nördar som älskar boken kan relatera till (och dessa karaktärer är ikoner för en mycket, mycket äldre publik).

Varför har dramaläraren blivit så gammal och cynisk och hatar sitt jobb? Bokens lärare var ung, rödhårig och målmedveten, en jättebra lärare som älskade sitt jobb och som tar itu med mobbing direkt.
Bok-Simon säger att hon är värd ett kort. Eller en tiara! Ja, det är hon faktiskt värd!
Det behövs mer positiv representation av lärare som gör ett fantastiskt jobb (ofta i en svår arbetssituation) liksom det behövs att fler olika sorters människor får representeras på film. (Som gaykillar och killar med glasögon och gaykillar med glasögon ...). Här missar man liksom öppet mål ...
Hur kan man göra bort sig så? Sura lärare som är less på sina jobb har man sett så många gånger förr.

Film-Leah är plötsligt kär i Simon (var kom det ifrån?). Bok-Leah är bisexuell och har sin egen komma-ut grej att gå igenom. Var kvoten för LGBT personer i en film fylld när man hade EN person representerad?

Den sämsta ändringen av dem alla: Kompisarna sviker Simon när han behöver dem som bäst.

Det är som om Hollywood kräver att hjälten verkligen ska slå ner ordentligt i "rock bottom" före den tredje akten. Alltså blir Simon grymt sviken av sina kompisar och måste sitta ensam i matsalen, där han utsätts för grov gaymobbing av politiskt inkorrekta lustigkurrar från fotbollslaget.

Bok-Simon blev också mobbad. Men hans kompisar vek aldrig från hans sida. Leah och Abby flankerade honom hela vägen. Till och med Taylor, som inte är en av de nära vännerna, förvandlades till en passionerad anti-mobbing-ninja som ger de dumma fotbollskillarna på nöten.
Och så har man så klart den unga och engagerade dramaläraren, värd en tiara, som tar itu med mobbingen på allvar.

Det visar att man kan göra arbetsplatsen --- och skolmiljön --- så mycket bättre. Alla kan göra sitt. Hur både kompisar och folk som inte var nära kompisar ställde upp för Simon var en av de finaste sakerna med boken. Alla kan göra rätt val! Det känns på något sätt som om filmen sviker både Simon och hans kompisar (och Simons dramalärare!) och de värderingar de står för.

Sedan finns det ju olika sätt att ställa upp på, och även där tog boken många komiska poänger. Som när kristna studenter påpekar för Simon att "Gud älskar dig i alla fall"!
Nä, så roliga scener finns inte med i filmen!

Men ändå ... "Be thankful for small mercies", som sägessättet lyder.

En mainstream romantisk komedi med LYCKLIGT slut för ett gaypar. Hur vanligt är det? Hitintills finns det bara ett exempel och det är just Love, Simon. En idé som inte kommer från Hollywoods manusfabrik utan från en bästsäljande ungdomsbok som levererar en bild av dagens tonårsliv med kompisar, kärlek, skola, dramaövningar och familjeintriger med perfekt gehör.

BG

KONST: Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i Worpswede - En banbrytande och innovativ utställning på Prins Eugens Waldemarsudde

Heinrich Vogelers stora mästerverk Våren och curatorn Karin Sidén.

Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i Worpswede 
- En banbrytande och innovativ utställning på Prins Eugens Waldemarsudde

Titel: Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i Worpswede

Curator: Karin Sidén 
Plats: Prins Eugens Waldemarsudde

Tid: 15 september 2018 – 27 januari 2019

Don Quixote rider över de tyska hedarna med dragen lans, långt från La Mancha. En blåklädd Liberty-kvinna går genom ett spirande vårligt björklandskap, som en prerafaelitisk inkarnation av skönhet. Två unga väninnor håller om varandra i ett brunt och ödsligt torvlandskap. En flicka i en röd klänning ligger vid några trädrötter. En koloni av människor som alla älskar varandra målas av alla konstnärerna - även barnen. En kvinna målar av sig själv med bärnstenshalsband och röda äpplen - och ingenting mer.

Alla dessa konstverk är verk av konstnärer från Worpswedekolonin. Det här är en fantastisk och unik bildvärld att gå in i, en värld som balanserar på gränsen till expressionismen, till en "brave new world", men som inte bryr sig om -ismer över huvud taget, bara att skapa den bästa, vackraste och mest känslosamma konst som är möjlig att skapa.

Än idag är många av verken, som skapades under Worpswedekolonins glansdagar, vågade, annorlunda, avantgarde. Worpswedekolonin har en speciell stil, ett speciellt förhållande till naturen och till människan, och konstverken har fått en oerhörd genklang från alla de besökare som strömmat till Prins Eugens Waldemarsudde. 

Sveriges vackraste museum är nu ännu vackrare. 

Detta är första gången som en stor utställning med verk från samtliga medlemmar i Worpswedekolonin visas upp i Sverige. 

Worpswedekolonin är enormt viktig inom konsthistorien och mycket berömd i Tyskland --- men i Sverige är Worpswedekolonin praktiskt taget okänd. Till skillnad från till exempel Skagenkolonin, som nyligen förärades en stor utställning på Prins Eugens Waldemarsudde. Eller Bloomsburygruppen, som visades upp i en ny utställning på Artipelag, och presenterades i en ny bok av Ingela Lind, under sommaren 2018. Eller Arts & Crafts rörelsen, med William Morris i spetsen, som just spelar huvudrollen i den nya utställningen på Millesgården.

Blomsburygruppen, Worpswedekolonin, Arts & Crafts rörelsen ...

Det kan verka som en tanke att alla dessa grupper har förärats utställningar i Stockholm i år. Men det finns ingen medveten tanke om samverkan eller synergieffekter bakom dessa nya utställningar och böcker, det är bara ett lyckligt sammanträffande ... Eller?

En bild av kärlek. Gjord av hela Worpswedekolonin. Inklusive barnen.

Curatorn och museichefen Karin Sidén, som ligger bakom utställningen med Worpswedekolonins fantastiska verk, filosoferar om att sammanträffandet faktiskt inte bara är en slump, alla dessa grupper ligger i tiden, och de är något som vi behöver idag, mer än någonsin.

- Om du ser på Worpswedekolonins bildvärld så märker du direkt att den genomsyras av kärlek och acceptans och diversitet. Kärlek mellan människorna och kärlek till miljön omkring dem och kärlek till naturen. Ingen är utesluten. Det är tilltalande idag, i en värld som präglas av ett allt hårdare klimat.

Paula Modersohn-Becker är den mest kända konstnären inom Worpswedekolonin och hennes livsöde är som en Vincent van Gogh historia. Briljant konstnär avlider alldeles för tidigt (hon var bara 31 år), och under sin levnadstid målade hon tusentals tavlor men hade bara två utställningar och sålde bara tre tavlor, alla till nära vänner. Rainer Maria Rilke köpte en av dem, till överpris, för att stödja Paulas målande. Rilke beundrade Paula som banbrytande konstnär, han insåg tidigt hennes storhet, hon var dessutom en av hans närmsta vänner och han blev helt förstörd av sorg när hon dog. Hennes målning med bärnstenshalsband och äpplen nämns i hans dikt Rekviem.

Att Paula dog så pass tidigt innebar att hon missade den hårdare tid som var i antågande. Acceptansens, experimenterandets, kärlekens och den fria konstens tid var över --- nazisterna tog makten i Tyskland och förklarade att Paula Modersohn-Becker var degenererad, och så även hennes konst. En stor del av hennes tavlor förstördes eller brändes.

Författaren Marie Darrieussecq  och boken Härligt är att leva här.

Marie Darrieussecq har skrivit den nya biografin Härligt är att leva här om Paula Modersohn-Becker - eller Paula, som hon oftast kallas i boken. 

Marie har inte mycket till övers för Paulas gifta dubbelnamn eller, för den delen, hennes mycket äldre och inte alls lika konstnärligt begåvade make. Paula kallades Paula av vännerna och signerade sina tavlor Paula Becker. Paula är den första kvinnliga konstnär som blivit förärad ett eget museum, ett gigantiskt museum som ligger i Bremen, uppbyggt av en beundrare som blivit stenrik på koffeinfritt instantkaffe.

Boken Härligt är att leva här kom ut på svenska på Norstedts förlag, samtidigt som utställningen med Worpswedekolonin öppnade. Det här var en planerad slump. Marie Darrieussecq har även medverkat i utställningskatalogen, där kända franska, tyska och svenska konstvetare skrivit om Paula Modersohn-Becker och Worpswedekolonin.

Marie Darrieussecq finns på plats på Waldemarsudde för att tala om sin kärlek och fascination för Paula Modersohn-Becker och om sin nya bok. Ambitionen med boken är enkel: Paula fångade Maries intresse både som människa och som konstnär, och Marie insåg att hon måste ge Paula upprättelse.

Paula Modersohn-Becker är precis lika genialisk och lika avantgarde som Cezanne och Gaguin, och lika betydelsefull för konsthistorien, men inte alls lika känd utanför Tyskland --- vilket till stor del är nazisternas fel. Resten av världen var inte så intresserad av, eller så mottaglig för, tysk konst efter andra världskriget, menar Marie, och det omfattade tyvärr även de konstnärer som förföljts och svartlistats av nazisterna.

- Jag hade en målsättning med boken, jag ville ge Paula mer liv. Mer liv och mer berömmelse. Jag ville ge henne den upprättelse och den uppskattning som hon är värd. Det året när Paula dör, då håller Picasso en afrikansk mask i sina händer. Men Paula är där, hon är precis på gränsen, hon kunde ha blivit den första pionjären inom kubismen, precis som inom expressionismen. Men hon hinner inte. Hon får slut på tid.

Ändå är Paula Modersohn-Becker mycket viktig inom konsthistorien, menar Marie Darrieussecq, och hon påpekar gång på gång hur banbrytande Paula var, och banbrytande på så många olika sätt --- som kuriosa kan nämnas att Paula var den första i konsthistorien som målade av en napp (!). Hon var också banbrytande inom områdena självporträtt och nakenstudier.

- Ditintills i konsthistorien hade porträtt av kvinnor varit "hora eller madonna". Det där är vad männen klarar av att måla. Madonnabilder eller horor, objekt som ska sättas på piedestal eller objekt som ska åtrås. Ta till exempel Manets Olympia, jag älskar den bilden, den är ett mästerverk, men hon är ett objekt. Ett åtråvärt objekt. Paula målar inte kvinnor som objekt, som hora eller madonna, hon målar dem som kvinnor, påpekar Marie Darrieussecq.

Även Paulas personlighet utanför konstnärslivet tilltalade Marie Darrieussecq, en vild ung tjej som bara vill läsa och måla, inte jobba, inte sköta hushåll, inte gifta sig, inte ha några regler ... En tjej med massor av humor och massor av liv. Titeln Härligt är att leva här återspeglar Paulas livsaptit och glädje.

- Hennes brevväxling med Rilke är mycket, mycket rolig. De flesta tänker på Rilke som svår och svårmodig och en mörk poet. Men tillsammans med Paula är han jordnära och rolig och riktigt uppsluppen och skojig. Man får se en annan sida av honom. Samtidigt är det uppenbart att han beundrar henne som konstnär, han förstår verkligen hennes storhet.

Andra medlemmar i Worpswede kolonin, förutom Paula Modersohn-Becker och Rainer Maria Rilke, var Paulas bästa väninna Clara Westhoff (som gifte sig med Rilke), Paulas äkta man Otto Modersohn, vännen Heinrich Vogeler, modellen Martha Vogeler, Ottilie Reylaender, Hans am Ende, Fritz Overbeck, Hermine Overbeck-Rohte, Fritz Mackensen och Marie Bock.

Den målning som lockar besökare genom att finnas på affischer överallt är Våren av Heinrich Vogeler. Målningen förställer hans fru, modellen Martha Vogeler, som vandrar genom ett vårlandskap, och hon är klädd i en vacker och modern Liberty-klänning.

Liberty var London-affären som var omhuldad av William Morris och Arts & Crafts rörelsen. Liberty var innestället där alla brittiska prerafaeliter handlade. Heinrich Vogelers prerafaelitiska skönhet drar omedelbart till sig besökare och beundrare i utställningshallen --- det är den största målningen i den största salen och alla blickar går mot den magnifika tavlan.

Martha Vogeler ser nöjd ut. Nöjd inte bara över att vandra i ett evigt spirande vårlandskap, utan även över att få lyckan att resa utomlands, för första gången på mycket, mycket länge. Våren är en nationalklenod som sällan får ut och resa. Våren pryder brevkort, anteckningsböcker, magneter och även utställningskatalogen om hela Worpswedekolonin och deras verk, som presenteras på Prins Eugens Waldemarsudde.

- Det var inte lätt att få hit tavlan, berättar Karin Sidén. Den hade inte varit utanför Tyskland på nästan tjugo år. Men till sist sa de "Vi låter henne få resa, vi gör det för Prins Eugen"!

Heinrich Vogelers Don Quixote, långt borta från La Mancha.

Heinrich Vogelers vackra mytologiska motiv i utställningen tål också att betraktas och begrundas, länge. Ett av de vackraste och underligaste är hur Don Quixote ridit fel och nu befinner sig i ett tyskt hedlandskap. På jakt efter nya väderkvarnar? Eller är det inte så med klassiska motiv och sagomotiv, att man föreställer sig ofta huvudpersonerna i den egna, familjära miljön?

Heinrich Vogeler var inte bara en lysande målare själv --- han var också den som tog hand om Paulas tavlor efter hennes död, han förstod mycket bättre än Paulas make Otto Modersohn hur stor Paula var som målare.

Heinrich Vogeler hade själv ett tragiskt livsöde --- han blev kommunist och valde att flytta till Ryssland, där han antog att han skulle vara välkommen, men han slutade sina dagar i ett ryskt koncentrationsläger, efter att Molotov–Ribbentrop pakten hade brutits och alla tyskar skulle "rensas ut". Ett typiskt 1900-tals öde --- på en och samma gång både sorgligt och ironiskt.

Ottilie Reylaenders banbrytande barnporträtt.

Vad är den största överraskningen på utställningen? Kanske mötet med Ottilie Reylaender. Hon är inte lika berömd som andra pionjärer inom måleriet, men här, i den här utställningen, står det helt klart att hon är en av den moderna konstens banbrytande fanbärare. Chockerande modern är Ottilies bild av en flicka i en röd klänning vid några nakna trädrötter --- den hade kunnat vara gjord idag och ändå ha känts avantgard, modig och revolutionerande.

Ottilie Reylaender var långt före sin tid. Till skillnad från Paula Modersohn-Becker så fick Ottilie Reylaender ett långt liv, hon blev över 80 år, men hon flyttade från Worpswede, till Mexico, där hon bland annat umgicks med konstkändisen Diego Rivera, och hon blev därmed bortglömd i den tyska (och europeiska) konsthistorien. Hon har på senare år fått upprättelse och hyllas nu som en av den moderna konstens pionjärer. Hennes tavlor hänger nu där de hör hemma, tillsammans med resten av Worpswedekolonin och på kända museer. Och hon är rikligt representerad med fantastiska verk på den nya utställningen om Worpswedekolonin på Prins Eugens Waldmarsudde.

Ottilie Reylaenders bild av två unga väninnor som håller om varandra, mitt i ett brunt och ödsligt torvlandskap, är banbrytande för hur man avbildar barn, speciellt flickor, i konsthistorien. Det här är inte ett sentimentaliserat och idylliserat porträtt, inte en symbolisk bild av den oskuldsfulla barndomen, det är ett porträtt av två individer med egna liv och egna tankar.

Att få tag i alla centrala verk från alla olika konstnärer i Worpswede kolonin --- inklusive en designad first edition av Rilkes verk --- har varit en monumental uppgift, arbetet med utställningen har pågått i flera år.
Flera resor till Tyskland har stått på dagordningen och dagens Worpswede, som ligger i närheten av Bremen, är fortfarande är en aktiv plats för konstnärligt liv och skapande.

Utställningen om Worpswedekolonin på Prins Eugens Waldemarsudde är ett mästerverk i sig, dialogen mellan de olika tavlorna är inspirerande, tankeväckande och intressant, och i varje rum finns det något eller några verk av Paula Modersohn-Becker, som en välbekant röst som går igen och återkommer gång på gång med nya, spännande saker att säga.

Belinda Graham

SCEN: Ett dockhem - Brännhett tema har blivit ljummet i en modernisering där ingenting står på spel

Den här versionen av Ett dockhem lyfter aldrig från marken ... Men ... Om man vill skriva en egen grej om en välutbildad tjej idag som INTE är Nora och ett manus som INTE är Ibsen ... Varför låtsas och åka snålskjuts på en klassiker? Varför inte kalla det för något helt annat? Typ Jul i Big Brother huset? Eller Fyra gubbar och en tjej? Eller Lundby går i konkurs?

Regi: Yana Ross
Titel: Ett dockhem
Medverkande: Gizem Erdogans, Jesper Söderblom, Mattias Nordkvist, Logi Tulinus, Johan Gry.
Manus: Yana Ross - mycket, mycket fritt efter Henrik Ibsens Ett dockhem.
Översättning: Jerker Beckman och Lucia Cajchanova
Scenografi och kostym: Zane Pihlstrom
Ljus: Vilius Vilutis
Musik och ljud: Jonas Redig
Mask: Ingela Collin
Film och video: Algirdas Gradauskas
Koreografi: Mia Hellberg
Scen: Göteborgs Stadsteater, Stora Scenen
Föreställningens längd: 2 timmar och 40 minuter, inklusive paus


Ännu en klassiker verkar vara ett säkert kort. Speciellt efter den senaste klassikersuccén Gösta Berlings Saga. En gammal saga som ligger helt rätt i tiden, speciellt med nutidens skräck-sago-och-fantasy trend.

Stadsteaterns nya klassiker är Ett dockhem.

Ett dockhem av Ibsen handlar om en kvinna som inte har någon egen utbildning eller vidare förmåga till inkomst, eller en kvinna som till varje pris vill hålla uppe skenet av det perfekta hemmet och det perfekta livet.

Aktuellt idag --- eller inte?

På den tiden då Ett dockhem var ny, var slutet, att Nora lämnar familjen, en chock. Det fanns också ganska många som var arga på slutet. Vad skulle Nora göra nu --- hon hade ju ingen utbildning och inga kunskaper, alltså var hennes enda möjlighet (menade de upprörda kritikerna) att försörja sig som prostituerad. Eller sömmerska.

I den här versionen har Ett dockhem uppdaterats till nutid, och Nora har gått Handels, precis som tre av männen i pjäsen, och hennes bror påpekar att hon skulle kunna bli en briljant jurist istället för att vara "hemmafru"!. Hemmafru sägs med lite förakt i rösten. Hemmafru sägs alltid med lite förakt i rösten idag. Det är inte fint länge. Förr i tiden hette det husfru, och man kopplade ihop det med ansvar för hus och hem coh den som hade ansvar för nycklarna. Hemmafru är någon som ligger på soffan och latar sig och ser på TV. Eller någon som uppför sig som en av Hollywoodfruarna i en dokusåpa på TV. S uppför sig Nora. Hurra, perfekt jul, äkta kaschmir!

Men egentligen står inget på spel för den här moderna Nora - hon har ju gått ut Handels. Hon kan bli en briljant jurist. Hon kan försörja sig. När hon lämnar hemmet har hon ju alla ess på hand - ung, snygg och välutbildad. Marknaden kommer att kasta sig över henne, och hon kan alltid bli politiskt korrekt inkvoterad någonstans. Så resonerar en modern publik.

Och vem bryr sig IDAG om att ett par separerar efter åtta år? Det är ju typ normen. Medellivslängden på ett äktenskap är elva år, och detta medel sjunker hela tiden.

Förmodligen är tanken med att modernisera Ett dockhem att locka en yngre publik till teatern, att allt ska verka så häftigt och glansigt och nytt, precis som en nyuppackad polerad leksak.

Just den här kvällen är många skolklasser på plats och även studenter. (Vrakpris på studentbiljetter - 100 kronor styck  - är billigare än bio!). Men studenterna är inte nöjda. Allt kritiseras. Ljudet, filmningen, upplägget och logiken, eller avsaknaden av logik. Skolklasserna är ännu mer svårflirtade. Pjäsen är "konstig" bara, och lite tråkig och meningslös. Och vem är Nora gift med egentligen - varför ger hon tillbaka fyra ringar till alla fyra, har hon varit gift med allesammans? och varför spelar man Törnrosa musiken när hon har en snövit klänning på sig, det där är ju två olika filmer! varför hörs itne ljudet ut i salongen, varför hör man inte vad de säger, varför är filmremsorna så mörka att man inte ser vad som händer, och varför går någon i vägen för skådespelarna på scenen och filmar när det ska vara teater? Är inte det bara dumt?

Och varför är det inte fler tjejer med när det är modern teater, till och med Star Wars har ju utökats med fler tjejer? Och varför sjunger man gammal julmusik som var inne på typ 80-talet, om det nu ska vara nutid?

Ja, frågorna är så klart legitima. Det är så klart tråkigt att ljudet inte går fram - man tycker att någon kunde fixa det rent tekniskt eller säga till skåpdelarna att tala högre och tydligare. Och även om det är ljust på scenen fullt av bra belysning blir filmsnuttarna suddiga och mörka och intetsägande. Och ja, filmaren går i vägen för skådespelarna och mellan publik och skådespelare.

Det är tråkigt att det inte blev bättre resultat eller bättre respons - för den här moderna versionen -är ju tänkte att locka nya generationer av besökare. Om de inte bryr sig och bara tycker att det är skräp, vem ska då bry sig?!

Litteratur- och teaterkritiker som redan kan sin Ibsen kanske man kan flörta in sig hos - gud, vad finkulturellt allt är! - men då predikar man ju bara för de redan frälsta och vad är meningen med det.

Men det största problemet är att ingen bryr sig om att en modern välutbildad kvinna lämnar sin man och går tillbaka till jobbet. Det är bara trendigt och politiskt korrekt.

Det vore mycket mer provocerande idag att göra en modern version där en kvinna frivilligt väljer att sluta jobba och hittar mervärde på något annat sätt.

Är Ett dockhem då helt passé? Nej, inte alls. Det finns fortfarande folk som är fångar i "the perfect lie". "The perfect life is the perfect lie", som Lianne Morarty slog fast i Big Little Lies, där ett komplext maktspel i ett överklassdockhem skildrades. Men det allra nbästa dockhemmet finns i filmen I, Tonya, där en tjej som hoppat av high school får lida något oerhört för att hålla skenet uppe i ett äktenskap som inte fungerar - och där de brottsliga handlingarna ligger helt annan nivå än att förfalska en namnteckning.

Fortfarande finns det de som stannar kvar för länge i ett dysfunktionellt förhållande - för att det verkar som om det finns något att vinna på det. I alla fall tills allt är förlorat.

Den här versionen av Ett dockhem klarar förresten inte ens Bechdels testet - till skillnad från I, Tonya och Big Little Lies.

Det är synd att i en tid med många kvinnliga offer, lyckas man inte göra Ett dockhem aktuellt alls.

Något som en gång var brännhett har blivit avslaget. Ljummet. Och sedan iskallt.

Det här är en dokusåpa version av Ett Dockhem. Typ Hollywoodfruar möter Big Brother. Och det blir därefter.

Man kan inte göra bra film utan bra manus. Samma regel gäller teater. Speciellt när man förstör manuset. (Eller inte hör manuset). Nora säger att hon kan klara sig i hundra år utan man. Skulle svensk modern teater klara sig i hundra år utan röriga filmkameror och Big Brother sex och påklistrat trams för att verka påklistrat modernt? Det där är minsann utmaning att leva upp till!

BG

SCEN: Peter Jöback - Med hjärtat som insats på Cirkus där Guldet blev till sand

Hela ensemblen samlad kring Peter Jöback.

Jens Hultén och Peter Jöback på scen på Cirkus.

Regi: Hans Marklund
Artist: Peter Jöback
Titel: Med hjärtat som insats
Medverkande: Peter Jöback, Jens Hultén, Marianne Mörck,  Gunilla Backman, Frida Öhm, Elin König Andersson, Daniel Mauricio, Karl Noremo och en niomannaorkester.

Genre: "Popteater" - blandning av musikal och krogshow och Wallmans salonger
Plats: Cirkus, Stockholm

Premiär: 20 september 2018

Spelas: Hela hösten

En liten parvel känner sig ensam och oälskad, så han lämnar sin hemby och far över stora vida vatten i jakt på kärlek och bekräftelse. Eller i alla fall applåder. Men showbiz är en tuff biz och hela tiden utnyttjas den lille parveln, som snabbt växer upp och blir till Peter Jöback, som i föreställningen spelar Artisten - ett lätt förklätt porträtt av Jöback själv. Artisten gör ungefär samma sak som Peter Jöback - har succéer i London, Paris, New York ... och kommer till sist hem till sin hemby igen och där återförenas han och försonas med sitt barnjag, lyfter upp barnskådespelaren och kramar om honom och så får han äntligen kärlek.  Med hjärtat som insats.

Det hela är som Så som i himmelen. Bort och hem igen. Litet musikgeni ger sig ut i stora vida världen, blir olycklig och kommer hem till hembyn igen, där han träffar sitt barnjag som han lyfter upp. och så blir han lycklig. Eller så dör han.

Skillnaden är att ... Så som i himmelen har ett bra manus, en stegrad spänning, en oklanderlig dramaturgisk uppbyggnad som är så gedigen att bästsäljande manusgurus i Hollywood skulle kunna gråta sig gröna av avund över att inte ha skrivit den här storyn, perfekt uppdelad i tre akter, där hjälten verkar vara nere för räkning inför tredje akten och reser sig och får revansch i tredje akten.

Med hjärtat som insats har ingen genomtänkt dramaturgi alls. Det är samma sak hela tiden som går runt i små, små cirklar. Artisten verkar vara nere för räkning hela tiden, och inte blir det någon verklig revansch.

Och vad gnäller han för, egentligen? Danny Saucedo gnällde inte under sin fantastiska krogshow, och han har verkligen haft en barndom och karriär som man skulle kunna göra en tragisk tyck-synd-om-mig historia av! Singelmamma, invandrarbakgrund, frånvarande farsa, ständigt inkallad till rektorn i skolan ... och tvingad att sjunga Tokyo under idol-turnen. om och om igen. Istället hyllade Danny sin morsa och brorsa skojade om broccoli och matte.

Jöback har totalt raderat sin brorsa från berättelsen (nej, man kan ju inte ha någon med som hävdar att "lillebror tog all plats"!)

Är det här tyck synd om mig fenomenet en svensk grej? Är det nån som gillar det eller som köper det? Jöback har använt sig av samma koncept under delar av julshowerna och till och med när han skev sin bok om julfirande och julmat. "Jag hade en eländig barndom med eländiga jular. Tyck synd om mig (och köp den här maffiga julboken?!)"

Artisten i den här berättelsen på Cirkus vill i alla fall bli älskad och bekräftad och artisten går på pumpen. Faller ner på golvet och mår dåligt och är nere för räkning. Gång på gång på gång. Inte bara inför tredje akten. När REMS Everybody hurts har levererats som terapilåt i ett musikaliskt AA-möte så tror man att nu vänder det väl, nu är man väl framme vid dramats peripeti. Men nej, det är snart dags för ännu en kollaps!

För lika säkert som riddaren i Det sjunde inseglet förföljs av Döden så förföljs Artisten av Mörck. Marianne Mörck alltså. Hon spelar dock inte Döden utan Revanschen eller något sådant. Har en röst som likt Samvetet är omöjlig att få tyst på.

Och så blir det deppigt igen och Peter faller till golvet ännu en gång. Kan inte Tingeling komma och rädda Peter och få honom att flyga? Eller Aladdin på en flygande matta? Eller vad som helst bara det blir lite fart på det hela!

Och vad är det som Peter Jöback ska ha revansch för? Egentligen? Är han inte en av Sveriges mest omhuldade och sönderkramade artister? Slog svensktoppsrekord med Guldet blev till sand! Alla älskade honom som Robert i musikalen Kristina från Duvemåla, som förresten också gick på Cirkus.

Och vilka är alla de där slemma och slippriga och obehagliga typerna som nöjesvärlden kryllar av och som ständigt vill utnyttja Jöback? ABBA-Björn och ABBA-Benny som var så elaka och gav honom en kanonroll, gjorde honom känd och gav honom en megahit? Andrew Lloyd Webber som gav honom sin välsignelse som Jesus? Eller folk i New York som hyllade honom som Fantomen på Operan.

Jens Hultén spelar dramats antagonist och säger hela tiden "du kan bättre"! Man önskar att någon sagt det tidigare INNAN föreställningen. Typ på manusstadiet. Du kan verkligen bättre. Eller om inte du kan bättre, låt någon annan skriva manus.

Gnäll över olycklig barndom och gnäll över karriären (som dessutom gått i stort sett spikrakt uppåt) är inte hållbart som enda tema i en jättelång krogshow. Det är som om en enda mollton ihärdigt hamras på hela tiden tills den blir alldeles utsliten och ostämd. Visst, det kallas popteater, men det är inte så mycket pop över det hela. 

Cirkus är däremot ursnyggt inrett, med skärmar runt hela cirkeln och man utnyttjar verkligen rummet visuellt. Men ingen på scenen kommer till sin rätt. Marianne Mörck brukar vara urbra, här är hon pyttelite rolig ett par gånger, annars finns ingen humor här alls. (Så som i himmelen var rolig. Fast artisten dog.) Gunilla Backman lägg r man inte ens märke till. Jens Hultén gör som en parafras på sina kända skurkroller. Och ingen annan ska glänsa än Jöback och ingen annan ska märkas något speciellt ...

Som för att förekomma kritiken tar artisten emot ett "self centered award" under föreställningen. Det hjälper inte att erkänna faktum.

Sist på Cirkus var lät Guldet blev till sand som guld. Den här gången rinner guldet ut i sanden. 

Det känns som om publiken knappt vågar applådera, sjunga med eller ha roligt --- för man kan ju inte applådera någon som ligger och lider och som genomgår den här pärsen med att vara artist bara för att få bekräftelse och kärlek. Medan Jens Hultén skriker "Upp med dig nu, du kan bättre, du har finalen kvar... och efter det bara ett nummer till!" Och sedan ett nummer till ... Om man applåderar då, eller har roligt, då är man ju bara en "enabler" som ser till att beroendet finns kvar. Och det vill man ju inte göra sig skyldig till.

Den här teaterpjäsen hade behövt humor, självdistans ... och någon typ av vettig dramaturgi. Och bra roller till alla medverkande.

Det är bara att se på Så som i himmelen för att se att så ska en slipsten dras --- man kan göra ett drama om en utbränd artist och dennes revansch utan att bli gnällig eller långtråkig eller långrandig.

Synd på en så fin inramning som Cirkus faktiskt är denna kväll ...

S.H.