I skuggan av Blå Jungfrun - Klassisk, ryslig spökhistoria på nästan öde ö

I skuggan av Blå Jungfrun - Klassisk, ryslig spökhistoria på nästan öde ö

Anna-Karin Andersson
I skuggan av Blå Jungfrun
Serie: I skuggan av Blå Jungfrun
Idus förlag


Läs helst den här boken när det är ljust och soligt och du har det riktigt ombonat och trevligt! Till exempel i en hängmatta med en mumsig glass. Läs den absolut inte om du är på semester på en nästan öde ö och det bara stormar utomhus! Tre tjejer, alla i ungefär samma ålder, lever under tre olika tidsåldrar och de blir alla sammanlänkade genom ett magiskt smycke, en berlock med initialerna T.H. Spökhistorien är effektivt berättad, ofta riktigt ruggig och skrämmande, det här handlar inte om ett av de där snälla, ofarliga spökena som man blivit van vid i dagens populära mysrysare för slukaråldern. Det här är på liv och död. Här blir läsaren uppskrämd på riktigt - och högre betyg än så kan en klassisk spökhistoria inte få!

Arkeolog med rätt att undersöka mysterier

Författaren Anna-Karin Andersson är filosofie doktor i arkeologi och har sedan 2014 varit
involverad i ett arkeologiskt forskningsprojekt om ön Blå Jungfrun i norra Kalmarsund. Hon kan alltså sin miljö utan och innan och använder den på ett synnerligen effektivt och effektfullt sätt i den här romanen.

I skuggan av Blå Jungfrun är en helt fiktiv berättelse, men man kan ändå ana att mamman i berättelsen, som är arkeolog, är baserad på Andersson och hennes kollegor, för hon kan sina saker när hon håller på med utgrävningarna. Det är ofta så pass spännande att följa det verkliga arbetet att man ibland blir frustrerad och besviken över att inte få tillbringa mer tid med arkeologen och hennes utgrävningar. Det var också de verkliga delarna som var mest spännande i äventyrsboken Piratens hemlighet (som var helt fri från spöken och övernaturliga väsen - men man hade dock en rolig fiktiv skattjakt att följa). Vem vet, kanske kommer barnen i Piratens hemlighet att åka till Blå Jungfrun i framtiden, så man kan få mer fakta och fler bilder från den mytomspunna ön!

Arkeologens dotter blir besatt av gammalt mysterium

Huvudperson i boken I skuggan av Blå Jungfrun är arkeologens dotter Therese, som är tretton år, och killen som hon är kär i, Daniel. Man får läsa mycket om hans sneda leende och lugg, och kärlekshistorien är inte så där fantastiskt engagerande, med tanke på vad som verkligen finns där ute. Dessutom måste Daniel gång på gång rädda Therese, klimax i romanen är när han räddar livet på henne under dramatiska omständigheter, och det gör tyvärr att Therese blir reducerad till "damsel in distress" hela tiden. I Piratens hemlighet växlade man demokratiskt mellan tjejen och killen och vem som fick komma på saker och utföra hjältebragder, ungefär som man gör i LasseMaja böckerna.

Det positiva är att boken utmynnar i ett klimax och författaren har fått till en vändning i berättelsen som inte är helt självklar att komma på när man läser romanen. Slutet är tillfredsställande och inte en av alla dessa "cliffhangers" som är så vanliga i barn- och ungdomslitteraturen idag - och som mest är till för att sälja nästa del i serien (alternativt att författaren inte har lyckats få till något bra slut).

En vacker ö, som gjord för fantastiska upplevelser

Men det blir en fortsättning. Skuggsyster är del två i serien I skuggan av blå jungfrun, och den är mycket mer skrämmande än den första delen (som i sig ofta var obehaglig) - men man blir lite besviken över att inte komma tillbaka till den magiska ön och de förtrollande vackra miljöer som beskrivs i bok ett. Större delen av berättelsen utspelar sig i en kulturskola där Therese och Daniel är på kurs under höstlovet, eftersom Daniel är intresserad av konst (Therese är helt ointresserad av konst, men verkar inte kunna göra någonting utan Daniel och hon verkar inte heller kunna lämna honom ifred för att han ska få utveckla sina egna intressen.) Gammal skola, eller institutioner i allmänhet, går inte alls upp emot mystiska öar, magisk natur och vida, stormiga hav.

Men inför del tre, den rafflande upplösningen som Skuggsyster bäddar för, är man beredd på att det inte kommer att bli mer action på ön Blå Jungfrun ... Eller? 

Kommer Therese att rädda Daniel?

Det verkar som om upplösningen i trilogin kommer att utspela sig på Kalmar slott. Där Thereses mamma ska ha en ny utgrävning. Skönt att mamman är tillbaka, då kanske vi får mer fakta och spännande händelser, det var svårt att stå ut med Therese och hennes Daniel-crush i en hel bok. Det finns en hel klass med andra konststuderande, men ingen av dem gör intryck eller spelar någon viktig roll i berättelsen - det är bara Therese och Daniel hela tiden. Hoppas verkligen att Daniel inte kommer att fortsätta rädda Therese i sista volymen i serien, medan hon säger saker i stil med "jag klarar vad som helst bara du är här" - nu är det verkligen hennes tur att rädda honom och hans tur att säga beundrande saker till henne!

Boken passar för slukaråldern och uppåt - om man gillar riktigt ruggiga spökhistorier är speciellt del ett riktigt bra och överraskande!

Jag ser fram emot att besöka Kalmar slott och utgrävningarna och att få reda på hur hela spökhistorien slutar ... !

Läs även den spännande äventyrsboken Piratens hemlighet:

http://www.tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/23078-litteratur-anna-karin-andersson-ulrika-soderstrom-piratens-hemlighet

Belinda Graham

FILM: Från Pinoccio till Beauty and the Beast - LGBTQ ögonblick i Disneys historia

Belle kommer för att bryta Odjurets personliga förbannelse.

Var det allt? En enda liten svängom i dansen, där två svartklädda killar dansar, inklämda mellan massor av virvlande, vitklädda damer? Man kan lätt missa att de båda herrarna dansar med varandra. Det är ett sådant överdådigt mass-dans-nummer a la Busby Berkley som avslutar filmen.

Romance - eller Bromance - på gång?

Beauty and the Beast 2017 - mycket väsen för en liten dans!

Disneys nya spelfilm Beauty and the Beast (Skönheten och Odjuret) är en av de mest framgångsrika och lukrativa filmerna någonsin. Men regissören Bill Condon hade dragit upp förvändningarna för högt när han talade om en så kallad "exclusively gay moment" i filmen, något som orsakat stora internationella kontroverser ända sedan regissören Bill Condon först nämnde det i en intervju i Attitude magazine.

Första gayparet i en Disneyfilm ... ?

Gaston och LeFou i det tecknade originalet från 199.

I intervjun sa Bill Condon att karaktären LeFou (spelad av Josh Gad) skulle öppet porträtteras som gay - och förälskad i sin herre, den otrevlige och narcissistiske Gaston. (Gaston har däremot bara ögon för Belle). För alla som sett et tecknade Disney originalet från 1991 när LeFou svansar för Gaston och dansar med honom är det knappast en överraskning. le Fou  var gay redan i den förra filmen - skillnaden är att i Condons filmversion skulle Le Fou få en pojkvän (som inte är Gaston) i slutet. Blinka, och du missar när de dansar med varandra. Var det allt?

Ett (inte så) exclusivt ögonblick

Condons prat om "exclusivly gay moment" som skulle vara " den första i disneyhistorien" utmynnar i en stor besvikelse.

Le Fou och Gaston i Beauty and the Beast (2017).

En komisk side kick som var kodad som gay i det tecknade originalet är lite mer gay i spelfilmen  - och Gaston får sjunga en vers om att han gillar att skjuta bakifrån medan Le Fou skryper runt med rumpan i vädret. Le Fou får omvändas från komisk, ondskefull side kick till en komisk halvond/halvgod moraliskt ambivalent sideskick som räddar livet på tekannan Mrs Potts. Och LeFou belönas därför med att vara med på finaldansen i filmen, får en danspartner som gillar att klä sig i kvinnokläder och  slipper till sist Gaston. (Gaston omvänds inte från ond till god i den nya filmen, han går från ond till ännu ondare).

Gay = komisk sidekick eller ond skurk

Cogsworth & Lumiere.
Bromance med Lysande komisk tajming.

Att gay personer reduceras till komisk sidekick eller till skurk är vanligt i Hollywood och i stora mainstreamfilmer -vare sig det gäller westerns, actionfilmer,komedier eller musikaler - något filmregissören, själv gay, måste vara medveten om. I verkligheten är Luke Evans, som spelar Gaston, öppet homosexuell. Hans mest kända rollprestationer är som vampyren Dracula och den otrevlige Gaston och som mordmisstänkt i Kvinna på tåget. Homosexuella skådespelare, även de som är framgångsrika, brukar reduceras till att spela monster, skurkar, mördare, trollkarlar, övernaturliga väsen eller komiskt objecgt som publiken ska skratta åt.

Pinocchio med snören.

Ian McKellan, en annan framgångsrik och öppet homozesuell  spådepspelare, är mest känd för att ha spelat Gandalf (trollkarf) Richard III (skurk) och nu en klocka (komsik sidekick och förtrollat väsen i samma förpakcning.). Klockan Cogsworth visar sig vara gift i denna version (även om han försöker komma undan sin frus omfamningar) -  i den tecknade versionen från 1991 var hans hvuudsakliga förhållande en grälsjuk bromacne med ljusstaken Lumiere. Mycket roligare!

Josh Gads tolkning av Le Fou är någon som man ska skratta åt, snarare än någon att känna med. Ändå fick den korta dansen hurra rop och applåder när filmen gick upp på bio i USA.

Beauty and the Beast bannlyst

I Kuwait och Malaysia blev filmen bannlyst på grund av den lilla dansscenen. I Ryssland fick filmen högre åldersgräns. I Kina däremot släpptes den lilla dansscenen genom censuren.

Men på det hela taget: mycket väsen för lite ull, sa han som klippte grisen. LeFou, en smörig komisk passopp med "vansinnigt" namn, är inte den bästa representation av en gaykaraktär som man kan önska sig.

Och är detta verkligen den första gången det finns ett LGBTQ ögonlick i en Disneyfilm? Vilekt Bill Condon påstår?


Kort svar: Nej.

Pojkskunken Blomma i Bambi "You can call me flower!"

Det har funnits mängder med LGBTQ karakräter och LGBTQ ögonblick genom hela Walt Disneys historia. Dety gälle bara att läsa mellan raderna.

Eller snarare: att verjkligen titta på bildera, lyssna på sångtecerna och höra dialogerna.

Kolla in gamla klassiker som Bambi, Pinocchio och Dumbo. Den nya vågen av framgångsrika klassiker som Lejonkungen och Den lilla sjöjungfrun. Eller de splitternya succéerna Zootropolis och Frozen.

Lejonkungen adopteras av två pappor

Bucky and Pronk - Judys Neighbours.

det är omöjligt att se filmen Bambi och inte komma ihåg den söta skunken som blir vän med Bambi och viftar med ögonframsarna, sdom dökljer stora, blå ögon. Han säger "You can call me Flower!" (Du kan kalla mig Blomma). Ingen kan missa att här är en skunk som vill "komma ut" so något annat än skunk och dessutom lukta gott! och se söt ut och ha långa ögonfransar.

Två antiloper i  förra årets succe  Zootroplosis - som vann Oscar 


för bästa animerade film  2017 hade samma efternamn (med bidestreck emellan) paret Bucky och Pronk Oryx-Antlerson ÄR ett gift gaypar. Och huvudpersonens (deller huvudpkaninens) grannar. Filmens regissöerer gjorde antilipernas röster - och bekräftade at det var ett figt gaypar i filmen.
Men de smögs tyst in i filmen det blev ignet bråk och ingen censur och ingen stor uppmärksamhet. En del åskådare har trott att de båda är bröder som bor ihop (trots att de är olika antiloparter) och andra har helt enkelt inte lagt märke till dem. Men de flesta tittare är helt koncenterande på kaninens judys förhanvanden, eftersom hon är Zooptopias hjältinna.

 Huvudpersonen, kaninen Judys, grannar.



Timon och Pumba, det omaka paret som adopterar en lejonunge, Simba. huvudpersonen i Lejonkungen. Den filmen visar verkligen att en adoptivunge som adopeteras av två pappor kan växa upp och bli något storartat!

Honungsgrävlingen Bunga - - Timon och Pumbaas
nya adoptivbarn är nästan lika söt som skunken Blomma!

Redan i djungelboken varker Baloo vara redo att adoptera Mowgli - menhan får inte för Baghera. Men visst skulle Baloo och Baghera blivit coola föräldrar tilsammans?

Ska vår dotter ha blått eller rosa på sig? 

Patopå coola adomstivföräldrar - få är äl collare och roligare än de bysiga feerna i Törnrosa? (Fast de akn aldrig komma överens vad som är bäst att ha på sig av fägerna vad sopm är bäsa av blp och rösa!)

Tinom och Pumba är tilbaka i den nya serien lejonvakten - och de har adopterat en ny son, en liten honungsträvling. Den modige lille honungsgräfvlingen påpekar för Simba att de egentligen är bröder - eftersom de har samma pappor!

Omfamna det som är annorlunda - och du kan flyga


Redan i Disneys tidigaste filmer finns det mnga huvudpersoner so känner att de är !annorulunda" och i sagor kan man tolka det symbolist och tolka in vad man vill i "annorlunda! och lätt göra en LGTBQ läsning.

Annorlunda? Omfamna det, och du kan flyga!

Täönk på lilla Dumbo som käner att han är annorlunda - och han blir gravt mobbad för sitt annorlundaskap. Till och med hans familj får lida för det. Men det är  inte förrän han omfamnar sin annorlundahet och inte försöker vara "som alla andra" som han klarar av att flyga - och blir lycklig.

Pinocchio, i Disneys andra långfilm, drömmer om att bli "en riktig pojke" och få en annan kropp än en av trä. Där kan man tolka in mycket. Speciellt det faktum att Pinocchio vill bli av med snörena som gör att hans lilla dockkropp kan styras.

Han blir så glad när han blivit av med dem och sjunger "I've got no stings to tie me down, to make me fret and make me frown, I had stings but now I'm free, there are no strings on me."

Det hela är som en tidig version av Elsas sång Let it go i Frosen, de som hon sjunger när hon har kapat alla sina band.

Sjöhäxa som dragshowartist

Några av de bästa LGTBQ ögonblicken kommer på sent 1980-tal och på  tidigt 1990-tal.

Ursula - en drag queen

Den lilla sjöjungfrun (1989) känner att hon är född i fel kropp. Hon vill bli människa! Hon lcykas till sist att uppnå sin målsättning - under en regnbåge som omfattar alla varelser.

Sjöhäxan  Usula är baserad på en känd dragshowartist, Divine. Ännu ett LGBTQ ögonblick insmuget av tecknarana. Visst, hon är en skurk, ännu ne gayskurk i en mainstram film, men hon är onekligen också rktingt cool. Disneys skurkar kan ofta  få en stor fanbase - som Maleficent och curella de ville. Jafar och Scar är andra Disneyskurkar som är queer kodade - synd att de bara är skurkar? Visst. Men de är också coola och stora favortier bland barnpubliken. I en ny sidneyserie gör barnen till Ursula, Jafar och Maleficent gör succe serien Decendants.




Försök vara "normal" - och du blir olycklig

Medan originalsagan Den lilla sjöjungfrun har beröringspunkter med H.C. Andresens eget liv är det svårare att säga vems saga 1989 års Den lilla sjöjungfrun är. Så många är inblandade i en animerad film. Men en av de inblandade var Howard Ashman, både sångförfattare och producent till filmen. Han Oscarsbelönades för bästa sång ”Under the Sea” (”Havet är djupt”) och skrev även några nyckelscener till filmen. Howard Ashman förändrade och skrev till en del viktiga scener. Han förändrade krabban Sebastian från en av sagans hinder till att bli en av sagans hjälpare genom en enkel liten dialog. Sebastian böjar med att skälla på Ariel och säga åt henne att hon bara borde simma hem och vara ”normal” som alla andra … efter en konstpaus suckar Sebastian och tillägger ”... och bara vara olycklig hela ditt liv”. Det är priset att betala för att låtsas vara ”normal”.

Det kan vara att ta i att säga att 1989 års Den lilla sjöjungfrun är en LGTBQ-ikon, även om Kung Tritons treudd skjuter regnbågsblixtar och till slut förvandlar Ariel till människa för gott, men den ifrågasätter vad det är att vara ”normal”, varför man ska försöka vara som ”alla andra” och trots smärtan och besväret sommedföljer ambitionen att gå över i en ny kropp så fortsätter Ariel att följa sina drömmar.

Personlig tolkning av Odjurets förbannelse

Sagor är symboliska. Det har funnits beauty and the beast historier sedan amor och psyche - och förmodligen ännu längre tillbaka i tiden än så. det innebär att olika personer i olika tider kan  tolka in olika saker i sagorna - alla kan få "sin saga". Det är det som är sagornas strohwet och det som gör att de håller i århudnranden coh til och med årtusenden.

Howard Ashman, som varit tongivande i filarebtet och skapat sångtexter till både den lilla sjöjungfrun (1989) och Skönheten och Odjuret (1991) hade sin tolkning klar i huvudet vad Beatty and the Beast stod för, för honom själv.

Beauty and the Beast 1991 - Belle botar Odjuret
som får tillbaka sin mänsklighet.

Förbannelsen är en sjukdom --- eller sjukdomen är en förbannelse. Det är inte bara den som drabbas av förbannelsen som drabbas, utan även alla de som älskar den förbannade. Belle är botemedlet, drömmen om att förbannelsen ska lyftas, både för den drabbade och alla de som håller av honom - från Mrs Potts och Chip till Lumiere och Cogsworth.

Ashmans personliga förbannelse lyftes inte - inget botemedel hittades under hans livstid - och skönheten och odjuret från 1991 blev hans sista verk.




Annorlunda - och passar inte in i småstadlivet

Belle längtar bort.

Pocahontas, sjöjungfrun Ariel och den vackra, bokläskande Belle känner alla att de är annorlunda och vill något annat. "Jag vill något mer än att leva småstadsliv" sjunger Belle, när hon promenerar hem genom den lilla byn och samtidigt försöker läsa en bok. Hon är den enda i den lilla byn som verkar läsa. Alla ovanstöende hjälrittner gifter sig

Klassiskt lyckligt slut med prinspuss för Ariel.

och hamnar i lyckliga heterosexuella par. Eftersom det är det enda slut som en film med en kvinnlig huvudoperson kan få?

Inte nu längre. Elsa, huvudperson i Frozen, är en hjältinna som inte behöver en manlig partenr för att uppnå självrealisation. Hon flyr från samhället där hon egentligen är drottningn för att hitta sig själv, ge sig själv en makeover och bygga ett snöpalats, samtligde som hon sjunger Let It Go, som genast gav upphopv till queer tolknignar eftersom texter firar att släppa ut en identitet som tvingats att leva ihemdlighet: “Conceal, don’t feel/ Don’t let them know/ well now they know … the fears that once controlled me can’t get to me at all.”

Kommer Elsa att få en flickvän i Frozen 2?

Elsa and Anna - the final hug (NOT the final kiss!)

Filmen ger inte Elsa någon flickvän, (fast fansen hoppas på en i uppföljaren Frozen 2, en lobbying kampanj pågår), men att manuset för den första filmen inte tvingar på henne en pojkvän är altlid något. Och den stora kärlekshandlingen i filmen är mellan två tjejer, DÄR kommer "I love you" repliken och det stora kärleksögonblicket! det är första gången som Elsa rör någon på 13 år. Visst, kärlekshandlingen "an act of true love!" är mellan två systrar, den enda räddar livet på den andra, och sedan kramas de. Men ändå. Det är inte samma “true love’s kiss” som i alla de andra sagorna och den heterosexuella kärleken som brukar kunna bota allt i sagornas värld - från den skendöda Snövit till den sovande Törnrosa - petas därmed ner ett par pinnhål.

Dessutom är Elsa cool, någon som små flickor och även många små pojkar verkligen gillar och de vill vara henne . Hon är ju isdrottningn med Superhjältekrafter som kan utmana de som superhjärterna i X-men har!


Inga små flickaor eller små pojkar vill vara Le Fou. Den "crazy" tokiga överviktiga killen som alla skrattar åt. det kanske är dags att runda personer får vara något annat än ondesulla elelr roliga sidekicks?


Kvinnlig "bromance" i Inside Out

Eller at man gör en "bromance" med tjejer istället för killar? (Det borde kallas "sistermance") fast det finns ju redan - i Inside Out. Men Joy och Sadness kommer aldrig att bli förälskade i varandra. Det räcker att de står ut med varandra.

Joy and Sadness - Sistermance!

Beauty and the Beast är i alla fall inte Disneys första " exclusively gay narrative".

Förändringens vindar blåser men Le Fou kan inte ta cred för dem.

Vi kan lika gärna hylla skunken Blomma eller isprinsessan Elsa eller sjöjungfrun Ariel eller den missförstådda Pinoccio som den första LGBTQ karaktären från magifabriken.

När Pinoccio inte har några trådar längre kan inget hålla honom tillbaka. 

BG

Aktivitet: Vinn Ghost in the Shell!

ScarJo i Ghost in the Shell.

Ghost in the Shell - briljant sci-fi med Scarlett Johansson (känd från 
The Avengers och Lucy) i huvudrollen!

Missa inte!

Vinn filmen på DVD. Releasedatum: 6/8-2017

Skicka in ett mail märkt Ghost in the Shell till
bokpanda@gmail.com

före 15 augusti 2017.

FILM: Skönheten och Odjuret (2017) - Emma Watson briljerar som bokälskande Belle

The bad, the good and the ugly ... Beauty and the Beast is Back! Disney 2017.

Regi: Bill Condon
Titel: Skönheten och Odjuret (2017)

Originaltitel: Beauty and the Beast (2017)

Medverkande: Emma Watson, Dan Stevens, Kevin Kline, Emma Thompson, Luke Evans m.fl.

USA/Storbritannien, 2017.

Walt Disney

Skönheten och Odjuret - Emma Watson briljerar som bokälskande Belle, när gammal saga blir ny igen!

Gul-ig klänning, gulligt odjur. Som det ska vara!

Emma Watson, känd som Hermione i Harry Potter filmerna, är som gjord för att spela Belle. Man är liksom van vid att se henne släpa runt på högar av böcker efter åtta Harry Potter filmer. Belle älskar att släpa runt på böcker, hon älskar att läsa, att lära sig saker och att drömma sig bort.
Men Belle skulle aldrig nedlåta sig till att göra killarnas läxor! Hon hittar faktiskt en kille som gillar att läsa precis lika mycket som hon själv - Odjuret, som nämns i sagans titel. Han har ett jättestort bibliotek, kan citera Shakespeare, diskutera romansen mellan Guenevere och Lancelot ... han är helt enkelt den perfekta matchningen för Belle. Men han har utseendet emot sig. Och det faktum att Belles stora kärlek i livet verkar vara hennes egen far. När hon lämnar Odjuret för att ta hand om sin far, som behöver henne, håller Odjuret på att dö av brustet hjärta. Belle får lära sig att förr eller senare måste föräldrar ta hand om sig själva (även sådana vimsiga föräldrar som hennes far) och hon får ett lyckligt slut tillsammans med Odjuret som förvandlas till en vacker prins. (Fast i ärlighetens namn var han faktiskt gulligare som Odjur).

Dansscenen från 1991 års Disney original.

Kärleken är blind

Det finns många versioner av Skönheten och Odjuret - den "första" (om det går att spåra en första version av en saga?) torde vara Amor och Psyche. En myt som Belle och Odjuret diskuterar med varandra i filmen. Det är för övrigt därifrån som sägessättet "kärleken är blind" kommer.

Men "originalet" när det gäller folksagor brukar anses vara fransk - precis som Askungen och Törnrosa. (De tyska versionerna är ungefär 200 år yngre).

Belle har två äldre systrar som inte är speciellt trevliga - trion påminner om de två elaka styvsystrarna och den mobbade Askungen - men det är Belle som är den stora hjältinnan, inte för att hon är vacker utan för att hon är smart och snäll --- eller empatisk, skulle man säga idag.

Färre systrar, mer magi

Disneyversionen följer den franska versionen ganska troget - förutom att man skalat bort de två elaka systrarna, man vill ju inte göra Askungen igen. Några förändringar är alltid nödvändiga, den allra bästa är att Odjurets förtrollade slott är full av levande ting - som Lumière, Cogsworth, Mrs Potts ... och den lille tekoppen Chip. Det är så mycket bättre och smartare än att hålla fast vid att det förtrollade slottet är fullt av osynliga betjänter (som i den franska originalsagan). Det vore den tråkigaste tecknade filmen någonsin. Tänk själv en film där alla är osynliga! Det blir liksom som ... radioteater. Belle har också blivit en starkare karaktär - hon ger sig själv ut för att rädda sin pappa. Kvinnor som räddar istället för att vänta på att bli räddade --- bra jobbat! Det är att vända på och utmana många av de inarbetade gamla folksagorollerna. Dessutom ger hon sig iväg en gång till för att rädda Odjuret (precis som i originalsagan) - så Belle är faktiskt räddaren i nöden dubbelt upp!

Skönhet väcker (fel) uppmärksamhet

Belle är tuff och smart och det är det som är användbart - inte att hon är vacker. Det faktum att hon är vacker är inte helt positivt, det innebär att hon drar till sig Gaston, den odrägligaste mannen i hela byn. 

Han finns inte med i "originalet" och det är helt onödigt att han får en ännu större roll i spelfilmen. Han var odräglig i den tecknade filmen, här är han ännu värre, en narcissistisk psykopat som försöker mörda Belles far. 

Vad som var ett kort "gay ögonblick" i den tecknade filmen (då Le Fou och Gaston dansar) har blivit ett mycket mer utstuderat nummer när Gaston försöker skjuta Le Fou bakifrån, i rumpan, i ett musikalnummer som ska vara komiskt, men som mest är onödigt. Filmen dör en smula varenda gång den lämnar "originalsagan" och de verkliga huvudpersonerna: alla de som bor på det förtrollade slottet.

Mer bakgrundhistoria

I den nya versionen får både Belle och Odjuret mer bakgrundshistorier. Behövs det? Nej. Sagofigurer behöver inte prata om sin olyckliga barndom. Man förstår det mesta ändå.

Pappa har blivit konstnär istället för uppfinnare. 

Byborna har blivit vansinniga, otäcka mobbare som förstör Belles tvätt bara för att hon försöker lära en annan flicka läsa (flickor ska tydligen vara analfabeter, som Le Fou) och byns enda lärare (han undervisar endast pojkar) säger att det räcker med att en flicka i byn kan läsa, och redan det är för mycket.

Gaston har blivit värre på alla sätt och tar mer plats.

Småstaden - en mardröm

Det mysiga småstadslivet som Belle var lätt uttråkad av i den tecknade filmen verkar här snarare mardrömslikt, hotfullt och klaustrofobiskt.

Den ende som är trevlig i hela byn är en snygg bokhandlare - som i den tecknade filmen mer såg ut som en gammal snäll get med glasögon - men om det finns en ung, snygg kille i byn som gillar böcker så behöver ju Belle inte leta någon annanstans, eller? (Enda hindret är att han är präst - men hur många idag vet att präster inte fick gifta sig?)

Belle sitter inte och läser omgiven av bräkande får (synd, det var en av de roligaste scenerna!) och inga roliga uppfinningar ger comic relief, eftersom pappan inte längre jobbar som uppfinnare.

Det allra sämsta med filmen: Chip får inte rädda Belle (och hennes pappa) när de blivit inlåsta av Gaston!

Chip är liksom barnens identifikationsobjekt i filmen! Ju mer handlingskraftig och smart Chip är, ju stoltare blir barnen.

Barnet som smart, handlingskraftig räddare

Många av Disneysagorna är baserade på folksagor som berättades som underhållning för vuxna (speciellt de från den franska sagoguldåldern) och de är fulla av vuxna karaktärer som ska "få varandra" på slutet - därför är det kul när det faktiskt finns barn med i filmerna, eller representanter för barnen, som de kan identifiera sig med. Extra kul är det när det är barnet i filmen som visar sig vara smartast. När det är barnkaraktären som får vara räddaren i nöden.

I den tecknade fiilmen Skönheten och Odjuret (1991) är det Chip som ser till att Belle och Odjuret blir ihop. Han sätter igång en trähackaruppfinning (eller vedklyvare) och räddar Belle från fångenskapen (och även hennes pappa). Och han har KUL under tiden! Som om han vore på ett nöjesfält! Kolla vilken häftig ride! "Ni MÅSTE prova det här!"

"Varför lämnade du oss?"

Chip ställer också rätt frågor - t.ex.varför Belle inte tycker om dem på slottet längre och Belle börjar inse att hon visst tycker om dem alla på slottet, hon har hittat andra personer som hon tycker om, andra än sin far. Belle ska börja med att säga vuxna saker som "det är komplicerat" etc. Men hon kommer av sig. Hon inser att det inte alls är komplicerat. Hon älskar Odjuret. Och Chip, Mrs Potts, Lumière, Cogsworth och alla de andra. Hon har hittat något långt bort ifrån sitt småstadsliv. 

Barnens representanter i Walt Disney filmatiseringarna av de klassiska folksagorna har även förr fått vara räddaren i nöden:

De små barnsliga dvärgarna i Snövit som gör allt för att skydda hjältinnan från den onda styvmodern.

De små barnsliga féerna som gör allt för att skydda den vackra Törnrosa.

De små barnsliga mössen som befriar den inspärrade Askungen (och fixar till hennes klänning på köpet!)

Men bäst av dem alla är den lilla tekoppen som befriar den inspärrade Belle. 

Vem behöver en vacker prins när man kan få en tekopp?

Mer Chip och mindre Gaston (mycket mindre!) - så ser den bästa versionen av Skönheten och Odjuret ut!

Musikens makt

Musiken är en stor del av Skönheten och Odjuret - det är ett modigt drag att det är en birollsinnehavare som sjunger ledmotivet. Närmare bestämt en tekanna.

Mrs Potts (Emma Thompson) får de flesta skratten, och hon sjunger också ledmotivet - som Angela Lansbury sjöng i det tecknade originalet. Hur många filmer har egentligen en kärlekssång som sjungs av en birollsinnehavare? Inte många alls! Speciellt inte om den birollsinnehavaren är en tekanna. Jag har räknat till två!

Den kända gula klänningen som Belle dansar i har utökats med gulddetaljer och man kan nästan höra Cogsworth säga sin klassiska replik - "Är det inte barockt, så är det tråkigt!" .Ibland är extra mycket extra allt inte alls för mycket. Det är i alla fall aldrig tråkigt!

Belinda Graham

"Best of"-lista i Skönheten och Odjuret 2017:

Bästa sångnummer: Många! Här finns bland annat ett nytt sångnummer där Odjuret sjunger om sin saknad efter Belle. Det saknade originalfilmen - en kärlekssång av Odjuret.

Dansnummer i inledningen har snygga  referenser till Hollywoods Busby Berkeley-musikaler från 30- och 40-talet. Men när Belle springer upp på en kulle för att sjunga att hon vill något mer än småstadsliv får man en känsla av att hon ska sjunga "The hills are alive with the sound of music". Familjens hus ligger helt fel. Det ska ligga ute på landet med gott om plats för uppfinningar och grönsaksodlingar och inte mitt i småstaden! (Då slipper Belle också springa upp för en kulle för att sjunga!)

Bästa kostym: Den gula klänningen. Med nya gulddetaljer. Är det inte barockt så är det tråkigt! som Cogsworth skulle säga. Men Belle borde ha bytt om till den blå klänningen innan hon åkte hem till pappa igen - som i det tecknade originalet - för Belle skulle aldrig sno med sig en dyrbar designerklänning med äkta guldblad på! (Dessutom är klänningen grymt opraktisk att rida i!)

Bästa skådespelare, biroll 1: Tekannan Mrs Potts (Emma Thompson) får de flesta skratten - och hon sjunger också ledmotivet! Som Angela Lansbury sjöng i det tecknade originalet. Hur många filmer har egentligen en kärlekssång som sjungs av en birollinnehaveare? Inte många alls! Speciellt inte om den birollsinnehavaren är en tekanna. Jag har räknat till två!

Bästa skådespelare, biroll 2:  Kevin Kline som Belles far får en utökad roll och bakgrundshistoria. Scenerna mellan honom och  Emma Watson hör till de bästa. För det är nästan alltid så att ett bra, nära, skådespeleri konkurrerar ut de tekniska nyvinningarna. 

Bästa rivalerna (om Belle): Dan Stevens (odjuret) har inte oväntat mer karaktär och attityd just som odjur än som nyförälskad prins. Å andra sidan får han inte så stort utrymme i den rollen. Det egentliga odjuret, Gaston, spelas av Luke Evans. Men det blir helt enkelt så att det gamla gardet skådespelare briljerar.

 

FILM: Beauty and the Beast (2017) - There may be something there that wasn’t there before

Emma Watson as Belle, Dan Stevens as The Beast. Disney's Beauty and the Beast 2017.

Emma Watson and Dan Stevens in “Beauty and the Beast.” CreditDisney

To quote a lyric from one of the songs in “Beauty and the Beast,” “there may be something there that wasn’t there before.” The familiar elements are all in place, of course. It’s “Beauty and the Beast,” for goodness’ sake: a tale as old as time, a song as old as rhyme and all that. And there are inspired flights of nostalgia as well, visual evocations of the predigital glory of Busby Berkeley, Ray Harryhausen and other masters of fantastical craft.

But this live-action/digital hybrid, directed by Bill Condon and starring Emma Watson and Dan Stevens in the title roles, is more than a flesh-and-blood (and prosthetic fur-and-horns) revival of the 26-year-oldcartoon, and more than a dutiful trip back to the pop-culture fairy-tale well. Its classicism feels unforced and fresh. Its romance neither winks nor panders. It looks good, moves gracefully and leaves a clean and invigorating aftertaste. I almost didn’t recognize the flavor: I think the name for it is joy.

By WALT DISNEY PICTURES 2:31

Trailer: ‘Beauty and the Beast’

Video

Trailer: ‘Beauty and the Beast’

A preview of the film.

 By WALT DISNEY PICTURES on Publish DateMay 24, 2016.Photo by Disney. Watch in Times Video »

•  Embed

• Share
• Tweet

This was by no means a foregone conclusion. The reanimation of beloved properties — to use the grim business nomenclature of Hollywood — often leads to hack work and zombie-ism, as old archetypes are shocked to life and arrayed in garish, synthetic modern effects. That might easily have happened here. Look (I mean: don’t look) at the horrors that have been visited, in recent years, on Alice in Wonderland and Peter Pan and the Wizard of Oz. And even if Disney had done a more convincing upgrade, on the model of last year’s“Jungle Book,” a new “Beauty” could have offended fans of the 1991 animated feature simply by existing. That movie, a high point of the ’80s and ’90s Disney revival, is close to perfect. What singing teapot would dare to challenge Angela Lansbury?

The only possible answer is Emma Thompson, whose Mrs. Potts is joined by other household objects with the voices (and, briefly, the faces) of movie stars. Stanley Tucci and Audra McDonald are the excitable harpsichord and the operatic wardrobe; Ewan McGregor and Ian McKellen are the suave candelabra and the anxious clock. Gugu Mbatha-Raw is the lissome feather duster. Young Nathan Mack is Chip, Mrs. Potts’s son. Their singing and banter is so vivid and so natural that you almost take for granted that they appear to be mechanical objects clicking and whirling in physical space, sharing the frame with human characters.

Continue reading the main story

There are a few moments — a climactic high-elevation fight scene that looks like every other climactic high-elevation fight scene; a chase through the forest involving wolves — where the digital seams show, and you’re aware of the cold presence of lines of code behind the images. Most of the time, though, you are happily fooled. More than that: enchanted. The most dazzling visual flights are matched to the best of Howard Ashman and Alan Menken’s songs. “Be Our Guest” in particular is a choreographic extravaganza that enfolds decades of Disney history (all the way back to “Snow White” and “Fantasia”) in contemporary cinematic craft.

By MEG FELLING and ROBIN LINDSAY 1:17

Movie Review: ‘Beauty and the Beast’

Video

Movie Review: ‘Beauty and the Beast’

The Times critic A. O. Scott reviews “Beauty and the Beast."

 By MEG FELLING and ROBIN LINDSAY on Publish DateMarch 16, 2017. Photo by Disney, via Associated Press...

• Share
• Tweet

But the tradition of Disney features, both live action and animated, rigorously places spectacle in the service of plot. The audience needs to be, by turns, reassured and surprised, guided through startling and suspenseful events toward a never-in-doubt conclusion. The new “Beauty and the Beast,” written by Stephen Chbosky and Evan Spiliotopoulos, smoothly modernizes — and to some degree sanitizes — a story with a potentially thorny psychosexual subtext, a tale of male animality and female captivity. He’s a beast and a prince. She’s his prisoner and his therapist. It’s a little kinky if you stop to think about it, and also (to use a more responsible word) a little problematic.

Variations on the beauty-beast theme are hardly scarce. What else is “Twilight” (the last two movie installments were directed by Mr. Condon)? Or “Fifty Shades of Grey”? “Beauty and the Beast” decisively removes itself from such company by insisting on the heroism and competence of its heroine, Belle, a bookish and ingenious young woman who lives with her father (Kevin Kline) in a picture-book French village.

Ms. Watson, already something of a feminist pioneer thanks to her portrayal of Hermione Granger in the “Harry Potter” movies, perfectly embodies Belle’s compassion and intelligence. Mr. Stevens, blandly handsome as a human prince, is a splendid monster, especially when the diffidence and charm start to peek through the rage. The awkward business about imprisonment turning into true love is handled smoothly. If you want a hot and haunting “Beauty and the Beast,” check out Jean Cocteau’s version, or the fan-fiction-inspiring television show from the 1980s. This one is chaste and charming.

It’s Disney! Which means there will also be a villain and a comical sidekick, who steal many scenes on the way to their comeuppance. That would be Gaston (Luke Evans), a narcissistic cabbage-stomping former soldier and his adoring pal LeFou (Josh Gad). Gaston is sweet on Belle, and his excitement at her unambiguous refusals makes him the film’s avatar of nastiness. No redemption here. He goes from annoying to evil when he stirs up the anti-intellectualism and xenophobia of a populist mob to serve his own egomaniacal ends. The residents of the castle fight back because their humanity is at stake. It’s just a fairy tale.

Av en annan värld - Historiska mysterier i pocket

Av en annan värld

- Monet, mystik, Midsomerby och mysterier i Katherine Webbs annorlunda värld

Katherine Webb
Av en annan värld
Originaltitel: The Unseen

Översättning: Annika Sundberg
ISBN 9789175452852

Historiska Media Pocket

Ett brev betyder så mycket. Speciellt när det hittas i fickan på en okänd soldat, förlorad under första världskriget. Mysteriet tätnar snabbt i Katherine Webbs underbara historiska äventyr, som nu finns i pocket, perfekt för långa, lata sommardagar, då man kan drömma sig bort till byn Cold Ash Holt. En by som för tankarna till de pittoreska landskapen som filmas i mysiga Morden i Midsomer eller de impressionistiska målningar som Monet målade när han var på lång, brittisk målarsemester. Älvornas vingslag hörs i dimman, om man lyssnar riktigt noga. 

Av en annan värld för verkligen in läsaren i en annan värld, och när boken är slut vaknar man upp från romanläsningen med en känsla av saknad. Som alltid i en Katherine Webb bok håller de historiska delarna hög kvalitet, här varvas de med nutid, och romanens slut bjuder på en överraskande vändning som ger romanen den där lilla extra kryddan. Som desserten som serveras efter en perfekt anrättad middag.

Okänd soldat med historiskt mysterium

I en krigsgrav från första världskriget hittas en okänd soldat. I en av hans fickor finns ett välbevarat brev kvar. I romanens nutid blir journalisten Leah nyfiken och brevet leder henne till ett mysterium som ligger hundra år tillbaka i tiden: Vad hände egentligen i Cold Ash Holt?

Vi befinner oss i landskapet Berkshire i England, år 1911. Kyrkoherden Albert Canning har en passion för spiritism och han lever med sin unga hustru Hester i den lilla byn Cold Ash Holt. Byn lär ha fått sitt märkliga namn under romersk tid, då resande fick en chans att komma in från kylan. Även idag, i modern tid, är byn en pittoresk idyll.

Ett klassiskt grepp för att få något att hända är att låta en ny person anlända, en som sätter igång händelserna och fungerar som katalysator i intrigen. Här anländer två nya personer, som extra krydda.
Tjänsteflickan Cat Morley har en revolutionär bakgrund och ett egensinnigt sätt och hon tycker sig ha hittat en fristad i den lilla byn.

Ockultisten Robin Durrant lockas dit av rykten om övernaturliga väsen. De har setts dansa på ängen nära prästgården. Han lämnar ingen i sin omgivning opåverkad. Och han har, liksom de baksluga älvorna, en egen agenda. Som går ut på något helt annat än att studera älvor!

En het, invecklad sommar

En het sommar, heta känslor, många förvecklingar och mörka hemligheter sätter igång en händelsekedja som inte kan stoppas.

Precis som i en spännande Agatha Christie kan vad som helst hända på prästgården, och den spiritistiska sidan verkar aldrig långt borta.

Det här är en levande, överraskande, historisk roman, som är full av intressanta människoporträtt. Dessutom lyckas författaren på ett skickligt sätt väva ihop olika århundraden utan att det känns långsökt. Det förflutna ligger mycket närmare oss än vad vi tror.

Ett framgångsrikt arv följs upp

Författaren Katherine Webb är född 1977 i Hampshire i England och har bland annat läst historia vid universitetet i Durham. Idag är hon bosatt i Berkshire och är författare på heltid. Av en annan värld är Katherine Webbs andra bok som blev översatt till svenska efter 2010 års debutroman The Legacy som utkom 2013 i Sverige under titeln Carolines arv. Katherine Webb har snabbt blivit en av de mest populära romanförfattarna i Sverige, vilket märks inte minst på det entusiastiska gensvar som hennes senaste bok Italienska nätter har fått.

Av en annan värld passar både för de läsare som gillar genren “historical fiction” och för de läsare som föredrar samtidsromanen. Här finns ju det bästa av båda världar! Man kan med andra ord både äta sin kaka och ha den kvar. Det förflutna finns i nuet, och utan det förflutna skulle nuet inte finnas, och vara så som det är.

Läs även Italienska nätter:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/23001-litteratur-katherine-webb-italienska-natter

Belinda Graham

Upptäckare & Äventyrare - Det finns inget att hämta till fredagsmyset på månen

Upptäckare & Äventyrare - Det finns inget att hämta till fredagsmyset på månen

Sarah Sheppard

Upptäckare & Äventyrare
Serie: Jorden runt
ISBN 9789163888649

Bonnier Carlsen


Upptäckare & Äventyrare handlar om de modiga män, kvinnor och hundar som upptäckt och äventyrat - många gånger med livet som insats.

Ett riktigt hundliv i rymden

Den första levande varelsen i rymden var rymdhunden Laika. En blandrashund som levde lycklig på Moskvas gator tills hon plockades upp för att experimenteras på i det nya rymdprogrammet. Det var viktigt att vinna rymdracet, att få ut någon i rymden före de konkurrerande amerikanerna. Och först ut i rymden blev en rysk hund. Fast Laika fick själv inte någon glädje av kändisskapet. Hon hade förmodligen haft ett bättre och längre liv som gatuhund!

Efter att ha fått uppleva en rolig dag hemma hos en av vetenskapsmännen, med lek och god mat, blev hon utskickad i rymden. Det var en enkelbiljett. Man rapporterade triumfen över hela världen: att Laika levt i sex dygn i rymdkapseln. Först år 2002 avslöjades det att hon dog av överhettning bara ett par timmar efter avfärden.

Vallmokrater på månen

När det gällde människor i rymden ansträngde man sig mer för att få dem tillbaka på jorden igen. Och för att se till att de inte brann upp! Den första människan i rymden - där vann Sovjetunionen rymdracet igen. Men först att promenera på månen blev amerikanerna.

Någon som fick en krater uppkallad efter sig på månen, Crater Poppy, var den unga matematikern Frances Poppy Northcut. Northcut var matematiker och vid 25 års ålder den första kvinnan som jobbade i kontrollrummet på det amerikanska rymdcentret NASA. Northcut räknade ut hur Apollo rymdfarkosterna skulle ta sig tillbaka till jorden från månen. När syretanken i Apollo 13 exploderade blev hon blixtinkallad för att hjälpa till och få hem astronauterna. För detta fick hon en medalj av presidenten. Fast det smäller kanske ännu högre att få en krater uppkallad efter sig?

På jakt efter nya godsaker till fredagsmyset

Förr var upptäcktsresande ofta på jakt efter nya handelsvägar och saker som kunde bli värdefullt att ta med sig hem. Utan upptäcktsresande som kom hem med nya spännande varor hade det inte blivit mycket till fredagsmys - inget te, inget kaffe, inga kryddor, ingen choklad och inga potatis att göra potatischips av. Och inget porslin att dricka te och kaffe och choklad ur! Allt detta tog upptäcktsresande och handelsmän med sig hem. Liksom bomull, siden, sockerrör ...

Boken tar inte upp upptäckandets baksida - ursprungsbefolkningar som förtrycks, fördrivs eller utrotas. Eller det eviga mysteriet: Hur kan någon upptäcka länder när det redan bor folk där?

Och snart går "upptäckandet" över i rena äventyren - att vara först till de båda polerna eller först upp på ett visst högt berg .... det finns liksom inget att hämta där, det är bara show-off.

Finns det kvar något att upptäcka? Vem vet? Det är i alla fall ingen som åker till månen längre. Det var bara dyrt. Och inte fanns det något att hämta hem till fredagsmyset heller! ;D

Läs även om Viktiga kartor för äventyrare och dagdrömmare:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur/litteraturkritik/16120-litteratur-sarah-sheppard-viktiga-kartor-foer-aeventyrare-och-dagdroemmare

Belinda Graham