FILM: The Beatles: Eight days a week – The touring years

The Beatles i Eight days a week – The touring years

Regi: Ron Howard
Titel: ”The Beatles: Eight days a week – The touring years”
Med Paul McCartney, Ringo Starr, Whoppi Goldberg, Sigourney Weaver, Elvis Costello m.fl.

Storbritannien, 2016

Noble Entertainment

Regissören Ron Howard (”A beautiful mind”, ”Da Vinci-koden”) kastar sig över stillbilder och filmsnuttar av bandets första succéår med entusiasm. Det är inget mindre än underbart att se de fyra, unga, snabbkäftade popgenierna explodera sin energi över världen. I fan-skriken och hysterin är det som om århundraden av sammanpressad ungdomsångest plötsligt spricker.

Ron Howard har rotat i arkiven och lyckats gjuta nytt liv i bilderna och skapa en känsla av att man faktiskt var där. På svenska "Drop in", på "The Ed Sullivan show", på "Hollywood bowl", på "Shea stadium".

"The Beatles: Eight days a week" berör. Det är inga nya rön direkt, men det är en ovanligt levande och ömsint sammanfogad bild av bandet som vi känner det: De ystra pojkåren, gemenskapen, den komiska kemin, musikgenialiteten, masshysterin, och beslutet att retirera till studion.

Konceptet att koncentrera berättelsen till turnéåren 1962-66 känns klokt, för filmen närapå svämmar över ändå. Sextiotalets bilder tränger sig på. Roligt, sorgligt rörande. Whoppi Goldberg som berättar om hur mamman stretade ihop till två biljetter som en överraskning. I ett fortfarande kraftigt segregerat USA blev Beatles, för Whoppi, den första upplevelsen av en färglös lycklig gemenskap för alla.

Det här är en snyggt paketerad skildring av Beatles turnéer – från starten på Beatlemania i oktober 1963, till den sista konserten för betalande publik i San Francisco den 29 augusti 1966. "Eight days a week" fungerar både som ett stycke nostalgi och som en introduktion för dem som vill veta vad kalabaliken egentligen handlade om.

Förutom den ofta genomtröskade historien om hur de fyra sammansvetsade grabbarna till slut blev fångar i sitt kändisskap, och tröttnade på att ge konserter när de med dåtidens dåliga förstärkare inte ens kunde höra sig själva för fansens skrik, försöker Howard sätta masshysterin i en historisk kontext. Bandets genombrott i USA kom då nationen försökte resa sig efter mordet på president John F Kennedy, och sammanföll med babyboomens ovanligt stora tonårskullar.

Paul McCartney och Ringo Starr intervjuas, liksom en ström av kändisar som får berätta om sina bästa Beatlesminnen från uppväxten, bland andra Sigourney Weaver och Elvis Costello. Dessa intervjuer tillför sällan särskilt mycket, men det är intressant att höra Whoopi Goldberg – hon såg Beatles på Shea Stadium 1965 – berätta om hur hon som barn aldrig reflekterade över att Beatles var vita. Och rörande är den svarta historikern Dr Kitty Olivers vittnesmål om att en Beatleskonsert i Florida var hennes första egentliga närkontakt med vita människor. Med sin rakryggade vägran att uppträda inför en segregerad publik skapade fyra långhåriga slynglar från Liverpool en ny praxis för konsertlokalerna i amerikanska Södern. Men det insåg beatlarna knappast då. I ett filmklipp får en ung McCartney frågan om hur The Beatles har påverkat kulturen. Han skrattar förläget. "Driver du med mig? Vi håller inte på med kultur. Vi gör det här för att det är kul!

Se mer: År 1995 gjordes The Beatles Anthology, en fantastisk TV-dokumentär i sex delar som ackompanjerades av ett par dubbel-CD-skivor och som på ett gediget och underhållande sätt gick igenom The Beatles’ karriär. Det var den elva timmar långa grundkursen som Beatles förtjänade och det är mer värt att försöka gräva fram en begagnad DVD-box (eller köpa från Amazon).
Vissa av intervjuerna i The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years är hämtade från Anthology-serien.

FILM: Masterminds - En verklig heist har blivit snäll töntkomedi

Regi: Jared Hess
Medverkande: Zach Galifianakis, Owen Wilson, Kate McKinnon, Kristen Wiig, Jason Sudekis m.fl.
USA, 2016
Nordisk Film

Om du låg bakom ett av de största lyckade rånen i USA:s historia och fick veta att Zach Galifianakis ska spela dig i filmversionen av det verkliga rånet och att heist filmen ska bli en töntkomedi? Hur skulle du reagera? David Ghantt ställde sig i alla fall till förfogande som teknisk rådgivare vid filminspelningen. Men det är svårt att se att man tagit till sig något verkligt råd alls.

Avdelningen för filmer baserade på verkliga händelser utökas nu med en ny heistfilm - i det här facket med filmatiseringar av "sann historia" vi inte bara ska ta med en nypa salt, utan med en hel saltgruva..

Jared Hess har bara regisserat en handfull filmer och långfilmsdebuterade 2004 med Napoleon Dynamite.

Masterminds bygger mycket, mycket löst på historien om ett rån som ägde rum 1997. En osannolik historia som hade blivit en bra film, utan att man hade behövt överdriva och tramsa hela tiden. Sant: Ett värdetransportföretag rånades på 17,3 miljoner dollar - och rånet räknas fortfarande som ett av de största i USA:s historia. Killen bakom rånet heter David Ghantt - och han har varit teknisk rådgivare vid inspelningen av Hess' film.


Zach Galifianakis spelar David som jobbar på värdetransportföretaget Loomis Fargo. Han är kort och knubbig, standardmodellen för "skojig tönt" verkar det som, i en amerikansk komedi. Han ska snart gifta sig med white trash-bruden Jandice (Kate McKinnon) som är rejält elak - men Davids stora kärlek är en ny tjej på jobbet, Kelly (Kristen Wiig).


När Kelly får sparken flyttar hon hem till den kriminelle Steve (Owen Wilson) och hans sinnesslöa gäng. Steve tycker att de ska råna Loomis Fargo och Kelly lyckas övertala David att utföra rånet. David länsar kassavalvet efter arbetstid när stället är tomt. Med kalsongerna fulla med sedlar reser han till Mexiko, där han ska invänta Kelly. Dock har han råkat bli filmad när han länsade valvet, så FBI är ute efter honom. Dessutom har Steve lejt en egocentrisk och korkad lönnmördare (Jason Sudeikis) för att ta kål på David.


Tre fjärdedelar av det nya Ghostbusters teamet medverkar i filmen: Kate McKinnon, Kristen Wiig och Leslie Jones. Ingen av dem är speciellt roliga, men de manliga komikerna är ännu mindre roliga, förutom Jason Sudekis som sentimental yrkesmördare som varken har lust att döda David eller Kelly.


Masterminds är ingen ny Baksmällan eller Bridesmaids - den är mycket bättre än Napoleon Dynamite och bättre än de flesta "töntkomedier" i samma amerikanska komedifack, men filmen är absolut inte så bra som den skulle ha kunnat ha blivit. Filmen är slöseri på både en bra historia och på många talangfulla komiker.


Ett försondande drag är att humorn inte är elak - man driver inte med töntarna och man vet att de kommer att klara sig för komedin går före spänningen. Men det där är också en nackdel, för en film behöver spänning.
Som så kallad heistfilm eller kuppfilm är Masterminds aldrig rafflande. Ghantt drullar runt i Mexiko, rånargänget förköper sig på lågprismarknader, yrkesmördaren visar sig vara oväntat sentimental. Allt är så snällt och fånigt. Och till sist lite långtråkigt.


Det här är en historia som skulle ha kunnat bli spännande - med annan regissör och annat manus.
Med en annan början, en annan mitt och ett annan slut hade det kunnat bli bra.

Leo - en everyman i barnboksform!

Leo illustreras av Kajsa Lind.

Leo och de lösa tänderna

- Alla är olika och det är bara bra!

Christina Lindström
Leo och de lösa tänderna
Illustrationer: Kajsa Lind
Förlag: B. Wahlströms


Vi bekantade oss allra först med Leo i boken Leo och klumpen i magen - en fin och viktig berättelse för barn som precis knäckt läskoden och börjat läsa på egen hand. Det är lätt att tycka om Leo och klumpen i magen.

Sedan kom Leo och katten som sprang bort. Det här är en bok som snabbt blir en favoritbok för barn. Leo är som ett slags variant på Alfons Åberg - det handlar mest om Leo och hans pappa, men olika kompisar, en farmor och en gosig katt vid namn Tant Britta gör gästspel i historierna.

Fångar barns känslor 

Historien fångar ett barns känslor på ett ypperligt sätt - längtan efter ett eget husdjur och fantasierna om alla hemska saker som kan ha hänt ett älskat djur. Det är inte ofta som det slutar så lyckligt som i boken i verkligheten - katter och hundar som kommit bort förblir ofta borta.

Den lyckliga slutbilden där både Leo och Tant Britta ler stort och myser i en fåtölj tillsammans är ett fint slut till en önskedröm. Både drömmen om ett eget djur och drömmen om att det djuret alltid klarar sig från alla faror i världen. Boken är ännu en rolig och lättläst kodknäckare för de yngsta barnen som just knäckt läskoden. Man får en lagom lång och spännande historia med ett lyckligt slut och många skojiga bilder på vägen.

Träffande humor, hög igenkänningsfaktor
Leo och datorspelet är en humoristisk och träffande bok om skärmberoende för både barn och vuxna. Korta kärnfulla meningar, mycket dialog och tydliga bilder hjälper till i läsandet. Men man behöver inte vara en nytillkommen kodknäckare för att tycka att det här är en väldigt kul berättelse!
Scenariot här påminner lite om trion pappa Åberg, Alfons Åberg och farmor. Farmor vet bäst så klart. Och hon kan säga åt pappa! För han slutar ju inte med mobilen bara för att Leo säger till ...
Det här är tänkvärt om skärmberoende. Föräldrar säger ofta åt sina barn. Men de säger inte åt sig själva. Och barn gör som bekant som du gör, inte som du säger.

Leo vill inte känna sig utanför

Leo och de lösa tänderna tar upp barns längtan att inte bli lämnade utanför - att vara som "alla andra", att vara en i gänget. Nästan alla Leos kompisar har tappat en tand. Malte har tappat en. Alva har en som är lös. Isak har tappat tre! Men Leo har inte tappat någon.

Boken har mycket gemensamt i med tidigare böcker i serien. När det gäller Leo och katten som sprang bort handlar det om att alla kompisarna i klassen pratar om husdjur - här kretsar intrigen kring att alla pratar om hur många tänder de tappat, med detaljerad "när-var-hur" rapportering på skolgården. "Jag vill helst tappa en tand i Skåne", säger ett av barnen förnumstigt. Storasyster har nämligen tappat en tand i Skåne.

En "everyman" i barnform

Leo är en "everyman" i barnform. Böckerna utforskar det humoristiska och hemska i helt vardagliga situationer. Det är ju inte lika intressant att läsa om tänder som om husdjur - katter är en stor favorit bland barnen - men dramat i historien handlar egentligen om när det är okej att hitta på. Är det okej att hitta på att man har en lös tand, bara för att alla andra har det? Är det viktigt att vara som alla andra?

Slutpläderingen blir att alla är olika - och det är absolut inte något fel med det!

Belinda Graham

The Lion Guard - Lejonvakten

The Lion Guard - fem bebisdjur med superhjälteförmågor ska försvara lejonens rike.

The Lion Guard är en ny Disney Channel Series. Disney Channel har redan tidigare producerat många bra original - Sofia the First, The Descendants, Doctor McStuffins ... Filmer och serier som inte har gått på bio och som inte direkt har något med biofilmerna och klassikerna att göra. Förutom att feerna i Törnrosa har fått extraknäck som magiska lärare i Sofia the First. Men deras inhopp, liksom inhopp av klassiska karaktärer i vissa episoder är snarare gästspel. Detta är inte fråga om spin-offs.

The Lion Guard är däremot en spin-off serie till den otroligt populära filmen The Lion King (1994) - eller Lejonkungen som den hette på svenska. Och inte den första spin-off serien - redan 1995 kom Timon och Pumbaa (1995-1999). Det har också kommit två långfilmer till i serien - den bästa är Lejonkungen II - Simbas skatt. Lejonkungen Simbas skatt är hans dotter Kiara, som ska bli drottning i framtiden och hon får ihop det med Scars son Kovu i en Romeo och Julia historia i Lejonriket. (Lejonkungen var snarare Hamlet i Lejonriket). Kiara är raka motsatsen till Simba - han var "I just can't wait to be king" - hon vill inte vara en prinsessa och samtidigt vill hon vara mer än en prinsessa.

The Lion Guard - eller Lejonvakten - utspelar sig samtidigt som Lejonkungen II Simbas skatt och innehåller allt vi inte fick se i filmen.

Han som ligger bakom serien ansåg att de äldsta barnen och ensambarn alltid får vara huvudpersoner i sagor därför skulle han göra serien om det yngsta barnet, en lejonpojke och hans kompisar, inspirerad av sin egen som som leker superhjältar. Det här är Avengers i djurform, fem olika djurbebisar (fyra killar, en tjej) går ihop och bildar Lejonvakten - under ledning av Nalas lillebror Kion.

Det bör tilläggas att sagor vanligtvis handlar om den yngste i en syskonskara. Den yngste brodern av tre eller sju bröder. Det är väldigt sällan det handlar om den äldste eller om ensambarn. Folk hade väl stora barnskaror först. Och hjälten är alltid intresserad av den yngsta prinsessan, som är sötast. (Den äldsta som ska bli drottning är inte lika söt). Vanligtvis brukar killar vara hjältarna - något som hållit i sig ända till vår tids superhjältesagor. Och så är det även här. Lejonvakten består av ett lejon, en honungsgrävling, en flodhäst, en egrett häger och en gepard. Geparden är den enda tjejen i serien. (Nala är i stort sett inte med, de äldsta barnen försummas alltid i sagor).

Det är lite svårt att se att hyenorna som skulle vara så hotfulla i Lejonkungen nu kan jagas ut ur The Pride Lands av fem bebisdjur. Men det här är en serie för barn och barn gillar bebisdjur.

Det används många ord och namn på swahili, precis som i Lejonkungen originalet (tänk Hakuna Matata - och Simba är swahili för Lejon) och i varje avsnitt sjungs det en eller två medryckande sånger. Det är också kul för barnen att det är ett gäng barn som är seriens superhjältar. Precis som i Avengers och X-men måste de olika djuren samarbeta för att klara sina fiender och sina räddningsuppdrag eftersom de alla har olika egenskaper. Egenskaperna är baserade på egenskaper som de verkliga djuren har.

Honungsgrävlingar anses vara väldigt "modiga" - de överlever det mesta och de är immuna mot ormbett.
Geparder är det snabbaste djuret på land (det snabbaste djuret i luften är dock pilgrimsfalken, som kan komma upp i en hastighet av 340 km/h).
Egrett hägrar har erkänt bra syn.
Flodhästar är starka - en fullvuxen flodhäst kan bita av en krokodil på mitten.

I varje avsnitt får publiken lära sig någonting om vilda djur. Att noshörningar rullar sig i gyttja för att inte bli solbrända. Att honungsgrävlingar tål ormbett. Att krokodiler måste ha respekt för flodhästar. Att hyenor är savannens städpatrull - de äter upp det som lejonen lämnar.

Däremot har seriemakarna totalt missat att det är tjej-lejonen som jagar (manliga lejon jagar inte, så varför är Simba ute på jakt tillsammans med Nala?) och är de tuffaste och farligaste lejonen. Kiara är inte alls så tuff som i Simbas skatt - hon är nöjd med att vara prinsessa (vad har hänt?) och hennes tjejkompisar är mesiga (en gråter när hon bryter en nagel, eller en klo), hon springer och skvallrar på lillebror (så inte original-Kiaras stil) och hon måste räddas, som en dam i nöd, av en honungsgrävling. Väldigt, väldigt långsökt. Man underminerar inte bara den verkliga Kiara, som hon etablerades i långfilmen, utan även kunskap om hur verkliga lejon beter sig. The female is deadlier than the male, som Rudyard Kipling (författare till Djungelboken) skrev.

Det roligaste avsnittet är när Honungsgrävlingen Bunga och Lejonkungen Simba kommer fram till att de på sätt och vis är bröder - de har båda växt upp som adoptivbarn till Timon och Pumbaa.

Om surikater och vårtsvin i verkliheten lever som gaypar och adopterar barn från andra arter på savannen ... det har forskningen inte upptäckt. Men det är en trevlig bild av en mångfaldsfamilj i alla fall! Hakuna Matata!

FILM: Pete's Dragon - Storslagen "live" remake av bortglömd Disneyfilm

Pete's Dragon är en mysig magisk film, med en gullig, grön, lurvig, hundliknande drake vid namn Elliot.

Regi: David Lowery

Titel: Pete's Dragon
Medverkande: Oakes Fegley, Robert Redford, Bryce Dallas Howard, Oona Laurence, Karl Urban, Wes Bentley m.fl
USA, 2016
Walt Disney Home Entertainment

Trenden tecknat blir live action film håller i sig!

Förr var det inne att göra tecknad film av saker som var "live". Tänk till exempel på Alice i Underlandet och Peter Pan som var stora teaterframgångar, och som sedan blev tecknad film. Eller tänk på Törnrosa som var en framgångsrik "live" balett, innan den blev en av Disneys bästa filmer någonsin.

Nu är det tvärtom: de tecknade filmerna bli "live" filmer. Som The Jungle Book, Beauty and the Beast, Peter Pan, Askungen ... 

Men egentligen: de filmer som redan är perfekta som tecknade filmer blir inte bättre som spelfilm. Askungen var bra, men den kom inte i närheten av den tecknade filmen. Och den nya The Jungle Book svängde inte alls lika mycket som originalet. Hur bra resultatet än blir, blir det inte lika bra som den tecknade klassikern. (Och Peter Pan har inte varit bra i en enda spelfilm.)''

Ny version av 1970-talsfilm

Är det inte bättre att ta de som inte gick så bra som tecknat ... som t.ex. Pete's Dragon. Peter och draken Elliot var ett halvtecknat äventyr 1977 (och inte speciellt bra eller framgångsrikt) - men med dagens CGI kan man verkligen få till en fin drake och ... ja. Historien är annorlunda nu, men det utspelar sig fortfarande på 1970-talet. Barnen är inte så förvånade över draken, som att det kommer musik ur en svart sak som snurrar runt runt, när man lägger en nål på den. Visst. Det är många i publiken som aldrig har sett en LP skiva. Musik är något som kommer från datorn och som man laddar ner när som helst, man kan inte förstå att det har använts en NÅL till att få fram musik ur en skiva!

Oakes Fegley övertygar som Pete - en vit Mowgli, med den lurviga Elliot som sin egen björnliknande drake.

Ensamt barn och fantastisk varelse finner varandra och förlorar varandra

Nu till själva historien: Ensamt barn blir vän med fantastisk varelse. De vuxna upptäcker den fantastiska varelsen. Barnet måste skydda och rädda varelsen, innan han till slut säger hej då. Barnet lär sig. Barnet växer med uppgiften. Barnet växer upp och är inte något barn längre. Slut på historien.

Pete's Dragon följer en väl inarbetad mall, men regissören David Lowery försöker hela tiden göra det bästa av mallen. Pete och Elliot går igenom en igenkännbar rutin.

Resultatet är en del E.T., en del The Jungle Book, en del Den oändliga historien, en del Snobben. Och lite Monsters Inc.

Den gulliga draken som den föräldralöse Pete hittar i skogen är som en blandning av det fluffiga blå monstret Sully och den hundliknande draken i Den oändliga historien - här är en gosig drake, som gjord för att bli reproducerad som mjukisdjur, utan några vassa fjäll.

Spielberg inspirerad av Pete och hans drake

Pojken Pete växer upp till en vit version av Mowgli i en skog i Amerika tillsammans med sin drakvän Elliot. Det är förresten inte underligt att historien påminner om E.T. många gånger för Stephen Spielberg var inspirerad av Pete's Dragon när han gjorde E.T. och pojken i E.T. heter Elliot - ett namn som Spielberg lånade från draken.

Det som är underligt är att vargarna i Pete's Dragon framställs som onda och hotfulla - som om de gör ett gästspel från den gamla Greta Garbo stumfilmen Gösta Berglings Saga. Pete's Dragon är ju en eko-vänlig miljöfilm som handlar om att rädda skogen med alla dess gulliga djur, och då kan man inte framställa vargarna som onda monster. Dessutom märker alla som ser Pete's Dragon parallellerna med The Jungle Book som kom ut som spelfilm tidigare under 2016 och i den blev ju Mowgli som bekant adopterad av goda vargar. Vargar har adopterat människor även i verkligheten - det har aldrig drakar eller apor (som i Tarzan). Vargar är det djur som är mest orättvist representerat i sagorna, så det är dags att ändra på det. Motverka vargskräcken.

Bryce Dallas Howard, Robert Redford, Oona Laurence - tre generationer introduceras för Elliott.

Pete's Dragon vinner med flera draklängder

Men. Det här är ändå den bästa Spielberg film som Stephen Spielberg inte gjort. Den slår SVJ med flera hästlängder - eller draklängder. Man bygger upp sagan, magin och spänningen steg för steg och det finns många bra skådespelare i rollerna. Som Oakes Fegley i huvudrollen som Pete. Robert Redford, en morfar som såg draken Elliott för länge, länge sedan och fortfarande berättar historier om det för alla barn som vill höra på. Karl Urban, som spelar en skogshuggare som vill fånga och exploatera draken för att bli rik. Bruce Dallas Howard som spelar en skogvaktare vars jobb är att skydda skogen mot onda avverkare - och att skydda alla skogens invånare. Inklusive Elliot.

Men den som verkligen måste rädda Elliot är så klart Pete. Det är hans uppgift att hjälpa Elliot att hitta sin familj - innan Pete går till sin egen människofamilj.

Wes Bentley och Karl Urban spelar ett par bröder som aldrig drar jämt.

Går det att bilda en alternativ familj?

Pete's Dragon sjunger till syvende och sist kärnfamiljens lov - utan att ifrågasätta någonting. Pete har ju trots allt varit lycklig i en alternativ icke-kärnfamilj i sex år. (Och de båda skogshuggarbröderna, spelade av Wes Bentley och Karl Urban, verkar inte ha varit någon lycklig kärnfamilj.)

Skulle Pete ha kunnat vara lika lycklig i drakfamiljen som i sin nya människofamilj? Eller lyckligare? Mot slutet av en visning av den tecknade The Jungle Book (när Mowgli följer efter en flicka till människobyn och lämnar Baloo kvar i djungeln) är det alltid några barn som suckar och säger om Mowgli: "Han skulle ha blivit en bra björn!".

Pete skulle ha blivit en bra drake. Budskapet om att man ska hålla sig till sin egen sort går inte fram till barnen. Tack och lov.

Som remake betraktat är Pete's Dragon förmodligen den bästa remaken någonsin. En lugn sagoton och genomgående bra skådespelarinsatser gör också den nya Pete's Dragon till en bra familjefilm.

Spetälskesjukhuset - En ny Camilla Lagerqvist

Spetälskesjukhuset 
- Tidsresor, romantik och mysterier i Järvsö

Camilla Lagerqvist
Spetälskesjukhuset
9789132166549
B. Wahlströms förlag

En ny Camilla Lagerqvist är en höjdpunkt i ungdomsboksutgivningen i Sverige. Hennes böcker är alltid så väl researchade, de utspelar sig någon gång "förr i tiden", man lär sig en hel del historia medan man läser (fast utan att märka det, och det är det roligaste sättet att lära sig på!) och allt känns så aktuellt. "Förr i tiden" ligger så nära "nu för tiden". Och vad folk drömmer om förändras inte så mycket, även om decennier går förbi.

"Sick-lit" utan sentimentalitet

Camilla Lagerqvists förra bok, Den vita döden, handlade om tbc-patienter på ett sanatorium, under 1930-talet, och är hennes allra bästa bok, i klass med Cirkusflickan, som kommit i nyutgåva. Dessutom gjorde några av personerna i Cirkusflickan en efterlängtad comeback som birollskaraktärer i Den vita döden. Det är också skönt att se någon skriva "sick-lit" utan att bli sentimental, det känns ibland som om marknaden översvämmas av sentimentala ungdomsböcker där huvudpersonerna ska vara tacksamma för att de blivit sjuka, för det lär dem att fånga dagen och älska varandra, bla, bla, bla. Förr eller senare exploderar jag om jag måste läsa fler sådana tramsiga sentimentala amerikanska böcker.

Vem är den mystiska Saga?

Camilla Lagerqvists nya bok handlar om spetälska. Elly, en modern tjej på semester i Järvsö, i dagens Sverige, träffar en tjej som heter Saga och som påstår att hon har spetälska och att hon bor i det gamla spetälskesjukhuset. Och hon är inte det minsta tacksam över sjukdomen, det har inte gett henne någon insikt om att fånga dagen. Hon är bara förbannad på sjukdomen och vill bli frisk.
Elly vill hjälpa till - och Saga är ju inte ett spöke, alltså måste hon vara en tidsresenär. Det går ju att röra vid henne!
Efter många förvecklingar, en kärlekshistoria i modern tid, och massor av penicillin lyckas Elly rädda livet på Saga. Hon blir till och med vän med hennes ättlingar, som lever i Hälsingland i dag.

Paradoxer med tidsresor

Paranormala inslag, magisk realism, fantasy ... jag gillar det mesta. Utom tidsresor som förstör den inre logiken i ett verk. Tidsresor förstörde hela Harry Potter och det fördömda barnet. Tidsresor har kommit in i allt fler moderna svenska ungdomsböcker, till exempel böcker som borde ha varit rena spökhistorierna, där slutet istället blir att allt fixar sig och alla är lyckliga och spöket lever ett långt och lyckligt liv (och blir aldrig ett spöke?). Nu är ju detta inte en spökhistoria. Men ändå.

Camilla Lagerqvist skriver så bra när hon skriver historiska ungdomsromaner. Personerna är så verkliga, engagerande och intressanta, det känns som om man befinner sig på plats "förr i tiden", Lagerqvist behöver verkligen inte ta till några billiga knep med spöken och/eller tidsresor som andra författare lätt frestas att ta till som genväg för att visa att vad som hände "förr i tiden" är aktuellt och angeläget än idag. Det är bara onödigt och ologiskt.

Den bortglömda historien

Den vita döden var den perfekta boken. Spetälskesjukhuset är det inte. Men det är intressant att läsa om Järvsö och Sveriges enda sjukhus för spetälska - det inrättades 1867 och var Sveriges sista och enda anstalt för spetälskesjuka fram till nedläggningen 1943. Det där är modern historia. Bortglömd historia. (Järvsö är idag mest känt för Lill-Babs). Det är också intressant att jämföra den här boken med den japanska filmen Under körsbärsträden (Sweet Bean) av Naomi Kawase, som tar upp att i Japan hölls folk med spetälska isolerade ända till 1990-talet. Det här är modern historia som i högsta grad är aktuell - och spetälska är fortfarande en fruktad sjukdom på andra ställen i världen än Sverige - även om sjukdomen fått ett nytt namn.

Läs även:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/21394-litteratur-camilla-lagerqvist-den-vita-doden

http://tidningenkulturen.se/index.php/film/essaeer-om-film/22461-det-moderna-japan-granskas-av-naomi-kawase

Belinda Graham

Den vita döden - Dödsdömd kärlek över klassgränserna

Vacker, dödsdömd kärlek över klassgränserna

Camilla Lagerqvist kan som få andra författare fånga en historia - och själva historiens vingslag - och göra den modern och aktuell och samtidigt tidlös. Läsaren lotsas snabbt in i Lagerqvists värld och även när det inte händer så mycket på ytan, är det som att varenda rad man läser är på liv och död.

---

Camilla Lagerqvist har också skrivit tre utmärkta böcker i serien Svarta Rosorna, som utspelar sig undra andra världskriget i Sverige: Uppdraget, Isbarnen och Förrädarna.

Camilla Lagerqvist
Den vita döden

ISBN: 9789132167454
Förlag: B.Wahlströms

Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Camilla Lagerqvist

Dödsdömda kärlekshistorier

Just nu går det inflation i berättelser om unga människor som är döende, t.ex. i cancer, och som hittar förälskelse och vänskap i dödens skugga. En genre som Daily Mail ironiskt har kallat "sick-lit". Alla förlag vill hitta den nya Förr eller senare exploderar jag - den tragiska kärlekshistorien av John Green där båda ungdomarna har cancer och hon överlever men inte han. Me and Earl and The Dying Girl är både en parodi på och en hyllning till Förr eller senare exploderar jag. Även denna ung-cancer-historia blev framgångsrik och filmatiserad av bolaget Fox-Paramount.

Ung död som trend

Det här romantiserandet av döden och dödssjuka ungdomar som låter en vän/älskare få se hur värdefullt livet egentligen är, är irriterande. Men det har långa historiska rötter - förr i tiden var det tbc eller "consumption" som figurerade flitigt i litteraturen. Kameliadamen hostade blod i en fin, spetsförsedd näsduk medan hennes älskade grät, och till och med Anne på Grönkulla hade en väninna som dog i "consumption" (annars var Anne på Grönkulla på det hela taget en livlig och livsbejakande bokserie).

Döden ska inte romantiseras

Camilla Lagerqvist har absolut inte hoppat på Förr eller senare exploderar jag -tåget, hon romantiserar inte döden och förälskelsen i dödens skugga. Det gör inte heller huvudpersonen och bokens berättare i Den vita döden. Julia påpekar att poeter kallar tbc för den vackra döden eller den bleka döden, men hon kan inte alls se något vackert med sjukdomen. Den är svart, ful och skoningslös.

Ett slott som sanatorium

Vid en sjö ligger ett slott och där bor Julia. Eftersom slottet nu är ett sanatorium. Både sjuka vuxna och sjuka barn kommer dit, från alla samhällsklasser. Julia kommer från en rik familj, hennes pappa är advokat, på slottet blir hon förälskad i Luca, som kommer från en cirkusfamilj. För första gången i sitt liv får Julia uppleva något vackert och levande. Men samtidigt vet Julia inte hur länge de, eller någon på slottet, kommer att finnas kvar.

Hur gick det för Cirkusflickan?

Den vita döden är en helt fristående bok, men det är roligt att återse gamla bekanta från Cirkusflickan i några av birollerna. Till exempel Ellen, som såldes till en cirkus i inledningen av ungdomsromanen Cirkusflickan. Hon har nu blivit vuxen och är gift och ägare till en egen, mycket finare cirkus än den som köpte henne.

Camilla Lagerqvist har också skrivit tre utmärkta böcker i serien Svarta Rosorna, som utspelar sig undra andra världskriget i Sverige: Uppdraget, Isbarnen och Förrädarna.

Spännande äventyr i nyutgåva!

Cirkusflickan var Lagerqvists allra första ungdomsbok, men den har nu kommit ut i nyutgåva, så det är lätt att få tag på den och unna sig en lång stunds sträckläsning med både Cirkusflickan och Den vita döden. Camilla Lagerqvist fångar ypperligt en tid som verkar finnas i en helt annan värld, men som egentligen inte ligger så långt borta. Och tendensen till att romantisera dödsdömda unga, finns fortfarande i dagens litteratur- och filmkultur.

Belinda Graham