Meg Wolitzers senaste roman Hustrun handlar om en typisk amerikansk kulturman och hans hustru. De heter nästan likadant --- Joe och Joan Castleman --- och hon sköter markservicen, medan den pösande mannen blir alltmer berömd.
Meg Wolitzer
Hustrun
ISBN: 9789146229506
Översättare: Peter Samuelsson
Förlag: Wahlström & Widstrand
Meg Wolitzer. Kulturkvinnan som försökte och lyckades. Foto Belinda Graham
- Har ni ett ord för det i det här landet? Kulturmannen - the Culture man ? UNDERBART! Det är som eskimåerna som har massor av olika ord för snö - ni har massor av olika ord för män!
Den amerikanska succéförfattaren Meg Wolitzer skrattar och tycker att Sverige verkar vara ett land i hennes egen smak.
Meg Wolitzers senaste roman Hustrun handlar om en typisk amerikansk kulturman och hans hustru. De heter nästan likadant --- Joe och Joan Castleman --- och hon sköter markservicen, medan den pösande mannen blir alltmer berömd.
Ett påhittat pris, gamla gubbar emellan
När romanen inleds är Joan och Joe på väg till Helsingfors för att hämta det näst största litterära priset i världen.
- Jag hittade på det, Helsinkipriset, som världens näst största litteraturpris, man är liksom bara ett litet snäpp från att vinna Nobelpriset! säger Meg Wolitzer och skrattar igen. Hon är säker på att ingen i Sverige tar illa upp. Eller Finland. Annars kan det ju verka misstänkt med en kommitté av äldre män som belönar en annan äldre man som de idoliserar, men Hustrun är absolut ingen kommentar på årets Nobelpris i litteratur.
Under flygresan bestämmer sig Joan för att lämna sin make. Ja, hon vet att det är taskig tajming, men det kan inte hjälpas. Hon har fått nog av hans pösande mage, hans pösande personlighet och hans pösande så kallade talang. Men är det egentligen hans talang? Är det han som har talangen i förhållandet?
Ett Amerika i förändring
Genom tillbakablickar får vi uppleva Amerika under 1950-60-70-talen, vänsterintellektuella författare och konstnärer och ideal, och alla uppoffringar som Joan får göra när hon gifter sig med Joe, som är hennes skrivarlärare på college. Han är visserligen redan gift, men han skiljer sig, gifter om sig med den smarta och snygga Joan och fortsätter att vara otrogen. Ny fru, men samma gamla beteendemönster från mannen.
Det står snart klart för läsaren att Joan är betydligt smartare än Joe, och att det är hon som borde vara den uppburna författaren (det är hon som har fixat hans framgångar, så att säga).
Varför stannar hon egentligen hos honom så länge?
- Det är en bra fråga. Jag tror att det finns fördelar även med att stanna kvar, speciellt om man får ut fördelar av att vara en del i ett framgångsrik partnerskap. Alla vet att om en person är framgångsrik, så försöker alla ställa in sig även hos frun eller mannen till den personen --- du får på så sätt makt, för folk vill ha dig för att få access till den framgångsrika personen.
Dags att ställa in sig hos "First Husband"
- Se till exempel på hur vi har det i USA med First Lady fenomenet ... som jag hoppas kommer att bli First Husband fenomenet! Håll tummarna för det! Jo, folk är trevliga mot First Lady för de vill komma åt hennes man.
Meg gör en paus och tänker efter, letar efter rätt ord för att förklara vad Joan får ut av ett dysfunktionellt förhållande, analyserar noga sina karaktärer.
- Joan vet att hon får ut fördelar av det här förhållandet, att glansen och berömmelsen spiller över på henne, att hon är personen som folk ställer in sig hos för att komma åt hennes man, det ger henne makt och det njuter hon av. Jag tror i alla fall att det där är svaret på frågan, men jag är inte säker!
Livet börjar efter solnedgången
- Det finns så många litterära vek som handlar om kvinnor som lämnar sin man, som Nora i Ett Dockhem, och det är liksom klimax på historien, samma sak i många amerikanska böcker, sådana med kvinnliga huvudpersoner som vi läste när vi gick på universitetet --- hon bara sätter sig i bilen och drar och kör in i solnedgången ...
Men jag var alltid skeptisk mot det där, jag tänkte, "det där är ju inte slutet, det där är ju början!!!"
Meg påpekar att det här gäller inte bara romaner, det gäller även amerikanska filmer. Vem har inte sett westerns där den manlige huvudpersonen rider in i solnedgången ... Det är precis samma mytologi som i de feministiska romanerna, förutom att den kvinnliga huvudpersonen drar i en bil och säger inte "Hey-ho Silver". Men är det trovärdigt? Vad händer egentligen om man låter kameran stanna kvar ett ögonblick "för länge" hos protagonisten?
Vi gjorde det! - Vad gjorde vi?
- Har du förresten sett The Graduate med Dustin Hoffman? Slutet i den filmen är att han bryter sig in i en kyrka, avbryter ett bröllop, sticker därifrån med tjejen och sätter ett kors för ytterdörren, så att ingen kan följa efter dem ... Sedan åker de båda iväg i en buss och regissören låter kameran stanna på parets ansikte aningen för länge ... och man ser hur uttrycket går från lycka och exaltation och "vi gjorde det!" till något helt annat ... istället blir uttrycket i deras ansikten: "Vad f-n gjorde vi? Vad ska vi göra nu? Vart är vi på väg?" Det är det som händer efter att man färdats in i solnedgången som är intressant! Därför började jag i Hustrun med att hon bestämmer sig för att sticka, det är inte slutet, det är början!
Meg själv är noga med att berätta att hon är nöjd med sitt äktenskap och hon fantiserar aldrig om att "bara dra", som i slutet på en gammal feministroman från 70-talet... Meg och hennes man har ett jämställt förhållande, där båda är författare och jobbar hemifrån med deadlines, båda har hjälpt till med försörjningen och båda har hjälpt till med att uppfostra sönerna, som nu är vuxna.
Trygghet och jämställdhet och dåliga TV-program
- Jag har många vänner som nu är ute och dejtar, de är skilda eller har separerat och letar en ny partner ... De är ute på dejtingsajter och de går ut, och de träffar nya personer ... och jag kan bara tänka "hu, vad jobbigt!". Jag ... när jag sitter hemma och har på mig en "horrible pyjamas" och min man sitter bredvid och vi tittar på någon "horrible show" på TV, tänker jag bara på hur bra jag har det. Det är hemtrevligt och hemtamt! Det första jag känner är inte att jag älskar min man ... jo visst, älskar jag honom, djupt, men det första jag känner är att det är tryggt och bekvämt och hemtamt, man känner "affection", tillgivenhet och vänskap, och det är ett nog så starkt band.
Megs mamma var också författare och Meg har känt från början att hon också ville bli författare.
Mamma är lik sin mamma ...
Det är vanligt att kända författare pratar om sina pappor (gärna kända författare eller konstnärer), det är mycket ovanligare att de pratar om sina mammor.
- Tyvärr är det så i den här industrin, bokindustrin, mannen är normen, och böcker skrivna av män är normen. Skriver du om fäder och söner, då är det för "alla". Skriver du om mödrar och döttrar är det i bästa fall för kvinnor.
Men det är mycket möjligt att det du skriver om mödrar och döttrar inte ens blir utgivet! Män har inte heller kravet på sig att vara allmängiltiga.
Vad män skriver om män, det handlar om en specifik man, när jag skriver om en kvinna, som t.ex. Joan, då ska det vara giltigt även för mig och för alla kvinnor! Det är helt fel!
Jag kan inte få skriva om en kvinna och säga "det är bara en specifik kvinna som gör så här, jag menar inte att alla kvinnor gör så, eller ens att jag vill göra så".
Bokbranschens nya kläder
Meg ironiserar över bokbranschens omslag. Böcker får olika "kläder" beroende på vem som skrivit dem.
- Böcker av män får omslag som säger att "det här är viktiga böcker" och så hamnar de överst i bokhandlarnas diskar och går till de viktigaste recensenterna i de viktigaste tidningarna. Vad kvinnor skriver blir nästan automatiskt "women's fiction", och får omslag därefter.
På senare tid har jag sett en subgenre till "women's fiction" som jag kallar "Little girl in a field of wheat". Ja, du känner igen looken, eller hur? Sedan hittade jag en subgenre till: "Women that look like mermaids". Plötsligt, överallt, finns massor av bokomslag med kvinnor som flyter omkring med svävande hår och ser ut som någon slags sjöjungfrur som håller på att drunkna! Det har oftast ingenting med innehållet att göra, men det finns massor av sådana omslag!
Hur många män vill läsa om sjöjungfrur?
Meg har också kommentarer till att män inte läser, eller att män inte läser "kvinnolitteratur", en debatt som går het just nu i USA
- Vilken man tror du vill sitta med en "Little girl in a field of wheat"-bok eller en sjöjungfru-bok?
Det där är en retorisk fråga, Meg kräver inget svar. Sedan eldar hon upp sig till ett försvarstal för alla de män som faktiskt läser.
- Dessutom, debatten om att män inte läser är lite snedvriden, det finns gott om män som läser, visst, de i minoritet, speciellt i publiken om man är en kvinnlig författare och är ute och föreläser, men de som är där och läser dina böcker, de tar väldigt illa vid sig att bli hopbuntade i schablonen "män läser inte", eller att män inte läser kvinnolitteratur!
- "Some men read!" fastslår Meg Wolitzer bestämt som avslutningskläm. Och inte bara texten på sin mobiltelefonskärm!
Det är också viktigt att uppmuntra kvinnor och tjejer så att de får höra att de kan! Försöker du aldrig, kan du inte lyckas. Uppmuntran är något som Meg fick från sin författarmamma --- hon fick inte höra att det var svårt och omöjligt att bli författare, hon fick höra att hon skulle försöka. Meg försökte. Och hon lyckades!
Något som Meg också har med i en av sina mest framgångsrika romaner, The Interestings. När Ash pratar med en mamma, som undrar om hon ska säga till sin dotter att det är för svårt att bli skådespelare, säger Ash bestämt att hela världen kommer att vilja nöta ner hennes dotter och hennes konstnärliga ambitioner, för det är så världen behandlar konstnärliga kvinnor --- men så ska en mamma inte göra. En mamma ska bara uppmuntra. Scenen är en fin eloge från Meg till sin egen mamma! Som sa "Försök!".
Svensk regissör och Nobelpris för Hustrun
Megs senaste roman Hustrun håller nu på att bli film.
- Jag har fått en svensk regissör! säger Meg Wolitzer förtjust. Björn Runge! Och Glenn Close spelar huvudrollen som Joan! Björn Runge har faktiskt förlagt början av filmen till Sverige. De är inte längre på väg till Finland för att ta emot mitt påhittade pris, de är på väg till Sverige för att ta emot Nobelpriset!
Vem vet, i framtiden kanske kommer det att bli fler Sverigebesök för Meg Wolitzer. Kanske på någon prisutdelning?
Belinda Graham
