Kapten Blåskägg - ett stormigt sommarfall för Nelly Rapp!

Kapten Blåskägg

--- Ett nytt fall dyker upp för monsteragenten Nelly Rapp!

Martin Widmark

Kapten Blåskägg

Illustrationer: Christina Alvnér

Bonnier Carlsen

Nelly Rapp är monsteragent. En monsteragent är en person som bekämpar monster och spöken. Här dyker ett nytt fall upp. Bokstavligen. Ett helt spökskepp, med en ilsken besättning som drunknade år 1697, under ledning av Kapten Blåskägg.

Detta är bok nummer fjorton om monsteragenten Nelly Rapp och hennes kompis Valle  och nu är det sommarlov och de båda barnen befinner sig på seglarskola. Tyvärr är hundarna inte med: “Vi trodde nog inte att livet på sjön var något som två stora och envisa bassetthundar skulle uppskatta.“

Men även utan hundillustrationer av hundägaren och illustratören Christina Alvnér (som bland annat också illustrerar de träffsäkra Alva-böckerna) är illustrationerna charmiga och humoristiska och understryker alltid de mest spännande ögonblicken i handlingen. Widmark och Alvnér har hittat rätt i ett givande samarbete för serien.

Handlingen är rapp, rolig och klurig. Liksom i Martin Widmarks LasseMaja böcker har man  här en tjej och en kille som tillsammans lyckas lösa ett mysterium --- och slutet gott, allting gott.

Kapten Blåskägg visar sig vara en kapten som älskar att spela kubb (han har inte förlorat en match på 300 år) och Nelly och Valle spelar kubb om sina liv --- om de förlorar ska de bli en del av Kapten Blåskäggs besättning på spökskeppet, om de vinner får de leva sina liv som vanligt --- och dessutom ska de få Kapten Ragusas trofé med sig på köpet.

Nelly, som monsteragent, vet ju att det alltid finns någon mening med att någon spökar. Och detta spökskepp, med sin spökbesättning, gick oförskyllt på grund och alla drunknade. För Kapten Ragusas trofé var en magnet!

Efter att ha gjort Kapten Blåskägg och hans spökbesättning lyckliga (de kan äntligen segla vidare!) får Nelly och Valle spöklik hjälp att vinna seglartävlingen av någon som kontrollerar vindarna …

Det kan ju inte bli bättre! Plötsligt har de båda vännerna två troféer. Och de kan lugnt åka hem till sina fina bassetthundar igen! Som förhoppningsvis kommer att vara med om nästa fall för monsteragenten Nelly Rapp.

Det här är en perfekt, lagom läskig, första kapitelbok som passar på sommarlovets regniga och stormiga dagar. För vi vet ju att stormvindarna kommer - förmodligen skickade av Kapten Blåskägg!

Rörgast - Det förflutna spökar när Ölandskvartetten avslutas

Johan Theorin

Rörgast
W&W

”Spökskeppet kom glidande i mörkret, över blänkande svart vatten, och väjde inte för något eller någon. Det höjde sig över pojken. Det var rostigt, som om det seglat på havet i århundraden. Inget rörde sig på däck, men djupt inne i skeppet dunkade en motor, som ett levande hjärta.
Gummibåten hade börjat sjunka, så han hade inget val. Han sträckte upp händerna mot relingen och klättrade ombord.”

Det här låter som om det skulle kunna vara en sentida uppföljare av Pirates of the Caribbean - men det är i själva verket den sista delen i Johan Theorins Ölandskvartett. Det visar sig att spökskeppet finns på riktigt (man kan aldrig vara så säker med Theorin, det finns ofta paranormala inslag i hans berättelser) och Gerlof Davidsson lyckas efter många om och men lösa ännu ett mysterium.

Det här ska vara sista gången som vi får möta den gamle skutskepparen Gerlof Davidsson - han har varit med i totalt fyra romaner och flera noveller i novellsamlingen På stort alvar. Gerlof blev snabbt en av det svenska deckarundrets mest älskade problemlösare. Ett slags manlig Ölandsmotsvarighet till den brittiska Miss Marple. Gerlof är gammal, men fortfarande skarp i knoppen - han ställer in hörapparaten på ”skvaller” och han uppfattar det mesta. Alla vill tala med honom, alla vill berätta saker för honom, alla vill bekänna saker. Till och med mördaren.

Ölandskvartetten med Skumtimmen, Nattfåk, Blodläge och Rörgast har alla behandlat var sin årstid. Vi började med hösten i Skumtimmen, då Öland övergivits av sommarfirarna, sedan blev det vinter i Nattfåk och vår i Blodläge (och deckarna blev allt blodigare) och nu i Rörgast får vi möta ett Öland när det är sommar och högsäsong - både för semesterfirande och för mord.

Tiotusentals turister anländer för att fira midsommar. En av besökarna är en hemvändare som kommer att sätta igång en kedja av oförutsägbara händelser. En hemvändare som anser att det är dags att kräva in betalning för en mycket gammal skuld - genom blodshämnd - och död och skräck sprider sig på det annars så sommaridylliska Öland.

Som vanligt är det bara Gerlof som förstår hur det hela hänger ihop, som har tillräckligt långt och tillräckligt gott minne, och tillräckligt många små grå hjärnceller för att pussla ihop allt. Han börjar så smått ana vem hemvändaren är och att målet är att hämnas på en hel släkt och Gerlof kan lista ut varför. Gerlof har nämligen mött gärningsmannen förut, i ungdomen. Då stod de båda på kyrkogården tillsammans och hörde knackande ljud från en nygrävd grav.

Theorin växlar perspektiv mellan huvudpersonerna och bifigurerna allt medan handlingen går framåt - men oftast befinner vi oss hos de mycket unga eller de mycket gamla i berättelsen. Små pojkar och gamla gubbar. Sådana som ingen lyssnar på. De är för fantasifulla eller för gaggiga.

Gerlof Davidsson är givetvis navet i berättelsen, han kan sitt Öland och minns sin historia, men ofta är det en liten kille, Jonas, som är iakttagaren i boken och som samlar ihop ledtrådar. En kväll ror Jonas ut i en gummibåt och stöter på ett spökskepp. Det är också Jonas som ser rörgasten vid gravhögen.

Rörgast rör sig i gränslandet mellan deckare och spökhistoria - men det är ju så det ska vara, så som deckarna var ”förr i tiden”, deckare, thrillers, fantasy och skräck var liksom del av en och samma genre och det var ”normalt” med ”deckare med paranormala inslag”. Viktorianska deckare är t.ex. fulla av spökhus och misstänkta övernaturliga väsen och konstiga ljud från gravar.

Det passar Ölandsdeckarna att gränsen mellan de olika världarna är så pass tunn. Det är ofta skymning. Både ute i naturen och inne i människorna. Rörgast är en lyckad blandning av spökhistoria, deckare och hembygdsroman. Dessutom får vi skildringar från Stalins arbetsläger i 1930-talets Sovjetunionen - där skräcken i allra högsta grad är verklig, utan vare sig gastar eller hemsökta spökskepp.

Det är lite sorgligt att säga hej då till Gerlof Davidsson. Men vem vet, det kanske kan bli en ”prequel” eller en ”reboot”? 

Min vän Skuggan

Ett verkligt hundliv och en fin vänskapshistoria
 

Michael Morpurgo 

Min vän Skuggan 

Översättning: Barbro Lagergren  
ISBN: 9789132167393 
Förlag: B. Wahlströms

Michael Morpurgo är en högt älskad barnboksförfattare som har skrivit många framgångsrika barnböcker med temat krig, barn och djur. I War Horse följde vi en pojke och hans häst under första världskriget. I Katten som försvann en flicka och hennes katt under andra världskriget. I Min vän Skuggan följer vi en hund, som först inte verkar ha någon ägare alls. Kriget den här gången är kriget i Afghanistan. Tiden är “nu för tiden”.

En spännande stämning byggs upp

Michael Morpurgo lyckas på ett lättfattligt sätt att beskriva de hemska krigen, de vansinniga förföljelserna och den allmänna röran i Afghanistan, något som otaliga nyhetssändningar och mängder av artiklar ofta brukar misslyckas med.

Morpurgo bygger också skickligt upp spänningen genom att använda en ramberättelse och tre olika berättare: Matt, Matts morfar och Aman. Så smart och skickligt gjort! 

Ingen av de tre berättarna har förmågan att vara på alla platser och veta allt som läsaren behöver få reda på under berättelsens gång. Mindre rutinerade barnboksförfattare brukar helt sonika försöka pressa in sin huvudperson, ett barn, i precis alla situationer, även på ställen där det inte på något sätt är logiskt eller realistiskt.

Spänningen är olidlig. Inte förrän på slutet, i det sista skälvande kapitlet, får vi veta vad som hände med den fantastiska hunden Skuggan, Amans bästa vän i Afghanistan. 

Ett verkligt hundliv

Skuggan är en springer spaniel hund, och många springer spaniels jobbar som brukshundar, men Skuggans öde är baserat på två verkliga hundliv. Båda labradorer. Treo, som år 2010 tilldelades Dickinmedaljen, djurens variant av Victoriakorset för att ha räddat livet på massor av människor och Sabi som arbetade som minhund hos de australiensiska styrkorna i Afghanistan.

Är man hundvän smälter man direkt inför Skuggan och hennes lojalitet, vänskap och mod. Ja, även om man inte är hundvän smälter man …

Barn får inte hälsa på andra barn

Uppbyggnaden av boken är otroligt smart gjord. Det börjar med Matt som berättar för sin morfar att hans jämnårige vän Aman sitter inlåst i ett “fängelse” Yarl’s Wood, i väntan på avvisning. Aman är från Afghanistan, och har flytt därifrån eftersom hans folk, hazara, är förföljt. Matt vill hälsa på sin vän, men han får inte, eftersom det är förbjudet för barn att hälsa på i fängelset (det är däremot inte förbjudet att ha barn inlåsta). Morfar ställer upp, tar med sig monopolet och gör sitt bästa för att uppmuntra Aman och hans mamma. Morfar är skakad över besöket, över hur lessna och apatiska både barn och vuxna är, och han bär för alltid med sig minnet av en liten flicka i en fin klänning som sitter och suktande tittar på dörren ut till det fria, där kan hon se en glimt av himlen när någon går in eller ut, men själv kan hon inte komma ut. 

Vem har Monopol på första sidan?

Aman berättar sin historia för morfar (och krossar honom i Monopolspel) och morfar som varit journalist under sin yrkesverksamma karriär bestämmer sig för att skriva ner hans historia och få den publicerad på framsidan redan nästa dag. Han ringer sin gamla redaktör direkt och redaktören ändrar inte ett ord i vad morfar skrivit.

Matt och hans morfar och deras trogna hund demonstrerar också utanför fängelset. De får både väntad och oväntat hjälp: bland annat griper ett vulkanutbrott på Island in i handlingen.

Aman räddas från utvisning och barnboken får ett “lyckligt slut” --- men som läsare kommer man ihåg morfars intryck från Yarl’s Wood och bilden av den lilla flickan som bara kunde se himlen från dörren. Hon, och många andra barn, blev inte räddade från utvisning. Det finns inte nog med journalister och förstasidor för att uppmärksamma alla fall. Aman klarade sig för att han var bästis med Matt, vars morfar var journalist. Tur, snarare än skicklighet. Ingen annan på Yarl’s Wood får någon tur, den räcker inte till alla. 

Litteratur som gör skillnad - på riktigt!

Natasha Walter och Juliet Stevenson  har skrivit den i Storbritannien mycket uppmärksammade pjäsen Motherland som fick upp folks ögon för situationen på Yarl’s Wood.
Numera får inte barn sitta inspärrade där längre - något som Walter, Stevenson, Morpurgo och andra kulturpersonligheter har arbetat för. Det vore naturligtvis ännu bättre om ingen alls behövde sitta inspärrad där.

Min vän skuggan är en otroligt stark och gripande bok, både spänning i högsta thrillerklass och en verklighetsbaserad hundhistoria som är otroligt rörande. Dessutom har den ett viktigt budskap om hur människor i allmänhet och barn i synnerhet behandlas --- de kommer fram till destinationen för sin flykt, men detta innebär inte automatiskt att slaget är vunnet och drömmen är nådd.

Min vän Skuggan är också litteratur som visar hur viktig litteratur är, att en barnbok kan göra skillnad för barns öde i verkligheten.

Alvas bästa sommarlov - En samtida barnboksklassiker med humoristiskt allvar och allvarlig humor

Pernilla Gesén
Alvas bästa sommarlov
Illustrationer: Christina Alvner
B. Wahlströms förlag

Ett sommarlov med avsked, nystart, bröllopsplaner, huggormsbett och stora och små dramer.

Pernilla Gesén fångar precis den där svindlande sommarlovskänslan när hon beskriver Alvas sommarlov mellan trean och fyran. Lågstadiet ligger nu i det förflutna, framtiden är osäker, mellanstadiet väntar med ny lärare, nya lokaler och nya kompissammansättningar. Vad händer till exempel om ens bästa vän flyttar?

Ny skola, nya vänner

Det är Hilde som ska flytta och hon är glad över det nya som väntar henne på en annan ort, hon har till och med redan en nya bästa kompis. Det är Julia som kommer att bli övergiven. Om inte Julia hade varit så taskig mot alla (till och med mot Hilde) så skulle Alva tyckt synd om henne.

Själv lider Alva av att gå ensam mellan höghusen, medan mamma jobbar, och bara vänta på att bästisen Esmeralda ska komma hem igen. Sommarlovet känns evighetslångt och inte på ett bra sätt. Alva är ensam en hel dag!


Stugmys med Cluedo och gamla ljusstakar

Det bästa med sommarlovet är att hyra stuga; Alva och mamma Elena hyr tillsammans med grannfamiljen, och Alva leker gärna med grannen Fabian. I stugan är allt som det ska vara, där finns det serietidningar, ljusstakar och andra gamla mysiga saker. Och så spelar man Cluedo och ser fram emot att fira midsommar.


Hur planerar man ett lyckligt slut?

Det stora dramat i Alvas bästa sommarlov är det stundande bröllopet i slutet av sommaren. Alvas pappa och hans blivande nya fru är jättestressade hela sommaren och inte alls roliga att vara tillsammans med.

Elena verkar ledsen, så Alva bestämmer sig för att Elena måste få ihop det med Roberto igen. Alva gör upp planer tillsammans med Nicole, Robertos dotter, och när det blir midsommar ska Elena och Roberto bli ett par igen. Tänker Alva och Nicole. Men inget går som de har planerat, Alvas hund Alf blir biten av en huggorm och midsommarhelgen tillbringar Alva och Elena hos veterinären. Kommer Alf att överleva? Kommer det att bli ett lyckligt slut på den här allra sista boken om Alva?

Stora dramer för små människor

Pernilla Gesén tar alla problem på lika stort allvar, dramat med ett döende husdjur, att en förälder gifter om sig, att en bästa vän flyttar, allt är stort drama i ett litet barns liv. Allt behandlas med respekt, både allvar och humor, och Christina Alvners illustrationer är både lekfullt humoristiska och inbjuder till eftertanke på en och samma gång.

Språket är alltid lättfattligt och lättläst, men det står så mycket mellan raderna som är lätt att läsa in. Man förstår känslorna utan att de beskrivs.
Alva är väldigt påhittig och kavat, en perfekt barnbokshjältinna, och hon säger ofta sitt hjärtas mening, både till barn och vuxna i sin omgivning.

Karaktärerna utvecklas med tiden

En bonus med Alva böckerna är utvecklingen av alla karaktärerna, de är inte statiska, och även att många av karaktärerna har invandrarbakgrund, utan att författaren problematiserar detta eller gör någon stor sak av det. Det bara nämns lite i förbigående.

Elena har flyttat från Spanien till Sverige eftersom hon hittade den stora kärleken (Alvas pappa, som hon nu är skild från) och i boken Alvas jul fick man veta en hel del om spansk jul och spansk julmat. Roberto har italienskt påbrå, Alvas vän Hilde finskt.

En temperamentsfull hjältinna

Elena är min favorit av de vuxna karaktärerna, hon har temperament och är impulsiv och livlig. Man förstår att hon tycker att det inte är lätt att “bli ersatt” och se exmannen med ny ung, blond fru, ny villa, ny bebis och till och med ny hund, men hon gör allt för att Alva ska ha det så bra som möjligt. Elena gör en riktigt hjältemodig insats för att rädda Alf i den här boken och ser till att de är så nära hunden som möjligt hela tiden. Vilket inkluderar en vanvettig plan att tälta på parkeringen och leva på pizza. Snacka om annorlunda midsommarfirande!

Slutet på en era

Det är på något sätt sorgligt att Alva-serien nu har kommit till sitt slut. Men man kan fantisera om vad Alva kommer att göra i mellanstadiet, hur Hilde kommer att ha det i sin nya skola med sin nya bästis, och om Elena och Roberto kommer att gifta sig och flytta ihop och hur Alva och Nicole ska kunna samsas om ett rum, speciellt när tonårshormonerna spökar.

Men Alva ska nog klara av alla framtidens utmaningar på ett bra sätt.  Det är ju tur att hon är så påhittig!

FILM: A Walk Among the Tombstones - amerikansk dubbelmoral i Neesons actionfilm

Det här är en filmadaptation av den tionde romanen av Lawrence Block, som halvdar om privatdeckaren Matthew Scudder. Scott Frank brukar leverera som regissör och transmediatör av bra böcker(som i Get Shorty och Out of Sight) och Liam Neeson brukar leverera som actionhjälte.
Men här blir det mesta för vanligt.

Året är 1999. Matt Sludder (Liam Neeson) är alkoholist och slutade i polisen efter att ha skjutit ihjäl en flicka. Nu är han privatdetektiv och tar de fall han får. Han får ett fall av Kenny Kristo (Dan Stevens) en  droglangare vars fru kidnappats och dödats. Nu har en dotter till en annan droglangare kidnappats och Scudder och Kristo tänker rädda henne.

Författaren Laurence Block har fått beröm för att han rör sig i en moralisk gråzon, detta handlar alltså om brottslingar som angriper andra brottslingar, men på vilket sätt ska detta vara bättre än att röra sig en en vit zon? Förtjänar döttrar till droglangare att kidnappas och mördas, på grund av att deras pappa är kriminell? Boken i stort och filmen ännu mer så ignorerar totalt det faktum att droglangarna helt enkelt levererar vad folk vill ha och vad folk högre upp tjänar moltum på, själva är de inte speciellt rika, själva har de bara småsmulor från den amerikanska drömmen, och när folkkära amerikaner, som t.ex.. nyligen bortgångne Robin Williams, kräver kokain för att fungera.

De rika och vackra i Hollywood vill ha den vita snön --- men samtidigt se ner på de som levererar den. Det är lite samma dubbelmoral som att se ner på killen som klipper din gräsmatta eller rensar din pool. Att droglangare och deras anhöriga “får vad de förtjänar” ignorerar också det faktum att alkohol, som är helt lagligt, har ihjäl ännu fler människor, som när Scudder i början av misstag skjuter ihjäl en flicka. Ändå ska han föreställa “hjälten” med rätt att överleva filmen.

Men det finns alltså ingen i filmen att egentligen  heja på eller bry sig om, Scudder är inte ett dugg bättre än Kristo, trots att han själv tycker det, och att klaga på att en amerikansk actionfilm är misogyn är ungefär som att säga att vatten är  vått. Men när allting blir väldigt utspätt och mediokert längtar man efter något bättre. Det finns så många försupna poliser som lyssnar på opera och är demoraliserade, det vore att göra världen en tjänst att låta dem begravas och något nytt komma, istället för att göra samma sak om och om igen.

Förresten,  om någon undrade var Dan Stevens blivit av (Matthew i Downton Abbey) så spelar han droglangaren Kristo här, ännu ett porträtt av en ganska osympatisk typ som Stevens nu verkar specialisera sig på (droglangare, mördare, sociopater, psykopater).

I brittisk press har han fått ett nytt smeknamn: Downton Crabby. Det är inte lätt att skaka av sig sina ränder, och Liam Neesons minspel gör en repris av rollinsatsen i Taken.

FILM: A Most Wanted Man - en sista stor roll för Seymour Hoffman

Lysande Philip Seymour Hoffman!

John Le Carré är en av spionhistoriens grand old men. Tillsammans med Graham Greene har han definierat den smakfulla brittiska spionhistorien - där spionerande är “gediget arbete” till skillnad från (också brittiske) Ian Flemmings flärdfulle James Bond action eskapader.

Tinker Taylor Soldier Spy är ett mästerverk både som bok och som film, av den svenske Daniel Alfredson, och med stjärnor som Gary Oldman Colin Firth, Tom Hardy och Benedict Cumberbatch. Alla vet vem Smiley är. Han är anti-James Bond bland spionerna, och så mycket trovärdigare (och mer älskvärd).

När Anton Corbijn, supertalangfull känd fotograf, ska regissera A Most Wanted Man, en av John Le Carrés bästa böcker, lägger man alltså förväntningarnas ribba högt. Det här kommer att bli så bra!

Men det kommer aldrig i närheten av Tinker, Taylor … En förändring i filmen gentemot romanförlagan är att romanen följer Annabel Richter, som är en “human rights lawyer” (specialitet: att försvara trakasserade flyktingar mot myndigheterna) och en bankman vid namn Thomas Brue. Günther Bachmann är en av birollerna. Här är han den stora huvudrollen. I och för sig kan man inte klaga på att se mer av Philip Seymour Hoffman, det här var en av hans absolut sista roller. Men tyngdpunkten förskjuts, budskapet ändras och det mesta blir bara konstigt.

Som till exempel att en massa amerikaner ska spela tyskar (däribland Hoffman) och de pratar därför amerikanska med tysk accent för att visa att de pratar tyska. Men när de pratar engelska fortsätter de med sin tyska accent. Duktiga birollsinnehavare som Nina Hoss och Daniel Brühls (Bachmans kollegor) behöver inte anstränga sig här, men herregud, det hade varit trovärdigare om de pratat tyska med varandra, som tyskar i Hamburg brukar göra.

Sedan finns här också amerikaner som spelar amerikaner. I många scener har man  alltså amerikaner som låtsas vara tyskar och amerikaner som låtsas vara amerikaner (fast de behöver inte låtsas) och konflikterna däremellan.

Robin Wright är förresten ruggigt bra som en av de amerikanska spionerna, hon påminner om Snövits ondskefulla styvmor. Speciellt när hon blickar ut över eländet genom ett glasfönster och man ser hennes spegelbild. Hon har inte varit så obehaglig sedan House of Cards.
Under tiden pratar Rachel McAdams engelska med tysk accent och Willem Dafoe pratar engelska med tysk accent och Seymour Hoffman pratar engelska med tysk accent .. . Och så småningom mynnar intrigen ut i ingenting. För många kockar, för mycket soppa. Och till sist spills allt ut.

Filmen är ändå sevärd för att Philip Seymour Hoffman alltid är sevärd - och man bör inte missa honom i en av hans sista roller. En sista huvudroll för mannen som blev känd som birollernas stora mästare.


Regi: Anton Corbijn
Titel: A Most Wanted Man
Medverkande: Philip Seymour Hoffman, Rachel McAdams, Willem Dafoe Nina Hoss, Daniel Brühl, Robin Wright m.fl.
USA, UK,  Tyskland, 2014
SF

Det sista rotavdraget - Det är mycket man ska göra under sommaren!

Jan & Maria Berglin
Det sista rotavdraget
ISBN: 97889146226765
Wahlström & Widstrand

Borde man inte få göra rotavdrag hos tandläkaren? I alla fall om man behöver rotfyllning.   Jan och Maria Berglin senaste bok heter just Det sista rotavdraget. Deras sköldpaddsliknande skapelser fortsätter att filosofera över stort och smått i tillvaron. Allt från multiuniversum till väluppfostrade fyraåringen Stella. Ingenting är för sort eller för litet för att förtjäna en serie.

Många av serierna tar upp aktuella samhällsproblem, eller är ett inlägg i debatten. Som att alla ska debattera Knausgård. Det har blivit en hel näringskedja för kultureliten. Eller varför årets bokmässa tema är Brasilien.

Men de allra bästa serierna är tidlösa, handlar om små vardagsproblem som dryftas vid den eviga kaffetåren.
Som allt det där vi skulle hinna med på semestern.

“Upp och hoppa Rönnerdahl! Idag ska vi rensa källaren”

Efter en debatt (som får Knausgård debatten att verka fjäderlätt) kommer de  båda sköldpaddorna fram till att dt är bättre att stranda i att göra listan och istället dricka kaffe på altanen. Och sedan en ny att göra lista. Inför hösten. Första september! Då smäller det!

Den bästa serien med dessa härliga sköldpadds-lookalikes handlar just om sköldpaddor.

Har vetenskapen egentligen gått framåt när det gäller att förklara universums uppkomst? Förr vilade världen på en sköldpaddas rygg. Och det fanns sköldpaddor hela vägen ner. Idag talar “de smartaste” om ett oändligt antal universum. Hela vägen ner. Lanserar de egentligen inte bara sköldpaddsiden en gång till? Men mot mycket högre lön?!

Skalman i Bamse tidningarna hade inte kunnat uttrycka det klarare!


Det är inte lätt att berätta en hel historia med några få bilder och pratbubblor, men varje sida är som en novell som säger mer om den svenska samtiden än de flesta romaner idag. Berglings kan konsten att ladda , ladda om och slutligen avfyra en effektiv punchline.


I deras speciella universum vilar säkert Sverige på en sköldpaddas rygg. Och det är sköldpaddor staplade på varandra, hela vägen ner. Sakta men säkert går vi mot mörkare tider, men ett gott skratt förlänger i alla fall ljuset.