Katten Cleo - En sann historia om en makalös katt!

 

Författare: Helen Brown
Titel: Katten Cleo
Översättning: Ann Margret Forsström
Förlag: Bokfabriken


Det här är en underbar bok som utspelar sig på Nya Zealand, en sann historia om en verklig katt och hennes familj.

Helen Brown är tydlig på en sak: hon är hundmänniska. Att ha man, två pojkar och en golden retriever räcker. Familjen behöver inte en kattunge. Men att hennes son Sam vill ha en kattunge på sin nionde födelsedag kan hon inte stå emot. Kattungen, den svarta lilla Cleo, ska levereras hem till dem när hon är stor nog att lämna sin mamma. Men Sam hinner aldrig få sin lilla kattunge i present.

En vecka senare är Sam borta. Han dör, påkörd av en bil, när han ska gå över vägen med en skadad duva. Han skulle ta den till vetrinären. Duvan överlever. Lillebror Rob, som sett det hela, har skuldkänslor, Helen är arg för att hennes man inte passade barnen när hon var borta och allt verkar mörkt och tragiskt.

Några dagar senare anländer en liten låda med den svarta kattungen. Helen vill först skicka tillbaka katten, men Rob är överlycklig över ett tecken från storebrodern. När Helen ser Rob le för första gången sedan Sams död bestämmer hon sig: den lilla kattungen får stanna hos familjen. Helens man är inte alls lika glad över nyförvärvet, han gillar ordning och reda och kattungen stökar till. Men familjens golden retriever, som på sitt sätt sörjer och saknar Sam, är också överlycklig över att ha någon att ta hand om.


Katten Cleo får hela familjen att leva upp igen, och vi får följa Cleo genom hela hennes liv, Helen får två döttrar, Cleo får följa med till Australien ... och Cleo är den som hjälper Rob att tillfriskna när han blir dödssjuk.

Katten Cleo är en sann historia, en makalös berättelse om kattens läkande kraft, i samma stil med Sjukhuskatten Oscar.

Rekommenderas varmt! Även för hundmänniskor!

Den röda pyramiden - Rick Riordans efterlängtade återkomst!

 

Finns det en röd pyramid?

 

Författare: Rick Riordan

Titel: Den Röda Pyramiden

Översättning: Torun Lidfeldt Bager

Förlag: Modernista

En ny serie av författaren till succéböckerna om Percy Jackson är någonting att se fram emot att läsa!

Syskon utan gemensamma drag

Huvudpersonerna Carter och Sadie är syskon, men väldigt olika, både till utseende och till sätt. Carter är uppväxt i Amerika, har afroamerikansk utseende, är alltid prydligt och nördigt klädd och har rest över hela världen med sin pappa. Sadie är uppväxt i England hos sin mormor och morfar, hon är ljus och blond, pratar med brittisk accent, klär sig hur coolt som helst och bryr sig inte det minsta om muséer och allt annat som Carter är intresserad av. Sadie har en katt som heter Muffin, och som verkar vara ett vanligt, brittiskt, bortskämt husdjur, men Muffin kommer att spela en stor roll i historien.

Natt på museet

Carter och Sadies pappa, doktor Julius Kane, är en framstående egyptolog, och deras mamma var en känd arkeolog som dog under mystiska omständigheter när barnen var små. En kväll på jullovet ska de få en specialvisning på British Museum, efter stängningsdags. Carter kan inte tänka sig något roligare. Sadie kan inte tänka sig något långtråkigare. Doktor Kane pratar om att ställa något till rätta, och det verkar som om han likt Orfeus tänker ta tillbaka sin fru från de döda. Eller har han en större plan på gång, för att ställa allt till rätta?

Vad som än planeras så går någonting fel. Han lyckas släppa loss mer än en av de egyptiska gudarna och Julius Kane sjunker ner i marken i en kista, medan alla i London tror att det gäller ett terrorist attentat. Carter och Sadie är också misstänkta.

Nu måste de fly för sina liv och förhindra Kaos och den hämdlystna guden Set från att förstöra hela världen.

Hur ska de båda barnen och katten Muffin klarar sig? Det visar sig att de alla har gudomliga superförmågor. Inklusive Muffin.

Det här är ett äventyr som går i halsbrytande tempo, och man har inte tråkigt en enda sekund. Inte ens Sadie skulle kunna klaga på alla skildringar av museer!

Konsten att göra historia spännande

Rick Riordan gör historia coolt och spännande. Dessutom är allt väldigt lättläst och talspråkligt skrivet – för Riordans ramhistoria är att han har hittat en inspelning där två syskon talar in en historia, som han nu lyssnar på och skriver ner för eftervärden. Carter och Sadie turas om att berätta, ger olika perspektiv på saker de upplevt, och passar givetvis även på att reta varandra. De är ju trots allt syskon.

Riordans böcker har sålt i över 40 miljoner exemplar enbart i USA och har översatts till ett fyrtiotal språk. Rick Riordan är mest känd för sin om Percy Jackson och har tilldelats tre av genrens mest prestigefyllda priser: Edgar, Anthony och Shamus. Hans senaste serie har även den gjort stor succé går under det samlande namnet Kanekrönikan (The Kane Chronicles). Den röda pyramidenär den första boken i serien.

Grekland versus Egypten?

Nu gör Rick Riordan för Egyptens gamla gudar vad han redan gjort för De gamla grekerna. Återupplivar dem med buller och brak och massiva explosioner. Men eftersom grekiska halvgudar redan går bland oss, varför inte komplettera med ättlingar till de egyptiska faraonerna? Som kanaliserar de gamla egyptiska gudarna? En tredje serie skulle kunna handla om vilka som är starkast och vilka som egentligen har greppet om Amerika idag. Tills dess kan man njuta av Kanekrönikan, som är full av spänning, humor, coola fakta och överraskningar.

Familjen Bliss magiska bageri - en välsmakande trilogi att sluka!

 Tre gånger Bliss!

Författare: Kathryn Littlewood
Serie: Familjen Bliss
Översättning: Caroline Bruce
Förlag: Alfabeta


Familjen Bliss har ett magiskt bageri. Det hela påminner om Chocolat (ni vet, boken av Joanne Harris som blev Lasse Hallström film) - liten, mysig by, litet mysigt företag, stark feel-good ... Det finns en chokladbit/ett bakverk för alla, och det botar och gör folk glada.

Rose är huvudperson i böckerna, 10-12 år gammal. Hon vill bli familjens nästa sockerbagare. Hon har en äldre bror som är snygg och en yngre bror som är charmig och en lillasyster som kryper omkring på golvet och är söt. Ingen utom Rose tar ansvar. Och alla utom Rose är söta/snygga/charmiga.

Rose funderar mycket på hur man ska baka något för att bli snygg och populär, som sina oansvariga syskon (som förblir ganska platta karaktärer böckerna igenom). Men snart får hon nya problem. Hennes föräldrar åker aldrig bort, men de ska bota en sjukdom i grannbyn och just då kommer moster Lily på besök och lägger vantarna på den magiska kokboken.

Katastrof!

En sak som är konstig är att familjen på hela tiden, alla generationer, aldrig har gjort en kopia av boken (de förklarar att de inte haft tid --- till och med upptagna munkar i medeltida kloster gjorde handskrivna kopior av allting!) och ännu konstigare är det att de inte kan recepten utantill.

När man har bakat någonting brukar receptet sitta, efter bara en gång ... och Bliss har bakat hela livet och minns inte sina egna recept?

När bok två går igång är allt ve och elände, för den lilla byn är inte charmig längre och de har bara vanliga bakverk att äta. Precis som alla andra. Katastrof! Boken måste räddas!

Varför just denna by måste ha magiska kakor och inte resten av världen förklaras aldrig.

Rose åker i alla fall till Paris för att vinna tillbaka boken från Lily i en baktävling. Med hjälp av en talande katt.

Bok tre i serien är den mest komplexa för nu är Rose känd ---- hon är inte osynlig längre (innan såg folk bara hennes syskon) och hon trivs inte alls. Hon har inte ens lust att baka längre ... Men nya onda krafter hotar att lägga beslag på bakboken, och Rose måste baka igen, för att rädda hela världen från att bli förslavad av onda bakverk!

Familjen Bliss serien är ofta väldigt rolig, väldigt charmig och lätt överdriven.

En speciell variant av humor-fantasy där man inte behöver ta saker på så blodigt allvar och där man är helt säker på att allt fixar sig till sist. Ta en kaka till bara!

Magisterium - Järnprovet - En amerikansk Harry Potter serie inleds

Järnprovet inleder en ny serie.

Holly Black, Cassandra Clare
Järnprovet
Serie: Magisterium (del 1)
Översättning: Lottie Eriksson
Bonnier Carlsen


Om du har gått och längtat efter en ny Harry Potter serie så kan denna serien vara svaret på dina böner. Två av Amerikas mest kända och framgångsrika författare har slagit sina magiska påsar samman, för att skapa en serie med fem delar om tre barn, två killar och en tjej, som ska gå fem år i en magisk skola för att lära sig behärska - och utveckla - sina magiska talanger. Givetvis finns här också en Lord Voldemort karaktär.

Ett stort fantasy samarbete inleds

Holly Black och Cassandra Clare behöver egentligen ingen närmare presentation för de som redan är frälsta på amerikansk science fiction.

Holly Black är bland annat känd för den framgångsrika Spiderwick-serien och Cassandra Clare för The Mortal Instruments-serien. Båda deras verk har blivit filmatiserade och båda har valt att flytta fantasyn till sin egen hemmaplan: Amerika. Spiderwickutspelar sig bland fantasivarelser i en amerikansk skog, vid en amerikansk småstad, The Mortal Instruments, med trollkarlar, vampyrer och varulvar, utspelar sig i Amerikas största stad: New York. Storstadsdjungeln har därmed ersatt sagoskogen som fantasyplats.


Serien om Magisterium är Hollys och Cassandras första samarbete. Man kan likna det vid den svenska Engelsforstrilogin(Cirkeln, Eld, Nyckeln) --- med två författare kan manuskriptet berikas, när de båda författarna skickar det mellan sig. Eller så kan det bli luckor i handlingen, om man tänker på olika saker och inte följer excellarken.

Sarah Hunt dör i Ismassakern

Huvudperson i Järnprovet är Callum Hunt. Boken börjar när Callum är en liten bebis och alla runtom honom, inklusive hans egen mamma, dör i massaker, i trollkarlarnas historieböcker kallad Ismassakern. Den onde trollkarlen som utfört Ismassakern kallas för Dödens fiende eller kort och gott Fienden. Han är kaosmagiker och heter egentligen Constance Madden, men han är kort och gott seriens Lord Voldemort, för att dra en första Harry Potter parallell.

En bebis är enda överlevande

Callum Hunt, som ende överlevande, räddas av sin traumatiserade pappa, Alistair Hunt, och lovar sig själv att alltid hålla pojken borta från magi. Allt trollkarlar håller på med är ju politiska intriger, krig och mord, anser Alistair.

Boken gör ett tidshopp, Callum är plötsligt tolv år och ska göra inträdesprovet till Magisterium, magikernas skola, som ligger under jorden, och som vanliga människor inte har en aning om.

Callum har hela sitt liv gått i vanlig skola bland vanliga människor och misslyckats på vanliga prov. Dessutom har han aldrig gått på en enda gympalektion. Eftersom hans ena ben krossades vid Ismassakern har han ett intyg som ger honom ledigt från idrotten.

Hur svårt kan det vara att misslyckas?

Callum koncentrerar sig verkligen på att misslyckas. Del ett av provet består av obegripliga frågor och man ska ringa in alternativ A B C D eller E. Callum oroar sig för att han kanske ska ringa in rätt svar av misstag. Han har ju ingen aning om vad som är rätt svar … och så lyckas han få sin magiska penna att explodera innan han ens ringat in ett svar.
Callum får full pott för trollkvinnan som haft prov ett. Aldrig förr har någon lyckats få en penna att explodera med hjälp av trollkraft! Nästa prov har med idrott att göra, så Callum förlitar sig på sitt intyg som säger att han slipper. Men trollkarlar bryr sig inte om intyg från skolsyster i den vanliga världen. Och Callum sätter eld på bollen. Av misstag.

När Callum ska försöka få ett papper att INTE levitera (han anstränger sig verkligen att misslyckas) lyckas han istället klistra fast det i bordet, så att ingen kan få loss det. Även det fjärde provet, som mäster Rufus håller i, innebär ett spektakulärt misslyckande från Callums sida. Men det är den typen av misslyckande som visar upp att han har stark trollkraft. Och mäster Rufus minns att han undervisat båda Callums föräldrar och de hade båda högsta möjliga poäng på Järnprovet. Mäster Rufus, den äldste av magikerna, blir den som får välja lärlingar först. Han väljer Aaron, Tamara och Callum.

Flyktplaner med känslomässiga förhinder

Callums pappa är helt förstörd över att förlora sin son till den underjordiska skolan Magisterium, och Callum tänker först försöka fly därifrån … Men sedan upptäcker han att han trivs. För fösta gången i sitt liv har han vänner, han gillar Aaron och Tamara och de ställer alltid upp för honom. Vad har han att se fram emot i den vanliga världen? Gå tillbaka till vanlig, tråkig skola, bli mobbad, aldrig vara med på idrotten, aldrig ha några vänner … och vem vet, som trollkarlslärling kanske han kan lära sig sväva och sedan flyga … då spelar det ju ingen roll att hans ena ben är förstört?!

En Harry Potter-trio som ställer upp för varandra

Magisterium har en hel del gemensamt med Harry Potter serien. En trio bestående av två killar och en tjej, som snart ska bli tonåringar, går på magikerskola tillsammans för att lära sig behärska och kontrollera sina krafter och samtidigt finns det ett hot från Fienden och någon spion, sympatisör eller infiltratör bland elever eller personal på skolan. Callum Hunthar liksom Harry Potter sin egen Draco Malfoy som ständigt retar honom, här heter han Jasper de Winter och liksom Harry Potter har Callum Hunt en profetia som hänger över honom --- fast den gäller även Aaron och Tamara. Aaron är blond, trevlig, lättsam, bra på sport och populär --- som en kombination av “high school jock” och Ron Weasley. Tamara är seriens Hermione Granger, mörk, smart och vill ha bäst poäng på precis allt.


Naturen lyser med sin frånvaro

Men det finns också skillnader. Medan Hogwarts ligger i Skottland och naturen och landskapet är“totally breathtaking” utspelar sig Magisterium under jorden och man blir väldigt trött på samma tunnlar och grottor under en flygplanshangar hela tiden. Det finns ingen intressant natur, inga spännande mytologiska kopplingar, inga kentaurer och inga stjärnbilder … Och hur kommer det sig att inte eleverna lider av D-vitaminbrist? Det finns inte heller så många intressanta personer, eftersom varje mästare bara väljer några lärlingar, som ett slags amerikansk elitism, efter att folk slagits ut i de inledande testerna, och på Hogwarts fick ALLA gå, bara de hade någorlunda anlag, (i den amerikanska skolan skulle inte Neville eller Hagrid någonsin kommit in) utan att göra några prov och det innebär att det blev stora klasser med massor av personer och intriger, inte bara tre, fyra lärlingar i varje grupp.

Inte grundat i internatskoletraditionen

Harry Potter serien drog också på en stark engelsk internatskoletradition i litteraturen, där god mat, midnattsfester, bus och upptåg, olika “hus” poängsystem, fejder och vapen spelar en stor roll. Liksom sport. Här finns inte något sånt alls. Inte heller några roliga affärer att handla böcker, godis och trollstavar i … eller någon skolutflykt till Hogsmeade. Eller skolturneringar i quidditch eller någon annan sport. Här finns ingen sport, inga skolutflykter och inga chokladgrodor med samlarkort, och man behöver inga böcker och inga trollstavar. Man behöver tydligen inte heller kunna latin, eller botanik, eller kemi, det räcker att tänka på något av de fyra elementen och så kontrollerar man det. På så sätt blir Magisterium Järnprovet mer likt Vampire Academy där det också fanns fyra element som de magiska vampyreleverna skulle lära sig att hantera, och så det där femte hemliga elementet som bara extra speciella personer kan hantera … I Vampire Academy är det Lissa som visar sig vara en andemagiker och speciellt värdefull, i Magisterium väntar man sig att det är Callum Hunt som ska vara den utvalda speciella kaosmagikern … men fullt så enkelt är det inte.

Ironiska vändningar

Holly Black och Cassandra Clare spelar mycket noga på att alla vet hur “det brukar vara”. Från Star Wars och Sagan om Ringen till Harry Potter och Game of Thrones. Men här finns det vändningar. Ofta ironiska och humoristiska, men även några allvarliga, som visar att man inte kan döma efter första ögonkastet. Callum Hunt är snabbt säker på hurdan Aaron är, och Tamara, och Jasper, och Drew, och gissar saker om deras personligheter och hemförhållanden, men han har fel varenda gång. Han kanske borde försöka med tankeläsning som extra tillval??

Det ska bli intressant att se hur Holly Black och Cassandra Clare går vidare med Magisterium efter Järnprovet. Det har utlovats fem böcker i serien, och många hemligheter har avslöjats redan i slutet av den första boken.

När det gäller långa serier är det alltid tillfredställande att få ett slags delslut. Någon mindre skurk avslöjas och förintas, medan det stora hotet finns kvar. Det ska bli intressant att se hur Holly Black och Cassandra Clare har tänkt sig gå vidare med den här serien. Slutet på den första boken är så smart, roligt och spännande, både driver med och överträffar många fantasy klichéer, att det kan bli svårt att överträffa!

Love Rosie --- Irland, feel-good romantik och ett nyckfullt öde

 

Ett vykort från Irland.

 

Cecilia Ahern

Love Rosie

Översättning: Johanna Svartström

Bazar Förlag

Love Rosie av Cecilia Ahern har mycket gemensamt med One Day av David Nichols. En framgångsrik bok som blir en nästan lika framgångsrik film med charmiga skådespelare i huvudrollerna. I båda fallen utspelar sig handlingen över en längre tid. I One Day träffas två kompisar på samma dag varje år, år efter år. Emma och Dexter verkar vara ödesbestämda att INTE bli ihop, för deras tajming är urusel. I Love Rosie följer vi samma premiss. Rosie och Alex är bästa vänner sedan barnsben och de bor i Dublin.

De planerar att åka till Boston University tillsammans. Men Rosie blir med barn med skolkompisen Greg och Alex åker till Boston University ensam. Alex blir ihop med Sally ett tag, Rosie blir ihop med Greg, Alex blir ihop med Bethany, Rosie gör slut med Greg … och när hennes far dör köper hon ett hotell med pengarna hon ärvt. Hon flyttar dit med sin tonåriga dotter och Alex gör slut med Bethany och flyttar också dit … Handlingen pendlar mellan roligt, sorgligt, rörande …och ganska otroligt.

Men om man kan bortse från några ologiska saker, så har man roligt i sällskap med Rosie och Alex. En romantisk feel-good bok med vackra miljöer, vackra människor och ett lyckligt slut. Cecilia Ahern är en av den unga generationens irländska författare, som tagit över arvet efter Marian Keyes och Maeve Binchy.

När det gäller språket är det intressant att se hur de båda huvudpersonerna utvecklas. Boken ärsom en modern brevroman, vilket innebär att man vidgat ramarna för vad som kvalificerar som som ”brev”. När Rosie och Alex är små är det inbjudningskort till kalas och skickade små lappar som gäller. När de blir tonåringar chattar de via datorn. Som vuxna messar de och mailar men vid ett tillfälle väljer Alex att skriva ett vanligt brev och lägga det i ett kuvert. Ett kuvert som i gammeldags stil hamnar på hallmattan och som Rosies dåvarande pojkvän försnillar.

Boken har blivit en framgångsrik film, med Lily Collins och Sam Claflin i huvudrollerna, men den verkliga stjärnan är förmodligen de vackra irländska miljöerna. Som ett vykort från verkligheten – signerat: Love, Ireland.

J.K. Rowlings Silkesmasken - andra deckaren i en London serie

JK Rowling som Chandler

Robert Galbraith

Silkesmasken

Översättning

Charlotte Hjukström

Wahlström & Widstrand

 

 

 

Harry Potter-författaren J K Rowlings första bok under namnet Robert Galbraith om privatdetektiven Cormoran Strike och hans snygga unga assistent Robin Ellacott  heter Gökens rop. I den dör en ung fotomodell och Strike löser mordet och därmed har han i denna bok hunnit bli en kändis.

 

I den nya boken Silkesmasken försvinner en författare, och han visar sig vara mördad. Så klart. Precis som det beskrivs i hans senaste manus. Men har han egentligen skrivit detta manus eller är det någon annan "spökskrivare" som ligger bakom och som skrivit manuset för att ge alibi eller peka finger ...

 

Man har läst den här intrigen många gånger förr. I bättre skrivna deckare, med ett slags gammeldags "quirky charm" --- felet är att det här ska utspela sig i det moderna London och med tanke hur många som dör i olyckor, i trafiken, i rånmord osv. och hur många mord som aldrig löses verkar den här "skriva manus för att mörda" tekniken otroligt långsökt och tramsig.

 

Miljön borde ge Rowling strålande möjligheter att berätta om bokbranschen. Men tji får läsaren. Rowling har en genomgående nedlåtande, raljant ton mot alla inblandade, vilket faktist gör att läsaren hamnar mer på mördarens sida. Offret fick vad han förtjänande, om inte bättre än han förtjänade, och alla inblandande är så ruttna att man inte orkar bry sig om dem.

 

Strike är som en jobbig parodi på Raymond Chandlers Philip Marlow - han är lång, stor, klumpig, överviktig, ful, har fult krulligt år och har ett ben (det andra lämnades i ett krig någonstans, man är inte engagerat i viktigt) och haltar omkring på Londons gator och kan aldrig springa efter bovar. Men fruntimmer springer efter den fule gamla enbente gubben, varför är bokens stora mysterium, inte mordgåtan som är tämligen lättlöst. Rowling har nämlingen sin vana trogen plockat likt en skata från andra redan befintliga deckare. Kvinnoporträtten är genomgående nedsättande, chauvinistiska, gubbsjuka och allmänt underliga. Som om en gubbsjuk gammal gubbe hade skrivit boken. Är det ett slags satir från Rowlings sida, en Chandler pastisch? Fast eftersom det inte är skrivet med humor eller glimten i ögat passerar det som allvar.

 

Frågan är vad som är äckligast. beskrivningen av mordet med urplockade inälvor som matas till en hund, eller bilden av den enbente gamle fete fule decksrgubben med en ursnygg ung förlagstjej ovanpå sig "hon var energisk i sängen" - han ligger med henne som betalning för att hon snott ett manuskript till honom och tänker inte ringa - hon är nämligen för kort och han gillar inte korta tjejer.

 

På något sätt känner man att han är skyldig henne trippelbetalning - en betalning för stölden, en betalning för ligget och en extra betalning för äckeltillägg.

 

Mördaren beskrivs som sorglig eftersom hon inte har "karl och inga barn" och aldrig fått ett manus utgivet, men med tanke på hur äckliga gubbarna i boken är och hur påfrestande barnen i boken är och hur genuint urusla manusen som presenteras i boken är, måste man säga att mördaren kommit lindrigt undan.

 

Det här är en bok som får dig att tappa aptiten på läsningen och skildringen av bokvärlden med gästande, svällande, fula gamla manliga självutnämnda "genier" är den oaptitligaste någonsin.

 

Det är konstigt att JK Rowling ödslat ett drygt år på att skriva detta. Och ännu konstigare att namnet Rowling ska räcka till för att sälja smörjan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Klassisk deckare: Den bittra pajens sötma

En härlig deckare i femtiotalsmiljö!

Alan Bradley
Den bittra pajens sötma
Lind&Co

När vi möter deckaren Flavia de Luce är hon bakbunden och övergiven. Överraskad av två överfallare. Men ... Det visar sig snart att Flavia är elva år, överfallarna är hennes båda systrar, och Flavia planerar snart en hämnd. Hur vore det t.ex. med ett förgiftat läppstift, för att ge utslag?

Flavia är intresserad av kemi och läser gärna böcker av Poe och Trollope. Hon är den  typen av supersmarta unge som förmodligen vore outhärdlig att träffa i verkliga livet, men i bokform är hon utmärkt sällskap.

När Flavia hittar en död kropp är det första hon känner inte skräck, utan nyfikenhet. Det här måste utforskat! Flavias utforskningar går Scotland Yard på nerverna, men hon känner att hon måste lösa fallet. Inte minst eftersom hon misstänker att mordvapnet är en förgiftad paj ... och dessutom blir familjens äldre familjemedlemmar misstänkta för mordet!

Den här boken är superrolig, kanadensiska Alan Bradley skriver mer brittiskt än britterna, och har skapat ett slags sagolandskap i ett England där det ständigt är femtiotal och en idyllisk, förfallen lantdlig miljö är prefekt för en elvaåring att cykla runt i, likt ungarna i Enid Blytons femgänget. Idag skulle barn aldrig släppas fria på det sättet, folk oroar sig för pedofiler och mördare och bilister och långtradare ...

Den bittra pajens sötma är som en hyllning till de engelska deckarnas guldålder och den är en ren fröjd att läsa!

Om Agatha Christie någonsin hade skrivit  om Miss Marple som elvaåring, hade boken kunnat se ut så här!