Storm över högländerna

Svenska vindar blåser in över Skottland, i prisbelönt historisk roman

Christina Courtenay har även skrivit en tredje roman i trilogin om Kinross, Monsoon Mists, som ännu inte är översatt till svenskaChristina Courtenay

Storm över högländerna
Översättning: Tove J. Borglund
EA Förlag

Storm över högländerna har belönats med RONA - The Best Historical Novel Of The Year Award. Om man gillar genren “historical fiction” vet man alltså att man har en högtidsstund framför sig. Dessutom är det intressant att konstatera att huvudpersonen, liksom Christina Courtenay själv, har svenska rötter. Brice Kinross har precis kommit hem från en resa med Ostindiefararen och han planerar att gifta sig med sitt livs kärlek. Det visar sig att hon har gift sig med hans bror James.
Brice välkomnar en nystart och vad som helst verkar bättre än att gå hemma i Göteborg med sorgset hjärta. I egenskap av äldste bror kommer Brice Kinross att ärva godset Rosyth Estate i Skottland. Pappa Kinross misstänker att något inte står rätt till på godset --- det går hela tiden med förlust. Brice välkomnar utmaningen, åker över för att bli den nye lairden i Skottland och, kort sagt, visa att han är “karl för sin kilt”, trots att han är svensk. Men det är inte lätt för en svensk kille att plötsligt hävda sig som herre på täppan i ett land med egna regler och med en infekterad historia.
Året är 1754 och jakobinerna har förföljts hänsynslöst. Engelsmännens hämnd över skottarnas uppror var grundlig och effektiv. Men vad kommer att bli Brices största problem? Kommer hotet utifrån eller inifrån? För någon förskingrar pengarna från Rosyth Estate och stoppar dem i en egen kassakista.

Christina Courtenay bor i Herefordshire i England, där hon är född, men hon har alltid varit intresserad av Sverige och svensk historia och har en svensk mamma. Tonåren tillbringades i Japan och Christina blev oerhört intresserad av den asiatiska kulturen, något som märks i hennes romaner. Hon har ett stort intresse för historia och är ordförande i The Historic Novel Society.
Hennes böcker älskas av både läsare och kritiker och när man väl har börjat att läsa en Christina Courtenay roman kan man inte sluta.
Det här är helt enkelt levande historia i en levande historia.

Belinda Graham

Not that kind of girl

Smart, snygg, självsäker och stilsäker

Lena Dunham Foto Autumn de WildeLena Dunham
Not that kind of girl
Översättning:Annika Ruth Persson, Johanna Karlsson
Norstedts

Lena Dunham är snygg, smart, ofta satiriskt rolig, verkar vara självsäker och är definitivt stilsäker.
Hennes biografi, skriven vid 28 års ålder, är som en blandning av essäsamling och självhjälpsbok.
Förskottet hon fick för att skriva boken var sjusiffrigt. Lenas rollkaraktär Hannah i Girls hade varit grön av avund!
Girls beskrivs ofta som det nya SATC --- men det finns stora skillnader. Det är stor skillnad på att bo i en garderob och att ha en garderob. Båda serierna utspelar sig i New York men Girls utspelar sig efter att den amerikanska ekonomin har tagit stora smällar, SATC utspelar sig före. Vänskapstemat framhålls, men det är inte säkert att de fyra tjejerna i Girls är vänner eller att de ens gillar varandra (eller sig själva).
Lena Dunhams Girls med Hannah i spetsen har större likheter med verk av Woody, Jerry och Larry --- gamla gubbar som tycker att det är självklart att deras alter ego kan vara intressant på film eller i en TV-serie.

Det ovanliga är att Lena är ung och tjej.
I boken tar hon i essäform upp hur det är att vara tjugo eller trettio år yngre än alla andra på mötena. Och ensam tjej. Hur pressen på tjejer är, när det gäller hur de ska vara, hur de ska uppföra sig, hur de ska se ut.
På många sätt upplever Lena samma saker som huvudpersonen i Siri Hustvedts feministiska konstdeckare Den lysande världen. Världen i allmänhet och kulturvärlden i synnerhet är inte designad för att kvinnor ska våga komma fram. Det finns en rädsla för misslyckande men även en rädsla för framgång.
Om Lena inte längre är tjejen som slår ur underläge, om hon blir framgångsrik, kan hon då fortsätta att skriva Girls, om Hannah som ständigt är osäker och som ständigt misslyckas med så mycket (och som inte har någon lysande karriär att tala om)?
Lena Dunham tar även upp utseendefixeringen och hur hårt den slår mot unga tjejer i Amerika idag. Lena får beröm för att hon är “Modig” som vågar visa upp sig --- men det är en komplimang som kan ses som en förklädd förolämpning. En tjej som är konventionellt amerikanskt snygg och pinnsmal, skulle aldrig kallas “modig” för att visa sig avklädd eller lättklädd som skådespelerska. Det ingår helt enkelt i jobbet. Lena Dunham är snygg, och “normaltjock” men i en allt mer skruvad värld kan hennes normala utseende och normala tjocklek beskrivas som avvikande.
I Not that kind of girl hoppas man såklart att Lena Dunham ska berätta hemligheten bakom sina framgångar, ungefär som Madeleine Albright och Hillary Clinton gjort i sina biografier. Hur ska glastaket krossas, eller i alla fall höjas en smula? Eller så hoppas man att Lena i alla fall ska berätta någonting om hur just hon har kommit fram i en mansdominerad och ofta (verkar det som) kvinnofientlig amerikansk nöjesvärld. Men nix, som läsare blir man besviken och snuvad på konfekten. Här avslöjas inte de stora hemligheterna. Lena är “not that kind of girl“.

Huset på udden

En grekisk familjetragedi uppdaterad till modern spänningsroman

Ordeal by InnocenceAgatha Christie
Huset på udden
Översättning: Helen Ljungmark
Bookmark Förlag

När Agatha Christie skrev sin första kriminalroman, och introducerade den fransktalande belgaren Hercule Poirot för världen, var den mycket brittiske Sherlock Holmes världens mest kände detektiv. Men medan Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes är en mästare på att handfast finna ledtrådar och spår på brottsplatsen (och sedan tolka dem) verkar Agatha Christies detektiver på ett intellektuellt plan. Psykologin är viktig. Vem var offret? Vilka är de misstänkta? Vad driver en människa till mord?
Storslagna tragedier
Agatha Christies egna deckarfavoriter var bland annat fransmannen Gaston Leroux skräckroman The Phantom of the Opera och de storslagna grekiska dramer om mord, hämnd och skuld som hon såg redan som barn på Torquays teater. Det är inte ledtrådarna som är viktiga. Det är de mekanismer som driver människor och de eviga, klassiska frågorna. Den största skräcken, den största thrillern, gäller hur människor fungerar, eller inte fungerar, tillsammans. Precis som i de stora grekiska dramerna behöver Agatha Christie bara en dysfunktionell familj, och så kan spelet börja.
Den dysfunktionella familjen
Agatha Christies Huset på udden är en av hennes absolut bästa romaner. Här finns varken Hercule Poirot eller Miss Marple med, vi har ingen detektiv att följa. Vi introduceras till en dysfunktionell familj där modern blivit dödad av ett av barnen, ungefär som i ett storslaget grekiskt drama. Förutom att motivet bara verkar vara några futtiga sedlar, inte alls storslaget. Den allmänna versionen är att Mrs. Argyle blev ihjälslagen av sonen, Jacko Argyle, som var adopterad och som setts som ett problembarn ända sedan han var liten. Den goda miljön som Mr. och Mrs. Argyle erbjöd, med lyx, rikedom och fin utbildning kunde inte hjälpa Jacko, för miljön är inte allt. Han hade dåliga gener. En förbrytares gener, en mördares gener.
Sanningen förändras
Men allting är inte vad det ser ut att vara och “sanningen” håller inte för evigt. Två år senare, då Jacko sedan länge är död och begraven, kommer Doktor Calgary hem från en två år lång polarexpedition. Han lägger fram nya bevis i fallet och Jacko Argyle rentvås och benådas postumt. Calgary är förvånad över att ingen i familjen, varken far, syskon eller anställd personal verkar bli glad över att Jackos oskuld har bevisats.
Det är Hester, den yngsta flickan i familjen som säger till Doktor Calgary “Det är inte den skyldige som betyder någonting, utan de oskyldiga”.
För sent går det upp för Calgary vad Hester menar. En person i familjen, som inte är Jacko, måste vara skyldig till mordet. Men kan det inte bevisas vem det är, kommer samhället att döma alla som skyldiga. Mordet blev omskrivet i pressen för två år sedan, och nu förföljs familjen igen. Alla ses som skyldiga. Även de oskyldiga.
En prövning för de oskyldiga
Originalets titel är Ordeal by Innocence, vilket kan kopplas till Hesters uttalande. Alla får lida i en familj, både skyldiga och oskyldiga. Två år senare är minnena dimmiga och alla fysiska bevis för länge sedan undansopade.
Den svenska nyutgåvan Huset på udden har en orm på omslaget --- och huset som i romanen heter Sunny Point hette från början Viper’s point. Ett passande namn. Under promenaden dit citerar Doktor Calgary för sig själv: “Hur bittrare än ormens gadd det stinger, att ha ett barn som hjärtlöst är …”
För att ytterligare understryka det klassiska och grekiska arvet blir Doktor Calgary rodd över till udden av en färjkarl. Hester liknas vid tragedins mask, när hon öppnar dörren och välkomnar Calgary in.
Furierna ger sig aldrig
Calgary inser efter att ha rentvått Jacko att han har satt hämndgudinnorna (i form av nyfiket folks skvaller och den hjärtlösa brittiska tabloidpressen) på familjen och han känner sig skyldig att hjälpa familjen att hitta den som mördade Mrs Argyle. Annars har han förstört så många människors liv.

Huset på udden är en sensationell psykologisk spänningsroman där en dysfunktionell familj står i rampljuset. Vi har ingen deckare att följa, utan får ständiga perspektivbyten. Vi får följa de olika familjemedlemmarna och deras tankar och tillbakablickar, och även några utomstående och hur de ser på familjen och vilka misstankar de har.
“Trevliga personer borde inte bli mördade”
En mycket liten biroll innehas av kommissarie Huish. Som vanligt finns det en hel del humor när Agatha Christie skriver. Som när Huish tänker högt:
“jag skulle verkligen vilja veta vem som mördade henne”, sa Huish. “Såvitt jag kan förstå var Mrs Argyle en mycket fin människa. Hon gjorde mycket gott, tog hand om olyckliga barn och hjälpte fattiga och sjuka. Sådana personer borde inte bli mördade.”
På ett sätt förstår man Huishs tankegångar. Fina människor som lever för hjälparbete borde inte bli mördade. Men vi vet ju att verkligheten ser annorlunda ut. Fina människor som lever för hjälparbete kan bli mördade. Och även i grekiska dramer och i de stora tragedierna är det inte så att det bara är otrevliga typer som stryker med. Vackra, snälla, godhjärtade, unga och naiva människor kan också bli offer. Till och med amatördeckaren som försöker lösa fallet kan få sätta livet till.
Ormens väg över udden
Att läsa Huset på udden är en storslagen upplevelse. Trots att det är en psykologisk spänningsroman som ständigt byter perspektiv får man faktiskt ledtrådar till ett stort pussel som allt mer tydligt ger en bild av vad som verkligen hände.
Men vad kan någon göra för att rädda de oskyldiga undan tragedins grymma mask och furiernas obevekliga jakt, när det inte finns några bevis?
Ormens gift sprider sig snabbt.
Sönderfall och möjlig räddning
Agatha Christie firar i år 125 år och därför ges några av Agatha Christies bästa verk ut i nyöversättning av Helen Ljungmark. Förutom spänningen och psykologin har hon även lyckats fånga Agatha Christies humor och brittiska underfundighet, som inte alltid finns med i äldre svenska upplagor av deckardrottningens verk.
Huset på udden är en psykologisk spänningsroman om en familjs sönderfall och kanske en möjlig räddning, som passar både de som älskar traditionella deckare och de som föredrar spännande romaner med intressanta personligheter.
Här får man träffa många oförglömliga karaktärer. Sättet på vilket perspektivet ständigt ändras och sättet på vilket vår uppfattning av vad som händer --- och har hänt --- ständigt utmanas, är mästerligt.

Konsten att skapa en tjej

En kvinnlig Adrian Mole i musikkritikens Glaskupa, när Caitlin Moran gör succédebut som romanförfattare

Caitlin Moran på besök i Göteborg Foto Belinda GrahamCaitlin Moran
Konsten att skapa en tjej
Bonniers

Johanna Morrigan är Caitlin Morans alter ego i den skönlitterära romandebuten. Ja, detta ska vara skönlitteratur, en “roman”. Men när Caitlin gästade Bokmässan i Göteborg berättade hon att hon skrivit romanen för att “avslöja” saker om sin barndom och hon ser fram emot reaktionerna när alla har läst den.
Avslöjar familjen
- Till och med min familj vet inte mycket om mig, påpekar hon glatt. De kommer att få flera överraskningar när de läser boken! De vet till exempel inte om att jag använde familjens gemensamma hårborste för att onanera varje kväll. Jag rengjorde den innan jag lade tillbaka den så klart! Men ändå. Det kan vara ett intressant avslöjande för min familj att läsa!
(Det kunde ha varit värre, hon kunde ha använt familjens gemensamma tandborste istället.)
Vill man läsa Konsten att skapa en tjej som en nyckelroman, så går det. Caitlin själv pratar ju så gärna om vad som hänt “på riktigt” och vilka episoder och personer som hon har lagt in i boken.
En känd krönikör i England
Caitlin Moran är känd för sina roliga krönikor och hennes tidigare böcker Hur man skapar en kvinna och Morantology är skrivna i krönikestil eller kåseristil. Morantology i sig är en samling av de bästa krönikorna.
Konsten att skapa en tjej är kategoriserad som en skönlitterär roman, utan att ha “baserad på en sann historia” tryckt på omslaget. Men romanen är som sagt inspirerad av Caitlins egen barndom/ungdom och den drar intresse till sig eftersom det är en kändis som skrivit denna bok. Man känner igen mycket, mycket från krönikorna. Som hur det är att vara många syskon, att leva på bidrag, att vara självutbildad istället för att gå i skolan, att äta mycket potatis … Och hur det är att vara ensam i olika sammanhang. Som när den ensamma huvudpersonen kommer till musikredaktionen och upptäcker att hon är ensam tjej med en massa gubbar. Det har Caitlin skrivit om i båda sina tidigare böcker, men då skrev hon som sig själv utan att skapa ett skönlitterärt alter ego.
En trippel om utsatthet
Man skulle med fördel kunna läsa Den lysande världen, Not that kind of girl och Konsten att skapa en tjej i ett svep --- diametralt olika böcker av väldigt olika författare i olika åldrar och med olika bakgrund, men alla tar upp samma sak, samma problemställning: att flickor, tjejer, kvinnor har svårt att komma fram, och om de kommer fram blir de ensamma flamingos (för att ta en liknelse från Morans bok). Det spelar ingen roll om det gäller konstvärlden, nöjesvärlden eller musikvärlden. Både när det gäller musiker och musikkritiker är de flesta män.

Johanna Morrigans strategi för att slå sig in och slå sig fram är att skapa ett alter ego, som heter Dolly Wilde, och att vara elak och cynisk och såga alla band hela tiden. På så sätt kommer hon att få respekt från de manliga kollegorna --- hon klarar minsann av att vara ännu elakare än dem! (Även detta har Moran tagit upp i tidigare krönikor och kåserier ur olika vinklar, som när hon berättade att det var hennes blivande man som fick henne att sluta vara elak för han hävdade att hon förlorade sig själv när hon skrev).
Egen dator, bil och TV
Johanna pratar också mycket om sin “fattiga” bakgrund, men eftersom familjen har TV, dator (!) och bil, vilket var mycket ovanligt på den tiden (det här utspelar sig förr i tiden, då tekniska hjälpmedel var ovanliga, och få personer hade dator) verkar det konstigt. Det finns gott om folk idag som inte har råd med egen TV och dator och telefon, och att önska en bil står definitivt inte på kartan. Men bidragen räcker tydligen till allt detta, plus bensin (pappa skjutsar jämt) och till att försörja fem barn!
En skillnad mellan Johanna och Caitlin är att Johanna bara har bröder. Johannas interaktion på hemmaplan är oftast antingen med pappa eller med storebror --- mamma lider i början av romanen av postnatal depression och går knappt att prata med --- så även i hemmet är Johanna något av en ensam flamingo. (Verklighetens Caitlin var omgiven av systrar och i krönikorna och tidigare böcker finns ofta citat från systrarna.). Detta understryker ytterligare hennes ensamhet och utsatthet.
Adrian Mole i Glaskupan
Konsten att skapa en tjej är som en mix av Susanne Townsends Adrian Mole och Sylvia Plaths The Bell Jar (som faktiskt är en riktigt rolig roman, speciellt om man inte tänker på författarens tragiska frånfälle i verkligheten). I romanen Konsten att skapa en tjej läser faktiskt Johanna två volymer om Adrian Mole och hon överväger att kalla sitt alter ego för Bell Jar (som en homage till Sylvia Plath) istället för Dolly Wilde.
Svagheten med romanen är att under längre perioder man måste stå ut med ett visst kåserispråk, där det verkar som om skribenten talar på full volym hela tiden. Eftersom en krönika eller ett kåseri är en kort och begränsad text stör den stilen inte så mycket när man läser texten i en tidning, då kolumnen snart tar slut och sedan läser man en annan artikel i tidningen med en annan ton. Att läsa en kolumn på full volym sida upp och sida ner är bara påfrestande. Ibland vill man bara skruva ner volymen och komma åt nyanserna.
Slanguttrycken verkar inte heller speciellt passande när det gäller hur en tonåring pratar och tänker (även om det är “förr i tiden”) --- plötsligt börjar Johanna Morrigan kanalisera Edward Persson i en gammal svartvit pilsnerfilm och kallar Beatles och annat för en massa “mög“.
Musikkritiker dansar aldrig
Annars är en roman om en kvinnlig Adrian Mole i musikkritikens artificiella glaskupa en bra idé. Det finns en viss humor i att musikkritiker är de enda på ett gig som aldrig ser ut att ha roligt. De är också de enda som aldrig dansar till musiken. Men visst är det roligare att dansa? Visst är det roligare att ha roligt!

Belinda Graham

FILM/BOK: Mockingjay del 1 tävling

Vi får följa vår hjältinna Katniss Everdeen när hon leder Panems tolv distrikt i ett uppror mot den korrupta huvudstaden Capitol. Kriget som kommer att avgöra Panems öde eskalerar och Katniss måste bestämma sig vem hon kan lita på och göra allt som krävs för att skydda sin familj och sina vänner.


The Hunger games: Mockingjay, Part one är den uppmärksammade fortsättningen av The Hunger Games och The Hunger Games: Catching Fire och tredje filmen baserad på Suzanne Collins succéromaner.

För att vinna biobiljett till Mockingjay del 1:

maila svaret på en fråga:

Vem spelar Katniss i filmerna?

till ungdomsredaktionen bokpanda@gmail.com

Sista dagen: 23 december

May the odds be in your favour!

Vi - Davic Nicholls efterlängtade återkomst

Kärleksromanen blir vuxen

kärlek och vänskap som förändrasDavid Nicholls
Vi
Printz Publishing

I dokumentärfilmen 112 bröllop följer en amerikansk dokumentärfilmare upp några av alla de par han filmat genom åren. Alla vill inte ställa upp. I synnerhet de som inte “lyckats”. Hälften av alla amerikanska äktenskap slutar med skilsmässa. Av de “lyckliga paren” som “lyckats” är det många som inte ser speciellt glada ut. Speciellt fruarna. Speciellt om de aldrig fått använda sig av sin utbildning utan bara går hemma och ska ta hand om man och barn. De flesta Hollywoodfilmer slutar med bröllopet eller kyssen --- för vad som händer efter de “fått varandra” är svårt och komplext att skildra.
Det har även britten David Nicholls insett. Men Nicholls är redan dokumenterat skicklig på att skildra kärlek över en lång tid. I den kritikerrosade bästsäljaren En dag (även filmad med Anne Hathaway i huvudrollen) får vi följa Emma och hennes vän Dexter under tjugo år. Det tar tid för Emmas kärlek att bli besvarad av Dexter och han gör många misstag på vägen.
Nicholls nya roman Vi kan på ett sätt ses som en “uppföljare” till En dag, men det är också något helt annat. Likheten är att temat kärlek och vänskap som förändras --- och består? --- över en lång tid. Skillnaden är att huvudpersonerna är äldre och att vi får följa en jag-berättare hela tiden, medan författarerösten i En dag alternerade mellan Emmas och Dexters respektive perspektiv i tredje person. Huvudpersonen i Vi är Douglas. Han närmar sig de femtio och är en trygg och trofast men lite tråkig äkta man. Hans fru är den som är konstnärlig, äventyrlig och passionerad. Förr tyckte hon att Douglas trygghet var attraktiv, eftersom hon hade ett stormigt förflutet. Nu börjar hon tycka att Douglas är lika spännande som en brandsläckare och ungefär lika rolig att släpa runt på.
Douglas visar sin kärlek genom att planera allt men militär precision. Bilen servas, elementen luftas och han har alltid ett ordentligt förråd av batterier hemma. (Och brandsläckaren fungerar!)

Frun uppskattar inte längre makens sätt att visa sin kärlek. Det trygga och trofasta har blivit tråkigt och trist. Hon vill skiljas. De ska bara ta en sista tågluff tillsammans, med sin sjuttonårige son i släptåg …
I klassiska romantiska komedier är frågan “will they won’t they?”. Alltså: Kommer de att få varandra? Här är frågan “will they wok’t they … stay together?”. Alltså: Kommer de att behålla varandra? Förmodligen en större och mer komplex fråga. En fråga för vuxna läsare som tröttnat på tonåringar och den första kärleken som tar upp en hel del av skönlitteraturen och film- och TV-utbudet.
David Nicholls har sett till att kärleksromanen har blivit vuxen, utan att för den skull förlora sin charm.
Ska de två älskande behålla varandra eller inte? Ska tågluffen rädda deras äktenskap, eller spräcka det för gott? Eller som man säger i På spåret: vart är Vi på väg?

Monogrammorden - en ny Hercule Poirot!

Agatha Christies välskräddade superhjälte är tillbaka!

Gamla hjältar i nya kostymerSophie Hannah
Monogram morden --- Ett nytt fall för Hercule Poirot
Översättning: Helen Ljungmark
Bookmark Förlag

Året är åter 1929 och Agatha Christies egen superhjälte Hercule Poirot är tillbaka med ett nytt fall. Det här är första gången som någon fått rätt till att skriva och ge ut ett nytt äventyr med Hercule Poirot, och Mathew Prichard, barnbarn till Agatha Christie, skriver på omslaget till Monogram morden att alla gillade Sophie Hannas manusidé och hennes passion för Christies verk.
Att skriva nya äventyr med gamla hjältar är i och för sig inget nytt. Det ska bli fler böcker med Lisbeth Salander i huvudrollen av David Lagercrantz, P.D. James har skrivit Death Comes to Pemberly, en perfekt deckare i Jane Austens anda, och otaliga människor runt om i världen skriver nya Sherlock Holmes historier. Gubbar som skriver Sherlock Holmes berättelser för att tjäna en hacka verkar idag vara vanligare än småtjejer som skriver Twilight fan-fiction för skoj skull. Men medan både BBC-serien Sherlock och den amerikanska Elementary har satt Mr. Holmes i nutiden är det intressant att konstatera att Sophie Hannah har satt Hercule Poirot i det decennium som de flesta kopplar ihop den klassiske hjälten med: 1920-talet.
En krigsflykting med ett brokigt förflutet
Den lille belgiske detektiven kom till England som flykting från Belgien under första världskriget. Hans förkärlek för ordning och reda gör att man gärna kopplar ihop Poirot med art deco stilen --- här ska det vara klara, rena linjer! Modern design! Moderna tider! Bort med gammeldags brittiskt krimskrams! Som en av Poirots vänner uttrycker det när Poirot ska flytta: “weren’t the walls straight enough for you?” För Poirot kan aldrig något var för fint, för välorganiserat, för välstädat. För rakt.
Man får den äkta Poirot känslan redan på omslaget till Monogram morden: här är en design som Poirot själv hade gillat, raka, rena linjer, art deco stil, 1920-tals design … man blir hänförd direkt!
Konsten att hitta ätbar mat i England

Sedan börjar boken med att Poirot filosoferar över det under att han hittat ett ställe med ätbar mat där det bara jobbar engelsmän … Ja, man känner igen sin Poirot! God mat hör det franska köket till. Goda vanor och artigheter tillhör ofta också det franska språket, i alla fall enligt Poirot. Han möter Jennie, någon som förefaller vara en jagad dam i nöd, och som den gentleman Poirot är vill han genast hjälpa till, lyssna och trösta … och helst även lösa problemet för damen.
Sedan växlar romanen spår och Poirot blir något av en birollsinnehavare när en nypåhittad jag-person, Edward Catchpool, berättar om de bestialiska monogram morden. Tre människor har blivit mördade --- men som Poirot påpekar: manschettknappar kommer i par, så det borde ha varit fyra mord. Vem ska bli den fjärde? Är nästa offer Jennie?
Sophie Hannahs sätt att använda Edward Catchpool som berättare är ett smart sätt att få in en egen röst i romanen och hon behöver inte skriva på Agatha Christies sätt --- för alla sanna deckarfans vet ju redan hur Hercule Poirots röst låter och det är inte lätt att efterhärma den.
Falska alibin och en härva av lögner
Här finns ett myller av personer, lögner, alibin, falska alibin och olika versioner av olika händelser.
Men den nyupplivade Poirot klarar givetvis skivan och sätter sin nye unge vän Catchpool på prov många gånger.
Behövs en ny Poirot? Agatha Christie planerade hela Poirots karriär, från de första fallet i The Mysterious Affair at Styles (då Poirot löser mordet på en kvinna som varit väldigt snäll mot belgiska flyktingar!) till Curtain, Poirots sista fall, där Poirot dör (men lämnar lösningen på mysteriet efter sig i ett förseglat brev). Curtain skrevs relativt tidigt i Agatha Christies karriär, men utgavs postumt. Allt i Hercule Poirots “story arc” är planerat, lika noga som en väl avvägd fransk fyra rätters måltid. Det här nya fallet med Poirot är lite som en extra dessert till kaffet, när man redan är mätt efter ostbrickan. Onödigt, visst, men ibland kan för mycket av det goda vara underbart!

Belinda Graham