Den 11 december hade ”Hobbiten – Smaugs ödemark” premiär. En väntad succé. ”En oväntad resa” är filmbolagets titel, men det är en träffande rubrik, eftersom hobbitarna i Tolkiens böcker lär sig en hel del just genom att resa – både i ”Hobbiten” och i trilogin om ”Sagan om Ringen”.
Oxford versus Cambridge
J.R.R. Tolkien själv arbetade som lärare i Oxford, en av de två äldsta universitetsstäderna i England – de lärde må tvista om Oxford eller Cambridge är finast, men de är nog likvärdiga. Cambridge leder när det gäller naturvetenskap. De har Newton, han med äpplet, och Turing, datorns uppfinnare, som dog när han åt ett förgiftat äpple. Precis som Snövit. Svårslaget. Dessutom producerade Cambridge de mest kända spionerna. Men när det gäller litteraturkändisar leder Oxford stort, både när det gäller fantasy (de har J.R.R. Tolkien, C.S. Lewis och Lewis Caroll) och deckare (Kommissarie Morse och hans sidekick Lewis, Dorothy Leigh Sayers klassiker osv.). Biblioteket i Oxford är fantastiskt och det är inte konstigt att även nu levande författare inspireras av Oxford.
Ett liv med böcker
I och med att Tolkien spenderade en stor del av sin tid med böcker – både att läsa dem och att skriva dem – när han inte undervisade, hade jag väntat mig att hans egna böcker skulle på något sätt framhålla bokens och bibliotekets förträfflighet. Både deras förträfflighet rent allmänt och i synnerhet som kunskapskälla. Men någon sådan enkel presentation av kunskap finns inte i hans böcker om hobbitarna och deras äventyr.
Tolkien själv var spränglärd och Tolkienforskare kan forska på religion och finna otaliga Shakespearereferenser i hans böcker, andra referenser till gamla renässansdramer, medeltida referenser, gamla ballader, referenser till Wagner och andra musikaliska referenser, samt referenser till andra böcker och lärda verk och sagor och fornnordisk mytologi och historia … Gandalfs föregångare Merlin, brödraskapet som ett slags riddare av det runda bordet … you name it, någon Tolkienforskare och Tolkienfantast har forskat på det och förmodligen också skrivit en bok om det. Eller flera.
Det finns tydligen så mycket referenser och parafraser i dem att det känns fantastiskt att det blev ett originellt verk över huvud taget – kanske mycket tack vare hobbitarna. Hobbitarna finns varken hos Shakespeare eller Wagner eller de gamla vikingarna eller i de medeltida balladerna. Inte heller vägledde Merlin en hobbit.
Hobbitar och lärdom
Därför är det intressant att se just hur hobbitarna lär sig saker, hobbitarna är ju vår väg in i äventyret, både i ”Hobbiten” och i ”Sagan om Ringen”. Det är intressant att det just är trädgårdsmästaren, Sam, som i ”Sagan om Ringen” påpekar hur mycket de lärt sig sedan de lämnade sitt hem. Voltaire, stor fransk upplysningsfilosof, hävdar ju att en man ska ha en trädgård att odla och en boksamling att vårda och då har han allt. Men Sam och Frodo hade detta på hemmaplan; Sam hade trädgården, Frodo hade den viktigaste boken, Bilbos memoarer: ”Bort och hem igen”. Men det är först när de lämnar sin egen trädgård, sitt eget Fylke, som kunskapen verkligen börjar växa.
Illustration by J.R.R. Tolkien”He’s had a bit of schooling”
Sam säger mycket träffande när Frodo går iväg för sig själv för att tänka i lugn och ro: ”Of course he's had a bit of schooling, so to speak – we all have – since we left home …”
Alltså: hobbitarna i allmänhet och Frodo i synnerhet – de har alla lärt sig en hel massa sedan de lämnade The Shire (Fylke). ”Schooling” låter som om det har med skola att göra, lärdom (på engelska) kommer av ordet School. Men hobbitarna har givetvis inte varit i skolan – de har varit på en oväntad resa och lärt sig saker. Hur översätts då detta till svenska?
”Han har blivit lite luttrad” (nya översättningen av Erik Andersson)
”Han har fått en del träning” (gamla översättningen av Åke Ohlmarks)
Ingen av översättningarna fångar originalet speciellt bra, när det gäller skolning, lärdom, erfarenhet … Men vilken version kommer närmast Tolkiens intentioner? Vad menar Tolkien med ”schooling” för hobbitar?
Vad är lärande?
Vad är lärande och vad är kunskapsöverföring? Vad innebär detta? Detta är ju en fråga som sysselsätter många, även utanför Tolkiens värld av fans och forskare. När de diskuterar ”ska vi gå till Gondor eller Mordor” och Frodo skickas iväg för att tänka och överlägga, det är då Sam säger de berömda orden:
”We have all had ”a bit of schooling …”
Ordet “School” syns tydligt i detta uttalande och det visar att detta är något med lärande. Översättningen av detta är inte självklar. Den senaste översättningen säger som sagt att ”han har blivit lite luttrad”. Det fungerar inte alls i en kunskapsdiskussion. Ohlmarks säger att han har fått en del träning. Tankarna går till ”hobbit boot camp”, sånt de har för skådespelare och stuntmän och statister som ska vara med i filmerna. Det är bättre än ”lite luttrad”, men inte helt perfekt.
Det känns bäst att hålla sig till originalordet ”schooling” tills man fått reda på vad ”schooling” egentligen innefattar eller omfattar – hur lär sig egentligen hobbitar? Vad är det för ”schooling” som hobbitarna har fått?
Mest av allt har hobbitarna genomlidit livets hårda skola. Men de har lärt sig mer än att ringvålnader är farliga och att Aragorn aldrig har hört talas om ”second breakfast” och ”elevenses” och att resten av världen inte är så matglatt och trevligt som Fylke, med sex mål mat om dagen, och ständiga rök- och tepauser.
Vad har de har plockat upp från olika sammanhang när de varit på resa? De har lärt sig ländernas historia, de har lärt sig vad Aragorn berättat och vad alverna berättat och vad Gandalf berättat … de har läst sig genom muntlig tradition, genom historieberättande. Ibland är historierna sånger – tonsatta, berättande diktepos. Så lär man sig historia. Vid lägerleden med musik till. Tänk vilka härliga historielektioner! Och gärna något gott att äta till också…
En av berättelserna som hobbitarna får lära sig är den om Beren och Lúthien, en urtidshistoria som upprepar sig själv under tidens gång, Beren och Lúthien är som prototypen till eller föregångarna till Aragorn och Arwens relation. De behöver alltså historian för att förstå nutiden – och framtiden. Aragorns öde är att gifta sig med Arwen och ta tillbaka Gondor som med rätt är hans. I Tolkiens mytologi börjar skapelsen med människan Beren och alvprinsessan Lúthien och deras kärlekshistoria. Denna bakgrund beskrivs mer utförligt i Tolkiens Silmarillion.
Om man åker till Oxford (vilket givetvis rekommenderas alla Tolkienfans!) kan man besöka Tolkiens grav, där han och hans hustru ligger begravda. Beren och Lúthien står det på deras grav.
Tolkien såg alltså sig själv och sin fru i detta kärlekspar och beställde den inskriptionen till deras grav. Historien upprepar sig igen och igen, till och med i parallella världar. Beren och Lúthien finns i den historiska historien i ”Sagan om ringen”, de finns också i nutiden och framtiden i Ringens värld, och de finns inkarnerade i vår värld.
Detta får alltså hobbitarna lära sig: ingen tid är unik, allt är cykliskt och återvinns hela tiden. Historien är i högsta grad relevant, både för nutiden och framtiden.
Dessutom kan hobbitarna knappast ha bättre lärare än Gandalf och alverna, eftersom de är så pass gamla att de ofta har varit på plats, eller känner någon som varit på plats, så de har fått berättelsen och historien direkt från källan. Att någon har varit på plats behöver givetvis inte göra honom mer pålitlig än en bok med olika källor, men det göra att historien känns närmre och mer relevant.
Naturvetenskapliga lektioner
The HobbitHobbitarna får också lära sig om botanik och medicin. En sådan botaniklektion innehåller växten Athelas (i den engelska versionen kallas den också Kingsfoil eller asëa aranion eller ”Leaf of Kings”) detta är en blomma eller en ört som kungar kan använda för att bota folk. Alltså kan Aragorn använda den i botande syfte.
Första gången denna ört introduceras så luktar den starkt och kryddigt. Aragorn använder den när han ska bota folk från svarta skuggan, och då är beskrivningen mycket mer noggrann och överväldigande, mer än bara stark och kryddig, då doftar örten som en hel sommaräng. Örten har tydligen vuxit i betydelse och doftstyrka ju längre in i ”Sagan om Ringen” man kommer – eller också är det en ört som stiger med förväntningarna för att ”rise to the occasion” och blir starkare och mer kraftfull när det behövs. Parallellen till Aragon är omisskännlig.
När hobbitarna senare kommer till Riverdale (Riftedal i nya översättningen, Vattnadal i gamla översättningen) får de lära sig ännu mer historia. En massa varelser sitter församlade, som i en kunskapsring, och berättar om Ringens historia. Detta är som ett seminarium där alla viktiga personer som kan någonting har rest dit; ett seminarium i ringberättande måhända, eller en vetenskapskonferens – förutom att alla inte sitter bakom mikrofoner och med namnskyltar och en mindre armé av vattenflaskor framför sig. Alla som vet mest och kan mest och minns bäst kommer med sina bidrag för att göra störst nytta för världen.
Det är alltså varelsen här som är kunskapsbärare: människan eller alven eller var det nu må vara som bär på kunskapen. Inte någon bok eller pergamentrulle eller runstensinskription.
Den första boken: Moria
Det förekommer inte många böcker under resan i ”Sagan om Ringen”. Innan resan börjar nämns ju Bilbos memoarer, ”Bort och hem igen”, den som blev originalboken ”The Hobbit”. Frodo har fått ärva Bilbos memoarer, och det kan sägas vara en viktig bok eftersom det är den första boken som berättar om en hobbits äventyr med Ringen. Bilbo har skrivit ner vad han vet om Ringen och vad han har upplevt med den – sedan är det upp till Frodo att fylla på med egna erfarenheter. Bilbos memoarer är ingen komplett manual.
Annars dyker den första boken i ”Sagan om Ringen” inte upp förrän sällskapet når Moria.
I dvärgarnas Moria hittar de resande sin första bok, men det är en trasig bok – en söndrig bok som sett bättre dagar. Krönikan redogör för dvärgarnas och Morias historia.
Hobbitarna får höra om ytterligare ett kärlekspar – Anroth och Nimrodel. De får höra ännu en sång. Återigen får man intrycket av att alla historier är samma: alla historier är Beren och Lúthien. Alla kärleks historier alltså – det finns också historier om vänskap, fiendeskap och om att döda drakar och om att resa bort och hem igen.
Eftersom litteraturvetare hävdar att det bara finns vissa grundintriger att använda och återanvända i alla dramer är detta inte så konstigt, och även historiker ser mönster, Tolkien visar tydligt på mönsterna i ”Sagan om Ringen“.
Galadriels spegel
GaladrielSå småningom kommer de fram till Galadriel och hennes legendariska spegel. Vad lär de sig av spegeln? Egentligen? Speglar har sedan Tolkiens dagar förekommit tretton på dussinet i fantasylitteratur – alla historier är desamma – men ingen spegel är så komplex och intrikat som Galadriels. The Mirror of Erised i Harry Potter-serien, spegeln som visar din innersta önskan – Erised är Desire bakvänt – kommer inte i närheten.
Galadriels spegel och lärdom är ett kapitel för sig. Det de får när de besöker Galadriels spegel är en föreläsning i källkritik!
Hur ska man tolka bilderna? Var kommer de ifrån? Vem kommer de ifrån? Hur ska man tänka kring dem? Är detta vad som händer någon annanstans eller vad som eventuellt händer någon annanstans?
Läroplanen, till och med den nya, hade inte kunnat säga det bättre! Förenklat: kolla vem som sänder bilden och varför – vad är avsändarens motiv? Detta är en riktig liten deckare i lektionen för källkritik. Givetvis kunde Tolkien allt om källkritik han höll inte på med annat i sitt jobb, men han säger det minst lika bra, mycket roligare och betydligt mer spännande än Skolverket.
Dessutom får hobbitarna en gratis geografilektion när Alvkungen ska berätta om hur det ser ut dit de ska. Det låter precis som en geografilektion, eller som en talande karta eller en GPS idag … från ”När ni följer strömmen nedåt kommer ni att märka att träden blir glesare …” via ” … floden delar upp sig i några armar” till den utförliga beskrivningen av Rohan och avslutningsvis ”kullarna vetter mot Döda träsket och Mordors svarta portar…”. Allt som fattas är ett pip och ”you have reached your destination”.
Lektioner i tid
Att tiden går olika fort har många varit med om, mest extremt är det i Tolkiens gode vän Lewis Narniaböcker. Tiden i Narnia går ologiskt annorlunda mot den i vår värld – men alltid snabbare. Tolkien diskuterar tidsbegreppet mer ingående i ”Sagan om Ringen” och är mycket logisk i sina appendix till böckerna.
Hur kan det vara nymåne när månen var ny är de gick in i Lothlórien. Lever alver långsammare eller tiden går långsammare för dem? De går till Galadriels spegel, sedan lämnar de Lothlórien. De kommer fram vid middagstid, Tolkien använder här ordet ”noon” – alltså middag, mitt på dagen.
De testkör kanoterna en bit utmed älven, de träffar alverna, har en fest där, de får geografiföreläsningen som låter som en talande karta eller GPS och så packar de ordentligt.
Men det är det fortfarande ”noon”. Det är imponerande att de hinner med så mycket – paddla, packa och ha party. Och det går typ ingen tid alls. Något händer med tiden. Det sägs inget om en extra natt eller något sånt … Ingen natt emellan ”noon” och ”noon“.
Det har föreslagits tryckfel eller misstag för att förklara detta, men vi diskuterar här en författare som var neurotiskt noggrann och som skrev dagbok över alla sina karaktärer med datum och tidsangivelser.
Så skriver Tolkien ”noon” så kan vi bestämt anta att han menar ”noon”. Tolkien har längre utläggningar om tiden i Lothlórien och datum i appendix B. Ja, det är ”noon” hela tiden.
Något som hobbitarna får lära sig när de paddlar är alltså att alvers tid är långsammare … man kan inte lita på tiden och tidsupplevelser i allmänhet och man kan i synnerhet inte lita på alvtid. Deras tid är bedräglig.
Tiden är en fråga om att lära sig. ”Tio tankar om tid” är inget emot Tolkiens tidsutläggningar. Tid är en fråga om fysikfrågor, alltså naturvetenskap, men även här har Tolkien full koll. Och hobbitarna får lära sig att ha koll, för även detta är en fråga om att lära sig, att få erfarenheter, att få ”a bit of schooling”.
Olika saker att lära sig – även om man mår illa
Hobbitarna lär sig också mycket annat nyttigt som de aldrig skulle ha lärt sig om de stannat hemma i Fylke:
1) De lär sig hur svarta ryttare beter sig och vad de är. De hade säkert gärna levt lyckliga hemma utan den vetskapen, men när de behöver veta det är det bra att veta.
2) De lär sig om träskmarker med enorma mängder mygg. Kanske inte heller så trevligt att lära sig. Men det är faktiskt en praktisk geografisk kunskap. Hobbitarna kan göra en mental notering: denna vägen tar vi inte nästa gång.
3) De lär sig Morias vägar och de lär sig vad en Balrog är … säkert också saker som hobbitarna gärna levt utan. Men det är oförglömlig kunskap och oförglömliga lektioner.
4) De lär sig hur Sauron, Sauruman, orcherna och Uruk-hai förstör landet. Kunskap som speciellt Sam gärna hade levt utan. För en känslig trädgårdsmästare är det extra hemskt att se hur miljön har förstörts. Sam reagerar rent fysiskt inför denna brutala erfarenhetens lektion: ”Jag mår illa” säger han. Men det är nödvändig kunskap, nu när de är på sitt livs resa, sitt livs uppdrag.
Erfarenhet som ”schooling”
Vad är då hobbitarnas ”schooling”? Vad är det de får? Att säga att hobbiten har blivit ”lite luttrad” är således helt fel, det fångar inte alls betydelsen. Det låter snarast som om han blivit blasé – och även om ondskan i världen kan vara överväldigande blir hobbitarna aldrig blasé eller luttrade, de kämpar på. ”Luttrad” fångar heller inte in lärdomsaspekten i ”schooling”. Träning är den bättre översättningen här, eftersom det ligger närmare ordet erfarenhet, vilket är vad Tolkien menar med ”schooling” i ”Sagan om Ringen”.
”Erfarenhet” är alltså det ord som bäst fångar upp hobbitarnas ”schooling” – för deras lärande har till stor del skett just genom erfarenhet. Hobbitarnas lärdom, deras ”schooling“, är en sammanställning av alla saker de har varit med om, alla legender de har hört, alla sånger de har lyssnat på, allt de har sett, upplevt, hört, luktat på.
När det berättas om Ringens historia är det till stor del personers erfarenheter som kommer till tals: ”jag upplevde detta,” ”jag upplevde det så här...”, även Bilbos memoarer är en samling av hans erfarenheter, bland annat hans erfarenheter av Ringen. Andra karaktärer fyller på med sina: ”Sista tiden i Isildur var det så här …”, han var med, han kan berätta detta, blir liksom mottot för mötet i alvernas skogrike. Gandalf berättar om sitt möte med Sauruman. Legolas berättar om när Gollum blev fritagen … Alla berättar om sina erfarenheter.
Under hela tiden får vi inte en enda gång höra: detta har jag har läst i en bok. Vilket idag skulle kunna översättas med ”detta har jag läst i en tidning” eller ”detta har jag läst på nätet”, eller ”detta har jag laddat ner” … Under hela tiden är det inte heller någon som inte vill berätta, som inte vill dela med sig, som har inställningen att ”det här är en bra ide eller det här är en bra källa, den vill jag nog ha för mig själv …”
Att dela med sig av kunskap
Tolkiens runorMan får kunskap, man delar med sig av sin kunskap och andra kan lära sig av det. Ingen håller på sitt. Det är inte boken som är kunskapsbärare utan erfarenheten, varelsen som varit där, och framför allt samtalet: Samtalet bär kunskapen. Någon säger något och någon annan säger något annat och vi kan diskutera olika intryck. Det är som Nobelforum utan någon beskäftig ordfördelare som hela tiden avbryter för att det ska bli bra TV. Alla som är med har något att bidra med, men man avbryter inte, det får ta den tid det tar. Att dela kunskap är att göra kunskapen till en levande organism. Samtalet gör kunskapen till en levande organism – och tvärtom.
Hos Galadriel har de en diskussion om alvernas tidsbegrepp som är uppdelad i frågor och svar. Återigen: samtalet som kunskapsbärare. Dessutom ser dialog bra ut i tryck. Det skapar personporträtt och dynamik i berättelsen; man kan inte ha återberättande partier och miljöbeskrivningar och sjunga ballader hela tiden.
När de är hos alverna finns det ett bibliotek nånstans, men vi får inte följa med dit. Gandalf går visserligen dit och läser och bekräftar sedan att ringen är Ringen, den Enda Ringen alltså, med hjälp av ett praktiskt experiment. Naturvetare skulle ha kunnat vara stolta över Tolkien, både de från Oxford och Cambridge! Man ska aldrig lita på något innan man gjort ett experiment, helst flera gånger med samma utfall, då vet man att det är som det är.
Annars är det tunnsått med böcker i Tolkiens ”Hobbiten” och ”Sagan om Ringen”. Den enda boken vi får se first hand – vi får om sagt inte följa med till biblioteket – är den i Moria som är rätt trasig och illa medfaren, och så är det Bilbos memoarbok som alla Tolkienfans och snart varenda kotte känner till.
Man skulle kunna skriva en bok om avsaknaden av böcker i Tolkiens böcker och om att Tolkien kanske tyckte det var meningslöst med böcker, i alla fall när det gäller ”schooling” såsom erfarenhet eller träning – men skulle en sådan bok vara meningsfull?
Resan som lärande, lärande som en resa, kunskapsöverföringen hos Tolkien sker genom ett slags lärlingskap. Mästare och lärling. Hobbitarna lär sig av Aragorn, Aragorn lär sig av Gandalf, alla lär de sig saker hos alverna, hobbitarna lär sig också mycket av Gandalf och alverna lär av varandra och av Gandalf och av Galadriels spegel lär de sig alla källkritik … Botanik, historia, geografi … karaktärerna i ”Sagan om ringen” lär sig av varandra, det spelar ingen roll vilken den personliga relationen är; det är inget statussystem i lärandet.
Slutligen: Gesäll på engelska heter ”journeyman”, alltså: Resa är utbildning eller utbildningen är en resa … För att få status som mästare måste man ge sig ut på en resa. Och få erfarenhet.
Belinda Graham
