AQUAMAN AND THE LOST KINGDOM – bra på många sätt, men för mycket är återanvänd skåpmat

 

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: James Wan
Skådespelare: Jason Momoa, Patrick Wilson, Yahya Abdul-Mateen II, Amber Heard, Nicole Kidman
Land: USA, Storbritannien, Kanada, Australien, Island
År: 2023
Genre: Action, Fantasy, Äventyr
Längd: 124 minuter
Format: DVD, Blu-ray, VOD
Distributör: Warner
Betyg: 3

Batman, Superman, Wonder Woman … Visst sitter DC på en guldgruva. Ändå är det den betydligt mindre kände Arthur Curry … Nej, inte grannen i Paddington, utan han med alias Aquaman, som har varit med i den mest inkomstbringande filmen om någon av DCU:s hjältar. Filmen Aquaman ligger förresten på tjugoåttonde plats när tidernas mest inkomstbringande filmer alla kategorier räknas upp. Då kommer en uppföljare lika säkert som ett brev på posten.

I tvåan är Arthur Curry gift med Mera och lider av sömnbrist i egenskap av småbarnsförälder och han måste givetvis försvara sin hotade familj, som så många Hollywoodmän. Man önskar verkligen att man inte gått ner sig i denna trop. Igen.

Återbruk från ettan

Man återanvänder mycket från ettan, bland annat så har man samma skurk, David Kane/Black Manta, vilket är dåligt för det finns en uppsjö av bra DC skurkar att fiska upp … och så kan man inte mer än återbruka exakt samma sak.

Samma sak en gång till blir också “best frenemies” relationen mellan två bröder. De grälar och blir sams och grälar igen och blir sams … I slutet av ettan lyckades brödernas mamma (spelad av en cool Nicole Kidman) få bröderna att bli sams istället för att fajtas, men nu är det dags för nästa rond. Eller ronder.

Passande personkemi

Personkemin mellan Jason Momoa och Patrick Wilson är en av de saker som höjer filmen, de passar ihop, men för mycket av intrigen är återanvänd skåpmat. Och saker som inte passar ihop. Det känns lite som om man är på ett knytkalas där alla tagit med sig vad de vill utan att koordinera i förväg och allt är inte riktigt färskt … och det vet vi ju hur en fisk- och skaldjursbuffé känns när samma saker körs ut och in några extra gånger till samma konsumenter. Lite färskare, lite fräschare kan vi kräva.

Ratad i det som komma skall

Filmen lider också av att vara den sista DCU filmen. The Flash hade fungerat fullkomligt adekvat som ett sista hurra för att fira av serien, med ett multiversum av gamla talanger som vinkar farväl. Ett postskriptum med en Aquaman som vi redan vet är ratad i det som komma skall … gamla ostron utan pärlor som innehåll har sett gladare ut.

Firar av höjder och svackor

Men. Det här ÄR den sista DCU filmen och jag är 100% inriktad på att ha kul och fira av denna epok med alla höjder och svackor, det fanns – och finns – det är mycket som är bra och vi vet inte om det blir bättre sen. Till höjdpunkterna hör en hel del perfekt casting som inte kan bli bättre, på sin höjd lika bra, i framtiden. Och till dessa fullträffar hör Henry Cavill som Superman, Gal Gadot som Wonder Woman och Jason Momoa som Aquaman.

Patrick Wilson som Aquamans bror är också riktigt bra både som skurk och som allierad, vad han än får spela.

Bland de bästa

Nicole Kidman är grymt underutnyttjad som brödernas mamma, men hon är också där uppe med de högsta flygfiskarna. När det gäller superhjältemammor …hon är bland de bästa. Klart att Aquaman och Aguaman and the Lost Kingdom ska bli årets present till alla actiondiggande och superhjälteintresserade mammor … och de är många.

Om att bygga broar för att rädda världen

Ge en kopia till dig själv också, det finns massor av kommentarer och extramaterial och analyser att gotta sig med innan det är dags att slutligen vinka hejdå till denna version av DCU. Och allt slutar med en gullig förhoppning om att bygga broar tillsammans för att rädda världen … väldigt sött och sympatiskt.

ETT SISTA RACE – trivsamt svenskt komedimys puttrar på utan logisk handling

FAKTA
Regi: Edward af Sillén
Skådespelare: Skådespelare: David Hellenius, Malin Åkerman, Jonas Karlsson, Ola Forssmed, Peter Dalle
Land: Sverige
År: 2023
Genre: Action, Familj, Komedi
Längd: 111 minuter
Format: DVD, Blu-ray, VOD
Distributör: SF
Betyg: 3

Årets stora juldagensuccé på bio kommer ut på DVD och BD lagom till påsk. Här dukas bordet upp med allehanda kända svenska komiker i både små och stora biroller. Johan Glans som töntig elbilsfantast, Johan Ulveson och Peter Dalle som ett gammalt bensinälskande bromance par, Ola Forssmed som inställsam sidekick, Sissela Kyle som föreläsare, Olof Wretling som helikopterpilot, Kim Sulocki som flamencodansare … och så ena halvan av Leif & Billy, Klas Eriksson, som ställer sig på tvären.

Husvagnsfantasten Per Fritzell (After Shave) dyker också upp, tillsammans med Sunes första och bästa mamma Carina Lidbom – julkalenderklassiker! Apropå julkalendrar, Malte Gårdinger, virriga Kotte från årets julkalender, innehar en något större roll, och han tycks ha specialiserat sig på att se sött förvirrad ut.

Mycket roligt att se så många komiker

Det är mycket roligt att se att så många svenska komiker har fått jobb. Mindre roligt att det är väldigt få kvinnliga komiker på listan och att Sissela Kyle inte tillåts att vara så rolig som vi vet att hon kan vara (hon är rolig även i dramatiska roller). Hennes karaktär har ett namn som de andra rollfigurerna driver med och det är ett skämt som känns härsket och skämt redan första gången, och ännu mera så följande gånger.

I samma skog hela tiden

En liten besvikelse är det också att i en film som handlar om ett race genom en stor del av Sverige – från Hjo till Gällivare – inte visar upp mer av Sveriges fantastiska landskap, sevärdheter och natur. Det ser ut som om karaktärerna befinner sig i samma skog hela tiden. Förutom en scen i ett grustag. Eventuella sevärdheter flimrar bara förbi på en animerad karta.

Splittrad kärnfamilj ska hitta varandra igen

Handlingen kretsar kring en kärnfamilj som splittrats och de tre ska hitta tillbaka till varandra igen. David Hellenius, Elsa Öhrn och Malin Åkerman spelar familjemedlemmarna.

Dramatenveteranen Jonas Karlsson innehar rollen som TT, filmens katalysator, han som utmanar alla och kommer på idén om ett sista race.

Maklig takt med lagom mys

Allt rör sig framåt i maklig takt, det finns inget stressande eller upphetsande över filmen som passar bra som en lagom trivsam, lagom mysig familjefilm när man smälter helgmiddagen. Lyckligt slut är garanterat – även om det kommer med en lite oväntad twist.

Många bra skådespelare

Trivsamt svenskt komedimys som puttrar på utan någon logisk handling men med enstaka roliga scener och one-liners och med många bra skådespelare som det är roligt att se och återse.

DEN UNDERBARA HISTORIEN OM HENRY SUGAR – stjärnspäckad Oscarsvinnare där inte Wes Anderson brer ut sig

 

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Orginaltitel: The Wonderful Story of Henry Sugar
Regi: Wes Anderson
Skådespelare: Ralph Fiennes, Benedict Cumbercatch, Dev Patel, Ben Kingsley, Richard Ayoade
Land: USA, Storbritannien
År: 2023
Genre: Komedi, Kortfilm, Äventyr
Längd: 40 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 4

Wes Anderson har vunnit sin första Oscar. Han var inte där för att ta emot den, det var ingen annan från filmen heller, så inget tacktal och ingen hyllning av Roald Dahl (som Wes Anderson filmatiserat en gång tidigare) – så snopet. Jimmy Kimmel sa att Wes var hemma och byggde ett nytt diorama (något som blivit en trademark look för hans senare filmer).

Vad hade egentligen hänt? Wes mailade pressen (brittiska The Guardian) med sin Roald Dahl hyllning och förklarade att han var i Tyskland för att filma sin nya film. Dag ett på filminspelningen är precis måndagen efter Oscarsgalan och som vi alla vet så börjar måndagen i Europa mycket tidigare än måndagen i Kalifornien dagen efter Oscarsgalan.

Här är i alla fall Wes Andersons tacktal:
”If I could have been there, I (along with Steven Rales) would have said Thank you” to: the family of Roald Dahl (Luke and Liccy); the team at Netflix (Ted/Scott/Racheline/Lisa/Catherine/many others); Benedict and Ralph and Ben Kingsley and Dev and Richard and Bob and Adam and Jeremy and John and Jim and Rich and Jim and Polly and more;”
”And also I would have said: if i had not met Owen Wilson in a corridor at the University of Texas between classes when I was 18 years old, I would certainly not be receiving this award tonight – but unfortunately Steven and I are in Germany and we start shooting our new movie early tomorrow morning, so I did not actually receive the award or get a chance to say any of that.”

Netflix enda vinst under kvällen

Den automatiska reaktionen är:
1) Dålig planering. Ens första Oscar och man är inte på plats, INGEN är på plats för att hylla Roald Dahl och cast & crew.
2) Kunde inte Netflix haft någon på plats för att läsa upp ett tal? Detta var trots allt Netflix enda vinst under hela kvällen.  Nyad, Maestro och Snöns Brödraskap kammade alla noll.

Har samlat ”la créme” av brittiska skådespelare

Nu till själva filmen: The Wonderful Story of Henry Sugar … med Ralph Fiennes, Benedict Cumberbatch, Ben Kingsley, Dev Patel, Richard Ayoade med flera.

Man har verkligen samlat “la créme” när det gäller brittisk skådespelartalang i olika generationer. Och nästan alla har varit med i Oscarsvinnande filmer. The English Patient, The Power of the Dog, Ghandi, Slumdog Millionaire.

… Och så Richard Ayoade som har sina egna bästsäljande serier Gadget Man och Travel Man (älskar avsnittet med Ayoade och Johnny Vegas i Dubai!) – den senare har bland annat gått på SVT.

Självskriven för huvudrollen

Benedict Cumberbatch har genom sin karriär excellerat i rollkaraktärer som har abnormala förmågor … från Sherlock till Doctor Strange. Han verkar vara självskriven för huvudrollen och det går inte att tänka sig någon annan i titelrollen.

Men. Hur “underbara” och övernaturliga och vansinniga saker som än händer så förändras inte Cumberbatch, Fiennes, Kingsley, Patel … deras karaktärer, deras ansiktsuttryck under filmens gång. Alla verkar gå in för “dead pan” hela tiden för komisk effekt.

Mellan det lagom sockriga och de makabra skräckhistorier för vuxna

Och den övernaturliga förmågan x-ray vision kallas inte för x-ray vision på hela tiden. Tonen ligger mittemellan de skojiga och lagom sockriga böckerna som Dahl skrev för barn (Matilda, Kalle och chokladfabriken och så vidare) och de cyniska och ofta makabra skräckhistorierna med en twist för vuxna. Man skulle kunna säga att detta är Dahls Young Adult fas.

Tillåts inte bre ut sig för mycket

En speltid på lite under fyrtio minuter är lite för kort tid för att fånga en historia och dess karaktärer – speltiden är kortare än ett avsnitt av de flesta tv-serier – men det positiva är att Wes Anderson inte tillåts att bre ut sig för mycket, som i de flesta av hans sentida långfilmer där man har en känsla av att Wes har blivit för stor och för uppburen och ingen vågar säga “stopp” när han ska bygga ännu ett diorama.

Kan checka av ännu en Oscarsvinnare

Av alla årets Oscarsvinnare … är detta den kortaste. Det är bekvämt att streama den på Netflix och sedan kan man checka av ännu en vinnare i samlingen.

Och nej, skådespelare blir bara nominerade för insatser i långfilmer. Annars kunde Benedict Cumberbatch ha varit med i racet i år igen.

OSCARSGALAN 2024 – världens allvar och sjungande Kens när Oppenheimer mejade ner allt motstånd

 

Det finns produktioner som försöker hävda sitt existensberättigande (som en viss svensk musiktävling som sänds på SVT sex lördagar i streck) med att “det är kul när det är kul” och som försöker sälja in fluff och glitter, och att underhållning automatiskt måste innebära eskapism och en paus från världens elände. Oscarsgalan serverar mer fluff och glitter än de flesta svenska produktioner tillsammans … men eskapism? Då får man gå någon annanstans.

Memoriam segmentet på årets Oscarsgala inledde med att hylla Navalny, som inte är skådespelare, producent, filmarbetare, men som bidrog till en Oscarsvinst som bästa dokumentärämne förra året. Hans fru tog emot priset och önskade att maken snart skulle komma hem.

Ukrainas första Oscarsvinst

The Zone of Interest, bästa internationella film, handlar om Förintelsen ur likgiltighetens bleka och skrämmande perspektiv och den brittiske regissören Jonathan Glazer passade på att sätta ljuset på vad som just nu pågår i Israel och på Gazaremsan.

Årets bästa dokumentär, 20 dagar i Mariupol (som finns att se på SVT play), innebar att Ukraina fick sin första Oscarsvinst. I tacktalet påpekade filmskaparna att de gladeligen hade bytt den vinsten mot att Putin aldrig kommit på idén att Ryssland skulle invadera deras land. De hade hellre sett att deras film aldrig hade behövt göras.

Svensk Oscar nummer 25 och 26

De som räknar Oscars per nation kom fram till att Sverige under kvällen kammade hem Oscar nummer 25 och Oscar nummer 26. Båda i samband med Oppenheimers segertåg. Det är passande att en gala som satte fluffet på undantag, och belyste allt möjligt elände i världen under en och samma kväll, mest av allt belönade en film som delvis handlar om hur atombomben uppfanns.

Oppenheimer är dock ännu mer en film om yttrandefrihet och förföljande av oliktänkande i McCarthy-erans häxjakt på vänstersympatiserande amerikaner … vilket också ligger i tiden. Häxjakten på oliktänkande.

Tackade sina föräldrar ”där uppe”

Oppenheimers triumftåg inleddes med att Ludwig Göransson mottog sin statyett för bästa filmmusik. Lidköpingsgrabben belönades redan 2019 med en Oscar för musiken till Black Panther.

Ludwig tackade sina föräldrar “där uppe” (han menade på läktaren, inte i himmelen) som gav honom trumset och gitarrer istället för elektroniska spel. Vinken till dagens tittare var solklar: satsa på äkta vara och “old school stuff” istället för upphaussade digitala flugor. Vanliga filmremsor och vanliga instrument är coolt. Inklusive fiol.

Från Pistvakt till Oppenheimer

Svensk-nederländske Hoyte van Hoytema fick en Oscar för fotot i Oppenheimer (det går en rak linje från Pistvakt till Oscarsgalan?) och han passade på att göra reklam för vanliga gammaldags filmremsor i en allt mer digitaliserad och manipulerad värld.

Hälsa dem därhemma! Hälsa mor!

Ingen kan ha missat att Oscarsgalan gick av stapeln samma dag som “Mother’s Day” i Storbritannien. Åtskilliga Oscarsvinnare hälsade hem från scenen och grattade mamma – en trend som Yoko Onos son Sean Ono Lennon var först med. Han passade också på med ett försenat grattis på födelsedagen … Yoko Ono är nu 91 år och (nästan) en månad.

En del gick steget längre och hälsade hem till hela släkten. Cillian Murphy (Oppenheimer i Oppenheimer) passade på att hälsa hem till hela Irland. På så sätt borde han ha täckt det mesta av släkten … ?!

Inga överraskningar under en lättippad kväll

Fanns det några överraskningar under kvällen?
Nej. Man brukar behöva anstränga sig för att tippa alla rätt. Så icke denna natt. Tidigare galor har indikerat klart och tydligt att Oppenheimer kommer att vinna de stora priserna, plus lite till, och så blev det.

Försöker gråta på beställning

Oscarsgalan i år var nästan en karbonkopia av BAFTA-galan med flera brittiska (och en irländsk och två svenska) vinnare som glatt skrek hälsningar hem och till folk i publiken i de “billiga platserna” närmast taket.
Jämför detta med Hollywood-amerikaner som försöker vara känslosamma och gråta på beställning, för detta är så stort.

Överförfriskad firmafest

Här fick man snarare känslan av The Office och en överförfriskad firmafest med högt i tak och öppen bar … vilket på sätt och vis är Oscars i ett nötskal. Och visst är det gulligt när en vinnare hälsar hem till Caroline … Hur många har inte en Caroline hemma i England?

Ryan Gosling, mest populär för kamerorna

Det fanns inte heller några överraskningar när det gäller vem som egentligen är den största stjärnan under “awards season” – trots att han inte vinner mycket mer än popularitet. Tidigare galor har indikerat att den mest populära personen för kamerorna att följa är Ryan Gosling. Och så blev det. Igen.

Kvällens linslus

Ryan vann ingen Oscar, men hade det funnits ett pris för kvällens linslus hade vinnaren varit glasklar. Kamerorna följde Ryans reaktioner, Ryan fick göra en egen sketch tillsammans med Oppenheimers Emily Blunt (detta var kvällens humoristiska höjdpunkt) där de grundligt dissekerade Barbenheimer fenomenet, och Ryan fick inta scenen och framföra hitlåten I’m just Ken, som vittnar om att grandios schlager lever och mår väl på andra sidan Atlanten.

Det här hade varit den självklara vinnaren i Eurovision Song Contest om Ryan valt att ställa upp. Scenen svämmade över av rosa, glitter och dansade cowboys. Sextio Kens på scenen samtidigt i en ljuvlig homage till en klassisk scen i Marilyn Monroe filmen Gentlemen Prefer Blondes. Ryan är i gott sällskap. Marilyn fick heller ingen Oscar, fast hon var så bra på att sjunga och klädde i rosa.

Favorit … och inte ens nominerad

Den Barbie-låt som faktiskt vann skapades och framfördes av syskonen Finneas O’Connell och Billie Eilish. Det blev Barbies enda Oscar för kvällen.

I det mycket tidiga förhandssnacket tippades Margot Robbie vara en favorit för att vinna en Oscar i kategorin bästa kvinnliga huvudroll  – och hon blev inte ens nominerad. Men … med magnifik scenografi och kostym och smink/hår verkade “de tre små priserna” vara vikta för Barbie. Scenografin i Barbie är old school, byggd på riktigt, på äkta stumfilmsmanér. Fast i flerfärg.

En märklig dubbelmoral

Istället gick “de tre små priserna” till Poor Things – som varit mycket omdiskuterad på grund av att man använt AI i filmskapandet. Nyss strejkade Hollywood för att skådespelare och manusförfattare inte ska ersättas av AI. Men att låta AI ta sig in i “de tre små prisernas” fält … det är okej? En märklig dubbelmoral.

Tilläggas bör att Barbie inte var den enda film som byggde en hel stad på riktigt, för skådespelarna att vandra runt i. Det gjorde även Oppenheimer.

En internationell gala 

Oscarsgalan har liksom många galor blivit mer och mer internationell … även utanför nischen “Bästa utländska slash bästa internationella film” blir det många internationella vinster.

Bästa animerade film blev den japanska filmen Pojken och hägern. Studio Ghibli nestorn Hayao Miyazaki åker dock inte runt och samlar in priser eller gör reklam för sina filmer, de säljer sig själva, och antagligen postar någon Oscarstatyetten till Studio Ghibli … som höll ut och gjorde handtecknat med utsökt kvalitet långt efter att många andra gått över till billig plastig datoranimering.

Bästa originalmanus gick till ett franskt par, Justine Triet och Arthur Harari, för filmen Anatomy of a Fall.

Godzilla Oscar-bäst på specialeffekter

Bästa specialeffekter gick till det japanska team som jobbat med Godzilla Minus One. Inte någon av de dyra, flådiga amerikanska produktionerna. Ja, det går att göra något som ser ut som en $200m film med en $15m budget. Takashi Yamazaki, Kiyoko Shibuya, Masaki Takahashi och Tatsuji Nojima intog scenen i matchande Godzilla skor och de hade alla med sig var sin mini-Godzilla. I exakt rätt skala för att matcha Oscarsstatyetten.

Charmigt med hemmasnickrad engelska

De får förmodligen också det inofficiella priset för fint tal med fina filmreferenser: “My career began 40 years ago after the shock of seeing Star Wars and Close Encounters of the Third Kind. To someone so far from Hollywood, the possibility of standing on this stage seemed out of reach. And the moment we were nominated, we felt like Rocky Balboa.”

Visst är det charmigt med halvt obegripliga tal på hemmasnickrad fransktonad respektive japansktonad engelska levererat med med stor entusiasm.

Irland kammade hem en Oscar, liksom Ukraina, svenskar belönades med två Oscars och folk från Storbritannien … här
tappade man räkningen. Caroline därhemma i England jublar säkert.

Rekord i floppar?

Få personer under 30 har två Oscars. Billie Eilish är 22. Och har två Oscars.

När vi är inne på rekord… Har inte Martin Scorsese någon slags rekord i att bli nominerad och inte vinna? Att ha uppburna filmer som kammar noll? The Irishman, Gangs of New York, Taxi Driver och The Wolf of Wall Street har tillsammans 29 Oscarsnomineringar. Och totalt noll vinster. Nu utökades den listan med tio nomineringar för Killers of the Flower Moon … och noll vinster.

Finns det vinnare, så finns det förlorare. Att Maestro och Nyad blev lottlösa (båda finns att se på Netflix) är ingen skräll. Men Killers of the Flower Moon. En film som gör upp med den amerikanska drömmen och hur ursprungsbefolkningen blev behandlad. Noll Oscars.

Tidigare nominerade kan ha fördel

Inte ens en till Lily Gladstone, den första från ursprungsbefolkningen att bli Oscarsnominerad. Priset för bästa kvinnliga huvudroll gick istället till Emma Stone i Poor Things. Vad kan man säga? De som kommer igen i nominerade filmer år efter år kan ha en fördel. Från La La Land till The Favourite.

Att lida för (bak)konsten

Det var Emma Stones tur att vinna, hon hade “samlat ihop” till ett pris efter många filmer med hög profil och efter att ha berättat hur hon lidit genom att äta 60 vaniljsåsfyllda bakelser för en scen. Då visar man att man är redo att lida för konsten. Suffering for (t)art.

En vinst är bättre än noll

The Holdovers har i rekordfart blivit en “julklassiker” och priset bästa kvinnliga biroll för “bambatanten” Da Vine Joy Randolph var självklart. The Holdovers enda lilla vinst. American Fiction fick också en vinst  – men en vinst är mycket bättre än noll. Det innebär att det kan  tryckas upp en Oscar på framtida filmomslag och filmaffischer i framtiden.

Rolig roast och rosatonad snuttefilt

I matchen mellan Barbie och Oppenheimer stod det 1 – 7 när kvällen var slut.

Robert Downey Jr höll ett av kvällens roligaste tal, en blandning av ärligt tacktal och en parodi på ett tacktal av den modell där precis alla ska nämnas. “Jag vill också tacka min stylist, om ingen annan tackar sin stylist …” Han hann även med en snabb roast av prisutdelarna (“Ni klarade inte av alla replikerna”).

Borde filmen inte ha hetat Ken

Men … den rosatonade kvällen verkade ändå vara Barbies, eller snarare Kens. Allt ljus på Ryan Gosling. Eurovision Song Contest kommer att ringa dig Ryan, nästa gång Måns Zelmerlöw får förhinder. Du kan ta med dig Slash, rosaklädda cowboys och dina glitterbyxor.

Borde inte filmen Barbie ha hetat Ken? Eller i alla fall Ken and Barbie? Under kvällen föll mycket lite ljus på Barbie-Margot-Robbie, och allt ljus på Ken.

Och den där Barbenheimer sketchen … var det en subtil audition för att Emily Blunt och Ryan Reynolds skulle bli bättre värdar än Jimmy Kimmel? Vad gick allt ut på? Förutom att göra reklam för The Fall Guy (Emilys och Ryans nya komedi)? Jo, att hylla stuntpersoner. Som inte har en egen kategori att vinna Oscars i, trots åratal av idog lobbying. De fick trösta sig med en hyllning från Ken, som en liten snuttefilt.

Prislista med vinnare (överst) och nominerade:

Bästa film
Oppenheimer – Emma Thomas, Charles Roven, and Christopher Nolan, producers ‡
American Fiction – Ben LeClair, Nikos Karamigios [de], Cord Jefferson, and Jermaine Johnson, producers
Anatomy of a Fall – Marie-Ange Luciani and David Thion, producers
Barbie – David Heyman, Margot Robbie, Tom Ackerley, and Robbie Brenner, producers
The Holdovers – Mark Johnson, producer
Killers of the Flower Moon – Dan Friedkin, Bradley Thomas, Martin Scorsese, and Daniel Lupi, producers
Maestro – Bradley Cooper, Steven Spielberg, Fred Berner, Amy Durning [de], and Kristie Macosko Krieger, producers
Past Lives – David Hinojosa, Christine Vachon, and Pamela Koffler, producers
Poor Things – Ed Guiney, Andrew Lowe [de], Yorgos Lanthimos, and Emma Stone, producers
The Zone of Interest – James Wilson, producer

Bästa regi
Christopher Nolan – Oppenheimer ‡
Justine Triet – Anatomy of a Fall
Martin Scorsese – Killers of the Flower Moon
Yorgos Lanthimos – Poor Things
Jonathan Glazer – The Zone of Interest

Bästa skådespelare
Cillian Murphy – Oppenheimer as J. Robert Oppenheimer ‡
Bradley Cooper – Maestro as Leonard Bernstein
Colman Domingo – Rustin as Bayard Rustin
Paul Giamatti – The Holdovers as Paul Hunham
Jeffrey Wright – American Fiction as Thelonious “Monk” Ellison

Bästa skådespelare
Emma Stone – Poor Things as Bella Baxter ‡
Annette Bening – Nyad as Diana Nyad
Lily Gladstone – Killers of the Flower Moon as Mollie Burkhart
Sandra Hüller – Anatomy of a Fall as Sandra Voyter
Carey Mulligan – Maestro as Felicia Montealegre

Bästa manliga biroll
Robert Downey Jr. – Oppenheimer as Lewis Strauss ‡
Sterling K. Brown – American Fiction as Clifford “Cliff” Ellison
Robert De Niro – Killers of the Flower Moon as William King Hale
Ryan Gosling – Barbie as Ken
Mark Ruffalo – Poor Things as Duncan Wedderburn

Bästa kvinnliga biroll
Da’Vine Joy Randolph – The Holdovers as Mary Lamb ‡
Emily Blunt – Oppenheimer as Kitty Oppenheimer
Danielle Brooks – The Color Purple as Sofia
America Ferrera – Barbie as Gloria
Jodie Foster – Nyad as Bonnie Stoll

Bästa manus
Anatomy of a Fall – Justine Triet and Arthur Harari ‡
The Holdovers – David Hemingson
Maestro – Bradley Cooper and Josh Singer
May December – Screenplay by Samy Burch; Story by Samy Burch and Alex Mechanik
Past Lives – Celine Song

Bästa manus byggd på förlaga
American Fiction – Cord Jefferson; based on the novel Erasure by Percival Everett ‡
Barbie – Greta Gerwig and Noah Baumbach; based on Barbie by Mattel
Oppenheimer – Christopher Nolan; based on the biography American Prometheus: The Triumph and Tragedy of J. Robert Oppenheimer by Kai Bird and Martin J. Sherwin
Poor Things – Tony McNamara; based on the novel by Alasdair Gray
The Zone of Interest – Jonathan Glazer; based on the novel by Martin Amis

Bästa animerade långfilm
The Boy and the Heron – Hayao Miyazaki and Toshio Suzuki ‡
Elemental – Peter Sohn and Denise Ream
Nimona – Nick Bruno, Troy Quane, Karen Ryan [de], and Julie Zackary
Robot Dreams – Pablo Berger, Ibon Cormenzana [ca], Ignasi Estapé, and Sandra Tapia Díaz [ca]
Spider-Man: Across the Spider-Verse – Kemp Powers, Justin K. Thompson, Phil Lord, Christopher Miller, and Amy Pascal

Bästa utländska film
The Zone of Interest (United Kingdom) – directed by Jonathan Glazer ‡
Io capitano (Italy) – directed by Matteo Garrone
Perfect Days (Japan) – directed by Wim Wenders
Society of the Snow (Spain) – directed by J. A. Bayona
The Teachers’ Lounge (Germany) – directed by İlker Çatak

Bästa dokumentär
20 Days in Mariupol – Mstyslav Chernov, Michelle Mizner, and Raney Aronson-Rath ‡
Bobi Wine: The People’s President – Moses Bwayo [de], Christopher Sharp, and John Battsek
The Eternal Memory – Maite Alberdi
Four Daughters – Kaouther Ben Hania and Nadim Cheikhrouha [de]
To Kill a Tiger – Nisha Pahuja, Cornelia Principe [de], and David Oppenheim

Bästa kortfilmsdokumentär
The Last Repair Shop – Ben Proudfoot and Kris Bowers ‡
The ABCs of Book Banning – Sheila Nevins and Trish Adlesic [de; no]
The Barber of Little Rock – John Hoffman and Christine Turner [de]
Island in Between – S. Leo Chiang and Jean Tsien
Nǎi Nai & Wài Pó – Sean Wang and Sam Davis

Bästa kortfilm
The Wonderful Story of Henry Sugar – Wes Anderson and Steven Rales ‡
The After – Misan Harriman and Nicky Bentham [de]
Invincible – Vincent René-Lortie and Samuel Caron
Knight of Fortune – Lasse Lyskjær Noer [de] and Christian Norlyk
Red, White and Blue – Nazrin Choudhury and Sara McFarlane [de]

Bästa animerade kortfilm
War Is Over! Inspired by the Music of John and Yoko – Dave Mullins and Brad Booker ‡
Letter to a Pig – Tal Kantor and Amit R. Gicelter
Ninety-Five Senses – Jared and Jerusha Hess
Our Uniform – Yegane Moghaddam
Pachyderme – Stéphanie Clément [de] and Marc Rius

Bästa filmmusik
Oppenheimer – Ludwig Göransson ‡
American Fiction – Laura Karpman
Indiana Jones and the Dial of Destiny – John Williams
Killers of the Flower Moon – Robbie Robertson (posthumous nomination)
Poor Things – Jerskin Fendrix

Bästa sång
“What Was I Made For?” from Barbie – Music and lyrics by Billie Eilish and Finneas O’Connell ‡
“The Fire Inside [de]” from Flamin’ Hot – Music and lyrics by Diane Warren
“I’m Just Ken” from Barbie – Music and lyrics by Mark Ronson and Andrew Wyatt
“It Never Went Away [de]” from American Symphony – Music and lyrics by Jon Batiste and Dan Wilson
“Wahzhazhe (A Song for My People) [pt]” from Killers of the Flower Moon – Music and lyrics by Scott George

Bästa ljud
The Zone of Interest – Tarn Willers and Johnnie Burn ‡
The Creator – Ian Voigt, Erik Aadahl, Ethan Van der Ryn, Tom Ozanich, and Dean Zupancic
Maestro – Steven A. Morrow, Richard King, Jason Ruder, Tom Ozanich, and Dean Zupancic
Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One – Chris Munro, James H. Mather, Chris Burdon, and Mark Taylor
Oppenheimer – Willie Burton, Richard King, Gary A. Rizzo, and Kevin O’Connell

Bästa productions design
Poor Things – Production Design: James Price and Shona Heath; Set Decoration: Zsuzsa Mihalek ‡
Barbie – Production Design: Sarah Greenwood; Set Decoration: Katie Spencer
Killers of the Flower Moon – Production Design: Jack Fisk; Set Decoration: Adam Willis
Napoleon – Production Design: Arthur Max; Set Decoration: Elli Griff
Oppenheimer – Production Design: Ruth De Jong; Set Decoration: Claire Kaufman

Bästa foto
Oppenheimer – Hoyte van Hoytema ‡
El Conde – Edward Lachman
Killers of the Flower Moon – Rodrigo Prieto
Maestro – Matthew Libatique
Poor Things – Robbie Ryan

Bästa makeup och hår
Poor Things – Nadia Stacey, Mark Coulier, and Josh Weston ‡
Golda – Karen Hartley Thomas, Suzi Battersby, and Ashra Kelly-Blue
Maestro – Kazu Hiro, Kay Georgiou, and Lori McCoy-Bell
Oppenheimer – Luisa Abel
Society of the Snow – Ana López-Puigcerver, David Martí, and Montse Ribé

Bästa kostymer
Poor Things – Holly Waddington ‡
Barbie – Jacqueline Durran
Killers of the Flower Moon – Jacqueline West
Napoleon – Janty Yates and Dave Crossman
Oppenheimer – Ellen Mirojnick

Bästa redigering
Oppenheimer – Jennifer Lame ‡
Anatomy of a Fall – Laurent Sénéchal
The Holdovers – Kevin Tent
Killers of the Flower Moon – Thelma Schoonmaker
Poor Things – Yorgos Mavropsaridis

Bäst visuella effekter
Godzilla Minus One – Takashi Yamazaki, Kiyoko Shibuya, Masaki Takahashi, and Tatsuji Nojima ‡
The Creator – Jay Cooper, Ian Comley, Andrew Roberts, and Neil Corbould
Guardians of the Galaxy Vol. 3 – Stéphane Ceretti, Alexis Wajsbrot, Guy Williams, and Theo Bialek
Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One – Alex Wuttke, Simone Coco, Jeff Sutherland, and Neil Corbould
Napoleon – Charley Henley, Luc-Ewen Martin-Fenouillet, Simone Coco, and Neil Corbould