BELLE – välgjord och sanslöst vacker japansk anime, modell Skönheten och Odjuret

 

FAKTA
Regi: Mamoru Hosoda
Originalröster: Kaho Nakamura, Ryo Narita, Shota Sometani, Tina Tamashiro, Lilas, Ikuta
Land: Japan
År: 2021
Genre: Animerat, Äventyr, Drama
Originaltitel: Ryo to sobakasu no hime
Längd: 121 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: TriArt
Betyg: 5

Suzu bor i en liten by på den japanska landsbygden och livet kretsar kring kompisar, killar, skola … och långa resor till och från skolan. Men på fritiden. Då lever Suzu upp i den virtuella världen U där hon skapat ett alter ego som hon gett namnet Bell (eftersom hennes namn Suzu betyder klocka). Fansen ger henne namnet Belle eftersom hon är sådan skönhet. I sitt alternativa liv blir Suzu den störta virtuella popstjärna som världen någonsin skådat.

Ingen anar att den sensationella och vågade popstjärnan Belle egentligen bara är en fjortonårig, blyg, nördig och till vardags närapå osynlig japansk flicka på landet.

Skönheten och Odjuret

Under Belles största konsert, den största i den virtuella världen någonsin, raseras arenan av en karaktär som kallas Odjuret. Självutnämnda superhjältar, den här världens Justice League ledda av vigilanten Justin som har oändligt många sponsorer, försöker oskadliggöra Odjuret. Ingen av dem lyckas. Belle är inte intresserad av att oskadliggöra Odjuret. Hon är snarare intresserad av vem han i verkligheten är och vilka trauman som han lider av. Hon anar att de under ytan är väldigt lika varandra … En kärlekshistoria, modell Skönheten och Odjuret, tar sin början, med många visuella blinkningar till Disneys klassiker.

En minutiöst skildrad japansk vardag

Det här är otroligt välgjord anime, sanslöst vacker och detaljrik. Visst. Den virtuella världen är färgglad och rolig och överträffar allt som tidigare gjorts i genren – men det som verkligen imponerar är den verkliga världen. Alla små detaljer. Den kantstötta muggen som Suzu dricker te ur varje morgon. Hur hon torkar av tassarna på hunden innan den får gå in i det japanskt mycket rena och välskötta hemmet. Den monotona pendlingen till skolan. Pendlarna med munskydd på. Den kanotpaddlande killens orangea foppatofflor. Berg av klotter som Suzu kastar i papperskorgen när hon försöker förstå det obegripliga. Världen är så minutiöst skildrad att det nästan känns dokumentärt.

Den verkliga uppgörelsen utspelar sig i den verkliga värden

Till skillnad från i så många andra filmer som utspelar sig i virtuella världar, som Ready Player One och Free Guy, utspelar sig inte den slutgiltiga uppgörelsen i den virtuella världen, med miljontals följare världen över. Den verkliga finalen utspelar sig i en högst verklig och oglamourös värld, på en grå bakgata i Tokyo.

Regissören Mamoro Hosoda har tidigare Oscarsnominerats för sina animerade filmer och Studio Chizu är en av de animestudios som för arvet vidare från legendariska Studio Ghibli. Ledstjärnan är densamma. Man tummar aldrig på kvalitén. Vare sig i storyn eller i bildrutorna.

En mycket japansk historia

Filmen Belle är slående snygg och stilsäker, en homage till sagan Skönheten och Odjuret, men också en originell historia i sin egen rätt. En personlig och mycket japansk historia, som genom sitt personliga och unika tilltal lyckas bli allmängiltig, rörande och mycket medryckande.

En alternativ värld erbjuder en paus från vardagsgnetet

Sedan har man ju egentligen ingen aning om hur den där virtuella världen fungerar och vad meningen med den är … På ett typiskt japanskt sätt verkar folk bara ”hänga” i en alternativ värld för att slappna av från sin vardag, det gäller inte att samla poäng eller att hitta guldägg eller att vinna något, som det oftast är i amerikanska världar.

Pressen och stressen i den hårda japanska vardagen har lett till att manga, anime och virtuella världar har hittat en stor publik bland vuxna japaner. Det är minsann inte bara tonåringar som har ett alternativt liv i U – även de äldre kvinnorna i Suzus kör slappnar av i U på fritiden. Och håller koll på Belle. De har anat vem Belle är hela tiden …

LENA FURBERG om sin busiga skapelse, ponnyn Mulle – ”Han har ett stort och varmt hjärta av guld”

 

Mulle är i fin form. Fortfarande. Mycket tack vare Lena Furberg. Mulle har haft samma hov-leverantör av text och bild i hela femtio år. Det är det inte många som har!

I intervjun delar Lena Furberg generöst med att dela med sig av Mulles hemligheter och tips, i ett samtal om den älskade femtioårsjubilaren.
Innerst inne är busponnyn en riktigt snäll och lojal ponny som tar hårda tag mot mobbing direkt och som visst vill hoppa – bara belöningen står i proportion till ansträngningen! Mulle kan fortfarande överraska sin skapare. Just nu är han på rymmen – och Lena Furberg har ingen aning om hur det ska gå!

Onödigt att hoppa

– Hur håller sig Mulle så pigg och i så bra form när han hatar att träna och helst vill äta jämt?

– Mulle hälsar att han är i god form av naturen. Dessutom äter och vilar han sig i form!

– I den senaste Mulles dagbok, Mulle och Lisen, visar Mulle plötsligt att han är bäst på att hoppa. Varför vill han inte visa annars hur bra han är på att hoppa?

– Mulle tycker att hoppning är onödigt. Besvärligt och jobbigt. Utom när det gäller något viktigt – att hoppa ut ur hagen till exempel. Eller hoppa över en besvärlig ridlärare. Eller en vattenpöl med en krokodil i. Men människornas hopphinder är ju bara ONÖDIGA!

Mulle censurerar inget

– Mulle fyller femtio. Hur gammal är Mulles bästa vän, kaninen Tulpanöra? Har Tulpanöra också en egen fanclub och kommer han att få ett eget födelsedagskalas?

– Jag vet faktiskt inte hur gammal Tulpanöra är, men han är yngre än Mulle i alla fall. Har Tulpanöra fått nåt kalas? Det har han inte, så fastän jag inte vet vilken dag som är hans födelsedag, kan jag ju hitta på en! Och så får han en morotstårta!

– Hur är det att ha en kanin som medförfattare?

– Mulle är ganska obrydd av sig, han censurerar inget. Det är snarare Tulpanöra som försöker hålla tillbaka Mulle, i alla fall när det gäller de allra galnaste påhitten. Men det går ju inte så klart! Inget kan hålla tillbaka Mulle!

Skriver på Mulles elfte dagbok

– Hur många seriestrippar om Mulle har det blivit under 50 år?

– Oj oj oj! Det är nog tiotusen sidor, säkert. Det känns så i alla fall. Kanske fyratusen, då?

– Mulles dagbok är jättebra! Hur många böcker kommer det att bli? Hoppas att det aldrig slutar!

– Men åh, TACK!! Just nu skriver Mulle, Tulpanöra och jag hans 11:e dagbok. Jag hoppas förstås att det blir minst femtio!

Mulle på rymmen

– Mulles dagbok är så mysig och rolig. Mulle och Lisen var så bra. Hur gör du för att fånga alla olika hästar och ponnyer och deras olika personligheter och känslor i ord och bild med bara några streck — på bara en sida – eller mindre? Man verkligen känner hur hästarna är och vad de är för typer!

– Tack igen, snälla!! Jag tror det är Mulles förtjänst. Han har lärt mig allt. Det är dessutom väldigt roligt att skriva hans dagböcker. Inte ens jag vet hur de ska sluta! Det är jättespännande. Just nu är han på rymmen i sin 11:e dagbok och jag har ingen aning om hur det ska gå!

Stoppade de elaka mobbarna

– Är Mulle egentligen en romantiker innerst inne? Vad är det finaste och snällaste som Mulle har gjort?

– Mulle har ett stort och varmt hjärta av guld. Han har gjort många snälla saker som man kanske glömmer bort eftersom han oftast är så busig och jobbig. Men en av de finaste saker han gjort var nog när han rusade fram och stoppade mobbarna som var elaka mot Silverpilen. Den serien finns med i hans stora Jubileumsbok. Mollys kompis Kajsa hade en ponny, Röding, som blev gammal och måste somna in. Kajsa var hemskt ledsen och ville inte ha nån annan ponny. Men, då hittade de Silverpilen, eller Pilen som han kallas numera. Han var ensam och mobbad och Mulle stoppade de elaka mobbarna och blev Pilens bästa vän – för evigt!

Kanin som medförfattare

– Har du själv gått på ridskola – och haft ridskoleponnyer som Mulle?

– Jag började på ridskola när jag var tio år och red ganska länge. Fast på min ridskola i Norrland fanns på den tiden inga ponnyer utan bara stora hästar från kavalleriet. Så jag red aldrig ponnyer. Men stora hästar kan vara lika ponny-iga de med och jag älskade dem!

– Vilket är ditt favoritdjur?

– Jag älskar alla djur!! Men mest hundar, katter – och hästar förstås! Och min kanin Tulpanöra! Det är min egen kanin som har fått ett nytt liv som bästa vän och medförfattare i Mulles dagbok.

– Har du egna husdjur hemma, katter, kaniner, ponnyer, som du klappar när du ritar och skriver dina äventyr?

– Just nu har jag “bara” en katt, Kalle Festis. Han sitter gärna på tangentbordet när jag ska skriva, och på mitt ritbord. Jag har haft flera katter – och en mycket älskad hund som jag saknar jättemycket. Han blev jättegammal, han hette Reeko och var en stor Beauceron.

Har lärt sig teckna alldeles själv

– Hur lång tid tar det att bli bra på att rita något? Typ 500 försök och sedan blir det bra? Hur många Mulle har du ritat? Hur många timmar om dagen ritar du? Har du gått på ritskola eller teckningsskola eller serieskola?

– Jag har lärt mig teckna alldeles själv. Nuförtiden finns det serietecknarskolor, men på min tid fanns inget sånt. Det var därför det var så jättesvårt och nästan omöjligt i början. Men jag gav mig inte och det är det viktigaste; om man älskar att göra nåt men inte är så bra på det, behöver man inte bli ledsen och ge upp. Man bara fortsätter och försöker tusen gånger till. Så småningom lär man sig knep och teknik och man lär sig att SE. Så – ge aldrig upp!! Dessutom tycker man ofta själv att ens teckningar är sämre än vad alla andra tycker. Ibland slänger jag teckningar som andra tycker är jättefina, men inte jag…. Lite dumt…

En salig röra i ritrummet

– Har du ett stort och fint rum med pennor där du ritar hela dagarna? Ritar du med blyertspennor eller med tuschpennor eller direkt på datorn? Är det viktigt att ha fint papper? Färglägger du själv? Med pennor eller på datorn?

– Du skulle se mitt ritrum!! Det är så rörigt att inte ens jag hittar här inne. Pennor och mera pennor överallt, papper och ritblock, böcker och hästtidningar. Allt en en enda salig röra. Två ritbord och en dator. Jag kan BARA teckna för hand, jag kan inte ens skriva mitt namn på datorn… Jag tecknar med stålpenna (ett stift på träskaft, som jag doppar i en liten kopp med kolsvart tusch) på ett ritpapper som jag tycker om – Canson the Wall. Det ritpapperet är slätt och fint och ganska tjockt. Skissar gör jag med blyerts. Jag målar akvarell (vattenfärg) också och tecknar med färgpennor. Allt är lika roligt Mina serier skickar jag iväg till färgläggare, som vet hur man färglägger digitalt (på datorn) för det kan ju inte jag. Men jag skickar med jättenoga färganvisningar och så får jag se dem sen och kolla att de blev bra, innan de trycks i tidningen. Färgläggarna är SÅ duktiga, jag önskar att jag också kunde färglägga digitalt men det skulle ta mig minst femtio år till att lära mig så det hinner jag nog inte Det är bättre att lägga tiden på att rita Mulle!

Vågar ha högtflygande planer

– Vad är det bästa med Mulle?

-Att han är modig! Att han vågar. Han bryr sig inte om vad alla andra tycker och tänker. Han vågar ha högtflygande planer och drömmar, och han ser oftast själv till att drömmarna slår in! Jag försöker själv ta efter Mulle på den fronten!

Vi säger grattis till Mulle – Världens Mesta Häst!
Just nu aktuell i två nya Mulles Dagbok (Mulle och tårtkalasen, Mulle och Lisen) och en fullmatad jubileumsvolym med serier från femtio år av bus och snällhet!

DAN HÖJER : ARKEOLOGDECKARNA OCH DEN STORA GULDRUSCHEN – guldet glimmar i nytt halsbrytande äventyr

Förlag: Bokförlaget Semic
Illustratör: Hedvig Häggman-Sund
Serie: Arkeologdeckarna (del 7)
Genre: Deckare & kriminalhistorier
Antal sidor: 117 sidor
Läsålder: 6-9 år
Format: Kartonnage
Utgivningsdatum: 2021-07-22

Arkeologdeckarna råkar ut för glimrande äventyr över hela världen. Ja. det är inte guld allt som glimmar. Men i det här fallet är det just guld som glimmar.

Det är farbror Valdemars ärkenemesis professor Grävberg som drabbas av guldfeber. Det är upp till farbror Valdemar och hans syskonbarn Marvin, Neffi och Ramses att ta upp jakten och att se till att guldet skyddas. För det vilar en gammal förbannelse över guldet. Guldet blir till sand? Det kan vara värre än så.

Kommer de alla att överleva?
Vad som verkligen är guld värt är vatten. Vilket det är ont om i öknen. Kommer de alla att överleva sitt halsbrytande äventyr? Säkert. Det finns många fler mysterier i världen som behöver lösas av Arkeologdeckarna.

Gulliga och uppfinningsrika teckningar

Farbror Valdemar verkar i alla fall vara släkt med Skalman i Bamse – så många uppfinningar har han med sig – och illustratören Hedvig Häggman-Sund tecknar också för Bamse. Teckningarna är gulliga, skojiga och uppfinningsrika.

Boken finns även som ljudbok – ypperligt inläst av författaren Dan Höjer. Men då får man inte Hedvigs härliga teckningar. Tips: kombinera. Lyssna på Dan Höjer när han läser och följ med i boken samtidigt och titta på bilderna.

DÄR KRÄFTORNA SJUNGER – ypperlig blandning av hyllning till naturen och deckare

 

FAKTA
Regi: Olivia Newman
Skådespelare: Daisy Edgar-Jones, Taylor John Smith, Harris Dickinson, Michael Hyatt, David Stratthairn
Land: USA
År: 2022
Genre: Drama, Mysterium, Thriller
Originaltitel: Where the Crowdads sing
Längd: 125 minuter
Format: DVD, Blu-ray,
Distributör: SF
Betyg: 5

Delia Owens megasuccé i romanform har blivit en sensationellt vacker film, en hyllning till naturen och det underbara i att leva nära naturen, ett riktigt ”skogsbad” i filmform. Man kan nästan känna doften av klorofyll. Och höra skvalpet av vågor och surret av mygg. …

Till skillnad från så många filmer som väljer att spela in i studios och att skapa med CGI – detta är ”the real deal”. Man har byggt upp Kyas hus nära våtmarkerna, man har filmat på plats i New Orleans … Och man har fått tampas med mygg och myror och översvämningar. Precis som det är i verkligheten. Men resultatet är så äkta, så genuint, så slående vackert.

Deckare, naturromantik och romantisk triangel
Där kräftorna sjunger är egentligen tre filmer i en. Vi har en deckare, en episk romantisk triangel och en naturfilm. Precis som det ska vara. Delia Owens roman toppade inte bara romanlistan utan även deckarlistan när det gäller bästsäljare.

Hur dog Chase Andrews? Var det mord eller en olycka? Han var stadens gullgosse, den bäste quarterbacken någonsin – men han hade haft ihop det med minst hälften av fruarna i den amerikanska småstaden, och det fanns gott om äkta män som önskade livet ur Chase Andrews.

Praktiskt att få Kya ur vägen

Chase har också varit romantiskt involverad med Kya, som stadsborna föraktfullt kallar för ”träskflickan” eftersom hon bor isolerat mitt ute i vildmarken och klarar sig själv, medan hon skriver och illustrerar vackra volymer om den unika naturtyp som våtmarkerna representerar. Pengarna använder hon till att köpa upp land, så att levande varelser, snäckor, svampar, fåglar, insekter … ska få ha kvar sin plats på jorden, istället för att rika hotellmoguler ska få lov att dränera allt och bygga lyxhotell. Småstaden har ett antal anledningar till att de inte gillar ”träskflickan”. Det är praktiskt att få henne fälld för mordet på Chase Andrews.

Betraktar allt utifrån … och är i händelsernas centrum

Fördomar i småstäder och rättegångsdrama … Ja, Där kräftorna sjunger bär ekon av To Kill a Mockingbird, med Kya i dubbla roller, dels som pojkflickan Scout som betraktar allt utifrån, dels som den anklagade som det är ”praktiskt” att bli av med, hen som befinner sig mitt i händelsernas centrum.

Det finns afroamerikaner som likt Kya lever i utkanten och de verkar adoptera henne som ”sin”. De skvallrar aldrig för myndigheterna (vad har myndigheterna någonsin gjort för afroamerikaner?) och de ser till att hon klarar sig. De är bättre föräldrar än Kyas biologiska föräldrar. Och efter alla böcker och filmer med ”white saviours” … Äntligen ombytta roller.

En enkel kärna: att bli övergiven och att överleva

Kärnan i hela historien är egentligen mycket enkel: att bli övergiven och att kämpa för att överleva. Precis samma kärna som i den nya japanska succéanimefilmen Belle. I Belle flyr flickan till en virtuell värld och blir en hyllad popstjärna. I Där kräftorna sjunger flyr flickan ut i naturen, till våtmarkerna och till träsket som också är en helt annan värld jämfört med ”den vanliga världen” i den amerikanska småstaden där de andra karaktärerna bor, och hon blir så småningom en hyllad biolog och författare.

Den andra världen erbjuder inte bara flykt utan också en möjlighet för huvudpersonen att läka och att bearbeta känslor av sorg och övergivenhet. En väg ut. Att kunna gå vidare efter ett trauma. Det här är känslor som så många barn har, både pojkar och flickor, och det kan förklara att både Belle och Där kräftorna sjunger har blivit så stora megasuccéer bland så många olika sorters läsare och filmkonsumenter.

Ovanlig deckare … som man kan återkomma till, gång på gång

Det är ovanligt med en deckare med så många slående vackra naturmiljöer. Det fungerar ypperligt. Det gör att historien kan ses (eller läsas) om och om igen, för det huvudsakliga är inte ”vem som gjorde det” eller varför. Det huvudsakliga är att leva i samklang med naturen. Och att rädda den från att dräneras (både bildligt och bokstavligt) av kapitalistiska intressen.

Filmen vågar vara öppen … och litar till att bilderna talar

Den amerikanska drömmen har ett högt pris. Det behövs karaktärer som Kya som har andra drömmar, andra värderingar, och som går mot strömmen. När det gäller frågan om vem eller vad som dödade Chase Andrews … Det skulle kunna ha varit den amerikanska drömmen som kvävde honom. Rent symboliskt. Rent praktiskt finns det förklaringar i filmen … Men tror vi på dem? Kya säger ingenting.

Det är mycket sympatiskt med en film som vågar vara öppen och som inte pratar sönder scener och bilder hela tiden. Det här är på många sätt gammaldags filmmagi där man litar på bilderna universella språk och på en skådespelerskas förmåga att uttrycka saker med minspel och kroppsspråk, istället för att prata sönder scener med smattrande dialoger och irriterande, förklarade voice-overs.

Hyllningar till produktionen och filmens Kya

Extramaterialet innehåller hyllningar till de som arbetat med filmen, allt från produktionsdesign till foto, och en intervju med författaren Delia Owens om vad hon tycker om filmens Kya …. Hon älskar så klart Daisy Edgar-Jones, det gör alla. Det finns även intervjuer med filmstjärnan Reese Witherspoon (Big Little Lies) som älskade boken och som har varit instrumental i att se till att filmen blivit gjord på rätt sätt – utan att förstöra boken.

Tonsäker, kärnfull och förenande

Det här är en film som är tydlig och kärnfull och som går lätt att följa med i utan att ha läst romanen. Samtidigt är känslan så tonsäker hela tiden att romanens många fans kan njuta av filmen.
Episk romantik utan pratiga dialoger och ironisk cynism och klichéer där stadsmänniskor ska flytta ut på landet … det är en bristvara i dagens filmutbud. Det här är som en svepande gammal klassiker, gjord med dagens minutiöst perfekta teknik, och det finns till och med en scen som är som ett eko av Härifrån till evigheten.

För en gångs skull kan alla deckarfantaster och romantiker och skogsmullar samsas om en och samma film. En ypperlig julfilm. Eller alla hjärtans dag film.

Perfekt i ett litet paket till någon du bryr dig om – oavsett hens intressen.

FILM: De förbannade åren 1 & 2 - danskt familjedrama under krigsåren som ett lysande smörgåsbord av känslor och action

 

FILMBOX: De förbannade åren 1& 2 - plus bok

Svensk distribution: Scanbox, Majeng Media

Betyg del 1: 5

Betyg del 2: 4

Boxbetyg med bok: 5

 

Dansk film excellerar igen. Speciellt det gamla gardet av skådespelare glänser i De förbannade åren 1 och 2, filmer som nu finns samlade i en box tillsammans med en 68-sidor tjock bok med unika bilder och fakta från filminspelningen, liksom en faktabakgrund om andra världskrigets händelser i Danmark.

Huvudpersonen Karl Skov är direktör för en fabrik och han känner sig ansvarig för sina arbetares väl och ve. Om han inte samarbetar med tyskarna kommer alla hans arbetare att bli ersatta med tyskar. Deras familjer får svälta. Karl har en son från ett tidigare äktenskap och tre söner och en dotter med sin nuvarande fru. Frun är hårdnackat emot allt samarbete med tyskarna. Men alla förståsigpåare råder den gode Karl att vara tillmötesgående mot den invaderande stormakten. Mest av allt blir han uppmuntrad av de högst uppsatta politikerna i Danmark. Och släktingarna i Sverige (fruns syster är gift med en svensk) … de vill så gärna ha en del av den lukrativa kakan.

Claes Malmberg har fått en av filmseriens bästa (och mest cyniska) repliker. När det skålas för ett snabbt slut på kriget skojar han med jovialisk min och säger: ”Varför det, när vi tjänar pengar som aldrig förr?”. Det krävs någon med Malmbergs utstrålning för att komma undan med ett sådant yttrande.

Hur är det med trovärdigheten i serien? De politiska intrigerna känns äkta. Och visst hände det märkliga saker när man lagstiftade retroaktivt. Mer än en gång. Det är osäkert vilken sida man ska hålla på. Ingen i filmen sitter ju med facit i hand. Den danska polisen samarbetar först med tyskarna … och sedan blir de själva eftersökta av Gestapo och ett par polismän som sökt motståndsmän i fabrikörens stora hus kommer plötsligt med mössan i hand och ber om civila kläder för att överleva.

 

När freden kommer borde ett stort firande utbryta. Så var det i USA och Storbritannien och Kanada och Australien … och stora delar av Samväldet och sådana scener har vi fått se gång på gång i olika filmer. När freden kommer till Danmark utbryter ett slags inbördeskrig med danskar mot danskar. Bilderna påminner om gamla maffiafilmer och Gangs of New York. Och hur är det med den där motståndsrörelsen? De är som sin tids gängkriminella som leker med sprängämnen, pistoler och kulsprutor för att verka coola, och skjuter folk på öppen gata eller på uteserveringar. Utan tanke på den civila omgivningens väl och ve, och utan tanke på att de kan avrätta helt oskyldiga människor (vilket faktiskt också händer i filmen).

De fyra barnen i det andra äktenskapet håller ihop mot sin halvbror, vilket känns sorgligt uteslutande, och visst är det märkligt att alla fyra blir involverade i motståndsrörelsen, och vad de ska göra är att spränga pappas fabrik, eftersom den kan användas till, och har använts till, tysk krigsproduktion.

Filmen har också med klichén sexig lockande motståndsflicka i basker. Man väntar bara på att hon ska säga ”I will say this only once”.

Men medan de yngre karaktärerna kan vara klichéartade och onyanserade faller ingen skugga över de äldre skådespelarna. Vi får se ett äktenskap som vittrar sönder, sakta men säkert, och skådespelarna är lysande som personer som gör helt olika val, med olika motiveringar … och man förstår att båda två, fast de väljer olika sidor, motiverar det med att detta är det rätta, detta är den goda sidan. För den sida man själv står på … är så klart den rätta och den goda sidan.

Sedan blir det den segrande sidan som skriver historien och vad som är gott och rätt och riktigt … det kan man lagstifta om retroaktivt.

Politikerna byter så klart sida hela tiden. Liksom svenskarna i filmen. Att sitta på staketet är också en sport.

Förutom handlingen i Danmark finns också små utflykter till Norge och Sverige med under filmseriens gång. Mycket sevärd – och läsvärd – box.

 

 

 

 

LARS MORTIMER : HÄLGE: STORA BOKEN OM RYGGSKOTT – fullsmockat med skojiga seriestrippar

 

Ryggskott kan drabba alla ryggradsdjur. Älgar är särskilt utsatta under älgjakten.

Stora boken om ryggskott är det dock snarare jägaren Edwin som lider av akut ryggskott – men ingenting ska få hindra honom från att deltaga i jakten! Inte en sådan pytteliten detalj som att inte kunna stå upprätt. Jakt är jakt. Man kan ju alltid spana på myrorna …

Myran Harry är en återkommande favorit i Hälge serierna. Liksom igelkotten Kotten och de båda ugglorna som gärna kommer med goda råd både om jakt och hornfällning. Vad ska man göra med tappade horn? Skaffa en kniv och börja slöjda?

Späda skott värt att kröka rygg för

Under tiden darrar de små tallplantorna. De vet aldrig när en hungrig älg är på jaktstigen efter späda små skott nästa gång. Skott som det är värt att kröka ryggen för.

Tur för älgarna

Och vad gör människor som får blomsteramplar och rabatter och grönsaksland och fruktträd länsade? Ja, tyvärr är det inte jaktsäsong under den tid som trädgården står i full blom. Tyvärr för trädgårdsentusiasterna. Tur för älgarna.

Tur har också läsarna med detta fullmatade album. Fullsmockat med skojiga seriestrippar. Alla fullträffar är humoristiska – inget skott träffar Hälge. Varken i ryggen eller någon annanstans.

LARS MORTIMER : HÄLGE SKJUTER TILLBAKA – man behöver aldrig jaga långt efter skämten

 

AKTA
Förlag: Bokförlaget Semic
Serie: Hälge Album
Genre: Tecknade serier
Antal sidor: 48
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-08-15

Det är ofta skarpt läge för Hälge i de vidsträckta barrskogarna någonstans i Norrland. Ändå lyckas han överleva det mesta och återkommer årligen med godbitar i ett inbundet julalbum. Här kan man följa Hälge året runt, från djupa snödrivor och fallande horn till sensommarens intensivträning inför den ultimata jaktstarten.

Visst finns även Hälges skogskamrater med. Som de sällskapliga ugglorna som kommenterar snöfallet från sin trädtopp. Själva Hälge är redan översnöad. Till skillnad från de båda lappugglorna på Skansen, de vitt efterspanade Percy och Barr, behöver Hälges ugglevänner inte använda ovanliga snöoväder för att smita från en inhägnad. De lever redan i frihet.

Tio miljoner år med igelkottar

Hälges vän Kotten är en storfavorit i albumen. Igelkottar har funnits i tio miljoner år, vilket Kotten påpekar. Respekt! Taggarna har varit ett utmärkt skydd, tills en ny ”apex predator” tog över världen med bilar och robotgräsklippare och nu är igelkotten utrotningshotad. Men vad gör igelkottar hela vintern? Lars Mortimer har svaret. De ligger och myser och läser, med hjälp av en lång förlängningssladd från närmsta röda stuga ute i skogen. Lite kan människorna bjussa på, efter allt elände de ställt till med för igelkottssläktet.

Pratbubblor och temaskämt

Boken innehåller också sidor med foton på verkliga (inte tecknade) djur som yttrar sig i putslustiga pratbubblor med utpräglad Göteborgshumor, liksom flera sidor med olika temaskämt. Som en sida med Elon Musks roligaste oneliners. Är det någon på Twitter som tycker att Musk är rolig efter att han vandrade in med en vask på företaget och vaskade typ halva personalen? It all goes down the drain …

Optimism på stubben

Hälge är så klart bäst. Visst kan han ofta sitta på en stubbe och deppa, men han är ändå en obotlig optimist. Och tror ständigt på ett liv efter jakten.
Förresten. Boken innehåller också recept på pizza. Inget av recepten innehåller älgkött. Älgfärs, älgkebab, älgskav, älgpizza … Älg passar till det mesta.
Jägaren Edwin tyngs av räkningar och när Hälge påpekar att han minsann bor i samma skog utan att någonsin få fönsterkuvert … replikerar Edwin att det där bara är ytterligare en anledning att jaga älg. Förutom att man skulle kunna lansera dem på en pizza …

Ingen lång jakt på skämt

Trivsamt julkul och man behöver aldrig jaga långt efter skämten. De faller lika ymnigt som snöflingorna över Hälges myrvänner som beslutar sig för att ta över världen någon annan gång. Just nu är det den bästa tiden att stanna inne med en rolig bok. Till exempel av Lars Mortimer.

FILM: Bränn alla mina brev - Kostymdrama med chick lit feeling

Regi: Björn L Runge

Medverkande: Bill Skarsgård,  Asta Kamma August, Gustav Lindh, Sverrir Gudnason, Sten Ljunggren, Marika Lindström, Ossian Skarsgård, med flera.
Betyg: 3

Distribution: SF

Klassisk internationell chicklit innehåller ett hoppande mellan nutid och dåtid och huvudpersonens problem i nutid kan lösas genom att lösa ett mysterium i dåtid. Bränn alla mina brev av Alex Schulman är detta scenario i Sverige. Med Alex själv som chicklit huvudperson. 

Det man inte kan skylla på föräldrarna, det kan man skylla på mor- och farföräldrarna.

Alex inser att hans koleriska läggning, överdrivna avundsjuka, allmänna ilska och ständiga vredesutbrott (i blogg, podd och hemma .... med sopkastande och glaskross ... där han ursäktar sig med att han inte är "våldsam") allt detta beror på hans morfar Sven Stolpe. Och liksom Alex var Sven en mästare på att älta och gräva sig neråt och bakåt. Hela livet. 

Filmen är emellanåt riktigt komisk, och ibland ofrivilligt komisk.

Mest imponerad är man av David Lagercrantz.

Han har ...

A) Sparat alla brev (både de som är skrivna av Olof Lagercrantz och de som är skrivna av Karin Stolpe)

och

B) Han hittar dem! 

Breven är bäst

Hur många människor klarar av att hitta brev som är typ hundra år gamla? De flesta hittar inte ens ett årsgammalt brev ...

Alex bok skulle inte vara någonting utan breven, och det är också breven och läsningen av breven som är bäst i hela filmen. Filmen lyfter när Olof och Karin får prata med egna ord genom breven. Språket är betydligt bättre där än i konstlade repliker i manuset.

Scenen med Alex och David är också en av filmens många komiska scener. För Alex ska avslöja Den Stora Hemligheten, den som varje chicklit roman kretsar kring (så även denna) ... och så säger David INNAN Alex hinner säga något ...

- Ja, min pappa Olof hade ihop det med din mormor Karin ...

Han har vetat allt hela tiden.

ALLA i familjen Lagercrantz har vetat allt hela tiden. Det är inget konstigt med det.

I familjen Schulman tycks man göra allting till något märkvärdigt och konstigt.

Många konstigheter och oförklarligheter

Extra konstiga saker i filmen finns det gott om, men tre saker lyser starkast med sin konstighet:

1) Att Karin stannar hos Sven. Det finns ingen som helst vettig förklaring till detta. Idag är det allmänt erkänt att verbal misshandel är minst lika farlig som fysisk misshandel (något som inte Alex heller verkar fatta i inledningen av filmen "jag är ju inte våldsam" påpekar han när han har ett vansinnesutbrott verbalt och slår sönder saker i köket). Det som Karin utstår när det gäller "public shaming" från sin man är totalt vidrigt.

2) Hur har Alex mamma haft det? Blev hon också verbalt misshandlad hela tiden? Hur är det att ha en pappa som kallar mamma för hora,  inte bara privat utan även offentligt, i sina skrifter?

(Alex påpekar förnumstigt att Olof och Sven genom hela sina författarskap skriver om samma kvinna. En skriver om en ängel, en skriver om en hora. Och Olof är den bättre författaren ... detta sägs alltså av Svens barnbarn. Helt objektivt).

3) Hur har Alex brorsa haft det? De borde väl ha haft ungefär samma barndom? Här verkar det snarare som om Alex är ett ensambarn som sitter hemma hos morföräldrarna och mumsar på gröna kulor och samlar på gamla frimärken.

Och hur kan det komma sig att inte David valde att skriva en bästsäljare själv, utan gav hela materialet till Alex ...? Det är ofattbart generöst. Men David myser nog när den här filmen kommer. Sven Stolpe framstår som tidernas störste skitstövel. Och detta i en megastor film med manus efter en bok av sitt eget barnbarn. Bill Skarsgård som Sven Stolpe är mer motbjudande och elakare än Pennywise (som var en av Bills största Hollywoodroller).

Team Lagercrantz fick sista ordet.

Omständigheter

Karins omständigheter: Sedan kan man konstatera att Karins man Sven gång på gång hängde ut henne och gjorde fördömande litteratur om hennes liv, bland annat om att hon hade genomgått en abort i Köpenhamn... Idag hade Karin själv använt sig av sitt eget liv och skrivit autofiktion. Istället för att bara vara tyst, medan olika män skrev om henne. Och kanske hade Karin gjort en svensk Omständigheter? Och vunnit Nobelpriset i litteratur liksom Annie Ernaux? 

I filmen framstår Karin bara som en gratis hushållerska till en otäck man som ständigt misshandlar henne verbalt. 

Ett sorgligt liv för en smart och självständigt kvinna. Ett sorgligt liv för vilken människa som helst. Hon blir utnyttjad som litterärt stoff av sin man. Och av sin älskare. Och av sitt självgoda barnbarn som mumsar gröna kulor.

Påkostat kostymdrama

Cineastiskt sett är det  ett påkostat kostymdrama för att vara svenskt, med fina bilder från dåtiden, med elegant uppklädda skådespelare, snygga hattar och snygga bilar. Alla verkar bo i palats både i nutid och dåtid. Miljöerna från Sigtuna är nästan nedtyngda av all historisk ballast.

Nutiden är ett bottennapp. Man hade lätt kunnat klippa bort allt som har med Alex och hans familj att göra. Det ger ingenting. Det bara hackar upp historien. Och ett lyckligt slut där Alex förstår att han är arg på grund av sin morfar? Snälla. Come on. Även de mest banala chicklit huvudpersoner brukar komma fram till lite mer spännande grejor än så.

Skådespelarna är inte ett dugg lika de som de ska föreställa. Uje Brandelius med familj klarade galant av att spela sig själva. Kunde inte megamediakändisar som Alex och Amanda klara skivan? Den riktige David Lagercrantz hade definitivt klarat av en enda scen så mycket bättre. Han uppträdde ju och spelade rollen som sig själv ypperligt i Stjärnorna på slottet.

Blir alla i släkten skådespelare?

En tanke: En ny generation Skarsgårds introduceras i och med lille Ossian. Blir alla i den släkten skådespelare? Finns det någon där som blir typ mäklare, vårdbiträde, konsulent, ambulansförare eller bibliotekarie?

Och familjen August kanske kan utmana Skarsgårds med en ny filmstjärnedynasti. De är på gång.

Extramaterial: Inget. Visst hade det varit kul med lite intervjuer? Definitivt en med David, för att få höra hans minnen, vad han hört om triangeldramat, och en med Alex bror Calle.

FILM: Don’t Worry Darling - The Stepford Wives möter The Matrix ... och det är inte värt att bekymra sig om

 

Regi: Olivia Wilde

Titel: Don’t Worry Darling

Betyg: 2

Distribution: SF

 

Det blev ett budgivningskrig mellan ett otal Hollywoodstudios när Olivia Wildes nya projekt lanserades. Alla som inte vann budgivningen tackar nu säkerligen sin lyckliga stjärna tusen gånger om.

När det gäller skvaller och rykten så har Don’t Worry Darling nått upp i rekordnivåer för en modern film.

 

Harry Styles regiromans och omskrivna spottloska

Shia LaBeouf som fick sparken för att han missuppförde sig. Ersättaren Harry Styles, en gång i tiden känd som popstjärna i bandet One Direction, hade en romans med regissören Olivia Wilde. Hur störde detta inspelningen? Hur påverkades filmen? Varför hatar Olivia Wilde och Florence Pugh varandra? Och spottade Harry Styles verkligen på Chris Pine när det var dags för filmens världspremiär på Venedig filmfestival? ”Spitgate” var lätt årets mest omskvallrade och omskrivna händelse i underhållningsbranschen. Och … tänk vilken skojig film som det hade blivit av alla dessa rykten!

The Movie That Goes Wrong. Gång på gång på gång….

 

Färdig produkt mindre intressant än alla rykten

Men … hur är då själva produkten? Kort svar: inte alls lika intressant som alla rykten och intriger bakom kulisserna.

Filmen är en hybrid av thriller, svart komedi, feministmanifest … Och lite skräckfilm. Trots allt, det verkar vara en uppdatering av den gamla skräckisen The Stepford Wives som står på tapeten. Männen åker till jobbet, lika säkert som ett klockverk, och kvinnorna är glada och villiga hemmafruar.

 

Ett typiskt sterilt och fantasilöst Hollywoodparadis

Vi befinner oss i öknen, i ett artificiellt uppbyggt ”paradis”. Som så ofta när Hollywood ska gestalta ”paradiset” på film så tänker de på Hollywood och Los Angeles. Alla har perfekt klippta gräsmattor. Man ska ha pool, grillplats, garage och tennisbana. Hur många av dessa grejer man har speglar statusen. Chefen Frank, spelad av Chris Pine, har tennisbanor. Plural. Och arkitektritat hus.

 

Måndag hela veckan

Det hela påminner lite om utopi-dystopithrillern Elysium med Mark Damon. Och återigen får man samma tanke … Det här ser ju så himla tråkigt ut. Det finns inga årstider, inga väderomväxlingar, inga intressanta blommor, inga ovanliga träd, inga urtidsskogar, ingenstans att plocka bär och svamp, ingenstans för hundar att gräva ner tuggben, det finns inga katter, harar, rävar, igelkottar, fåglar, döda stubbar fulla med skalbaggar, inga spindlar, inga fjärilar … Bara dessa oändliga rader av turkosa pooler och pastellfärgade människor med cocktaildrinkar. Skuggorna är helt fel, palmerna rör sig inte i blåsten och alla människor rör sig som om de var med i datorspelet The Sims.

 

Överraskningen som inte är en överraskning

Nu utfärdas spoilervarning.

Det visar sig att det ska vara en överraskning att tillvaron i denna fiktiva stad Victory verkligen bara är ett datorspel … eller snarare en datorsimulering. Det förstår man faktiskt ganska tidigt i filmen.

Ingen finns där på riktigt, allt utspelar sig bara i fantasin. Det är lite The Matrix och Inception över det hela. Kropparna finns någon annan stans. Nersövda.

Annars påminner handlingen mycket om The Truman Show och Free Guy … för huvudrollsinnehavaren börjar misstänka att det här är inte på riktigt, hen vill ha ut mer av livet, och då skakas allt i sina grundvalar.

 

Pigg hemmafru och Rat Pack lookalike

Florence Pugh spelar en pigg hemmafru som är gift med killen som ser ut som Harry Styles med Frank Sinatra stajling. Men i den verkliga världen har hon varit en framgångsrik läkare. Nu ligger hon nersövd och drömmer om en hemmafrutillvaro. Hon vill ut, och för att klara av detta måste hon dupera sin man, ja, alla män i spelet/simulationen, och ta sig till sin egen kropp.

Det finns mer luckor i handlingen än handling utan luckor. Ingenting går ihop. Om något går fel i simulationen… varför jagar dessa rödklädda människor runt? Och en läkare med piller? Varför gör man inte något på platsen där de nedsövda kropparna ligger?

 

En manlig dröm utan kärlek

De flesta kvinnorna tycks ha kidnappats mot sin vilja, utvalda av män som har denna dröm. Liksom i fallet The Stepford Wives är detta en manlig dröm. Men vad är det för poäng med att bli älskad av en robot som liknar den fru man just har mördat, eller att bli älskad av en person som mot sin vilja är nedsövd på annan ort och som fått artificiella minnen inplanterade för att locka fram kärlek? Männen vet ju om att allt är fejk.

Varken mat eller swimmingpooler eller snygga bilar eller tennisbanor finns. Och kärleken finns inte heller.

 

Efter förklaringen … är allt ännu mer obegripligt

Det finns mängder av obegripligheter i filmen. 

I tjugo minuters extramaterial förklarar Olivia Wilde allting … och hur detta är ett feministiskt manifest … och sedan är filmen ännu mer obegriplig.

Varför har huvudpersonen drömmar i svartvitt? Vilka är alla de där balettdansande blonda kvinnorna i drömmen? Varför måste de klippa in ännu en tråkig drömscen när vi just ska få se Dita Von Teese klättra upp i ett cocktailglas?

 

Saknas aldrig de kidnappade unga kvinnorna?

Varför är det ingen som saknar den smarta unga kvinnliga läkaren? Ens på jobbet? Hon är ju kidnappad och nersövd för bövelen!

Hur länge kan folk ligga nersövda utan att det skadar dem? De får liksom varken mat eller motion i simulationen.

Och slutligen … skulle det inte gå att sälja ”vara ihop med Harry Styles” i en en timmes lång simulation (längre kan nedsövning väl inte vara hälsosamt?) till alla gamla One Direction fans? Varför ska det bara vara en manlig fantasi?

 

Vem vill ha tråkigt i ett spel?

Varför måste simulationen vara så förpepprat tråkig?

Skulle jag göra mig besväret att besöka en simulation skulle jag vilja ha något mer än en tripp till en fejkad version av 1950-talets Los Angeles. Visst vill man ha en tripp till Mars, som Arnold Schwarzenegger fick i en gammal 1980-tals rulle, eller en tur till Hogwarts, och mata ugglorna i posttornet och ta en flygtur på Buckbeaks rygg!

 

Uddlös, mesig och osammanhängande

Filmen är för mesig för att vara thriller eller skräck, för uddlös och för velig för att vara satir eller komedi, och alldeles för tråkig och långsam för att vara underhållning.

Dessutom är filmen för ologisk och för tondöv för att vara sammanhängande. Men man ska förmodligen inte bekymra sig om smörjan och det faktum att ingenting hänger ihop eller går ihop ... Som sagt. Don’t Worry Darling.

FILM: DÄR KRÄFTORNA SJUNGER - Succéromanen av Delia Owens blir till ett filmiskt hattrick i deckare, famijesaga och naturromantik

 

Regi: Olivia Newman

Titel: Där kräftorna sjunger

Betyg: 5

Svensk distribution: SF

Format: BD och DVD

Extramatierial: Intervjuer, making-of, miljöerna, deleted scenes, musikvideo

 

Delia Owens megasuccé i romanform har blivit en sensationellt vacker film, en hyllning till naturen och det underbara i att leva nära naturen, ett riktigt ”skogsbad” i filmform.

Man kan nästan känna doften av klorofyll. Och höra skvalpet av vågor och surret av mygg …

 

Till skillnad från så många filmer som väljer att spela in i studios och att skapa med CGI --- detta är ”the real deal”. Man har byggt upp Kyas hus nära våtmarkerna, man har filmat på plats i New Orleans … Och man har fått tampas med mygg och myror och översvämningar. Precis som det är i verkligheten. Men resultatet är så äkta, så genuint, så slående vackert.

 

Deckare, naturromantik och romantisk triangel

Där kräftorna sjunger är egentligen tre filmer i en. Vi har en deckare, en episk romantisk triangel och en naturfilm. Precis som det ska vara. Delia Owens roman toppade inte bara romanlistan utan även deckarlistan när det gäller bästsäljare.

Hur dog Chase Andrews? Var det mord eller en olycka? Han var stadens gullgosse, den bäste quarterbacken någonsin --- men han hade haft ihop det med minst hälften av fruarna i den amerikanska småstaden, och det fanns gott om äkta män som önskade livet ur Chase Andrews.

 

Praktiskt att få Kya ur vägen

Chase har också varit romantiskt involverad med Kya, som stadsborna föraktfullt kallar för ”träskflickan” eftersom hon bor isolerat mitt ute i vildmarken och klarar sig själv, medan hon skriver och illustrerar vackra volymer om den unika naturtyp som våtmarkerna representerar. Pengarna använder hon till att köpa upp land, så att levande varelser, snäckor, svampar, fåglar, insekter … ska få ha kvar sin plats på jorden, istället för att rika hotellmoguler ska få lov att dränera allt och bygga lyxhotell. Småstaden har ett antal anledningar till att de inte gillar ”träskflickan”. Det är praktiskt att få henne fälld för mordet på Chase Andrews.

 

Betraktar allt utifrån … och är i händelsernas centrum

Fördomar i småstäder och rättegångsdrama … Ja, Där kräftorna sjunger bär ekon av To Kill a Mockingbird, med Kya i dubbla roller, dels som pojkflickan Scout som betraktar allt utifrån, dels som den anklagade som det är ”praktiskt” att bli av med, hen som befinner sig mitt i händelsernas centrum.

Det finns afroamerikaner som likt Kya lever i utkanten och de verkar adoptera henne som ”sin”. De skvallrar aldrig för myndigheterna (vad har myndigheterna någonsin gjort för afroamerikaner?) och de ser till att hon klarar sig. De är bättre föräldrar än Kyas biologiska föräldrar. Och efter alla böcker och filmer med ”white saviours” … Äntligen ombytta roller.

 

En enkel kärna: att bli övergiven och att överleva

Kärnan i hela historien är egentligen mycket enkel: att bli övergiven och att kämpa för att överleva. Precis samma kärna som i den nya japanska succéanimefilmen Belle. I Belle flyr flickan till en virtuell värld och blir en hyllad popstjärna. I Där kräftorna sjunger flyr flickan ut i naturen, till våtmarkerna och till träsket som också är en helt annan värld jämfört med ”den vanliga världen” i den amerikanska småstaden där de andra karaktärerna bor, och hon blir så småningom en hyllad biolog och författare.

Den andra världen erbjuder inte bara flykt utan också en möjlighet för huvudpersonen att läka och att bearbeta känslor av sorg och övergivenhet. En väg ut. Att kunna gå vidare efter ett trauma. Det här är känslor som så många barn har, både pojkar och flickor, och det kan förklara att både Belle och Där kräftorna sjunger har blivit så stora megasuccéer bland så många olika sorters läsare och filmkonsumenter.

 

Ovanlig deckare … som man kan återkomma till, gång på gång

Det är ovanligt med en deckare med så många slående vackra naturmiljöer. Det fungerar ypperligt. Det gör att historien kan ses (eller läsas) om och om igen, för det huvudsakliga är inte ”vem som gjorde det” eller varför. Det huvudsakliga är att leva i samklang med naturen. Och att rädda den från att dräneras (både bildligt och bokstavligt) av kapitalistiska intressen.

 

Filmen vågar vara öppen … och litar till att bilderna talar

Den amerikanska drömmen har ett högt pris. Det behövs karaktärer som Kya som har andra drömmar, andra värderingar, och som går mot strömmen. När det gäller frågan om vem eller vad som dödade Chase Andrews … Det skulle kunna ha varit den amerikanska drömmen som kvävde honom. Rent symboliskt. Rent praktiskt finns det förklaringar i filmen … Men tror vi på dem? Kya säger ingenting.

Det är mycket sympatiskt med en film som vågar vara öppen och som inte pratar sönder scener och bilder hela tiden. Det här är på många sätt gammaldags filmmagi där man litar på bilderna universella språk och på en skådespelerskas förmåga att uttrycka saker med minspel och kroppsspråk, istället för att prata sönder scener med smattrande dialoger och irriterande, förklarade voice-overs.

 

Hyllningar till produktionen och filmens Kya

Extramaterialet innehåller hyllningar till de som arbetat med filmen, allt från produktionsdesign till foto, och en intervju med författaren Delia Owens om vad hon tycker om filmens Kya …. Hon älskar så klart Daisy Edgar-Jones, det gör alla. Det finns även intervjuer med filmstjärnan Reese Witherspoon (Big Little Lies) som älskade boken och som har varit instrumental i att se till att filmen blivit gjord på rätt sätt – utan att förstöra boken.

 

Tonsäker, kärnfull och förenande

Det här är en film som är tydlig och kärnfull och som går lätt att följa med i utan att ha läst romanen. Samtidigt är känslan så tonsäker hela tiden att romanens många fans kan njuta av filmen.

Episk romantik utan pratiga dialoger och ironisk cynism och klichéer där stadsmänniskor ska flytta ut på landet … det är en bristvara i dagens filmutbud. Det här är som en svepande gammal klassiker, gjord med dagens minutiöst perfekta teknik, och det finns till och med en scen som är som ett eko av Härifrån till evigheten.

För en gångs skull kan alla deckarfantaster och romantiker och skogsmullar samsas om en och samma film. En ypperlig julfilm. Eller alla hjärtans dag film.

Perfekt i ett litet paket till någon du bryr dig om --- oavsett hens intressen.