Norskt försök till en Roald Dahl kopia
Ruben gillar inte att simma (han kan förresten inte simma) och han gillar inte rektorn. På skolans simmardag ska han livrädda rektorn (det är ett obligatoriskt moment). Ruben måste tillsammans med sin bästis komma på ett sätt att slippa skolans simmardag. Kan han fixa fram en lagom allvarlig sjukdom? Så att han själv blir sjukskriven? Eller vänta, är det inte bättre att den hamsterallergiska rektorn blir lite lagom sjuk?
Denna norska bok för barn är tyvärr inte alls rolig och inte alls värdig Dahls ursprungsland.
Marius Horn Molaug
Världens värsta rektor
Världens värsta rektor
ISBN: 9789150221275
Översättning: Sofia Lindelöf. Illustrationer: Kristoffer Kjølberg.
Förlag: Berghs förlag
Översättning: Sofia Lindelöf. Illustrationer: Kristoffer Kjølberg.
Förlag: Berghs förlag

Lyckade försök har gjorts av britten David Walliams och amerikanerna Jory John & Mac Barnett (missa inte Dubbel-Trubbel med en hjälte som älskar att läsa Roald Dahl och en rektor som är besatt av kor).
Denna norska bok för barn är tyvärr inte alls rolig och inte alls värdig Dahls ursprungsland. För det första är rektorn inte tillräckligt hemsk. Han är helt enkelt inte en motståndare av rang. För det andra är det precis samma intrig genom hela boken "jag kan inte simma, hur ska jag undvika simmardagen?" och det blir otroligt tjatigt. För det tredje är boken långtråkig. Det finns inget värre än humor utan några skratt alls. Det blir platt fall. Som att försöka simma på torra land (fast det hade säkert simokunnige Ruben föredragit).
Försök istället att lägga rabarber på Roald Dahls Matilda i original eller i svensk nyutgåva, skratta och förfasas över den hemska rektorn och alla andra hemska vuxna karaktärer och heja på den smarta lilla Matilda som har mycket större problem än att inte vilja simma på skolans simdag.
Följ sedan upp med den amerikanska dundersuccén Dubbel-Trubbel. Den ko-besatta rektorn glömmer man inte i första taget! Inte heller huvudpersonen Niles som gillar smarta bus och att läsa Roald Dahl.
Roald Dahls arv lever fortfarande. Men tydligen inte i Norge. Det här är som en väldigt urblekt karbonkopia av en Roald Dahl bok där man tagit bort allt som är busigt, kul, originellt och humoristiskt.



Mark Twain hyllade Anne på Grönkulla som “det käraste och mest älskvärda barn inom skönlitteraturen ända sedan den klassiska Alice!”.
Anne på Grönkulla har blivit teater och sedan biofilm innan det var dags att bli TV-film. Första gången som Anne blev film ville Katharine Hepburn så gärna spela Anne. Men hon missade att få rollen. När det var dags för TV-filmerna så föreslog Katharine Hepburn sitt brorsbarnbarn för produktionen - och Schuyler Grant fick mycket riktigt rollen som Diana, Annes bästa vän, medan kanadensiska Megan Follows blev Anne.
Men skillnaden mellan Pippi och Anne är att Pippi är rik och Anne är fattig. Ingen vill ha en rödhårig, pratsam jänta som fabulerar hela tiden och Anne får slita hårt som fattighjon, ungefär som Askungen eller Snövit, under överinseende av elaka vuxna som inte ens är en “styvmoder“. Anne är från början som en folksaga --- men denna struktur förändras snart, för lösningen är inte “some day my prince will come”, lösningen är inte att gifta sig, lösningen är att utbilda sig och skaffa ett bra jobb. Livet på landet är hårt, även om det ser idylliskt ut, och många människor sliter ont. Matthew Cuthbert jobbar varje dag av sitt liv tills han faller död ner på åkern. Anne och även hennes vän Gilbert satsar på utbildning som vägen till ett bättre liv --- Anne blir lärare, och även författare (precis som Lucy Maud Montgomery) och Gilbert blir läkare.
145 länder med Grönkulla

















