Författare: Marie Lu
Titel: Rebell
Genre: Y.A. sci-fi, dystopi
Antal sidor: 329
Översättning: Katarina Falk
Originaltitel: Rebel
Som av en kosmisk dystopisk slump så kompletteras
två kända, avslutade dystopiska trilogier plötsligt med en överraskande del fyra under maj månad ... Suzanne Collins Hungerspelen och Marie Lus Legend.
Det finns skillnader och likheter ... I båda fallen handlar det om Nordamerika i framtiden (korrupt, våldsamt, dystopiskt, med sanslöst modern stridsteknologi men helt utan modern underhållning och utan YouTube, Twitter och Instagram). I båda fall ägnar sig de unga huvudpersonerna åt strider och familjebråk och konflikter --- och så blir det lite Y.A. romance, som aldrig riktigt fullbordas.
Medan Suzanne Collins inspirerades av historien om Minotauren - 7 pojkar och 7 flickor från Athen offrades till Minotauren vart sjunde år, enligt myten - så har Marie Lu låtit sig inspireras av Les Misérables --- främst dynamiken mellan de två huvudpersonerna. Legend är konflikten mellan Valjean och Javert i tonårstappning och med mer romance än bromance.
Medan Collins förlägger sin nya del fyra 64 år innan originaltrilogin, förlägger Marie Lu sin del fyra ungefär ett decennium efter sin originaltrilogi --- som en sorgesam epilog.
I tre böcker i Legend-serien - Legend, Prodigy och Champion - fick man följer June och Day, kapitlen skiftade synvinkel beroende på vem som berättade i jag-form.
Många fans hejade på att de två till sist skulle få ihop det och leva lyckliga i alla sina dagar, men i Marie Lus dystopiska värld härjar ett grymt virus, som framställts som militärt vapen, och Day smittas och borde egentligen ha strukit med ... Dessutom blir han skadad i striderna. Han överlever, men med förmodat raderat minne .. Så trilogin slutar med en blandning av melankoli och hoppfullhet: Day och June träffas igen i epilogen, och Day presenterar sig för June... för första gången, tror han. Men någonstans inne i Day verkar minnen väckas till liv igen ... Slutet är alltså lite som slutet på Beautiful Creatures (filmen, inte boken) eller en scen från Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Raderade minnen kanske inte är fullt så raderade som de först verkar vara ... och de har en benägenhet att poppa upp igen.
Nu i bok fyra introduceras en ny "bad guy", som nästan är som en kopia av Marie Lus skurk i hennes andra serie Warriors (som inte ska förväxlas med Erin Hunters serie Warriors om förmänskligade katter som krigar mot varandra). Day lider av PTSD och det är oklart om regimbytet egentligen gjorde så att någonting blev bättre. Saker blir inte bättre, bara dåliga på ett annat sätt. Day försöker fortfarande skydda sin lillebror Eden, och därför har han flytt till en säker plats, tror han, och han har även gett upp sitt livs kärlek, June, för att skydda Eden. Day har alltså fått tillbaka sitt virusraderade minne, eftersom han lider av att försaka sin kärlek och även av PTSD (vilket han inte hade haft om han inte hade kommit ihåg eländet han var med om i originaltrilogin), men Day underskattar hur lätt det är att hitta ett säkert ställe för Eden. Eden hamnar i trubbel. Så klart.
Eden är mest av allt sur på Day, eftersom han är känd som rebellernas hjälte, och Eden är trött på att leva i skuggan av sin berömde storebror. Eden är också trött på att Day försöker skydda honom (ungefär som när Katniss försöker skydda Prim i Hungerspelen-trilogin) och han är inte det minsta tacksam. Days beskyddande drag gör att Eden tar ännu fler risker och hamnar i ännu värre knipor.
Vartannat kapitel berättas av Eden och vartannat kapitel berättas av Day, som nu återtagit namnet Daniel för att vara mer inkognito (Day var ju den stora hjälten, känd för sin graffiti --- vilket verkar vara ett lätt sätt att bli hjälte på och inte bara få ett litet kulturstipendium ...). Eden som berättare gör att Marie Lu kan återanvända mycket av originaltrilogin eftersom Eden berättar om sina minnen av händelserna i de tre böckerna, från sin synvinkel. Lu verkar tro att alla minns originaltrilogin, och alla läsare minns ju alla
små detaljer i alla olika tjocka dystopier som kom för tio år sedan, då dystopigenren var het, och ingen blandar ihop böckerna med alla andra liknande böcker.
Det är onekligen en överraskning för alla fans att allt nu handlar om de två killarna och deras brodersrelation, och att June inte får vara huvudperson i serien som hon hjälpte till att lansera och göra populär.
Det är lite som om man skulle göra Hungerspelen utan Katniss Everdeen ... Vilket förresten är precis vad Suzanne Collins har gjort ... hon har också dumpat en enormt populär hjältinna för att fokusera på en kille istället, Coriolanus Snow som tonåring, och både Marie Lu och Suzanne Collins verkar tro att fansen stannar kvar ändå, utan populära och starka hjältinnor, eftersom det är franchises som säljer och inte personerna.
Rebell fokuserar på relationen mellan två bröder, visar på hur viktigt det är att Daniel äntligen börjar prata med Eden istället för att bara försöka beskydda honom ... Men Rebell är främst Edens historia --- och som karaktär har han inte samma karisma eller förmåga att väcka intresse som June hade i originaltrilogin. Det finns en anledning till att vissa karaktärer är biroller och andra är huvudroller ---- och Victor Hugo visste vem som kunde bära en hel historia.
BG
ISBN: 9789178933037
Utgivningsdatum: 2020-05-13
Förlag: Modernista
Som av en kosmisk dystopisk slump så kompletteras
två kända, avslutade dystopiska trilogier plötsligt med en överraskande del fyra under maj månad ... Suzanne Collins Hungerspelen och Marie Lus Legend.
Det finns skillnader och likheter ... I båda fallen handlar det om Nordamerika i framtiden (korrupt, våldsamt, dystopiskt, med sanslöst modern stridsteknologi men helt utan modern underhållning och utan YouTube, Twitter och Instagram). I båda fall ägnar sig de unga huvudpersonerna åt strider och familjebråk och konflikter --- och så blir det lite Y.A. romance, som aldrig riktigt fullbordas.
Medan Suzanne Collins inspirerades av historien om Minotauren - 7 pojkar och 7 flickor från Athen offrades till Minotauren vart sjunde år, enligt myten - så har Marie Lu låtit sig inspireras av Les Misérables --- främst dynamiken mellan de två huvudpersonerna. Legend är konflikten mellan Valjean och Javert i tonårstappning och med mer romance än bromance.
Medan Collins förlägger sin nya del fyra 64 år innan originaltrilogin, förlägger Marie Lu sin del fyra ungefär ett decennium efter sin originaltrilogi --- som en sorgesam epilog.
I tre böcker i Legend-serien - Legend, Prodigy och Champion - fick man följer June och Day, kapitlen skiftade synvinkel beroende på vem som berättade i jag-form.
Många fans hejade på att de två till sist skulle få ihop det och leva lyckliga i alla sina dagar, men i Marie Lus dystopiska värld härjar ett grymt virus, som framställts som militärt vapen, och Day smittas och borde egentligen ha strukit med ... Dessutom blir han skadad i striderna. Han överlever, men med förmodat raderat minne .. Så trilogin slutar med en blandning av melankoli och hoppfullhet: Day och June träffas igen i epilogen, och Day presenterar sig för June... för första gången, tror han. Men någonstans inne i Day verkar minnen väckas till liv igen ... Slutet är alltså lite som slutet på Beautiful Creatures (filmen, inte boken) eller en scen från Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Raderade minnen kanske inte är fullt så raderade som de först verkar vara ... och de har en benägenhet att poppa upp igen.
Nu i bok fyra introduceras en ny "bad guy", som nästan är som en kopia av Marie Lus skurk i hennes andra serie Warriors (som inte ska förväxlas med Erin Hunters serie Warriors om förmänskligade katter som krigar mot varandra). Day lider av PTSD och det är oklart om regimbytet egentligen gjorde så att någonting blev bättre. Saker blir inte bättre, bara dåliga på ett annat sätt. Day försöker fortfarande skydda sin lillebror Eden, och därför har han flytt till en säker plats, tror han, och han har även gett upp sitt livs kärlek, June, för att skydda Eden. Day har alltså fått tillbaka sitt virusraderade minne, eftersom han lider av att försaka sin kärlek och även av PTSD (vilket han inte hade haft om han inte hade kommit ihåg eländet han var med om i originaltrilogin), men Day underskattar hur lätt det är att hitta ett säkert ställe för Eden. Eden hamnar i trubbel. Så klart.
Eden är mest av allt sur på Day, eftersom han är känd som rebellernas hjälte, och Eden är trött på att leva i skuggan av sin berömde storebror. Eden är också trött på att Day försöker skydda honom (ungefär som när Katniss försöker skydda Prim i Hungerspelen-trilogin) och han är inte det minsta tacksam. Days beskyddande drag gör att Eden tar ännu fler risker och hamnar i ännu värre knipor.
Vartannat kapitel berättas av Eden och vartannat kapitel berättas av Day, som nu återtagit namnet Daniel för att vara mer inkognito (Day var ju den stora hjälten, känd för sin graffiti --- vilket verkar vara ett lätt sätt att bli hjälte på och inte bara få ett litet kulturstipendium ...). Eden som berättare gör att Marie Lu kan återanvända mycket av originaltrilogin eftersom Eden berättar om sina minnen av händelserna i de tre böckerna, från sin synvinkel. Lu verkar tro att alla minns originaltrilogin, och alla läsare minns ju alla
små detaljer i alla olika tjocka dystopier som kom för tio år sedan, då dystopigenren var het, och ingen blandar ihop böckerna med alla andra liknande böcker.
Det är onekligen en överraskning för alla fans att allt nu handlar om de två killarna och deras brodersrelation, och att June inte får vara huvudperson i serien som hon hjälpte till att lansera och göra populär.
Det är lite som om man skulle göra Hungerspelen utan Katniss Everdeen ... Vilket förresten är precis vad Suzanne Collins har gjort ... hon har också dumpat en enormt populär hjältinna för att fokusera på en kille istället, Coriolanus Snow som tonåring, och både Marie Lu och Suzanne Collins verkar tro att fansen stannar kvar ändå, utan populära och starka hjältinnor, eftersom det är franchises som säljer och inte personerna.
Rebell fokuserar på relationen mellan två bröder, visar på hur viktigt det är att Daniel äntligen börjar prata med Eden istället för att bara försöka beskydda honom ... Men Rebell är främst Edens historia --- och som karaktär har han inte samma karisma eller förmåga att väcka intresse som June hade i originaltrilogin. Det finns en anledning till att vissa karaktärer är biroller och andra är huvudroller ---- och Victor Hugo visste vem som kunde bära en hel historia.
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.