lördag 28 april 2018

FILM: Folke Mellvig - Mannen bakom Hillman-deckarna och Kullamannen!


Folke Mellvig klurar på nya mord.

Folke Mellvig är mannen bakom Hillman-deckarna - som finns som romaner, som radioprogram och som folkkära filmer. 

Filmerna har nu räddats för eftervärlden i den magnifika Den stora Hillman-boxen.

Men vem var Folke Mellvig, mannen bakom "färg-filmerna" och Sveriges populäraste radio-deckar-par?


Folke Mellvig föddes 1913 i Malmö. Efter studenten började han arbeta på TT men övergick snart till att skriva på heltid. 1942 romandebuterade han med Genom spärren som också vann bokförlaget Gebers pristävlan.

Sedan var han en mycket produktiv författare, främst under 1940-, 1950- och 1960-talen. Han skrev ett trettiotal deckare och många noveller men även radiopjäser och filmmanus. Hans återkommande romanhjältar, som han skrev ett tjugotal böcker om, var privatdetektiven kapten Hillman och hans fru Kajsa.

1951 kom den första boken, Uppdrag för Hillman. Folke Mellvig hade gjort en del research och bland annat pratat mycket med en privatdetektiv med egen byrå på Vasagatan i Stockholm.

Denna detektiv menade dock att deckaryrket mest handlade om skilsmässor och otrohet. Men detta brydde sig inte Folke Mellvig om utan gav ständigt sina fiktiva hjältar traditionella, kluriga mordfall att lösa.

Deckarparet Hillman blev snabbt ett fenomen med enorma framgångar i radio, bokform och på film. Det började med radiopjäser. Den 21 januari 1950 sändes den första, Alias Henry Grundt, som senare bytte namn till Hillmans detektivbyrå. Tätt därefter kom Melodimysteriet, Naturlig död och Vattengraven.

Rollen som kapten Hillman spelades hela tiden av Karl-Arne Holmsten. Hans fru Kajsa gjordes dock av flera olika skådespelerskor: Gaby Stenberg, Ruth Kasdan, Maj-Britt Nilsson, Annalisa Ericson och Inger Liljefors. Det blev sammanlagt 10 radioföljetonger om paret Hillman, varav Grönt för mord (1957) regisserades av Arne Mattsson.

Arne Mattsson och Folke Mellvig skulle i och med detta inleda vad som kom att bli ett framgångsrikt filmiskt samarbete som gått till historien som ”Hillmanserien”. Samtliga filmer var deckare och hade en färg nämnd i titeln.

Upprinnelsen var att Arne Mattsson upptäckte Strömsbergs Bruk i Uppland och tyckte att det skulle vara en perfekt miljö att spela in en deckare i. Han bad därför Folke Mellvig att skriva ett filmmanus vilket han gjorde i samarbete med författaren Lars Widding. Filmens fotograf var ingen mindre än Sven Nykvist.

Upprinnelsen var att Arne Mattsson upptäckte Strömsbergs Bruk i Uppland och tyckte att det skulle vara en perfekt miljö att spela in en deckare i. Han bad därför Folke Mellvig att skriva ett filmmanus vilket han gjorde i samarbete med författaren Lars Widding. Filmens fotograf var ingen mindre än Sven Nykvist.

 Damen i svart (1958) - en stilbildande och skräckinjagande thriller! På bilden syns skådespelerskorna Annalisa Ericson och Anita Björk.


Resultatet av efterforskningarna blev Damen i svart som hade premiär den 1 februari 1958. Rollen som kapten Hillman spelades av Karl-Arne Holmsten och rollen som hustrun Kajsa tillföll Annalisa Ericson.

Filmen blev en stor publiksuccé och fick även ett gott mottagande av kritikerna. Många runt om i landet vågade dock inte gå och se filmen, då det gick rykten om att den var så läskig att folk svimmade i salongerna. Recensenten Robin Hood skrev i Stockholms-Tidningen: ”Damen i svart är kanske den bästa thriller som gjorts här i landet.”
Nils Hallberg var med i Hillmandeckarna som fumlig och
lättskrämd assistent till Hillman. Här tillsammans med Lena
Granhagen i filmen Mannekäng i rött. Filmens regissör, Arne
Mattsson, gillade inte att han blev seriens mest populära figur.

Med blodad tand gjorde trion Mellvig, Widding och Mattsson snabbt en uppföljare. Redan den 19 december samma år hade Mannekäng i rött premiär. 

Den var i sprakande Eastmancolor och fotot var något som pressen lyfte fram särskilt. 

Under inspelningen av Brott i paradiset (1959), en film utanför Hillman-serien som Folke Mellvig också skrev manus till, poängterade han hur viktigt det är att ha ett bra grundmanus, särskilt inom deckargenren.


”Manuskriptet som sådant, brottet, spåren, de äkta och de falska, brottslingen etc. Allt detta måste vara så noga genomtänkt, så grundligt utarbetat i manuskriptform, att man inte kan ge sig tid att ändra på det, sedan inspelningen kommit i gång.”


Framgången på vita duken höll i sig. 1959 kom Ryttare i blått, 1962 Vita frun och 1963 den avslutande Den gula bilen.

Dessutom släppte Folke Mellvig samtliga Hillmanfilmer som romaner, i regel utkomna året efter det att de kommit på bio. Även detta forum för att avnjuta deckarna blev populärt i folkhemmen. Filmserien hade säkert utan problem kunnat fortsätta att inbringa pengar till filmbolaget Sandrews. Bara en handfull av de deckare Folke Mellvig skrev om paret Hillman filmades.

Men efter fem filmer kände han att hans älskade karaktärer hade fått ett eget liv genom filmserien och på något sätt inte längre var hans. Han hade svårt att skriva när han bara såg Karl-Arne Holmstens ansikte framför sig. Arne Mattsson meddelade att han inte ville fortsätta då bifiguren Freddy, spelad av Nils Hallberg, hade blivit mer populär än huvudpersonen. Det blev inget mer av den omåttligt populära filmserien.

Efter Hillmandeckarna kom så småningom en ny framgång för Folke Mellvig. Han hade återigen turen att komma i kontakt med en regissör som likt Arne Mattsson hade förmågan att fånga känslan i hans manuskript och överföra den till film. Han hette Leif Krantz, en nybakad regissör med endast en egenregisserad TV-serie bakom sig.

Barnen som är ensamna på Hillerstorp blir indragna i en spionhärva.

En dag fick han Folke Mellvigs manus Barnen i Kullaskogen i händerna. Han gillade grundhistorien skarpt men gjorde lite bearbetningar för att göra den mer TV-vänlig. Sommaren 1967 började inspelningarna och resultatet blev ungdomsthrillern Kullamannen, en serie i sju delar som sändes den vintern.

Serien blev en braksuccé och innebar det stora genombrottet för regissören. Även manusförfattare Mellvig blev prisad. Och inte bara de som var unga på 1960-talet har sett serien. Den har flera gånger repriserats med höga tittarsiffror. Och nya generationer fascineras. Leif Krantz blev under 2000-talet intervjuad av Liselotte Fritz i lokaltidningen Kullaliv och hade då följande att säga om varför serien har blivit en odödlig klassiker:

”Det finns en magisk stämning på Kullaberg som jag själv upplevt. Jag försökte fånga den. Min utgångspunkt var inte att göra en barnfilm utan att göra en thriller – att använda ett filmspråk och de filmdramaturgiska redskap som anknöt till vuxen- och spionfilm. Jag kände mig rätt säker. Jag kunde min Hitchcock.”

Ända fram till sin död 2012 kontaktades Leif Krantz av personer som hoppades få göra nyinspelningar av serien. Han sa alltid nej. Varför göra om något som redan blivit succé? Två år efter Kullamannen skrev Folke Mellvig ytterligare ett manus för en TV-serie, Sonja, som visades 1970. Det blev hans sista. Under det decennium som han verkat inom filmen hade han dock satt starka filmhistoriska avtryck och slutade med flaggan i topp. 


Denna text har publicerats tidigare i Minnenas Journal och delar finns med i det häfte som följer med de nya Hillman-deckarna som DVD-box.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.