FILM: CHiPs - 70-tals serien av Rick Rosner som recyclad buddy movie

Regi: Dax Shepard
Manus: Dax Shepard
Titel: CHiPs
Baserad på: CHiPs by Rick Rosner
Medverkande: Dax Shepard, Michael Peña, Rosa Salazar, Adam Brody, Richard T. Jones, Kristen Bell
Vincent D'Onofrio m.fl.
USA, 2017
Warner Bros.


CHiPs var en gång en omtyckt småmysig TV-serie, slutet av 70-talet och i början av 80-talet. Och som så många 70-tals produkter så måste tiden vara rätt att göra film av TV-serien, eller hur?

Samtidigt som man är självmedvetet ironisk till hur "dåligt" allt var på den tiden, vi är ju såååå mycket coolare nu för tiden.

Men en film blir inte rolig bara för att den är dålig. Det är CHiPs ett bra exempel på.

Den försöker vara, eller borde ha försökt att vara, 21 Jump Street (och dess uppföljare) men ack, manus och regi är här inte signerat Lord & Miller.

En av de två huvudrollsinnehavaren i denna buddy movie har 'även skrivit manus och regisserat och han tycks ha varit omgiven av JA-sägare både när det gäller manus och regi och skådespel. Inte bra.

Alla actionfilmsklichéer och alla buddy movie klichéer har liksom körts i en blender utan att någon frågat sig om de olika smakerna och ingredienserna egentligen går ihop. (Det gör det inte.)

Filmen är också omotiverat rå och våldsam, som om den mellan varven försöker vara Goodfellas och Mean Streats, men återgår sedan till att vara töntig, inte ironiskt töntig utan bara tråkigt töntig.

Mästerverk i jämförelse med detta: Starsky & Hutch, The Dukes of Hazzard och 21 Jump Street.

Man har inte heller känslan av att de två huvudrollsinnehavarna i CHiPs gillar varandra ens det minsta lilla. Personkemi är A och O. Förutom fungerande manus och regi, så klart. Den här filmen har varken det ena eller det andra.

Bra personkemi kan höja ett manus till nya höjder. Som att se Morgan Freeman, Alan Arkin och Michael Caine tillsammans i Going in Style.

När det gäller CHiPs - det blir samma bakläxa som Fist Fight: högre ljudvolym och att folk skriker sina repliker gör inte automatiskt att en film blir rolig. Den blir bara mer orolig.

CHiPs lyckas faktiskt vara mer misslyckad som komedi än Fist Fight.

Det finns inte ens något mysterium att lösa. Man vet vem skurken är hela tiden! (Vincent D'Onofrio borde verkligen ta en paus från att bli type castad i den här typen av roller.)

Och som ironisk homage till originalserien på TV är filmen bara sorglig.

RIP CHiPs.