Mexican stand-off med sydkoreaner. |
FILM: Operation Chromite - Sydkoreanska hjältar i inte-så-sann krigshistoria
Regi: John H. Lee.
Manus: Man-Hee Lee, John H. Lee.
Titel: Operation Chromite
Originaltitel: In-cheon sang-ryuk jak-jeon
Medverkande: Jung-jae Lee, Liam Neeson, Beom-su Lee, Mathew Darcy etc.
Sydkorea, 2016
Njutafilms
25 juni 1950. Sydkorea är lamslaget av skräck efter att ha invaderats av nordkoreanska trupper, stödda av Sovjetunionen. Sydkorea stöds i sin tur av USA under ledning av general MacArthur. På order av honom sänds åtta specialtränade soldater ut på hemligt uppdrag bakom Nordkoreas linjer för att ta reda på var fiendens sjöminor placerats - Operation Chromite.
Liam Neeson som General MacArthur
Liam Neeson spelar General Douglas MacArthur i det koranska krigsdramat Operation Chromite och får säga saker som “Get God on the phone - Tell him it’s me. Tell him we need more time.” Men alla hjältarna, filmens martyrer, är koreaner och i filmen talas koreanska, ryska och amerikansk engelska. Det här är inte en "whitewash" film eller "white saviour" film och ett stort plus för att det inte är en av alla de där filmerna där alla i hela världen talar amerikansk engelska.
Eugene F. Clark har blivit sydkoreansk fotomodell
Men den verklige ledaren för Operation Chromite var faktiskt amerikan, Eugene F. Clark, men manusförfattarna har valt att göra ett hjälteepos där ledaren spelas av en sydkoreansk fotomodell, Jung-jae Lee. Den nordkoreanske skurken spelas av den betydligt mindre tvålfagre Beom-su Lee. Han gör sin skurk ungefär som Christoph Waltz skulle ha gjort den - bjuder sin fiende på fika och ler i mjugg, medan han funderar på hur han ska avslöja honom.
MacArthurs största framgång
Invasionen av Inchon under Koreakrget var en av General Douglas MacArthurs största framgångar.
Samma sak kan inte sägas om Liam Neesons roll i Operation Chromite eller om själva filmen.
Borde inte åtminstone någonting stämma i en historisk film? Största skillnaden mot verkligheten är att i verkligheten lyckades operationen - och här avslöjas operationen i stort sett direkt. Resten av filmen går åt till att folk ska springa runt och skjuta på varandra.
John H. Lee vs. John le Carré
Det är meningen att spioner ska vara alldagliga, flyga under radarn och inte dra till sig någon onödig uppmärksamhet - men regissören John H. Lee är ingen John le Carré.
Här byggs aldrig upp någon intrig eller någon introspektion. Dialogen kommer i två tappningar: högljudd och skrytsam eller gråtmild och sentimental. Inget låter verkligt. Och när det gäller intrigen är det pang på och sedan mera pang-pang. Det här är den typen av film där det finns en solklar hjälte och en solklar skurk - ömsom fikar de tillsammans, ömsom skjuter de på varandra. Men hur många maskingevär proppfulla med ammunition som de än avlossar mot varandra så lyckas de missa varandra varenda gång. Man tror helt uppriktigt att skurken dött flera gånger om! Fast allt ska ju sparas till "the final battle": ett långt, utdraget manuellt slagsmål på en strand - utan att det är någon mening med det eller varför de två befinner sig där.
En civil tragedi förtigs
Att ett femtiotal civila avrättades i en nordkoreansk hämndaktion (byborna bedömdes ha hjälpt amerikanerna) talar man tyst om. Eller snarare: inte alls.
Den här verkliga operationen, den här superhemliga infiltrationen, har i filmversionen blivit så högljudd och så full av buller och bång och explosioner och kulsprutor att det är konstigt att den inte väcker Kim Il Sung borta i Pyongyang. Allt väsen borde vara nog för att väcka Lenin i hans grav.
Det där är typiskt John H. Lees sätt att ta sig an en historia. Allt ska vara högljutt och övertydligt - och inte bara ljudvolymen. Den verkliga Operation Chromite var en total överraskning - en framgång i det tysta. I den här mycket fritt fabulerande filmversionen hörs allt på flera mils avstånd.
BG
Invasionen av Inchon under Koreakrget var en av General Douglas MacArthurs största framgångar.
Samma sak kan inte sägas om Liam Neesons roll i Operation Chromite eller om själva filmen.
Borde inte åtminstone någonting stämma i en historisk film? Största skillnaden mot verkligheten är att i verkligheten lyckades operationen - och här avslöjas operationen i stort sett direkt. Resten av filmen går åt till att folk ska springa runt och skjuta på varandra.
John H. Lee vs. John le Carré
Det är meningen att spioner ska vara alldagliga, flyga under radarn och inte dra till sig någon onödig uppmärksamhet - men regissören John H. Lee är ingen John le Carré.
Här byggs aldrig upp någon intrig eller någon introspektion. Dialogen kommer i två tappningar: högljudd och skrytsam eller gråtmild och sentimental. Inget låter verkligt. Och när det gäller intrigen är det pang på och sedan mera pang-pang. Det här är den typen av film där det finns en solklar hjälte och en solklar skurk - ömsom fikar de tillsammans, ömsom skjuter de på varandra. Men hur många maskingevär proppfulla med ammunition som de än avlossar mot varandra så lyckas de missa varandra varenda gång. Man tror helt uppriktigt att skurken dött flera gånger om! Fast allt ska ju sparas till "the final battle": ett långt, utdraget manuellt slagsmål på en strand - utan att det är någon mening med det eller varför de två befinner sig där.
En civil tragedi förtigs
Att ett femtiotal civila avrättades i en nordkoreansk hämndaktion (byborna bedömdes ha hjälpt amerikanerna) talar man tyst om. Eller snarare: inte alls.
Den här verkliga operationen, den här superhemliga infiltrationen, har i filmversionen blivit så högljudd och så full av buller och bång och explosioner och kulsprutor att det är konstigt att den inte väcker Kim Il Sung borta i Pyongyang. Allt väsen borde vara nog för att väcka Lenin i hans grav.
Det där är typiskt John H. Lees sätt att ta sig an en historia. Allt ska vara högljutt och övertydligt - och inte bara ljudvolymen. Den verkliga Operation Chromite var en total överraskning - en framgång i det tysta. I den här mycket fritt fabulerande filmversionen hörs allt på flera mils avstånd.
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.